tisdag 30 september 2008

Proggiga barnböcker del 27: Gräddvargen.

Det här är en "barntillåten pjäs om koloniala attityder". Rollistan ser ut som följer:

GRÄDDVARGEN
FOLKET (2-20 personer)
MDODINGO - senare kallad LILLA GRÄDDVARGEN


Det vill säja att den kan spelas på fyra-tjugotvå personer. Gissningsvis kan tjugo pers ge en bättre illusion av Afrikas samlade befolkning än två.

Figuren Gräddvargen, iförd vit lammskinnsmössa, representerar den moderna västvärlden. Han dyker upp i Afrika, där folket odlar ris och maniok och i talkör ropar "MANIOK! MANIOK!". Gräddvargen inför på nolltid kapitalism och bankar ner en svensk flagga på afrikanernas mark.

GRÄDDVARGEN: Detta är tecknet på att jag upptäckt ert land.

FOLKET: Men vi bor ju här...

GRÄDDVARGEN: Ja, ni bor här, men jag har UPPTÄCKT landet som ni bor i. Jag far omkring i hela världen och slår mig ner i land efter land. Detta kallas för att UPPTÄCKA. På det sättet har jag fått vänner över hela jordklotet. Ska vi inte fira att jag har kommit just till ert land?


Och på imperialistens vis tvingar han afrikanerna att ändra sin urgamla folkvisa "Jorden är härlig" till "Härlig är jorden". Sen börjar han försåtligt roffa åt sej av afrikanernas mark, ris, guld och arbetskraft i utbyte mot krimskrams.

Han lurar på stackars Mdodingo ett stycke tyg på avbetalning. Och så kommer då avbetalningstillfället:

GRÄDDVARGEN: Men varför har du ingenting med dig? Det står ju på lappen här att du ska betala med ris och bananer.

MDODINGO: Det kom inget regn i år heller. [---]

GRÄDDVARGEN: Det var mycket tråkigt. Men du ska inte vara ledsen för det. Jag vill nämligen inte ha några saker längre. Jag vill ha någonting annat i stället.

MDODINGO: Men jag har ju ingenting.

GRÄDDVARGEN: Det har du visst. Jag vill ha - DIG.

MDODINGO (ryggar tillbaka): Mig?

GRÄDDVARGEN: Det finns mycket pengar i dig.

MDODINGO: Pengar? Det har jag inte märkt.

GRÄDDVARGEN: Kom fram ska jag visa (känner på den skuldsattes muskler, synar hans tänder etc.) Det var inte illa. Kanske lite undernärd, men ganska frisk ändå. Du börjar arbeta för mig förstås. Du arbetar för mig och sen får du lön av mig och med dom pengara kan betala mig vad du är skyldig. Begrips?


Så blir Mdodingo Lilla Gräddvargen, överlöparen, förrädaren, som vänder sej mot sina egna forna kamrater.

LILLA GRÄDDVARGEN: Bara din skyldiga min säger tydligt att du höll på med något förbjudet. Och du där. Håll tyst!

FOLKET: Jag har väl ingenting sagt.

LILLA GRÄDDVARGEN: Nej, men du TÄNKTE säga!


Men Afrikas befolkning inser att de blivit lurade och gör revolution. De rycker åt sej den käpp Gräddvargen viftat med genom föreställningen och skanderar "Gräddvargen - skitpropp", "Gräddvargen - knaspotta" och "Käppen åt folket!"

Gräddvargen och hans lakej flyr och folket stämmer upp i "Jorden är härlig".

Som satir och allegori betraktad är "Gräddvargen" inte alldeles oäven. Konstigt vore väl f.ö. annars; författaren Göran Palm var en av 68-rörelsens litterära chefsideologer (av extremvänstern visserligen misstänkliggjord eftersom hans "En orättvis betraktelse" gavs ut på det borgerliga Bonniers) och sedermera landets störste sverigeskildrare - åtminstone på blankvers. Och Siv Widerberg har vi rapporterat om tidigare.Som barnpjäs däremot är dramat mer tveksamt. Mest för att det måste tett sej svårbegripligt för telningarna. Och då syftar jag inte bara på allegorin över en kolonialism som de rimligen var knapphändigt insatta i - det måste ha precis lika obegripligt varför Afrikas befolkning - två personer - stod och vrålade "MANIOK!" i talkör.

måndag 29 september 2008

Inte för att jag vill skryta...

...men jag var för första gången på Bokmässan (den där biten med Biblioteks- i namnet är det ingen som riktigt bryr sej om, va?) i fredags. Vi presenterade årets radiokalender och Anders & Måns fick signera prissänkta papperskalendrar och annat public service-relaterat. Några tappra själar slet sej från Göran Greiders hårvårdstips i Ordfront-montern för att få en mycket fragmentarisk bild av vad som ska hända i radiotablån i december.Vill man ha ett ännu diffusare grepp kan man se succéduon framföra låten "Världens Långsammaste Bil" och mej svänga med fingret i otakt här. Fast i radio kommer den att ha både rätt tonart och rätt text.

Det proletära våldet.

Apropå KFML(r) - denna märkbart homofoba och puritanska stalinistsammanslutning som lockade över tusen fullt friskförklarade göteborgare till medlemskadern - så fanns det alltså en påtaglig våldsromantik inom förbundet. Det märktes inte minst i veckotidningen Proletären, som liksom vibrerade av rättshaveristisk indignerad aggressivitet.

Jag har aldrig fått bekräftat ryktet om Proletären verkligen skrev en nekrolog över Zarah Leander med rubriken "Nu är tyskhoran död", men det skulle faktiskt inte förvåna mej.

Rune Moberg hette chefredaktören för det saligen insomnade bildmagasinet Se, som jag uppfattat som ett slags blandning av Slitz, Expressen och TV3:s Insider, dvs. lagoma doser naket, spekulativa avslöjanden och högt uppskruvade tonfall. När han inte skrev fördomsfulla manus till Lilla Fridolf och Carl-Gustaf Lindstedt-sketcher, stack han ut sin journalistiska dubbelmoralhaka i primitiva kampanjer som denna:Inga var snabbare att hörsamma varningen än Göteborgs argaste bolsjeviker:Vi pratar här om en historia helt renons på good guys.

På nåt vis sluts cirkeln när Stenbeck i slutet av åttitalet börjar rekrytera sina journalister ur dom gamla maoistkretsarna. Bland frågorna killar som Aschberg fick svara på när dom sökte jobb på Kinneviks expanderande medieimperium fanns "när slog du någon på käften senast?"

Inte om, inte varför, utan när. Det är sånt machohannar vill ha svar på.

söndag 28 september 2008

Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 75 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”. Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [---] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.


(Citerat av Torbjörn Säfve i "Rebellerna i Sverige" 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sej till snikusen Holmberg - "snikus" är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med "revisionist" - som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: "Fram för Nils Holmberg!" Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare - men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” - har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis' politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx' teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin
.Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade dom ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lagher på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.

("Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.")Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dom alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.

fredag 26 september 2008

Män som gillar män.

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. "Proggen" är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, "De legendariska åren" beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och "Jag ljuger aldrig om rock´n´roll" är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut "Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos". Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sej för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva "Den vassa eggen" och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell "är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta".

Plattan "är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken". Lundell "nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet".

Arrangemangen på plattan "är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt": "Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod".

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells "hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet".

Lundell "tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp".

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: "Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död". (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark "är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft".

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: "Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´".

Han avslutar: "Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten".

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttitalistiska synthmattor. Som ett barn av nittitalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: "Ja, jag är patetisk".

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

torsdag 25 september 2008

Pallkarlarnas återkomst.

Den här affischen sitter utanför min grabbs dagis. Dagiset ligger i Malmö.

Affischen uppmanar, som synes, folk att samlas på Mariatorget i Stockholm (sexti mil bort) för att en gång för alla stoppa det djursex som florerar i det svenska samhället.

Tydligen är detta ideliga liggande med djur ett grasserande problem 2008.

Jag vill inte vara von oben - alla kamper är säkert värda att föra - men jag kände faktiskt inte till att detta över huvud taget var ett problem.

Jag hade förstått om det var i det gamla bondesverige. På den tiden när män faktiskt inte fick valla får eftersom risken för artöverskridande kuttrasju var så överhängande. På den tiden när "pallkarl" var ett begrepp i den allmänna vokabulären (det krävdes en pall för att nå upp till kossornas blomma). På den tiden när det faktiskt drevs fler rättsprocesser mot djurälskare än mot häxor.

Jag betvivlar inte att det penetreras ett och annat sto även i dessa moderna tidevarv. Jag visste bara inte att det skedde i en sån omfattning att man behöver mobilisera en rikskamp mot saken.

onsdag 24 september 2008

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.

Flera av böckerna i den här evighetsserien skulle nästan kunna vara skrivna idag, undantaget några nyckelord här och var. Flera av dem har ett budskap som många av oss fortfarande kan skriva under på, även om vi kanske hellre hade sett det presenteras på ett fantasieggande sätt än på ett fnösktorrt.

Men Siv Widerbergs "Folkets kraft är stor" - med underrubriken "Om Kina - dikter och bilder för barn och vuxna" - är så jävla fast i tidens sjukt idealiserade bild av den stora diktaturen i öst att man sitter med hakan i knät och läser. Den skildrar en Kinaresa författaren Widerberg och fotografen Anders Birkeland gjorde 1974. Den är tämligen okritisk.

Varför talar alla i Kina
om Mao Tse-tung?

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger
efter tusentals år
av kamp
mot förtryckarna

("Mao Tse-tung")Jag skiter faktiskt i om man inte kände till massvälten, den cyniska inrikespolitiken och Maos psykopatiskt demoniska ledarskap. Man borde ha reagerat redan på bilden av en miljard människor i likadana missklädsamma uniformer.

Förr
och i tusentals år
härskade de rikas
nesliga våld
i Kina

Förr
och för inte så länge sen
härskade inkräktarens
nesliga våld
mot det kinesiska folket

Med våld
tog folket så äntligen makten
för att göra sig fria
från våldet

Det är skillnad
på våld
och våld

("Våld")

Det fanns en våldsromantik hos de svenska sjuttitalsmaoisterna som inte luktar rosor och lavendel. "Revolutionen är ingen vänlig liten tebjudning", citerade man glatt Mao (och jepp, även Widerberg rekapitulerar det för sin tänkta småttingpublik).

Några bondoffer kan man kräva. Några miljoner människoliv måste trots allt utplånas för En Idé. Som maoistiska Fria Pro-teatern uttryckte det:

Orättvisor bekämpas förgäves med kyssar

Det funkar inte med vanlig småborgerlig humanism om man vill skapa ett helt land av lyckliga människor som jobbar dygnet runt för att kunna skänka bort sina risgryn till en man som använder en betydande del av BNP:n till att trycka upp affischer på sej själv.

På daghemmet
dansar man pilotdansen

Piloter i pilotmössor
och med stora gevär
skjuter till musik
ned fienden
från sina låtsasflygplan
och räddar sitt land
från inkräktarna

Sedan är det sovtid

Sju pojkar
och åtta flickor
tar av sig pilotmössorna
för att sova.

("Pilotdansen")

Samma människor kunde gärna kräva förbud av leksaksvapen för sina egna barn.

Jag är helt med på att Kina innan Mao säkert var en fruktansvärd plats att leva på. Jag skulle inte för mitt liv vilja byta med en risbonde i Sichuan varken före eller efter revolutionen.

Det går säkert att argumentera för att Maos maktövertagande var en nödvändighet och en historisk oundviklighet - Jan Myrdal har investerat sitt intellektuella kapital i påståendet - men det innebär inte att Maos maktövertagande var särskilt vackert.

Där hade ni fel, fyrtitalistjävlar.

Någon trashank
såg jag aldrig
i Kina

Men folk
med fint fint
lappade kläder
var det gott om

("Folk")

Siv Widerberg är i grunden lågstadielärare och står bakom x antal genomtänkta antologier med ungdomsdikter, åtskilliga bilderböcker, poesiböcker och romaner för barn och tonåringar, intervjuböcker om mobbing och några tråkiga romanskildringar av den svenska skolan. Jag har en känsla av att hon trots allt ville väl.

Hon satte fingret på en massa missförhållanden i en svensk skola där somliga skolkar och andra drömmer om en evig prao. Gott så.

Men när hon som fyrtitreåring åkte till Kina två år innan Maos död så såg hon bara skönhet: inga fyllon, inga trashankar och barn som organiserat lekte krig. Till och med avföringen är en del av Den Stora Kommunistiska Idén:

Liten flicka
sätter sig på huk
bajsar på gatan
har en praktisk ficka
bak i byxan

Pappa kommer fram
med spade och sopskyffel
Ännu lite gödsel
för Kinas åkrar!

("Liten flicka")Till Widerbergs försvar ska säjas att hon avslutar med lite maoistiskt inspirerad självkritik: som svar på frågan "Är Kina rena rama paradiset?" säjer hon bestämt nej.

Också i Kina finns det
förstås
barn som gråter
människor som dör
folk som blir sjuka
några som är missnöjda
några som längtar efter rikedom
små grå och kalla hus
arbetsamt liv

För Paradiset
fritt från alla bekymmer
finns ingenstans
och kommer aldrig
att finnas

Att längta efter
och hoppas på
Paradiset
i stället för att sträva
efter det bästa möjliga
är att slösa bort
sina krafter
till ingen nytta

tisdag 23 september 2008

De gör verkligen inte såna barnböcker längre.

Den brittiska barnboksfiguren Nicke Nyfiken (Curious George) har fått en renässans med tecknade filmer som har ganska lite med originalböckerna att göra. Den första boken kom 1941 och är på flera sätt ett bedårande - eller motsvarande - barn av sin tid.

På den tiden hade man t.ex. en annan syn än den idag barnboksgängse på att fånga djur och sen visa upp dem mot betalning. Vi sjuttitalister har ju lärt oss via Bamse att djurparker är nåt förkastligt.

(Vilket så klart blir ännu tydligare i Bamse, där ju alla figurerna är djur. I Bamse-världen borde ju en djurpark snarast betraktas som ett slags kommersiellt fängelse. Och vi som läste Bamse fick ju också reda på att både kommersialism och fängelse också var nåt förkastligt.)

I Nicke Nyfiken presenteras däremot en alternativ syn på djurparker. Historien börjar med att Nicke, glad i hågen, lever i djungelns frihet och dinglar i lianer och snaskar bananer. En dag kommer mannen med den gula hatten och lurar Nicke att krypa in i den gula hatten. Därefter knyter mannen med den gula hatten in Nicke i en säck, fraktar honom med en båt till ett annat land och säljer honom till en djurpark.

En historia som naturligtvis är traumatisk för en liten nyfiken apa, men som berättas som en solskenshistoria:
Boken gör också en stor poäng av att mannen med den gula hatten blir Nickes bäste vän. Nicke tyr sej alltså till sin egen kidnappare, mannen som först lurar honom, sen knyter in honom i en säck och till slut säljer honom för blodspengar.

Ett typiskt fall av stockholmssyndrom enligt modern expertis.

Men det finns fler passager man reagerar på i Nicke Nyfiken. Förutom sekvensen där Nicke faktiskt sätts i finkan efter att ha råkat ringa ett falskalarm till brandkåren, kan man fundera på händelseförloppet på den här sidan:

I dagens barnböcker ser man aldrig några apor ta sig en pipa rök med lystet slutna ögonlock. Men det här är inte på något vis ett isolerat exempel. Tobaksrökning är ständigt återkommande i barnböcker skrivna innan åttitalet började.

I ”Godnatt Alfons Åberg” har Alfons pappa inga problem med att ta sej en pipa rök medan han läser godnattsaga för sin son.

Samma pipa som Alfons glatt leker är skorstenen på hans tåg i "Alfons och Mållgan".

Både Muminpappan och Snusmumriken röker obekymrat pipa. Muminpappan odlar dessutom sin egen tobak och Snusmumriken är till och med döpt efter mald tobak.

Och 1980 gav Inger och Lasse Sandberg – paret bakom Lilla spöket Laban och Lilla Anna-böckerna – ut följande psykologiska fallstudie:Även om den här boken förhåller sej kritisk till tobaken som stimulantium så behandlar den ändå ett ämne som helt försvunnit ur barnlitteraturen.

Tänkte jag tills jag faktiskt hittade följande i "Pettsson får julbesök" från så sent som 1988:Men samtidigt - hade Sven Nordqvist skrivit boken tjugo år tidigare hade det antagligen inte stannat vid en bild på en gubbe och hans myspipa. Då hade en Pettson-bok garanterat handlat om att Findus också ville lära sej röka pipa. Och så hade där varit lite roliga bilder på hur Findus blir grön i ansiktet och kanske hostar på en höna, och grannen Gustavsson hade väl dykt upp just som Pettsson tagit pipan från katten, och så hade det blivit helt galet, och så hade sensmoralen i boken varit att ”man får vänta tills man blir lite äldre innan man börjar nyttja tobak”.

Kan man gissa.

måndag 22 september 2008

Känn ingen sorg för mej, Anders Borg.

I Bonniers skånska inkarnation Sydsvenskan skriver man idag om finansminister Borg och hans nya spännande sexiga budgetpropp. I sej inget märkligt med det; det gör gissningsvis alla tidningar idag. Det anmärkningsvärda är hur man valt att illustrera artikeln på framsidan.

Man har valt en bild på Anders Borg där han ser ut som en idiot. Som Ernst-Hugo säjer om sin son i Veberödsmannen: "En riktig byidiot".

Det kan man kanske argumentera för att Borg alltid gör, i hästsvans och öronring och andra rockattribut från det tidiga åttitalet. Men jag är övertygad om att det måste gå att ta bilder av karln där han inte ser ut som om han just upptäckt ett UFO komma svävande i rummet.Olika associationer flimrar förbi - Berghagen på uppåttjack, clownen Krusty, en man som i fotoögonblicket får en spark på nötterna - men "idiot" är fortfarande den mest adekvata beskrivningen.

Jag är den siste att försvara något Anders Borg gjort under sin sorgliga vandring genom karriären, men här anar jag att någon på Sydsvenskan vill honom ont. Pressfotografer bränner alltid iväg femti-sexti bilder på ett bräde. Något foto måste ha visat vår finansminister från en vinkel där han inte ser ut som om han poserar bredvid Helt Apropå-gänget.

Bläddrar man framåt i tidningen börjar man tvivla. Kanske är det faktiskt en omöjlighet att få Anders Borg att se normal ut framför kameran? Samtidigt ger konspirationsteoridetektorn starkare utslag än nånsin. Sydsvenskan vill desarmera sin egen allierade - tidningen är så kallat oberoende liberal - och göra honom till driftkucku.Det är klart att det hade gått att publicera en bild av Anders Borg utan att powerpointen skriver honom på kinden.

Men Sydsvenskan valde inte att göra det. Tvärtom trummade dom bara in budskapet med starkare emfas: Anders Borg är en pajas.

Och samtidigt står en vuxen man som på fullaste allvar kallas Totto bredvid honom utan att texten nämner detta ens i en bisats. Sven-Otto lämnas helt ofredad medan Anders stolt odlade rockerstajl släpas i smutsen.

Jag tror att Anders Borg och Sydsvenskan har nåt otalt. Och hade dom det inte innan, så bör dom ha det nu.

söndag 21 september 2008

De gör inte såna barnböcker längre.

Redan på titeln anar man att det här inte är en bok utgiven under de senaste åren. "Neger" har ju en helt annan klang idag än på den tiden när rashat sågs som nånting ganska trevligt.

Illustrationerna är gjorda av Robert Högfeldt, mest känd för sina troll, mest ökänd för just sina afrikaner som är lite för lika troll för att det ska kännas helt bekvämt att läsa på bussen.

Texten är skriven av en Per-Erik Rundquist, som jag tyvärr inte vet nåt mer om än att han var gift med den saligen bortglömda skådespelerskan Irma Christenson (som tillsammans med Sif Ruud och Margareta Krook gör de tre damerna som blir den försupne Gösta Ekmans vänner i En vandring i solen).

Boken gavs ut 1941. Det vill säja på den tiden när det fortfarande inte var klubbat om det var okej att se ner på andra hudfärger och att Hitler verkligen var världens ondaste man.

Upplägget för storyn: lilla Solo -

- kom till världen i en negerby
men som snö så vit var hennes hy
I svarta syskonskarans mitt
hon lyste som en sol i gult och vitt

Varje morgon när tuppen gol
hon steg ur sin hydda som en vit liten sol.
Det var för de andra ett riktigt under
om hon kom genom byn några korta sekunder.Upp uti palmens höga topp
tog apan ett förvånat hopp.
Här var
en sol på himlen blå
och ännu
en på jorden grå.

Berättelsen utgår alltså från den gamla, halvdant underbyggda, föreställningen att kontintenten Afrika är lika svart som dess invånare. Solo lyser upp i en värld som tydligen ligger i ett ständigt dunkel, vilket lite förvirrande motsäjs av bilderna som flödar av sol.

En dag dyker ett hungrigt lejon upp, den verkligt stora faran för ett afrikanskt barn (men också en nödvändighet för det naturliga urvalet, jfr John Bouvin i Ny demokrati).

För "ett lejon gör ej skillnad på neger eller vit, glupande och hemsk är hans stora aptit".

Och (Solo) skrek så hemskt som en som är svart
och visste varken hit eller vart.
Där fanns ej en svarting i hela byn
som ej blev vit inför denna syn.

Och de satte i att mer ljudligt vråla
än ens ett hungrigt lejon kan tåla.
Han drog sig åter skyndsamt tillbaka
med gapet stängt och öronen slaka.


Det blir så klart fest för att fira att Solo överlevt.Men den korta stunden som vita ger dock negerbarnen mersmak. De "satte sig i smyg att äta krita, för att försöka bli lika vita".De lågo sen i många dagar
och hade ont i sina magar
och inte kunde de till sömnen flykta,
ty Solo lyste som en lykta.

Mitt i den djupa, svarta kvällen
hon låg där som en sol på fällen.
Det blev ej sömn för neger eller katt,
när Solo lyste i varenda natt.


Solos pappa kommer dock på råd:

Jag tror att hon får sova i en tunna
sa hennes far, vi måste unna
oss andra lite lugn och ro
för att om dagen kunna gno.


(Här förutsätter vi i att "gno" syftar på "arbeta, slita" och inte "gå på gatan, sälja sitt kön för pengar". Det sista hade varit en fördomsfull syn på svarta som prostituerade som inte har att göra i en bok för barn!)

Solo får alltså sova i en koltunna för att de andra inte ska bländas av hennes vita hy. Vad händer då, undrar vän av ordning? Naturligtvis blir även Solo svart!Och här skjuter intrigen verkligen fart. Solos mor står fåraktigt och undrar varför "Solos sken så fort tog slut". Föräldrarna kallar in en vis man - som naturligtvis inte är så vis som han tror eftersom han är en primitiv inföding - som inte kan ge nåt annat svar än det självgoda: "det här begriper jag och ingen annan".Men Solo växte och blev för stor för tunnan
och stulta ut i sol och sunnan.
Hon satt en dag och plaskade vid stranden
och blev plötsligt ren och vit om handen.

Den vise mannen sa, det var ett under
förekommer bara vissa stunder,
men rullade förvånad ögonkloten
för strax därefter var hon vit om foten.


(Att rulla med ögonkloten är som bekant en vanlig sysselsättning bland infödingar, jfr gammal hederlig minstrel show som gick ut på att vita män smetade skokräm i huvet, utstötte gutturala ljud och rullade med ögonen.)

Sen får vi veta att högmod går före fall, särskilt gällande negrer. Den vise mannen hävdar nu med naturfolkens ofelbara arrogans:

Många dagar har jag där setat,
sa den vise mannen, och alltid vetat
att den som doppar sig i detta vatten
blir aldrig mera svart som natten.

Sade så och steg ner till hakan
för att bli snövit som ett lakan
men försvann så hastigt som en pil
in i gapet på en krokodil.
Detta hastiga dödsfall gör att Solos reningsprocess abrupt avbryts. Solos mamma deklarerar: "Solo får aldrig mera gå hit, det räcker om hon delvis är vit".

Men Solo såg på sina vita händer
och log med alla sina vita tänder
och tänkte, jag tror nog jag återvänder
och gör mig vit en liten bit i sänder.

En vacker dag gick hon ner till Nilen
med ett aktsamt öga på krokodilen,
och hennes syskon slöto storögt kring
och väntade på underbara ting.

Och hon gick ner i vattnet bit för bit,
om magen blev hon skär, om bröstet vit,
och hörde stolt de häpna ropen
och vände och gick från den svarta hopen.


Snipp snapp snut - så var sagan slut.

Nej förresten, sen kommer den här okommenterade karikatyren:Och sen är det slut.

Bokens temat känns delvis igen från den kära gamla psalmen "Lilla svarta Sara", skriven av samma varmt kristna Lina Sandell som gav oss Blott en dag och andra heliga evergreens:

Däruppe ingen nöd skall vara
och inga tårar, ingen natt.
Så sjöng den lilla svarta Sarah,
ett fattigt negerbarn så glatt. [---]

En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om blodet som kan rena,
hon hört om Jesus barnens vän. [---]

Nu lockar hon de toner klara
ur harpan fram med fröjdfullt mod.
Ty se den lilla svarta Sarah
är vit och skär i Lammets blod.


Ja, texten handlar som synes om ett fattigt negerbarn som är glad för att hon får dö eftersom hon tvättas vit av lammblod. Sånt var okej förr, eftersom det alltså ännu inte var klarlagt att det inte är ett Guds straff att komma från nån annanstans än Europa.

Och eftersom empati och intelligens ännu inte var uppfunna.

torsdag 18 september 2008

Antika statyer.

I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd - jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna - kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till "Nya berättelser", en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin "obotliga".

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bl.a. - och nu blir ni förvånade! - SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.

onsdag 17 september 2008

Thant utan U.

I Hej domstol! gjorde vi en gång en vetenskaplig jämförelse vilka som egentligen har prilligast namn: medlemmarna i Dag Vag eller FN:s generalsekreterare genom tiderna.

Dag Vags grej var ju att vara lite sådär skönt lojt flummigt tillbakalutade. Dom gjorde covers på Thore Skogman och Evert Taube när dom inte döpte plattor till "Palsternacka sativa", "Scebuddism" och "7 lyckliga elefanter". Dom är f.ö. på turné igen. Deras sammanlagda ålder är nu uppe i över åttitusen år.

Medlemmarna kallade sej Stig Vig, Tage Z. Dirty, Beno Zeno, Bumpaberra, Zilverzurfarn, Per Cussion, Kopp Te och - Olsson (som enligt legenden hoppade av pga uppmärksamheten, men som rimligen var sur för att han inte fick ett lika festligt artistnamn som dom andra). Nytillskottet på turnén heter Teka Pukk.

Generalsekreterarna heter - i urval - Gladwyn Jebb, Pérez de Cuéllar, Boutros Boutros-Ghali och Kofi Annan. Den klarast lysande stjärnan hette dock U Thant.

Vi lät generalsekreterarna vinna med motiveringen att dom faktiskt heter det dom heter, medan Stig Vig heter Per-Åke och Beno Zeno heter Kenny. Att Bumpaberra egentligen heter Brynn Settels och alltså inte hade behövt bry sej om att alls ta ett knasigt artistnamn, är regeln som bekräftar undantaget.

Jag har ibland legat sömnlös och funderat på om vi verkligen utsåg rätt vinnare. Visst, Kofi är ett knasigt namn, men å andra sidan har andra generalsekreterare hetat Kurt Waldheim och Dag Hammarskjöld och det är inte konstigt.

Därför blir jag oerhört glad när jag nås av nyheten (typ) att U Thant faktiskt inte hette U Thant. Han hette bara Thant! Thant var hans hela namn!

Det visar sej nämligen att U är en burmesisk artighetstitel och betyder typ "herr". "U Thant" betyder alltså "herr Thant". Halleluja! Herr Thant! Sällan har jag blivit så upplivad!

Vill man ha överkursen så är Thants fulla tilltalsnamn Pantanaw Maha Thray Sithu U Thant, vilket så klart inte gör mej mindre glad. Då står "Pantanaw" för orten han kommer ifrån och "Maha Thray Sithu" ungefär för kommendör (av hög burmesisk orden).Mitt eget fulla namn skulle enligt samma princip vara Eslöv Mottagare av K-Laz Bloggstipendium Herr Karl Johan Åke Lind. Det låter av olika orsaker varken lika pampigt eller knäppt.

tisdag 16 september 2008

Jorden runt.

Mina "vänner" Valle Westesson och Krisse Jonzon försöker få tiden att gå. Där andra satsar på nya, moderna, hippa kulturformer som stand up comedy (som låter lite coolare än Myggan Ericsons rekommenderade raktuppochnerkomik), gör de en Carl-Einar Häckner och rotar fram såna där artister som är s.k. specialbegåvade.

Det kallas varieté. Det innebär att man satsar på det spektakulära. Hellre nån som brottas med en apa insmord i dallassallad än nån som kan förklara världspolitik eller läsa en dikt om svält.

Jag vill tydligt understryka att jag inte är sur eller bitter över att inte ha blivit tillfrågad. Det rör mej inte i ryggen att ingen frågat mej om jag vill vara med bland lindansarna och löskefolket. Jag har massor av egna projekt. Det finns alltid nån tvätt som ska tvättas och nån nagel som ska klippas.

Eftersom i alla fall jag känner till begrepp som "vänskap", "lojalitet" och "hederlighet" (och för den delen "hygien" och "moderna kläder"), puffar jag här för ett projekt fast att jag inte är inviterad att delta. Så agerar nämligen Riktiga Vänner.

På restaurang Metro, Möllevången, Malmö. Onsdag 21.00.

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.

Det här är barnversionen av ett av parallellspåren i Lars Molins Tre kärlekar, den som behandlar hur storbolagen med statens goda minne köpte upp småbrukarnas skog.

"Sagan om Bolaget" är en av tre sagor i en samlingsvolym från 1970. Den är skriven av en Mats Arvidsson (eventuellt samme man som idag jobbar på P1:s Kulturnytt, eventuellt samme man som förvaltar den klassiska svenska orgelbyggartraditionen).

För att göra en kort historia kort: sagan handlar om hur en by formerar sej runt ett träd.




Sen uppstår några sekunder av dramatik då Bolaget säjer "Joho visst det" respektive "JO", medan folket replikerar "Nehej då inte alls det" respektive "Ni pratar så mycket ni".

Och så gör författare Arvidsson en subtil men säkert djupt känd hommage till Kurt Vonneguts legendariska lakonism "so it goes". Där Vonnegut ger uttryck för sin paradoxalt misantropiska humanism, ger dock Arvidsson mest uttryck för en ganska förenklad verklighetsuppfattning.Och så är sagan slut.

Och man kan naturligtvis inte kritisera barnböcker för att vara naiva. Men ändå gnager en irritation mej. Det är proggarens bordeline-uppfattning om verkligheten, idén att Folket är gott och Bolaget ont, där man borde inse att Folket också består av idioter, lågpannade, hönshjärnor och Siewert Öholm.

Och att Bolaget också består av Folk. Och att Folket på golvet och i byn många gånger drömmer om att få tillhöra Folket på Bolaget. Och att Bolaget inte sällan tror sej handla gott när det handlar.

Man kan tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att ganska många representanter för Folket gärna hade sålt ut alla sina träd för en grynvälling till Bolaget.