fredag 29 maj 2009

Alf beror på mej.

Ibland funderar jag på döden och vad som skulle hända om jag rycktes bort. Svaret blir så klart: inte så mycket. Mina söner hade fått vänja sej vid att inte bli morrade åt över frukosten och min fiancé hade fått bära samtliga mina kläder i en bolagspåse till Emmaus. Dystert begrundar jag faktum.

Så slår det mej att det faktiskt finns en nisch som skulle påverkas. För om jag försvann: vem i helvete ska då köpa alla såna här böcker?

torsdag 28 maj 2009

Apropå Bergmanfestivitas. Och apropå cash-in.

Jag får regelbundet pressmeddelanden från Bergmanfestivalen. Det gör mej på allvar lite rörd: landets mest etablerade kulturinstitution arrangerar en hyllningsvecka till landets mest uppburne kulturpersonlighet och vänder sej sen till den mest perifera wannabe-tyckaren i Kultursverige för att få uppmärksamhet. (Och ja, jag begriper att det inte bara är mej de vänder sej till - men de vänder sej till mej!)

I det senaste utskicket vill de slå ett slag för en annan hårt kämpande undergroundkulturell verksamhet: NK. Där ställer man ut några av de scenkostymer IB lät ta fram till sina uppsättningar på nationalscenen:

Kostymerna från bland annat Markisinnan de Sade, Misantropen och Spöksonaten visar tonvikten Ingmar Bergman lade på det estetiska uttrycket i sitt konstnärsskap.

Det visar naturligtvis också tonvikten IB lade på att hans uppsättningar skulle kosta pengar, företrädesvis andras.

Bland annat är det Stina Ekblads kostym från Markisinnan de Sade, Pernilla Augusts kostym från Vintersagan, Lena Endres kostym från Misantropen och Lena Ohlins kostym från Fröken Julie och många, många fler.

Utan att vara det minsta kulturfientlig à la Sven-Ingvars-Sven-Erik ("kultur är väl när det är fler människor på scenen än i publiken" + gnägg på värmländska), så kan jag ibland känna pustar av irritation att så mycket krut läggs på att uppmärksamma den mest uppmärksammade.

När jag läste modern litteraturvetenskap en gång tyckte en kvinna i min arbetsgrupp att det var för sorgligt att vi inte alls tog upp Ingmar Bergman på kursen. Jag svarade lite försiktigt att Bergman ju inte är nån förgrundsgestalt inom just litteraturen; på filmvetenskapen och teatervetenskapen och särskilt psykologin bör man naturligtvis hålla regelbundna fördjupningskurser.

Kvinnan insisterade på att Bergman ändå borde tas upp på vår kurs. Jag kontrade diplomatiskt med att han för fan inte ens skrivit några romaner och att de ynka pjäser han skrev i sin ungdom knappt går att få tag på! Det måste väl för fan i våld finnas någon som skrivit lite fler böcker (ett icke obetydligt fenomen inom litteraturhistorien) och som har en mer självklar plats på en litteraturkurs!

Kvinnan sa - och nu kändes det lite som om jag var Bill Murray som vaknade upp till ännu en groundhog day: "Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande."

Hon fick fortsätta leva i bitterhet. Litteraturkursen koncentrerade sej på andra, mindre namnkunniga och mer bortglömda författarskap. Bland annat ägnade vi några månader åt att djupanalysera nån gammal obskyr pennfajtare som hette Strindberg.

onsdag 27 maj 2009

Jag är insmord i fett, Sara.

"Vilgot har ju aldrig kunnat filma", säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls "Liv till varje pris".

Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film "Tabu" från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.

Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.

På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.

Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sej för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sej naken.

I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)

För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, vars mor visade tussen i ungefär hälften av sjuttitalets svenska filmer.

Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sej att försvara de sexuellt avvikande ("gränspersonerna"). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: "Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället". (10 klyschpoäng av 10).

För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sej en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.

Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar - troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter - att testa olika perversiteter på varann.

I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell "Alfahannen" Bergqvist - och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):

Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.

Föreställ er att Kjell (alltså Macho-Kjell) dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)

Sen dyker Halvar Björk - mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm - upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:

Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!


Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Kjell (Alla balla snubbars Kjelle) testar sej fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sej bl.a. med bart underliv i en skog och drar sej i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).

Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttitalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).

Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sej, ömsom blir oroportionerligt arg ("DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!" gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors - hollywoodstjärnan - spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transor.

Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.

Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir "den första sexsamariten" (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en transparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sej naken.

Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säja. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv - och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.

Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är "Tabu" outstanding.Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.

tisdag 26 maj 2009

Cash-in på göteborgska.

Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen "Filmen om mitt liv som mej själv" låg i pipeline - så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas- eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera "folk" som såna som har träskor).Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säja nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

måndag 25 maj 2009

Proggiga barnböcker del 33: bolleskole för piger og drenger.

På sjuttitalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas "hålet" i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.Redan 1971 kom "Sådan får man ett barn" till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att "morens revne (spricka) hedder kussen" och att "tisse-manden (kissmannen) hedder pikken" och att "den lille pose" som far har mellan benen "hedder pungen".Nu ska det bli åka av. "Moren og faren kan godt lide hinanden" och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.
Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och "putter pikken ind i kussen".

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.
Sen ställer sej far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall - och den danska folksjälen - är "hygge". Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.


Och när det gått "mange, mange dave" så börjar far och mor prata med varandra:

"Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen",
siger moren til faren.
"Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende."
Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.Och sen är mor og far glada och far klipper av "navle-snoren" och mor "hviler sig nogle dage" och barnet äter från "morens bryster".

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

söndag 24 maj 2009

Bergmanfestivitas!

Jag har fått en inbjudan till Bergman-festivalen på Dramaten. Jag ämnar inte gå. Det är lite mycket att ta sej sexti mil för att se Viskningar & rop - som jag redan som film anser vara ömsom obehaglig (glaset i slidan-scenen), ömsom outsägligt tråkig (resten) - som teater på tyska. (Triss i tråkigt: 1) slidglas, 2) teater, 3) tyska).

Och nej, jag låter mej inte ens lockas av att Torkel Peterson ska jocka skivor på invigningsfesten.

Däremot blir jag lite intresserad av att se Eraritjaritjaka. (Ja, vadå? Det är väl inget konstigt namn!?! Vad skulle ni själva döpa ett multikonstverk byggt på Elias Canettis texter till?) Det är en föreställning med livevideo, ljuseffekter och en stråkkvartett.

Ärligt talat är jag inte så intresserad av ljuseffekter och stråkkvartetter heller, men jag är så förhäxad av att regissören faktiskt heter Goebbels att jag är beredd att tumma på mina principer.

Det är inte utan att jag vill veta vad en tysk kulturauktoritet med det namnet tänker ställa till med den här gången.

lördag 23 maj 2009

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 1: Alfons pappa och kärnkraften.

Ibland flyger fasen i nån av våra nyliberaler som plötsligt kommer på att den där jäkla statstelevisionen minsann är genompolitiserad och såssialdemokratisk och kryptokommunistisk och jättetaskig. Och inte minst de där jämrans barnprogrammen!

Våra vänner nyliberalerna skapar bloggbävningar och går upp i falsett och droppar fortfarande Vilse i pannkakan (sänt 75) och Kapten Zoom (sänt 76), kompletterat med en kosmonaut i ett avsnitt av Vintergatan (tokpopulär teveserie för låg- och mellanstadiekids, helt okänd av hela övriga samhället).

Här får de lite vatten på kvarnen och bensin på brasan: Alfons pappa röstade nej 1980!

fredag 22 maj 2009

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 5: Porslinsfestivalen i Lidköping.

Det här kan vara det roligaste jag sett.

Den ena bilden föreställer en Herkules-aktig man med bar överkropp och tävlandenummer som oerhört sammanbitet drejar en lerkuk. Bakom honom står en farbror med sax, redo för akut kastration om nåt oförutsett inträffar.

Den andra bilen föreställer en lastbilschaufförsaktig man med bar överkropp OCH skinnväst OCH tävlandenummer som lika sammanbitet drejar en annan lerkuk. Framför sitter människor och tittar på.

Det finns en sublim nivå i det här, en humor som står ovanför de gängse begreppen, en närmast utomkroppslig, transcendental komik. Det heter Porslinsfestivalen! Det är i Lidköping (kanske går det att uppfatta texten "Porslinsstaden LIDKÖPING vid Vänern" på haklapparna)! Det är män med lerkukar! Allvarliga män med lerkukar! Sjukt koncentrerade män med lerkukar! Och lika koncentrerade män som tittar på de sjukt koncentrerade männens lerkukar!

Som humorist försöker man skapa såna här moment. Det går inte. Man kan inte komma på att sätta på en hårfager keramiker världens kortaste shorts och sen låta honom se ut som han har svår förstoppning medan han drejar en halvmetersballe. Där når fantasin sina begränsningar. Det GÅR INTE att hitta på nåt lika roligt.

Man måste vara ödmjuk och blotta sin nacke inför det som alltid alltid kommer att vara roligaste som finns: gravallvaret.

torsdag 21 maj 2009

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 4: Dragspelsstämman i Hjo.

Det är så klart skott mot sittande mål att insinuera att det mest är gamla som gillar dragspel, men det är ju inte klokt hur gamla de är som gillar dragspel! Och de var ju ohyggligt gamla redan 1984 - när boken är ifrån - och måste alltså vara urgamla nu! Mina damer och herrar, ni betraktar kanske i detta nu världens äldsta män! Medicinska mirakel!Damerna som står och diggar inför några jämnåriga alfahannar med varsitt bälgaspel sänker snittåldern med flera tusen år. De verkar ha så kul. Den ena klappar till och med händerna.

Och allt försiggår i Hjo. Som om det inte räckte med att festivalen bjur på polkor, polskor, mazurkor, gavotter, kadriljer och annat som doftar vadmal och Raskens och inkissade drängkammare - det hela försiggår i Hjo! Sveriges kanske osexigaste kommun!

Det här är det Sverige min generation så hjälplöst försöker skaka av sej. Vi flyr till New York och skaffar fräscha vindsvåningar och namndroppar amerikanska sextitalssitcoms som vi aldrig har sett - allt för att ingen ska se att vår morfar stått med en bandspelare på magen och fångat upp ljudet av gamla gånglåtar.

Det är ett Sverige som vi medelklassmänniskor i storstan helt frankt förutsätter har försvunnit. Men svänger man av från allfarsleden den andra helgen i augusti så hör man åter det diskantrika ljudet från de gamla bälgarna. Polskorna traderas än. Någon upprätthåller traditioner. Det gamla Sverige lever jämsides med det nya. Och jag är inte alldeles säker på att det är det nya som skulle vinna i en tvekamp.

onsdag 20 maj 2009

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 3: Upplandsschottisen.

När man ser de här bilderna måste man påminna sej att folkdräkt enligt gammal dresscode är ekvivalent med frack och officersuniform. Det går alltså på ett ut om du vill se ut som ett stiligt salongslejon, en distingerad auktoritet eller en gammal dåre i puffbyxor.Annars kan vi notera att det gamla ordspråket stämmer: en knäpp outfit och besynnerliga rörelsemönster gör gamla människor glada.

måndag 18 maj 2009

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 2: Stångaspelen.

Han är otroligt koncentrerad. Det här är hans livs viktigaste ögonblick. Han har fått en uppgift i princip direkt från Gud. I år SKA han vinna den prestigefylla grenen Stirra på en sten tills den lyfter och börjar flyga.

En man som just gått grundkursen i byfåneri vid Slite högskola hjälper honom på traven. Tillsammans ska de få den där fördömda stenen att göra det omöjliga. Lite irritation i luften kan man ana; de får inte precis nån hjälp av mannen som är på rymmen från ett avsnitt av Nygammalt.

Och i vanlig ordning överträffar verkligheten dikten. Nej, Gotlands ärorika stångaspel innehåller ingen stenstirrargren. Men man tävlar så klart i både pärk, stenvarpa, rövkrok, herre på stång, tämja oxe och gutnisk femkamp (dvs. ränn' i kämp, längdkast me' stain, haug-stikel, stanggstörtningg och ryggkast).

Så även om man nu lagt ner tid på att glo på sten alldeles i onödan, så finns det fortfarande goda chanser att göra sej till allmänt åtlöje.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 1: Lövmarknaden i Karlskrona.

Åke Mokvist heter en begåvad och humanistisk fotograf som bl.a. gett ut den oväntade bästsäljaren "De ovanliga". 1984 gav han ut boken "Svenska folkfester" som fascinerar och förbryllar mej. Den öppnar dörren till en värld jag bara trodde fanns i Galenskaparna-sketcher. Begrepp som "nyår" och "Lucia" och till och med "ålagille" känner jag igen - men "sikfesten i Kukkola" och "täckatinget på Fårö" var mej obekanta tills nu.

Liksom "John Ericsson-dagen i Filipstad". Liksom "slåttergillet i Råshult". Och liksom "Knutsmasso i Gimo". (Ja? Knutsmasso? Det är väl inget konstigt ord! Och inte Gimo heller för den delen! Det är väl ord vi alla använder dagligen?!?)

Jag hoppas inte att Mokvist misstycker att jag använder några av hans omsorgsfullt och respektfullt tagna bilder för att göra mej lustig över andra. Det verkar ske typ i juni. Det verkar handla om att fira sommarens ankomst. Jag är inte säker på om man måste ha en konstigt mönstrad blus för att få vara med, men uppenbarligen är det inget hinder.

Vi talar om Lövmarknaden i Karlskrona - enligt boken "en stor och annorlunda folkfest i ett landskap som fått det vackra namnet Sveriges trädgård" (vilket väl ändå är ett sakfel? För visst har landskapet i fråga fått namnet Blekinge och inget annat?)

Jag vet inte riktigt vad den här dagen går ut på. Av namnet Lövmarknaden att döma går dagen ut på att sälja löv. Av bilden att döma går den ut på att sy i blommor. Av bildtexten att döma handlar det om "hantverksskickliga kransbinderskor" som upprätthåller "en gammal tradition" om att hylla sommaren.

Jag är fortfarande inte helt med på exakt hur själva folkfesten yttrar sej. Men jag förutsätter att det är flower power för hela slanten.

Jag förutsätter också att arrangörerna undanber sej just den typen av billiga vitsar. Liksom låtönskningar som "Löv me do" och "Näver ending story" och "Kransing queen". Löv är inget att skämta om.

fredag 15 maj 2009

Brännbollsmästare och höstmaskerad.

I kommentarfältet under Megakillen fördes en mindre - alltså verkligen mindre - debatt apropå att Marvel-figurerna nuförtiden heter samma på svenska som på engelska. För er som inte läst Marvel-tidningar på nåt decennium: Smältmannen heter nu Molten Man, Gamen Vulture, Gröna trollet Green Gobblin, Gula trollet Hobgoblin och Straffaren Punisher. Herr Fantastisk eller Långfinger heter numera Mister Fantastic, Flamman heter Human Torch, Osynliga Sue heter Invisible Woman och Bamsen Big Ben. Och Hulk heter inte längre Bjässen.

Och ja, givetvis är alla ovan uppräknade namn autentiska översättningar från olika perioder.

Jag är själv en förespråkare av att originalnamn ska behållas. Jag tycker egentligen aldrig att Brita af Geijerstam hade mandat att döpa om Winnie-the-Pooh till Nalle Puh. Han hette ju Winnie. Vad hade Brita själv sagt om hon plötsligt började heta Julie i franska upplagor?

Just i seriesammanhang har översättare alltid tagit sej märkligt stora friheter. Varför heter Tryphon Tournesol plötsligt Karl Kalkyl? Visst, jag köper allitterationen och att en professor får ett efternamn från matematikvärlden, men inte är väl Karl ett vanligt belgiskt namn? Och Tintin utspelar sej väl ändå i Belgien?

För att inte tala om hur knasigt det blir med Serafim Svensson.

I våra bokhyllor står Stora Bilderboken, en amerikansk barnbok från sjuttitalet med prislappen "5" kvar från nån loppis. I den har översättarna varit väldigt kreativa:
Och Halloween stöps helt enkelt om till en maskerad vilken som helst:Jag förstår verkligen hur man har resonerat här, men tycker för min del att resultatet mer än något annat är märkligt. Det är som om översättarna försöker skapa en alldeles ny kultur, ett nytt land, med lika delar amerikanska och svenska inslag. Slutresultatet blir att ingen känner igen sej.

torsdag 14 maj 2009

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.

1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska "Lär av historien" med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen "Nils Johan Andersson m.fl." (mest känd som NJA-pjäsen), "Pjäsen om Norrbotten" och en något daterad barnbok.

På plattan "Hör upp allt folk" (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången "Strejken på Saab":

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: "Det avtal som gäller för er
är samma som förut"

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut


Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som "förhandlingsdelegation" betraktas inte - till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang - som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet - vilket rimligen skulle krossa ett kranium - betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören "Med raka rör mot socialismen!" En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten "Vilda strejker lönar sig" - popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?

Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej


Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som "det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om" och "det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext".Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar - återigen - gjorde "Strejken på Arendal", som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: "de köpta socialfascisterna", dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också - enligt låten - till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli "meritvärderade" gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag


Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som "strejkkommitté".Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln "Kamrater, Bodenarbetare" som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund - jepp, (r)-are även han - sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
"Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann"
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann


2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde "jag lärde mej att fajtas"-klassikern "Hanna från Arlöv", som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som "en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution" - "det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?"

onsdag 13 maj 2009

Megakillen.

Megakillen heter en ny figur som lanserats i några enklare kapitelböcker för lågstadiebarn. På samma sätt som Lasse-Majas detektivbyrå plockar upp intresset för mysterium som finns i den åldern, försöker Megakillens skapare spela på fäblessen för superhjältar.

Lasse-Maja handlar om två ungar i den lilla staden Valleby som löser mysterium. Megakillen handlar om två ungar - syskonen Melker och Molly - i den lilla staden Småtorp som löser mysterium i maskeraddräkt.

Jag har inga invändningar mot det uppenbara cash in-tänkandet. Jag sitter själv och skriver på en superhjälteinspirerad mysteriebok för halvstora barn - Skurken med superstyrkan - så jag har knappast ryggen fri att kritisera för exploatering.

Däremot är jag lite fascinerad av hur gänget bakom Megakillen kunnat gå helt oberörda igenom de senaste decenniernas genusdebatt. Som att vanka torrskodda genom ett monsunhärjat vattenfall.

Megakillen är - som den klipske luskar ut av smeknamnet - en pojke. När fara närmar sej klär Melker om i långkalsingar och huva och svingar sej runt i stan och löser brott. Hans syster Molly hänger på. Tillsammans med korpen Zeppelin, som är ungefär lika umbärlig.

Visst, systern kläcker lite finurliga idéer, men Megakillen är aktören med alter egot och styrkan. Systern stöttar och hjälper till. Själv har hon inget som helst intresse av att dra på sej kalasbyxor och avslöja bovar.

För mej är det nästan som att låta huvudpersonen ha en negerbetjänt. Min son älskar superhjältar. Hans kärlek hade hos en vuxen diagnosisterats som psykotisk. Han har namngett vår lilla familj efter Fantastiska Fyran (jag är Mr Fantastic och spädbarnet är lite otippat Thing) och kan rabbla fler X-men än jag gamla Casino-skådisar.

När han leker superhjälte har han inga problem med att anta rollen som Wolverine (en järvman med adamantiumklor), Superman (en flygande osårbar rymdvarelse), Spiderman (en man med en spindels proportionella styrka och smidighet), Cyclops (en mutant med dödande lasersyn), Hulk (ett grönt megamonster), Nightcrawler (en mutant som kan teleportera sej), Human Torch (en man som kan börja brinna när han känner för det), Toad (en man som är en groda), Flash (the fastest man alive) eller Jägaren från Mars (en rymdfigur med förmågan att förvandla sej).

Däremot är det fullkomligt otänkbart för honom att vara Wonderwoman. Hon är ju flicka.

Trots detta hans bedrövliga genusperspektiv blev han väldigt förundrad när han presenterades för Megakillen: vad gör Molly? Vad klär hon om till? Är inte hon med och fångar skurken?

Svaret är ... nä. Författaren jobbar enligt 1890 års devis "bakom varje framgångsrik man står en hårt arbetande kvinna som inget hellre vill än att utplåna sej". Det känns lätt dammigt, men som sagt: mest konstigt.

För inte särskilt många år sen åkte jag tåg. Vagnen var fullproppad och mitt i barnskrik och irritationen över att jag varit för snål för att flyga den här gången också, känns doften av cigarett. En man i femtiårsåldern sitter mitt i tågvagnen, glatt rökande. En annan man ber honom släcka cigaretten. Rökaren blir väldigt förvånad, absolut inte otrevlig utan enbart konfunderad: varför skulle han släcka sitt goda rökverk som han just börjat njuta av? Den andre mannen förklarar att det är rökning förbjuden på tåget. Rökaren blir oerhört förvånad. Han hade lika gärna kunnat få beskedet att han just blivit flygkunnig. "Menar du det? Var står det nånstans? Får man verkligen inte röka här? Nähä, då ber jag tusen gånger om ursäkt!"

I samma tidskapsel som gubben som missat den hätska debatten om rökförbud och rökfrihet, har Megakillens författare stått och bläddrat i gamla DC-tidningar medan jämställdhetsdiskussionen svischat förbi. Det är ganska fascinerande.

tisdag 12 maj 2009

Alla dessa stölder.

En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (f.ö. en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man allts säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mej dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken "Mannen som kunde tala om hästar" kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är "I regeringen 1982–1990" och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit "Alla dessa degar").

Ärligt talat - får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att det är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sej i halvfyndiga underrubriker som "Alla dessa bilder"? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt t.o.m. aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare "Det blev ingen storväst" (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz för besked.

måndag 11 maj 2009

Ekbergfast övertygad och Kirsebergtagen.

På Valborgsmäss hade vi en liten inflyttningsfest i den gamla industrifastighet som min familj jämte fyra andra rustat upp för att kunna bo i (mer här och här). Våra fem lägenheter är alla malmöiters angelägenheter tack vare en artikelserie i Sydsvenskan, den enda tidning någon i Malmö prenumererar på. När jag och min granne/kollega Valle Westesson jobbade på SVT ville Malmöchefen gärna diskutera byggkostnader med oss. Teveserien vi gjorde nämnde hon aldrig.

Huset ligger på Kirseberg, i folkmun kallat Backarna (i en normalt kuperad stad troligen kallad Vägguppet), och för att ge ett slags bakgrund till alla de gäster som tagit sej från övriga stadsdelar höll jag ett anförande om de kända gubbar och tanter som bott i Kirseberg genom åren. Som bostadsrättsföreningen gubbansvarige såg jag naturligtvis detta som min plikt.

På femte plats: Bertil Svensson, mördaren i Sjöwall-Wahlöös "Polis, polis potatismos" (han skjuter direktör Viktor Palmgren inne på hotell Savoy), som bor ett kvarter från oss. Nackdel ur kändissynvinkel: har aldrig existerat i verkligheten.

På fjärde plats: Sissela Benn.

På tredje plats: Sissela Benns pappa Kevin Benn. Känd som barnteaterskådespelare och eldsjäl för malmöiter i allmänhet och kirsebergsbor i synnerhet.

På andra plats: Lars Patrik Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, tidigare Lars-Inge Andersson. Bara några kvarter från våra ligger riksanstalten Malmö Kirseberg. Där har Ferm bott i flera omgångar och under flera namn.

På första plats: Anita Ekberg. Som en gång i tiden såg ut så här:1953 skapade hon i princip ensam den svenska synden tack vare La Dolce Vita. Sen dess har hon gjort ... kanske inget storslaget, men säkert något. Men hon var med i den där filmen och badade i den där fontänen och det är ju mer än de flesta gjort. Hon spelade som en kratta i övrigt men det gör ingenting för i Italien dubbar de ändå alla sina filmer.

Hon växte upp på Östra Fäladsgatan i Kirsebergsstaden, men bor numera på Rivieran där hon ägnar sej åt det hon nog främst ägnat sej åt sen Dolce Vita-tiden: vin. Rivieran är lite elefantkyrkogården för gamla sexbomber. Där bor ju också Anita Lindblom och Brigitte Bardot, som alla på ålderns höst verkar ha fått ungefär samma intressen: skydda skabbiga katter, hata araber, dricka vin.

För att hedra stadsdelen stora dotter hade vi en liten Anita Ekberg-relaterad tävling kallad "Vad fan sa Anita Ekberg egentligen?" Den gick ut på att vi spelade citat från Ekbergs något fuktiga Sommarprogram 2005 - en intressant mix av konstig svenska, aldrig uppföljda tanketrådar och märkliga utrop typ "BLUÄÄH!" (apropå ormar) - och så fick publiken gissa ungefär vilka ord som sas.

I pris hade man fått CD:n med Anita Ekberg-citat. Dessvärre var det ingen som alls kunde orientera sej i fyllesluddret. CD:n finns alltså kvar i min ägo.

Jag ger därför de rätta svaren nu. Det hade så klart varit roligare om man också hörde henne, men ni får föreställa er hur det låter när Ekberg pratar. Hon ser förresten nuförtiden ut så här:CITAT 1: Jag tycker det skulle vara skoj med alla mina avokader – jag menar kiwi! Och mina mandariner! Kan ni tänka er Anita Ekberg sitta på gatan med en stor sån – vadheterdet ähum – vinbär!

CITAT 2: Kärlek till mej är väldigt viktigt. Jag tror det är något väl... (tappar tråden).

För er som eventuellt inbillar er att det nånstans i det här sluddret finns nåt klokt och insiktsfullt - ni har fel. Det första är en lång association kring frukt som Anita Ekberg gillar, det andra är den i Sverige födda Anita Ekberg pratande Refaat El Sayed-grammatik.

Men att hon är en världsstjärna som vuxit upp tre stenkast från vårt hus kan ingen ta ifrån henne. Vad någon borde ta ifrån henne är nog de där dunkarna med frukostvin.

Sammanfattningsvis ligger Kirseberg på kändistäthet-i-Malmö-med-omnejd-listan relativt bra till, något före Limhamn (som har Åke Arenhill) och något efter Burlöv (som har Lukas Moodysson, Robin Paulsson och Sten "Taxi").

fredag 8 maj 2009

Begåvade människor jag känner del 8: Kim W Andersson.

"Love hurts" är det första seriealbum jag köpt som består av skräckromantiska tecknade noveller. Jag har aldrig varit mycket för det gotiska. Jag tycker The Cure är bättre när jag slipper se Robert Smith och jag kan inte se den exakta skillnaden mellan Coppolas Dracula-filmatisering och Liberaces Las Vegas-konserter.

Men jag gillar det här. Kanske är det för att jag råkar vara bekant med upphovsmannen och har ett hum om hur mycket humor och självdistans som finns med i häxbrygden. Kanske är det för att jag kan se det med egna ögon.

"Love hurts" är ett postmodernistiskt fyrverkeri av skräpkulturella referenser, såna som Tarantino och Johan Wanloo och Pidde Andersson äter till mellanmål, ett genrejumpande mellan spaghettiwestern och collegefilm och slavisk saga och Stephen King.En journalist heter Molly Ringwald efter den gamla John Hughes-favoriten, en rysk skridskoåkare heter Bulgakov efter Margaritas mästare och en story laborerar med den erotiska spänningen mellan Batman och Catwoman. Och över hela anrättningen ligger ett tjockt lager av japankitsch och Freddy Krueger och, hoppas jag, Rolf Gohs Mystiska 2:an.Kim W dök för första gången upp i mitt liv via Liv Strömquist. Hon delade ateljé med Kim W men skulle också arbeta en period med oss på Hej domstol! Hon berättade att hennes ateljékamrat gillade vårt program och ville ha våra autografer.

Istället för att reagera som ödmjuka människor och bli glada över att det nånstans fanns någon som inte hatade oss, började vi - läs: jag - häckla en vuxen karl som samlade på autografer. Liv, som inte alltid är finkänslighetens ridderska, gick tillbaka till ateljén och berättade för Kim W att vi tyckte han var töntig. Han skrev ett långt argt mejl tillbaka som jag vill minnas var kopiöst roligt.

Så här i efterhand minns jag inte om han nånsin fick våra autografer. Kanske ville han inte ha dem längre.

Och på den vägen är det. Min och Kim W:s bekantskap har vilat på lika delar beundran och sund skepsis. När jag för några månader sen frågade om han ville hjälpa mej att flytta, tackade han nej med motiveringen att jag ju aldrig skulle hjälpa honom.

Han har dykit upp då och då, i det som varit min periferi men hans mittpunkt (alternativt hans periferi och min mittpunkt) i den brokiga lågavlönade mångsysslande människogrop som är Malmös kulturvärld. Han har varit konstant underhållande, en sån där som kompenserar nåt slags brist (på längd? på uppmärksamhet? på framgång?) med att alltid slita åt sej sista ordet. Ingen publik har varit tacksammare än jag.

Nu har han dessvärre tagit sej till huvudstaden för att vara en brödsmula i en ankdamm istället för att, som här, åtminstone vara en anka. Jag gissar att vi ses på Bokmässan. Jag gissar att han kommer att säja nåt oförskämt till mej. Jag gissar att jag kommer att bli glad.

Fram till dess plockar jag fram tonårstjejen inom mej, svart mascara och några rakblad och läser "Love hurts" några gånger till.

torsdag 7 maj 2009

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 6.

Henning Sjöström ger ordet "renässansmänniska" helt nya - och lite smutsiga - dimensioner. När han inte kört Rolls, köpt öar, burit monokel, dragit igenom Platon-monologer för att träna retoriken, sjungit opera (tolkningen av "Blowin´ in the wind" är en minor classic), uteslutits ur olika advokatsamfund samt drivit några av efterkrigstidens mest uppmärksammade mål, har han regelbundet kastat ut diverse skrifter på marknaden.

Mest etablerade är en serie böcker med suffixet "- i byn". De skildrar delvis Sjöströms ungdoms fattigförhållanden i Burträsk, men utmärks inte av stringens, logik och sammanhang. Utmärkande är däremot den höga frekvensen mustigheter.


Minsta avståndet från dasset till boningshuset fick inte vara under trettio meter. Det var för att lukten inte skulle märkas. Men också för att eventuella ljudbangar från hemlighuset inte skulle nå fram till folket på gården.

Det hade berättats om en storbonde söröver som på sitt kalas hade så storslagna gäster som en friherrinna och hennes gemål. Storbonden hade orda speciell service för de blåblodiga när de skulle ut på dasset. Han hadeför att visa husets burgenhet ställt en dräng med en långskaftad sop bredvid tunnan under dasshålet.

När han trodde friherrinnan var klar med sitt ärende drog han till med borsten i ändan på henne för att snygga till henne. Friherrinnan hoppade i förskräckelsen upp från sittplatsen och skrek. Så tittade hon ner genom hålet för att utröna vad som fanns i mörkret därunder. Då sa drängen: "Blev det inte bra?" Och så drog han till med sopen en gång till - rakt över ansiktet på friherrinnan.

Detta kunde tänkas vara en påhittad historia. Det var det däremot inte i fråga om skogsarbetaren Måns Uttern. Hans ord kunde direkt citeras av de bybor som var på tinget i Gammelbyn i Burträsk när han stod instämd för stöld.

Den magre och senige och något skygge skogskarlen var tjuv. Och han hade stulit på självaste påskdagen.

- Tala nu utan omsvep om vad ni har stulit, uppmanade domaren.

Efter en stunds stirrade i golvtiljorna, viskade han fram:

- Ett seltyg.

- Och det stal ni i kyrkstallet på påskdagen under pågående högmässa, har ni inget samvete, människa! röt domaren.

Måns Uttern hade uppfattat domaren fel. Han trodde att domaren frågade: "Har ni inget prevete". Och prevete var detsamma som dass.

Måns Uttern hade med sin ynkliga stämma svarat:

- Nä, vi skiter från en stock.

(Henning och Ernst Sjöström, "Pigorna i byn" 1976).

onsdag 6 maj 2009

Zarah, Tiina, fikuzahrna och diivorna.

Tiina Rosenberg har skrivit en - believe it or not! - queerteoretisk och hyperakademisk bok om Zarah Leander och hennes enorma status i homokretsar. Jag slår mej fram med machete mellan de knastertorra styckena för att vaska fram själva essensen.

Det är styckevis högintressant, även om jag nog tycker att jag själv sammanfattat saken snärtigare och begripligare här, och dessutom skrivit om det verkligt viktiga i fallet Zarah här.

Men jag inser också varför jag själv en gång fick nog och trillade ut från universitetet utan annat i bagaget än en jävla massa högskolepoäng, ännu fler studieskulder och ett avgrundsdjupt förakt mot män i rosa overall.

Teorin är så teoretisk, tolkningarna så fria, freudianismen så galopperande och språkbruket så esoteriskt att det stundom känns som en parodi. Under rubriken "Den sapfoniska rösten" resonerar Rosenberg:

Röstproduktionen och halsen kan också beskrivas som ett duplikat av vagina. Onekligen liknar röstproduktionen kvinnokönet och den sexuella akten. Röststyrkan beror främst på kraften som pressar upp luftströmmen mellan stämbanden. Men rösten blir också allt starkare ju mer resonanslådan, svalget, näshålan och munhålan öppnas. Själva ljudapparaten heter glottis och kan betraktas som en motsvarighet till klitoris.

Vi får också veta att "filosofen och psykoanalytikern Luce Irigaray skriver att kvinnor har sexuella organ överallt på och i sin kropp, men hon betonar särskilt läpparna (mun och vagina) och handflatorna".

Så då är det konstaterat. Handflatan är sexuell - dessutom lika sexuell som själva könet. Det har en psykoanalytiker sagt så då är det så. Om ni undrar varför vissa kvinnor ser så saligt inåtvända ut när ni tagit dem i hand så har ni fått svaret.

Till slut slår Rosenberg även fast att mörka kvinnoröster som Marlene Dietrichs, Ella Fitzgeralds och Annie Lennox "klingar djupast och varmast närmast könet". Vilket presenteras som ett faktum och inte för att det är viktigt för mej att säja emot men jag är faktiskt inte helt övertygad. Det känns som om Rosenberg snarare vill att det ska vara så än bevisar att det är så.

Jag är fullt medveten om att den Fria Forskningen har högre och viktigare ambitioner än att vara underhållande, men jag kan ändå inte komma ifrån ett visst vemod. Hur kan man skriva en bok om ett så sjukt fascinerande ämne utan att boken är oavbrutet spännande?

Hur kan man addera Zarah Leander (= galen färgstark tant med dunkelt förflutet, vass tunga, peruk och ett slott) med bögvärlden (= utsatta människor i skuggorna som söker alternativa genusuttryck) och göra det så tunggumpat? Hur är det över huvud taget möjligt?

Och den viktigaste av alla frågorna: varför var det ingen som bad mej att skriva den istället?

tisdag 5 maj 2009

Ugh ugh store landshövding.

Måns Månssons Anders Björck-dokumentär gick på SVT igår och jag satt och småskrockade mej igenom de evinnerliga tagningarna.

Det kräver en viss sorts psyke att - som Månsson - först stå och filma när den entonige h:r landshövdingen i tio minuter synkar sin almanacka med sina entoniga medarbetares, och sen sitta och klippa sekvensen. Nu har Månsson visserligen valt att inte klippa en enda gång inne i scenen, men han har med all säkerhet ändå tvingats rulla samma bilder fram och tillbaka i klipprummet till förbannelse.

Det krävs så klart också en viss sorts psyke att titta på de där tio minuterna i teve utan att få panik och börja slå sej med handflatorna och rulla konstigt med ögonen. Det som visas är verkligen gränslöst tråkigt.

Det bekräftar en tes som vi formulerade när vi gjorde Hej domstol!: tråkigt är roligt. Det var inget credo vi gick ut med offentligt - det vore att spela våra fiender i händerna mer än de förtjänade - men faktum kvarstår. Styrelsestämmor, långa middagstal, revisorer, kontor som säljer papper - roligare företeelser finns inte. På håll. Så länge man kan byta kanal.

Månssons film visar en tristess som är beyond tristessen. Inget - INGET - i Anders Björcks liv och tillvaro gör mej ett uns avundsjuk. Visst, han får träffa japanska kejsare, men är ändå mest upphängd på att gräsmattan är välklippt - "japaner är ju noga med sånt där".

I övrigt får han hänga med olika Linnéfirande länsantikvarier i sjuttonhundratalsperuk och gå och låtsasså på en åker.

Även sjuttonhundratalsperuken framstår som allt annat än glamourös.

Björck själv påstår i intervjuer att filmen bara visar 2-3 procent av hans varierade arbete under en 80-90-timmarsvecka. Jag är helt övertygad om att resterande 97% är lika mördande trista, lika fulla av finlandssvenska biskopar med taskig uppmickning, Björn Erikssons galoschhaka och copywriters som försöker blåsa liv i varumärket Enköping.

Bitvis får jag panik när jag tittar och det som inte skulle kunna hända händer: jag känner medlidande med Anders Björck! Var det detta han drömde om när han ung och pompös och självtillräcklig såg till att hamna på valbar plats på riksdagslistorna? Att se på när en prins med en flottig pälsmössa som visar sej vara en frisyr planterar en ek? Att välja ut den bästa bandyramsan ("finalen i Uppsala är en väldig fest / bandy när den är som allra bäst")?

Jag vet inte mer om landshövdingsjobbet nu än innan dokumentären, och det är så klart inte Månssons ambition att lära ut. Kunnigare statsvetare än jag hävdar att visst sjutton måste vi ha landsting och länsstyrelser för hur skulle det annars se ut och jag har ärligt talat ingen aning. Utan länsstyrelser finge vi kanske varken frisk luft eller potatischips. Utan länsstyrelser hade kanske Ragnarök redan varit förbi.

Så jag är tacksam att Björck tagit på sej uppgiften. Han får gå där, i den där särskilda upplandsvinden som alltid får en stor hårtest att stå rakt ut från hans huvud när han vistas utomhus, och fundera på almanackor och kungabesök och Linnéperuker och göra allt det där som jag så innerligt gärna vill slippa.

Och så kan jag ägna mej åt det jag gillar: att titta på teve och kommentera vad andra gör.

måndag 4 maj 2009

Skitsamma, gamla teveprogram som gamla teveprogram.

Jag vet inget om den här tidskriften:Jag gissar att den ser som sin uppgift att upplysa folk om ungefär vilken säsong av Friends som just nu repriseras på Femman. Måhända inget antikt hjältekall, men ett uppsåt betydligt godare än Jack Uppskärarens.

Det är givetvis inte mycket att bråka om, men ändå rätt symptomatiskt, att de på omslaget påstår följande:Teveserien som Per Myrberg-bilden är hämtad ifrån, och som också är den som repriseras på SVT, heter som bekant inte Hemsöborna. Den heter Hedebyborna. Den är skriven av Sven Delblanc och inte av August Strindberg och även om båda var gubbar med lustig ansiktsbehåring så var de olika gubbar med olika slags ansiktsbehåring. Det är skillnad på pipskägg och fjolliga mustascher.

För ett modernt öga är det ungefär samma slags serie - jag tror genrebeteckningen är "den typ av tevedramatik som Peter Harryson gillar" (dels för att han var med och därmed får pröjs när den repriseras, dels för att han är gammal och därmed automatiskt sörjer "teveteater") - men det är faktiskt inte samma serie.

Den ena handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Allan Edwall i huvudrollen. Den andra handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Per Myrberg i huvudrollen. För åttitalister är det ingen skillnad: gubbe som gubbe, tråkigt som tråkigt, brist på textremsor som brist på textremsor. För mej finns det en liten betydelsebärande skillnad i bokstavskombinationerna "deby" och "msö".

Och skulle jag nu faktiskt köpa en tidning för att få veta att det inte är nåt på teve idag heller, så vill jag väl ändå veta att det är rätt program jag inte tänker se.

fredag 1 maj 2009

Anklagad av kvällspressen: den sista striden.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att en felinformerad reporter på kulturtidskriften Kvällsposten ägnade min bok "Människor det varit synd om" en krönika, där han på fullaste allvar använde ord som "ondskefull", "förakt", "grym" och "döelak". Jag bad att få svara på dumheterna. Efter en del mankemang fick jag det.

I måndags, 27 april, publicerades min replik på Kvällspostens Debatt-sida. Den fick alltså bara lokal spridning i Öresundsregionen och redaktionen har därefter inte haft lust att lägga ut den på webben (Internet är ju på väg att bli fullt så det var väl en prioriteringsfråga). Jag citerar därför reporterns slutliga svar på mitt debattinlägg:

Jaha. Nähä. Det säger du. Fast humor borde väl ändå vara rolig? Eller hur? Du glömde liksom bort den inte helt oväsentliga detaljen. Vänliga hälsningar, Per Hägred, nöjesreporter.

Det mest fascinerande med svaret är inte den arrogans han visar med sitt nonchalanta von oben-tonfall. Det är inte heller att han försöker tricksa bort hela frågeställningen. Det är inte heller att han försöker få in en touché med sin florettpenna.

Det är att det är just detta han från början använde så mycket adrenalin till att anklaga mej för.