fredag 28 november 2008

De tusen knarkarnas stad.

Den här har jag snott från Anna-Lena Lodenius julblogg (fint folk håller sej med minst två bloggar):Visst verkar B-sidan klart fräckare än A-sidan? Och visst är kombinationen besinningslöst-glad-äldre-man och begreppet "knarkare" udda?

Jag har inte hört plattan, men känner jag mej själv rätt kommer jag att kontakta Sveriges Radios skivarkiv inom dom närmsta 24 timmarna. Kommer Harry att rimma "gamla mjölkbutiken min" med "grisamfetamin"? Jag vill veta.

TILLÄGG: har nu fått tag på låten i fråga(tack Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius) och den var faktiskt så bra som jag hade hoppats. Min favoritvers:

Där går en främmande ras
som i uppenbar extas
klär sej i färgrik dekor
och har långt och svajigt hår
Har samma kön
och en brinnande bön
att en spruta snart de får

torsdag 27 november 2008

Proggiga barnplattor del 2: Kåldolmar & kalsipper.

"Kåldolmar & kalsipper" får säjas vara Klassikern bland sjuttitalets politiska barnplattor. Den har allt man rimligen kan begära av en skiva som ska lära barn den rätta läran: elaka kungar från västerlandet med dollartecken på kronorna, ett kommunistiskt spöke, en sång om valutrotning, en kort rekapitulering av den grekiska diktaturen samt en makalöst långtråkig pjäs-i-pjäsen från Vietnam.

Icke desto mindre är det en enastående skiva. För all del nerlusad med ett slags realpolitisk rekvisita som gör den krumbuktiga sagan tunggumpad här och var, men samtidigt en skiva som tar barn på allvar. Låtarna rockar, oavsett om genrebeteckningen är "skyffelrock med enveten barnkör" eller "bluegrass med skvallrig hönskör".

Faktiskt är varenda låt på plattan en hit – givetvis undantaget "Viiiin!", som inte alls är en bengtfritiofssonsk hyllning till morgonruset utan en "experimentell fasanduett med förrädiskt budskap". Den får jag fortfarande dåliga vibbar av.

Och den märkliga historien om ett ylle som hittar en hundraårig gubbe i en korg och tillsammans med denne, en tjänare, två clowner "och till och med en häst" flyr över haven till Vietnam, är ... spännande.

Nationalteatern firade triumfer med sin andra vuxen-LP "Livet är en fest" (1974). Hade de varit vilket annat rockband som helst, 1974 eller 2008, hade de gett sej ut på konsertturné och sen stängt in sej för att göra en identisk uppföljare.

Nu var inte Nationalteatern en rockgrupp över huvud taget, inte dåförtiden. Det var en teatergrupp. "Livet är en fest" var en platta med låtar från anarkistiska fritidsgårdsföreställningar med titlar som "Lev hårt - dö ung" och "Sune, får jag knäppa din blazer?" Det logiska steget för dem var att stänga in sej i studion för att göra en dubbelvinyl för barn med ett hopkok på deras många pjäser för dagiskids.I en pamflett i konvolutet förklarar gruppen pedagogiskt för målgruppen hur pjäsen och sedermera plattan kom till:

Den pjäsen förbjöds på många skolor och fritidsgårdar för att den var så politisk. Det var speciellt Vietnamnsagan som en del rektorer och lärare var arga på, och så naturligtvis på att vi pratade om kommunismen. Fast det var just "Sagan om FNL" och "Nordvietnameserna", som dom som var och kollade på pjäsen tyckte bäst om !

Så olika kan det va beroende var man står politiskt. Det kommer säkert vara några mammor, pappor, dagisfröknar eller lärare och andra som inte tycker att du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som vill att barn inte ska ha roligt.

Såna människor är papperstigrar och dom ska man göra motstånd mot.


Såna pamfletter medföljer inte längre barnskivor. Inte ens CD-upplagan av "Kåldolmar & kalsipper".

Den som tycker citatet ovan var en smula subtilt har lite tydligare ställningstaganden att hämta i pjäsen:

* det mystiska blårandiga spöket visar sej vara "det kommunistiska spöket". Han ber om att inte bli ryckt i lärften – "den är från 1848". Som vuxen har jag fattat kopplingen till utgivningsåret för Kommunistiska manifestet. Fortfarande vet jag dock inte riktigt vad en lärft är.

* sjörövarkaptenen heter alltså Sjörövar-Jenny, givetvis efter figuren med samma namn i Brecht-Weills "Tolvskillingsoperan". Hon sjunger för övrigt också en "mammarock" – "en mamma vill också va flippad och glad/ och dansa med shejker i Hyderabad" – som ett feministiskt statement.

* "Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland" gör tydliga kopplingar mellan den grekiska fascistjuntan under Papadopoulos och den svenska polisstat som inte tillät gatumusikanter.

* skutan hamnar till slut i Vietnam, där några sinnessjukt vänliga människor – ledda av en man med namnet Ho – spelar upp en sedelärande pjäs om vikten av att göra motstånd. Pjäsens slutfras – "överallt finns det människor på jorden som gör motstånd, som denna flicka. Detta lär kommunismen" – diskuterades uppbragt inom Nationalteatern. Den radikale Peter Wahlqvist vann och repliken kom med. Wahlqvist blev sedermera kulturattaché i Washington, där han gissningsvis fortsatte slåss för det klasslösa samhället mellan champagnemottagningarna.

* på skutan hem sjunger hela gänget av glada sjömän:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel
med last utav lärdom från Marx och från Hegel


Rader man kanske inte allt igenom knäckte som liten. Visst, "hemmet" var man kanske med på, och "segel" visste åtminstone ungarna i sjöscouterna vad det var, men resten var en smula dunkelt.

Det spelade nu mindre roll. Hur marinerade vi än var i den hegelianska dialektiken så begrep vi inte det själva. Vi skrattade så vi kiknade åt de elaka kungarnas "det är så lustigt så vi kissar i kalsongen", noddade gillande till "Vi cyklar runt i världen" och skippade helt den avslutande sida D.

Jag tror inte Gudrun med triangeln, Borkas Undis, Uffe Dageby och ICA-Stig misstyckte. Visserligen berättade de för oss i en påfallande aggressiv pamflett i konvolutet att dagisfröknar som ville förbjuda oss att lyssna på skivan var "papperstigrar", men än idag tror jag att deras agenda främst var att sprida musikens och göteborgshumorns glädje.Nog för att Stig och Gudrun överskattade vårt intresse för marxistisk retorik. Men de tog oss på allvar. De visste att vi ställde samma krav på meningsfull underhållning som våra föräldrar. Och för den sakens skull ska jag alltid respektera dem.

onsdag 26 november 2008

Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.

James Hollingworths och Karin Liungmans gemensamma debutplatta för barn, "Barnlåtar" (1974), är mer proggig i betydelsen "vi kan göra låtar om vad vi vill men inte minst om samhällsfenomen" (jfr Blå Tåget) än "vi gör musik som ska ackompanjera borgerlighetens nära förestående och synnerligen blodiga död" (jfr Knutna Nävar).

Man ska inte glömma bort den flummigt livs- och fantasibejakande sidan av den svenska musikrörelsen, ofta irriterande i sin obegriplighet, men samtidigt sant subversiv och alternativ. Säja vad man vill om Träd, gräs och stenar eller Samla mammas manna, men det är tammefanken inte dogmatiskt. Pårökt, experimentellt och skitjobbigt - ja. Uppfordrande, pedagogiskt och förnumstigt - nej.

James och Karin gör visserligen några mer traditionellt Televinken-pedagogiska låtar om att se sej för i trafiken och använda flytväst och tandborste och inte sätta eld på skogar i onödan.

Dom låtarna överskuggas dock av besynnerliga texter om att det är "dags att skaffa katt igen" (med motiveringen: "det var så länge sedan sist") eller dialogvisan Ebert, som börjar i ett löst samtal om grodor i fickan och pappas jobb men mynnar ut i en orgiastisk hyllningskör till majs.

Men mitt i det fantasibejakande är James och Karin missnöjda med samhället. I den mest berömda låten på skivan, "Älgarna demonstrerar", läser älgarna upp sina paroller:

Vi älgar kräver:
För det första - totalt förbud mot all jakt i skogen
För det andra - stoppa alla kalhyggen
och för det tredje - fri passage över alla vägar


Att älgar i verkligheten gillar kalhyggen (förlåt: föryngringsytor) kan vi lämna därhän. Poängen är att en barnlåt där begrepp som "demonstrationer" och "paroller" nämns oförklarade, bara kan ha skrivits på sjuttitalet. Naturdyrkan och tillkämpad skogsromantik har säkert funnits sen den förste svensken motiverade för sina barn varför i helvete han slog ner bopålarna i ett land med ständig tjäle, men bara på sjuttitalet paketerade man romantiken i politiska lösningar.

Jag förutsätter att "Älgarna demonstrerar" fortfarande går varm på Miljöpartiets kongresser.

Mer implicit är den associativa "Har du grävt någon grop idag?" där James Hollingworth ställer några anklagande frågor till den förmodat underårige lyssnaren:

Har du sett någon häst idag?
Har du tittat utanför din dörr?
Det finns så många saker
du borde se ...
Till exempel:
Vem har ett hjärta
och vem har det ej?
Jag börjar bli orolig för dig
- just för dig


Civilisationskritiken blir som tydligast i slutklämmen:

Varför vill alla bo i en stad?
Dåliga lungor och ingen glad
- ingen glad


Den kommer dock tydligast till uttryck i "Sagan om Stefan", det talade partiet som gudskelov låg sist på sida 1 så man enkelt kunde hoppa över det även på den analoga tiden. Hollingworth berättar en historia om en pojke som flyttar ut i en skog, där en myndighetsperson kommer och kräver att han ska ha en brevlåda. Sagan mynnar ut i en sång i den mer pissljumt anarkistiska traditionen:

Ska man ha brevlåda nu
och vad är byggnadslov för nåt
och varför får man aldrig göra
som man vill
när man är snäll?


Jag gissar att man även kan tolka visan om brevet som kommit bort på posten som svidande kritik mot ett postverk som inte fungerade heller på tiden när det var helstatligt. Men det kan vara att övertolka.

"Barnlåtar" är en skiva jag spelat betydligt mer än dom Smiths- eller Dylan-skivor jag gärna framhävde som världens bästa under mina Popläsarår. Texternas konstiga hopp mellan ämnen och infallsvinklar skapar samma feberrusiga kreativitetskänsla som Beatles vita album, där högt och lågt och politiskt och banalt och enerverande blandas lika ostrukturerat.

Dessutom svänger det om Barnlåtar. James och Karin drygar ut ljudbilden med "knäppmoj", "tandborste" och "nagelfil", och bakom dom på bas och trummor står Mike Watson och Roger Palm - samma gubbar som skapade sväng åt hyfsat framgångsrika akter som Björn Skifs, Abba och Ted Gärdestad. Och inte minst kompade Ola Magnell, den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft.

Som proggplatta är den helt okej och doftar fortfarande lagom mycket Timotej, Patchouli och tilläggsisolering. Som svängplatta för sjuttitalistföräldrar som haft seriösa funderingar på att åka hem till Kerstin Andeby och köra ner hennes synthkompade blomdyrkande jävla barnkörer i diafragman på henne, är den omistlig.

FOTNOT: James och Karin gjorde även plattan och radioprogrammet "Djurens brevlåda". Hollingworth gjorde också "Halvfemhuset" innan han blev webbdesigner och krögare. Nu har han slagit sej ihop med Jojje Wadenius i en barnfunkens supergrupp som säkert gör dagens sjuåringar extremt nostalgiska.

tisdag 25 november 2008

De absolut genom alla tider största profilerna.

Jag var häromdagen hungrig och klev därför in i en slakteributik för att köpa lite kött i bröd. I butiken salufördes, förutom döda djur, Pucko och Aftonbladet. Eftersom jag visste att det skulle ta mellan fyra och sju minuter att sluka köttpucken och jag är notoriskt rädd för att vara ensam med bara mitt undermedvetna, köpte jag Aftonbladet som förströelse.

Jag berättar detta bara för att ingen ska tro att jag regelbundet använder pengar för att få veta vad Jan-Olov Andersson har funderat på sen sist.

I en helsidesannons för sin egen söndagsbilaga - kongenialt döpt till Aftonbladet Söndag - presenterar tidningen ett antal skribenter som "de största profilerna".

Upplysningen är förbryllande. Jag kan till nöds gå med på att Malena Ivarsson tillhör de största profilerna, förutsatt att vi alla är timewarpade till 1988. Ronny Olovsson är kanske störst i sin genre nöjeschefer-från-Norrland och Mats Strandberg är säkert landets störste bögklubbsrecensent.

Men jag vägrar gå med på att Karin Ahlberg, Lennart Håård, Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är några profiler över huvud taget.

Däremot skriver jag gärna under på att både Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är de knäppaste namnen jag stött på den gångna veckan.

Nanny Anne-Lie: i förnamn en skitjobbig sitcom, i efternamn ett förnamn. Namn som Patrik Ehrnst och William Arne är för all del etablerade (jag tror inte Sten Sture räknas dit), men nog måste man ha passerat nån gräns när man har ett dubbelförnamn som efternamn? Hur har det blivit så? Är hon född Anne och gift Lie?

(För att förekomma ordmärkarna: även jag förstår egentligen att "nanny" är en titel, om än på ett synnerligen tveksamt jobb som främst innebär att säja åt föräldrar att ge guldstjärnor till sina barn.)

Ehva Löpp: kommentarer egentligen överflödiga, men man vill gärna suga lite på namnet "Löpp". Teorin är att hon från början tänkt skriva namnet "Läpp" eller "Lopp" på namnansökan, upptäckt den löjeväckande klangen och snabbt ändrat beslutet med en enkel handrörelse - utan att betänka att slutresultatet faktiskt blev ännu knäppare.Sol Brith Rönnqvist: "Solbritt" är den lite mindre etablerade lillasystern till "Solveig", som väl får räknas som ett riktigt namn. När man särskriver blir man dock plågsamt medveten om att tanten faktiskt heter "Sol". "Stjärna" är ju ett vanligt namn på kossor och "Måne" är ganska stort bland neohippies med batikdreads, så visst, why not?

I fallet Sol Brith (för övrigt väljer hon själv att stava det "Sol-Brith") är namnet kanske mindre anmärkningsvärt än professionen (för kännedom: den stora profilen Ehva Löpp ägnar sej åt styling). Sol Brith är dotter till Saida och har ärvt moderns klärvoajans. När hon inte letar efter folks borttappade glasögon i Aftonbladet, har hon en privatpraktik där hon ställer kristallkulan i allmänhetens tjänst.

På hemsidan redogör Sol Brith för vad hon kan sia om:

Framtiden
Försvunna människor och djur (ej katter)
Drömtydning
Lyckotal och vinstchanser
Ibland även "spökerier".


Jag vill understryka att detta är direktciterat. Sol Brith förklarar också för presumtiva gästboksskribenter att "Jag vill ha både ris och ros, men såklart värmer rosor mer".

Bara så att vi vet.

För övrigt dök följande bilder upp allra först när jag bildgooglade "Sol Brith Rönnqvist":

måndag 24 november 2008

Timell after Timell.

Jag har aldrig riktigt begripit mej på teveprofilen Martin Timell. Å ena sidan leder han bred underhållning, välstruken, lenrimmad, anpassad, blankleende, fortfarande med nåt slags legitimitetsstämpel på sej eftersom han ledde Bullen på åttitalet.

Å andra sidan brister han då och då ut i vredesutbrott och uttalar sej väldigt frankt om folk - han är förtjust i uttrycket "det har brunnit i huvet" - på ett sätt som gör åtminstone mej rädd för honom.

Vill han ryta sej till folkets kärlek? Lider han av killinggängssyndromet att vilja vara både folklig och extrem?1995 gav han - till svenska folkets oförställda glädje - ut en bok. Den heter "Martins bästa och sämsta" och består av reproduktioner av gamla kända vitsar. Den innehåller också en nittonsidig intervju med Martin Timell om hans förhållande till sina barn (han försöker vara en sträng pappa), till Absolut citron och "sillande" ("då känner man sig jävligt rik"), till resande (han har rest mycket men numera blir det "oftast tillsammans med familjen") och till Gud ("en trygghet").

Vi får också några anekdoter om hur Martin slussat Karl Johanslussen ("det var bara att köra in som en enda stor, gigantisk spermie") och sprungit naken och jagat grävlingar och om hur han hyrt bil en gång i Thailand. Sen går vi över till bokens huvudämne: skämt. Enligt baksidestexten bl.a. "timellska kvickheter i god MAD-tradition" och "splitter nya godingar".

Skämten är uppdelade i ett gäng festliga kategorier: "för barn och läskunniga hundar", "som doktor Alzheimer glömmer", "som kräver minst en starköl", "som kräver minst två starköl", "som dessutom kräver en påse chips", "som bara får läsas av barn i smyg och inte alls av hundar" samt "som blev över".

Flera av skämten är av bondsk karaktär, s.k. blått material. De ligger ofta insprängda i gyttret av uppdaterade gamla Strix-anekdoter, lumparskämt, norgehistorier, skolgårdshumor och Blandaren-vitsar. Några är av lätt sexistisk karaktär:

Vad ska man ge en blondin som har allt?
Penicillin.

Hur får en blondin orgasm?
Hon blundar och tänker på shopping.


Andra fokuserar mer allmänt på det genitala. Där är historien om gynekologen som lyckas måla en hel lägenhet genom brevinkastet, och så den klassiska definitionen på kaos: "fem blinda lesbiska tjejer instängda i en fiskaffär". En enstaka "alla barnen"-historia, av kulturtidskrften Aftonbladet kallad "sjukis", har kommit med:

Alla barnen älskar med varann
utom Elinor
hon har köpt en labrador


Vissa skämt skulle jag också kategorisera som "utfyllnad": "Hej, Jungman Jansson. Är det en frestelse?", "Postflickorna ska omtandas" och "det bästa hos människan är huden".

Vi ska komma ihåg att 1995 var Martin Timell fortfarande främst känd från Bullen, SVT-programmet som berömde sej av att lyssna på kidsen. Han hade visserligen lett lördagsunderhållningssmörgåsbordet Det kommer mera med Arne Hegerfors, men också det var familjetillvänt och brett. I alla intervjuer han gav - och givetvis också den intervju han låtit göra med sej själv i den här boken - berättade han utförligt om sitt gamla engagemang i Svenska Kyrkans Unga.

Vad ville han bevisa med den här boken? Ville han teckna sej själv med hela paletten? Understryka att han minsann inte bara var en hygglig prick utan också ett gapigt fyllo? Jag har inga synpunkter på innehållet - annat än att jag tycker att det är det tråkigaste jag läst - utan min undran är mer teoretisk än indignerad.Varför kallade Timell 1995 in tecknaren Christina Alvner - känd från Kamratposten och barnserien Jycken i kulturtidskriften Aftonbladet - för att illustrera vitsar om vampyrer som använder tamponger som tepåsar? Vad var det han ville säja svenska folket? Hade han över huvud taget nåt att säja svenska folket? Eller hade det brunnit i hans huvud också?

FOTNOT: tack till Måns Nilsson för boktipset.

fredag 21 november 2008

Kulle - en kille som ville.

1955 var Jarl Kulle 28 år och uttalade sej på det här viset för en tidskrift:

Jag har som torde vara bekant alltid efterlyst kvinnlighetens renässans. Jag vill att min fru inte bara ska sköta ett hem, utan hon ska tycka riktigt mycket om att sköta ett hem. Jag tror bestämt att min idealflicka ska ha långt hår, riktigt långt hår, som hon kan fläta till fantasifulla frisyrer.

Han la i ett annat sammanhang till:

Jag vill ha en kvinna som både kan skura en trappa och vara balens drottning.Tillfrågad om de här citaten i intervjuboken "Jag Kulle" 1979, försvarar sej Kulle med att det där var längesen:

Nu skulle jag vilja, inte rätta till, men förtydliga vad jag sa om att kvinnans finaste uppgifter är att vara mor och maka och att hennes viktigaste mission är i hemmet. [---]

Tro inte heller att jag menar att kvinnan ska tvingas till det ena eller det andra, hon ska självklart ha frihet att välja själv. Men hon ska djävlar anamma - det är rysligt vad jag svär, det låter oborstat och ordfattigt - inte tvingas ut i förvärvslivet, vilket ju är den nya trenden.

Hon ska inte känna att det som något skamligt att leva i och för hemmet. Jag har en obehaglig känsla av att hon nu för att vara ´med sin tid´ tvingas till något som i grunden är emot de flesta kvinnors natur.


Det finns så klart mycket att anmärka på i detta, vilket givetvis är en smula överfödigt eftersom Kulle är död med sina åsikter. Men det som fascinerar mej är inte bara att en man som gjorde en karriär på att prata manierat och bära lösmustasch över huvud taget uttalar sej om vad som är naturligt.

Det slår mej också att det inte var särskilt längesen som såna här röster hördes i - och dominerade - debatten. För inte så många decennier sen var det helt okej att ställa sej upp inför auditoriet och säja "jag vill att min hustru diskar min disk". Må så vara att en majoritet inom kristdemokraterna fortfarande tycker det, men de har ju lärt sej att inte säja det.

Kulle fortsätter sin lätt daterade utvikning:

Jag tror att det uppväxande släktet tar stor skada av att inte ha ett hem som tryggas av en vakande mor. Barnen måste lära sig gå, lära sig tala, annars kommer de endast att ha läten som sådana barn som tagits hand om av apor och vargar. Hör på många ungdomar i dag, talar dom svenska eller ger dom bara ifrån sig läten?

Här visar han en viss brist på insikt i språkutveckling; det är ju inte via bröstmjölk man tillskansar sej språkkunskaper. Även barn som träffar sin far regelbundet eller umgås med andra barn och vuxna utsätts ju för talad svenska.

Men åter igen: poängen är inte att raljera över en gammal Drramaaaten-diva, utan att konstatera hur diskurser och paradigm har skiftat under åren. Må så vara att Dramaten-stjärnor fortfarande pryglar sina fruar och är mer intresserade av punktantalet i sina affischnamn än i sina barn.

Men de står ju inte för det offentligt.

Om ytterligare tre generationer Dramaten kanske ord och handling har börjat matcha varann så de manliga stjärnorna har slutat mäta kuk på krogen och de kvinnliga slutat äta antidepressiva. Den dagen ska jag också boka biljett.

torsdag 20 november 2008

Fel-giganten.

Det här är egentligen inte en skojblogg. Larv och trams kan akademiledamöter och dramatenskådisar ägna sej åt. Vi stackare som försöker överleva på humor måste ständigt visa vilka seriöst arbetande lirare vi är.

Vill man läsa festliga felstavningar och se på tossiga arga lappar och fnissa åt tjyvlyssnade vardagskonversationer söker man sej lämpligen till såna bloggar. Här läser man om gamla gubbar, döda gubbar och nästan döda gubbar. Och det är inget att fnissa åt!

Jag måste dock tillåta mej att göra ett undantag. Jag var nämligen på El-Giganten och hittade den här skylten:Hur kan det bli så? Har dom inga korrläsare? Skylten är ju fabriksproducerad! Jag bor vid Möllevången där många handtextade skyltar annonserar "tvät av matta" och "service och kvalite". Det må väl vara dom krigstraumatiserade dissidenterna och oppositionella flyktingarna förlåtet, dom har gissningsvis annat än rättstavning att fundera på.

Men det här är ju ett seriöst företag som säljer vitvaror och skänker en cykel på köpet. Ska jag ta dom på allvar när jag köper fotbadkar?

tisdag 18 november 2008

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: "Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år."

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos - om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra - den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad "en renässansmänniska" (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta - men helt fabulerade - imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär "I huvet på n´Gamlin". Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino - Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: "Här vilar Yngve Gamlin" och sen en pil neråt.

måndag 17 november 2008

Begåvade människor jag känner del 5: Sanna Persson-Halapi.

I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är - liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins - Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan - såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm - med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.
Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan - rent bokstavligt - och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

söndag 16 november 2008

Nämen! Nu blir det riktigt fnoskigt! ÄNNU fler memoarer med ÄNNU fler finurliga titlar! (Del 6!)

Jag vet inget annat om Lennart Johansson än att han har haft nåt med fotboll att göra på nåt slags internationell nivå. Det räcker. Hans minnesanteckningar från ett långt liv i det gröna gräsets schacks tjänst har en perfekt finurlighetstitel, så pregnant, så exakt, så distinkt. Den innefattar allt en fotbollens administratör och diplomat behöver förmedla - i sammanlagt fyra ord:"Nya mål" (ni är med på finurligheten? Mål kan ju både syfta på fotbollsmål och en mer abstrakt riktpunkt) - "nya planer" (samma sak - BÅDE fotbollsplan och strategi)!

Jag lyfter på min gamla klappkeps i pur beundran. En mästare har agerat. Jag skulle hellre äta rävgift iförd en lite för liten hatt än läsa själva boken, men framsidan kan jag stirra på i säkert en halv minut, häpen, fascinerad och (häpp!) mållös!

lördag 15 november 2008

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 5.

Som kulturarbetare finns det saker du förväntas göra. Som hårdrockstrummis förväntas du doppa snoppen i äggburritos för att din flickvän inte ska lukta att du har varit otrogen.

Som Sune Mangs förväntas du sjunga "Någonting att äta", annars kommer inte publiken att släppa dej av scenen.

Som finsk skådespelare förväntas du skrika könsord och jonglera med din egen avföring.

Som svensk skådespelare förväntas du prata överdrivet artikulerat, vilket är totalt meningslöst eftersom du som svensk ljudtekniker förväntas koncentrera dej på atmosfärljudet.

Och som memoarförfattare förväntas du döpa dina minnesord till nåt som fiffigt anspelar på ditt namn, din karriär och helst nån gammal sur soldatanekdot. Det gäller hög- som lågkulturarbetare, företagsfifflare som stjärnjurist, spritprimadonna som legitimerad lekare.

Även en av våra hovsångerskor sällar sej till raden. Hennes första minnesskrift tassar lite försiktigt på dubbeltydighetsgränsen - "I min tonart" - medan den andra löper hela finurlighetslinan ut:Ni fattar grejen va? "Sjung ut" betyder ju att man ska säja vad man har på hjärtat och så är hon dessutom sångerska!!! Exakt så på pricken-fyndigt som det anstår en koloratursopran.

torsdag 13 november 2008

Glädje genom World Wide Webb.

Man blir glad över bloggläsare som tipsar en om Åke Catos blogg och nu senast Nick Borgens vägmatsrecensionsblogg. Man blir ännu gladare när man konstaterar a) att Nick Borgen alls är i livet, b) att Nick Borgen är väldigt engagerad i vad han äter på turné, c) att Nick Borgen använder ett betygssystem med 1-10 "Nickar", d) att Nick Borgen ibland får ur sej stycken som detta:

Maten på Mallorca varierar. (som tur é) Själv älskar jag lam och detta utmärkta kött är spanjorerna specialister på. Tyvärr finns stortsätt bara svenska, norska och engelska restauranger i Magaluf. Ganska trist. Skall du äta spanskt måste du ge dig ut av turistorterna.

och detta:

Testa golfen, (huuuu, inget för nybörjare en traumatisk och mentalt skräckinjagande upplevelse.)
Ha, ha, ha! Va' inte rädd.
Golfbanan är otroligt rolig att spela...


- och e) att detta inte hindrar Nick Borgen från att skriva en roman! Och att den boken handlar om en kvinna som upptäcker att hennes morfar överlevt Gulag och som "med hjälp av en avhoppat rysk professor" får "kontakter på insidan järnridån och börjar en resa som blir till ett äventyr utan motstycke".

Men allra gladast blir man förstås över hur enkelt och geschwint man kan ladda ner Nick Borgens insjungning av Ruby Tuesday.

onsdag 12 november 2008

Förklaring för upplänningar.

I föregående inlägg påstås att Olov Svedelid - mannen som gav oss Roland Hassel, Rosenbaum och Gösta Krantz memoarer - gör den så kallade "Per T Ohlsson-gesten".

Per T Ohlsson är alltså nåt slags politisk redaktör på Malmös lokaltidning Sydsvenskan. Han skriver en helsida om USA varje söndag. Av någon anledning hade han länge en bild-byline där han sitter så här:Hade man från början svårt att ta honom på allvar för hans åsikter, så blev det liksom ännu svårare när han poserade som en blandning mellan kerub och frökens kelgris.

tisdag 11 november 2008

Silberskys selektiva minne del 2.

I Stockholms lokaltidning DN 2006 blir stjärnjurist Silbersky tillfrågad varför han syns så mycket i medierna. Han svarar:

- Jag skulle aldrig ställa upp om det inte gagnade mina klienter. Du hittar inga hemma hos-reportage med mig.

I beg to differ. Som stolt innehavare till festtraktörerna Ulf & Kickes kokbok/sjukt inställsamma kändisreportagebok "Det är serverat!" - med underrubriken "Möte med matglada människor" - kan jag till och med plocka fram bevismaterial A.Your honour! Vad hittar vi på sidan 50? Just det - ett hemmahosreportage med Leif Silbersky!

Det är för övrigt i samma bok som Lill Lindfors bjuder på "vårlig ananasöverraskning", Emilio Ingrosso uttalar sej om vägmatens standard ("bara att få tag i en fräsch sallad kan vara ett problem") och Lasse Berghagen delar med sej av receptet på sina trollbullar.

Under rubriken "Författarnas förföriska frestelser" poserar stjärnjuristen bredvid sin kompis Olov Svedelid, med vilken han skrev de något torftiga kriminalhistorierna om den judiske stjärnadvokaten Rosenbaum.Silbersky bjuder frejdigt på sej själv:

- Jag är mest begåvad på att öppna burkar, vrida på kontakter, flytta kastruller och koka vatten.Festtraktörerna och språkvirtouserna Ulf & Kicke radar upp tankekorn, aha-upplevelser och insikter med närmast oscarwildesk precision:

Förrätten är alltid lättlagad, och snabbt ska det gå så att huvudrätten inte står och kallnar.

Huvudrätten ska vara något alldeles extra - påkostad, elegant, gärna åt det extrema hållet. Den ska helst bli ett minne för livet ...


Vad de där tre punkterna, som normalt signalerar spänning, har där att göra blir jag inte riktigt klok på. Nåt mer ospännande än författarparet Silbersky-Svedelids festsupé för sina fruar Rita och Elli har antagligen aldrig hamnat på en boksida.

Och just som man trodde att det inte kunde bli mer tillrättalagt och tillgjort, hittar man bilden där Leif låtsas läsa ur sin och Olovs nya bok, medan Olov intresserat håller fingret under hakan (för Sydsvenskan-läsare känd som "Per T Ohlsson-gesten") medan alla tränger ihop sej runt en fåtölj i ett torftigt möblerat hörn:(För övrigt förekommer boken "Narrspel" på tre av fyra bilder i reportaget, en gång bredvid sparrissoppan och en gång bredvid sjötungan. Men antagligen ser Silbersky till att visa upp den för att det gagnar hans klienter.)

måndag 10 november 2008

Trokonstnärskap.

I en gammal sketch från 1961, "Tusenkonstnären", intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare CV. Han har bl.a. varit "hoj-sångare i ett zigenarband" (alltså han som skriker HOJ!) och "tro-konstnär".

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom - "1 plus 1 är lika med 87" och "kungen heter Axel Välling" - och Alfredson svarar efter betänketid "ja, det kan jag gott tro".

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant - östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta - måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte - som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid - hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dom till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon "smygföraktar religiösa".

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots - eller möjligen på grund av - den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.

söndag 9 november 2008

Silberskys selektiva minne.

1976 greps den s.k. "bordellmamman" av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd "sliddersladder", som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman - ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral - av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sej an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till "Makten, männen, mörkläggningen" (2003) - Deanne Rauscher & Janne Mattsson - besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys "försvar" (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

"Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet".
"Jaha, jag kommer inte ihåg någonting".
"Det är 25 år sedan."
"Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så ... Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren."
"Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången."
"Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!"


Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer - landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! - och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon - bl.a. "avkopplande musik, pianomusik" - och att din bok "Och tiden den stod stilla" drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting - nada, rien, nothing - av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sej när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man "ska gå ned till heltid när han fyller 75") måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säjer inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säjer är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sej själv.

fredag 7 november 2008

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

John Cleese sålde sitt Fawlty Towers-manus till amerikanska ABC. Fawlty Towers - som föregrep Larry Davids credo till Seinfeld-författarna "No hugging, no learning" med sexton år - ansågs inte riktigt passa den amerikanska smaken. Den var för ångestladdad, för neurotisk, för cynisk, för kompromisslös i sin syn på människorna som ömkliga och utsatta.

Amerikaner gillar ju mer baseball och popcorn och sånt.

Därför gjorde man vissa smärre justeringar för den amerikanska marknaden. Man la t.ex. till lyckliga slut och försoningar.

Och så tog man bort Basil.

"Amanda´s house" - med Bea Arthur (pantertantern Dorothy) som hotellägare - lär inte ha blivit nån jättesuccé, men visades faktiskt i SVT typ 85.1819 spelades Hamlet på Kungliga Teatern - numera mest känd som Drrramaaaaten - för första gången. Den hade då tvåhundra år på nacken. Baronen, översten och teaterchefen Gustaf Åkerhielm kände också ett behov av att korrigera texten. Det gjorde han rätt i. Alla vet ju att överstar och friherrar är bättre lämpade för dramer än t.ex. dramatiker.

Bl.a. ansåg Åkerhielm att det var "farligt för folket" att se kungligheter bete sej ovärdigt. Han strök därför de scener som visade kungligheter bete sej ovärdigt.

Eftersom hela pjäsen som bekant handlar om en kung som mördas av sin bror och hustru och vars son beter sej pubertalt och skickar sin fjälla i döden, kan inte särskilt mycket av ursprungstexten ha funnits kvar på slutet.

Särskilt inte som det ansågs okulturellt och smaklöst att som Shakespeare blanda tragedi med ett gycklarspel. Varför jag gissar att Åkerhielm även strök gycklarscenerna.

Dom rester av ursprungstexten som fanns kvar - troligen fäktningsscenen mellan Hamlet och Laertes - "förskönade" Åkerhielm för säkerhets skull.Jag pratar regelbundet med människor vars arbete är att filmfotografera, ljudlägga och göra humor, som ägnat stora delar av sitt liv åt att tillskansa sej ett yrkeskunnande och en position. De berättar ibland om hur de spelar upp sina filmer och sketcher för uppdragsgivare från t.ex. ostkrämarbranschen eller spiknasarbranschen.

Dessa ost- och spikmånglare kan då säja saker av typen "det är lite mycket grönt i bilderna".

Det står dom naturligtvis fritt att tycka detta, särskilt som det är dom som pröjsar. Men faktum kvarstår: ibland skulle man kunna låta folk som kan saker göra saker istället för folk som inte kan saker.

Det är ju ytterst sällan en ljudtekniker förklarar för en mejerist hur man gör en perfekt herrgård eller en dramatiker påpekar för en överste hur man bäst runkar bulle.

torsdag 6 november 2008

Dåtidens dårar del 2.

På tjugotalet fanns inte Hibernal eller andra giftfärgade preparat. Det var en svår tid att vara psykotisk i - och en väl så svår tid att vårda psykotiska i. Det enklaste sättet att deala med ett våldsamt psykotiskt anfall var naturligtvis att binda tokstollen runt en stolpe.

Karin Neuman-Rahn var för sin tid en progressiv humanist. Hon skrev sin bok "Den psykiskt sjuka människan och hennes vård" 1924 som en handledning för "sinnessjuksköterskor", för att dessa inte skulle skrämmas av dom "abnorma" patienterna utan ge dom en god och handfast vård.

Hon ledsagar sinnesjuksköterskan in spe genom en djungel av fascinerande åkommor. Alla bilderna är kanske inte så illustrativa i sej, men kombinerade med bildtexten utlöses ett associationsregn i bästa Stenmark-stil:Varav vi drar slutsatsen att "maniker" är synonym med "bifigur i en pilsnerfilm"."...samt i badkar."Man vill så gärna veta varför dom beundrar henne. För att hon vågade vara sej själv? För att hysteri var på modet och hon var trendsättaren? Och hur hysterisk är hon egentligen på en skala? Är det ett tecken på hysteri att hon släpat med sej sin säng ut i grönskan? Är det inte snarare tecken på lättja? Är hon över huvud taget inte oerhört avslappnad för att vara hysterisk?Jag menar, här snackar vi hysteri av toppklass!Hade någon använt en kvinna med stripigt hår och spöklik blick upptryckt mot en vägg för att illustrera hallucinatoriskt sinnestillstånd i en spelfilm hade jag tyckt att det var klyschigt. Även den mest fantasifulla over-the-top-wacko-dåren trampar alltså i upplöjda fåror. Inte ens originalen får vara originella. Vi är alla kopior. Utom Ricky Bruch.Som sagt var. Vad säjer man om en megaloman i lagerkrans? Been there, done that, bought the T-shirt. Gäsp.Här är det i alla fall nån som försöker sej på en smula originalitet. Jag är egentligen mest intresserad av det där repet som han/hon har hängande runt kroppen. Dessutom får man väl ge en eloge till hans/hennes balanssinne. Samtidigt måste man kritisera det väldigt inrutade, snäva tänkandet: det finns antagligen en hel sovsal att dansa katatoniskt i, men patienten väljer ändå en löjligt smal sängsida.Exakt vad hos den här gubben som visar paranoiasymptomen förbryllar mej. Är det hans konstiga katolska ämbetsdräkt? Är det blicken mot taket? Tror han att han är förföljd av illasinnade innertaksmakter?En hjärnkittlande bild i MC Eschers anda: är det vad kvinnan ser som är en synhallucination eller är det kvinnan själv som är synhallucinationen? Är det hon eller vi som är hallucinatoriska? Och visst är symptomen på synhallucination ganska lika dom på paranoia, dvs. blick riktad mot taket?Bilden som gissningsvis la grunden till hela Roy Anderssons bildspråk, ideologi och världsuppfattning.

onsdag 5 november 2008

Dåtidens dårar del 1.

Förr i världen hade man en mer krass syn på människan än idag. Då hycklade man inte med nyanseringar och tillgjord förståelse. Då var en galning en galning och en downssyndromare en idiot.

"Den psykiskt sjuka människan och hennes vård" (1924) är ett illustrerat standardverk om hur galningar beter sej och vad man lämpligast gör åt saken.

Viktigt att ta till sej när man läser denna volym, är att författaren Karin Neuman-Rahn hade en för sin tid humanistisk syn på psykiskt sjuka. Hon börjar med att berätta om forna tiders (1800-talets) omänskliga behandling:

Metoderna överbjödo varandra i omänsklighet. Man inympade skabb, koppor, ros och andra svåra sjukdomar, och ingned retande salvor, som framkallade svåra utslag och olidliga plågor. Man band den sjuke vid en stolpe, där han fick stå med armarna utsträckta åt sidorna dagar igenom, eller ock fick han sitta fastsurrad under månader, ja år, i tvångsstol, ofta med svåra kontrakturer som följd.Man ska alltså ha i åtanke att Neuman-Rahns hållning var human och progressiv på sin tid. Hon är tveksam till att kalla "onanien" sjuklig (det gjorde andra). Hon står och vacklar i sitt förhållande till homosexualitet och funderar över huruvida den ska betraktas som medfödd och obotlig ("böjelserna taga sig redan i barnaåren uttryck i lekarna, senare i yrket") eller beror på "själslig smitta från äldre homosexuella".

Hon är noga med att inga av de behandlingsformer hon föreslår - som ofta går ut på att svepa in psykfallen i lakan eller ligga länge i badet - ska användas som straff. Hon har också en tydlig och konkret erfarenhet av sjuksköterskeyrkets alla aspekter:

Om patienten icke kan förmås att tömma tarmen på bestämda tider utan gör detta godtyckligt, förorenar sängen, kläderna, smetar omkring sig, kanske förtär sina uttömningar, måste stora lavemang eller tarmspolningar profylaktiskt och regelbundet företagas.

Icke desto mindre skriver hon ett kapitel med rubriken "Idioti och Imbecillitet". Det illustreras av den här bilden:Där kan vi inhämta såna här matnyttigheter:

Bland de andesvaga kunna olika grupper särskiljas, nämligen de djupast stående idioterna och de imbecilla, vilka representerar olika grader av svagsinthet.

Hos de lägst stående idioterna komma allenas de animala känslorna till utveckling, varför den sjukes torftiga själsliv måste betraktas som rena reflexer.

I den djupaste idiotien är det redan i det yttre i ögonenfallande: brisfällig, oharmonisk utveckling av de olika kroppsdelarna, än för stort, än för litet huvud, slö och tom blick, öppen mun med oregelbundna, ibland outvecklade tänder och stark spottavsöndring.

Idioten är osnygg och måste skötas i alla detaljer.

Trots sin glupskhet måste idioten matas. Han snattar gärna, ty han känner ingen skillnad på mitt och ditt.

Driftlivet är starkt utvecklat och tidigt vaknad sexualitet med livligt onaniserande är en rätt vanlig företeelse.

Lyckligtvis dö idioterna vanligen tidigt.

Den lättaste graden av andesvaghet representeras av de debila. [---] De bilda tillsammans en enda stor grupp av undermåliga individer och utgöra en verklig börda för både familj och samhälle. [---] Kvinnorna hamna ofta i prostitutionen.


Det kan låta hårt, kallt och oempatiskt. Det är det inte. Åtminstone inte bara. "Idiot", "imbecill", "debil" och "svagsint" var tidens terminologi; skällsord har de blivit i efterhand. Författarens syn på de avvikande är handfast. Hon är övertygad om att en vänlig, konsekvent men framför allt auktoritär vård är receptet:

En sådan imbecill flicka, A.I. inhämtades till sjukhuset under stark oro, var osnygg och fullständigt analfabet. Sköterskan tog med kärlek och målmedveten energi ihop med hennes uppfostran, och några år senare konfirmerades flickan ihop med andra barn.

Slutet gott, allting gott således. Sen 1924 har det gått framåt inom psykiatrin. Det tog visserligen vägen över institutionalisering, elchocker, hästdoser Hibernal och en slutlig nedmontering av hela verksamheten, men idag säjer vi ju inte längre "idioter" om folk med Downs syndrom. Vi säjer "förståndshandikappade" och klappar oss självbelåtet på axeln.

tisdag 4 november 2008

Åshöjdens Socialdemokratiska Bollklubb.

"Åshöjdens BK" kom som bok 1967-71, som serie i Buster från 1975 och som teveserie 1985. Det är en mäkta spridd historia, den om det lilla skånska samhället som sätts på kartan under rekordåren, tack vare europaväg, fotboll och samförståndsanda.Mannen som faktiskt fick åtskilliga pojkar att läsa böcker hette Max Lundgren. Han var mer eller mindre husförfattare åt SVT Malmös dramaavdelning under långeliga tider. Förutom att vara en skribent som behärskade hantverket var han såsse. Det var man om man bodde i Malmö på sjuttitalet, och Lundgren gjorde ingen hemlighet av det i sina böcker. En heter t.ex. "Inga Eliasson, affärsbiträde" och handlar bl.a. om bildandet av ett Konsum.

Rune Formare hette en av Malmö-TV:s fast anställda regissörer (den andra var Jan Hemmel, så småningom tillkom Richard Hobert). Även han var såsse. Det kungör han glatt i Bengt Forslunds standardverk om den svenska tv-teatern.

Det får man naturligtvis lov att vara. Mej synnerligen närstående är aktiva inom SAP. Det kan bli lite ensidigt dock om det bara är den rösten som kommer till tals i drama efter drama.

Teveserien Åshöjdens BK finns numera på dvd. När jag nu tittat på den är jag tveksam till om det verkligen är just den produktionen som ska lyftas fram ur SVT:s åttitalsfatabur. Å andra sidan kan jag inte komma på vad det borde vara istället.

Som alltid med nåt som en gång betydde nåt känns det mesta igen. Som för det mesta med nåt som en gång betydde nåt undrar man varför det betydde nåt.

Jag har aldrig varit intresserad av fotboll. Ändå läste jag Åshöjden. Jag tror jag tillhörde den exklusiva minoritet av Åshöjden-läsarna som faktiskt engagerade mej i parallellberättelsen om det expansiva sextitalet, Bagarns motell och Edwards turistbygge. Och så har jag alltid varit fascinerad av tattare. Det kanske kom just från Åshöjden?

I teveserien spelas tattarnas mest framträdande figur, Ruben Svarte, av Göran Ragnerstam. Det hade jag faktiskt inga som helst minnen av. På omslaget nämns hans namn som ett av tre. Det är falsk varudeklaration. Ruben Svarte är allt annat än en huvudfigur i storyn.I övrigt är det idel bortglömda och försvunna namn och ansikten. Johan Hedenberg förstås, som efter Åshöjen spelade våldtäktsman i Varuhuset och sen upplöstes i atomer under några decennier. Han var 31 när teveserien hade premiär. Han spelar Edward Engmark, som är gymnasist. Hur tänkte Rune Formare där? Var det fullkomligt omöjligt att hitta en gymnasist för rollen som en gymnasist?

Samma sak gäller dialekten. Byn Åshöjden är en isolerad språkzon utan påverkan från byarna runt omkring. På medeltiden byggdes en mur runt samhället, och sen dess har ingen varit utsocknes och påverkats av omgivningens tungrots-r och diftonger. Istället har man utvecklat en egen dialekt. Den heter teatersvenska och finns inte i verkligheten.

Jag har aldrig begripit det där. Jag har aldrig träffat nån människa som tycker att det är ett smart grepp av svenska castare att sätta gävlebor som skånska poliser, stockholmare som pajalaynglingar eller Regina Lund som finlandssvenska. Dom flesta känner till att man pratar skånska i Skåne. Ett effektivt sätt att döda all form av illusion är att låta skåningar prata hittepåspråk.

På samma sätt som jag inte kan förstå varför man låter skådisar ha kvar sina åttitalsfrisyrer i en serie som uttryckligen handlar om sextitalet.

Johan Hedenberg spelar alltså artonårige Edward från nordvästra Skåne i slutet av sextitalet. Det gör han som trettiplussare med tungspets-r och sån frisyr som dom coola snubbarna hade i fotokatalogen 85. Är det en medveten Verfremdungseffekt? Ska jag hela tiden sitta och tänka "just det, det är inte på riktigt, det är bara en teveserie"? Varför ska jag i så fall göra det?

Andra upptäckter som fascinerar: Sten "Taxi" Jonsson, numera riksbekant via Hammarsson och Wiking, var mediekåt redan då. Han flimrar förbi i en statistroll. Och redan då började han av allt att döma dagen med wienerbröd och fetmjölk.Och "pilen", den symbol som betydde att ett annat program började i andra kanalen, ett sånt där fenomen jag aldrig kommer att kunna förklara för min son ("jo förstår du, det fanns bara två kanaler och Arne Weise var med i dom båda och så var det för att någon hade bestämt att det inte fick vara flera"), har på nåt vis letat sej in på dvd-versionen.Hur kan det komma sej? La man in den från början? La man programtablån efter när pilen skulle börja blinka i grannkanalen?

"Åshöjdens BK" är inte direkt dålig. Rune Formare har en lite olycklig kärlek för män i träningsoverall som springer i motljus, men i övrigt är tempot inte så segt som jag befarat. Felet med den är snarare att den är så förbannat harmlös. Det är en serie som skulle kunna handla om konflikter. Istället handlar den om konsensus. Om samförstånd och laganda och ett samhälle vi bygger gemensamt om vi bara slutar bråka.

Det är en socialdemokratisk teveserie. Och det är exakt så spännande som det låter.Sen undrar jag så klart vad som hände med killen som spelade "Kula". Med en sån look borde hans karriär ha varat i evinnerlighet.