söndagen den 15:e maj 2011

OBS! Bloggen har flyttat!

Gå in här istället vetja. Inte för att jag har tid att skriva alla de inlägg jag drömmer om, men för att varje klick kan påverka min privatekonomi.

För att avverka första etappen med värdighet kommer här en bild på schottis:

tisdagen den 10:e maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 5.

Gott folk! Vi kan pusta ut. Kupletten är i mål. Och med den även den bloggadressen. Från och med nu hittar ni En man med ett skägg på Djungeltrumman. Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå. Innehållsligt förändras ingenting. Närsomhelst - kanske redan i veckan - trummar vi igång den nya adressen med en synnerligen inaktuell bok om Rapportredaktionens åttiotal. Lockar inte det så vet jag inte vad som lockar.

Så här löd alltså sista versen i den Karl Gerhard-inspirerade kuplett jag framförde för en skara unga balla människor på humorklubben Oslipat i Malmö för en vecka sen. Melodin är, som i alla tidigare fall, KG:s ”Så var det med det lilla helgonet”, för våra lite äldre läsare kanske mest känd under originaltiteln ”Johan på Snippen”.

Kuplettmakarn själv är politiskt korrekt
Han kallar sig för feminist oförskräckt
Och utan att någon har bett pratar karln
om hur gärna han vill va’ med sina barn

Men han pratar bara vitt och brett om jämställdheten
för att han har begripit att det nu är på tapeten
Samt för att kunna ragga damer i Fi
för där har han hört att de ofta är bi

Och frågar nån om barnen vet han knappast vad de heter
För att få lugn och ro så har han köpt en flaska eter
Sen sänker han sej själv så kokett i en kuplett
Så var det med det lilla helgonet

måndagen den 9:e maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 4.

Kupletten goes on and on. Föreställ er alltså att jag i onsdags kväll stod och framförde hela det här textblocket för en ömsom förvånad, ömsom konfunderad publik.

Den här versen är den jag skäms mest för. Jag gillar ju karln det handlar om. I krig och kupletter är dock alla medel tillåtna och lojalitet måste offras till förmån för förarglighet.

Från Gävle hit nedsteg en jesusfigur
att frälsa vår oandliga kultur
med UFOn och TM och sång som var gäll
och budskapet att man bör vara snäll

På spelningar runt landet så har man hört honom ropa
att vi ska vara fredliga och sjyssta allihopa
Men när hans låtar sen slutade slå
så ville han fortsätta slå ändå

Förr blev han inspirerad av Bowie och av Zappa
men nu vill han rappa liksom våran Papa
Så han rappade sin käresta – men på ett andligt sätt
Så var det med det lilla helgonet

söndagen den 8:e maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 3.

Kupletten i Karl Gerhards anda - för att inte säga efter KG:s modell - fortsätter och fortsätter. Det tillhör genren att den aldrig tar slut. Det tillhör också genren att vara försmädlig - dock på ett finurligt vis. Finurligt blir det automatiskt genom att det rimmar.

Kamratposten vill ha en ansvarsfull boss
som lär våra barn att bete sig som oss
De tror sig förlora friskhetens färg
om bossen beter sig som Tommy Körberg

För kanske han på KP:s pysselsidor snart förmedlar
små knep som man kan göra med sugrör och med sedlar
På teveinspelning kan repliken ha spritts:
”Nu ska vi jävlar bli wild mina kids!”

Och kanske kan man inte vara star på Barnkanalen
om man tar in pulver via Polen och analen
Kanhända på offentlig toalett han gör reträtt
Så var det med det lilla helgonet


TILLÄGG: Lite oväntat blev denna gamla nyhet på nytt löpsedelsstoff samma dag jag tryckt på "publicera inlägg". Personen det handlar om har i samma veva gått ut med ett blogginlägg där han berättar sin version av förloppet. Jag vill understryka att min avsikt är att kommentera skeendet i stort, inte peka ut. Väl medveten om att skämtet ändå blir på hans bekostnad hoppas jag att kupletten ändå nånstans kan stå på egna ben.

lördagen den 7:e maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 2.

Jag har, som tidigare redogjorts för, haft mage att ställa mig i en källare inför Malmöhipsters och framföra en rykande färsk kuplett. Eftersom det är rejäla textsjok kastar jag ut dem pö om pö. (Det blir för övrigt de sista inläggen på den här bloggadressen. En man med ett skägg flyttar på sig men fortsätter att hålla er ouppdaterade om världen just nu.)

Ja, ni har väl fattat grejen? Modellen för visan är plankad från Karl Gerhard. Melodin är Gerhards egen "Så var det med det lilla helgonet", i sin tur skriven på melodi "Johan på Snippen". Till genrekonventionen tillhör nödrim och spydigheter.

På Röda korset jobbar folk ideellt
mot nöden och döden, elände och svält
Små tanter de skänker det lilla de har
och virkar nån grytlapp till nån basar

Men i ledningén satt en som hette af Donn-er
och lånade för egen del från Röda Korsets fon-der
Han lånade lite – och låna' än en gång
Sen satt han där och lånade månaden lång

Visst vill han stoppa munsbitar i hungrande små huvven
Men först vill af Donner lackera om SUV:en
”Svält ni så länge mens jag äter mig mätt!”
Så var det med det lilla helgonet

fredagen den 6:e maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 1.

I onsdags (2011-05-04) hölls experimentkväll på humorklubben Oslipat i Malmö. Temat "I någons anda" uppmanade deltagarna att skriva skämt och göra akter i kända humoristers anda. Någon valde Bill Hicks, någon annan valde Wanda Sykes, en tredje Jerry Seinfeld. Själv valde jag, så klart, Karl Gerhard.Kuplettformen - att med finurliga rim, lustiga anspelningar och återkommande omkväde kommentera samtidsfenomen på ett infamt sätt - har länge fascinerat mig. Den är så klart stendöd men behöver inte vara stendöd. Henrik Dorsin har flera gånger bevisat att det går att göra musikhumor som gamla farbröder gjorde den och ändå vara angelägen.

Jag ville sålunda testa samma sak. (Jag har försökt tidigare, med sådär resultat.) Efter direkt förlaga av Gerhard (diskussioner förekom under kvällen huruvida detta är en parodi eller ett plagiat, men det är naturligtvis en parafras med inslag av pastisch) skrev jag nya verser på gamla fina "Så var det med det lilla helgonet" (melodi: Johan på Snippen).

Gerhard skrev om Snoddas och Ingrid Bergmans utskällda Jeanne d'Arc-föreställning. Det har inte riktigt alla koll på idag. Jag var alltså tvungen att välja ämnen som folk har en chans att relatera till. Detta är första versen. De fyra övriga (det ingår i genrekonventionen att kupletter är lite längre än de behöver) kommer.

På servicehem omhuldas våran monark:
"En stolt nationalsymbol, stilig och stark!
Han skänker åt världen sitt värdiga sken
och spiran är ständigt polerad och ren"

Men så skrev man boken där man avslöja’ skandalen
om vad kungen gjorde mellan balerna och talen
Mens hustrun satt hemma och tröstlyfte sej
så stånkade han som en riktig plebej

På efterfest hos Noppe kunde konungen ta för sej
av kaffeflickor, La Camilla och allting som rör sej
Vid kattmaten grät våra gamla en skvätt:
"Så var det med det lilla helgonet!"

onsdagen den 4:e maj 2011

Hör upp allt folk och lyssna!

På söndag, någon gång mellan 17 och 18, bör P3 rattas in. Åtminstone om man vill höra Kalle Lind sitta och göra sig lustig över saligen bortglömda populärkulturella obskyriteter. "P3 Sunk" heter ett litet experimentprogram som kommer att gå de närmaste fyra söndagarna. Där kommer jag och Andy Lundgren - mannen bakom det här - att spela så kallad sunkadelica, a.k.a. incredibly strange music, a.k.a. musik som man inte trodde fanns men blir väldigt glad när man får vetskap om.

Temat på söndag är "Kändisar som kanske borde ha tänkt efter innan de klev in i en skivstudio". En brottare, en Pippi, en gemytlig programledare, en kulturminister, en sexig svensk, en enfaldig mördare och en renässansman är representerade. Bland annat. Martin Kristenson och Anna-Lena Lodenius medverkar.

I pajpen: "Låtar om sånt som låtar normalt inte handlar om", "Politik och ideologi och sånt" samt "Översättningarna från helvetet". Garanterat hörvärt.

måndagen den 2:e maj 2011

Den tredje snusketören.

"Grabbarna på Fagerhult" var, för den som minns, ett besynnerligt program. GW och Guillou och en tredje gubbe snusade, pangade djur, åt skitdyr mat och pratade då och då med Benny Andersson alternativt nån direktör framför öppna spisen. Fyra program sändes i SVT. Tre böcker - "Stora machoboken", "Grabbarnas stora presentbok - ett måste för grova grabbar och läskunniga tjejer" och "Grabbarnas kokbok - precis som prinsessornas kokbok fast tvärtom" - blev spinoffprodukterna.

Den tredje gubben hette Pär Lorentzon. Alla supergrupper har ju en som inte är lika känd som de andra (jfr Göran Lagerberg i Grymlings). Frågar man Lorentzon själv - vilket är omöjligt eftersom han är död - var det han som gjorde själva grovarbetet i Fagerhultsprogrammen. Samt blev blåst på en herrans massa stålar av de andra jägarna.

Det berättade han själv om i boken "Hjältarna på Fagerhult" som är en märklig bok. Dels märklig i bemärkelsen obegriplig, vilket i sig är märkligt eftersom Lorentzon var journalist och borde kunna förklara ett sammanhang. Dels märklig för att ... ja, för att den är märklig helt enkelt. Ska man tro hälften är Fagerhultsprojektet ett av de mest bisarra spektaklen i svensk tevehistoria (inkluderat Lackalänga) och Guillou och GW snäppet mer grandiosa än vi redan hade på känn.

På nåt vis handlar det om pengar. Ska man tro Lorentzon, som nog skrev i affekt, bildade de tre snusande jägarna ett bolag - GLP-Media - som i praktiken var GW:s förlängda plånbok. Till detta bolag sålde GW sin jaktstuga i Fagerhult och sin jeep med "Leif GW Persson" i guldskrift. Från detta bolag plockade GW och Guillou å andra sidan ut så mycket stålar att Lorentzon gick back. Och så bytte de ut låsen på den gemensamma jaktstugan.

Jag ska inte lägga mig i vem som har rätt här. Nuförtiden har ju GW förvandlats till en mysgubbe som på ett charmigt entonigt vis berättar om olika flickmord, alltmedan Guillou sitter instängd för att skriva nåt magnum opus. När vi skrev tidigt nittiotal var de fortfarande arroganta på heltid. Några sanningar ligger nog i det Lorentzon påstår. Vissa berättelser är för detaljrika och borde vara möjliga att källkolla för att vara rena falsarier.

Det är så klart lätt att fatta sympati för den tredje gubben, den helt okände snusaren som varken hade Hamiltonsuccéer eller kriminologin att falla tillbaka på och som enligt honom själv dessutom var den bäste jägaren. Han har visserligen en fäbless för fula tjyvnyp, vilket normalt inte betraktas som sympatiskt, men å andra sidan tjyvnyper han de svenska rekordhållarna i offentliga tjyvnyp.

Vi får veta att GW inte vågar gå på muggen utan att fråga Guillou, att Guillou ser "glad och trygg ut" när han apropå ingenting berättar att Aschberg bara tjänar hälften mot Guillou och att säd vajar "Guillou-hög". Mycket jakttuppande blir det: tydligen har Guillou någonstans skrivit en text om vilken kamp det är att hitta och skjuta ett rådjur, vilket Lorentzon avfärdar med att han och hans spädbarn brukar gå fram till dem och klappa dem på huvudet.

Historien om hur det här teveprogrammet kommer till från första början är förvirrad och dessutom hattigt framställd, men det verkar som om Lorentzon sålt in det hela till det då nystartade Strix, där Stenbeckprotegén Pelle Törnberg tänt på alla cylindrar och föreslagit en pilot. Guillou avfärdar detta och avslutar hela mötet med en märklig jämförelse:

- John Cleese gjorde aldrig något provprogram!

Därefter verkar det som om GW spelat ut kanalerna mot varandra genom att ringa tidningarna och säga att TV4 vill ha programmet, utan att nån på TV4 hört talas om att programmet skulle göras. Vilket i sin tur får SVT:s nöjeschef Monica Eek - efter att ha bjudits på rådjursstek på Fagerhult - köpa fyra program. Vilket GW tolkar som ett löfte om tio program och lägger upp budgeten därefter. "Glöm nu inte att spara varenda kvitto!" lyder GW:s mantra när gänget sen går på restaurang, där GW alltid väljer vin efter principen dyrast.

På vägen till ett första program, som GW och Guillou är mindre intresserade av än de är av att bränna upp budgeten, drar gänget en jaktsväng till Estland (där Lorentzon naturligtvis har jagat mycket mer än de båda andra). På färjan väljer Guillou Chateau d'Yquem för 2325 kronor. GW vägrar att äta smörgåsbord med motiveringen:

- Men för fan Pelle, du tror väl inte att Jan och jag går och ställer oss i någon jävla matkö på ett vuxendagis för att slåss med gamla kärringar med handväskor om rökta ålar och gravad lax!

När GW och Guillou inte får den hytt de vill ha viftar GW med sitt visitkort från Justitiedepartementet och Guillou instruerar de andra: "Se nu till att ni på tre olika ställen i era artiklar baktalar Vikinglinjen, och det ska vara med versaler!" (Guillou uppfyller själv löftet). Sen häller de konjak för 357 kronor i en soffa, varpå Guillou slår ner en påflugen man från frikyrkan och GW glömmer sitt hyttnummer.

Sen dricks det mer sprit.

På nåt vis blev det teve i slutändan, även om det enligt Lorentzon inte precis blev bra teve. Han sammanfattar det första avsnittet:

Scen 13 skulle, enligt Leifs synopsis, avslutas med skrik och skratt från övervåningen. Det var väl i stort sett det enda som hördes under 58 minuter. Ett dovt bakgrundsbrus, rop och skrik som störde varje ansats till samtal. Men det fanns också något positivt i detta, eftersom TV-tittaren då inte hörde allt skit som snackades denna glada kväll på Fagerhult.

Bisarr är en skildring av när Lorentzon och Guillou är ute och filmar när Guillou ska panga vildsvin:

- Jo, sa Jan, man kunde ju hitta på namn till griskultingarna som springer där och kivas - namn av kända personer.

Jan lyfte upp sin bössa och medan han följde griskultingarnas irrande hit och dit genom kikarsiktet började han ge ord åt sin nya idé.

- Titta, där har vi Ebbe, han som står och nosar den där andra lilla i arselet. Och har man sett, där kommer ju Anna-Greta i sällskap med Calle. Och den där, längst bort, som ser så jävla korkad ut måste ju vara Nils-Erik eller ...

Jan höll en lång och bitvis mycket rolig monolog om Ebbe Carlsson-affärens figurer i vildsvinskultingarnas skepnad. Men så kom han plötsligt till en punkt i sin novell, då fnisset fastnade i halsen. Det var när nassen Hasse kom in på scenen och Jan kramade avtryckaren och sa "pang".

Som sagt: jag vet inte om Lorentzon har rätt. Han kanske hittade på allt. GW och Guillou är kanske ödmjuka lirare som inte alls gillar elakheter och allt som är dyrt. Lorentzon var kanske bara bitter för att han inte skrivit lika många böcker om skickliga spioner och dåliga poliser.

Men jag blir onekligen lite sugen på att se om de där fyra programmen med Grabbarna på Fagerhult.

onsdagen den 27:e april 2011

En gubbkantad påskhelg 3: Lena Maria Gårdenäs.

("Gubbar" används här med den mindre etablerade betydelsen "folk som var lite mer i ropet Förr än vad de är Nu" och är alltså inte könsbestämt.)Dymmelonsdagen tillbringade jag delvis i Lund, där ett pilotprogram spelades in efter brittisk förlaga. Olika intelligenta och verbala människor samt jag satt och diskuterade obskyra men fascinerande fakta. Jag kände mig som en enkel påg från landet, trots att jag i själva verket är en enkel påg från småstan, i sällskap med På spåret-deltagare och Parlamentet-ledamöter.

Min nervositet släppte dock en smula när vi satt backstage och mitt öra plötsligt nåddes av en diskussion jag kunde relatera till. Ämnet var "vad i helsicke gör Staffan Ling nuförtiden?" Likt en magnet till en grupp journalistutbildade järnfilsspån drogs jag in i samtalet, kompletterade det med Stadskampen och den bortglömda thrillerkomedin "Guld" som Ling gjorde nån gång på åttiotalet (starring Svante Grundberg och Björn Wallde).

Diskussionen togs snart till än mer avancerade nivåer när Anna Charlotta Gunnarsson kastade in brandfacklan "och vad gör förresten Lena Maria Gårdenäs nuförtiden?" Vi stod alla svarslösa.

Jag minns själv Gårdenäs framför allt för Repmånad, där hon var den hittills enda någorlunda jämnåriga dam Lasse Åberg får i slutet. Tidigt åttiotal hade hon egen TV-show - lite halvfinurligt döpt till "Lena Maria Gårdenäs show" - och hade innan dess även en fullt fungerande musikkarriär.

Men vad hände sen då, satt vi tillsammans och undrade. Inga svar gavs och vi trillade väl så småningom in på nåt viktigare ("Vad hette Julius sidekick i Discotaket?").Döm därför om min förvåning när jag några kvällar senare tittar på Timmy Lamm med mina söner. Timmy Lamm, för er som undrar, är en spinoff på Fåret Shaun, båda två från samma leranimationsfabrik - Aardman - som gav oss Wallace & Gromit. Timmy Lamm är välgjorda och rätt fnissiga småfilmer om ett gäng lantdjur som går på dagis, och har ett soundtrack som är förhållandevis icke-enerverande:

Timmy - hej Timmy
är ett litet lamm som vill testa allt
Timmy - hej Timmy
Han kan ställa till det som ingen ann'
Timmy lämnar hemmet för att se sig omkring
När det gäller bus då är han bäst
Han leker med vänner så ofta han kan
och han trivs och tycker livet är en fest!

Medan barnen såg på filmen tittade jag på själva dvd-fodralet. Jag har alltid varit mer intresserad av extramaterialet. Vem visade sig alltså ha skrivit den svenska texten till Timmy-jingeln? Vem visade sig vara kvinnan bakom raden "när det gäller bus då är han bäst"? Jo - allas (eller de flestas (eller en dels))) våran Lena Maria! En googling visar att filmdubbning mycket riktigt varit hennes inkomstkälla under den senaste räckan av år. Så nu vet vi det.

Det är kanske inget scoop i Watergateklass. Men det är ett litet litet oansenligt faktum som gör min värld något tydligare och mer lätthanterlig.

tisdagen den 26:e april 2011

En gubbkantad påskhelg 2: Robert Gustafsson.

Påsken för Kalle Lind innebär påskskägg. Medan barnen har slagit varandra och lekt med tapetknivar har jag förkovrat mig i det verkligt viktiga: män som inte förändrat historien ett dugg. Detta är den andra rapporten från en påsk i gubbens tecken.Jag impulsköpte Robert Gustafsson relativt färska memoarer "Från vaggan till deadline" på Götes i Brösarp och började läsa med garden uppe. Gustafsson har nuförtiden ingen vidare credd i de humorkretsar där jag stundom rör mig. Han har sålt ut. Han har hostat en gång för mycket. Han har sagt konstiga saker om mäns humorgener i diverse intervjuer. Han har förhandlat sig till lite för kaxigt höga Parlamentetarvoden. Etcetera.

Och det var väl ett tag sen man skrattade åt Gustafssons manér. Det som en gång faktiskt kändes Nytt och Nu har blivit det etablerade, som gjort för unga kaxiga att opponera sig mot.

Men man ska komma ihåg ett par saker - och de ganska välskrivna memoarerna påminner mig om dem. Robert Gustafsson har egentligen aldrig varit hipp. Han var en osedvanligt decicerad skådespelare med rötterna i västgötsk revy som råkade teama upp med Stockholms mest välfriserade hipsters. De gav honom rollnamn som Thurston Moore och Peter Tosh och John Peel. Han gjorde gubbar i sann gammal Martin Ljung-anda. Gustafsson vet antagligen inte heller idag vem John Peel var. Däremot kan han sin Martin Ljung.

Man kan anklaga Robert Gustafsson för en herrans massa saker. Jag får konstant ont i magen över hur ett vansinnigt arbetstempo måste ha gått ut över familjeliv och kan inte låta bli att fundera över hur diskussionerna egentligen låtit hemma vid köksbordet. Det är naturligtvis inget jag har det minsta med att göra, men när han själv berättar om hur han stod i direktsänd sketchteve från Berns nån halvtimme efter att hans första son fötts så har han trots allt väckt frågan i mig.

Hans kall och tävlingsinstinkt fascinerar, oaktat vad jag tycker om det. Uppenbarligen var det så viktigt för honom att dra fyllevitsar med Sune Mangs på Berns att han tog en hetstaxi från KK. Hade han varit statsminister eller president eller Mellanösternmedlare hade vi kanske inte reagerat över att kallet fått gå före livet. Nu handlade det om att hosta.

Jag hade förhoppningsvis gjort andra prioriteringar. Men drivkraften gör lik förbannat intryck.Vad som framför allt får mig att emellanåt känna "just det, han är ju faktiskt en av oss" är Gustafssons uppenbara kärlek till humorn, till den teve han växte upp med, till de rundnätta män i fluga som skojade i barndomens ruta, till lösskäggen och dialekterna. Gustafsson må ha utvecklats till en slipad businessman, men han bryr sig om varan, produkten - Sten-Åke-vitsarna, Gösta Ekman-snubblet, Carl-Gustaf-tajmingen, Roffe Bengtsson-fyllan, Stig Järrel-temperamentet och -tempot.

Gång på gång återkommer Gustafsson i memoarerna till hur han erövrat sin ungdoms drömvärld och hookat upp med idolerna, hur han själv tog kontakt med det ännu ohippa Allsång på Skansen för att han närde en kärlek till knätofsarna och barndomens tryggsega alla-ska-med.

Han hyllar folkhemmets sjuttiotal då alla idrottshallar var nya och kommunerna öste pengar och lokaler över alla som ville förkovra sig i en hobby.

Han beskriver den kittlande känslan i magen över att tidigt i karriären få göra dockteve med Jan Lööf och få träffa den mytiske mannen bakom Felix och Tårtan-vinjetten (Gustafsson gör rösten till Skrot-Nisses son Kalle, han som "inte var bäst i skolan precis" enligt pappan).

Och han avslutar hela boken med att lyfta fram en detalj som jag inte kände till och som han själv uppenbarligen känner lite extra för. Som nyvorden medarbetare i Björnes magasin hängde han på producenten till nån internationell inköpsmässa, där han i ett litet runkbås föll handlöst för en leranimerad film med djur som pratade nonsensspråk. Associationerna löper vilt - öststatsfilmerna som utgjorde halva SVT:s barnblock när det begav sig, det pratliknande mumlet i Farbrorn som inte vill bli stor och Snobben - när han beskriver sin hastigt uppflammade kärlek till det han såg på den lilla skärmen.

Han kastar av sig hörlurarna och springer efter producenten för Björnes magasin: "Hon var fullt upptagen med annat, men likt ett litet barn släpade jag henne till runkbåset. Det var som när man försökte tvinga mamma att köpa något särskilt fantastiskt man sett i leksaksbutiken."

Filmfiguren han hittat hette Pingu och var en schweizisk produktion. Bara i vår dvd-hylla står tre filmer. Min tvååring och min sjuåring tittar tillsammans och jag sitter bredvid och skrockar.

Det är en annan Gustafsson än den beräknande vinnarskallen som avslutar sina hågkomster:

Det är mitt livsverk.

Så när det är dags för mig att få plats i historieböckerna hoppas jag verkligen inte att de glömmer av detta bidrag till den svenska kulturhistorien. Utan mig hade det dröjt åratal innan serien tagits in till Sverige. Det hade förstås hänt till slut - det blev en världssuccé. Men det hade inte gått lika snabbt.

På min gravsten får det gärna stå följande ord:

"Det var han som tog in 'Pingu' till Sverige."


När jag läser det påminns jag om den gränslösa respekt jag en gång hyste för han som folkifierade Lokkos och Schyfferts coolrätta Reeves & Mortimer-plagiat. Som genom att sätta modsperuk på revyfigurerna var med och gjorde humorn hipp, så att vi gamla Povel Ramel-fans på nytt var med i matchen. Och som visste var en punchline bäst ska sitta.

måndagen den 25:e april 2011

En gubbkantad påskhelg 1: Sten Broman.

Det har varit en lång bloggsemester. Böcker har skrivits och påbörjats och fortsatts, filmer har klippts och barn har fostrats. Påsken har äntligen gett mig respit. Medan mina äldsta har fyllt sina pojkmagar med E-medel har jag förkovrat mig i diverse gubbologi. Rapporter följer. Detta är del 1.

Påskdagen hade SVT den goda smaken att visa en nygjord Sten Broman-dokumentär. Broman är så klart en man som länge fascinerat mig, en farbror som - likt Lady Gaga - la ner fruktansvärt mycket tid och energi på att väcka uppmärksamhet. Broman var för all del tonsättare och programledare, men mer än något annat var han professionell excentriker.

Tidigt i livet verkar han ha lagt upp planer för hur man, konsekvent och metodiskt, ser till att alltid lämna en myt efter sig när man reser sig från krogstolen. Han såg till att skaffa sig en åsikt i varje tänkbart ämne - dragspel (mot), punktlighet (för), uttal av ord ("dirigera" uttalas med hårt g) - och ventilerade dem så häftigt att en generation svenskar fortfarande associerar till Sten Broman när de hör ett dragspel.

Han ritade sitt eget kostymmönster - högt skuren väst, liten slipsknut och inga fickor (eftersom fickor som bekant innehåller näsdukar och näsdukar är snaskiga) - och sydde genom livet upp flera tusen kostymer, alltid i de bjärtaste mönstren och färgerna. I dokumentären var det en fröjd att se Broman i hans sista Kontrapunkt, nästan åttio år gammal, så skröplig att han inte kunde forcera en trappa, i en karmosinröd kostym som lär ha synts även om propparna gått.
Lika mycket som han uppskattade uppmärksamhet uppskattade han mat. Och i Sten Bromans värld stannade aldrig ett intresse vid ett intresse. Helst skulle en förening instiktas - observera att Broman vägrade att befatta sig med ordet "instifta". Följaktligen instiktade han Gastronomiska akademien, där Tore Wretman och Povel Ramel och Piraten och ett annat gäng krogvana gubbar träffades och, ja, åt. Ett ätande som blev mer än ett mättande av hunger eftersom måltiderna protokollerades och offentliggjordes.

Legendariska är Bromans sextio- och sjuttioårskalas på Grand Hotel i Lund, där han bjöd på whiskyspetsad pyttipanna ur badkar och konjaksspetsad ärtsoppa ur tunna. Eller om det nu var tvärtom. När jag skriver legendariska är det ingen överdrift, låt vara att det väl mest är i Lund som legenderna traderas. Där hade Broman sitt hem under större delen av livet, och där vårdar man fortfarande ömt minnet av sin konstige gubbe.

Inte ens i Lund har väl folk nån större koll på hur Broman egentligen försörjde sig, men det där med ärtsoppan i tunnan kan man troligen läsa om på nån plakett inne på Grand Hotel (där det förstås finns ett Sten Broman-rum).

Dokumentären - gjord av samma gäng som gett oss den lysande Lasse Holmqvist-dokumentären och den skimrande Ernst-Hugo-dokumentären från häromåren - verkade dock vilja ta fasta på människan bakom legenderna. I synnerhet yrkesmänniskan. Vad folk i allmänhet - som främst kände till honom som kunnig och entusiasmerande ledare för frågesport om klassisk musik - inte kände till (och inte reflekterade över) var att Broman nånstans i botten faktiskt var en mycket produktiv kompositör.

Det fanns ett skäl att folk inte engagerade sig så mycket i Bromans musik. Konstmusik är överlag inte särskilt sexig. Faktiskt inte ens när man, som Broman, experimenterade lite med rullbandspelare.

Det som egentligen fascinerade mig mest i dokumentären - förutom hans långa och oväntade förhållande med strippan Gunilla af Halmstad, men det känner ju alla vi som sträckläst hennes memoarer redan till - var historien om Carlhåkan Larséns recension.Så här: för att finansiera sina kostymer skrev Broman under fyrtiofem års tid musikkritik i Sydsvenska dagbladet. Han blev naturligtvis en sällsynt läst anmälare av kammarmusik och operor, eftersom man i Malmö-Lund-regionen som sagt älskade allt som rörde Broman utom just hans kompositioner.

Nån gång i slutet av sextiotalet avlöstes Broman i Sydsvenska dagbladet av en Carlhåkan Larsén, som än idag är Sydsvenskans stående recensent av sån musik som innehåller cello. Denne Larsén förstod förstås att han aldrig skulle kunna bli en lika uppmärksammad kritiker och antog nog att han aldrig skulle få nåt rum på Grand uppkallat efter sig. Vad då göra om man vill skaka av sig ett arv och hävda sin rätt?

Man måste naturligtvis döda pappa. Grundkurs 1A i amatörpsykologi.

Vid nåt av Lunds alla jävla jubileer uruppfördes ett mäktigt körverk, signerat Broman, i Domkyrkan. Det hette, och här blir väl ingen förvånad, "Musica catedralis". I Lund kan man höra parkbänksalkisar be varann om en mun Diamant på klingande latin.

Larsén hade antagligen rubriken till sin recension färdig långt innan han slog sig ner i Domkyrkan: "Musica catastrophalis".

Det tyckte jag var roligt. Dels förstås för den övertydliga psykologin, dels för att fadersmord inom den akademiska högkulturen naturligtvis sker med esprit och på latin.

Inget gör mig så road som när människor beter sig som om de var med i en alldeles osedvanligt fördomsfull sketch.

onsdagen den 6:e april 2011

Ett halvfärdigt föredrag om humor.

Anförande (lördagen 2 april) på släppfesten/hyllningsshowen för Rikets sal-gänget och deras nyss nedkomna bok. Uppdraget var att prata om det som förenade de fem skojarna på scen (Valle Westesson, Jesper Rönndahl, Josefinito Johansson, Nanna Johansson och Kringlan Svensson ), det vill säga humor.

Godafton ungdomar! Kalle Lind heter jag. Jag blev ombedd av kvällens värd att komma hit och resonera kring varför humor är så kul och varför till exempel tristess inte alls är lika roligt.

Eftersom jag är nybliven trebarnsfar och behövde en ursäkt tackade jag gladeligen ja och har därför skrivit ihop ett föredrag som jag för enkelhetens skull har titulerat:

"En historisk översikt av svensk humor, såsom den yttrat sig i bild, text, film, teckning, fotografi, pantomim, kåseri, kuplett, revy, lundaspex, karikatyr, teater, teve, begravningstal, seriestrippar, hejaklacksramsor, pornografi, satir, situationskomedi, ordvitsar, hyperaktuella sketcher, nästan hyperaktuella sketcher, västsvenska dialekter, imitationer, skämt om politikers längd, skämt om politikers fetma, skämt om politikers bristande förstånd, hyperaktuella imitationer på västsvenska av korta, tjocka och dumma politiker, slapstick, lösmustascher, peruker, Buttericksartiklar, festliga raptexter och vanliga hederliga fittskämt under det senaste sklet, sett ur sociologisk, psykologisk, socio-psykologisk, kulturantropologisk, språksociologisk, kulturhistorisk, socialhistorisk samt, i fallet Per Andersson från Grotesco, även frenologisk synvinkel - med särskilt fokus på generationsmotsättningar, inflytande från andra etniciteter, genusperspektiv, politiska trender, ekonomiska paradigmskiften, modekulturella svängningar, demografiska och sociostrukturella förändringar samt det förbryllande faktum att fyrtiotalister fortfarande tycker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog är det roligaste som finns trots att det är gott och väl trettio år sen kärnkraftsomröstningen gick av stapeln."

Med underrubriken: "Hur långt har svensk humor egentligen kommit från den här bilden -- till den här?":Med den särskilda frågeställningen "Varför betraktas det här som så mycket fiffigare humor -- än det här?":Nu messade kvällens värd mig dock på eftermiddan och bad mig att hålla det hela kort. Jag har därför rivit hela manuset och låter istället den här bilden representera allt som någonsin har varit och kommer att bli roligt:Tack för mig.

tisdagen den 5:e april 2011

Någon skämtar med mig aprillo.

Öppnade min inkorg. Kollade min spam. Blev förvånad. Hittade följande:

Hej Kalle! Tack för dina frågor! Svar nedan.

Fråga: Kan man göra denna tarmreningskur hemma?
Svar: Ja man kan göra kuren hemma efter att
ha gjort den på kursgård 3 gånger
innan så att du är helt trygg med vad
som händer.

Fråga: Är det samma metod som visats på TV?

Svar: Ja det mesta är liknande.
Vi har våra variationer och det mesta är liknande

Fråga: Vad är tarmplack?

Svar: Vi har plack på tänderna och
vi borstar dem varja dag. Den slembildande födan
bildas av bland annat mjölk, mjöl och socker.
Genom att göra en tarmreningskur så blir
vi av med denna hinna och kroppen kan ta upp näring
på nytt.

Fråga: Hur kan du hålla ett så lågt pris GUA
tog ju 19.000:-?

Svar: GUA valde ett högt pris på sina
kurer så att man skulle förstå
värdet av denna reningsmetod.
De hade också föreläsningar och
förmaningar om vad som är bra att äta, mm.
Jag har valt att skala bort allt extra lull lull och
hålla ett lågt pris så att många
kan göra denna kur.

Fråga: Hur mycket bakterier har vi i tarmen?

Svar: Tarmen innehåller massor av bakterier, 1,5 kilo.
Vi har tio gånger fler bakterier i tjocktarmen än
celler i hela kroppen.

Sparar man alltid avföringen/slaggprodukterna
på en bricka för analys?

Svar: Nej inspektion är frivilligt, men jag
rekommenderar att man tittar efter så man
ser allt skräp kommer ut. Mvh Johan.


Vill gärna understryka att det inte är jag som ställt frågorna från början (som det brukar heta). Däremot är jag naturligtvis mycket tacksam för svaren.

lördagen den 2:e april 2011

onsdagen den 30:e mars 2011

Begåvade människor jag känner del 11: Rikets sal-gänget.

En gång i tiden tog jag och mina radiokollegor Ola Norén och Valle Westesson fram en dummie - nej, vi kände inte till det begreppet innan - till en bok som skulle heta "Boken om allt". Dummien landade bland annat hos Rolf Classon på Kartago förlag, som genast svarade att vi skulle göra bok tillsammans. Vi for upp till Stockholm, drack kaffe ur trasiga muggar och pratade framtid. Sen svarade han aldrig på fler mejl. Och sen fick vi barn (om än inte med varandra).

Idén till den där boken var att proppa sidorna med intryck. I varje marginal och bildtext skulle finnas ett skämt. Sidnumreringen skulle vara rolig, ISBN-numret skulle vara helfestligt. Det skulle vara en bok som man aldrig blir riktigt färdig med.

Projektet rann ut i sanden. Vi gjorde andra saker på varsitt håll. Jag plockade in en del av tänket från "Boken om allt" i mina egna böcker "Människor det varit synd om" och "Människor som gått till överdrift". För egen del är jag dock lite för mångordig, och lite för angelägen om att alla fakta ska vara korrekta, för att på egen hand åstadkomma den explosion av larv som vi tre en gång sett framför oss.

Valle hookade upp med några andra pajasar istället. Först skapade de sajten riketssal.se - som jag i ett anfall av bristande verklighetsförankring lovade att vara med och uppdatera veckoligen - och nu har de gjort boken Rikets sal.

Det ska inte hymlas med att sextetten bakom boken - även Jesper Rönndahl, Kringlan Svensson, Nanna Johansson, Josefinito Johansson och formgivaren Benny Mårtensson - tillhör min närmsta krets av vänner, grannar och före detta kollegor. Det ska heller inte stickas under nån stol att det är mitt förlag som gett ut den. Jag läser naturligtvis inte den här boken med samma kritiska blick som jag hade läst den om den varit skriven av Hammarsson & Wiking eller andra framgångsrika skämtarkollegor.

Men det är roligt roligt. Inte allt men det mesta. Och det som inte är roligt roligt blir ganska roligt. Det uppstår en effekt när dumheter och osmakligheter och nonsens studsar mot smala referenser och fiffigheter, när ovidkommande bilder samsas med oförklarliga texter, när man får intrycket av att stirra rakt in i en psykos. En kul psykos, ska tilläggas, inte nån sån där som gör att folk mejar ner folk med bil i Gamla stan.

Det är en bok som får en att känna sig smart när man fattar obskyra kopplingar till Agnetha Fältskogs gamla stalker eller överåriga popkritiker i Aftonbladet och som en dålig människa när man fnissar till åt en osmaklighet om Tage Danielssons grav och på det hela taget som sköna hipstrar måste ha känt sig när de läste MAD på sextitalet.

För att fortsätta det tämligen ohöljda kompishissandet så hålls det releasefest för boken på Babel i Malmö nu på lördag (2/4). Då kan man köpa boken och se hur lustiga människorna bakom ser ut i verkligheten (Kringlan brukar t.ex. ha en mycket gles mustasch) och inte minst hur kul de låter (Jesper har en viss överproduktion på saliv, alternativt corned beef instoppat i kinderna).

Men framför allt kan man dricka öl.

För den som undrar ...

... så är bilden ett montage. Hade det inte stått i bildtexten så är vi nog flera som missat det.

tisdagen den 29:e mars 2011

Jag blir glad ...

... när människor visar framfötterna. När de inte tvekar att sälja sig. När de tar varje chans och griper varje halmstrå.På imdb.com kan man läsa om miniserien "Jakten på en mördare" från 1999. Även om det ligger där till allmänt beskådande, bara ett par ynka musklick bort, så är det antagligen inte så många som kollar upp "Jakten på en mördare". Detta för att vi troligen inte är så många som minns den, och de flesta av de som minns den ser väl inget skäl att minnas den tydligare.

Detta hindrar dock inte någon - jag har så klart ingen aning om vem, även om vissa antydningar görs när det byts till första person i sista meningen - från att försöka sälja in skådespelerskan Sara Key i detta obskyra hörn av nätet. Den enda review som skrivits av "Jakten på en mördare" ser ut så här i sin helhet:

Excellent for this wonderful actress Sara Key. It s a pity we don t see her any more. Productor and director have to engage her ! we can see her in some famous movies, especially Varuhuset, TV serial saw by many people. Actress of theater she still one of the best actress in Sweden. Remember her in "Don Juana"...incredible piece. You know her as an actress from TV-productions and from films as well as performing on the stage. For many the impact of serials like Varuhuset and Rederiet make them easy remember you, but as an actress the work as with Brustna Hjärtan and Strindbergsbarnet is what you hold as precious moments. I work mostly in Stockholm, Sweden, but also travel for interesting work and spend a part of the year in Europe.

Jag gillar att själv föreställa mig det scenario Sara Key - eller vem det nu är som skrivit texten - måste ha föreställt sig: att en castare, producent eller regissör som just sitter uppe i preproduktionen av en stor dramaserie, plötsligt grips av en obetvinglig lust att ta reda på vad Lars Ambles rollkaraktär i den där gamla miniserien hette nu igen (Staffan Arbman). Och när castaren ändå är inne på sidan så råkar han scrolla ner och se att jaha, Sara Key är visst en wonderful actress, nämen herregud, det är ju just en wonderful actress jag behöver för den här dramaserien, HENNE SKA JAG HA!

Från djupet av mitt hjärta hoppas jag verkligen att Sara Key har fått några knäck den vägen. Jag beundrar folk som gör sånt som jag aldrig skulle våga göra. Vilket inte nödvändigtvis betyder att jag skulle vilja göra det själv.

lördagen den 26:e mars 2011

Rätta lösningen.

I förra veckan blev jag alltså trebarnsfar. Som den moderne man jag är initierade jag en namndiskussion via de sociala medierna. 87 kommentarer har influtit och nåt som såg ut som vatten har siktats i min ögonvrå. Stort och äkta tack för ert engagemang. Många av förslagen var fantastiska. Gits! Gus! Knas! Peps! Pugh! Loffe! Brasse! Fingal! Och Rulle Lövgren hade jag inte funderat på på säkert ett halvår - tack för påminnelsen!

Till Petter B som ansåg mig vara en dålig förhandlare: jag håller inte med. Jag har för håken fått igenom två skäggiga tjockisar från anno dazumal! Det är knappast nåt min nästanhustru själv hade tagit initiativet till.

Nu har juryn hursomhelst kommit tillbaka från överläggningarna och jag sitter här med kuvertet i handen. Jag kan redan nu hinta att ingen träffade rätt, vilket också beror på att reglerna ändrades lite efterhand. Med längst i diskussionerna var Tage, men det stoppades eftersom risken befanns vara för stor att folk skulle tro att han var döpt efter den värmländske författaren Aurell.

Det namn vi nu kungör för världen är - trumvirvel: Julius Fritiof Månsson.

Julius efter Groucho Marx. Fritiof efter en sjöman och en pirat.

Tyck vad ni vill, men vi är nöjda.

fredagen den 25:e mars 2011

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.

1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan "Tiden är ingenting", en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet - i vissa upplagor till och med på omslaget - finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting


Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet "myllrande".

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde "den dystre psalmisten Franzén", Jonas Modig i Nerikes Allehanda "den gamle biskopen Franzén". Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades "versen av FM Franzén".

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok "Människor som har haft fel" (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: "Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén ..."

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, "Människor som gått till överdrift".

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: "Kolla aldrig en nyhet för då spricker den"!

söndagen den 20:e mars 2011