torsdag 31 juli 2008

Scen omsider.

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar - kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:
Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungefotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallander-bok blev det en trött kliché.

”Mannen från Mallorca” är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, som författaren fåfängt försökte hävda inte byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. ”Mannen från Mallorca” var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen ”Victoria”, ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till ”Victoria” hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som tretti år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen ”cementfabrikör” och ”asfaltkokare”. Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit Cannes-premiären på framtiden (från 78 till 79 till – 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstöt hans film med ”dödseko” på ljudbandet och ”goebbelska förtexter”.

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp Sven Wollter och von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att kameran inte var med spelade i sammanhanget inget roll: ”filma ändå!” står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln ”aphuset” och de resultathungriga spanarna ”målkåta” när dessa i jakten på justitieministern – ”JM” – ”sätter ett frimärke” på ett ”lyxluder”).

För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. ”Mannen från Mallorca” är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring om huruvida de ska stödja det ”internationella monopolkapitalet” McDonalds eller äta ”PLO-käk”.

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker ”nej” när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja… Nylon.

”Mannen från Mallorca” har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen ”de höga herrarna kommer vi aldrig åt” – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

tisdag 29 juli 2008

En maoist, en stalinist och Bellman.

Samlingsalbumet med Bellman är den enda serierelaterade bok jag äger där Jan Myrdal skrivit förordet. Det är inte att undra på; Myrdals husblaska Folket i Bild/Kulturfront specialbeställde serien av Jan Lööf, förmodligen i syfte att skapa en yttrandefri, folkkulturell och antiimperialistisk originalserie (föreningen FiB/Kulturfront hade yttrandefrihet, folkkultur och antiimperialism som sin plattform).

I den allra första sidan förekommer dessutom Mäster Myrdal himself (missvisande nog till höger i bilden). Han blev säkert smickrad även över den uppmärksamheten:Bellman är rolig att läsa även 2008. Dels för att de politiskt färgade skämten är ganska fyndiga fortfarande, och dels för att sidorna blir till en provkarta på allt som stavas sjuttital. Här förekommer tidstypisk arkitektur:Här förekommer tidstypisk teveunderhållning (avporträtterade är så klart Östen Warnerbring och Putte Wickman; bakom tevekameran springer programledaren Bosse Teddybjörn - dvs. Bo-Teddy Ladberg):Här förekommer tidstypiska diskussioner inom en tidstypiskt fragmentiserad vänster:Här förekommer tidstypiska diskussioner - och tidstypisk barnavård! - inom allmänvänstern:Här förekommer tidstypiska narkomaner:Här förekommer tidstypiska upplopp mellan revolutionärer och snutar:
Och inte minst finns här tidstypisk underhållning så som den såg ut sen pornografin släppts fri:Jan Lööf hade tidigare blivit ovänner med sina syndikat när han stoppat in för många Castro-referenser i äventyrsserien Felix. Nu blev han ovän med FiBbarna för att han stoppade in för lite politik och var ideologiskt otydlig. Han gick rakryggad därifrån för att istället göra världens bästa bilderböcker och spela Janos i De Geer-Alexanderssons Tårtan.

Efter att ha slentrianritats av diverse klåpare hamnade serien till slut i händerna på Hans Lind och Per Johannesson. Det är att svära i kyrkan, men jag hävdar att Linds seriesidor är åtskilligt skarpare än Lööfs - och det säjer jag inte bara för att jag råkar vara hans systerson.

Sidorna tar lika metodiskt upp den ena aktuella samhällsfrågan efter den andra - hormoslyrbesprutningen av banvallarna, reklammuzak på snabbköpen, bingo, arbetsmiljön - och bilderna är proppade av fyndigheter och sidoskämt. Den glöggdrickande polisen är så klart ett porträtt av Sigge Fürst, känd som konstapel Björk i Kalle Blomkvist-filmerna:Kapitalisterna är förstås lika parodiskt onda som Krösus Sork, men i sarkasmerna mot skyddsombud och arbetsplatsdemokrati finns åtminstone inspiration:Interiörerna från tidningen Vänt i häcken andas av samma slags bonnieropportuna sjuttital som Jan Guillou (jämte Myrdal den mest namnkunige FiBbaren) angrep i "Det stora avslöjandet", veterligt hans enda läsbara bok med fantastiska skildringar från hans tid på Den Andra Fibban (dvs. FiB/Aktuellt).Det står en sky av undertröjor, mässingssmycken, mockabrallor utan nån kalsong, mycket hår, hög musik, flimmer och ett jävla hålligång om bilderna. Samma insmickrande folkhemskhet som byggde Stikkan Anderssons image. Som soundtrack kan man tänka sej dansband som ser ut så här.

I serien får de utsända journalisterna - som själva gissningsvis frekventerar hak som Vickan och Alexandra - visa sina aningslöshet gentemot Det Riktiga Folket och dess referensramar:Då och då kan vi påminna oss om att sjuttitalet inte bara var medelklassvänster, Clabbe af Geijerstam och öststatssåssar. Då som nu fanns fascistoida grupperingar - ett käckt gäng som hette Demokratisk Allians gjorde det till en sport att störa vietnamdemonstrationer - och ett starkt motstånd mot de afrikanska ländernas samtida frihetskamp:Och långt innan FRA och IPRED fanns LTO och IB - åsiktsövergrepp, åsiktsregistrering, åsiktsrepression - som upprörde lika mycket då som nu: Jag har ingen aning om hur man får tag på Bellman-albumet nuförtiden - förhoppningsvis kommer Lööfs sidor att ingå i Kartagos pågående Jan Lööf-återutgivning - men för den som råkar snubbla på det är det en vettig investering. Givetvis inte ekonomiskt. Ingen som nånsin har haft nåt med FiB/Kulturfront att göra är det minsta intresserad av pengar.

lördag 26 juli 2008

Den reaktionära radikalismen.

Björn "Affe" Afzelius var - enligt egen utsago - Rebell (ett epitet som även Ulf Lundell och Patrik Isaksson förärat sej själva i sina texter). Självutnämnda rebeller drar sej aldrig för att förklara för omgivningen vad som är radikalt, rita kartor, bestämma dagordning och vara bödel, polis och domare.

Stefan Jarl förklarar t.ex. utförligt i den senaste intervjuboken varför hans egna hjärtefrågor är Viktigare än Mona Sahlins engagemang i homofrågan. Peter Dalle berättade i programmet Tevehuset att en miljöfråga han var engagerad i var Angelägnare än "trängselavgifter och allergier och jämställdhet in i absurdum".

Som rebell har man också rätten att vara hur gnällkverulantiskt detvarbättreförrig som helst med bibehållet patos. "Affe" har skrivit texter till så kallade rocklåtar med budskap som den mest polisdyrkande insändarskrivande skolagenostalgikern hade tyckt doftade av förstorad prostata och förlorad virilitet.

I "Sådan herre" förklarar han först hur världen såg ut förr:

Det var vi som gick och boxades,
det var vi som stod och joxade
med trasorna på skolgården
och dyrka' Nacka Skoglund.
Alla ville va som Robin Hood,
man fick lära sej att vara god;
En riddare för damerna
och en hjälte för dom svaga.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej dom filmer som vi såg.


Förr diggade man alltså Nacka Skoglund (som f.ö. söp ihjäl sej) och då var det Bra. Förr slogs man hederligt (jfr bombningen av Dresden eller Bartolomeinatten) och Nu (dvs. efter "Affes" skilsmässor) är det Dåligt:

Nu springer våra barn på gatorna,
nu ser dom rena rama fasorna;
Nu är det inte man mot man,
nu gäller inga hedersregler.
Nu exploderar man på en sekund,
nu kör man stövelklacken rakt i mun;
Man slår ihjäl varann och kopierar
det man sett på TV.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej vad kidsen tittar på.


Jag försöker förgäves hitta ironin i texten "Gammaldags moral" (från skivan med den rättvisande titeln "Tankar vid 50"), men tvingas inse att karln på fullaste allvar har gått på den gamla grosshandlarmyten att det verkligen var bättre innan, tidigare, när man fortfarande fick upp den, när sekreteraren fortfarande sa ja:

Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså.
Man efterlevde lagen från det man kunde gå.
Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal.
Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har.

Så var det då. Ja, så var det då;
Den tiden kommer aldrig mer igen.


Min åttinioårige f.d. landsfiskal till farfar kunde inte formulerat det bättre. Han berättar ibland för mej om hur rent det var på gatorna på fyrtitalet. Han glömmer därvid alltid att berätta om det där kriget när man gasade människor metodiskt som pågick parallellt. "Affe" har också fått för sej att korruption, fiffel, centralstimulantia och sexuella avarter är nya fenomen:

Som att prästen går på horhus, att polisen säljer knark,
och att läraren står och blottar sej på kvällen i en park.
Som att dom yngre slår dom äldre, att politiker bedrar,
och att statens uppgift verkar va att skydda fifflarna.

För så är det nu. Ja, så är det nu;
Vad ska mina stackars ungar tro?


Jag associerar till en text av Hasse "Kvinnaböske" där han med samma gråtmildhet minns Förr - "pågarna slogs och drog fingerkrok/ och klappa´ töserna i baken" - som blivit ett förvirrat och förhatligt Nu: "töserna klappar pågarna nu/ och alla klär sej lika".

Innan han rycktes ifrån oss hann "Affe" också övertrumfa sina egna gamla revolutionspekoral "Bella Donna" och "Renée Chardier" - låtar om olika sydeuropeiska kvinnor som ska stå vid "Affes" sida när han ska ut i Striden - med en text där han omsorgsfullt glömmer bort varenda anklagelse han och hans marxistiska vänner under sjuttitalet riktade mot den amerikavänlige högerorienterade politruken Palme:

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Så ritas kartan om på nytt. Så blir det fyrtitalisten tycker rätt oavsett om det är fel. Så blir gnällighet progressivt. Så blir alla djur lika men vissa djur likare än andra. Så blir krig fred och frihet slaveri.

fredag 25 juli 2008

Risken minns.

Risken finns var ett slags popband med två ynglingar med konstiga småländsk-lundensiska dialekter. Dom gjorde ett par plattor på sjuttitalet: "Första LP" och "2:a LP - Hästgryta". Redan på skivtitlarna hör man att dom var tokroliga. Låtarna kunde mycket väl heta "Glada Åsnans teater" och "Jesus Lever" (med refrängraden "Jesus Lever, Jesus njurar, Jesus lungor och tår") och ibland vara nåt slags komprimerad radiogatuteater.

Härom året kom Risken finns för första gången på CD. Plattan heter förstås Risken minns och är på enskilda spår skitjobbig att lyssna på.

Men när dom är som bäst är Risken finns - bäst. En del av proggen men samtidigt dess skarpaste kritiker:

Du har ju läst böcker av Lenin, du vet ju precis hur det är
Du säger du snackar för folket, men folket får aldrig va' med
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!

[---]

Men om man pratar för sig själv så får man de svar man vill ha
Och om ingen står och lyssnar brukar svaren låta bra
Med munnen fullproppad av klyschor, citat från nån urgammal skrift
Tror du att en jobbare fattar ett dugg vad du vill när han går på sitt skift?
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!


Man kan säja att Risken finns infiltrerade, för att inte säja infekterade, den självtillräckliga självgoda testuggarmaffian inom sjuttitalets vänsterrörelse. Det gjorde dom förstås förbannat rätt i.

Med rötterna i vad som fortfarande är det främsta skånska proggfästet, Smålands nation i Lund, gav sej Gunnar Danielsson och Lars "Ferne" Fernebring runt och lirade på musikrörelsens scener i landet. Där andra band höll ett anförande om situationen i Chile innan dom spelade sin Victor Jara-hyllning, målade sej Risken finns blågula i ansiktet och sjöng en triptyk texter betitlade "Självkritik" (som framförs i ordningen 2,1,3):

Varje medlem har sin egen madrass
Vi bor femton man i en etta med dass
Våran morgonbön lyder klass mot klass
Våran aftonbön: finns det mera brass?
Vi bor i kollektiv, vilket, vilket, vilket, vilket, vilket liv!


Att självkritik är viktigt för partiet visste redan Mao (varför samtliga kineser utom en var ytterst självkritiska). Det är också nyttigt för själen. Risken finns framstår idag - trots sina bitvis avantgardistiska röstkollage till låtar - som några som ärligt försökte tala till massorna och inte bara Dom Invigda.

Talade dom stundom till Dom Invigda, var det för att antyda att dom ävenledes var Dom Inskränkta:

Kom och sätt dig här i gräset, låt oss säga "Peace" i kör
Låt oss prata skit om samhället och världen
Det finns mera kitt i pipan, låt oss vråla så de hör
Att vi har tagit avstånd ifrån världen


Risken finns var lika mycket Abbott & Costello som Marx och Engels. Dom lekte melodifestival och hoppade kråka och munhöggs och gömde sej i publiken och presenterade låtar med meningar som: "Ja, den här låten är kanske inte så väsentlig men den är åtminstone väsentlig för mej och för dej och för alla andra".

När jag intervjuade Ferne för Hej domstol! pratade han om den gamla medicin-i-äppelmoset-principen. Det tog en lång stund för mej innan jag fattade att han såg politiken som medicinen och humorn som humorn äppelmoset. Jag tror än i dag att han bedrog sej: att bandet fått en större fan-skara om dom låtit bli att ständigt häckla sina fans. Om dom sagt rakt ut vad dom menade istället för att gömma sej bakom jobbiga ironier som tvingar folk att tänka själva.

Så såg min uppfattning om sjuttitalet ut. Tydligen hade Ferne en annan. Och till skillnad från mej var han trots allt med när det begav sej.

Jag har alltid hyst en enorm respekt för folk som skyr tryggheten i en krets av ryggdunkande. Som vägrar vänskapskorrumperas. Som håller rent inåt.Nollnolltalets Risken finns heter Doktor Kosmos. Dom har också en olycklig förkärlek för lustiga artistnamn och halvstudentikosa upptåg, dessutom för synthljud som var lika enerverande när dom var inne. Men liksom med Risken finns har jag inga problem att identifiera ett tydligt ärligt uppsåt att förändra världen till a) en rättvisare plats och b) en roligare plats.

Och på samma stolta vis har dom inga problem att ställa sej på en scen i nån stockholmsförort och se sin publik i ögonen och förklara för dom hur grundlurade dom är under dreadlockshärvorna:

Partaj som satan.
Med dans på gatan.
Du hatar gatukontoret, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

En tovig frilla.
En graffad villa.
Du hatar Svenssons, för du är en haschtomte.

En huva smyger.
En gatsten flyger.
Du hatar skyltfönster, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

Du är en sann rebell och hårdför anarkist.
Stat och byråkrater, tycker du är jävligt trist.
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen,
men du är nyttig idiot åt nyliberalismen.


Det mest fascinerande vid en jämförelse av dessa texter med tretti års mellanrum är att den flumvänsterrörelse som kritiseras är närmast identisk. Dom har måhända slutat predika arbetarideal för arbetare - mest för att både arbetarna och idealen är försvunna - och slutat läsa Lenin. Men fortfarande förväxlar dom smutsigt hår med radikalitet.

torsdag 24 juli 2008

En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.

Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som "SJ SJ gamle vän", "Balladen om den kaxiga myran" och "Anna Anaconda". En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta "Skepparn" Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut - hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand


Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa "Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju"
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
"Fagerros - vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör"


Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. Dom skulle vara ständigt spinnande huskatter.Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och "kärringen" var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns

[---]
Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill

[---]
Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan
Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med "Bertil och Sven" måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

onsdag 23 juli 2008

Bloggen börjar ge avkastning.

Jojo, man är numera Kultuuuurstipendiaaaat.

Hädanefter ska ingen komma och säja att "varför lägger du så mycket tid och kraft på att skriva om döda gubbar utan att du får nån annan utdelning än att du drar till dej ännu fler nördar än tidigare?"

Hädanefter ska ingen komma och säja "skaffa dej ett jobb och nej - att läsa Arne Weises memoarer medan du slöglor på Arbetsförmedlingens hemsida är inget jobb".

Hädanefter ska ingen komma och säja "kan du hämta grabben på dagis idag för jag har massor att göra på institutionen".

Från och med nu är detta ingen Privat Blogg. Det är en Professionell Blogg. En Prisbelönt Blogg. En Auktoriserad Blogg.

Jag betackar mej från och med nu från lågstatusläsare. Ska ni läsa En man med ett skägg så vill jag - beordrar jag - att det ska göras med vördnad. Jag vill att ni för varje artikel om Pekka Langer och varje ordkaskad om nåt pyttesmalt populärkulturfenomen ni egentligen inte bryr er om, ska tänka "åhå! Det där var minsann en stipendierad tankegång!"

Exakt vad stipendiet heter har jag faktiskt glömt, men han som skickade pengarna heter Anton och bör vara en trevlig prick.

tisdag 22 juli 2008

Den mätta dagen är en dag av fruset vatten med fläderextrakt. Eller: staden hyllar sin poet.

Har under ett par dagar insupit göteborgsatmosfär och blev som vanligt upplivad av krogar som "Rumpan bar" och "Kock & vin" och lisebergsinstitutioner som "Glassikern". Utanför Liseberg noterade jag en staty av Kål och Åda där några parioter bemödat sej att göra en plakett med den tråkigaste vets jag läst (det var inte ens en vets, det var mer en lägesbeskrivning som gick ut på att Kål var lite full och att Åda vill gå hem men att Kål vill gå in på Liseberg och... ja, som sagt, den var så tråkig att jag föll i koma).

I övrigt kunde jag notera att 2:a Långgatan har gentrifierats - porrbutikerna har blivit erotikbutiker - och det alltid lika fascinerande i att affären Bohusslöjd har lyckats överleva bland bratskrogarna på Avenyyyn.

Uppe vid Götaplatsen såg jag dock en staty av Karin Boye som tidigare undgått mej - men framför allt såg jag glasskiosken alldeles bredvid. Dom erbjuder följande litterära delikatess:Vad försöker man säja med detta? Finns det nån dold koppling jag inte förstår? Innehåller mjukglassen kallocain? Har fläderknopparna värkt när dom brustit? Är det nyskapande ordet "fläderssorbet" ett sätt av glasskiosken att verka i Boyes anda?

Hur mycket Karin Boye än har adopterats av senare generationer emo-gymnasister och Berny Pålsson-wannabies och kentofiler - dom svartklädda, svartögda och svartsynta - så var hon den störste inom sin generation och med rätta citerad av både Lena Nyman och min stofile läroverksadjunkt Sigvard Härnring (lika kuriös som sitt namn). Nog är hon värd mer än 29 kronor?

För mej är det lika bisarrt som om nån skulle lansera Lars Forssell-colan eller Edith Södergran-frisbeen.

lördag 19 juli 2008

Varför Sadie Hawkins Day inte firas på Mitthögskolan.

USA:s kanske tre största litterära verk: George Herrimans "Krazy Kat" (1913-44), Al Capps "Li´l Abner" (1934-77) och Walt Kellys "Pogo" (1948-75).

I ett land utan annan historia än att ett gäng skattesmitande frimicklare lyckades utrota ett folkslag för ett par hundra år sen, finns inga distinktioner mellan gammal (=fin) och ny (=dålig) kultur.

Där behövs inga kultursidesdebatter eller officiella godkännanden av typen "Ingmar Bergman tittar på Dallas!!!" för att serier, pop, slapstick, skämt, våldsfilm, teve och dataspel från början ska betraktas som dom kulturella uttryck dom är.

Om jag tycker många andra uttryck för amerikanskhet - slumpvis dödande av främmande folkslag och tanken att fackföreningar är stalinism - är osympatiska, så uppskattar jag åtminstone detta faktum oreserverat.

"Knallhatten" - som "Li´l Abner" fick heta på svenska av samma skäl som Goofy fick heta Långben (dvs galopperande vansinne) - utspelar sej i redneckhålan Dogpatch där folk bokstavligen tävlar om att vara dummast, snålast, smutsigast och latast. I decennier var ett av seriens huvudteman hur den enfaldige Knallhatten flyr undan den vackra Daisy Maes lika heta som omotiverade kärleksinviter.

Tydligast manifesterades detta tema i Sadie Hawkins Day, den årliga Dogpatch-traditionen då hålans alla ungmöer hade en chans att bokstavligen jaga och fånga hålans alla ungkarlar. Med några minuters mellanrum sprang respektive flock iväg, och lyckades töserna snärja pojkarna innan solnedgång var giftermålet ett faktum.Man kan kalla detta för ett chauvinistiskt tema. Al Capp hade antagligen inte läst Simone de Beauvoir. Men Capps angreppsmål är människan - den absurt handlande och självdestruktiva arten - och inte könen. Hans kvinnor är lika smutsiga och lika handlingskraftiga som hans män.

"Sadie Hawkins Day" dök upp i serien 1937. Tanken var aldrig att det skulle återkomma. Capp märkte dock genomslagskraften och så blev dagen ett stående inslag i serien - strippserier publiceras i USA alltid på samma dag i alla tidningar - och dagen konstituerades till 15 november.

Redan 1939 firades Sadie Hawkins Day in real life på över 200 college i USA.

I femton år varierade Capp sedan detta tema: hur Daisy Mae jagar och Li´l Abner springer för livet. När hon till slut lyckades fånga honom 1952 och äktenskapet klubbades igenom, blev det en förstasidesnyhet och Life-omslag.

Jag vet inte om Knallhatten någonsin har haft nåt riktigt genomslag i Sverige. Den gick i Expressen på sextitalet och i 91:an-tidningen vid samma tid, men antagligen fanns inte riktigt den kulturella förståelsen varken hos läsarna eller översättarna.

I Sverige har man alltid försökt adaptera snarare än översätta serier: baseball blir brännboll (vilket blev fullkomligt obegripligt när man läste Acke), Margaret Thatcher Anne Wibble, Johnny Carson Lennart Hyland eller på åttitalet Siewert Öholm.

Det gör naturligtvis en massa serier svårtydda. Jag ser ju att Sopprot har en stor handske av en typ jag själv aldrig haft när jag spelat brännboll i plugget.

En serie som Knallhatten, med sina tusen referenser till amerikansk kultur och politik, sina allegoriska kvaliteter och sin språkliga uppfinningsrikedom - replikerna är i originalet fonetisk tecknad sydstatslingo - går naturligtvis inte att tolka rättvist. Hade man istället ansträngt sej att ge nycklarna så hade man som läsare lärt sej saker på kuppen.Idag är svensken antagligen tusen gånger mer insatt i t.o.m. det mest obskyra amerikanska kulturuttrycket än vad han är i sin egen historia. Örebroaren vet mer om squaredance än om gånglåtar. Halloween är relevantare än midvinterblot. Hade Knallhatten kommit idag hade den gissningsvis blivit lika stor här som där. Det gjorde den dock inte.

Därför kommer Sadie Hawkins Day aldrig att firas vid Mitthögskolan.

torsdag 17 juli 2008

Bamse och revolutionen.

Det är givetvis ingen ny spaning, men vid genombläddrandet av gamla Bamse blir jag på nytt påmind om Rune Andréassons uttalade politiska agenda. När Bildt gav Clinton en Bamse-slips knorrades det i MUF-leden. Med all rätt. Näst John Blund är det svårt att föreställa sej en barnfigur mer genomsyrad av vänsterretorik.

Hur tänkte Bildt den gången? Som alla andra som någonsin gett bort en slips: han kommer ändå aldrig att använda den?

Andréasson blev i sin ungdom erbjuden jobb hos Disney. Han valde istället att bygga upp Disneys direkta antites: den självcentrerade Kalle Anka fick en altruistisk motsvarighet i Bamse, den gode kapitalisten Joakim blev den hämningslöse skurken Krösus Sork, ohämmad merchandize blev några försiktiga Bamse-huvud på tandkräm.

(På den punkten har hans arvtagare svängt, men fortfarande finns inga Bamse-tabletter eller Bamse-soft airguns på marknaden.)När Allers och liknande uppdragsgivare hade haft någon synpunkt för mycket på kolonialismkritiken i Andréassons barnserie Lille Rikard och hans katt, valde han att skaffa total kontroll över situationen och ge ut sin egen tidning med bara sina egna serier.

Redan från början lade han den politiska ribban. Ett tidigt äventyr heter "Den stora ek-striden". Kopplingarna till almstriden i Kungsan, protesterna från Norrland under den stora utlokaliseringsprocessen eller tidens vilda strejkande, var ännu mer uppenbar då än nu:


Nästan från början har Bamse stått med ett ben lika stadigt i retorik och diskbänksrealism som det som är rotat i en tradition av fabeldjur, sagor och pojkboksfantasterier. Under åttitalet blir Bamse familjeförsörjare och när han inte slåss mot sjörövare och drakar brottas han och Brummelisa med liknande problem som vanligt folk.Även i Bamse-världen råder arbetslöshet och arbetsvillkor dikterade av kapitalister och svaga fackförbund. Det mest frapperande med nutida ögon är att inte Krösus hotar att flytta sin fabrik till Baltikum:

Rune Andréassons pedagogiska sida är välkänd. Hans kamp mot vidskepelse, horoskop, new age och bonnfångeri var patosfylld - och emellanåt så stark att ALL form av underhållning fick stryka på foten::Som många andra män på sjuttitalet som smittats av tidens revolutionära yra glömde han länge bort Det Andra Könet. De första åren är Bamse, Skalman och Lille Skutt ensamma på äventyren. Den enda kvinnan är en farmor som mycket traditionsenligt kokar honung och lagar pannkakor.

När Brummelisa kommer in i bilden - och efter att hon och Bamse kramats länge den där natten - blir hon hemmafru (inte särskilt representativt ens på åttitalet).

Som den moralist han var, gjorde Andréasson dock nån form av avbön och försökte kompensera sej där han tidigare varit undlåtande. Det ska han moraliskt och mänskligt sett ha all credit för. Konstnärligt blir det fortfarande inte särskilt svängigt.Det mest beundrandsvärda i sammanhanget är att han faktiskt lyckades. Bamse är en legend och en barnfavorit - fortfarande, vill jag påstå - på sina egna villkor. Inga bidrag från politiskt färgade statsstipendiefonder, inga allmosor.

Visst rekommenderas den blåluvade av progressiva dagisfröknar och bibliotekarier som ett politiskt korrekt alternativ till dom imperialistiska Disney-tidningarna, men samtidigt - föräldrarna köpte och ungarna gillade.

På så vis lyckades Rune och Bamse bli representanter för exakt den nyliberala syn på kulturen de själva bekämpat och MUF-pöbeln hyllat.

Jag vet inte vilken sens moralen är. Kanske att budskapet om allas lika värde är kommersiellt gångbart? Jag tror att det är ett positivt faktum.

onsdag 16 juli 2008

Förresten fyllde jag år igår...

...och min fyraåring börjar så smått begripa hur han ska ställa sej in hos mej. Den här köptes enbart på hans initiativ. Och ja, han kan sången.

Just som jag trodde jag sett jordens tråkigaste barnböcker...

...visar det sej finnas en serie.

måndag 14 juli 2008

Den bruna ringen.

"Den svarta cirkeln" hette en teveserie som gick 1989. Jag såg den då och ville minnas att den handlade om terrorism. Jag ser om den nu och inser att den handlar om Stefan "Sucken" Sauks hårinpackning.

Trots att karln är halvflintis har han odlat så mycket hår han kan. Det står som en mindre kungamantel efter honom. Kombinerat med en fransig mockajacka av s.k. indianmodell signalerar håret att Sucken är rebell, fritänkare och gammal vänsteraktivist (OBS! Inte terrorist!).

Storyn är lika enkel som realistisk: Lars-Erik Berenett är en hög militär som på sin fritid bor i en omöblerad lägenhet i en förort, där han bygger olika bomber och klär ut sej till gubbe. Dessa bomber placerar han sen i Hedvig Eleonora kyrka (dit nåt slags katolskt begravningtåg är på väg) och Centralstationen.

På tidningen är Allan Svensson i gigantiska glojärn genast övertygad om att ett par gamla Baader-Meinhof-aktiga terrorister är skyldiga. Stefan "Sucken" Sauk är på lika grumliga grunder - "dom jobbar inte på det sättet!" - övertygad om att terrordåden har nåt med det halvfascistiska bokförlaget Argus att göra. Eftersom han är en journalist av den där skolan som inte behöver leverera artiklar utan kan ägna sej åt olagligheter på heltid, är han snart nåt på spåren.Sagt och gjort: han klär ut sej till yuppie (att hårsvallet borde avslöja honom får vi köpa), låtsas vara intresserad av att öppna ett bankkonto bara för att kunna avfotografera ett kodlås till bankens datacentral, så att han sen kan bryta sej in på banken, tjyvkopiera Argus konton, som han sen ger till en gothsminkad Görel Crona som är datahacker och som han trillar över via en tidningsartikel.

Snart kan dom se att det finns tydliga kopplingar till sprängämnesföretaget Nanotech. På natten tar Sucken med sej sin pistol, som han förvarar laddad inlindad i en handduk i sin sekretär, och gör inbrott. Där springer han genast på några bomber av samma typ som hans poliskontakt - Heinz Hopf i permanent - har visat rester av från centralstationsdådet.

I korthet. Sen finns det några scener i dimma med olika män i hatt - ett vanligt scenario i amerikansk film noir, ett ovanligt scenario i svensk verklighet.

Och så finns det en norsk journalistkvinna också, som ligger lite med Sucken och lite med Allan, och som är något mindre insatt i journalistyrkets grunder än en genomsnittlig mollusk. Vilket är bra för oss som tittare, eftersom det leder till att Sucken hela tiden måste förklara för henne vad han sysslar med.Serien vill diskutera terrorism, vilket med facit i hand verkar närmast klärvoajant. Särskilt fokuserade är man på den terrorism som bedrivs av en komplott av en polischef, en militär, en sprängämnestillverkare, en banktjänsteman, en gympalärare och en förlagschef i fluga.

Dessa träffas då och då i olika kolonistugor där dom noggrant går igenom hur man bäst spränger Globen (ett motiv som också går igen i Skifs-Palmers episka drama "Joker"). Ibland kommunicerar dom via avancerade uppringningar av olika specifika telefonautomater på stan, ibland ringer dom helt enkelt hem till varann. Det är så klart lättast så.

I slutet skjuter Sucken Berenett på kuken några gånger och konstaterar sen: "Dom stora bovarna får man aldrig fast".

I övrigt händer inte så mycket. Jo just det: eftersom Sucken ligger med Allan Svenssons norska tjej blir Allan så harmsen att han ägnar några arbetsdagar åt att leta upp en bild som bevisar att Sucken känner den tyska vänsterterroristen. Vilket gör norskan så upprörd - just det, hennes syster dör av bomben på Centralen - att hon pendlar mellan att knasa på Sucken för snuten och att utföra s.k. sittgök med honom.

Uppskattningsvis 60% av serien utgörs av närbilder på Sucken, hans hår och hans indianfransar. Detta leder till att Sucken spelar mycket med ansiktet. Ibland tokstirrar han och ibland tuggar han frenetiskt på underläppen. Bägge ansiktsuttrycken signalerar att något fruktansvärt är i görningen. Detta sker t.ex. när han räknar ut att Argus måste sponsras av ett sprängämnesföretag. Eller när han beställer en kopp kaffe på sitt stamfik.

Jag är väldigt glad att Pan vision och SVT har bestämt sej för att ge ut diverse guldkorn ur åttitalsdeckarskatten på dvd. I min privata pipeline väntar t.ex. Dubbelstötarna med den riktige Björn Gustafsson. Jag blir inte riktigt lika glad när jag inser vad det var man förslösade sin ungdom på. Idag ser jag ju på eländet med ironiska ögon, men då var det nog spännande på riktigt.

Idag inser man att det var relativt spännande. Eftersom alternativet var Visst nappar det med Bengt Öste.

fredag 11 juli 2008

Ett populärkulturellt fenomen jag tills alldeles nyss var helt omedveten om.

Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar "det elektroniska nätet" (där saker enligt samma uppdaterade källa kan "läsas av en miljon människor eller flera") har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen - med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sej Bob Dylan - politiskt radikal, hade dom sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland dom lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sej.1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med dom av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. "Big Bad Bruce" alluderade på en folksångshit - "Big John" - i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev'ry mornin' at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn't give no lip
to Big John.


Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He's kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say “Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, “Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale