Pittmönstring.

August Strindbergs brev till sin polare Pehr Staaff är flitigt citerat tidigare, men förtjänar sin plats även på den här bloggen. Det är en så osminkad uppvisning i machokomplex att det nästan slår över på andra hållet.

Notoriskt svartsjuk på frun, Siri von Essen, som han grundlöst anklagar för otrohet, beklagar han sej över hur hon fått honom att tvivla på sina uppgifter som man:

Retad ända in i genitalkörtlarne reste jag till Genève och tog en läkare med mig till bordell. Avlade kraftprovet - för övrigt ej fösta gången - som jag ville kalla Proserpinas bortrövande (tänk dig situationen själv efter Berninis staty någorlunda.) Undersökte min säd, som befanns vara fruktsam, och mättes i upprört tillstånd (= 16 x 4 centimeter.)

Så där bildas opinioner på falska premisser.

Det är en så märklig situation han beskriver: den gode Ågust tar alltså med sej en läkare till ett horhus? Och låter läkaren titta på när ...? Och runkar upp den inför ...? Varför då? Var han inte klok?

Och vänta nu - var det inte Ågust som anklagade frun för otrohet? Vad gör han då på bordellen?

För övrigt nöjde han sej inte med läkarens utlåtande. Han kallade in ytterligare expertis:

Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan (Röda Rumstiden) anställde jag i vittnens närvaro (en horas också) kl. 3 på sommarmorgonen, en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan (Vita Björn för resten) gav mig approbatur, dock sine laude.

Det mest fascinerande är egentligen hur han med latinska uttryck - "ridikyliserad" (förlöjligad), "approbatur" (godkänd), "sine laude" (utan beröm) - och hänvisningar till konsthistorien (Berninis staty av guden Plutos heroiska våldtäkt av gudinnan Proserpina), lyckas få patetiken att framstå som riktigt stilfull.I övrigt vill man så klart veta mer om Vita Björn och hur det namnet uppstod.

Jacques matt.

En gammal diktsamling av Jacques Werup har getts ut i nyutgåva och det är en angelägenhet åtminstone för litterärt orienterade gamla malmöiter. Själv fascineras jag främst av att man 1974 kunde ge ut en bok med så gräsligt omslag:Ynglingen Jacques fångad i ett burspråk med nån sorts hjälm på huvet. Trots att det verkar vara en målning har man valt att återge den i svartvitt, och trots att han sitter ner har Jacques sådär dålig hållning som poeter har.

Jag skrattade och flinade åt den deprimerande sjuttitals(anti)-estetiken ända tills jag såg nyutgåvans omslag:And I rest my case.

Innehållet? Så långt har jag tyvärr inte kommit. Men jag gissar att det handlar väldigt mycket om MFF, Kockums, cyklande arbetare, dans på Amiralen, gråkalla novemberhimlar, känslan av att nånting gått förlorat samt (uttalat med sensuell astma) Kvinnan.

Kamelbollar.

Jaha, så kliver vi in i en sån där period med s.k. "arbete" igen. Det ska göras radio och skrivas bok och filas på treatment och varas pappaledig. Just för stunden finns ingen tid för djuplodande analyser av Jacob Dahlins tonade glasögon eller konflikten mellan bröderna Per-Evert och Sven-Bertil eller ens nån trevlig gammal Katie Rolfsen-anekdot.

Ni får nöja er med en bild på det här godiset:"Rena öken", som Robban Broberg hade sagt.

"Tja, inte så puckelryggigt", som Arne Hegerfors hade replikerat.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 4: Lärling - från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin.

Röda kapellet var ett göteborgsband direkt kopplat till/underställt vpk och KU, dvs. nuvarande vänsterpartiet och dess dåvarande ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom. Som så ofta i proggsammanhang - särskilt om det var lite ungdomligt och garanterat om det var från Göteborg - så blandade man stenhård politisk retorik med humor.

Plattan heter "Party music" (1976) och framsidan visar bandet i dansbandskläder av klassiskt överdådigt sjuttitalssnitt. På baksidan får vi se översättningen av titeln - "Partimusik" - och bandet uppradat i sina civila arbetskläder. Medlemmarna presenteras i andra hand som musiker och i första hand som bagare och laboratorieassistent.Det här är musik i partiets tjänst, musik som vill uppvigla och upplysa, vad som helst utom att underhålla. På konvolutet anges en adress som man kan skriva till om man vill ha låtarna översatta till finska, tyska, engelska, ryska, franska, spanska eller sebokroatiska. (Det kanske funkar fortfarande? Någon som prioriterar sin tid ännu lägre än jag kan skriva till AVANTI!, Uddevallagatan 14, 416 70 Göteborg och testa.)

Fem låtar med titlar som "Let´s talk kapitalistiska" och "Dooba dooba jämlikhet", som bägge andas av en musikindustrikritik som måste ha utmanats en smula när låten "Bingo Flamingo" faktiskt testades till Svensktoppen på riktigt. Snittiden på låtarna ligger på lite över åtta minuter, men då hjälper så klart låten med den lätt otympliga titeln "Lärling - från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin" till att höja snittet. Den klockar in på 16,09.

Det är verkligen en lång låt. Det kräver en hel del tålamod att lyssna igenom över en kvart rimmad didaktik och agitation av typen:

Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar från yrkesskolans pott

Eller:

Reaktionära lärlingsavtal - vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se
Fem spänn i timmen fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron

Titelns "9tp" syftar på den teknisk-praktiska linje som infördes för skoltrötta niondeklassare på sextitalet, och som från vänsterhåll sågs som en sossestatens utbildning av arbetarklassen till kanonmat åt kapitalets industri. Sven Wernstöm och Suzanne Osten tog också upp det i den skolkritiska pjäsen "Spelet om plugget" 1969:

I tp ska du dumma dej
Det är vad lärarn väntar sej
- sov över tre kast!Röda kapellets "Lärling - bla bla bla" kan vara det träigaste stycke musik som ekat över Redbergsliden. Visst, här finns satiriska glimtar - "lika lite som ålder och kön/ kan skonummer ligga till grund för olika lön" - och allvaret i budskapet går inte att ta miste på ("det hänger på att ta kamp i vårt fack/ det hänger på handling och inte på SNACK").

Men jag ska vara ärlig: det är inte särskilt svängigt. Jag gör säkert nån besviken som läst den här texten och tänkt "wow! En sexton minuter lång låt kring parollen 'lika lön för lika arbete' - det måste ju vara en riktig discodänga!", men faktum kvarstår.

Omslagets framsida ljuger. Det här är så långt från glamour, färg, fest och fläkt man kan komma. Baksidan talar dock sanning. Det här är typisk låssmedsboogie.

Broberg Circle O Zero un Uma N.E.

Ska man förstå Robban Broberg - och det är vi många som har försökt - tror jag nyckelordet är "livskris". Hela Brobergs liv och karriär har byggt på att han hamnat i olika existentiella återvändsgränder, brutit samman och sen ordvitsat sej ur krisen.

Man ser scenariot framför sej. Broberg ligger i spillror och frågar sej själv "vad är det jag behöver för att komma ur det här? Jo, en mor! Och en rot! Och ro! Men vänta!" - Broberg reser sej ur fosterställningen - "Det blir ju morot!" - Broberg hoppar upp och börjar vandra uppsluppet fram och tillbaka över ateljén - "Och som anagram blir det för håken MOTOR!" - Broberg är helt extatisk och springer mellan den gula bandspelaren och den blå gitarren - "och vänder man på det blir det 'alla vägar bär TO ROM'!"

Och så skriver han en show som naturligtvis heter "Morot" och så fyller han så småningom Globen.

Det verkar så lätt när man ser det på avstånd.

Ibland gör han det lätt för sej när han går hemma och slentrianvitsar. Då får han syn på ett kastrullock och sätter det på huvet och skapar "lock´n´roll! Lockrop med Robban Broberg!" Det är inte särskilt inspirerat, men tog troligen honom upp ur just den svackan.

Under ett sammanbrott på sextitalet kom Robban Broberg plötsligt på att han inte skulle heta Robban Broberg längre. Inte ens Robert Broberg. Han skulle heta Robert Karl-Oskar Broberg – hela sitt dopnamn. Det blev så klart något krångligare för skivkonsumenterna att fråga efter.

Och när han på sjuttitalet gick in i väggen så gick han nog bokstavligen IN i väggen. Då bestämde han sej - med nån sorts logik som bara var hans egen - att han från och med nu skulle heta:Broberg Circle O Zero on Uma N.E! I Myggans Nöjeslexikon inhämtar vi att "Circle", "O" och "Zero" står för att Broberg nu började om på noll. "On Uma" är "a human" - han var onekligen en människa. "N" är Nobody, "E" Everybody. Han var alltså alla och ingen, dock en homo sapiens, som stod på noll.

Inget konstigt med det.

Men om möjligt ännu krångligare för de som ville köpa plattan.

Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.

Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:

Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.

Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".

Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.

Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.

Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:

En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.

Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:

Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".

Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?

Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.

Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:

Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.

Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!

På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".

Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.

Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":

Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.

Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.

Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten - nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten - Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade "drogkultur" kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften "För Sverige - på tiden" (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i "Dina harpors buller" (också 91). Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen "De övergivnas armé" (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken "Människor som gått till överdrift" som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några "vetenskapsmän" spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins Stairway to heaven) och subliminala drogbudskap (Lucy in the Sky with Diamonds).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet - "nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik" - och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen "Okey" och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i "Ingen kan älska som vi" (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism - det är väl en av poängerna med satanism? - eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad "Scheija"):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även "Scheija" och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.
Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha - jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa - men jag har lite svårt att hetsa upp mej.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons "My sweet Lord" blandar orden "Hallelujah" och "Hare Krishna" "mycket förrädiskt") - dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för - Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba "materialisera aska" och annat som man lätt ser när man har sovit för lite - men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta - utan också om homosex!

Ohemult.

Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bl.a. sa han att "vi ser också ljuset", vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

Cornelis Vreeswijk skulle f.ö. ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sej med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck - dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom "Super Rebus" med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen - till Tove Jansson.

I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sej med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej - Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg - Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sej själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sej - kanske på Muminmammans egen hallonsaft - så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.(Källa: Christina Björk, "Tove Jansson - mycket mer än Mumin" 2003.)

Diversehandel.

Upphittat på ett minneskort från kasserad kamera. Taget på Gotland sommaren 09. Visst är det en spretig affärsverksamhet?

Frågan väcks ju så klart också huruvida Rebecka Hemse - som kanske var hetare för tio år sen än nu - har gotländskt ursprung?

Min historia med censuren.

Förra året skrev jag och Måns Nilsson julkalendern "Skägget i brevlådan" (finns numera att köpa). Den spelades främst in i Lund, vilket knappast märktes eftersom alltihop byggdes upp i en gammal sängbutik. Icke desto mindre var detta så klart något Lunds kommun ville uppmärksamma.

Jag fick därför i uppdrag att skriva en text för nån form av blad eller utskick - jag har faktiskt aldrig sett det färdiga resultatet - som kanske hette "Idéernas Lund".

Jag gjorde detta eftersom jag är en hora. Betalningen var bra och insatsen liten. Jag skrev vad man väl får kalla en hyllning till Lund, som jag visserligen kan stå för innehållsligt, men samtidigt är liksom inte hyllningar min stil (på samma vis som det inte är Ulf Brunnbergs stil att dra barnvagn).

Jag skrev bl.a:

Lundaandan representeras ju inte främst av folk som Sam Ask och Sten Broman, munviga besserwissrar och gourmeter i skrikiga eller utsydda kostymer. Lundaandan representeras av alla de människor runt omkring Ask och Broman, som jublade varje gång Ask kläckte en spydighet och Broman hittade ett nytt grällgredelint kostymtyg.

Det är troligen denna brittiskt doftande vidsynthet som alltid har dragit upptäckare och kreatörer, rebeller och genier till Lund. Bara där får de gå i morgonrock till fakulteten.

Jag står som sagt för det där. Är det nåt jag gillar med Lund är det stans historia av knäppgökeri. Och som sagt, inte så mycket knäppgökeriet som sådant som lundensarnas överseende med det.
Jag skrev också en bit där jag gör mej rolig över Lunds stadsslogan "Idéernas stad":

Det hade varit både djärvare och mer sympatiskt om man faktiskt lanserade sej som den excentritetstoleransens stad Lund är:

"Lund – där det onormala är fullt normalt"
"Lund – staden där det är helt okej att bära flaskbottnade glasögon"
"Lund – där man får vara sej själv även om man tror sej vara nån annan"

Eller varför inte vara ordentligt frank: "Lund - kort bit mellan universitetet och S:t Lars".

S:t Lars är, som säkert är bekant, Lunds dårkista.

Jag har här citerat de två roligaste passagerna - ärligt talat: de två roliga passagerna - i texten. Lustigt nog var det just de som plockades bort av bladets/tidningens/utskickets redaktör.

Stycket om knasiga akademiker plockades bort med motiveringen att "de exkluderar många 'vanliga' läsare. De finns ju också..."

Stycket om S:t Lars plockades bort med motiveringen: "sånt ÄR jättekänsligt för många. så det får nog bli så. Kill your darlings, som vanligt..."

Det här är ingen viktig fråga för mej, eftersom det hela var ett mycket obskyrt brödjobb. Icke desto mindre tycker jag att strykningarna tyder på en viss fe... försiktighet. För visst, det lär finnas människor i Lund som inte har nån anknytning till universitetet, men det är normalt spädbarn som ganska snart kommer att få en anknytning till universitetet.

Och visst, det är klart att S:t Lars kan vara känsligt att nämna för någon (oftast dock inte för dem som suttit eller jobbat där), men citatet påstår ju inget annat än att det är geografiskt relativt nära från universitetsområdet.

Det här var liksom poängerna i texten. Texten blev nu något poänglös. Magnusåbrasses gamla "Manuscensorerna" kommer till mej, där ju det slutliga manuset har lydelsen "och samt kanske men nej".

Det uppstår alltid en viss humor när folk utan känsla för humor ska in och peta i texter som är avsedda att frambringa humor. Humorn ligger ofta i att själva humorn försvinner ur humorn. Humor utan humor blir oavsiktligt humor.

Kalle Lind tar sej ett återfall.

Jag slutade egentligen kommentera Ranelid 2005, 2006 och flera gånger under 2007. Allt är sagt och har ingen annan nåt att tillägga så kallar medierna in honom själv att säja det en gång till med konstiga ord.

I radio började vi göra oss lustiga över honom i höjd med att Skugge-fejden exploderade 2003, för att sen noggrant analysera hans ordrika utsagor varje gång han dök upp i vad Ranelid själv ständigt kallar "televisionen" (Internet heter "det elektroniska nätet").

Min personliga favorit är fortfarande när han sa sej ha 60 000 gånger fler läsare än Dagens Nyheter (dvs. 54 miljarder läsare), nu tätt följd av påståendet att han uppträtt fler gånger än Jan Malmsjö - och på större scener.

Jag plockar bara mycket hastigt upp en sen länge överlämnad stafettpinne igen för en reflektion. Det lär inte ha undgått någon att Ranelid i år ger ut en aforismsamling, dvs. utplockade meningar ur hans tidigare böcker, dessutom översatta till tyska, engelska och franska. Det lär inte heller ha undgått nån att det är "de bästa översättarna" som gjort tolkningarna. Gott så.

I intervjuer med den solbrände tidigare i år har han, varje gång aforismboken "kommit på tal" (dvs. att han själv helt osökt börjat prata om den), lagt till att "det är första gången i den svenska litteraturhistorien en sådan bok ges ut".

Så kan säkert vara fallet. Det finns ju ofta en anledning att vissa idéer aldrig blivit förverkligade. Häromdan såg jag honom på nytt i teveprogrammet Babel. Mitt förlag har gett ut boken "Fenomenet Björn Ranelid", författarna och litteraturvetarna Forslid och Ohlsson intervjuades och Ranelid dök förstås själv upp i studion för att prata om klangbottnar och sex fingrar på ena handen. Han var lite irriterad över att programledaren inte nämnde hans aforismsamling (man kan tillägga att programledaren inte heller nämnde hans krukväxter, hans farfar eller hans joggingskor eftersom detta ju inte var ämnet) och la nu till att det är första gången i Europas litteraturhistoria som en så superunik bok ges ut.

Om två intervjuer kommer det antagligen att vara världens. Och om ytterligare två universums. Kan man ha 54 miljarder läsare kan man rimligen också ge ut universums unikaste bok.

Kapten Brännässla.

I en teveintervju av Stina Vad-hon-nu-hette-vid-just-det-tillfället-Dabrowski-Lundberg pratade Ulf Lundell för några år sen om en barnbok han funderat på att skriva. Den skulle heta "Kapten Brännässla" och, gissar jag, handla om Kapten Brännässla.

Det är en svindlande tanke att Lundell skulle försöka kommunicera med barn. Humphrey Bogarts gamla replik från när han blev gudfar dyker osökt upp: "I don't know what to do with children. They don´t drink". För Lundells del (åtminstone efter 1991): "I don't know what to do with children. They don´t read Kerouac".

Ulf Lundell har sen 1975 uttryckt sej genom musik, romaner, lyrik, konst och nu senast dramatik. Oavsett konstart har det alltid handlat om en man född 1949, uppväckt 1967, med rötterna i Orminge och drömmar om Österlen och Gotland och frihet. Man får förutsätta att även hans barnbok skulle se ungefär likadan ut:

Jolly Roger är hissad och Kapten Brännässla lägger ut från land, lämnar detta förbannade mörka konungariket Sverige där rock´n´rollen är död och själen stelfrusen. Bredvid mej står Hon, Kvinnan, med bärnstensögonen och den röda klänningen och sina ingådda Tank Girl boots. Jag har min skogshuggarskjorta och mina cowboyboots och mina tatueringar och tillsammans ska vi, hon och jag, jag och hon, jag och Kvinnan, söka Lycksalighetens Ö där hon och jag, jag och hon, Kvinnan och Mannen, ska få leva i frihet och utan ryggen full av kniv.

Det blåser upp på detta förbannade Dödens Hav, där hajarna hugger efter våra liv och vår frihet och vi hukar för orkanerna. Nånstans där ute hotar farorna: Kapten Leda och Matros Tvång och Styrman Alkohol. Jag har min piratkniv i handen och det bor en viking i mitt blod. Kvinnan med bärnstensögonen ser på mej och det ger mej styrka och mod. Kapten Brännässla är fit for fight och dancing beneath the diamond sky. Dom jävlarna ska inte få ta oss, viskar jag till kvinnan med bärnstensögonen. Vi har slitit av oss dom där förbannade etiketterna som setat klistrade i våra pannor och som vill ha oss ner på knä.

Vad är det där, säjer Hon, kvinnan, och pekar ut mot horisonten där ett fiendeskepp, antagligen lastat med stelbenta jävlar som vill ta vår frihet ifrån oss, tronar upp sej mot den gråfisiga svenska horisonten.

Problem, svarar jag fast det är svårt för läsaren att uppfatta att det är jag som säjer det, eftersom jag vägrar använda pratminus eller citattecken när jag skriver. Håll i dej nu, för dom blodtörstiga jävlarna kommer aldrig att släppa oss utan strid. Det är en sak jag lärde mej 1967, året då visionen tog mej, visionen som håller liv i mej ännu, att vill man ha sin frihet så får man vara beredd att slåss med livet som insats. Men du och jag, älskling, kan tala indianernas och vildarnas och vargarnas språk och vet hur man bekämpar den där förbannade ledan som sitter som en förbannad klåda i vår förbannade nedärvda lutheranska själ och som vill mörklägga sinnet och hindra en grabb att va fri och glad.

Du är så manlig när du pratar så där. Kom, jag vill älska. Se här, jag tar av mej min rödaste klänning.

Fiendeskeppet seglar upp. Nu ser jag: det är Kapten Jävla Tungsinne och hans anhang av byråkrater och förståsejpåare och besserwissers och kvinnor som vet sanningen om män. Vi älskar hastigt, jag och Hon, Hon och jag, Kvinnan med bärnstensögonen och Mannen utan morgondag, hennes långa mörka hår rullar ut sej över durken, kärlekens hundar skäller från kajutan och sen lämnar jag henne på däcket medan jag kastar ut änterhaken och bordar detta förbannade fiendeskepp. Jag gör vad som måste göras. Kapten Brännässla – ständigt på drift. ("Kapten Brännässla", outgiven, sid. 771-772).

När farfar var full.

Vi inbillar oss ibland att barnkulturen är en fredad zon, långt från verklighetens smuts och cancer. Så är det naturligtvis ibland; barnen i Bullerbyn lever påfallande långt från missväxt och nödår.

Men samtidigt har samma kvinna skapat Madickens granne farbror Nilsson, som på fyllan fastnar i sin egen rävsax och fnyser när hans fru undrar om han är nykter: "Den ärkemaran! Varför skulle jag vara nykter just idag?"

"Farfars sköna liv" är en Pixi-bok från det där decenniet då HM Konungen bar discopolisonger och Sighsten Herrgårdh lanserade unisexoveraller (tidigare känt som "sparkdräkt"). Farfar bor - förstås - i en etta i en höghusförort och minns tillbaka från sitt liv:Det är liksom lite sött. Även den där tokfyllan har naturligtvis en plats i farfars sköna liv.

Mystiskt meddelande från Statens Järnvägar.

Jag var och lät mitt vatten sist jag åkte snälltåg. Ett mysteriöst meddelande mötte mej när jag lyfte bägge locken:Vad är detta? "Leif" med utropstecken? Är det en påminnelse till någon konduktör, förlåt tågvärd, som heter Leif att han ska tänka på nåt (typ lyfta bägge locken)? Är det något senkommen reklam för Galenskaparnas första - och hittills enda sebara - långfilm? Är det en förkortning (ett kristet "Låt Er Inte Förledas", ett mer påtänt "Lös Era Inre Föreställningar")?

För något måste det väl betyda? Någon har ju lutat sej fram, med risk för ammoniakförgiftning, för att sätta fast den där lappen. Någon har velat någon annan något, och rentav något viktigt. Frågan är bara: vad? Och vem? Och varför?

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.

Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth - som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka - har enligt baksidestexten skrivit:Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker "äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom" uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.

Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.

Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att "ingen kommer till Fadern utom genom mig":

Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.

Och så lägger han till en liten funderare:

Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget "ironi" (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):

Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen "farbror", utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern - inte Modern.

När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju - "Gud för mig bara 'är': i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud" - fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:

En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.

Gruppen The Christians - döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian - begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var "en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk" och "den förste hippien". Arnroth:

För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.

Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:

"Dö, din (svordom) bög! Dö!"

När han börjar diskutera Prince:

Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.

Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:

Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.

Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?

Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.

Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:

Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.

Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sej kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:

I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.

Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, "rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken". Easton har i en citerad intervju kallat sej kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag "för att bli ett med Herren". Arnroth kontrar:

Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.

Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:

Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibeln Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit "Missionary Man" - "låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!" - och Kay Pollacks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.

Det är en bok som snarare gör en glad och ... säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sej på. Istället kan man luta sej tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.

Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.

Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin "som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld" på försättsbladet.

Proggiga barnböcker del 43: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Ordfront förlag lever i högönsklig välmåga - främst tack vare gnällfarbror Mankell, men också genom Ajvide Lindqvist, Michael Moore och Naomi Klein - och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade - vad trodde ni - i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland tidiga titlar hittar vi barnboken "Vad händer i Grekland?" ("en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd") och "Albanien" ("en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien").

Förlagets trettonde titel hette "Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR ... ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han - och nu spekulerar jag - ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska kinavänsters.Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet "lillgammal" i min mun - jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring - men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna "dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt"):Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):"Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" är, kan man säja, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Kamrater i Hoola Bandoola Band!

I en ny - ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma - bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden - Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) - men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. "Vem kan man lita på?" med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, "Jakten på Dalai Lama" är en mångbottnad historia om sökande, "Garanterat individuell" och "Man måste veta vad man önskar sig" är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och - gud förbjude - bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe - som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort - såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern - som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren - såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen "Kamrater i Hoola Bandoola Band" skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som "arbetande människor har" (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik", där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja "diskutera" - läs: bestämma - hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Helt sjukt!

1965 skrev Arne Weise - som inte bara har varit ung, vilket i sej är en svindlande tanke, utan också länge tävlade med Lasse Lönndahl om epitetet "Sveriges äldsta tonåring" (Lönndahl vann eftersom han var tre år äldre) - kåserisamlingen "Detta med ungdom".

2009 lånar Kalle Lind - som veterligt aldrig har varit ung - samma bok på Universitetsbiblioteket i Lund. Döm om hans förvåning när han faktiskt är den förste som någonsin läser boken i fråga!

44 år efter utgivning är nämligen större delen av boken fortfarande ouppsprättad (för yngre läsare: förr i världen var det inte ovanligt att pappersarken i en köpt bok fortfarande var hoplimmade i kanterna)! Är inte detta helt sjukt så säj? På dryga fyra decennier är det ingen av stadens kunskapstörstande, visdomssuktande kandidater och licentiater som velat ta del av Weises kåserande kring rubriker som "Samtal med ungdomsledare", "Öppet brev till min son" och "Grillat med pommes frites"!

Javisst, de lite äldre lundensarna köpte så klart boken när den kom och har den på hedersplats i bokhyllan, och många av de yngre har väl finkammat antikvariat och dödsbon för att komma över visdomsorden, men ändå - INGEN har läst den här boken sen UB köpte in den 1965!

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.

I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mej själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mej hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

Proggiga barnböcker del 42: De goda djuren.

Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: "Han är färdig nu". Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis "De goda djuren". Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de tvungetvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på "De goda djuren" var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sej känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt).

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett mycket sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pressylta egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat "obehagligheter".

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse - till slut blir det slarvsylta av allihop:Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin - ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mej. Glöm inte att beställa biljetter till En man med ett skägg - showen. Nästa fredag i parkernas stad.