fredag 30 oktober 2009

Mystiskt meddelande från Statens Järnvägar.

Jag var och lät mitt vatten sist jag åkte snälltåg. Ett mysteriöst meddelande mötte mej när jag lyfte bägge locken:Vad är detta? "Leif" med utropstecken? Är det en påminnelse till någon konduktör, förlåt tågvärd, som heter Leif att han ska tänka på nåt (typ lyfta bägge locken)? Är det något senkommen reklam för Galenskaparnas första - och hittills enda sebara - långfilm? Är det en förkortning (ett kristet "Låt Er Inte Förledas", ett mer påtänt "Lös Era Inre Föreställningar")?

För något måste det väl betyda? Någon har ju lutat sej fram, med risk för ammoniakförgiftning, för att sätta fast den där lappen. Någon har velat någon annan något, och rentav något viktigt. Frågan är bara: vad? Och vem? Och varför?

torsdag 29 oktober 2009

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.

Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth - som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka - har enligt baksidestexten skrivit:Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker "äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom" uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.

Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.

Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att "ingen kommer till Fadern utom genom mig":

Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.

Och så lägger han till en liten funderare:

Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.
Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget "ironi" (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):

Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen "farbror", utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern - inte Modern.

När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju - "Gud för mig bara 'är': i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud" - fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:

En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.

Gruppen The Christians - döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian - begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var "en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk" och "den förste hippien". Arnroth:

För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.

Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:

"Dö, din (svordom) bög! Dö!"

När han börjar diskutera Prince:

Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.

Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:

Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.

Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?

Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.

Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:

Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.

Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sej kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:

I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.

Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, "rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken". Easton har i en citerad intervju kallat sej kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag "för att bli ett med Herren". Arnroth kontrar:

Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.

Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:

Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibeln Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit "Missionary Man" - "låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!" - och Kay Pollacks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.

Det är en bok som snarare gör en glad och ... säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sej på. Istället kan man luta sej tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.

Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.

Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin "som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld" på försättsbladet.

onsdag 28 oktober 2009

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade - vad trodde ni - i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken "Vad händer i Grekland?" ("en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd") och "Albanien" ("en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien").

Förlagets trettonde titel hette "Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR ... ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han - och nu spekulerar jag - ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska kinavänsters.Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet "lillgammal" i min mun - jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring - men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna "dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt"):Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):"Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" är, kan man säja, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

tisdag 27 oktober 2009

Kamrater i Hoola Bandoola Band!

I en ny - ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma - bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden - Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) - men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. "Vem kan man lita på?" med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, "Jakten på Dalai Lama" är en mångbottnad historia om sökande, "Garanterat individuell" och "Man måste veta vad man önskar sig" är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och - gud förbjude - bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe - som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort - såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern - som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren - såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen "Kamrater i Hoola Bandoola Band" skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som "arbetande människor har" (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik", där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja "diskutera" - läs: bestämma - hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

måndag 26 oktober 2009

Helt sjukt!

1965 skrev Arne Weise - som inte bara har varit ung, vilket i sej är en svindlande tanke, utan också länge tävlade med Lasse Lönndahl om epitetet "Sveriges äldsta tonåring" (Lönndahl vann eftersom han var tre år äldre) - kåserisamlingen "Detta med ungdom".

2009 lånar Kalle Lind - som veterligt aldrig har varit ung - samma bok på Universitetsbiblioteket i Lund. Döm om hans förvåning när han faktiskt är den förste som någonsin läser boken i fråga!

44 år efter utgivning är nämligen större delen av boken fortfarande ouppsprättad (för yngre läsare: förr i världen var det inte ovanligt att pappersarken i en köpt bok fortfarande var hoplimmade i kanterna)! Är inte detta helt sjukt så säj? På dryga fyra decennier är det ingen av stadens kunskapstörstande, visdomssuktande kandidater och licentiater som velat ta del av Weises kåserande kring rubriker som "Samtal med ungdomsledare", "Öppet brev till min son" och "Grillat med pommes frites"!

Javisst, de lite äldre lundensarna köpte så klart boken när den kom och har den på hedersplats i bokhyllan, och många av de yngre har väl finkammat antikvariat och dödsbon för att komma över visdomsorden, men ändå - INGEN har läst den här boken sen UB köpte in den 1965!

söndag 25 oktober 2009

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.

I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mej själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mej hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

fredag 16 oktober 2009

Proggiga barnböcker del 41: De goda djuren.

Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: "Han är färdig nu". Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis "De goda djuren". Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de tvungetvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på "De goda djuren" var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sej känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt.)

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pölsa egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat "obehagligheter".

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse - till slut blir det slarvsylta av allihop:Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin - ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mej.

torsdag 15 oktober 2009

Man äter även med ögat.

Ett av mina bästa lunchställen hade tidigare som sin slogan "för den hungrige". Det har de tagit bort nu, men menyn är densamma: flottstekt fett med späckpanerat ister. Vill man kan man få en skål tran att dippa i.

Så då sitter man där, i en spricka i en vägg i ett område som är deprimerande även för att ligga i Malmö, och spjälkar sitt slagg. Och för att även få andlig spis kan man njuta av den ... originella konsten som spikats upp på vävtapeten.Inte mindre än nio minnestallrikar från olika derbyn på Jägersro!Så här ser en tallrik ut i närbild. Jag vet, mobilen fångade inte riktigt upp alla nyanserna, men det ska ni nog egentligen tacka mej för.När man njutit färdigt av tallrikarna kan man istället låta blicken försjunka i den här målningen. Den föreställer ... ja, den föreställer helt enkelt en kock som lagar nåt slags inälvsmat och en transsexuell servitris, bägge svävande i en Chagall-inspirerad rymd. Inget konstigt med det.

Kanske har jag sett fulare tavla, men det har jag i så fall förträngt.

onsdag 14 oktober 2009

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.

Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.

Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.

Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.

Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.

Tuuloskorpis "Ville och djuren" skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv - naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.

Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:Man erinrar sej gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död - "precis som i naturen".

måndag 12 oktober 2009

Lundells nittital.

Tidskriften Galago - denna mitt tonåriga småstadsjags ynka tåt till Den Stora Världen, ett spretigt tecknat universum av popkultur, godmodig anarkism, Bistro Boheme-posörer och syrafärgade minnen av almstriden - bligade 1989 i kristallkulan.

På några uppslag presenterar redaktionen sina gissningar kring hur nittitalet skulle komma att te sej ("2:a juni 1990: adjektivet 'klockrent' används i så många skilda sammanhang att det mister sin klang", "14:e september 1997: Hans Holmér tar upp kurdspåret igen men åklagaren pekar på att mordet är uppklarat. Holmérs livvakter begränsas tll sjuttio man").

Ulf Lundell får en egen kolumn. Galagisterna förutspådde att Lundells nittital skulle resultera i följande skivproduktion:

Så här tjugo år senare är det hög tid att syna spådomarna. Lundells skivproduktion så som den faktiskt såg ut 1990-1999:

Livslinjen (samlingsbox)
Preskriberade romanser (samling)
Måne över Haväng
Maria kom tillbaka (livetrippel)
Xavante
Rebeller (samlingsdubbel)
Öppna landskap (samlingsdubbel)
Slutna rum (samlingsdubbel)
Bosnia (Bosnien-turnén)
På andra sidan drömmarna (dubbel)
Män utan kvinnor
Slugger
Når jeg kysser havet (norsk samlingsdubbel)
Fanzine (live + studio)

Till det ska fogas tegelstensromanerna "Saknaden" och "Friheten", samt tegelstenssamlingen "Texter, bilder, noter".

En klyscha om dikt och verklighet och överträffande sveper förbi mitt medvetande. Som det gamla djungelordspråket lyder: hur många knutar man än slår på sej själv, slår Uffe alltid fler.

fredag 9 oktober 2009

Inbjudan till Handelskammaren.

Livet är en absurditet, insåg redan Beckett. Ibland landar saker i min mejlbox som förbryllar mej. Jag får pressutskick från Dramaten och jag får (eventuellt) mejl från Marianne Ahrne. Nu har jag - i egenskap av bloggare - fått mejl från Handelskammaren (nåt jag har mycket vaga grepp om vad det är, men som gissningsvis är lika sexigt som det låter):

Inbjudan till bloggarfrukost

Bäste bloggare!

Hur klarade Stockholm IT-kraschen, finanskraschen och den senaste tidens globala lågkonjunktur egentligen? Kan vi lära något av det senaste decenniet som kan hjälpa Stockholm att bli framgångsrikt i nästa?

Den 14 oktober kl. 9-11 vill Stockholms Handelskammare bjuda in dig till bloggarfrukost där vi diskuterar just detta - var framtidens jobb kommer att finnas och hur Stockholm kan nå framgång i den globala konkurrensen.

Med oss har vi Annika Billström, tidigare socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, Ulf Adelsohn, tidigare landshövding i Stockholm och partiledare för Moderaterna, samt Johan Treschow, ansvarig för ekonomisk analys på Handelskammaren. Ses vi där?

Vi bjuder på frukost, välkommen!


Hur mycket jag än gillar gratis mat är svaret på frågan: nej, vi ses inte där. Nog för att den här bloggen på sitt sätt tangerar vad som ska ske på Handelskammaren - jag har ju t.ex. skrivit ett inlägg om Ulf Adelsohns kompisar och ett inlägg om SJ där ju Adelsohn bestämmer och ... nej, där tar det nog slut - men jag är inte särskilt intresserad av hur Stockholm ska hämta sej ur olika finansiella kriser.

Jag förstår så klart att människan som har tryckt på "send" inte först har läst igenom alla inlägg - eller ens ett enda - på En man med ett skägg och sen tänkt "den här killen verkar vara lämpad att bjuda in till en skriande tråkig floskelparad", men jag kan ändå inte låta bli att fnittra förtjust åt den totala kulturkrock som just uppstod.

Och man undrar ju vilka andra bloggare som inviterats. Marcus Birro? Niklas Strömstedt? Alex Schulman? Charlie Schulman? Carolina Gynning? Vad är det hela tänkt att leda till?

Hade jag på nåt mystiskt vis warpats till den här bloggarfrukosten är det endast och allena två frågor som hade surrat i mitt huvud: 1) ser det illa ut om jag lassar på ett flak bacon till? och 2) undrar om Adelsohn fortfarande blir sur om man påminner honom om bastkjolen?

(Bilden är den första som dök upp när jag bildgooglade "handelskammaren".)

torsdag 8 oktober 2009

Autografsamlarna och Tredje rikets chefsarkitekt.

De båda bröderna Mats och Mikael Peterson - kända från gårdagens bloggpost - samlar alltså på autografer och har skrivit en bok om detta. Nåt ska man rimligen fylla sitt liv med, och jag är den siste att ha synpunkter på nördigheter.

Nåt slags humor uppstår ändå i somliga av brödernas gravallvarliga utsagor:

Värdet på autografer, i USA, har på 20 år ökat mellan 200% och 500%. Att köpa autografer är otvivelaktigt den bästa investering som kan göras.

Som vi skrev tidigare gäller det att vara hövlig. Om du inte är det kan du förstöra för dig själv, stjärnan, men också för andra samlare.

Vi skrev till Tanja Dickenscheid som tog silver i landhockey i OS 92. I hennes svar kom det två signerade foton med hela det tyska OS-lagets autografer. [---] Det här ger onekligen samlandet en extra krydda eftersom det är speciellt roligt att t.ex. få ett helt bob-lag komplett på bild.

Börja registrera autograferna i dator rätt snart efter det du börjat samla, det underlättar samlandet rejält. Det behövs inga avancerade datorutrustningar för detta. Dessutom får du datorvana.

Den enda gång det tagit emot lite för oss är när EM i gymnastik för damer hölls i Stockholm 1994. Många av de tävlande var 14-16 år. Det var lite pinsamt innan vi tog mod till oss och gick fram till dem. När vi väl gjorde det var det inte pinsamt. Vi diskuterade den här frågan med Lars-Gunnar Björklund. Han påpekade att det aldrig är pinsamt att ta autografer.


Men - mitt bland dessa oskyldiga råd och dåd hajar man plötsligt till:

Vi fick t.ex. svar från Hitlers generalstabchef Hans Speidel 1984. I svaret vi fick skrev en släkting att Speidel haft hjärnblödning och var förlamad i högra sidan. Han kunde inte skriva sitt namn längre, men hoppades på att vi inte skulle vara för besvikna på de "autografer" vi fick.

Här kunde ju bröderna skjutit in att hur besvikna de än blev på kråkfötterna, var det inget mot hur besvikna de var över idén om ett rasrent Tyskland. Bara en idé, inget annat.

Autografbröderna berättar glatt vidare:

Vid ett tillfälle läste vi att Speer bodde i Heidelberg. Vi chansade och skrev till honom på adressen Albert Speer, Heidelberg, Tyskland. Efter ett par veckor fick vi svar med riktiga autografer. På kuvertet stod hans adress varför vi skrev en gång till och bad om signerade foton, vilket vi också fick ett par veckor senare.Jag vill verkligen inte ta ifrån två bröder deras hobby, och jag vet att de skickade motsvarande brev till både Bush och Mandela, och Speer har ju själv hävdat att han i princip inte var nazist utan bara väldigt intresserad av arkitektur och krig, men - det kan trots allt skicka märkliga signaler när unga ariska män skriver till visionären bakom Germania, Nazitysklands rustningsminister, organisatören bakom partidagarna i Nürnberg, och ber om idolporträtt.

Jag bara säjer det så har jag det sagt.

onsdag 7 oktober 2009

Autografsamlarna och den vresige gammelkommunisten.

Bröderna Mats och Mikael Persson samlar - förmodligen fortfarande - på autografer. 1995 gav de ut en bok om sin samling. Inget konstigt med det. 170 sidor text om hur de skrivit till berömdheter eller antastat berömdheter eller kört hem till berömdheter och bett om en kråka. För säkerhets skull citeras samlarna Lasse Åberg och Lars-Gunnar Björklund, som för att motbevisa den läsare som rentav skulle kalla bröderna nördiga.

Bröderna verkar ha gott att säja om de flesta som de skrivit till och dykt på, men det finns undantag. Svarsbrevet från Sven Wernström - en av de frekvent återkommande gubbarna på den här bloggen - är de uppenbart purkna på: "Hans svar var ganska oförskämt. Bara för att vi inte exemplifierade med namn på en bok så fick vi detta svar."Och visst, den gamle barnagitatorn framstår ju inte som Kronér-trevlig, men det kan ha sina orsaker. Bröderna förklarar:

I vissa fall har vi inte läst någon bok av författarna vi skriver till och har då fått mer opersonliga svar. Rekordet slog nog författaren Sven Wernström som bland annat skrivit De rödas uppror. I brevet till honom skrev vi att vi tyckte hans böcker var bra. (Vi hade faktiskt läst en.)

Nu väljer bröderna att inte publicera sitt eget tiggarbrev till Wernström, men slår man ihop alla deras uppgifter borde det ha innehållit följande motsägelsefulla info: vi tycker dina böcker är bra, vi har läst en, vi säjer inte vilken, du har skrivit De rödas uppror, skicka oss en autograf.

Eftersom Wernström nu inte har skrivit just De rödas uppror - det gjorde Harry Kullman - men cirka femti andra uppviglande ungdomsböcker, kan han kanske ha genomskådat brödernas uppsåt.

Måhända visa av lärdomen efter att ha blivit åthutad av en vrång gammal proggfarfar ger bröderna tipset till autografjägaraspirerande läsare:

Så kontentan av detta är att du helst exemplifierar med bok då du skriver till författare. Om du inte har läst någon bok, skriv inte att du har gjort det. Var ärlig!

Till detta kan man addera rådet: skriv inte att du har läst en bok av någon annan författare. Det kan betraktas som ovidkommande info.

tisdag 6 oktober 2009

Bondskt, mustigt och skabröst.

"Fula visboken" är en vetenskaplig antologi sammanställd av folklivsforskaren Bengt af Klintberg och visforskaren Christina Mattsson. Det är alltså inte fråga om nåt pornografiskt eller snaskigt, utan om en ren dokumentation av visor som traderats i drängkammare, på logement och så fort prästen varit utom synhåll.

Somliga av visorna - och fler därtill - sjöngs in av Bengt Sändh och Finn Zetterholm på den klassiska LP:n Folklår, som Konsum på sin tid vägrade distribuera pga det pornografiska innehållet (de fortsatte dock att sälja herrmagasin).

För oss med lite enklare sinne för humor är det bitvis en fröjd att läsa. Det är väldigt folkligt. Jag såg en gång Bengt Sändh sjunga snapsvisan om Sjöbloms dass i teve. Han introducerade vers 2 med att varna för att den var "lite ekivok":

När kukarna stå som hammarskaft
och fittorna rinna som hallonsaft
Ja, då är det vår
- Se upp där inne! Nu kommer den!
Ja, dåååå är det vååår!


Annars kan man konstatera att populära figurer som Pablo Fransisco eller Petra Mede antagligen skulle ha gått hem även för hundra och tvåhundra år sen. Snusket är väldigt explicit och oneurotiskt. Det är många kukar som liknas vid olika styva föremål i naturen, många kuttor som rinner och dryper och grinar och flinar.

Intressant är att många visor uppenbart kommer från en tvekönad miljö. Man föreställer sej gärna att snuskfaktorn är som högst på båtar och regementen där karlar kan gå runt och vara primitiva utan att störas av kvinnors krav på civilisation. Men många visor beskriver könsakten ur bägges perspektiv:

Och flickan börjar känna
emellan gossens lår
- Vad är det för ett oxehorn
som här emellan står?

- Det är väl inget oxehorn
fast att du tycker så
Det är den bästa fålan
som finns på far mins gård

Och gossen börjar känna
emellan flickans lår
- Vad är det för en enebusk
som här emellan står?

- Det är väl ingen enebusk
fast att du tycker så
Det är den bästa källan
som finns på far mins gård

Och är din fåla törstig
så vattna'n i min damm
Och tar du av han grimman
så går han längre fram
Kvinnorna är sexuella subjekt som inte tvungetvis retas och lockar och inte tvungetvis behöver övertalas, utan som initiavtagande uppskattar köttsamban:

När du kommer på min buk
juckeligreina
tar du fram din tolv tums kuk
emellan beina

När du är emellan lår
juckeligreina
får du allt se hur taskan slår
emellan beina

Och när du har pumpat kuttan full
juckeligreina
så tag i röven och stjälp omkull
emellan beina
Juckeligreina emellan beina
Tjilivilivppan boj hurra!


Och mer än en visa beskriver hustrur som tröttnat på sina makars sviktande prestationsförmåga och som därför med gott samvete går och lägger sej med knektar och husarer (som genomgående beskrivs som särskilt potenta).

- Jag tror att satan rider dej,
sade bonden
- Ja, rider han mej, så bor han i dej,
för att du så lite gängar mej,
svarade bondens hustru


Andra visor vittnar, mitt i sin frispråkighet, om en sexualmoral vi eventuellt har gjort oss kvitt. "Tre pigor på Kinnesta gål" får besök av "tre djäknar" som, efter vad jag förstår, våldtar dem. Mot slutet av visan är det pigorna och inte djäknarna som blivit dömda för fördärv:

Och när nu dagen på himlen blev ljus,
hej visp upp i knappen!
så stodo tre horor och torkade sin mus
för de var stuckna på lappen
och runkade på busken
för bullerumbum fallallerilej


I en annan visa är det tre sjömän som förgriper sej på tre jungfrur. Sjömännen straffas visserligen genom att sjökapten låter dem smaka daggen, men tröstar sej i slutstrofen:

- Snart bliver vårt ryggskinn helt igen,
men flickan får aldrig sin mödom igen
Sjung hopp faraderalla sin mödom igen


Festligast är de hädiska visorna - "jungfru Maria var helig och kåt", "Israels barn hade kukar små" - och den bildrika historien om hur den store och starke gossen hämnas på polisen som avbryter omfamningen med en ung och fager flicka:

Han kokade en soppa på kuttan av ett bi
och lade femton tuppkukar och stånkanpulver i

I stadens alla brunnar han hällde sin mixtur
och snart så märktes verkan på människor och djur
På varje gammal kärring och varje gammal märr
stod kuttan våt och slaskig och alltid uppå spärr


Resten av visan kan ni säkert: priset stiger på ljus, "prosten stod på torget och slog en stilla runk" och till slut spikas "en kutta och en kuk" upp på rådhusporten där allmänheten för en, förhoppningsvis överkomlig, penning kan göra sej av med byxklådan.

Jag vill än en gång understryka att det hela är hämtat från en vetenskaplig skrift. Tommy Nilsson var inte först (även om han veterligt är den enda som har sjungit om att knulla med just Malin Berghagen). Så länge folk har jufsat har jufsandet benämnts och besjungits.

1800-talets förljugna skönandar till folkkulturbevarare - bröderna Grimm i Tyskland, Richard Dybeck här - hade en tendens att censurera, i sin fåfänga jakt på den ädla sunda ursprungliga folksjälen. I gamla uppteckningar har åtskilliga verser ersatts med korthuggna kommentarer: "otryckbart", "olämplig text" etc.

Vad af Klintberg och Mattsson gjorde - boken är från 1977 - var naturligtvis en angelägen och vetenskapligt hederlig kulturgärning. Utan dem skulle få av oss använda ord som "tolvtumskuk" och "knektemansräl" på daglig basis.