tisdag 31 mars 2009

Gästabud.

Det är nåt med kombinationen inställsamhet och finurlighet som får töntometern att gå i topp. Radarparet Ulf & Kicke – festtraktörer med passerkort till varenda svensk kändis utan självaktning – tog sej under nittitalet hem till diverse skådisar och politiker – och oproportionerligt många glaskonstnärer – för att traktera fest och slicka stjärt.

Detta resulterade i tre löjligt dyra kokböcker, där "Gästabud" är dyrast och löjligast. Töntiga foton konkurrerar med töntiga rubriker om uppmärksamheten. Själva recepten försvinner ärligt talat i mängden.Gamle fängelsechefen AnnBritt Grünewald poserar med sin man – som hon av allt att döma hittat innanför murarna – och Ulf & Kicke (alternativt deras spökskrivare) sätter rubriken ”AnnBritt fängslar alla med sin mat".Hemma hos talman Birgitta Dahl och hennes man är rubriken satt på förhand: ”Birgitta Dahl har Enn Kokk i köket”. Man har en stark känsla av att Ulf & Kicke (och deras spökskrivare) tagit sej hem till Birgitta och Enn bara för den rubrikens skull. Och, givetvis, för att få sola sej i glansen från människor som gjort nåt ordentligt med sina liv.

Hos tevemeteorologen Per Holmgren är rubriken naturligtvis ”Hur ser middagsprognosen ut, Per?”. Hos Rederiet-”stjärnan” Bengt Bauler heter det ”Från Rederiet till skafferiet”. Sanna Nielsen bjuder på kycklingpasta och får rubriken ”Sannas pasta smakar fågel”.

Och kopplingen hockeymål – matmål är Ulf & Kicke (och spökskrivaren) så nöjda med att de använder den både på Mats Näslund (”Mats Näslund ordnar målet”) och en hockey-VM-låt-kompositör Peter Karlsson (”Han glider in med ett festligt mål”).

Och för den som undrar – visst får Millesgårdens chef Staffan Carlén rubriken ”Mat – ingen konst för museichefen!”Hos paret AugustBille och Pernilla – får man inte till nån vidare rubrik (”Julmiddag hos Bille och Pernilla” är inte så kul tycker jag, däremot är rätten ”Den goda viljans köttbullar” så knäpp att jag fnissar till). Det här besöket ska främst apostroferas för att man lyckats få den något pretentiöse Bille August att knäppa upp så till den milda grad att han ser riktigt bäng ut.Hos glaskonstnären Martti Rytkönen är inte rubriken heller särskilt finurlig (”Vad är vatruska och karjalanp …?” är mest förbryllande), men se så festligt glaskonstnären poserar med en cocktailtomat! Vem har sagt att glaskonstnärer måste vara ena skitnödiga uppblåsta typer bara för att de sysslar med glas och kallar det konst?Festligast av alla i boken är hockeybasen Rickard Fagerlund, som dels ikläder sej festlig hockeymundering och står beredd med brandspruta när kompisen lagar mat, dels har en kompis med ett förkläde med uppmaningen ”Tacka mig inte – DISKA!”. Så kul har man det inom hockeyn.

Och ja, rubriken lyder ”Ishockeybasen är offside vid spisen”.

måndag 30 mars 2009

Extra! Extra! Proggig ungdomsbok i nyutgåva!

För den som känner ett skriande behov av att se hur kommunistungdomsboksförfattaren Sven Wernström såg på världen 1971 finns nu "Mannen på tåget" i nyutgåva. Ett fantastiskt tidsdokument om hur en skogsarbetare från Norrland leder den svenska revolutionen via Hylands hörna. Pallar ni inte läsa hela boken har jag citerat cirka hälften i ett gammalt inlägg.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 5.

Som författare är den gamle stjärnjuristen Henning Sjöström mustig, lösmynt men framför allt associativ. Han hoppar helt utan att förklara varför mellan ämnena. Böcker som påstås vara barndomsminnen och bygdeskildringar från byn Burträsk, handlar lika mycket om olika mål den vuxne Henning åtagit sej och, väldigt otippat, Hennings åderbråcksoperation.

I boken "Vägen förbi" - i vilken Henning inledde sitt "samförfattarskap" med brodern Ernst - görs helt apropå en ganska lång utvikning kring hur "två baroner, en friherre och en greve" skjuter lerduvor:

- Vi slutar skjuta, sa baron Jevard Joakim Teodor Boltenstern. Får jag i stället berätta om hur jag äntligen fick klarhet i min vän argentinaren. Vi träffades första gången på ridskolan i Buenos Aires. Han imponerade mycket på mig. Han hade kvinnor varje natt. För några år sedan råkade jag honom igen. Det var på S:t Cyr i Paris. Vi bodde på samma hotell - min vän argentinaren och jag. Och han hade alltjämt kvinnor varje natt, två och tre ibland. Hur orkade han, hur kunde han, tror ni? ... Jo, han hade löskuk.

- Nu överdriver bror, sa greve Jacques Peder Clarence Bonde.

- Han hade det, säger jag.

Påståendet blev för mycket för greve Jacques Peder Clarence Bonde:

- Du vet, Jevard Joakim Teodor Boltenstern, att det gives en man tre huvuden - struphuvudet, kukhuvudet och ... det egentliga huvudet. Har du något av dessa? Jag bara frågar.


Ja, sen tar den historien slut lika abrupt som den började.

På baksidan till boken skriver någon - gissningsvis Henning eller Ernst:

Från yttre sett hårda villkor har bröderna ur gemensamma och likartade upplevelser format Vägen förbi. Språket har tuktats till enkelhet. Den realism som präglar boken ligger så nära vad de upplevt, att de med Vägen förbi inte vill kalla sig författare utan åsyna vittnen!

Och ja, boken är utgiven på Bokförlaget Sjöström & Sjöström.

torsdag 26 mars 2009

En Bellmanhistoria.

I senaste numret av Populär Historia citeras ur ett samtida vittnesmål om Carl Michael Bellmans sista (beskrivna) föreställning 1794. Skalden säjs ha gett ett förvirrat intryck - tankarna går till Per Oscarsson - och förefallit apatisk. Han inledde lite odramaturgiskt med att sjunga en mycket sorglig visa om Gustav III:s ryska krig, som fick publiken att falla i gråt över stupade män och en död fjollig monark.

Efter en stund kom nån på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sej och började härma diverse blåsinstrument och hojta random fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken - de skrattade "mer än de orkade".

Det som fascinerar mej mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans "besynnerliga" klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mej offentligt i nåt så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt röv.

onsdag 25 mars 2009

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 4.

Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet " - Byn". Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.

"Så fortsatte vägen från Byn" - lustigt nog skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst - handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:

I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.

- Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.

Då var flickan lika mjuk igen.

- Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.

Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.

- Våldta mig, sa flickan.

- Vad sa du???

- Våldta mig!

Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.

- Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.

Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.

- Tänker du gå, frågade hon.

- Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.

- Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.

- Aldrig i livet!

Då sträckte hon ut händerna mot mig.

- Jag svär att inte göra så mera, sa hon.

Hon såg mjuk och fin ut.

Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.

Efter en stund sa hon:

- Jag är oskuld.

- Det säger väl alla, sa jag.

- Men det är säker att jag är oskuld.

Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.

- Du får ta min oskuld, sa hon.

- Det säger du bara för att få anledning att slåss ...

- Nä, jag menar det.

Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.

- Men du måste lova en sak först, sa hon.

- Vad då?

- Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.

Jag funderade en stund.

- Ja, släng hit den då, sa jag dystert.

Flickan skrattade mjukt och dämpat.

- Vad skrattar du åt?

- Du sa "släng hit den".

- I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.

Hon knuffade bort mig.

- Inte nu, sa hon.

Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.


Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.

Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet "störtkruka"? Eller att Henning bär sportmössa?

tisdag 24 mars 2009

Friheten, kulturen och ordmassan.

Fram tills för några dagar sen var jag lyckligt omedveten om Vladimir Oravskys existens. Nu har jag tragglat mej igenom hans bok "Friheten i kulturen" och låtit mej fascineras. Man kan tycka mycket om denne Oravsky, men han gillar att sticka ut hakan.

Ytterst tror jag att den här boken handlar om att Oravsky varit med och skrivit en bok och en musikal och kanske nån annan text om Astrid Lindgrens utomäktenskapliga graviditet i slutet på tjugotalet. Enligt Oravsky har den här boken stoppats av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och andra släktingar till hela Sveriges Astrid.

Detta föranleder en kaskad av ord, namndroppande, antydningar, personpåhopp, konspirationsteorier och rättshavererande.

Oravsky har säkert rätt i sak. Det ena förlaget efter det andra har tydligen tagit tillbaka sina utgivningslöften, och nånstans i skuggorna sitter säkert Karin Nyman och drar i trådarna. Jag betvivlar egentligen inte detta.

Däremot hävdar jag att den historien dränks i Vladimir Oravskys behov av att a) briljera med sitt eget kunnande, och b) ta heder och ära av alla som någon gång stött sej med Vladimir Oravsky.

Dramaturgen Carl Johan Seth kallas för "Carl Johan Bedragare Seth". Han är "författaren och regissören till den av filmkonsulenten Marianne Ahrne finansiellt stödda ofilmen Miraklet i Småland, mannen som stulit sina egna icke existerande elevers identitet för att få sin egen skit spelad på den scen på vilken hans pjäser skulle spelas".

Aftonbladets Hans Österberg kallas "Hans Pucko Österberg" och är tydligen "en enögd journalist med en hjärna lika stor som en bordshockeypuck".

Filmkrönikans Andrea Reuter är en "lättviktare" och "mannekängdocka" som ömsom kallas "Andrea ´Barbie´ Reuter" och ömsom "Andrea kuttersmycke Reuter". Orsaken till Oravskys vrede verkar vara att Reuter påstått att Marie Antoinette blev bortgift med kung Ludvig XVI NÄR HAN I SJÄLVA VERKET BARA VAR KRONPRINS DÅ!!!

Hårdast drabbas förläggare Oravsky varit i kontakt med, samt "den krokryggiga Ann Ljungberg", medförfattare till den famösa Astrid-boken och som tydligen varit aktiv i indragandet av manus. Oravsky frågar sej:

Hur kan de [ett par internationella kompisar till Oravsky, bloggarens anm.] förstå att en refuserad wannabe-författare, en Ann Ljungberg, får så mycket träck i sina blöjor att hon också lägger sig platt för att hon, som hon uttryckte det, inte har "råd att bränna några skepp"?

Om "den bedrägliga" Ann Ljungbergs medarbetande på Astrid-manuset - där även en Kurt var inblandad - får vi veta:

Nu fanns det inte ett spår av Ann Ljungberg i manuset, men eftersom både Kurt och jag tyckte att om vi en gång accepterade denna, vad som senare visade sig vara en samvetslös karriärist som samarbetspartner, så borde hon få chansen att se sitt namn i tryck även på ett bokomslag och inte bara på självbekostade visitkort och webbsidor. Även inkomsterna skulle hon dela lika med oss trots att det var vi som gjorde nästan hela jobbet och trots att vår levnadssituation skiljer sig något från Ann Ljungbergs - varken Kurt eller jag långseglar året runt i Medelhavet.

Oravsky har i övrigt ett något skrytsamt sätt att flasha sina kunskaper. Konsekvent skriver han ut människors samtliga namn ("Eva Elizabeth Marklund, kallad Liza", "Peter Michael Örn", "Mia Pernilla Wallgren, senare Östergren och sedermera August").

Han har heller inga problem att använda löjligt många ord för att slå en recensent i huvet med en ärligt talat ganska ovidkommande kunskap. Danske Jakob Steen Olsen har i förbifarten påstått i en recension att Ingmar Bergman var över nitti år. Oravsky hugger som en kobra:

Så här är det, Jakob: Ingmar Bergman är född 14 juli 1918 vilket knappast kan betyda att han för länge sedan har passerat de 90. Åtminstone inte enligt den gregorianska kalendern som antogs av Gregorius XIII anno 1582 men som i Danmark infördes först år 1700. Själva sakfrågan då? Oravsky driver trots allt en tes om en kulturmaffia som behärskar Sverige? Frågar du mej har han säkert i stora stycken rätt. Det är så klart illavarslande att diverse släktingar och kompisar sitter på stipendiefonder och fördelar statliga medel.

Jag är inte helt säker på att Oravsky är den bäste att leda fronttrupperna mot det systemet dock. Soldaterna kommer att känna sej rätt mätta på utvikningar innan det ens är dags att börja slåss.

TILLÄGG: Vladimir Oravsky har uppmärksammat den här texten och besvarat den på ett mycket sansat och ödmjukt sätt. Stor läsning.

måndag 23 mars 2009

Det svarta tevehålet.

Under min uppväxt producerade Malmö-TV fortfarande succéer. Barnjournalen fick Stora journalistpriset, Här är ditt liv bredde ut sej som en äggmaräng över lördagskvällarna, Helt Apropå vann Guldrosen i Montreaux, Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa ...

Men det vilade en förbannelse över tevehuset på Jägersro. Jag har själv knallat de där korridorerna upp och ner och hört spökena eka. En efter en föll de av och ifrån, uppslukade av ett stort svart hål. De offrade allt och mötte döden och spriten och verkligheten. Några få lyckades fly från den värsta förnedringen - Malena Ivarsson tog sej till Stockholm, Richard Hobert till filmindustrin - men de flesta stirrade ödesgudinnan i vitögat.Bengt Fahlström värvade knattereportrar och förklarade för ungdomen att W.A.S.P. stack kvinnor i halsen och slickade på svärdet efteråt. "Barnjournalen" var ett behjärtansvärt program och Fahlströms engagerade ciceronskap överskuggade hans tunna hår. Sen trillade han ut bakvägen. Började skriva travtips i tidningen Lektyr. Sågs i konstiga kläder i parker i Malmö. Står fortfarande som "fil.mag./ TV-producent" på www.hitta.se. Har inte producerat teve sen typ "Znax", sommarlovsmorronteve typ 88.Lasse Holmqvist var Stjärnan. I tjugofem år samlade han landets, världens och i synnerhet Skånes nomenklatura till primetime-spottarna. Besågs och besöktes. Birgit Nilsson, Ingrid Bergman och - i princip varje vecka - Eva Rydberg och Jan Malmsjö skapade tevehistoria, ledsagade av Holmqvists trygga småprat och Janne Tollarparns glänsande smilgropar.

Så drabbade högmodet Holmqvist. Det räckte inte med lördagskvällarna, storstjärnorna, nepotismen, makten. Han ville till USA och han ville till Danmark. Han skulle skapa en egen tevekanal: Öresundskanalen. Han hävdade att skåningar och danskar längtade efter en kanal som, med betydligt mindre resurser än SVT och DR, berättade om vad som hände i Malmö och Köpenhamn. Påståendet var felaktigt. Intresset var obefintligt.

Och en man som vant sej vid sjuttitalets monopol-SVT:s budgetar klarade sej naturligtvis ingenstans på den fria marknaden. Ikaros vingar smälte. Två konkurser ledde till två hjärtinfarkter ledde till ond bråd död. I dokumentären "TV till varje pris" har alla intervjuade samma vemodiga ansiktsuttryck. Varför var detta så viktigt för honom? Han hade ju allt - varför var han tvungen att slänga det rakt ner i Öresund?Stellan Sundahl var hjärnan och stjärnan i Helt Apropå, satirgruppen som geniförklarades när de framställde Ingvar Carlsson som en sko. På mitt mellanstadium citerades Helt Apropås årskrönika hela året fram till nästa. När jag köpte cd:n "Helt Apropå i bitar" femton år efter att programmet lagts ner insåg jag att jag kunde nästan alla låtar utantill trots att jag inte hört dem sen de sändes.

Jag har aldrig hört en anekdot om Helt Apropå-gänget, varken från deras tid som lundaspexare, deras tid på teve eller deras tid i förskingringen, som inte innefattat sprit. Jag har småpratat med en av Helt Apropå-stjärnorna i en timmes tid. Jag ställde inte en enda fråga om alkohol. Jag fick en herrans massa svar.

Sundahls talang var odiskutabel. Han hade alla chanser att bli den småputtriga medelålderssatirens grand old man. 53 år gammal dog han. Jag vet inte om det verkligen var spriten eller cigaretterna som tog honom, men de hjälpte nog till.Ola Ström och Per Dunsö var malmöteves barnalibi. "Sångbåten", "Drömplanket", "Dörren", till och med "Toffelhjältarna" minns jag som kvalitativa barnproduktioner. Musikaliskt, inspirerat, roligt, med lillgamla barnstjärnor som fläckarna på solen. Så fick de för sej att barnprogram är ett lämpligt forum för pattar. "Solstollarna" handlade, lite övergripande, om hur Per och Ola satt på Ribban och glanade på Samantha Fox och Bill Wymans minderåriga fru Mandy Smith.

De fick visserligen göra en produktion till efteråt. "CozMoz" var en rymdkomedi om miljön, kliniskt ren från yppiga flickbröst. Den räckte inte för att övertyga SVT-ledningen. Per och Ola gjorde tevereklam för TV-grillen och Doros telefonsvarare. Sen flyttade Per till Blekinge och gjorde prisbelönt barnmusik med sin fru. Ola satt kvar på Lilla Torg i Malmö och skrev kåserier i ett lokalt reklamblad om hur han dejtade silikonbröst.

Det var som om själva tevehuset var byggt på sankmark. Det var som om det stod i mitten av en lokal bermudatriangel. En efter en föll de, åttitalsikonerna, de som byggde lokalstationens status. Stundom kanske självförvållat, men mestadels offrade av omständigheterna.

Fortfarande pryds väggarna i huset av Holmqvist-bilder och Helt Apropå-dekor. Fortfarande kan man hitta Ola Ströms gamla tropikhjälm på kostymavdelningen. Som ropar de åt nya generationer "memento mori" och "inget gräs kan växa till himmelen".

Jag vet inte vilken sensmoralen är. Men jag vet att den är påtaglig.

torsdag 19 mars 2009

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 3.

Jag ska be att få korrigera mej gällande uttalanden i gårdagens inlägg: stjärnjuristen Henning Sjöström har inte bara inspirerat västerbottenspornografen Nikanor Teratologen och skrönikören Mikael Niemi - han är också Sara Lidmans litteräre lillebror (och familjens svarta får). Klassmedvetenheten fanns också hos en burträskpojk som med tiden köpte sej både en skärgårsdö, en Rolls och en monokel.

- Så nu kanske du förstår att inget ges gratis till någon - en kamp är livet för någon som vill behålla det. Amsagor om människans godhet ska du inte tro på. En som inte är obstinat och kan slå tillbaks är inte värd mer än en skit - jag menar det - inte mer än en skit. En skit har samma värde som arbetaren, utan eld en död massa, men med eld i sig är det hoppets flamma. Se här, sa Olov. Men släck ljuset först.

Anselm bröt elektriska ljuset.

Plötsigt brassade Olov i väg en våldsam brakskit inåt rummet samtidigt som han satte en tändsticka mot stjärten. Det blev en eldsflamma som lyste upp rummet. Vi satt som förstenade och förbluffade. Var detta möjligt? Ljuset tändes.

- Precis så, sa Olov, tarmgas är osynlig och död till den får själ, en gnista av glöd och den flammar upp. Om all tarmgas i Västerbotten samlades upp skulle vi ha de eviga vinternätterna upplysta som av midnattssolen.

- Så mycket ärtsoppa, kål och pitepalt som vi äter så, fogade jag till.

- Jag menar, sa Olov, han nästan skrek ut det, att det finns krafter inom oss människor, osynliga och starka, men för den skull inte oförklarliga.

Alla ville nu pröva om Olovs experiment kunde göras om. Ljuset släcktes. Jag själv och alla de övriga brassade igång, så att håret höll på att antändas. Hela rummet sprakade och lyste som av julgransbloss.

- Norrländska nationalrätterna är tydligen nyttiga i sin yttersta konsekvens, tillade jag, utan att vänta något svar.


("Kvinnorna i byn", Henning Sjöström 1973.)

onsdag 18 mars 2009

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 2.

Ju mer man bläddrar i Henning (och emellanåt brodern Ernst) Sjöströms långa rad av "i byn"-böcker, desto mer ser man vem som inspirerat både sleazeförfattaren Nikanor Teratologen och DN Kultur-omhuldade Mikael Niemi. Det är en lång rad av mycket bondska historier om kornmjölspruttar, strötattare och villiga pigor. När man läser är det svårt att tänka bort att karln parallellt med detta körde runt i Rolls Royce mellan landets bäst betalda rättegångar.

Det hade framstått klart att flickan Sandra var havande. Hon skulle komma att föda innan hon fyllt fjorton år. Man nästan hukade sig vid tanken att något så fasansfullt skulle drabba byn.

[Pappan/ mjölnaren] Ruben Skog svor sig fri inför bönderna i byn. Men han var ängslig. Han fruktade att han skulle drabbas av bystryk. Därför svor han nästan hysteriskt på att han inte haft något med Sandra att göra. [---]

Det blev bestämt att pigan Tekla skulle göra ett försök att rädda flickan Sandra undan det grymma öde som väntade henne. Tekla var kunnig i användande av örter och hade vid en del tillfällen assisterat som barnmorska, när den eftersända inte hunnit fram i tid.

Tekla kände till ett effektivt medel mot havandeskap. Det var saffran. Hon gjorde en dekokt på ren saffran och tvingade den illasmakande vätskan i Sandra. Flickan kräktes i flera omgångar och Tekla hällde i henne på nytt av saffransblandningen. Tills hon ansåg att flickan fått i sig så pass mycket att det skulle få avsedd verkan.

Men ingenting hände. Sandras graviditet fortsatte. Och skvallret om situationen hos mjölnaren fortsatte. [---]

Till slut födde Sandra en son. Hon fick hjälp av en barnmorska. Till hands fanns också Tekla. Förlossningen gick förvånansvärt snabbt och utan komplikationer, trots flickans ringa ålder. Men barnet var saffransgult. Allt det saffran Tekla tvingat i flickan tycktes ha hamnat på fostret och gått in i dess blod. Till och med ögonvitorna var gula på den nyfödde.

Där satt så flickan Sandra och ammade sitt saffransgula barn. De skilde i ålder bara tretton och ett halvt år. Om mjölnaren var far till barnet eller inte så blev han förordnad av myndigheterna att under sin livstid ta hand om mor och barn.


("Pigorna i byn", Henning och Ernst Sjöström 1976.)

tisdag 17 mars 2009

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 1.

Yes! Han är tillbaka! The man, the myth, the stjärnjurist! För minnesgoda bloggläsare känd som En Av Världens Galnaste Människor! Mannen som känner sej naken utan monokel! Buddhisten, operasångaren, kvinnotjusaren, mannen som släppte väder under älskog, mannen som gangbangade i Paris, mannen som försökte pruta på en hora i Paris, mannen som förväxlade en klitoris, mannen som älskade offentligt, mannen som drev en prinsessa till självmordstankar, mannen som nästan fylledödade sin kompis, mannen som hatar bögar, mannen som plötsligt blev för fin för att ligga med horor, mannen som slutade runka vid åsynen av en älg - Henning Sjöström!

För övrigt också känd som Mannen Med Lite För Stor Hatt:När han inte varit inblandad i spektakulära rättsfall, åkt dyra bilar, mediterat eller knullat, har han skrivit över fyrti böcker. Många av dem har titelsuffixet "- i byn" och kretsar kring väderstinna norrlänningar på trettitalet. Det verkar självbiografiskt, men allt är lite diffust och man förstår aldrig riktigt hur böckerna ska genrebetecknas. Roman? Kanske. Skröna? Kanske. Vanvett? Absolut!

I den här serien kommer citaten att presenteras utan sammanhang. Inte för att göra Henning orättvisa, utan tvärtom. Ingen är rörigare än författaren Sjöström.

Medan Olov talade tog han fram en linjal och knäppte upp sina byxor.

- Tänk först på en kvinna, den du längtar efter och inte får på normalt sätt, klä av henne i tankarna och gör henne villig. Se, vad hon skrevar och flödar. Som en slåttermaskin.

Hans organ reste sig som en kobra ur byxöppningen. Som på inspiration av en flöjtton. Han mätte med sin linjal.

- Från roten till huvet 14 centimeter. Bravo, men det är inte bara längden som räknas, det är uthålligheten som är viktigare och små är ofta ettrigare, varnade han.

Plötsligt satt vi alla i samma löjliga ställning. Jag hade kopplat tankarna till min nakna lärarinna, och då fanns inget som kunde hejda. Linjalen gick runt.

- Gör så här, sa Olov och drog fram och åter.

Det ojades och drogs några tiotal minuter.

Alla såg slaka och skamsna ut. Vågade knappt titta på varandra.

- Visst är det bäst att få pröp när han rinn till, men när har dom i våra år, och bonnpojkar dessutom, någon villig i närheten. Om så är fallet, när vet man det? Men det tränger på och ut ska det. Tänk påna och görä. Då får man ro att arbet.


("Kvinnorna i byn", Sjöström & Sjöström 1973).

måndag 16 mars 2009

Proggblogg.

1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet "Progg på väg". Jag såg den när den gick - liksom jag såg två Hoola-konserter - och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som säjs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtitalistens.

Noteringar värda att göra:

1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: "Hoola Bandoola Band". Inte Hoola Bandoola, inte Hoola - Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: "Hoola Bandoola Band". Alltid.

2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säjer att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor - Afzelius rättar och kallar sej själv "politisk kommissarie").

Afzelius berättar också att han gjorde femti försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk "Bläckfisken" (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: "Björn - du har gjort en komplett låt". Afzelius blottar den promille ödmjukhet han besatt när han bekänner: "Det var som att vinna på Lotto."

En komisk kuriositet i sammanhanget är att "Bläckfisken" ändå aldrig hamnade på nån Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

4) redan 1996 hade fyrtitalistgänget i bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe - som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor - var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson går närmast upp i näsfalsett när han beklagar sej över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: "Det är omänsklet!" (översättning för uppsvenskar: "omänskligt").

Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som "lita inte på någon över tretti" en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning, som uppenbarligen var en större issue för honom än befrielsekampen i Latinamerika. Han gnäller mellan tänderna på att han inte får röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören, han lägger ut texten om hur förtvivlat gott det är att suga i sej tjärblandat gift, han minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

Tre år senare dog han i lungcancer. So it goes.

6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez - dvs. en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays - i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar - och vad han gjort under tiden därefter.

Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

* Bandoola Band!
** Band for God´s sake!!!

torsdag 12 mars 2009

Högerhittar del 5: Frisk luft i riksdan.

Det här är titelspåret från den EP som Tomas Hagenfors gav ut 1991, för att hjälpa in kristdemokraterna i riksdan. Döm om folkets förvåning när han faktiskt lyckades. Alf Svensson - jämte den misslyckade ballongfararen Andrée och äckligt godis Grännas stolthet - och hans skenheliga kor klättrade över fyraprocentspärren och har sen dess suttit som limmade i plenisalen.Vi ska kanske inte ge Hagenfors alltför mycket av äran. Jag har ingen aning om hur mycket den här fyrspårs-cd:n faktiskt spelades ens på interna partimöten. Men jag gissar att den osäkra väljare som gick och valde mellan KDS och Kalle Anka-partiet kunde fångas av den lockande lyriken:

Vindarna har blåst åt så många håll
genom åren som har flytt
Många epoker har avlöst varann
och nu skymtar vi åter nåt nytt

Tiden är nu mogen för KDS
Ett parti som ligger rätt
En friskare vind i riksdagen
91

Vi behöver frisk luft i riksdan
Vi behöver nya perspektiv
Släpp in frisk luft i riksdan
Ett fräscht alternativ

Frisk luft i riksdan
Låt debatterna få liv
Frisk luft i riksdan
Ny politisk giv

Vågorna går höga i kammaren
i debattens polemik
Vänster mot höger och klass mot klass
Vi är trötta på all retorik

Tänk om våra folkvalda riksdagsmän
kunde samarbeta mer
Om en saklig debatt
med mjukare ton vi ber


(Alf Svensson i samplat talparti: Herr talman! Borde inte en allmänpolitisk debatt i vårt land, där den materiella välfärden är minst sagt omfattande, handla om just de livskvaliteter som inte så lätt mäts i kronor och ören. Det hjälper ju inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sej själv!)

Riksdagen behöver ett nytt parti
Med en annan politik
där omsorg om människan och hela vår värld
får sin grund i kristen etik

15 september är det dags
för ett stort fyrverkeri
nu har vi vår chans –
ge riksdan ett nytt parti


Lägg till detta ett fräscht synthbaserat mogenrockkomp och en sångare som låter som om han tänker på om han ska ha fiskpinnar eller kåldolmar till kvällsvard, och ni har ännu ett exempel på att kulturen inte är nån högprioriterad fråga inom högern.

onsdag 11 mars 2009

Det är manierat!

För trogna bloggläsare är det ett kärt återseende: Ulf & Kicke! Sveriges bästa festtraktörer! Svensk kokkonsts svar på Siegfried und Roy! En gammal teaterbög och hans ännu äldre teaterbögpartner! Under nittitalet ett stående inslag i Aftonbladets söndagsbilaga, där de varje vecka for hem till random skådespelare, direktör eller glaskonstnär och trakterade fest så det stod härliga till.

Dessa "reportage" gav avkastning i inte mindre än tre kokböcker. En av dem heter "Det är serverat". Den består av foton på kändisar och "kändisar" (nån som har örnkoll på Lawrence Jasse?) samt samma kändisars bästa festrecept.

Allt - ALLT - är tillgjort, konstlat, onaturligt och uppstyltat. Allt - ALLT - i Ulfs & Kickes tillvaro ska ha guldkant och det där lilla extra och en doft av kärlek. En anknerskiten holme i utkanten av en sönderkalkad insjö är ett "sommarparadis", blandar man lite fulsprit i köttbullssmeten så gör man det "vällustigt".

Jag bläddrar med gapande mun. Jag har ingen relation till nånting i den här boken. Den hade lika gärna kunnat vara utgiven på 800-talet och vara skriven på sanskrit.Aha! Han tokar sej! Hon tycker han är tokig! Så kul de har det! Allt som krävs för lite vardagsglädje är egentligen en serveringskupa, nån sorts direktör, hans fru och en fotograf med lite galna (rent kliniskt) idéer. Karln heter Bo Sillén och påstås vara riksbekant.Bildtext: "En optisk villa får ägget att sväva i luften. Göran Wärff demonstrerar sin sköna kristallskål".

Alternativ bildtext: "En optisk villa får inte alls ägget att sväva i luften utan låter det ligga i en helt vanlig skål. Göran Wärff demonstrerar sitt självgoda leende".En klassisk snapshot. Innan de skildes stod Emilio ofta i mitten av köket med kokboken i ögonhöjd. Dock motsäjs bilden av Emilios eget uttalande: "Jag lagar aldrig efter recept. Jag experimenterar mig fram och våra vänner säger att jag kryddar bra". Här är egentligen det mest anmärkningsvärda att gamle Televerket-direktören Tony Hagström har gift sej med sin tvillingsyster utan att myndigheterna gripit in.Du som trodde Robert Wells var en smula töntig - du hade fel! Han är supertöntig! Han har en herrklubb som regelbundet träffas, klär sej i smoking, dricker champagne, åker limousine och kallar sej Godingarna! "Och som vanligt är det förbud mot tjejer. Fast man kan ju prata om dem i alla fall ..."Som sagt var: tönt.Man kan ju givetvis inte göra en hel bok om kändisar som poserar som lallande byfånar utan att ta in Berghagen med fru. Se så roligt de har det. Eva tröttnar aldrig på hur Lasse tramsar sej. Titta! Han har en gitarr som han låtsas spela på! Vilken knasboll! I utkanten av Eslöv, i ett i princip rivet hus, bodde den s.k. Mopedfamiljen. Den bestod av mor - som var tjock - och far - som var lika tjock som sin frus överarm - och sönerna Ingvar, Ingmar, Mats, Leif, Jimmy, Manolito och Lars. Jag har alltid undrat vart de tog vägen sen. Nu ser jag att de var kusiner med konstnärsfamiljen Beck-Fries.Mannen i slokhatt och puffbyxor är Jarl Kulle. Den lilla flickan i klänning är traumatiserad för livet.

Ja, så där kan man hålla på och bläddra fram och tillbaka och låta sej fascineras av en värld av människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för stort uppmärksamhetsbehov. Och då har vi inte ens nämnt Bertil Valliens utläggning om hur sensuellt det är med rabarber.

tisdag 10 mars 2009

Jag fick ett mejl.

Det händer att bloggläsare hör av sej till mej mejlledes istället för via kommentarfältet. När folk gör sånt till Malena eller Fråga Olle-Olle är det för att de vill ha privata råd och personligt stöd. Kutymen bör väl vara att inte offentliggöra såna mejl.

Eftersom de som skriver till mej mest vill tipsa om aparta gubbar känner jag mej inte så fruktansvärt oetisk när jag nu ändå låter er ta del av ett pytteutsnitt av min inbox. Jag vill att ni ska dela den surrealistiska känslan jag fick när jag först såg avsändaren, sen såg rubriken "uppmärksammas den som bör", sen läste själva mejlet.

Jag hoppas avsändaren - om det nu är den Ahrne som faktiskt skrivit - ursäktar, men det finns inget ont i det här. Jag blev bara så jävla paff.

Jag anser att du bör uppmärksamma illusionisten Rolfinos tragiska bortgång.
Mannen med röntgenblicken, experimentatorn, experimentalpsykologen...

Sammanfattat.

Rolfino förtjänar sannerligen en annan uppmärksamhet än denna anser jag Bestämt.

Med Vänliga Hälsningar
Marianne Ahrne

måndag 9 mars 2009

Butts and ifs.

Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev "Vår julskinka har rymt".

Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.

Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, "nöjesprofil" med taskig klang).

Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan "T-skjortor" (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.

"Avslöjaren" av denna "skandal" var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre fördomsfulle operettälskande jävla journalistpajas som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.

När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen

Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej

Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv

De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy

De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten

(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur

Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.

Ni behöver inte avundas mej.

fredag 6 mars 2009

Högerhittar del 4: Fonderna är skit.

1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt - alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet - skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:

Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit


Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern "Löntagarfonder är socialism", vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.

Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara - åtminstone om man definierar "folk" som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: "Fonderna är skit". Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter "Löntagarfonder hustle" och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.

Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s "Krama mig och dansa" (sjätte plats i schlager-SM 1972).

Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:

I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson

Ord som bedömer
Vårt nationella problem
Och det man gömmer
Där bakom fondernas sken

Nu börjar man förstå
Vad de har hittat på
Vad de baxat hit
En liten rikspoet
Har röjt sin hemlighet
Fonderna är skit

Så har en sann profet
Fått spegla vad han vet
På sin lilla pappersbit


På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.

torsdag 5 mars 2009

Hej Hasse hej.

En av min barndoms många obegripliga idoler var Hasse "Kvinnaböske" Andersson. Av någon anledning fick jag för mej att han sjöng för mej, Kalle Lind, sju bast och närsynt, när han sjöng om gubbar som gillade sina hundar och gamla skomakare och att det var bättre förr.

Han har givetvis inte följt mej genom livet på samma sätt som andra barndomsfavoriter - Hasseåtage, Povel, Cornelis - men ibland har jag känt ett behov av att uppdatera mej på vad Kvinnaböske pysslat med sen sist. Jag har sett honom sjunga om jeans och nya boots på Jakt- och skyttemässan på Bosjökloster, jag har snott en singel på Sveriges Radio där han sjunger för världens barn. Allt har varit sej ganska likt sen 1982.

Grejen med Hasse Kvinnaböske och den skola han företräder - skåntryn - är att ingen detalj i livet är för liten att göra en visa om. Han har gjort låtar om hur hans dotter hämtar hans snus ("Jennys sång") och om hur hans fru brer en knäckemacka när de är ute och fiskar ("Fiskefänge"). Han har också gjort påfallande många låtar om byfånar, misshandlade kvinnor, horor och frikyrkopredikanter. Alltid väldigt inkännande och empatiskt. Och späckat med nödrim.

Jag tror att bakom applikationsvästen klappar ett stort hjärta, även om kobojsarhatten inte döljer världens bästa omdöme.En av de knasigaste låtarna i en ganska skiftande visskatt är "Hej Hasse hej". Den går i stompig boogie-woogie-takt med fullt ställ och tjejkörer. Den har allsångsrefräng, Robert Wells på maniskt elfenbenskliande och en kille som kallas Blöffe på sköna rockriff. Den handlar om hur Hasse Kvinnaböske fick en hjärtinfarkt vid 36 års ålder och nästan nästan dog.

Föreställ er alltså hur Wells hamrar på tangenterna medan bandet gubbrockar så bredbent och tunggungigt det går. Ovanpå det sjunger Hasse med patenterad glädje:

Jag är på väg till en spelning, vägen ligger öde och tom
Medan bilen rullar fram ligger skogen runt omkring tyst och stum
Plötsligt hugger det i bröstet, mina fingrar börjar domna bort
Jag blir genomblöt av svett fast i munnen känns det torrt

Hej Hasse hej, kom och sjung med oss en änglasång!
Kämpa inte emot, låt det hända det som är på gång!
Dina ögon ska nu slutas av ditt livs John Blund
och snart vet du svaret på frågan om din Änglahund


Historien är självupplevd, det intygar Hasse själv på konvolutet:

Min kollaps fanns utförligt beskriven i pressen och det fick till följd att så fort jag gick utanför grindarna hemma så kom frågorna: "Hur e' de med hjärtat? Lever du? Fick du ligga i hjärt-lungmaskin?" För att en gång för alla få slut på alla frågor och spekulationer beslöt jag att skriva en sång om mitt möte med änglarna.

Han kunde lagt till "en trallvänlig upptempo-sång med handklapp och tjo och tjim".

Det är en av de tio konstigaste låtar Hasse Kvinnaböske gjort och en av de tolv konstigaste låtar som finns.

onsdag 4 mars 2009

Älgkebab!

Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab - av allt att döma en typisk westernrätt - till massorna.På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.
Senare får vi veta - av en man med taget namn - att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet "underhållning" och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).
Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan "före" och "efter"? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att "KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd".

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling - som bytt namn till Kingdom Centre Church - men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej "pastor Chris". Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn - som jag gissar är pastor Chris - bl.a. arbetat med så fräscha grepp som "demonisering" och "tagande av andlig hustru".

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

tisdag 3 mars 2009

En lapp på en stolpe.

Lustiga lappar är ju mer David Batras grej än min. Jag sysslar mer med obskyra gubbfakta. Därför är han mångmiljonär och inte jag.

Den här fascinerade mej dock. Den sitter på en stolpe vid ett övergångsställe utanför mitt kontor. Jag inbillar mej att det är klass 5B från en av de näraliggande problemskolorna som är på krigsstigen. Det som sätter igång mej är det metodiska i agerandet. Det är ingen impulsiv handling, ett hat som blossat upp i väntan på grön gubbe, en penna som hittats i fickan i stunden, utan allt är tämligen överlagt.

Någon elvaåring har snott åt sej frökens post-it-lapp, skrivit ner sin djupt kända uppmaning till parallellklassen och sen placerat lappen på vad som troligen ansetts vara ett strategiskt ställe. Så att 5A:arna vet vad de bör ta sej för.

Ett mönsterklotter på det hela taget: snyggt och prydligt, dessutom lätt att sanera.

måndag 2 mars 2009

Ett hedersuppdrag är utfört.

I dagarna kommer det nya numret av Cornelis-bladet. I december blev jag tillfrågad att medverka, vilket helt ärligt är den största ära som vederfarits mej. Jag är inte medlem i Cornelissällskapet, mest för att jag är rädd för sällskap, men är så klart tacksam över att det finns andra som delar ens intressen, vilket gör en själv något mindre sjuk i huvet.

För er som inte är prenumeranter och därmed kan läsa texten i fyrfärgstryck, kommer den här in extenso:

Min son heter Leonard Cornelis. Min mor heter Cecilia Lind. Det är sanningen och inget annat än sanningen. Till yttermera visso var morsan sjutton år när balladen om den söta fröken Cecilia Lind kom 1965. Som ung driftig gymnasist var hon med och arrangerade en skolkonsert samma år med Cornelis och jazzeliten med Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. På kvällen var de och åt på Stadt i Eslöv.

Jag är själv född 1975, så det är inte så att jag försöker antyda nåt holländskt påbrå. Min tes är snarare att Cornelis varit ofrånkomlig i mitt liv. Han har funnits från början och kommer att finnas till slutet.

Jag har en känsla av att Cornelis i det privata många gånger var en skitstövel. Även om vi låter sprit vara en ursäkt, skulle den nog inte ursäkta allt. Homofobi och manschauvinism är inte längre à la mode på 2000-talet. Hemingways mansbild framstår med moderna ögon i all sin nakna skröplighet, med ansiktet vänt från verkligheten och huvet högt ovan molnen. Att lämna fru och barn för alkoholen och karriären betraktas idag som ett osympatiskt val. Och ni som var med då får säja vad ni vill – men det borde det ha gjort redan då.

Det är alltså inte tvungetvis som människa Cornelis har inspirerat mej. Jag har dock alltid ansett att estradören, poeten och sångtolkaren inte alls ska behöva straffas för vad privatpersonen eventuellt har ställt till med.

För mej som sjuttitalist med ett starkt behov av att förstå det samhälle som ledde fram till mej, är konstnären Cornelis en utmärkt ledsagare. I den ansenliga vreeswijkska stofthyddan sammanfattades alla sexti- och sjuttitalets musikaliska och subkulturella stämningar.

Han är en häxbrygd på ett knivsmått progg, en rejäl dos svart A-bombstryfferad humor, en matsked Dylan, en slev Brassens, ett par skopor blues och amerikansk folkrock, ett stänk Beppe, en doft Lill, en nyans Monica Z, några skovlar Vispråmen Storken, en pliktskyldig dos vpk och två väl tilltagna och marinerade Hamburger Börs-skivor.

Samtidigt stiger han från dag ett fram som en originell och färdig artist utan bojor till Traditionen. Han är från början sin egen tradition. Sina influenser – och såna har han i drivor, beläst och belyssnad och besedd som han är – ska han senare redogöra för allt eftersom, lika nyckfullt och associativt som det mesta annat i hans karriär.

Vad man kan glömma från vår tids perspektiv var att Cornelis var en modern konstnär. Han hade tummen hårt tryckt mot tidens pulsåder. Modern på samma sätt som Hasseåtage, de gubbar som intar piedestalerna jämte Cornelis i mitt privata mausoleum. I backspegeln gärna betraktade som bekräftare av folkhemsmyten, omfamnare, sammanhållare, svenska statens s-märkta underhållare, den skånske tjockisen Per Albin bredvid den akademiska långskånken Erlander, provinsiella och perifera – i själva verket två konstnärer i samklang med både tiden, publiken och samhället.

Som Robert Zimmerman i USA, fast med något nyktrare åhörare.

På samma sätt var Cornelis på en gång subversiv och folklig, bekräftande och överraskande. Lika hemma (eller lika främmande) hos de almräddande världsförbättrarna i Kungsan som hos guldkortsmaffian på showkrogarna. Snickarbrallor och småblommigt bredvid Östen och Ernst-Hugo på Börsen, skinnställ som ett extra hudlager på promenad med de oklanderligt klädda Lars Forssell och Olle Adolphson. Intervjuad av proggblaskan Musikens Makt jämte Träd, Gräs och Stenar, samtidigt som tabloiderna tömde hela restlagret av trycksvärta på skandalrubrikerna.Hos Cornelis finns också ett påtagligt judiskt drag. Jag har själv inget judiskt påbrå och har förstått på somliga att jag därmed inte får yttra mej, men det gör jag ändå. Som bekant finns en stark judisk tradition inom den komiska kulturen – och en stark komisk tradition inom den judiska kulturen – som var ovanligt i takt med tiden under det ifrågasättande sextitalet. Från Groucho Marx sarkasmer via Tom Lehrers cyniska vispastischer, Joseph Hellers krassa krigskritik och Lenny Bruces tabubrott till Woody Allens dödsfixerade intellektuella tankelekar.

Hos Cornelis smälter alltihop samman, på samma vis som Ferlin och Taube ledigt får plats bredvid Kris Kristofferson. Cornelis omfattar Grouchos wisecracks, Bruces självdestruktivitet, Hellers hat förklätt till humor, Lehrers uppgörelser med tomtebolyckan ("Jultomten är faktiskt död" är en mycket lehrersk låt) och Woodys avgrundsdjupa pessimism.

Som trettiettåring spelade Cornelis Tevje i "Spelman på taket", den ålderstigne pariarken under de ryska artonhundratalspogromerna. Regissören Pierre Fränckel – själv jude – kunde inte se någon mer självklar kandidat i 1968 års Sverige.

Förmodligen härrör det ur utanförskapet. Den holländske invandraren kom till Sverige i en tid när det inte fanns några andra invandrare. Han blev en främling i ett land som han kände som sin egen gylf. Utanförskapet som en identitet – Colin Wilsons outsider, Norman Mailers hipster, Jack Kerouacs beatnik – gör en utsatt och samtidigt bepansrad. Underdog-perspektivet tillåter en att trampa över och i klaver, minoritetsstigmat gör en ovillig att träda in i klubbar som vill ha en som medlem – Cornelis blev mycket riktigt aldrig svensk medborgare.

I hundratjugokilo holländare slogs och samsades de svenska sexti- och sjuttitalen med den mänskliga erfarenheten och varenda upptänklig subkultur från romarnas Plautus och 1200-talets trubadurer. "Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick" enligt Blå Tåget. Det lär aldrig återkomma och det finns inga skäl att sörja, men det var trots allt en tid som gav börd åt de tider som kommit därefter och som onekligen är vår tids anmoder. Och i spaningen efter den tid som flytt är Cornelis en utmärkt tjallare.
Men det viktigaste är trots allt att han inte är fastfrusen i historien. Tvärtom, alla vägar leder både till och från Cornelis. Han är på en gång urkällan och deltat, hjärtat och kapillärerna. Han är ett läskpapper i mitten av en virvelstorm som suger åt sej det mesta som susar förbi.

Cornelis befriande distans, tungan i kinden, det sneda leendet, ironin och skepsisen som gjorde honom uthärdlig även under de självtillräckliga åren på sjuttitalet, pekar också framåt till den tid då jag själv danades. Född 1937 är Cornelis en andlig farfar till "den ironiska generationen", ett uttryck som ofta används nedsättande av äldre men som jag alltid sett som en komplimang.

Ironi är nämligen det som skiljer människan från djuren, civilisationen från barbariet. Utan ironi en värld av fascister och Sarah Dawn Finer. Med ironi en värld som trots allt är uthärdlig.