fredag 31 oktober 2008

Dagens horoskop.

Att försöka sätta sej in i "Bordellhärvan"/"Geijer-affären" är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttitalet slutar med att snutarna konstaterar "men dom stora bovarna får vi aldrig fast").

Den bisarra historien sträcker sej över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

Det är ju normalt inte så argumentation fungerar - "det är så här därför att jag säjer att det är så här!" - men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden - Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc - men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister - med hälsning till Bratt - "skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar".

3) Thage G. Peterson - en av Palmes närmsta män - försöker i sin memoarbok "Resan mot Mars" få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda - Fälldin.

Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 - det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna - och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.

torsdag 30 oktober 2008

Att släppa Tage.


Monica Z upprepade det gärna: hon hade helgonförklarat Tage Danielsson. Hon ångrade inget mer i livet än att hon en gång nobbat ett dansförslag från honom (inte ens att hon inte gick till doktorn när hon skadade ryggen i tonåren så att hon blev invalidiserad i förtid).

Hon var inte ensam. Hela det offentliga Sverige över fyrtifem är rörande överens: visst var han både ett geni och en godhetens apostel. Storyn om arbetargrabben som blev klassens ljus, radions underhållningschef och symbolen för den goda svenska underhållningen är märkvärdigt fri från knastar och kvisthål. Han hade för det mesta rätt.

Nog framstod han emellanåt som naiv i sitt argumenterade för småskalighet och mot teknokrati, men det är en typ av åsikter som provocerar politruker och nyliberaler för att dom vet att han egentligen hade rätt. Det är bara det att om vi skulle erkänna att konsumism och kärnkraft och tillväxt och flygresor inte är nödvändigt för vår överlevnad och att fred är bättre än krig och att vi lever över våra tillgångar så skulle vi tvinga in oss själva i en existentiell kris och omyndigförklara våra egna handlingar.

Till och med i kvinnofrågan var Tage Danielsson klarsynt, och detta i ett sexti-sjuttital då man kunde vara hur politiskt radikal som helst i övrigt men ändå gilla idén om kvinnan som hemmafru och playboybunny. Det var till och med comme il faut, á la mode och bohemian chic.

Hasse och Tage behöll eventuellt kakan medan dom åt den, när dom 1966 lät Fatima Ekman som bunny sjunga:

Var är demokratin?
Vad är jag för dessa svin?
Mer än en kåt kanin
som gör det som herrar
- med komplex och känsliga spärrar -
inte kan men vill det som herrar vill
Men tendensen gick inte att ta miste på i "Donna Juanita" (1969), den låt/symfonisats jag skulle ta med mej till en öde ö, ett feministiskt anthem, en obeveklig uppgörelse med den attityd som kallar kåta karlar beundransvärda och kåta kvinnor madrasser:

Donna Juanita,
syster till Don Juan,
var en señorita
som var lika pilsk som han


Parallellt med sin broder erövraren går Juanita ut i världen och ligger med en katolsk präst (som "glömmer hopp och tro, ty störst av allt är kärleken"), kardinaler, lotsar, landsfiskaler, hertigen av Neapel, hertigens vaktkonstapel, lorder och spanska grander, Sven Jerrings barnradiofigur Efraim Alexander und so weiter:

Don Juan är hjälten
har man alltid sagt
Donna Juanita
däremot är värd förakt

Han är kärleksdrömmen som är drömd
berömd av var poet
Hon en galen kvinna som är glömd
fördömd till ensamhet

Hon sitter i sitt fönster
Hennes blick är död och tom
En dam ska tas! Får aldrig ta!
Så lyder världens grymma dom


Med detta i åtanke är det intressant att den gode Danielsson faktiskt gjorde åtminstone ett klavertramp, sett från modernt perspektiv. Jag tänker då inte på Gösta Ekmans glada bordellbesök i "Mannen som slutade röka" eller ens danserskans tejpade bröstvårtor i "Glaset i örat", som i sina tidssammanhang nog ska läsas som sexualradikala (men visst, vi fick aldrig se Martin Ljungs tejpade bröstvårtor i samma tablå).Jag tänker på "Sagan om den rättvisa Gudrun" i den med rätta klassiska "Sagor för barn över 18 år" (1964). Det är ett mäkta reaktionärt stycke text. Den gör sej, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande. Gudruns kamp för rättvisa beskrivs, med den patenterade danielssonska försåtligheten, som en tramsig kamp:

Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast att hon hade ett lika ansträngande arbete som hans. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på. [---]

Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt "ja" på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga "ja" före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun. [---]

Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var "mappa", och det andra var "pamma".
En dag sa Albin:
"Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid."
"Ja titta inte på mej", svarade Gudrun, "nu är det allt din tur!"
Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.


Detta skulle kunna vara Tage Danielssons plump i ett annars prickfritt politiskt korrekt protokoll. I en löjligt stor produktion under tretti år i offentligheten är det svårt att finna nåt annat som sticker ut som konservativt med nutida ögon (minns att mitt perspektiv är det vänsterliberala - jag gissar att mina nyliberala vänner tycker att han var en verklighetsfrånvänd fjant på det hela taget).

Och då känns retoriken i "Sagan om rättvisa Gudrun" fortfarande igen hos en stor del av vår manliga befolkning, som möjligen kommit dit att dom ser att det är orättvist att kvinnan drar det tyngsta lasset, men som fortfarande tycker att det kompenseras av att dom själva drar ett något mindre lass.

onsdag 29 oktober 2008

Avdelningen internskämt.

2006 la vi - Ola Norén, Valle Westesson, Jesper Rönndahl och jag - ner vårt radioprogram Hej domstol! efter tre och ett halvt års sändningar i utrymmet mellan Eric Prydz vs Retarded Funk och Ekot. Ola, Valle och jag skulle göra ett teveprogram och i mitt fall läsa äldre mäns memoarer, Jesper skulle starta upp P3-progammet Pang Prego (med bl.a. Liv Strömquist).

Vår sista sändning gjordes lajv från f.d. Jericho i Malmö. På scen bl.a. Dan Hylander och Billie the vision and the dancers. Samt en kör.

Under årens lopp har jag blivit anklagad för att vara lundaspexare så många gånger att jag till slut tänkte: if you can´t beat them - join them. Ärligt talat tror jag få människor mer aktivt har undvikit lundaspexarna än jag, men råkar man nu prata skånska, befinna sej i periferin av en humorvärld och använda ord svårare än "skönt!" så får man tydligen gilla läget.

Upp på scen alltså en livs levande manskör från Lund. Melodi: Flamma stolt mot dunkla skyar (bl.a. odödliggjord av Jan Hammarlund och Turid med texten "Vi ska bränna erat jävla stjärnbanér" på en indragen gammal LP). Humorn låg i att tre människor retade en fjärde (s.k. mobbning):

Kalle lämnar Sveriges Radio
Samma sak gör Ola Norén
Även Valle lämnar Sveriges Radio
Dom ska göra teve sen

Men Jesper – han ska stanna
Han ska gå i samma spår
Samma skrivbord! Samma dator!
Han ska hasa runt i
samma korridor

Han ska gå på toaletten
och gömma sej då och då
Och dra sej lite lojt i struten
för att få sin tid att gå

Han ska stanna! Han ska släpa
på samma matpaket
Han ska sitta
som en zombie
Han ska stirra in
i samma grå tapet


Som prank håller jag det som ett av mitt livs bästa - om det nu hade varit ett prank. Som den konflikträdde jävel man är fick Jesper så klart först läsa texten och tusen gånger på en whiteboard intyga "det är helt okej".

Nu tyder hursomhelst mycket på att Jesper lämnar Sveriges radio för att göra andra saker och att jag själv kommer tillbaka. En så kallad cirkelbumerangeffekt.

tisdag 28 oktober 2008

Ikea i rutan.

Ingvar Kamprad får bre ut sej ikväll hos KG Bergström och KG Bergström får bre ut sej idag i kulturtidskriften Aftonbladet om att Kamprad ska bre ut sej hos KGB.

Enligt artikeln lär Kamprad åter igen falla i gråt när han tänker på hur dum han var när han var nazist under kriget (och en bit in på femtitalet) och hur nära det var att hans spånplatteimperium höll på att vittra samman. Kamprad ångrar sej jättejättemycket, men poängterar också att han nog inte var nazist utan fascist, en distinktion som säkert är viktigare för honom än för nån annan.

Att han nu trodde på den ariska rasens överlägsenhet under kriget (och en bit in på femtitalet) kan väl för all del vara honom förlåtet. Det var många som satsade på fel häst under kriget (dock inte lika många som satsade på fel häst in på femtitalet, men skit samma) och tidens pendel svänger ibland väldigt fort.

Men jag får den där magklumpen av oro när jag noterar en detalj i artikeln: i samband med avslöjandet om Kamprads bruna förflutna, fick han 398 underskrifter från 400 anställda vid IKEA i Älmhult - underskrifter som sa "Vi står på din sida, Ingvar".

Nånting säjer mej att Ingvar var ganska nyfiken på dom där två sista som inte skrev på. Och att deras Lebensraum i Älmhult i och med det blev kraftigt begränsat.

måndag 27 oktober 2008

Boxaren Jan och dockan Orvar.

Jan Sparring hette som bekant en gammal boxare som i många år var en av frikyrklighetens mesta profiler. Han sjöng hos Siewert Öholm - som ju fullkomligt ogenerat ledde frimicklarprogram i den oberoende statstelevision jag flera gånger hört honom kritisera - och ställde glatt upp på att boxas med Uffe Larsson i sketchsammanhang.

Jag tror Sparring var en ganska skön typ. Jag har - så klart - hans memoarer, "På ont och gott", och med tanke på vilken helvetisk uppväxt han hade så ska vi vara glada att han stannade vid att bli hällörad och inte löpte hela linan ut och blev seriemördare.

Icke desto mindre är barnskivan "Jan och dockan Orvar" (1978) ganska läskig. Inte för att det är svårt att skilja omslagsbilderna på dockan Orvar (en mupp) och killen som gör dockan Orvars röst (en människa), utan för att den innehåller barnkörer som sjunger med glada stämmor:

Glädje glädje känner jag
Livet fått ett innehå-å-å-å-åll
Halleluja halleluja sjunger jag
Vilken glädje, vilken frid jag har

Jesus ger mej liv, Jesus ger mej trygghet
Jesus ger mej glädje som evigt består
Sen jag lämnat allt lyssnar jag till honom
Han som har makten i sin hand


Och för att den vuxne Jan verkar bo ihop med dockan Orvar och för att bägge verkar tycka det är skönt när dockan sitter i Jans knä. Och för att nyckelordet i didaktiken är "bedja".

Jan och Orvar brukar bedja varje kväll innan Orvar går till sängs. Orvar vill busa, men här är Jan obeveklig: inget busande utan bedjande. Orvar anmärker försynt att man väl inte kan tala med nån som man inte ser. Jan säjer med auktoritet i rösten:

Visst kan man det. Man knäpper sina händer och pratar med honom och då lyssnar han ju på en.

En logik jag inte finner glasklar. Jag har sett många män med flaskbottnade glasögon och fradga i mungipan prata med osynliga män utan att nån lyssnat.

Skivans story, den bärande dramaturgiska idén, är att Orvar välter en bokhylla så att Barnens bibel trillar ut. Detta föranleder en docka-i-knäet-diskussion om Jesus och vikten av att bedja till honom, som sträcker sej över båda LP-sidorna. Men då får man också plats med flera helt ordinära boxar-docka-diskussioner:

ORVAR: Hur blir man frälst då?
JAN: Tja, man knäpper sina händer och ber Jesus om förlåtelse.


Precis så enkelt är det alltså. Och ändå så svårt.

”Dockan Orvar får en vän” – ett samtal mellan en före detta boxare och en liten mupp om Jesu förträfflighet - blev så populär på sin tid att den faktiskt fick en uppföljare: ”Dockan Orvar och Janne på resa”.

Och om ni undrar vart deras resa går, så är svaret: ja – dom åker till Israel.

(Bilden från Svenska journalens arkiv.)

söndag 26 oktober 2008

Svensk-koreanska galenskapsförbundet.

1971 gav, vad jag gissar, det glada gänget Svensk-Koreanska Föreningen, ut boken "Kim Il Sungs revolutionära verksamhet. Kort historik". Den är till synes en rak översättning skriven av Kim Il Sung, Kim Il Sungs son eller någon som Kim Il Sung har hotat med döden. Den handlar om Kim Il Sung, som tecknas i relativt varma färger:

Kamrat Kim Il Sung har skapat den enda riktiga revolutionära teorin för att leda revolutionen i vårt land på den riktiga vägen till seger.

Kamrat Kim Il Sung har på ett helt riktigt och nyskapande sätt löst teoretiska och praktiska frågor.

Den koreanska revolutionens utvecklingsväg är verkligen vägen till lysande seger för kamrat Kim Il Sungs stora revolutionära idéer och hans mogna ledarskap.

Tack vare den aktade och älskade kamrat Kim Il Sungs långa oböjliga kamp och hans kloka ledning befriades det koreanska folket från all slags utsugning och förtryck.

Tack vare kamrat Kim Il Sungs framstående ledarskap har det koreanska folket blivit ett oövervinnligt folk med ett revolutionärt parti, en folkregering och en revolutionär armé där varje medlem kan ställa upp mot hundra.

Kamrat Kim Il Sungs historia är fylld av strålande exempel på gränslös kärlek till folket och populär arbetsmetod och arbetsstil.

Kamrat Kim Il Sung är inte bara den store revolutionsledaren. Han är en lärare och en välvillig fader som visar folket vägen till revolution och uppbygge, som ser till alla aspekter av dess liv, och han är en god kamrat som delar glädje och sorg med vårt folk.


Och så vidare och så vidare 261 sidor igenom.

Oaktat om Kim Il Sung i själva verket var en bindgalen despot eller inte, så är det naturligtvis helt befängt med en sån hundraprocentig panegyrik. Inte ens Gud Fader tecknas ju i så positiva valörer i Bibeln, tvärtom är Han ganska lynnig och osympatisk, faktiskt som folk är mest, med den lilla skillnaden att Han styr världen och allt.

Jag lovar: det finns ingen människa som jag skulle beskriva i Svensk-koreanska vänskapsförbundets ordalag om Kim Il Sung. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Hur mycket jag än älskar min egen son, så är han naturligtvis jävla enerverande ibland och inte särskilt noggrann med hygienen. Hur är människor skapade som vill svälja ett sånt bete? Som vill tro att det existerar en levande människa som är så fullkomligt befriad från fel?

Hade Kim Il Sung inga dåliga sidor? Fattade han inte nåt tvivelaktigt beslut? Var han aldrig grinig? Välte han aldrig vinglaset? Var han aldrig gasig vid olämpliga tillfällen? Visste han verkligen vad ALLA nordkoreaner önskade? Tränade han personligen soldaterna så att samtliga, var och en, kunde möta hundra? Fanns det inte en enda plattfot i hela armén?

Jag bläddrar och bläddrar, men nej. Han var "en oförliknelig patriot, nationalhjälte, ständigt segerrik genial befälhavare och en av den internationella kommunistiska rörelsens och arbetarklassens framstående ledare". I princip ensam, vilket så klart strider mot socialismens kollektivistiska idé men skit samma, ledde han folket till "ärorika segrar".

Det var naturligtvis styvt gjort av Kim.Svensk-koreanska föreningen existerar fortfarande. På sin hemsida slår dom bl.a. fast:

Till skillnad från många kapitalistiska länder saknar DFRK (Demokratiska FolkRepubliken Korea, bloggarens anm.) bostadslöshet, arbetslöshet, prostitution och svält.

Dessutom kan nordkoreaner förvandla grus till ädelstenar, få grisar att flyga och tända tändstickor mot tvålar.

I åttitalets början, efter att den kommunistiska rörelsen i västvärlden imploderat, skrev Carsten Palmaer en klarsynt, lätt bitter text åt den maoistiskt färgade Fria Pro-teatern:

Ja, politiken för oss
var kanske mest tidsfördriv
Men den var allvar för dej
Därför tog du ditt liv
När Vietnam gick mot Phnom Penh
och Kina gick mot Vietnam
När allting sprack med en suck
och alla långsamt försvann [---]

Ja, allt var allvar för dig
Du skulle haft dig ett liv
som var så glasklart och rent
som ett partidirektiv
där en kamrat är kamrat
och där en vän är en vän
och fienden bär jackett
och går att känna igen
Där den som manar till kamp
alltid är ärlig och sann
och världens fattiga bönder
inte skjuter varann [---]

Finns det en himmel för oss,
finns det en himmel, en stat
då ska du stå på ett moln
vid din stencilapparat
Där ska det va socialism
av en förunderlig sort
där inte slickarna klättrar
och de svaga körs bort
Där ska du ha dig en fru,
en lika träig som du
och det ska alltid va sol
så som i Peking Review...
Fan, om du nån gång var kär!
Fan, om du nån gång var full!
Men förfalskare finns
för att det finns riktigt guld


Somliga av oss ser världen som en smutsig, oregerlig, förvirrad, omtumlande, trasig och bisarr plats där vi som människor har ett ansvar för vår egen och allas tillvaro. Andra håller sej fast vid idén om Nåt Stort Och Allsmäktigt med förmågan att knäppa med fingrarna och göra alla människor lyckliga.

Jag tror att dom har fel och vi har rätt.

fredag 24 oktober 2008

Avdelningen för märkliga monumentala män: Fleming Broman.

Jag vet inte riktigt hur välbekant Fleming Broman nånsin varit för allmänheten. Antagligen hyfsat namnkunnig för den som följde det sena sjuttitalets skandalpress.

1982 bestämde han sej i alla fall för att släppa en oerhört öppenhjärtlig skildring av sitt och stockholmskriminalitetens sjuttital. Han valde att ge boken titeln "Ursäkta, mitt namn är Broman", som syftar på den gamla Ernst Rolf-kupletten "Ursäkta, mitt namn är Boman", som Hasse Alfredson refererar till i sin monolog "Gamle man", vilket ger ungefär hundratusen miljarder stofilpoäng efter min skala.

Fleming Broman var dock ingen stofil på det sättet. Han var mer av en fifflare. Han drev den ärevördiga krogen på Sandhamn, där wallenbergarna och deras kumpaner i Kungliga Svenska Segelsällskapet höll hov om somrarna (Karl Gerhard: "I KSSS kommer inte en katt in bland hermelinerna! Ty segling och klasskillnad hör ihop!")

När han inte serverade kaviar till potentaterna, kokte Fleming Broman amfetamin i källaren. Sen gick han på horhus och umgicks med tidens bordellmamma Doris Hopp (där han troligtvis umgicks med landets f.d. justititeminister). Han lyckades vid ett tillfälle driva Stockholms mest etablerade konstnärskrog Prinsen till konkurs och utskänkningsförbud.

I sina memoarer vill den gode Fleming noggrant redogöra för sin bana. Efter hundra sidors läsning har Fleming inte begått andra brott än bolagsfiffel och skattetrix. Han startar nån oerhört framgångsrik arkitektfirma som han tömmer på tillgångar (och har en fru med MS som han lämnar för att hon är "för jobbig").

Sen är det lite enarmade banditer och lite luftfakturor och lite annat sjuttitalsfiffel (jfr Bert Karlsson), uppblandade med Fleming Bromans lätt kontroversiella åsikter: bl.a. hävdar han "liksom de flesta amerikaner som faktiskt har negrerna på hemmaplan, att de är lata".

Men det riktigt intressanta med den här boken är dock Fleming Bromans sätt att lämna ut sina gamla kumpaner. På försättsbladet står:

Med risk för sin egen personliga säkerhet har Fleming Broman valt att så långt det varit möjligt avslöja alla med sina riktiga namn.

Den principen drar han in absurdum. Alla hängs ut och namnges. Varenda kommungubbe som Fleming betalt under bordet, varenda småskojare i Stockholms svartspritsvärld, varenda bartender som skickat folk vidare till Flemings svartklubbar och svarta lägenhetskontrakt. Kumpaner, pälshandlare, "riksbekanta skojare", kollegor i spel- och byggbranschen och inte minst Snoddas gamle manager Torsten Adenby, som verkar ha varit spindeln i Stockholms svarta lägenhetsnät.

Och de flesta får så klart också en liten extra armbågsstöt på vägen:

Jag fick ta upp ett lån på huset i Kälvesta på 50 000 kronor och skjuta in i företaget med löftet att få tillbaka halva den summan av Christer. Jag har ännu inte sett röken av dessa pengar.

Förutom de som verkligen hudflängs:

Själv kallade han sig "mannen med guldkuken", vilket kanske krävdes för att han skulle lyckas vinna kvinnornas ynnest. Han var totalt charmlös, slafsigt klädd och ständigt försedd med en präktig prilla under överläppen.

Han är väldigt frank också mot sej själv - han kallar uttryckligen ett av sina bolag "mitt gamla mutbolag" - och konflikträdda jag läser med en konstant orosklump i magen. Vad mycket spö han måste ha fått efter att boken publicerats! Givetvis är den mestadels skriven inne på kåken, och där kan man begära isolering för sin egen säkerhet, men sen då? Vågade han sticka snoken utanför dörren? Eller hade han redan ordnat ett inkognitoliv på spanska solkusten?

Jag googlar "Fleming Broman". Spåren tar slut strax efter den här bokens utgivning. Han kanske upplöste en identitet och antog en annan. Det låter inte riktigt som en narcissists agerande, men även såna kan ju ha en pyttesmula överlevnadsinstinkt.

torsdag 23 oktober 2008

Snurra min jord.


Ikväll arrangerar mina vänner Valle Westesson och Kristoffer Jonzon åter uppsluppen happening på restaurant Metro i Malmö. Den här gången är jag inte lika bitter som förra månaden, eftersom jag nu blivit tillfrågad att medverka, men jag är förstås fortfarande sur för att jag inte fick vara med sist.

Jag skulle vilja beskriva Westesson-Jonzon som Mao beskrev Stalin: 70% bra, 30% dåliga.

Ryktet säjer att även en ohyggligt stark man dyker upp.

onsdag 22 oktober 2008

Avdelningen för pysslingporr.

Det här är naturligtvis förkastligt ur en moralisk synvinkel. Som feminist och vän av småväxta måste jag naturligtvis ta avstånd från en film om hur en mycket kort dansk kille systematiskt plågar kvinnor. Usch och tvi säjer vi till denna sjuttitalssexploatering av allt som är spektakulärt och naket. Tacka vet vi Höga Visan.

Men det är naturligtvis roligt att en film lanseras med en tagline som: "Filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte!"

Och med en annan som: "Någonting är ruttet i Danmark. Han heter Olaf".

Och med en baksidestext som:

Han driver ett slitet vandrarhem tillsammans med sin mor. Utöver sin tillverkning av leksaker, sysslar han mestadels med sadism, droger och kvinnohandel. I vindsvåningen håller han ett flertal unga kvinnor instängda och nerdrogade. Han är världens mest ondskefulla dvärg och innan solen gått ner kommer han ha snärjt ännu ett oskuldsfullt offer till sin lya av syndafördärv.

Fast roligast av allt är nästan att regissören givetvis heter Vidal Raski. Det är precis vad jag förväntar mej att galna påtända misogyna sjuttitalsdemonregissörer ska heta.

tisdag 21 oktober 2008

Kalsingar och lyxporr.


1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken "Jack". Jack har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet "och det smakade järn och kvinna".)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis "Harald" dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius "Svensson, Svensson" (1979) som är ett romansvar på "Jack". Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself - han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden - som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus - boken heter, för att förvirra ytterligare, "Jack" - och ser ett porträtt av sej själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

- Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
- Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
- Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?


I det verkliga livet blev "Jack" som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i "Svensson, Svensson":

- Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
- Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
- Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
- Brukar du verkligen knulla när du har mens?
- Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.


Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt - särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

- Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
- Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
- Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
- Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.


Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius - och Lundell på sitt håll - främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

måndag 20 oktober 2008

IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.

Det här är - i vissa, ytterst smala kretsar ska säjas - en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström och Bengt Sändh på deras obskyra LP "Sockerdrick - Swänska pekoral" (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttital).

Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir "sånt söl"), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.

Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl

Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov


Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.

Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.

Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor

Men jag är glad
Är ständigt glad…


Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev "Idioter Och Gamla Tosingar") och dess positiva inverkan på sångens jag.

För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: dom lokala godtemplarföreningarna kallades alltså "loger". Det har alltså inget med "logen" som i logdans att göra:

Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick

Men jag är glad
Är ständigt glad…


Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken - gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar "sockerdrick".

Lite credd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.

fredag 17 oktober 2008

IOGT Sångfestival del 3: Vad vore livet om sången ej fanns?

Tredje spåret på den åtråvärda EP:n "IOGT Sångfestival" (1967) svarar på den gamla frågan: kan man ha kul utan sprit? Svaret är föga förvånande: javisst kan man det - det är ju bara att sjunga! Sjunga och skråla - från bittida till sent. Och man blir dessutom upplyft "i det blå" av det (vad har den gamle knarkkonspiratören Allan Rubin med sin fixering vid drogers flygeffekter att säja om det?)

Arrangemangsmässigt är låten ganska avancerad - till skillnad från EP:ns två första låtar är kompet inte bara piano. Utan bara orgel.

Vad vore livet om sången ej fanns?
Sång ger oss glädje och kraft
Sång ger oss alla en fin stimulans
- fri ifrån vingudens saft

Att vara supig är ingen idé
Vi söker full harmoni
Sånger och tron på vårt IOGT
Det är vår melodi

Tack för ett sinne
Som är evig ungt
Har du storm därinne
Sjung så blir det lugnt

Sjung när det dagas
Sjung när sol går ner
Bacchus bort skall jagas
Sjung, sjung mer och mer

Tack för den glädje som sången oss ger
Härliga ljuvliga sång
Själen får vingar och ut sej beger
Bort ifrån vardagens tvång

Sången som klingar i moll och i dur
Lyfter oss upp i det blå
Högt över bergen vi tar oss en tur
När anden faller på


Det intressanta här är att IOGT uppmanar sina nyktra medlemmar att göra just det som jag alltid har sån ågren för att jag råkat göra på fyllan. Jag trodde att själva principen med att vara nykter var att inte behöva skråla.

torsdag 16 oktober 2008

IOGT Sångfestival del 2: Så rikt är vårt liv.

Det handlar alltså om en gammal EP, utgiven 1967 av nykterhetsrörelsen med det smidiga namnet IOGT-NTO, som kort och gott står för International Order of Godtemplars-Nationaltemplarorden. Begreppet "godtemplare" tog sej dessa rediga nyktra människor efter den medeltida Tempelriddarorden, eftersom dessa inte heller drack brännvin.

Logiken är inte helt solklar i min bok. Enligt samma mönster hade dom kunnat kalla sej "illrar" (som inte heller dricker sprit) eller "spädbarn" (som inte heller ... ja, ni fattar).

Andra spåret på EP:n heter "Så rikt är vårt liv" och framförs av Yvonne Einarsson, gissningsvis åtta-nio år. Att hon inte drack sprit är så klart skönt att veta. Att hon gillar att hänga med åldringar - och att dricka kaffe! - tycker jag däremot är anmärkningsvärt:

På godtemplarträffar är livligt och glatt
och gamla och unga di trivs
Ja där höres många och hjärtliga skratt
och kaffe det får vi till livs

Men vinet och spriten försmår icke oss
Vår glädje är äkta och hel
Varje morgon när huvudet klart är förstås
och minnet är inte nåt fel

Så rikt är vårt liv, så fjärran från rus
Vi samlas i gladaste lag
Vi ha vår egna godtemplarehus
Kan träffas vareviga dag

Min kropp ej av gifter vi vill bryta ned
Vi vet vad vi gör och vi vill
Så många i livet har kommit på sned
Och vi vill ej höra dem till


Melodin är Calle Schewen (en medveten ironi? IOGT claimade "kaffe med kron"-visan från en av våra mest framgångsrika suputer?). Texten är ordagrant citerad, med viss reservation dock. Här och var mellan stroferna sjungs ordet "u", vilket eventuellt är tänkt som ett riktigt ord, eventuellt som ett utfyllnadsljud för att gå in på metern.

Eftersom det grumlade sammanhanget en smula ("Så rikt är vårt liv u, så fjärran från rus"?) valde jag att ta bort det.

onsdag 15 oktober 2008

Uppdrag: att skriva skämt. Tillstånd: dåligt.

Det här är ungefär vad jag kommit upp med. Ämnet är "pengar".

- Vad heter den pensionsspararportfölj som just nu gor illa?
- Sjunde apfonden.


Jag tror inte det här är mitt sätt att skämta på.

IOGT Sångfestival del 1: Jag har älskat en yngling.

Tack vare min gode vän Jesper Rönndahl har jag äntligen kommit över den sextitals-EP med titeln "IOGT Sångfestival" som jag lyckades glömma kvar när jag lämnade Sveriges radio för några år sen. Det är ett enastående stycke vinyl. Fyra låtar som handlar om att inte dricka sprit, framförda av barn och norrmän och folk som bara låter konstiga.

Fullt medveten om behovet av en nykterhetsrörelse en gång, när nästan halva befolkningen faktiskt röstade för ett totalt spritförbud och den andra halvan höll på att supa ihjäl sej, i en tid när mänskligt tidsfördriv alltid förutsatte organisation och sammankomster, tycker jag ändå att fenomenet nykterhetsrörelse är lite lustigt. Alltså att man träffades för att inte dricka sprit.

På håll känns det lite som att samlas för att inte paddla kanot och inte runka bulle.

Första spåret på IOGT Sångfestival - och vilken festival sen! - heter "Jag har älskat en yngling". Den framförs av Christa Berger, som sen helt verkar ha försvunnit från rampljuset. Hon sjunger till avmätt pianokomp på en dialekt som kan vara norsk brytning eller talfel. Texten är ... ja, "bra" är väl fel ord. Texten är ... annorlunda.

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit
Han drack med kamrater jag ej tyckte om
En kväll när han kom var han full
Han kunde då knappast stå lull

("Lull" vill jag påstå är ett tredje gradens nödrim, dvs. "icke-existerande ord som slängts in för ljudlikheten".)

Han försökte mej vinna,
hans sladdriga tal
var tillräckligt för mej
att fatta mitt val
”Det är slut nu, du Jan!”
Han börja´ ta ton
Han var långt från sej lik, han var dock min vän
Han försökte med helt nya ord
Men jag samlade också nytt mod

("Ord-mod" är andra gradens nödrim, dvs. "ord som nästan rimmar på pappret och inte alls i praktiken".)

Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Kom aldrig, nej aldrig mer hiiiiit
Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Om du inte kan lämna all spriiiit

Jag har älskat en yngling, jag nämnt den vid namn
Jag skulle idag honom bjudit min famn
Men vi nådde ej hamn
Jag kan ej med sprit
Jag har sett allt för mycket, för mycket av det

("Sprit-det" är ett fjärde gradens nödrim: "ord som inte rimmar alls men enkelt kunde ha gjort det". Visst hade "skit" dessutom varit mycket mer effektfullt istället för "det"?)
Det är helnykterhet hos min vän
Jag vill se om han kommer igen


Som motvikt till den ganska ymniga flora av artister som bearbetar onykterheten - jfr Bellman, Cornelis, Lundell (fram till 1989), Guns´n´Roses, Rolling Stones, Mötley Crue, Arne Weise, Cypress Hill - fyller Christa och hennes helnykterhetsuppmaning givetvis en funktion.

Som musikaliskt verk är den mistlig, förglömlig och omkullrunkelig.

tisdag 14 oktober 2008

La(i)sse på Börsen!

Det är säkert gårdagens nyheter för alla er andra, men för mej dök det alldeles nyss upp som en nyhet. Jag fick äntligen tummen loss att surfa in på Lasse Kronérs hemsida - och döm av min förvåning när jag förstår att Kronér har konstruerat ett brädspel! Och inte vilket brädspel som helst: ett Wall Street-spel! Så kusligt aktuellt i dessa tider! Kronér skriver själv:

Wall Street recentioner
Spelet fick strålande kritik. 5 av 5 i dom flesta tidningar. Skall hitta dom och scanna in dom så ni kan läsa. Det blev det mest sålda spelet under 2 års tid i Sverige. Jag spelade det igen härom kvällen och måste säga att det är faktiskt riktigt bra.


Vi får hoppas att Lasse är en bättre spelkonstruktör än rättstavare. Vi får också hoppas att min misstanke om att verklighetens aktieklippare faktiskt utgått från Lasse Kronérs gyllene regler, inte stämmer:

* Ge aldrig upp! I Wall Street har du alltid chansen att komma igen!
* Var inte rädd för att köpa aktier, företag och fonder! I Wall Street kan du aldrig äga för mycket, eftersom du alltid får lov att sälja tillbaka till fulla värdet om du behöver kontanter.


Jag är förvirrad, förundrad, förryckt. Jag gled bara in på sidan för att se vad Lasse för tillfället har i sin iPod - och så får jag veta detta! Att Kronér på sin fritid gör brädspel av det tråkigaste som finns. Finns det fler insikter att komma till där ute på nätet? Gör Göran Rudbo också brädspel? Kanske om att köra singel? Och Ken Wennerholm har kanske konstruerat ett spel om hur man ska bli av med torr hud? Jag måste genast ge mej ut på nätet igen! Vi hörs!

måndag 13 oktober 2008

Sov lilla Totte.

Totte Wallin heter en av alla dom där småfiskarna som simmar runt i utkanten av den svenska underhållningshistorien. Jag får en känsla av att han var ganska het en gång, i det bisarra åttitalets början. Hans "Ryska posten" var nån form av hit, han upptäcktes av Sveriges meste skivproducent Anders Burman, pluggades stenhårt av den då ännu hippe Kjell Alinge och var den förste mottagaren av KaRamelodikt-stipendiet (vilket kanske inte i sej är ett tecken på hetta, men väl att man är etablerad).

Idag har jag en känsla av att Totte Wallin är ganska kall. Man kan visserligen beställa specialskrivna golfshower och han poserar i solglasögon på sin hemsida - som inte hakat upp sej som jag först trodde utan bara lagt all väsentlig information i underkanten av skärmen.

Totte Wallin verkar ha stått med ett ben i mjukrocken och ett i kupletten. Han tyckte nog själv att han skrev fyndiga, rentav satiriska texter. Ibland körde han sitt mellansnack på dialekt, vilket är ett tydligt tecken på humor. Han skrev en teveserie, Tottes klass, där Östen Warnerbring spelade säl och avsnitten hette sånt som "Min-lön-förstöring".

Och så gjorde han djärva påhopp på svensk trygghetsnarkomani ("Sociala centralvärmen flytväst") och den där fruktansvärda feminismen, ni vet, dom där jobbiga tjejerna som bara tjafsar om mansvåld och könsmaktsordning istället för att bara slappna av och ta en drink med Totte. Vadå, Totte har väl aldrig våldtagit nån och han tycker det är helt okej med lika lön!

I "Dum hund" riktar han en riktigt finurlig bredsida mot manshaterskorna i Grupp 8-lägret. Jag gissar att dom bävade inför den satiriska attacken från Enköpings egen Jonathan Swift:

Förr i tiden hade tjejer syjunta
Nu tror man att det är en militärjunta
Med gerillasjalar, ja en hel uniform
Är ni så starka som ni låter, är nog styrkan enorm
Ni sitter i små grupper med ett illmarigt flin
Analyserar allt som sagts av Mia Gerdin
Men kläder av Mah-Jong
kan aldrig tända en kille, ge nån fjong

Du är en dum hund, älskling

Nej, jag vill ha en tjej som är nöjd med sej
som är nöjd med mej och som gillar att va tjej
och inte gör det nåt om hon är skitsnygg
och inte fet och plufsig men harmonisk och trygg
och inte gör det nåt om hon har en fabrik,
luktar gott, har en Ferrari och är ganska rik

(ohörbar rad)
och jag får va i fred och göra musik

Den omnämnda Mia Gerdin hade Spinnrock i P3, ett program med ambitionen att lyfta fram kvinnor i en musikvärld som väl även Totte Wallin måste ha sett var mansdominerad. Mia Gerdin kommenterar Tottes smädelse 2002:

En sådan nidbild visade (förutom att Totte Wallin behövde gå på skrivarkurs) att programmet behövdes.
("Kärlek, makt & systerskap - 30 år av kvinnokamp").

fredag 10 oktober 2008

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.

Marie Kröyer var sexton år yngre än maken P.S. Till skillnad från honom utestängdes hon från tidens konstskolor. I likhet med dom flesta borgerskapskvinnor som klipptes av från arbetsliv och geniförklaranden, utvecklade hon snart diverse neuroser. "Neurasteni", nervklenhet, var modediagnosen för dagen.

Hon träffade Hugo Alfvén - en flintskallig tonsättare som samlade kvinnliga erövringar som troféer - på Sicilien och förälskade sej i honom. Passionen blev en berömd tragedi för alla inblandade: sprätten Alfvén gjorde naturligtvis inte Marie lyckligare, hemma i Skagen var PS sjuklig (i syfilis, ska tilläggas) och dessutom bröts kontakten mellan Marie och hennes dotter.

Det är en komplex historia med mängder av lager. Den har ganska mycket att säja om tidens syn på kön och konstnärskap. Det är en historia utan vinnare, utan hjältar, utan uttjänta termer som "ont" och "gott".

Därför är det intressant att se hur en av parets levnadstecknare, danske Knud Voss, så ogenerat tar parti i den komplicerade relationen:

Marie var på många sätt en svår kvinna som skulle ha gett mången äkta man gråa hår. Hon hade ingen blick för allt det vackra i Köpenhamn. [---]

Frid fick väl Kröyer egentligen först efter det att Marie hade lämnat honom för kompositören Hugo Alfvén. Och det är tveksamt hur mycket frid han fick ens då, med tanke på att han ända till sin död led svårt efter saknaden av Marie. [---]

Mycket talar för att hon bara var måttligt förälskad i honom, om ens det, och förälskelsen varade knappast länge efter förlovningstiden. För henne kretsade förhålladet mest kring henne själv, vilket samtidigt inte hindrade att berömda män för jämnan skulle bekräfta hennes skönhet för henne. [---]

I sitt förhållande till män var Marie - som kvinnor så ofta är - en gåtfull paradox.


Visst får man en känsla av att Knud Voss själv blivit lämnad av nån ond kvinna som inte förstod att uppskatta hans långa föreläsningar om olika viktiga saker han kan?

torsdag 9 oktober 2008

Die Forsselle.

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte

(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis

(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.
Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.


Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

onsdag 8 oktober 2008

Proggiga barnböcker 28: "Nian".

Siv Widerberg var lika flitig som Sven Wernström när det gällde att sprida det socialistiska evangeliet. Båda engagerade sej också gärna i skolfrågan och skrev ett gäng makalöst osexiga böcker om saken.

Wernström snuddar vid ämnet i "Mordet på Lillan", där bokens huvudpersoner gör ett skolarbete om nedläggningen av en fri teatergrupp. Han gjorde också "Spelet om plugget" (med riktigt bisarr fortsättning här), som i regi av Suzanne Osten lärde sextitalets nior att bilda elevråd och titta på det kinesiska föredömet.

Widerberg skrev en hel serie om en klass - "Klass 6D, Sverige, Världen", "Klass 6D som tårtbitar", "Klass 7 a", "Klass 8 a och b" - där "Nian" från 1980 utgör le grande finale.

Det är ungefär så tråkigt som man kan föreställa sej att en skildring av en högstadieklass på sjuttitalet kan vara. Den dramatiska motorn utgörs dels av hotet om en radikal lärarvikaries uppsägning, dels av hotet om att en tonårsflicka på glid ska få anpassad studiegång.

Men den riktigt heta handlingstråden kretsar kring ett grupparbete om socialgrupper:

Det gick som ett sus genom klassen
då "socialgrupps-gruppen"
la fram sitt arbete till sist.
Det visade sej ju utan tvekan
att Veikko hade haft rätt i
vad han hade kastat fram om
att hur man önskade skolan
hade med ens uppväxt och
klasstillhörighet (socialgrupp) att göra.


Som alltid när äldre ska beskriva kids så blir tonträffen sådär. Främst för att Widerberg tillskriver högstadieungarna en medvetenhet, en kreativitet och framför allt en kampglädje, som jag har väldigt svårt att koppla till nån verklighet jag har upplevt. På mitt högstadium fördes inga ideologiska resonemang.

Gissningsvis är boken tänkt som en samtidsrapport, men jag kan inte riktigt se framför mej vem som skulle läsa den. Ungarna visste väl redan hur det såg ut i skolan, och hade nog bara blivit förbryllade om dom till äventyrs ramlat över Widerbergs beskrivning.

Dock är det arkeologiska värdet odiskutabelt. Genom dessa påfallande välbläddrade bibliotekssidor (teori: bibliotekarierna mutade alla som lånade Siv Widerberg med ett Lucky Luke-album) kan jag läsa ut ett och annat om sjutti- och det tidiga åttitalet. Inte om hur det stod till i skolorna, men väl i huvet på en progglady.

tisdag 7 oktober 2008

Begåvade människor jag känner del 4: Kristoffer Appelquist.

Rubriken är egentligen missvisande. Jag känner inte Kristoffer Appelquist. Jag har aldrig gått ut med hans hund, torkat hepatit från hans sprutnål, blandat blod och/eller avföring, fylle-sms:at nåt internt skämt om Stig Strand eller ens varit hemma hos honom. Fan vet om jag över huvud taget varit i hans hemkommun, som jag tror är Värmland.

Jag har stött på honom i vimlet, där vi omsorgsfullt dunkat varandras ryggar och sugit varandras kukar. Det är så jag har förstått att folk närmar sej varandra i humorbranschen: genom ömsesidigt betygande om varandras genialitet och stimulerande av varandras genitalier.

Det är inte så man närmar sej varandra i Eslöv.

Appelquist hörde jag första gången talas om via min vän Råland, som har järnkoll på den stockholmska humorsvängen och rapporterade om en skånsk snubbe som drev en klubb nånstans väster om ingenstans och som gjort fem magiska minuter på Norra brunn.

Sen dök han upp i såna där program där fyra människor med blandat resultat ska få skrivet material att låta påkommet i stunden. Appelquist fick påfallande ofta skämten att låta just improviserade - men ännu viktigare personliga.

Det var inte bara fråga om ett upplägg och en smash; till det adderades ett snett leende och en arg rynka i pannan och en pannsvettig Baloo-look som gick stick i stäv med råheterna.

Sen visade det sej att min vän Marcus, som driver klubben Oslipat i Malmö, var nåt slags kompis med karln. Appelquist förhåller sej till Oslipat som Steve Martin till SNL: den självskrivne hedersgästen.

Jag ser en del ståuppkomik. Som småbarnspappa rör jag mej minimalt i svängen, men jag brukar masa mej till olika lokala humorklubbar som ligger i mitt hemkvarter. Där uppträder alltså ibland Kristoffer Appelquist. Då brukar jag skratta. Det är en kluven känsla för mej: det är visserligen en trevlig upplevelse att bli road, men mitt skratt går upp i falsett på ett sätt som gör mej otäckt lik min far.

På hedersord: det finns ingen jag skrattar lika hjärtligt åt. Det har delvis med identifikation att göra. Ytligt sett finns många beröringspunkter: Appelquist är lika gammal som jag och uppvuxen i den stad jag bor i. När han framträder i sin gamla hemstad frossar han gärna i lokala fenomen som Möllevången-vänstern och Nya Traktörens Jack Vegas-maskiner.

Men det där är fernissa. Jag skrattar inte lika mycket när Åke Cato bloggar om Malmö.

Det handlar också om nåt annat. Det handlar om en brist på inställsamhet som känns välkommen. Det handlar om att skämtaren på scen väljer att ställa sej mitt i lejongropen (Möllevången) och spotta på lejonen (Möllevången-borna).

Det handlar om att göra långa bisatsutläggningar om Rudolf Steiner och Totte Wallin i ett underhållnigsprogram ("Enköping", en del i Humorlabbet-serien). Sånt går aldrig hem hos höhö-arna. Höhö-arna blir alltid provocerade när bollen sveper strax över deras pannlugg, och väljer att kalla folk för snobbar hellre än att gå hem och googla upp sin allmänbildning.

Det handlar om att rada upp politiska inkorrektheter utan att gardera sej med en kommentar som ställer hela resonemanget över ända. Skämten om judarnas erkända snålhet får hänga fritt i luften. Publiken skruvar på sej och hoppas på en fortsättning som ska legitimera att dom just skrattat åt nåt dom inte står för. Fortsättningen kommer inte. Istället kommer ett skämt om bögar.

Det handlar om att pladdra, babbla, låta flabben gå utan att alltid ha ett väl beprövat och finslipat skämt i rockärmen. Ibland får poängen liksom bara vara att man understryker en gång för mycket att maten på Nya Traktören smakar piss.

Ståupp ses gärna som ett hantverk. Man sitter hemma, skriver skämt, prövar dom på publik, spelar in sej själv, analyserar inspelningarna, behåller dom skämt som gett störst skratt, fogar omsorgsfullt samman dom till "rutiner" och ger sej efter några års firmafestharvande ut på en teaterturné med en "helaftonsföreställning"´. Så byter man omsorgsfullt ut dom lokala referenserna och skojar om Skellefteå i Sollefteå och Linköping i Norrköping.

Så brukar gången se ut och det är säkert det beprövade rätta sättet. Jag betvivlar inte att Appelquist går och gått samma väg. Vad fan vet jag; han kanske inte improviserar ett jota, han kanske har en spökskrivare, hela acten kanske är en översättning från nån gatuartist han stött på i Blackpool.

Men det känns inte så. När Appelquist ställer sej på scenen känns det som om han sätter sej på andra sidan av mitt krogbord. Det känns som om han är uppe i varv för att en långsam jävel stått i vägen för honom på bussen. Det känns som om han bestämt sej för att det ska bli en lång kvälls färd mot betongkeps och som om han utnämnt sej själv till kvällens stjärna och vänkretsen som publik.

Han känns inte i första hand som en begåvad komiker. Han känns som en rolig jävel. Och det är enbart sagt med beundran.

P.S. Bilden är plockad från Sydsvenskan. Dom har ju en lång tradition av att välja mindre smickrande illustrationer. Själv känner jag att jag måste balansera panegyriken med en taskspark.

måndag 6 oktober 2008

Kris och Krantz.

Gösta Krantz är kanske inte den person som genomsnittssvensken pratar oftast om. Han är den äggformade gubben i gamla Razzel-sketcher, en i den gamla Casino-kretsen, en ringräv, en slitvarg och en av Uffe Larssons många lite för gamla kompisar. Hans CV är digert och fyllt med långfilmstitlar som "För tapperhet i tält" och "Hallå skojare!" Ja, ni kan typen.

Hans memoarer har den bisarrt långsökta titeln "Krantz från glädjevården" (fyra på min lista!) och är - så klart - en ganska tröttsam radda självgodheter - "hade jag framgång hos flickor? Det måste jag nog erkänna" - och anekdoter från höhö-andets estrader.

Det roliga/ tragiska är perspektivet: boken är från 2005 och det är så tydligt att Krantz vid nedtecknandet var den ende överlevande i sin gamla krets av taskspelare. Utan tanke på eftergifter hänger han ut samtliga gamla kollegor, vänner som fiender. Och folk är verkligen antingen vän eller fiende; som amatörpsykolog skulle jag ställt diagnosen "border-line" på Krantz.

Det visar sej att stora delar av Casino-gänget (för människor födda efter 1950: Casino var beteckningen på Gösta Bernhards revyer, i vilka han påstod sej ha lanserat begreppet "crazy", mest känd aktör i kretsen var Carl-Gustaf Lindstedt) var suputer. Och då pratar vi inte att dom fick i sej en grogg för mycket på villaområdets kräftskiva; dom var av allt att döma oftast fulla på scenen.

Gustav Lövås (handlar Sjökvist i Åsa-Nisse; fråga farfar om ytterligare detaljer) var ibland "så packad att han måste hålla sig i belysningsräcket". Curt "Minimal" Åström (fråga farfar) trotsade teaters spritförbud genom att regelbundet hångla med en flicka som fyllt munnen med brännvin. Georg Adelly (fråga farfar igen) var så utslagen innan föreställningen att han försökte hävda magåkomma för att slippa spela. Herr Olsson (fråga farfars något äldre kompis) fick under en hel afton bara ur sej den lösryckta repliken "När jag ser den jäveln blir jag stark!"

Samtliga hängs dom ut ett halvt liv senare av Gösta Krantz. Men ännu roligare blir det när den gamle Krantz på Uncle Scrooge-vis sitter och grämer sej över det förflutna och hetsar upp sej över gamla bekantas karaktärsdrag.

Stig Bergendorff - som skrev Casino-revyerna ihop med Gösta Bernhard och var hans meddirektör - beskrivs närmast som en igel som framgångsrikt sög sej fast på den begåvade valen Bernhard. Han var "extremt snål" och gjorde alltid jobbet lätt för sej genom att bara byta ut namnet på finansministern i en gammal kuplett.

När Gösta Bernhard skulle ge ut sina memoarer ("Gösta Bernhards saga" - femton på min lista!) passade Bergendorff på att snabbt sno ihop sina egna "En ridåhalares memoarer" och norpa alla anekdoter han visste att Bernhard skulle ha med.

Det där med "ridåhalare" var Bergendorffs grej: eftersom han enligt Krantz inte var begåvad nog att vara skådis, men ändå ville ha rampljus, så kom han på "att han skulle hala ridån på kvällarna och talade sen om för pressen att han var teaterdirektören som också var ridåhalare och det tricket fungerade".

Krantz påfallande magsyrliga kommentar ett halvt sekel senare: "Vi hade kunnat få tio ridåhalare för det gage som han ansåg jobbet var värt".

Och när Bernhard-Bergendorff så småningom bytte teater: "Här var ridån mekaniserad, så han kunde inte hålla uppe illusionen av att utföra en viktig syssla".Men värst råkar Gunnar "Knas" Lindkvist ut (fråga pappa om den tokige morfadern i "Vi hade i alla fall tur med vädret"). "Knas" var en i Casinos kärntrupp - faktiskt mer etablerad än vad Krantz var - och ihågkoms på följande hjärtevarma vis:

Om vi nu talar om några av killarna i gänget (kort kommentar: snittåldern på "killarna" är runt 65) måste jag säga att Gunnar Knas Lindkvist inte var min typ. Han var en avundsam människa som inte erkände andras förtjänster men var noga med att framhålla sina egna. Han ljög ofta och var allmänt opålitlig och han överdrev sin betydelse på ett groteskt vis. En gång när jag träffade honom på Kanarieöarna talade han om att han var där inkognito.

Inte heller som skådespelare, i Casinos "Tant Gröns revy", föll "Knas" Krantz på läppen:

Gunnar Knas anförtroddes uppgiften som Tant Grön, men tyvärr klarade han inte av den alls. Han var bäst i korta gags och kunde göra roande figurer, men i så här långa talstycken blev hans ganska entoniga stämma sövande.

Det visar sej dessutom att "Knas" "på sitt försåtliga vis" brukade antyda att Krantz umgicks med Bernhard bara för att denne var teaterdirektör. Och till råga på allt var han så slarvig att Krantz fick hänga upp hans skjortor när dom delade loge!

"Krantz från glädjevården" går inte direkt till hävderna, men har ni sjukligt gott om tid och ett perverst stort intresse för Gösta Krantz syn på sej själv så är den naturligtvis ett måste.

Annars är jag rädd att jag redan slängt åt er dom saftigaste köttbenen (nej förresten! Krantz hävdar dessutom att det var han som gav Gustav Adolf von Sydow artistnamnet "Max"!)

lördag 4 oktober 2008

Var ligger Knohult?

På Bokmässan kom jag över Anders Nordqvists volym "Var ligger Knohult?" i Kapten Stofils monter (där bl.a. David Nessle huserade). Den innehåller i princip allt som finns att veta om dom tjugo Åsa-Nisse-filmer som en gång fick Harry Schein att göra en radionämndsanmälan enligt paragrafen om "god smak".

Man får veta exakt vilka märken Åsa-Nisses bil Eulalia II var i dom olika filmerna (begrepp som "konsekvens" var inte särskilt viktiga för regissören Ragnar Frisk) och exakt var i Täby (för givetvis spelades bara några ynka procent in i Småland) olika sekvenser är skjutna.

För egen del aktualiserar boken två saker:

1) den kanske roligaste text jag nånsin läst (åtminstone i genren "en smal referens möter en annan smal referens och tycke uppstår"): "Knohults värmedöd" av Martin Kristenson, ytterligare en i Kapten Stofil-kretsen.

2) en replik som jag ogenerat tänker planka rakt av i den bok jag snart ämnar att skriva:

Det bästa med den häringa uppfinningen, det är att gasen går igenom karburatormellanväggen till persipukatorn och mellanmembranratifikatorerna och sen över till dom hydropilomatiska sekritärerna... på den här sidan.

Nu gäller det bara att skapa ett sammanhang där den kan tänkas fungera.

fredag 3 oktober 2008

N som i Narcissism.

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dom som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka dom flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik "självupptagen". Troligen är det dock en underdrift.

"Gubbröra" är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt "P som i Parnevik", en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett "P" - inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

I första avsnittet avger Parnevik en programförklaring med ett försök till självironi:

Ett program AV Bosse Parnevik, MED Bosse Parnevik, OM Bosse Parnevik, KRING Bosse Parnevik och framför allt FÖR Bosse Parnevik.

Inbjudna gäster är bl.a. Fälldin och Ann-Louise Hanson. Fälldin får svara på frågan:

Jag har inte varit så väldigt snäll mot dej, jag har framställt dej som... ööööh... (påbörjar imitation av Fälldin) Har du inte blivit sur på det? Blir man inte sårad när man utsätts för såna smädelser?

Fälldin kontrar med att själv säja "öööh" på patenterat Parnevik-manér. Publiken skrattar. Parnevik skrattar högst och ger sej själv sista ordet: "Det var likt!"

Det är så klart orättvist att påstå att Parnevik bara ställer frågor om Bosse Parnevik. Han frågar ju också sina gäster vad dom tycker om Bosse Parnevik. Och av någon anledning tycker de bara gott om Parnevik.

Parnevik vänder sej till Ann-Louise Hanson och frågar intresserat:

Jag läste nånstans att det var jag som fick dej att börja imitera? Stämmer det?

Och Hanson svarar att "jo, men det har vi ju pratat om många gånger" och rekapitulerar hur hon testat sina imitationer på Parnevik:

Tycker han att det är bra, han som är så bra, då törs jag fortsätta.

Parnevik bryr sej inte ens om att spela blygsam. Han nickar.

Man kan nog säja att det övergripande temat för det här programmet var just Bosse Parnevik. Men inte bara temat, utan också undertexten.

Och varför inte egentligen? Vem är bättre lämpad att göra ett program om Bosse Parnevik än Bosse Parnevik? Svar: ingen.

Detta förutsätter dock att det finns nån därute som vill se ett program om Bosse Parnevik. Och uppenbarligen fanns det i alla fall en som väldigt gärna ville se ett program om Bosse Parnevik: en man vid namn Bosse Parnevik.

torsdag 2 oktober 2008

Tyck om Tyck om TV.

Så har jag då äntligen beställt fram och matat i mej samtliga avsnitt av teveserien Tyck om TV, som SVT sände åtta gånger under 1989. Programledare: Staffan Dopping.Gissningsvis har han klippt sej sen dess.

Idén med programmet var alltså att folk skulle få tycka vad de ville om de program som sändes i TV, dvs SVT (TV3 hade visserligen satt igång sina sändningar, vilket man mycket smidigt inte låtsas om genom att uppmana tittarna att bara tycka om program "som alla kan se").

Tyckandet kunde utföras via brev, telefonsvarare - och Tyck om TV-automater, ett slags fotoatomatliknande bås som sattes upp i fem TV-hus i landet. Redaktionens egen förtjusning i uppfinningen går inte att ta miste på; tre-fem minuter per program läggs på att förklara hur man väntar tills det blir ledigt, sen går in, sätter sej på en "pall", trycker på knappen "spela in" och sen säjer vad man tycker.

Dopping kommenterar bl.a. automaten med fraserna "det är busenkelt", "varsågod och tyck" samt "visst är det spännande - det första magiska mötet med ett nytt kommunikationsmedel".

Vad tycker då folk? Till att börja med är de påfallande positiva till allt som visas i teve. Är folk upprörda, så är det främst för att Sköna söndag, Fräcka fredag eller Rekord-magazinet läggs ner. (Värt att notera är att Tyck om TV gjordes av Malmö-TV, liksom de tre nämnda programmen.)

Sköna söndags Catrin Jacobs - som enligt egen utsago var den som införde glamour i Sveriges television - förklarar att hon slutar för att "jag känner en livslängtan va och en längtan att leva i verkligheten". Hon "hoppas kunna komma tillbaka med något ännu bättre". Hon drar sej inte heller för att recensera sitt eget bemötande av kritiken mot programmets ytlighet: "Det klarade jag bra tycker jag".

När även Varuhuset ska läggas ner har en kvinna i Upplands-Väsby den goda smaken att skriva en dikt:

När Varuhuset tog slut
visste jag varken in eller ut
En sorg så stor och svår
att jag faktiskt fällde en tår
Var är dom nu - Sara, Bengt, Margareta?
Jag blir tvungen att efter dem leta
Mina vänner under så lång tid
som ger en skratt och sådan frid
Nej, tillbaka med Varuhuset i Kanal 1
för det var det bästa jag någonsin sett


Det är över huvud taget ett väldigt självgott Sveriges television som visar upp sej. Allan Schulman - idag mest känd för att vara pappa åt två narcissistiska bloggare, en gång Hylands koleriske producent - är visserligen besviken över att SVT inte velat uppmärksamma Hylands sjuttiårsdag med en direktsändning från hans födelsefirande (dom sände bara en flera timmar lång dokumentärserie) och flera är upprörda över att SVT sände "Streets of San Fransisco" (med Michael Douglas och Karl Malden) eftersom den "är gammal".

Men annars går Tyck om TV mycket ut på att Jan Guillou får lyssna på beröm på telefonsvararen och sen kommentera det. Det gör han ganska gärna.

Gällande några saker hettar det dock till:

1) Sporten. Ett par åldermän har varsin udda synpunkt - "låt oss slippa de många kameraväxlingarna i sportevenemangen", "sportkommentatorerna är så duktiga att de bör klara sej utan bisittare" - men annars handlar det förstås om sportens utrymme i kanalerna.

En kvinnlig teverecensent ur övre medelklass menar att Wilanders tennismatcher tar "en arbetsdag" av tevetid och att "människor har inte - bör inte ha - den tiden".

2) Bakgrundsmusiken. Detta gäller särskilt programmet "Sigma" (i Helt Apropås tappning "Smegma"). För att uttrycka det lika stolpigt som Dopping: "det tycks vara många som är intresserade av den populärvetenskapliga blandningen i Sigma" - dock har man lagt störande musik på reportagen.

Redaktören för Sigma får försvara sej och lugnar publiken med att han gått igenom reportagen i säsongens tre avslutande program och det finns "inte så kraftiga musikeffekter i dem".

3) Likheten mellan Aktuellt och Rapport. En brevskrivare menar att "Rapport med Bengt Öste räcker väl, men kunde vara lite längre" (som väl är ett kontradiktivt påstående?).

Och Valrhona-chokladets härförare på jorden, Svenskans dåvarande tevekrönikör Kerstin Hallert, får möta Aktuellts dåvarande chef Lars Weiss (i JÄTTEstort skägg).

Förutom att Hallert konsekvent uttalar Kissinger "Kiss-Inger" (högst oavsiktligt), så uppstår lite humor när hon börjar tjafsa om hur "statstelevisionen" behandlar "fru Thatcher" (högst avsiktligt) och bara intervjuar engelska människor "i slummen" "som fått det sämre" istället för att intervjua börsmäklare.

När Weiss försynt påpekar att hon politiserar, svarar Hallert med patenterad jag-har-mer-självförtroende-än-mina-tankar-har-täckning-för-syrlighet: "Det är JAG som politiserar? DET var intressant!"

Och exakt DÄR avbryter Dopping diskussionen för att förklara hur Tyck om TV-automaterna fungerar.

4) Våldet. Särskilt upprörda är folk över att "Läderlappen och Robin" sänds på barnvänlig tid. Det har bla. gjort att en brevskrivares son Charlie blivit aggressiv. Dopping gör ett experiment genom att låta barn på Förskolan Kamelen lyssna på signaturen - och genast börjar pojkarna fäktas och brottas.

Trots allt är debatten relativt sansad och belackarna trycker inte på förbud utan på att programmet sänds för tidigt och borde vara svensktextat så att ungarna förstår att Batman är god.

5) Drogerna. Här blir det så klart intressantare. En kvinna som jag gissar är frireligiös (hon har åtminstone frireligiösa glasögon) lägger ut texten om SVT:s långfilmer i Tyck om TV-automaten:

Samma fenomen: rollinnehavarna missbrukar droger... Det sniffas kokain och det injiceras heroin eller amfetamin. Hasch är också en av dom droger som visas ofta, ofta... Varför är det inga fler som skriker STOPP till detta vansinne?... Där vi kväll efter kväll får se ett förhärligande av dom droger som i verkliga livet bara leder åt ett håll: KÄPPRÄTT ÅT HELVETE!

Filmen hon syftar på är A Star Is Born, där Kris Kristofferson som bekant spelar en rejält nerknarkad rockstjärna. Den borde alltså enligt glasögontanten inte visats.

Istället har hon en konkret idé på vad Sveriges television borde göra istället: ägna dagliga 10-15 minuter, på bästa sändningstid, åt att upplysa om narkotikans fördärv.

Kvinnan är inte ensam om att reagera på droger. En tonårstjej i en Tyck om TV-automat uttrycker sej verbalt och initierat:

Även i Varuhuset tog dom upp ämnet droger då... Jag tycker serien visade ganska bra hur föräldrar ska hjälpa barn med droger... Och själv tyckte jag Rune och Margareta klarade det ganska bra att hjälpa Sara ...

Mest upprörd är den till studion inbjudna folkpartisten - och "folkhälsoarbetaren" - Barbro Westerholm, som får möta Lars Molin och klaga över att det dricks för mycket sprit i Tre kärlekar. Hon tycker det är beklagligt att sprit "glorifieras" i serien och att "man tar fram berusningen som någonting positivt". Problemet är framför allt att Tre kärlekar "är så bra":

Det här ger människor en ursäkt för att inte ändra sitt umgänge med alkoholen.

Molin plirar bak glasögon och säjer på släpig norrländska att han "sysslar med dramatik" och undrar försynt om "nästa steg skulle vara att jag tog bort alla fula människor, alla handikappade?"

Och mitt i röran av folk som tycker, folk som tycker det är kul att se sitt namn i teve, folk som tycker Tyck om TV-automaterna verkar fräsiga, folk som tycker det är mödan värt att påpeka att man tycker nåt är bra, folk som upprörs över att film skildrar verklighet, folk som tycker "det är för mycket innehåll" i Oldsbergs talkshow och "för mycket elände" i nyheterna, programledare som formulerar sej och är lite för förtjusta i sin Tyck om TV-apparat, jätteful grafik och en irriterande känsla av att alla är så jävla nöjda med saker som uppenbarligen är dåliga, framstår Molin onekligen som The Voice of Reason. Så var han också en man med ett skägg.

onsdag 1 oktober 2008

Ett orimligt långt inlägg om en gammal scenograf.

Carl Johan De Geer har kommit ut med sina memoarer - döpt efter samma gamla hippie-som-kör-bil-fort-rulle som Primal Screams platta "Vanishing point"/"Jakten mot nollpunkten" - och det är naurligtvis stor läsning i det lilla.

Jag har länge gillat Carl Johan De Geer, människan snarare än konstnären, teoretikern snarare än praktikern, babblaren snarare än handlaren. I sin kompisrecension i Ordfront skriver Galago-grundaren Rolf Classon om memoarboken:

Frågar man folk om Carl Johan De Geer, får man ofta svaret: "Jamen han! Han är fantastisk!" Frågar man samma person vad Carl Johan De Geer gör, får man högst svävande svar.

Carl Johan De Geer har under dom senaste fyrtifem åren gjort ganska mycket. Ska man precisera så har han väl a) gjort vad han känt för och b) gjort vad han fått en liten summa pengar för.

Mitt favoritverk av De Geer - och hans gamle parhäst Håkan Alexandersson, som han gjort en mycket rörande film om, vars speakermanus på recyklarens vis utgör ett kapitel i memoarerna - är "Privatdetektiven Kant" (finns på Youtube!). En teveserie som jag följt båda gånger den gått i teve: 1983 (då jag var åtta) och 1994 (då jag var nitton). Jag tyckte den var både fantastisk och obegriplig bägge gångerna.

Manuset finns utgivet i bokform och när jag bläddrar i det förstår jag både vad jag inte förstod då och varför jag inte förstod det då. Precis som paret Alexandersson-De Geers tidigare serier "Tårtan" och "Doktor Krall" gjordes "Privatdetektiven Kant" för barnredaktionens pengar. Och lika lite som dom serierna är det en produktion som riktar sej till barn.

I vinjetten sjunger privatdetektiven Kant:

Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whisky,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.
Serien - "ett psykiskt drama i 13 akter" - handlar sen i stort om kopplingen mellan privatdetektivens och psykoanalytikerns arbete. Dom första avsnitten refererar till film noir och manhattandeckare. Kant är en svårt alkoholiserad privatsnok som får i uppdrag att leta i den undre världen efter en försvunnen flicka. Och voice-overn är fullspäckad med typiska Mike Hammer/Philip Marlowe-sentenser:

Jag jobbade som privatdetektiv... i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun.

Jag hade en bankbok. Det var den enda bok jag brukade läsa. Den var lättläst - och sorglig.

Morgonen därpå vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Det finns två sorters huvudvärk. En kommer av spriten, det vet jag. En annan uppstår när en strumpa full med bly träffar bakhuvudet med full kraft.
Ja, jag kan avslöja redan nu att serien blev duktigt radionämndsanmäld (vilket SVT tog som en slutgiltig intäkt att slippa arbeta med dom två konstiga gubbarna som alltid levererade nånting helt annat än dom pitchat). Dock inte fälld, vilket är ett underligare faktum. Radionämnden skrev t.o.m. i sitt yttrande:

Seriens upphovsmän har begagnat det klassiska sagoberättandet och är en tydlig parodi på skräck- och thrillergenren. [---] De barn man avsåg att vända sig till kunde förväntas vara väl förtrogna med referenserna, miljöerna, schablonerna och förebilderna.

Där är jag inte helt säker på att jag håller med Radionämnden. Särskilt inte när serien i avsnitt åtta plötsligt byter spår och blir en överkurs i freudianska. Detta sker efter ett brott mot alla dramaturgiska regler som finns och nånsin kommer att finnas.

Kant kommer plötsligt på att svaren på alla frågor som uppstått i hans detektivarbete finns i själen:

I denna stund fattade jag ett avgörande beslut. Jag skulle bege mig till universitetet i Heidelberg, där all mänsklig kunskap hade samlats under århundraden. Fritz (en efterbliven fängelsevakt som Kant förbarmat sej över, bloggarens anm.) föredrog att stanna hemma och sköta om kontoret under de sex år som kursen skulle ta.

Och så går sex år i ett klipp! Kant kommer tillbaka med höga vinklar i pannan och pratar inledningsvis tyska! Och sen bara fortsätter storyn!

Den försvunna flickan - f.ö. dotter till en sträng präst som revolterat och blivit gangster och sedermera vetenskapsman (inspirerat av Baader-Meinhof, vars medlemmar till 60% bestod av prästbarn) - har fasats ut ur handlingen.Nu kretsar återstående avsnitt - som var dom som skrevs och spelades in först - kring en serie freudianska typfall:

* en korvgubbe lystrande till Herr Strössel blir upprörd när korvar plockas upp ur sitt spad (Kants analys: "Det är som om han känner sig som en korv, kanske, som kommer upp ur den varma, goda buljongen och upp i en kall snålblåst. Det liknar ju faktiskt en födelse, det här. Jag tänker nu på att buljongen här, det är som moderns mage"). Han kan botas när man lindar in korvarna i fetvadd.* en kvinna är besatt av korvar, som hon samlar i särskilt korvformade fodral (Kant: "jag betraktar numera hennes korvmani som i det närmaste obotlig").

* "Lille Hans" förtrycks av sin mamma, som tvingar honom att klä sej i barnkläder fast att han är fyrti år och ständigt klagar på hans chokladpudding. Som en överkompensation antar lille Hans då och då ett alter ego, kakaoinspektören, som går runt och beslagtar kakao på chokladrestauranger enligt ett påhittat kakaoförbud.Lille Hans mamma håller en monolog där nycklarna till det bisarra beteendet blottläggs:

Åh vad söt han är nu, lille Hans. Förut var han så stygg mot sin mamma, men nu är han så snäll igen. När du var liten, och inte var född utan låg i mammas mage, då sparkade du så förfärligt att min mage blev orolig utav det. Ja, du förstår Hans, att pappa tålde aldrig barnskrik. Och du skrek så förfärligt den där sena septemberkvällen då pappa gick ut... och drunknade... och du bara skrek här hemma. Men lille Hans, det har jag glömt för länge sen.

Och helheten blir så klart inte mindre freudiansk av att lille Hans mamma - och åtta andra roller - spelas av Ted Åström.Som med alla De Geer-Alexandersson-produktioner började man baklänges. Man hade ett gammalt gjuteri på 700 kvm till förfogande, med utrymmen som scenografen De Geer glatt förvandlade till fängelser och boxningsklubbar. Man hade x antal Freud-volymer och Manhattan-deckare i studions bibliotek.

Man hade kompisar som Krister Broberg (musiklärare, även Frasse i "Tårtan" och Doktor Krall himself) och textildesignern Inez Svensson som kunde agera någorlunda.

Man hade Kristianstads revykung Ingvar Andersson, som hade ett babyliknande ansikte skaparna gick igång på (och som enda ord i sitt CV skrivit "autodidakt").

Man hade pressat TV2 på 750 papp sen barnchefen Helena Sandblad dristat sej att kalla "Doktor Krall" "ett odödligt mästerverk" i en pressrelease.

Man hade kamera, lampor, folk och idéer.

Så det var bara att filma. Manus skrev man efterhand. När man filmat fem avsnitt kom man på att det var dom skulle ligga sist och så hakade man helt sonika på dom åtta första.

Detta gör så klart att serien inte riktigt hänger ihop och att vissa trådar förblir dunkla även för nån som läst 225 universitetspoäng. Men resan fram till psykoanalytiker Kants trevande försök att med bandspelare göra en självanalys - "Mamma. Jag såg aldrig mamma. Pappa måste ha... var hade pappa gjort av mamma, jag förstår inte riktigt. Men jag har ett svagt minne av att jag såg en... det fanns en höfthållare" - är oavbrutet fascinerande.

Den legendariske filmkritikern Jurgen Schildt skrev en gång om Hasse Alfredsons stökiga debutfilm "Ägget är löst":

Men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska filmproduktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda.

Ett citat som skulle kunna vara Carl Johan De Geers credo.

Att "Privatdetektiven Kant" är en serie för vuxna människor med abnorm fascination för skräpkultur, psykoanalys, Ted Åström och knasiga peruker - dvs. för Håkan Alexandersson, Carl Johan De Geer och möjligen jag - snarare än för barn kan kvitta. I ett så pyttelitet kulturområde som Sverige är det enastående att någon haft ork och mod att pinka in ett så smalt och introvert revir som det de geerska.

För varje år som går kanske en person joinar hans fanbase. Kanske två. Men vi blir snarare fler än färre.

Han fyller sjutti bast i år. Hade SVT känt av sitt kulturhistoriska ansvar det minsta hade dom släppt "Privatdetektiven Kant" på dvd. Med risk för att låta som Håkan Lagher så får jag gåshud bara av tanken på De Geers kommentatorspår.