söndag 30 september 2007

Biografhelvete.

Tog treåringen på bio. Elias och kungaskeppet. Norsk animation. Ganska bra. Åtminstone den sista halvtimmen, större delen av filmen passade jag på att sova.

Jag tillhör den där gruppen kulturelitister som egentligen vägrar bio. Jag gillar kombinationen ljud och rörliga bilder. Den tar jag bäst till mej hemma. Att gå på bio handlar mer om att folk ska äta tacos och ha mobilsignalen på max och sitta och vråla "Nationalteatern!" när det är Hoola Bandoola på soundtracket (det sista hände när jag såg Tillsammans, ett av mina senaste biominnen).

Sen jag fick barn 04 tror jag faktiskt inte att jag varit på en kvällsföreställning av en vuxenfilm en enda gång. Och mitt liv har varit betydligt enklare att leva, jag känner inte det där ständiga trycket över bröstet, andningskanalerna är fria och fan vet om det inte är mer krut i åderkäppen också.

Från och med idag kommer jag inte heller att ta min son på bio. SF har nämligen den halvgoda smaken att som förfilm visa en kvarts reklam, bl.a. för nån ny TV4-thriller med Christer Fant i psykopatglasögon och lagom många repliker om död och mord. Till en barnfilm! Får dom göra så? Har vi inte haft sossestyre i det här landet som täppt igen möjligheterna för dom värsta nasarna? Hann Stegö-Chiló ställa till så mycket sina 48 timmar på kulturtaburetten?

Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Jag tycker inte det är den deal jag ställer upp på när jag (dvs min fiancé) hostar upp 65 kronor för en treåring. Filmen ska inte börja tio minuter efter utsatt tid för att pojkvaskern ska sitta och matas av krämarpiss och månglarmög och skitnödigt insålda slogans för usla produkter, gjorda av olika fyrtiåringar i tonårsfrisyrer och apliknande gång.

Kalla mej löjligt otidsenlig. Jag vägrar 1) att erkänna att reklam har nån form av konstnärligt värde, 2) att erkänna att reklamare har nåt slags existensberättigande och 3) att tycka att det är lite charmigt att treåringar går och citerar slogans för olika multinationella företag som i detta nu ger nån halvblind indisk flicka en spänn för att hon suttit fjorton timmar i en källare och sytt sömmar på några jeans som reklamarjävlarna ledigt slänger upp fjorton lock för.

Från och med idag ska biografer vara lika dunkla och diffusa byggnader för Leonard som kyrkor eller kungahus. Nåt som hör ett gammalt och outvecklat samhälle till, tiden innan vetenskap, demokrati och hemmabiosystem.

FOTNOT: ovanstående text är också mejlad till den berörda biografen. Ingen ska komma och påstå att jag inte är rättshaverist.

lördag 29 september 2007

Begåvade människor jag känner 2: Richard Schicke

Som nåt slags kulturintresserad kulturarbetarwannabe har jag genom åren ofta tagit del av vänners och vänners bekantas och vänners bekantas önskade sängpartners alster.

Jag har gått på folkhögskola och - i strid mot min ideologi - stått och lyssnat på timslånga fusionfunktrumsolon och hört nittonåriga medelklassempatikers dikter om livet som smutsig tjackhora.

Det har ganska sällan varit bra. Betydligt oftare olidligt. Dealen har varit att dom sen fått stå och känna sej lika förfrämligade när jag prövat mej fram bland putslustigheterna.

Med Richard Schickes grejer var det annorlunda. Jag träffade honom första gången i Valles lilla etta på Simrishamnsgatan. Jag och Valle hade just börjat umgås efter att inte ha sett varann på fyra år. Efter ett tag förstod jag att Richard faktiskt bodde hos Valle. Det tog ytterligare några besök innan jag fattade att de faktiskt delade dubbelsäng.

De var inget kärlekspar. Not that there's anything wrong with that. Bara kompisar. Såna där kompisar som skruvar upp varsin rosa sänglampa och som ogenerat går runt nakna. Alltså bra kompisar. Goda vänner med betoning på goda. Som delar varandras ångest och sårighet.

Richard spelade i ett band. Bandet hette av nån anledning Björns vänner. De gjorde sin debut på KB - Malmös största och då enda rockklubb - som förband till David and the Citizens. Det kan ha spelat in att Conny och David från Citizens också ingick i Björns vänner.

Det var ... bra. Det var för jävla bra. Richard stod med gitarren lite för högt upp på magen och sjöng en jättelång sång med osorterade bilder från ett liv: "När jag var ung såg jag åkrar och himmel...", "Jag visade platsen där dom sköt min pappa...", "vi satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann...", "Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten/ och väckte en längtan hos mej att ta av den/ men hon sa vi kan vänta med sånt för vi älskar varann..."

Och så plötsligt, mitt i de poetiska, drömska, suggestiva bilderna från ett liv som fått tidens förlåtande skimmer över sej, bröt sej en refräng in med en stenhård prosaisk text:

Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: “Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig,
men nu förstår jag: du är bara rädd
för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker,
stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris.
Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där.”

Och så fortsatte sången ösa bilder, ögonblick, fragment från nåt som var alldeles nyss men är obönhörligt över, över oss. Sångens jag ger sej iväg på nån finna-sej-själv-tripp, spelar höghus i en dockteater, dricker vin på en trappa, bor med vänner, vaknar en morgon av att papporna kommer för att hämta sina barn tillbaka till grottekvarnen, bestämmer sej för att sluta leva i romantiska föreställningar, skaffar ett jobb som sandskyfflare, kommer efter nio månader i en kvävande livmoder ut precis lika oviss som innan, ringer sin mor för att få en förklaring, hör mammans nya älskare leka hundvalp i bakgrunden, letar efter sej själv i en databas utan att hitta sej, ropar ut sin förtvivlan till sångens ni, undrar om nån annan vet nåt - och slutar sen i den stilla reflektionen att "visst var det där lite viktigt nån gång" (eller rättare: "viktet nån gång"- malmöitiska).

Det är fullkomligt storartad poesi om du frågar mej. Jag stod på KB och tänkte att där står en man i pottfrisyr som har bänt upp sin bröstkorg och slitit ut sitt hjärta och nu håller upp det i ljuset för allas beskådan. Eller rättare: det tänkte jag inte alls, jag hade nog tagit en stänkare, men det var i alla fall vad som skedde.

Inte för att det nödvändigtvis var självbiografiskt. Utan för att tonen, hjälplösheten, uppriktigheten vittnade om en textförfattare och sångare som brottades med dom mest banala frågor utan att skydda sej med slängig ironi eller bli gymnasialt pekoralistisk. Som menade allvar utan att vara Allvarlig.

Och eftersom jag var gräsänkling på ett halvår så hängde jag en stor del av min lediga tid i den där ungkarslyan med de bägge rosa sänglamporna. Och på så sätt fick jag regelbundet ta del av Schickards produktivitet. Jag såg det som en ynnest. Jag ser det som en ynnest.

För andra gången i mitt liv - den första var när jag såg Johan Glans i åttonde klass göra en julshow och bl.a. slå ett stämjärn mot ett bord och sjunga "aaahhh" - kände jag att jag befann mej i en begåvnings omedelbara närhet. Det kan låta orättvist mot andra, men deras begåvning har på ett helt annat sätt kommit smygande på mej. Schickards begåvning kom med schvung. Dessutom levererad med klädsam ödmjukhet.

Richard var garanterat den förste mänska jag ringt upp mitt i natten för att förklara att han är ett geni. Det är också den ende jag inte skulle ha skämts för efteråt. Han skämdes betydligt mer.Björns vänner var under några år ett litet fenomen i Malmö (eller för att inte lura någon: runt några kvarter på Möllevången). Jag vet att jag låter som Ulf Lundell i följande beskrivning, men det skiter jag för ett ögonblick i: vi var en skara människor som ännu inte hade barn och fasta arbeten, som frekventerade ett gäng krogar, som försökte hitta en riktning i karriär och skapande, som försökte hjälpa varann, som oftast antagligen bara var dåliga föredömen för varann.

Vi träffade ofta på varann på Björns vänner-konserter.

Det där är inget originellt. Tusentals trettinåntings bara i kvarteren där jag bor kan ge er motsvarande skildringar, där bara namnet på bandet behöver bytas ut. Men nu råkar det här vara min historia.

Jag är ingen musikfanatiker, jag tycker mest det stör när jag försöker höra vad andra - förlåt, vem lurar jag? - jag säjer. Björns vänner är ett av de band jag lyssnat mest aktivt på. Det har jag inte bara gjort för att de råkat finnas till hands. Det gjorde jag också för att Schicke (och emellanåt Pelle Holmgren) skrev jävla bra låtar.

Den schickska begåvningen ligger i att poetisera vardagen utan att mystifiera den. Den lyrik jag kan ta till mej ljussätter istället för att fördunkla. Det kan handla om att hitta dom optimala orden för vad alla tänker:

Nä, vem fan vill bli löneslav?
Nä, vem fan vill ha dussingrav?
Du frågar mej: "När blir livet av"?

Det kan handla om att fånga de där sekunderna av livet som faktiskt är värda att fångas:

En fågel ser på mej från fönsterblecket
Jag drömde just om fågelsång och väcktes
En fot sticker fram från under täcket
Kanske var det där som sömnen läckte
ut?

Och så kan han ju när som helst peta in det där imperativet, den där kommentaren till samhället utanför som varit med och gjort honom till den han är. Och som jag, med barndomsrötterna i nån slaskig sörja av Kåldolmar & kalsipper och chilenska flyktingar, alltid faller som en hundrakilosfura för.

"Stoppa porren" beskriver två unga människors förälskelser med vackra konkreta bilder: "Fia fick tjugo spänn av Anders/ för att kyssa Malin/ och alla barnen tjöt", "Anders, med mod och rena kläder, han knacka på hos Fia", "Hon sminkade hans ögon, dom kivades på lek".

Och så plötsligt: "Så trängde Anders in i alla hennes kåta hål". Och Fia "tyckte nog det smärtade, men sa ingenting". Och så mynnar det ut i en konkret uppmaning till Jan Stenbeck: "Stoppa porren".

Vad vet du, Jan Stenbeck, om min sexualitet?

Svar: antagligen ingenting eftersom han är död. Hade han varit i livet hade det räckt med att lyssna på en annan Schicke-låt för att få ett hum:

Jag tycker om att känna, om att känna, om att känna
- känna på mej själv när ingen annan är hemma

Det krävs ett mod för att blotta sin rädsla och sin otillräcklighet. Det krävs mod för att peka på nåt och säja att det där ni håller på med där borta tycker jag är fel. Risken är överhängande att man blir patetisk.

Om ordet "patetisk" skriver den gamle Fria Pro-författaren Carsten Palmaer i sin "Liten ordlista för nusvenskar":

högstämd, högtidlig, (djupt) gripande, känslostark, känslorik, lidelsefull (Svensk synonymordbok). Det mest nedsättande man kan använda om en annan människa.

Jag tror att Richards texter är patetiska i ordets allra vackraste bemärkelser.

För en vecka sen träffade vi honom i London (där han går en femårskurs i att andas med en bok på huvet) och frågade honom om han fortfarande skriver. Han svarade att han a) skriver sånger om att vara barn, och b) skriver sånger om att vilja ligga med nån men inte riktigt våga fråga.

Sagt med den blandning av gränslös uppriktighet och självironi som antagligen utmärker också de nya låtar han skrivit.

En vuxen karl ska inte återupptäcka sin barndom, känna tvekan inför kärlek och framför allt inte erkänna det. Inte ens en om han är i popbranschen, där annars toleransen för patetik är större än inom t.ex. byggarskrået.

En vuxen karl ska naturligtvis inte heller sova under en rosa sänglampa, bredvid en annan vuxen karl under en rosa sänglampa.

En vuxen karl lägger en blöt filt på sitt känsloliv, biter ihop och ser döden i brunögat.

Den dag jag själv blir vuxen och karl ska jag spela Schickepojkens samtliga låtar i den hi-fi-anläggning jag antagligen kommer att ha lagt löjligt mycket pengar på men aldrig lärt mej funktionerna på.

Förhoppningsvis kommer jag då att känna att allting är mycket bättre nu. Antagligen kommer jag att känna att vissa saker får man aldrig tillbaka och med stor sannolikhet kommer jag då att känna att jag slutgiltigt förvandlats till Lundell.

Men har jag tur kommer jag inte att känna nostalgi eller bitterhet över en dröm som försvann. Utan istället fyllas av samma välbehag som låtarna hittills gett mej.

fredag 28 september 2007

Lundell: del ett i den första biografin

Har fått den gamle rock-, numera konsumentjournalisten Måns Ivarssons Lundell-biografi. Den ges ut i en box med tre tjocka delar, helt i enlighet med hur Lundells egen produktion ser ut.

På allvar. Det är inte en bok, det är tre böcker. Som då får säjas komplettera dom trettitusen sidor text och en miljard dubbel-CD Lundell själv har skrivit om sitt liv.

Jag är inget Lundell-fan. Jag är bara upphängd på fyrtitalister. I synnerhet fyrtitalister inom nöjessfären.

Lundell är som bekant i sin tur upphängd på 1967. Det var ett år då olika college drop outs i San Fransisco odlade skägg och byggde hemmalaboratorium och därmed trodde sej ta sej närmare vattumannens tidsålder. Samma år sprang unge Ulf omkring i Vitabergsparken i sin mammas avlagda fårpäls. I boken läser jag att den här vilda perioden varade i sex veckors tid.

Sex veckor är 42 dagar. En och en halv månad. Det är en försvinnande liten tid, i jordens historia, men också i den enskilda människans.

I år, 2007, 40 år och en miljard dubbel-CD senare, satt han en och en halv timme i Sommar och rosslade om det här Magiska, Historiska, Storslagna året då han var sjutton bast och rökte lite spliff med några polare.

Jag blir som sagt fascinerad. Men mest blir jag beklämd. Att sex veckor kan höja sej så många meter över allt annat man gör i livet, att resterande fyrtio år bara blir en trött upprepning och en ständig längtan tillbaka.

... den här texten har en fortsättning. Läs mer om varför det är synd om Ulf i "Människor det varit synd om".

torsdag 27 september 2007

Fytti rackarn!

Översättare klagar ofta på att deras jobb är otacksamt. I likhet med t.ex. bajssanerare märks dom bara när dom gör fel. Och mitt ödmjuka råd till dom är alltså: låt då för fan bli att göra fel.


I senaste avsnittet av The Wire (vill ni f.ö. veta varför det är världens bästa teveserie så finns orsaken beskriven på annan plats på bloggen) svär state senator Clay Davis. Han säjer "shit". På vad jag antar är nåt slags svart Baltimore-dialekt och dessutom med eftertryck: "sheeiiiiit". Han gör det två gånger i avsnittet.

Båda gångerna står det i undertexterna "fytti rackarn!"

"Fytti rackarn"?

Varför i hela fridens namn står det "fytti rackarn"?

Skulle "fytti rackarn" vara den svenska motsvarigheten till en streetsmart afroamerikansk Baltimore-politikers långt utdragna "shit"?

Har någon nu levande svensk (undantaget översättaren och hans mormors mor) använt eller ens hört uttrycket "fytti rackarn"? Kan nån gissa sej till vad det betyder?

Det betyder ju ingenting. Det är ju bara slumpvisa bokstäver uthällda över ett klistrat papper en bakfull tisdagsmorgon. Kanske är det ett anagram. Kanske är det en kod. Ett uttryck använt av friskförklarade svenskar är det inte.

Det värsta är att jag antagligen kommer att börja använda det nu.

Sveriges bäste textförfattare från Halmstad som har bott ihop med Melinda Kinnaman och Ika i rutan.

Jag cyklar ibland förbi en affisch med Lars Demian och känner genast en irritation springa över ryggraden.

Inte för att han sjunger nåt slags pretentiös Brel/Brecht/Waits-pastisch med mycket brännvin och strippor och samhällskritik formulär 1A. Jag är ganska härdad mot genren och känner en viss klockarkärlek.

Inte heller för att han sjunger precis som Lasse Berghagen. Jag har ganska hög gubbtolerans.

Utan för att han sagt en av de mest enfaldiga saker jag hört nån säja.

Det var i nåt musikprogram för fem-sex år sen. Demian var grupperad runt ett bord med tre andra snubbar som påstods verka i samma genre: Stefan Sundström, Winnerbäck och Johan Johansson.

Johan Johansson - som jag håller för en intelligent karl med humor och integritet, inte bara för att han skrev "Jag vill bara dansa" mitt under den svenska punkens brinnande ta-ställning-våg - framhöll Povel Ramel som ett geni och Sveriges bästa textförfattare. Med all rätt. Så klart. Det bör ju räknas som en objektiv sanning.

Demian rynkade chansonnäsan och utbrast: "Skojar du? Sveriges bästa MODERATA textförfattare!"

?!?!?!?!?

Få saker retar mej mer än vänstervärldens självgodhet. Jag råkade läsa en Svenskan-intervju med Jan Guillou idag där han berättar att toleransnivån är mycket högre hos östermalmssocieteten än södermalmsbohemerna. Och är det nån som vet hur det är att vara vänster och intolerant så är det ju Jan Guillou.

I Demians förkrympta nyproggvärld, där man tror att man på allvar utmanar nån när man sjunger lite förpliktigande om H&M och Bindefeld, hör kvalitet och politik ihop. Du kan inte skriva nåt tänkvärt och träffande om du inte tycker som jag.

Med Demians salongsrevolutionära tunnelseende är man automatiskt moderat om man hellre väljer att sjunga om livets glädjeämnen, naturbarn, gräsänklingar, lingonben och den gyngande vägen till Curacao än om hur full man vill bli och hur dumma i huvet direktörer är.

Jag står själv till vänster om nåt slags mittstreck. Jag tror att samhället bör förändras, och jag tror samhället ska tolkas efter klass-, genus- och etnicitetsmodeller. Jag tycker illa om rovgirighet på människor och natur. Jag tycker krig är dumt även när det utförs av israeler.

Fast mycket mer än jag nånsin skulle gilla Lars Ohly gillar jag Povel Ramel. Povel Ramel bedrev under sextio år i nöjesbranschens zenit ett krig - ett spralligt krig, ett valsande boogie woogie-krig, ett krig med piano och blommiga små hattar - mot fördumning och stelbent dogmatism, men framför allt FÖR fantasins förlösande kraft och musikens möjlighet att förena.

Povel Ramel skrev i imperativ: "Håll musiken igång!", "Knäpp upp - relax - koppla av", "Ta av dej skorna", "Tänk dej en strut karameller", "Blås på det onda".

Povel Ramel fick ett folk som älskar att beskriva sej själva som jantelagslydande lutheraner att vallfärda till ett dragigt cirkustält för att se tjuvar jaga poliser och Martin Ljung leka sjörövare.

Oavsett vilket parti Povel Ramel la sin valsedel på - något han för övrigt såg till att vara tyst om - så gjorde han fan så mycket mer för att förbättra samhället än vad Lars Demian tror sej göra när han sjunger för några förvirrade gamla bolsjeviker på Röd dag i Karlshamn.

Därför blir jag irriterad när jag ser den där affischen.

Min historia med Tage Danielssons änka.

Okej - en historia ur livet. Som dom flesta minnen jag har med stark koppling till den svenska nöjeshistorien.

När andra mellanstadiepojkar hade fullt upp med att räkna sina pubeshår, skrev jag en bok om Hasseåtage. Detta inte sagt som skryt, tvärtom med skammens rosor på mina kinder: jag var ett synnerligen nördigt barn. Idag hade jag fått diagnos aspberger. Jag tror å andra sidan inte att det hade hjälpt mej nåt vidare i livet.

Efter att under två års tid tagit pågatåget in till Lunds stadsbibliotek, där jag satt och bläddrade i gamla Röster i radio och nogsamt förde bok över vilka lekprogram Hasse Alfredson medverkade i 1959, hade jag 82 sidor tättskriven text med titeln "Hasseåtage - en teater- och biografi" (allting tyder på att jag också hade göteborgskt påbrå).

Denna bunte sidor, helt anpassad för kalenderbitare som är mer intresserade av premiärdatum än innehåll, skickade jag till Wahlström & Widstrand. Det var ingen slump att jag skickade just dit; jag var högst medveten om att Tage Danielssons änka hade en hög position inom det förlaget.

En morgon hade jag sovmorgon och väcktes av telefonen. Jag svarade målbrottsgrötigt. En vass kvinnoröst i sextiårsåldern sa: "Mitt namn är... Danielsson. Är du den Karl Lind som skickat oss ett manus om Hasseåtage?"

Jag: "Ja".

Hon: "För det står här i ditt brev att du bara är fjorton, och du låter betydligt äldre".

Ja: "Jo, men jag har just vaknat och har en massa slem i halsen". (Här tror jag att hennes tankar om mej sänktes några pinnhål. Jag kanske ska tillägga att jag aldrig varit ett socialt geni.)

Sen berättade hon att hon råkat vara gift med Tage Danielsson.

Jag svarade att jag förstod det på efternamnet.

Hon svarade: "Åja, det är ju inte alltför ovanligt".

Jag tänkte: "Nä, men det fanns förstås en anledning att jag skickade manus just till ditt förlag, din snorkiga jävel".

Jag sa: "Nä, det är ju sant".

Sen ägnade hon samtalet åt att rätta några sakfel. Sommarstugan hon och Tage D haft på Korsika brann inte upp, som jag skrivit, utan sprängdes av terrorister. Och så hävdade hon att revyn Lådan inte alls började som turnérevy utan först spelades på Berns och sen åkte ut i landet. Där kunde jag dock hänvisa till mina källor och faktiskt få rätt.

Jag ska inte säja att hon var otrevlig, även om hon var det. Det måste naturligtvis ha varit en omtumlande tanke för en tant på Lidingö att det satt en finnig jävel nere i Eslöv och visste saker om hennes för tidigt bortgångne man som hon själv glömt bort. Det måste över huvud taget ha varit en bisarr upplevelse för henne att läsa sida efter sida om nåt som stått henne så nära, skrivet av nån på ett så långt avstånd. Hon var nog inte beredd på det där manuskriptet.

Några veckor senare skickade hon tillbaka manus med ett följebrev där hon bad om ursäkt om hon låtit tvär i telefon och betonade att researchen var gedigen. Hon skickade också med en bok med ett urval av Tage Daniessons texter. Den hade jag redan.

Än idag ångrar jag att jag a) skrev det där om sommarstugan utan att kolla fler källor, och b) sa det där om slemmet. Märta-Stina Danielsson ångrar antagligen ingenting. Jag förutsätter att det var en betydligt mindre händelse i hennes liv än i mitt.

onsdag 26 september 2007

Rapport från en resa: Spamalot

Har just återvänt från en London-weekend (ja, jag tillhör medelklassen) med tillhörande musikalbesök (som sagt). Eric Idle har överfört Monty Pythons 33 år gamla Monty Python and the Holy Grail (svensk titel? Monty Python och den heliga graalen? Monty Python och kung Arthur? Riddarna kring runda bordet? Nej - Monty Pythons galna värld!) till musikalscenen.

Det har sagts förr: det är ingen tvekan om att Idle är den girigaste jäveln i Python-sextetten. Själv försöker han hävda att John Cleese är mer pengakåt(bevis: en gång höll Cleese käften för ett pund), och ingen ska väl beskylla Cleese för att vara rädd för sina miljoner.

Idle är dock snäppet vassare på att koka soppa på gamla spikar och att göra nytt uppstek på gammal skåpmat.

Jag ska ärligt säja att jag gillade Spamalot. Det var vad men behöver för en lyckad måndag: dans, show, riddare och en sång om judar. Jag gissar att jag kände igen 66% av materialet och att jag blev överraskad 2,2 ggr. Det var en bekräftande upplevelse. I min bok smäller nog överraskande högre.

**************************************

Allting börjar med Monty Python. I begynnelsen var en man som gick lustigt och en död papegoja. Och ordet var kött och det köttet var pressat och kallades spam och ett gäng vikingar sjöng en sång om det pressade köttet och det vart afton den första dagen.

Är man svensk man, född på sjuttitalet, verkande inom musik/ humor/ kultur/ narkomani, är risken ganska överhängande att man har ett osunt förhållande till sex män som gjorde sketcher om riddare med gummikycklingar för sisådär trettifem år sen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt.

Jag är född 75. Under min livstid har Monty Python gjort Life of Brian (då jag gick på dagis) och Meaning of life (då jag fortfarande gick på dagis). Ändå var de molnet som överskuggade allting annat långt in på nittitalet.

Det började, som pinsamt mycket annat, med Razzel - svensk teves helkvällsunderhållning i åttitalets mitt. Lennart Swahn och Tommy Engstrand* visade rumphuggna sketcher i avdelningen Skrattkammaren. Monty Python hamnade alltid sist i omröstningarna. Den två timmar långa Skattkammarön - "vem fan är Nisse Hult?" - hamnade alltid högst.

Sen fanns det fyra VHS-kassetter man kunde hyra, var och en innehållande tre lösryckta avsnitt ur den fyrtifem avsnitt långa Flying circus-serien. Och så långfilmerna. Vi hyrde dem många gånger. Länge var det ens definition på humor: lite våld, lite peruker, lite filosofer.

I likhet med Hasseåtage här hemma kändes Monty Python närmast som statsunderhållning. Hur anarkistiskt det än var - och det var det ju, engelsmän är ju inte rädda för rent nonsens, de klippte för fanken in okommenterade bilder på vikingar som sa "lemon curry?" - så var det också k-märkt och godkänt av Lennart Swahn.

Visst var det larv och barnsligt, men då och då refererade de till den brittiska historien eller Marcel Proust och plötsligt blev det okej för fyrtitalsfödda smakdomare.

Dessutom var det brittiskt (= ej amerikanskt). Fyrtitalister älskar engelsk (= ej amerikansk)teve. Även engelsk skitteve.

När jag och, framför allt, min gymnasiepolare Johan Glans tog våra första stapplande humorsteg på Lilla teaterns scen i Eslöv, var det i Monty Pythons anda. Jag tror inte Glans protesterar om jag säjer att det lånades, dvs stals, en del från de där tokigt slitna videobanden.

Samma historia berättar de människor inom det här gebitet jag träffat i mognare ålder. Monty Python var kungarna, gudarna, hjältarna.

I ungefär tjugofem år varade det - en evig evighet i humorsammanhang. Jag hävdar att paradigmskiftet kom med Seinfeld. Och här hemma Killinggänget.

Allt brittiskt, och mycket amerikanskt, som kom efter MP var i MP-anda: Rowan Atkinson, Young ones, Not the 9 o´clock news, Fry and Laurie, Saturday Night Live.

Allt svenskt som kom under samma tid var i MP/Hasseåtage-anda: Magnus å Brasse, Galenskaparna & After Shave, Lorry, Helt Apropå, Nöjesmassakern.

Det var humor som tog avstamp i samhällsfrågor (om man tittat mest på Hasseåtage) eller i akademiskt nonsens (om man tittat mest på Monty Python). Det var humor som aldrig behandlade relationer. Det var asexuellt.

Handlade det om snusk, var det ur en fjortonårings storögda smygrunkande perspektiv. Handlade det om tjejer, var det blondiner. Handlade det om musik, var det jazz och music hall.

Med Seinfeld kom reflektionerna kring omöjligheten i att leva tillsammans i sunda relationer.

Med Killinggänget kom en ton av hippness i svensk humor. Popkultur trängde sej in i humorn: pop med gitarr och inte med tenorsax.

Och sen dess är det som om ett ok lyfts av unga - eller i mitt fall halvgamla - humormakares axlar. Vi måste inte säja Hasseåtage och Monty Python. Vi gör det om vi vill, men framstår då som undantagen.

Det här är naturligtvis en högst subjektiv historieskrivning. Man kan alltid gå tillbaka och peka och visa och säja "ja, fast Peter Dalle skrev ju ofta om relationer och lösgjorde sej på så sätt från Hasseåtage-arvet" eller "visst fanns det hippness hos Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson på sextitalet?" eller "jo, men nog har amerikanerna haft en helt annan humortradition och så jävla stora var ju Python aldrig hos den amerikanska befolkningen?"

Allt det kan man säja och man har naturligtvis rätt när man gör det.

Men Schyffert och Lokko var de första svenska humormakare som inte nämnde Hasseåtage som influens (att Gustafsson gjorde det spelar ingen roll eftersom han aldrig var med och utformade den killingska ideologin).

Peter Dalle gjorde det hela tiden. Herngren & Holm likaså.

Och med Seinfeld ställde vi (= svenska unga män med humorambitioner) om siktet, från UK till USA. Eller rättare: från Oxbridge till New York. Från internatskolepojkar med Tourettes syndrom till urbana neurotiker.

Och på något vis skrevs historien bakåt om på kuppen: plötsligt var Woody Allen en större och viktigare influens än John Cleese.

Jag ska rätta mej själv. Jag pratar nog egentligen inte alls om ett "vi". Jag pratar om mej själv. Jag associerar fritt utifrån två timmars riddarmusikal, som likt en madeleinekaka förde mej tillbaka till ett pojkrum där VHS-kassetter med idel brittisk sillyness vårdades som troféer bredvid Svenska Ord-memorabilia.

I många år ignorerade jag nog var en mina rötter faktiskt sköt skott. I en djuraffär där en konstig man försökte övertala en annan konstig man att hans uppenbart döda papegoja levde. Tvärt klippt i början och slutet. Inramat av Lennart Swahns John Blund och Tommy Engstrands lottorad. Nerröstat av svenska folket. Likväl kvalitetsstämplat av dess television.

Jag gillar inte bara självupptagna judar. Jag gillar också skogstokiga britter. Så. Nu är det sagt. Om någon skulle undra.* detta var på den tiden när teve fått för sej att gamla sportjournalister skulle vara lämpade för underhållning. Sen dess har det naturligtvis gått framåt.

fredag 21 september 2007

Bernt Andersson och Coca cola.

Bernt Andersson är munspelare, dragspelare, pianist, organist och gammal kommunist från Göteborg. Han spelade på sjuttitalet i Nynningen, som var det kanske allra argaste rockbandet i hela jävla arga Göteborg. Det är som att vara skäggigast i The Band eller fulast i pingstkyrkan.

Han var dessutom synnerligen aktiv i den politiska delen av proggen, pratade högt på stormöten, hade inflytande i musikrörelsens tidning Musikens makt och har gått till historien för att under repitionerna av Tältprojektet ha sagt: "Kamrater! Vi kan väl för fan inte rocka röven av högern med mandolin?"

Av Nynningen - som bl.a. gjorde låten "Dom verkliga terroristerna" som handlade om att dom verkliga terroristerna inte spränger flygplan utan äger banker (vilket är en ologisk tankefigur eftersom dom som spränger flygplan hursomhaver OCKSÅ är verkliga terrorister) - blev kanske aldrig nån ledande cell i den svenska revolutionen. Det blev en nasare i ståupp som numera lär bo i Spanien (Bertil Goldberg), en Häjkon Bäjkon (Tomas Forsell) och en golfande mogenrockstjärna med hus i Mexiko (Totta Näslund).

Bernt Andersson spelar fortfarande. Jag såg honom 1996 som inhyrd organist när Hoola Bandoola gjorde sin come back-turné. Då drack han Coca cola på scen. Nånting säjer mej att Bernt Andersson aldrig gjorde det på sjuttitalet.

Då och då i livet gör man val. På sjuttitalet valde Bernt Andersson att vara förbannad på orättvisor. Han valde att bekämpa orättvisorna genom att spela klaviatur. Han valde - gissar jag - att inte stötta orättvisorna genom att dricka Coca cola. Åtminstone inte offentligt.

Nån gång har sen Bernt Andersson valt att göra ett nytt val: att dricka Coca cola - och dessutom offentligt. Antagligen inte för att på det viset medvetet stötta orättvisorna, utan antagligen för att Bernt Andersson gillar smaken av socker och kolsyra.

Jag vill understryka att allt det här bara är gissningar. Kanske stod Bernt Andersson på Sprängkullen och Hagahuset och eldade massorna med sitt revolutionära pianospel samtidigt som han hällde i sej litervis av imperialistisk förtryckarlemonad. Kanske har han aldrig bestämt sej för att absolut inte dricka Coca cola. Jag har ingen aning, jag bara gissar.

Jag vet att Björn Afzelius och Mikael Wiehe hade som policy att inte dricka Coca cola och inte skriva autografer när dom var fixstjärnor i Hoola Bandoola.

Autografpolicyn hade nog inget med förtryckarbekämpande att göra, det var bara ett sätt att understryka att dom inte var rockstjärnor bara för att dom spelade rock, drog fulla hus samt fick ligga. En gång gav Mikael Wiehe en liten pojke som ville ha hans autograf sitt kexchoklad istället. Det är ju bara i Wiehes huvud det skulle vara ekvivalent - papper med text håller ju sej normalt längre än kakaoblandat smör.

Så låt oss alltså anta att Bernt Andersson på sjuttitalet inte drack Coca cola. Vad vi vet är att han gjorde det på nittitalet.

Låt oss anta att en ung Bernt Andersson sagt till sej själv: "Nä dö Bernt, nu är det änna slut på att drecka det här kapitalistpesset!"

Och låt oss anta att en gammal - förlåt, distingerad - Bernt Andersson sagt till sej själv: "Hörrudu Bernt, nog är det la gott med en cola när man lirat trynorgel hela dan!"

Vad säjer då detta om Bernt Andersson och oss människor? Jo, att vi då och då gör val.

En dag bestämmer sej Sven-Bertil Taube för att det är tjusigt med kravatt. Sen bär han kravatt varje dag i resten av sitt liv (och antagligen också på nätterna).

En dag bestämmer sej Staffan Bengtsson på Bästa formen för att odla ett litet trekantigt skägg på underläppen. Dom första dagarna går han väl själv och tycker att han ser ut som Mefisto, men efter att ha sett sej själv i spegeln tillräckligt många gånger blir han van.

En dag bestämmer sej Mikael Wiehe för att han nog är rockstjärna trots allt. Och det är ju ganska smickrande att nån vill ha ens signatur på nån snorig krogservett.

En dag bestämmer sej Bernt Andersson för att bekämpa förtryckarna. Och en annan dag bestämmer han sej för att sluta. Eller åtminstone att inte bekämpa dom så aktivt.

Jag klandrar inte Bernt Andersson för hans beslut. Coca cola är gott, och det märks nog inte på boksluten i Atlanta huruvida det druckits några burkar mer eller mindre i västsverige. Och det är klart att det är en ganska futtig protest mot ett system att förvägra sej själv det goda systemet faktiskt frambringat.

Men det jag minns tydligast från den där Hoola-konserten 96 - förutom att Björn Afzelius var noga med att upplysa var bordet där dom krängde sina boxar stod - är faktiskt att det stod en farbror bakom orgeln och sörplade cola medan två andra farbröder sjöng om att bekämpa förtryckarna.

Förutom att det tydligt understryker hur selektivt mitt minne är, så måste det väl också säja nåt annat? Frågan är bara: vad?

torsdag 20 september 2007

Hej rymden! går att titta på!

Nån på SVT motarbetar oss och insisterar på att lägga Hej rymden! under barnfliken på deras hemsida. Häromdan var det en sväng inne på Kultur & nöje - där det hör hemma - och sen har nån klåfingrig mellanchef varit inne och pillat igen. Uppskattningsvis 244 mejl har skrivits om saken sen projektet sjösattes i våras. Av dom har 244 ignorerats.

Nu finns det i alla fall rörliga bilder att glo på: All jordens sport och All jordens mode. Den här typen av inslag kommer att inleda och avsluta programmen, som i övrigt är en sitcom om gubbarna och tanten som gör inslagen. Allt på en bunker på en ö. I FN:s regi.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72510&lid=Hej_rymden&from=menu

Simma lugnt, Larry!

Förlåt, men jag kan inte släppa den där titeln. SVT gör det ju inte heller så jag är i gott sällskap. Fyran visade sitt hittills enda prov på civilkurage när dom faktiskt tog bort den svenska översättningen "Firma Ruffel & Bygg" och ersatte den med originalet "Arrested development".

Vi gjorde oss lustiga över saken redan i radio (svenska titlar på Lost, Oz respektive Sex and the city: "Firma Far & Flyg", "Firma Fängslande & Häktiskt" respektive "Knulla lugnt, Carrie!"). Och ändå är det ingen som ändrat! Fast att några skånska lallare satt ner foten!

Det är en så påtaglig brist på respekt och förståelse för ett program man köpt in för dyra pengar och som jag antar att man vill hitta publik till. Simma lugnt, Larry? Originaltiteln är som bekant "Curb your enthusiasm", som till råga på allt annat uttrycker ungefär motsatsen till Simma lugnt. Dämpa entusiasmen betyder: ha inte för höga förväntningar, det blir värre. Simma lugnt betyder: relaxa, softa, häng löst, må bra. Det här ska ju inte jag - som fick arbeta med chockeffekt och hålla ett föredrag om John Holmes för att få en svag trea i engelska - behöva berätta för nån som har översättning som sin profession.

Det knäppaste med Simma lugnt-titeln är att det snarast låter som en gammal blyertsfilm om ett gäng sköna söderkisar som råkar panga en dora för 900 bagis och sen får sätta ihop en gårdsrevy för att sno ihop kosing och fixa biffen. Det låter åtminstone inte som en nyskapande urban sitcom som bygger på improviserad dialog och obehagliga sociala stämningar.

Mer än något annat låter "Simma lugnt, Larry!" som en ungdomsbok av Bengt Linder. Bengt Linder var en farbror, född på 20-talet, med ett imponerande CV: det var han som skrev SVT:s mest repriserade - och överskattade - sketch "Skattkammarön", och han skrev ett tag avsnitt till Åsa-Nisse-serien. Mest känd är han antagligen för ungdomsböckerna om Dante och Tvärsan, Bonnie, Toppen och Knoppen. Där lyckades han en gång för alla bevisa att den som bäst fångar kidsens jargong är farbröder med Jerry Williams-komplex.

Listan på Linders ungdomsböcker för er som vill komplettera samlingen finns nedan. Jag vill än en gång understryka att böckerna är skrivna mellan 1966 och 1981. På den tiden folk var toppsmarta brallisar som la av ett buskul dödsgarv.

Dante, toppsmart kille
Aktare för hajen, Dante!
Dante i toppform
Bonnie, helkul brallis
Gänget startar eget
Kolla skägget, Dante!
Vicket dödsgarv, Dante
Bonnie, toppenhallåa
Farligt prassel, Dante
Ge dom på pälsen, Dante!
Rajtan tajtan, Bonnie!
Tjabo och fönsterligan
Toppen sa Knoppen
Buskul, sa Knoppen till Toppen
Gasen i botten, Dante!
Ringadingading, Bonnie! (min favorit: här överträffar Linder sej själv med en titel som inte betyder nånting!)
Tjabo och semesterligan
Tomtar på loftet, Bonnie!
Vicken tavla, Dante!
Knas, sa Knoppen till Toppen
Leva loppan, Bonnie!
Simma lugnt, Dante
Störtball, Bonnie
Tjabo och parkligan
Tjing i havreåkern, Dante! (min tvåa: jag tror att Kronblom brukar säja nåt liknande)
Läckert, Bonnie!
Mysigt, sa Knoppen till Toppen
Rena cirkusen, Dante
Rena pippin, Dante
Tjabo och agentligan
Vicken filimojäng, Bonnie
Full sprutt, Dante!
Ge dom på kulan, Dante!
Smaskens, sa Toppen till Knoppen
Tjabo och guldligan
Vicken knäpp mumie, Bonnie
Vicket gnägg, Bonnie
Fiffigt, sa Knoppen till Toppen
Helschysst, Bonnie
Pang i bygget, Dante
Tjabo och Örnligan
Va smufft, Bonnie (smufft? SMUFFT?)
Vicken panggrej, Dante
Kalas, sa Toppen till Knoppen
Pang på rödbetan, Dante
Rena knickedickan, Bonnie (här nånstans känner man att Linder tappat inspirationen)
Bullfest, sa Toppen till Knoppen
Gurgel i Dalarna, Dante (fast här nånstans har han fått den tillbaka)
Hula-Hula, Bonnie
Stollar på gång, Dante
Va flängt, Bonnie
Fnurp i kolan, Dante (här börjar nog å andra sidan demensen sätta in)
Giv akt, Bonnie
Mums, sa Knoppen till Toppen
Rabbadaj, Bonnie (här är det ju inte ens ord utan bara lösa bokstäver)
Skoj, sa Toppen till Knoppen (som känns som en lite tröttare variant av "Buskul, sa Toppen till Knoppen" tio år tidigare)
Finemang, sa Knoppen till Toppen
Kruta på, Dante
Maffe, sa Knoppen till Toppen
Misstänkt, Ninni
Smash, Bonnie
Tv-polarna i Hårt mot hårt
Va läskigt, Bonnie
Vicket raffel, Dante
Ruggigt, Ninni
Tv-polarna i Dödligt hot
Farligt spel, Ninni
Kusligt Ninni
Smart grepp, Dante och andra häftiga Dantestories
Tv-polarna i Heta spår
Farligt spel, Ninni

Linder dog 1985. Annars ligger det nära till hands att tro att det var han som fick uppdraget att översätta en av 2000-talets smartaste sitcoms till svenska. Men nån av hans forna kollegor på 91:an-redaktionen har i alla fall haft ett finger i smeten.

onsdag 19 september 2007

Och så genast lite mer om Tove Jansson.

En väldigt fascinerande upplysning får jag dock från Boel Westins Tove Jansson-bok (Tove Jansson. Ord, bild, liv, ett känt förlag drivet av känd familj som inte behöver mer uppmärksamhet just här

I Trollkarlens hatt dyker som bekant Tofslan och Vifslan upp. De är små, Tofslan har en röd mössa och Vifslan en kappsäck. I kappsäcken ligger Kungsrubinen. De talar sitt eget språk, påminnande om smurfernas eller fikonspråket:

Tror du att vi får komsla in? undrade Tofslan.
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skrämsla dig om de är usla mot oss.
Tofslan och Vifslan, upplyser Westin mej om, är pseudonymer för Tove och Vivica. Vivica hette Bandler i efternamn, var i många år chef för Svenska teatern i Helsingfors och en av svensk-Finlands kulturella giganter. Dessutom Tove Janssons älskarinna.

Tofslan och Vifslan talar sitt eget hemliga språk så att ingen annan ska kunna förstå dem. De bär på en röd rubin som är det enda dom håller kärt och som hela tiden är hotat: Kärleken.

En vackrare och mer oväntad bild av att leva med ett utanförskap och ett socialt stigma på fyrtiotalet, även i en så liberal kontext som ett konstnärstätt Helsingfors, är svår att föreställa sej. Så såg Tove Jansson sej och den hon älskade: som små rädda knytt, som bands vid varann av ett hemligt språk och en skatt som ständigt var i fara.

För övrigt var "mymla" ett internt begrepp för "nuppa" i Janssons konstnärskretsar. Mymlan är mycket riktigt mor till ett otal figurer, däribland Mymlans dotter (ingen högoddsare) och Lilla My.

Apropå Karl Gerhard. Och lite om Zarah Leander. Och en del om Tove Jansson.

Har egentligen inte tid att blogga eftersom jag läser Zarah Leanders memoarer (och ja - utlåtande kommer så fort jag sugit i mej rubbet). Måste bara citera ett pyttestycke som retar min nyfikenhet angående Karl Gerhards faiblesse för det otäcka könet.

Jag fascineras av antydningarna, blinkningarna, de diskreta signalerna och undertexterna. För en modern publik är det uppenbart vad Zarah syftar på i citatet (vi har ju också facit). En omodern publik - till exempel min farmor - antar jag att det passerar många meter över huvet. Också för att hon inte vill förstå.

Zarah skriver, med anlag för rökridåer:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom - och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag skulle falla till sängs för. Vi hade ett långt och varmt förhållande, men det var alldeles oerotiskt, det var ett yrkesmänskligt innerligt samförstånd.

Jag har till och från i ett halvår kämpat med professor Boel Westins biografi över Tove Jansson. Att läsa Zarah bredvid Westin är som att äta laxkanapé bredvid ett stycke surt träkol.

Leander är självironisk, bitchig, utlämnande och hela tiden känner jag att det viktigaste står mellan raderna. Westin är detaljerad, underdånig, redogörande och så besatt av Tove Jansson att hon fått för sej att ALLT Jansson gjorde var spännande. Det var det så klart inte. Exakt vilka städer hon besökte på en utlandsresa 1970 är mej likgiltigt.

Och så klart svischar Westin bara förbi ett ytterst intressant påstående som anknyter till mitt pågående intresse för homos i ett ännu mer homofientligt samhälle: Jansson levde ju i många år som lesbisk med grafikern Tuulikki Pietilä. Dom hade ateljéer bredvid varann, byggde hus tillsammans längst ut i finska skärgården och reste hand i hand genom världen.

Samtidigt hade Tove Jansson ett ovanligt intimt förhållande till sin mamma, illustratören kallad Ham. De semestrade ihop genom livet, utbytte konstnärserfarenheter, sökte stöd hos varann i livets alla skeenden. Utom ett. Westin skriver om Tove, Ham och homosexualiteten:

Så rättar sig dottern (Tove) efter koden: att inte tala. Det kan hon varken med modern eller fadern. En respekt för integriteten, så tolkar Tove Hams tystnad, men det är en respekt till priset av ensamhet. Det var en stor sorg. Det fanns ingen uttrycklig värdering, inget öppet avståndstagande, men det fanns ingen gemenskap. [---] Den ´eleganta´ tystnaden blev heller aldrig helt bruten, inte ens sedan Tove träffat Tuulikki Pietilä, som blev hennes kärlek för livet.

Betänk då att denna Ham halva året bodde med dottern Tove och den inofficiella svärdottern Tuulikki i ett hus MED ETT RUM längst jävla ut i Pellinge skärgård! Hur elegant kan tystnad vara innan den blir parodisk? Hur mycket kunde Ham titta bort när dom andra två började vänslas?

Jag vill veta mer, men Westin är mer uppehållen vid Tove Janssons adresser under parisvistelser. Och visst, Tove Jansson ska så klart inte minnas främst som lotus, men visst vill man försöka förstå hur dialogen mellan de tre kvinnorna såg ut? Vad sa Ham när hon såg att Tuulikki steg upp ur Toves säng på morgonen efter att ha lagt sej i sin egen?

Så. Tillbaka till Zarah. Fast fan! Nu är det Mia och Klara. Och sen Studio 60. Och så börjar Myggan också (dessvärre inte nöjeslexikat utan Hammarssons & Wikings nya). Ååååh! När ska en hårt arbetande småbarnsfar ha tid att försjunka i gamla primadonnor?

tisdag 18 september 2007

Vad hände med Ulf & Kicke?

En association föder en annan och plötsligt står jag och rotar i mina minutiöst ordnade tidskriftsmappar. Jag anade det. Jag hade inte slängt den: en sladdrig Aftonbladet-bilaga från 1997 med titeln "Var så goda. En extra tidning med Ulf och Kickes 19 bästa kalas".

Ulf är den otroligt glada mannen till höger. Han är glad för att han älskar teater och just här har gett ett stipendium till Anita Wall, Mats Bergman och Terese Brunnander (?). Ett stipendium som givetvis heter "Förgyll din dag".

Kicke är han längst till vänster. Han verkar inte lika glad. Kanske tänker han på att han glömt att färga håret. Kanske tänker han på det stora kändisbråket han och Ulf har med operaregissören Inger Åby nere på Österlen. Deras villa skymmer hennes kvällssol och dessutom har Kicke stått i bar överkropp och tvättat bilen. Plus att Inger Åby flera gånger har hört Ulfs & Kickes ljudliga toalettbestyr genom det öppna WC-fönstret.

Det sista var ett koncentrat av det senaste livstecknet från Ulf & Kicke. "Kändisbråket" (jag upprepar: kändisarna är alltså Ulf, Kicke och Inger Åby) gick av stapeln sommaren 2006. För mer detaljer gällande detta bråk - och fler tarvligheter om Ulf & Kicke - köp boken "Människor det varit synd om".På nittitalet var Ulf och Kicke ett stående inslag i kulturtidskriften Aftonbladets söndagsbilaga. De lanserades som festtraktörer. I varje nummer var de hemma hos nån kändis och trakterade en fest. De satte en festlig kockmössa på Ernst-Hugo, arrangerade en frukost-på-sängen-bild med Curre Lindström, såg till att fånga prinsessan Lilian, Kid Severin och Lill-Babs på samma bild.

Ulf och Kicke tillhör en typ av människor som man aldrig träffar om man kommer från Eslöv: de välbärgade teaterbögarna.

På gamla bilder i min sparade AB-bilaga hittar jag en bild från Kickes 40-årskalas 1979, där Kicke av Sickan Carlsson föräras ett signerat porträtt av - Sickan Carlsson. Vem mer än Kicke (och möjligen Ulf) vill ha ett sånt?Ulf och Kicke arbetar gärna i glädjens tecken. "Förgylla" och "gästabud" är nyckelord.

Jag bläddrar vidare i bilagan och inser varför jag sparat den: just det, där lagar Curre Lindström "tackling á la älgbiff" och "play off surprise med varm hallonsås". Just det, där ser den varggrinande Peter Haber ut att tränga in i Lena T Hansson bakifrån.Och just det, där sitter Ranelid i fönstersmygen och har skrivit ett poem om matlagning:Låter du en tomat mogna långsamt på en kvist i språket, kan du plocka den och smaka medan du läser. Barnet ligger vid moderns bröst. Du är aldrig ensam när du äter.

Vem mer än Ulf & Kicke (och möjligen några förvirrade svensklärare) tycker det är läsvärt?

Och vem mer än Ulf & Kicke tycker det är lite finurligt att låta Drramaaatenchefen Ingrid Dahlberg posera med en blomkål?Jag kommer aldrig att förstå en levnadskultur där hörnstenarna är Dramaaaaten, gästabud, löjrom, mögliga hovreportrar och arrangerade snapshots med Ainbusk Singers.

Jag är dock innerligt glad att detta existerar. Det är ett lagom harmlöst mål för en ironiker med småstadskomplex.

Men var fan blev det av Ulf & Kicke? Var trakterar dom fester nu? Var står deras senaste gästabud? Och framför allt - vem ska nu upplysa oss hur Bibi Andersson steker sin gås?

söndag 16 september 2007

Skelett ur garderoben.

I Robert Altmans långfilm M*A*S*H finns en sekvens där tandläkaren/ häradsbetäckaren inte fått upp den, och därför tror sej ha blivit bög, och därför ska ta livet av sej. Elliot Gould - Trapper John - berättar då en historia om en avelshingst som betäckt över 20 000 ston: det var först vid obduktionen man upptäckte att han var bög.

Tanken går dit när jag 2007 sitter och läser Jacob Dahlins samlade texter från radioprogrammet Galaxen, som han gjorde i P3 80-84. Det känns som om jag är med vid obduktionen då den dahlinska homosexualiteten uptäcks. Och det är en lite märklig upplevelse, eftersom det är så tossigt uppenbart för nutida ögon

Jacob Dahlin gjorde ju så småningom den glamourösa lördagsunderhållningen Jacobs stege (85-88), ett program fyllt av champagne, Magnus Uggla sjungande Karl Gerhard i drag, Diana Ross, Boy George, glamour, Donna Summer, svensk schlager, turkik schlager, kitsch, Alexander Bard i drag och så After Dark i typ varje program.

Idag är ju bögtemat uppenbart, då var det inte så. Åtminstone inte för Svenne Trähatt och Gittan Bingo. Absolut inte för oss som var tio-femton år vid tillfället. Jag gissar att dagens tonåringar däremot skulle identifiera fenomenet, och knappast uppleva det som sensationellt. Där har vi mödosamt tagit oss framåt.

I sin moviebox-bok skriver Hammarsson & Wiking om Jacob Dahlin och den här uppenbara homosexualiteten, som fortfarande var så hemlig vid karlns död att dödsorsaken var en "okänd sjukdom". Deras tes är att "homosexualitet på den här tiden var något så in i benmärgen tabubelagt och ´konstigt´ att det knappt äntrade folks medvetanden att TV-folk kunde vara lagda åt det hållet

I texterna från radioprogrammet Galaxen ger Jacob Dahlin Fassbinders Matrosen & stjärnan högsta betyg, bl.a. med motiveringen: "Men vad Fassbinder, med ett glirande flin, visar upp är egentligen bara en provkarta på all världens gayklichéer. Här är allt yta - poser - teater - i en tid som spänner från 30-tal till nutid. Från Brecht till Donna Summer. För denna dekadans finns på vilken gaysylta som helst mellan Köpenhamn och San Fransisco".

1984 var det rimligen inga andra än just bögar som kunde tolka gayklichéer och som över huvud taget stuckit in snoken på en gaysylta. 1984 borde det därför ha varit uppenbart för radiolyssnarna att killen som läspade dom i örat själv befann sej i gaykulturen. Det var det kanske också; Galaxen var ett toksmalt program som gick när vanliga heterosexuella arbetare gått och lagt sej på onsdagarna.

Men Jacobs stege gjorde karln rikskänd i ett tidevarv när allt som gick på teve sågs av alla levande varelser. Hans catchphrase "Skål tammefan!" var lika citerat på skolgårdarna som Sven Melanders "possenten Helge". Lika obegripligt för en tolvåring, lika intrummat i medvetandet - lika etablerat.

Dahlin var en bred och allmän kändis. Det gick inga andra program den tiden på dygnet (förutom nån repris av en riksdagsdebatt i tvåan). Det fanns heller inget annat att göra än att se på teve.

Fortfarande var det dock bara dom invigda som tolkade koderna, som förstod att det fanns några koder att tolka. Idag är samma detaljer inte längre koder utan en öppen strömning i ett kulturellt allmängods.

Ett ännu mer spännande homo-lik att obducera är Karl Gerhard. När Uggla gjorde sin KG-platta häromåret skrev QX om Karl Gerhards homosexualitet på ett väldigt självklart sätt, som om det var allom välbekant. Under sin levnad - karln dog 1964 - var det naturligtvis inget han talade öppet med medier om, och heller inget medier skrev om.

Idag är det inga större problem att, utifrån kuplettexter, memoarer, intressen och övrig levnad, gissa sej till att Karl Gerhard kanske inte bara dikterade för sin sekreterare Göte Ericsson, som bodde några dörrar bort från Karl Gerhards eget rum på Kråkslottet och som dessutom var hans privatchaufför och påklädare.

KG skrev påfallande ofta om flytande könsgränser - "Jazzgossen" med tusch på ögonlocken (år 1922!), "Hans lilla handarbete är bedårande", "Nej, han är något mitt emellan" - vilket dåförtiden nog var ett ämne som främst attraherade dom vars egna könsgränser s.a.s. flöt.

Men dom signaler som idag är ganska tydliga även för en heteropublik - betydligt vagare än hos Dahlin - var ju då tolkningsbara endast för en pytteskara invigda. Som måste ha förhållit sej till dom som motståndsrörelser i diktaturer: signaler som ger kraft och styrka, men som aldrig kan offentliggöras.

Karl Gerhards son, Per Gerhard, har vid 83 års ålder just gett ut en bok om sin far: "Karl Gerhard - med kvickheten som vapen". För oss som redan läst KG:s egna fem memoarvolymer OCH Per Gerhards bok om sej själv, är det här mer att betrakta som en repetition. Historierna om KG:s civilkurage under kriget, då hans antinazistiska hållning kostade honom publik, teater och vänner, var han själv den förste att sprida.

Det intressanta är kapitlet där sonen som hastigast skriver om pappans homofili, ett kapitel som signifikativt fått titeln "Mellan raderna" (efter en KG-kuplett). Per Gerhard berättar om hur han följt med pappan in på ett antikvariat, där han uppenbarligen varit förr, och i ett lönnrum fått hämta ut en väl inslagen bok som visade sej innehålla teckningar av nakna gossar.

Det känns som om detta är första gången ämnet förs på tal i ett s.a.s. officiellt sanktionerat sammanhang.

Strax efter KG:s död 1964 skrev Stig Ahlgren, den öfvre medelklassens kulturjournalist numero uno och givetvis KG:s vän, boken "Den okände Karl Gerhard".

Det idag riktigt intressanta med den boken är att den inte alls - som utlovat - visar den okände Karl Gerhard. Tvärtom försöker den nog medvetet hölja i dunkel. Ahlgren hade tillgång till KG:s dagböcker och citerar flitigt KG:s anteckningar om sin kärlkramp, sin nervositet, sin depression. Men inte med ett ord den fysiska och amorösa kärleken (däremot förälderns kärlek till ett barn; Karl Gerhard lyckades ju ensamadoptera - vilket så klart i sej är sensationellt - en dansk liten flicka, Fatima, som så småningom gifte sej med Gösta Ekman och innan dess dyrkades av sin adoptivfar).

Då och då antyder Ahlgren att här står det nåt i dagboken som är av lite för privat karaktär. En kärlekshistoria vi inte ska fördjupa oss i, ett hjärtekrossande vars detaljer utelämnas.

Karl Gerhard var bitchig och glamourös. Han älskade show biz, primadonnor och att klä ut sej - helst till kvinna. Han var frankofil och dyrkade design, antikviteter och vackra föremål. Han umgicks helst med kvinnor: Wallenbergdottern Ebba Bonde, proletärförfattaren Moa Martinsson, den ryska ambassadören Alexandra Kollontaj, skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth (gift med Stig Ahlgren), sina primadonnor Zarah Leander och Lili Ziedner (och på den tiden var primadonnor verkligen primadonnor). Dessutom spelade han ibland tennis med Gustaf V.

Om man får tro att det nån gång ligger nåt i en stereotyp, är detta signaler om en sexuell-kulturell läggning. Att han var gift tre gånger och levde i ett längre äktenskapsliknande förhållande med en kvinna talar egentligen inte emot tesen. I ett tidevarv när homosexualitet inte fanns annat som en sjukdom och en lagparagraf, var det nog få som glatt bejakade den sidan av sej.

Evert Taube skrev en gång i ett hyllningsbrev till Karl Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg á la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon (med fransar á l´encre chinoise), briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp, så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.
Det är åtminstone inte schablonbilden av en hamnsjåare som presenteras.

Jag förutsätter att det finns krafter inom t.ex. Karl Gerhard-sällskapet som tycker att KG kan få vila i frid i garderoben. Utan att egentligen ha med det att göra, tycker jag tvärtom. Hade jag varit ung och homo, hade jag inte kunnat tänka mej en hippare förebild än Karl Gerhard. Han var en man av etablissemanget som ständigt utmanade etablissemanget - som satt i premiärpubliken och blev påhoppad från scen, för att sen smyga backstage och "få blåtiran signerad" - som samtidigt var folkkär och folkbildare.

KG tog många fighter. Mest känd är hans tydliga antinazistiska hållning, men han slogs tappert också mot rättsstaten, socialdemokratin och Svenska dagbladet. Det enda kontroversiella han inte öppet stod för under sin livstid var sina amorösa preferenser. Det säjer en del om hur opinionen ställde sej till saken för fyrtio år sen, och om hur Sverige gått framåt på den punkten.

Och skulle man av nån obegriplig anledning tycka att Karl Gerhard är en lite mossig förebild och att kupletter och chapeau-claque inte känns up to date, så ligger väl den likaledes smarte, salte och urbane Jacob Dahlin bra till som förebild. Dom hade så klart inget att skämmas för. Tvärtom.

fredag 14 september 2007

Den enda och verkligt sanna anledningen till varför "The Wire" är dom senaste årens bästa teveserie

Ikväll trummar SVT, som vanligt utan vidare förhandsreklam, igång fjärde säsongen av HBO:s dramaserie "The Wire". Jag förutsätter att det är fantastiskt. Dom två första säsongerna gjorde mej till agitator av frikyrkoproportioner. Den tredje var kanske lite för splittrad, men gick trots det från klarhet till klarhet: från korvspadsklart till kristallklart.

Vari ligger då genialiteten i ”The Wire”? Vad skiljer just denna tjuv-och-polisserie från dussinserien?

Jag tror svaret på frågan främst går att söka i den sällsynt höga ambitionsnivån. ”The Wire” vill inte skildra några snutars jakt på några förövare, eller några enskilda individer på respektive sidan om lagen, eller den samhälleliga korruptionen, eller staden Baltimore, eller den urbana problematiken och komplexiteten i allmänhet. Den vill skildra allt det – och ganska mycket annat. Den vill teckna en bild av Det Moderna Amerika.

Den allra första scenen i den allra första säsongen utgörs av ett samtal mellan Jimmy McNulty, ”murder cop” och kanske den mest centrala av seriens ca 40 centralfigurer, och en ung svart kille som lever sitt liv på gatan. En polare till killen, ”Snotboogie”, har blivit nerskjuten på gatan. Killen berättar att Snotboogie varje fredag, vid det traditionella craps-partiet ute på gatan, ryckte åt sig hela potten och sprang iväg. McNulty stirrar på killen och undrar varför i hela världen dom fortsatte låta Snotboogie vara med och spela om han varje gång stal alla pengarna. Killen tittar oförstående på McNulty och förklarar lakoniskt att det är klart att han skulle få spela om han nu ville spela: ”This is America”.

Scenen som sådan har ingenting med dom intrikata intrigerna som sen rullas upp, men slutrepliken skulle kunna stå i ljusskrift över varje avsnitt och varje scen. ”This is America”. För ”The Wire” blottlägger att ”the American way” blivit ”the American lie” för stora delar av sin befolkning, långt effektivare än vad uttalat politiska filmare och dokumentärmakare lyckats med.

Man kan t.o.m. hävda att ”The Wire” är ett sannare dokument än en dokumentär kan bli, i det att det fiktionen hindrar människor från att ställa sig in framför kameran, utan kan visas upp i all sin skröplighet. Med fiktionen som medel kan man skildra även det som pågår bakom lyckta dörrar och i skydd av mörkret. (Var det ett klyschigt påstående? Vänta bara.)

David Simon, seriens huvudansvarige producent, författare och skapare, är en besatt person. ”The Wire” är inte första gången han borrar sig ner under ytan på det kriminella Baltimore. Faktum är att han dedicerat hela sitt vuxna liv åt just det, först som kriminalreporter på Baltimore Sun, sen som författare till dokumentärskildringen ”Homicide” – som utgjorde det stabila fundamentet åt den revolutionerande teveserien med samma namn – och skapare av miniserien ”The Corner”, som ensam försökte belysa narkotikavärldens alla nivåer. Under arbetet med den insåg Simon att hans visioner krävde större utrymme än ynka sex timmar. Med ”The Wire” har han behövt tretton plus tolv plus tolv plus tretton – och ingenting tyder på att han är färdig.

Han insåg också att den kriminella världen bara är den ena sidan av den kriminella strukturen – på samma vis som den kriminella världen också utgör den andra sidan av den ekonomiska och rättsliga strukturen. Polis och rättsväsende korresponderar oavlåtligt med kriminaliteten – dom utgör trots allt varandras förutsättningar – och är dessutom organiserade efter liknande principer. Ont och gott suddas ut i avancerade byråkratiska system, där langarnas organisation med militärt inspirerade chefer i toppen och haltande crackpundare i botten, är en direkt spegelbild av polisväsendet med korrupta taktiker på chefsstolarna och patrullpoliser springande på gatorna.

Men ambitioner räcker naturligtvis inte för att göra en teveserie. Ingen hade låtit sig engageras av en teveserie om nåt så osexigt som byråkratiska strukturer eller krossade samhällsbyggardrömmar. Vid en omedelbar tittning är ”The Wire” en serie om människor – mängder av människor – som var och en tecknas som komplexa figurer, slitna som dom flesta av oss mellan idealism, egoism och cynism. Människorna når vi fram till genom en dialog som luktar som sopor utspridda över trottoarerna och ännu ett lik som legat för länge innan det hittats; ett mästerverk i sig är dialogen mellan McNulty och kollegan Bunk, som under knappa fyra minuter uteslutande består av ”fuck” (givetvis med varianter som ”fuckin´-ey” och ”fucketi-fuck-fuck”).

Och nånstans i historiens bulls´eye hittar vi ju också nåt så igenkännbart och hemtamt som ett gäng lik med okända mördare.

Vid ett tillfälle förklarade David Simon för en journalist hur han tänkt sig sin teveserie, där x antal avsnitt hinner passera innan vi som tittare ringat in vad som faktiskt är intrigens springande punkt, brottet. Han jämförde dramaturgin med Moby Dick, där varken den vita valen eller kapten Ahab dyker upp förrän ett långt stycke in i romanen. Där någonstans lägger Simon alltså ribban för sitt verk – i höjd med det kanske viktigaste amerikanska bidraget till världslitteraturen.

Visserligen erkänner Simon själv – i förordet till boken ”The Wire: Truth Be Told” – att han kanske för ett ögonblick förhävde sig. Trots detta är den litterära jämförelsen som sådan högst adekvat. ”The Wire” är ett verk som inte bara kan bedömas utifrån tevedramats sedvanliga parametrar. Det är ett verk som också har odiskutabla journalistiska och litterära kvaliteter.

I författarteamet ingår mycket riktigt, förutom den före detta kriminalaren Ed Burns, romanförfattarna David Lehane (som skrev ”Mystic river”, framgångsrikt filmad av Clint Eastwood), Richard Price (som skrev ”Clockers”, uselt filmad av Spike Lee och producerad av Martin Scorsese) och George Pelecanos (välbekant kriminalförfattare med särskild inriktning på Washingtons street-life och svart musik).

SVT har uppfyllt sitt public service-uppdrag och visar nu den fjärde säsongen (den första gav dom visserligen skol-tv-rubriken ”I narkotikans spår”, men så länge det inte är "Ruffel och bygg" eller "Simma lugnt, Larry" så). ”The Wire” är egentligen en serie som faktiskt kräver DVD-formatet. Dels är historien så komplex att minsta distraherande barnskrik eller urinblåsa hotar att försvåra förståelsen, dels infinner sig suget efter nästa avsnitt i samma mikrosekund som eftertexterna till det förra inleds.

onsdag 12 september 2007

Begåvade människor jag känner 1: Liv Strömquist.

Det här är en oerhört vansklig rubrik. De människor jag känner och som eventuellt hittar hit kommer att återkomma för att se om dom platsar under 2 och 3 och 4.

Sorry folks, nog för att en del av er är begåvade (om än bara på att vika svanhuvud av servetter), men definitionen av "begåvad" betyder i det här fallet "- inom kulturell, medial eller kultu-medial verksamhet". Min fiancé är t.ex. extremt begåvad, men eftersom hon är psykolog är alla hennes begåvade handlingar sekretessbelagda.

Liv Strömquist då. Serietecknare. Radioröst. Människan bakom serier med belysande titlar som "Män som aldrig borde fått ha sex" och "Historiens mest provocerande pojkvänner". Frågar ni mej den ende 2007 som gör en politisk humor som är intressant både som politik och humor.

Kunnig, påläst, beläst upplyser hon mej om att Einstein den jäveln tog fram sina viktigaste forskningsresultat ihop med sin första fru, matematikern Mileva Marie. När dom skilde sej såg han till att ta åt sej all äran, samtidigt som han skrev brev till förra frun med ordalydelsen "Du är osedvanligt ful" och sen gifte sej med sin kusin. Liv ritar en pratbubbla bredvid Albert: "Fullt ös - incestuös".

Det, mina vänner, är humor. Public service i P1, mina vänner, är det inte.

*************************************

Det finns inget ointressantare än en "satir" som bygger på att man pliktskyldigt kommenterar den gångna riksdagsveckan genom att göra halvdana imitationer av Birgitta Dahl eller Carl Bildt eller - Gud förbjude - Leif Pagrotsky.

Det är en humor som bygger på den föraktliga principen att "sånt går hem i stugorna".

Det är en humor som gödslar politikerförakt och idén om att politik är nåt som fjärran höga herrar sysslar med för att sko sej.

Det är en humor som ljuger: den utger sej för att vara politisk, när den i själva verket är apolitisk; den utger sej för att vara rolig, när den i själva verket är förfärligt tråkig; den utger sej för att vara djärv, när den i själva verket inte utmanar någon, varken politiskt eller intellektuellt.

Vem som helst kan konstatera att Göran Persson är tjock och Pagrotsky kort och Sahlin nasal och vem som helst kan ana att det funkar hos en stor publik att konstatera detta. Men det är till intet förpliktigande. GP blir inte hotad av att nån säjer "tjockis". Karln är gjord av något hårdare virke än så.

Jag har inga problem med personpåhopp, tvärtom. Det är genuint roligt när serietecknaren Joakim Lindengren visar hur Siewert Öholm tar meskalinlavemang eller när Wiking & Hammarsson i 100 höjdare-boken hela tiden ger Lasse Berghagen det stående epitetet "en man i blå filtkavaj" eller när Schyffert i en intervju helt plötsligt börjar orera om Per Gessles vita tubsockor och Lennart Ekdahls förmodade faiblesse för företagsrock.

Jag tycker t.o.m. det är roligt när Gardell i en gammal Släng dig i brunnen-monolog läser upp ett äkta husmorstips i Husmodern och sen kallar den stackars gamla - namngivna! - tanten som tipsat för "fittjävel!". Ingen ska komma och säja att han slår underifrån i det läget, men humorn ligger i hans monumentala överreaktion.

Sånt är roligt för att det är tramsigt och helt onödigt. Det är givetvis taskigt, jättetaskigt ibland. Men det är taskigt på retstickans vis, inte mobbarens. Skillnaden är monumental. Mobbaren vill ha folkets - mobbens - stöd. Retstickan är en lone rider. Mobbaren är självgod, retstickan lägger sej själv i potten, inte minst om han sticker ut hakan alldeles i onödan och dra på sej fyrtitalisternas vrede.

(Fyrtitalister har bestämt vad god satir är - humor som slår mot makten. Dom har också bestämt vad makten är - den politiska makten. Dom har också bestämt vad politik är.)

Humor bygger på överraskningar. Gör du ett program i P1 med underrubriken "satir" kan jag inte föreställa mej nåt mindre överraskande än att Rachel Molin ska imitera Maud Olofsson.

************************************
Livs serier, hennes politiska satir om man så vill, bygger på att hon tror på nåt. Hon identifierar ett antal fel - kapitalismen, patriarkatet, heteronormativiteten, TV4:s faddergalor - och sen förklarar hon, inte sällan överdrivet pedagogiskt, varför det är fel.

Är hon riktigt inspirerad berättar hon också vad man ska göra åt det: det bästa sättet för kvinnan att få ett oneurotiskt förhållande till sin orgasm är så klart att krossa patriarkatet. Till skillnad från Erik Blix - men liksom t.ex. de omhuldade Hasseåtage - vill hon nåt.

Men i likhetLars Hillersberg, den gamle provokatören som oavbrutet lyckades reta folk från tidningen Puss på sextitalet tills att han fick statlig konstnärslön några år innan han dog, tullar Liv Strömquist inte på humorn. Förutsatt att man tycker det är roligt att få invanda föreställningar omskakade och borgerlighetens heder och ära spottad på.

Jag föreställer mej att hon kanske inte omvänder nån, men åtminstone stärker oss redan frälsta i våra vaga uppfattningar.

Samtidigt får ingen gå fri, varken för Hillersberg eller Strömquist. En sann humorist måste hata alla människor och aldrig tveka att backstabba de egna. Precis som när Doktor Kosmos är som bäst när han/ de går på sina egna (i "Haschtomte" den loppiga flumvänstern, i "Jag låg med henne i Tjeckoslovakien" och "Eurovision socialist contest" hobbydemonstranter, i "Å vem fan är du?" hela den socialistiska adelskalendern), har Liv inga problem att kacka i eget bo.

En av männen som aldrig borde fått ha sex är Timbuktu. Bor man i Malmö, ingår i nåt slags vänsterkulturnät och gläfser på Timbuktu, tror jag man får räkna med irritationer.

************************************

Liv Strömquist blev jag bekant med via radion. Jag skulle producera ett humorprogram som skulle gå tio veckor över sommaren. Ada Berger och Maja Salomonsson, som bägge jobbat på Hej domstol!, skulle stå för det roliga och jag skulle stå för det tråkiga. De föreslog att Liv skulle dras in i projektet. Jag var oerhört förtjust i tanken. Inte för att jag visste om hon skulle vara radiomässig, utan för att jag skulle få träffa en serietecknare.

Som gammal Galago-läsare och -fan var jag väl förtrogen med det strömquistska universat. Jag hade läst hennes album 100% fett och gillat det som fan. Det var aggressivt på ett godmodigt och oneurotiskt sätt, det gick en puls genom det som fick en på gott humör, som fick mej att vilja göra revolt och åka till nåt jordbrukskollektiv i Peru och apa mej om vartannat.

Jag för min del valde i vanlig ordning det sista, men någon som inte är lika rädd för världen som jag kan förhoppningsvis inspireras till stordåd gällande världsrevolutionen.

I sista numret av intervjutidningen Sex säjer serietecknaren, fanzinemakaren och undergroundaren Pontus Lundkvist: "Man kan vara så naiv när man är i 25-årsåldern och få för sig att det inte går att förändra samhället och att det är meningslöst att göra uppror och så, men fortsätter man använda hjärnan så växer man ifrån sådant trams". Det är en attityd som genomsyrar Strömquists hela produktion.

Givetvis var hon lämpad också för radion. I Meningen med allt - som det där sommarprogrammet kom att heta - gjorde hon några fasansfullt roliga iakttagelser, som oftast inkluderade personer och personpåhopp. Hon konstaterade att de svenska kändisar som skrivit på nåt antihomoäktenskapsuppror var den något udda trojkan Paolo Roberto, Anna Maria Corrazza-Bildt och Jan Myrdal. Sen fick vi höra hur det lät när de tre var på bilsemester.

All heder också för att hon ville vara med i Hej rymden!, där hon spelar Hectors (Valle Westesson) notoriskt otrogna flickvän. Jag tror det var hennes första gång framför en kamera, och det är ju f.ö. en debut att avundas: att spela mot Rico Rönnbäck.

Det glunkas på stan om att 100% fett ska få en uppföljare, så länge får man hålla till godo med Liv i albumet Drift, en icke-sexistisk sexnovell med bilder av Jan Bielecki, och i P3:s Pang Prego, där Liv t.ex. har inlett ett inslag med den odödliga raden: "Du kanske tror att Susanne Alfvengren är den enda svenska singer/songwritern som gjort en låt om kryddor?" För att sen prata i tre minuter om Tomas Wiehes låt om kryddor.

2007 finns det antagligen inga mer inaktuella människor än Alfvengren och Tomas Wiehe. Just därför bli jag glad när nån tar av min tid för att håna dem.

Att nån tar av min tid för att håna Reinfeldt känns liksom inte lika överraskande.

tisdag 11 september 2007

Apropå fyrtitalisters självsyn.

Träffade förra året en kvinna, född på fyrtitalet, anställd vid göteborgsteves dramaavdelning. Jag sa att jag var avundsjuk på Birro för att han hann först; jag skulle också vilja berätta historien om sextitalet, sjuttitalet, den gränslösa tron på sej själva och elden som slocknade. Hon tittade då på mej och undrade varför vi var så fixerade vid våra föräldrars generation. Sen berättade hon för mej att "ni borde ägna er åt er egen generation istället".

Och det kändes som att i den ordern fanns svaret på hennes fråga.

Fyrtitalisternas självsyn

Andra avsnittet av Upp till kamp! gick igår. Det är lysande i sina stycken (iscensättningen, musiken) och ganska haltande i andra stycken (delar av manus, Amanda Ooms).

Själv sitter jag i vanlig ordning och blir sur på mina föräldrar. Inte mina föräldrar per se, utan deras generation. Nu får dom en omgång vatten på kvarnen till, dessutom av mina generationskamrater. Jag har läst x antal recensioner av serien, samtliga skrivna av fyrtitalister, som antingen menar att "precis så här var det" eller "precis så här var det, fast vi var ännu bättre".

I mina ögon försöker faktiskt Birro och Marcimain problematisera dom här lirarna. Scener där universitetsstuderande kastar papper på läraren eller springer efter flyende ambassadörer luktar betydligt mer pöbelfasoner än upprorslusta. Försök dock förklara för en fyrtitalist att han gjort nåt fel. Försök tända en tändsticka mot en tvål.

Fyrtitalisterna är den generation i historien som fått mest. Varje dag under hela deras uppväxt ökade BNP synbart. Deras föräldrar gjorde allt för dom, slet ut sina ryggar i fabriker och gruvor, satt på oändliga möten på ABF och fackföreningen efter arbetets slut för att försäkra sej om att alla skulle få ta del av den ökande kakan, offrade sej för att barnen skulle få allt det dom själva inte fick.

Sjuttitalisterna, fyrtitalisternas barn, är den första generationen på sekel som haft det sämre än sina föräldrar. You do the math.

Det är klart att fyrtitalister idag sitter och drömmer sej tillbaka till när dom satte på varann över stencilapparaterna och hejade på Mao och Lenin. Då var ju prostata normalstor och en hel värld låg öppen för dom - öppnad av deras föräldrar. Idag kan fyrtitalisterna dock luta sej tillbaka med hyfsade pensioner.

När fyrtitalisterna kom ut i arbetslivet fanns det ett arbetsliv. Sverige importerade arbetskraft i parti och minut. När jag tog studenten 94 hade vi valet att plugga vidare eller gå på soc. Dom flesta av oss fick fan inte ens göra lumpen. Och vi kommer att få arbeta tills den dagen vi dör eftersom makthavarna - från ett visst decennium - schackrat bort pensionspengarna.

En del av dom recenserande fyrtitalisterna vill gärna gå in och ändra på detaljer i "Upp till kamp!" Nä, sådär var det inte, vi knarkade inte så mycket, vi var mycket uppkäftigare än så, vi var ännu mer fyllda av kamplusta. Det kan verka logiskt att dom som var med tycker sej veta hur det var, men dom är ju - för att i deras linje citera Mao - paddor i en brunn som tror att himlen är världen. Dom har ju ingen överblick. Dom har ju aldrig sett en helhet. Dom har ju pillat sej i naveln.

Jag tror fyrtitalisterna ska vara nöjda med att Birro (född 65) och Marcimain (född 70) är så pass vidsynta som dom är. Historien kommer att på punkt efter punkt avfärda fyrtitalistgenerationen som den minst beklagansvärda som existerat. Visst, en del blev besvikna, en del kände sej lurade när åttiotalet kom och revolutionen uteblev. Men då kunde dom ju alltid gå i egenterapi. Råd hade dom ju.

fredag 7 september 2007

Fler män med skägg.


Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej - numera solotant - Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh - som jag kom att tänka på häromdan - har gett ut boken "Cornelis i mitt minne". Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sexti, oaktat att han dog vid femtio.

En sak som slår mej när jag pliktskyldigast lyssnar på när Inger Öst och Persbrandt sjunger och deklamerar Cornelis, är en ganska ful sak den gode holländaren gjorde och som veterligt aldrig kommenterats.

1972 gjorde Cornelis en LP med Lars Forssells visor. Det är en jävligt bra skiva. Naturligtvis bråkade Cornelis och Forssell en del under inspelningen. Naturligtvis var det fylla inblandat. Naturligtvis var det inte bättre av att arrangören Kjell Andersson också söp. Men skivan blev bra, med nya Brassens- och Boris Vian-tolkningar av Forssell. Som nåt slags vänskapstecken publicerade Cornelis följande lilla hommage till Forssell på skivans innerkonvolut:

När somliga vill ha fisk
letar somliga efter mask.
Och somliga maskar smiter
eller hamnar i fiskarens ask.


Och somliga maskar hamnar
allt på den fiskarens krok
Och somliga fiskar fastnar
och du är väl inte klok

Men du fångar inga fiskar.
Du sätter en blomma på
och kommer det någon fjäril
så låter du henne gå.

1978 dör en av Cornelis bästa vänner, "den förträfflige herr" Ulf Thorén, ett av svensk televisions största genier, en pionjär vad gäller associativ redigering, ironi, stilblandning, personligt tilltal och det där diffusa vi nog får kalla hippness. Han hade mörka glasögon, muttrade, la lustig musik på bilder av rävar som sprang på en is, klippte om gamla norska snuskisar och - söp.

Är jag rättinformerad dog han av sängrökning. Den skabbigaste döden efter Johnny Thunders-varianten (toaletten) och Jimi Hendrix-stajlen (spyor). I Sverige har Thorén, Monica Zetterlund och Carl-Ivar Nilsson (Willy Strid i Hem till byn) gått hädan den vägen. Så jävla oglamouröst nåt rimligtvis kan bli. Ett järn för mycket innan sänggång (tänker jag mej), somnar med cigarett i hand, vaknar inte förrän man redan är död.

När den förträfflige herr Thorén (hans eget epitet på sej) gick hädan, ville Cornelis uppmärksamma sin vän. Han tog då samma vers han sex år tidigare hedrat en annan vän med, en vän som dessutom fortfarande var i livet men inte gärna kunde protestera eftersom det ser fult ut att förvägra just skabbigt döda människor en minnesvers.

Cornelis gjorde dessutom sin egen text något sämre genom att byta plats på vers 2 och 3 och därigenom lägga nödrimmet allra sist.

Det är så klart en vacker gest att ge sin vän en hommage efter hans död. Det är så klart inte en lika vacker gest om man redan gett bort just den hommagen.

onsdag 5 september 2007

Tre män med varsitt skägg.

Vi har tydligen bestämt oss för att göra en show. Vi har tydligen bestämt oss för att lansera oss
för malmöpubliken med den här bilden. Vi har också formulerat följande presentationstext för att verkligen understryka att vi inte har en aning om vad vi ska göra:

Kalle, Ola & Valle presenterar

HEJ LIVET!*

En humorföreställning om allt. Undantaget cyklande poliser, mineralull, tidningen Säkerhet & sekretess, debet och kredit, tyskebarn, Da Buzz, sport (utom ridsport), topografi, småbröd, östeuropeisk modernism, "torrsex", dom tre tenorerna samt hirs.

Victoriateatern, Malmö 7-8-9-10 november.

* och döden!

tisdag 4 september 2007

Apropå Lundell.

Såg förresten att Lundell debuterar som pjäsförfattare med sex nya pjäser. Sex stycken. Ulf- om du läser det här: varför inte testa att skriva en? Hamlet, till exempel, det är EN pjäs. Vad är det för fel på den? Som jag dessutom har på känn att dom flesta av pjäserna handlar om att vara en medelålders mångmiljonär på Österlen som läser Kerouac, spanar på sjuttonåringars hår och köper dyra mc-boots, är jag helt säker på att en pjäs hade varit en lagom start.