onsdag 1 december 2010

Försenat efterord.

Orkar ni med ett inlägg till apropå boken "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev"? Motfråga: har ni nånting att säja till om?

Det händer mej så gott som varje gång jag skrivit nåt, levererat det och lagt det till handlingarna, att jag hittar eller kommer på det jag borde ha skrivit. Jag är därvidlag i gott sällskap; en tid efter att Billy Wilder haft premiär på sin geniala film "The Apartment" kom han på att Jack Lemmon i huvudrollen borde ha haft ett lyte, vilket skulle göra honom ännu mer likeable trots att han handlar moraliskt tveksamt.

Boken "Proggiga barnböcker" borde ha avslutats med några rader av en figur som väl ändå får säjas vara en auktoritet på området barnlitteratur: I en artikel signerad Astrid Lindgren, "Litet samtal med blivande barnboksförfattare" (troligen skriven 1971), hittar jag, nu när min bok väl är ute i handeln, de perfekta slutraderna.

Lindgren gör sej till att börja med förvånansvärt lustig över sina yngre radikala kollegor:

Tag en frånskild mamma, om möjligt rörmokare, atomfysiker går för all del också bra, huvudsaken är att hon inte "syr" eller "är rar", blanda rörmokarmamman med ett par delar lortvatten och ett par delar luftförorening, några delar världssvält och några delar föräldraförtryck och lärarterror, rör ner ett par klimpar rasmotsättning och ett par klimpar könsdiskriminering och strö sen över duktigt med samlag och knark, så har du en stark och bra stuvning som skulle få Zacharias Topelius att verkligen spritta till, om han fick smaka den.

Här anar man en viss irritation hos en författare, som gärna uppehöll sej vid köttbulletrillande korvsmörgåsbredande hemmamammor och som nog kände sej ifrågasatt av de unga radikalerna (berömd är bl.a. den marxistiska analysen av "Emil i Lönneberga"-filmen i tidskriften Ord & Bild där Emil beskylldes för att vara "agrarkapitalist").

Faktum är att hela Sveriges Astrid nog också påverkades av de progressiva vindarna under sjuttitalet: i "Bröderna Lejonhjärta" (1973) finns kopplingar till de av västvänstern så omhuldade gerillarörelserna i tredje världen, i "Madicken och Junibackens Pims" (1976) kompliceras klassamhället när den välbärgade Madicken konfronteras med Lus-Mia och lillasystern Matti, när fru Nilsson försöker sälja sin kropp till vetenskapen sen maken supit bort pengarna och när sotaren stövlar in på borgmästarinnans skitförnäma bal sen pigan Alva inte fått nån kavaljer.

Men icke desto mindre lydde hon, konsekvent genom en unik författargärning, sina egna avslutande råd från artikeln "Litet samtal med en blivande barnboksförfattare":

Frihet önskar jag dig och alla andra barnboksförfattare, den frihet som en vuxenförfattare självklart har, att skriva om vad han vill hur han vill. Vill du skriva en skakande bok för barn om hur svårt och omöjligt det är att vara människa i vår värld, så ska du ha rätt att göra det. Vill du skriva om rasförtryck och klasskamp, så ska du ha rätt att göra det. Och om du bara vill skriva en dikt om en blommande ö i skärgårdens famn, så ska du faktiskt ha rätt att göra det utan att nödvändigtvis behöva tänka: Vad finns det nu för ord som rimmar på lortvatten och oljeutsläpp? Kort sagt: Frihet! Ty utan frihet slokar diktens blomma var den än växer.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Därför borde jag ha snott det.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Lysande och helt rätt inställning.
"Stora författare plagierar inte, de stjäl!"
är ett citat jag stulit från Stavinskij, och i hans fall handlade det om om kompositörer. Han stal det i sin tur från Picasso som använde det om målare.
/Stefan

Gubben Far sa...

Det var vackert citerat. Jag ska skriva ut det, klippa ut det och klistra in det i boken. Och när Lindgren nu blivit S:t Astrid är det roligt att se att hon också kunde ge tjyvnyp åt sina medtävlare på barnboksmarknaden. Men roligaste tjyvnypet var Stig Ahlgrens svar på Emilanalysen i Ord & Bild. "Emil blir aldrig mer sig lik efter att de marxistiska litteraturdocenterna blivit färdiga med honom. Och stackars Alfred ska vi inte tala om."

dr. No sa...

Stefan:
http://www.banksy.co.uk/indoors/artists.html

Heliokles sa...

Det var ett bra inlägg av Astrid, som var en förvånansvärt skarp och osentimental debattör. Det hade passat utmärkt i boken - och det är väl inte för sent att lägga till det i den e-version som säkert kommer?

Kritiken mot Astrid är naturligtvis löjlig idag, men som alla ikoner behövde hon ifrågasättas. Jag har själv lite svårt för Bröderna Lejonhjärta, som förskönar döden alldeles för mycket.

Kalle Lind sa...

Heliokles: det är klart man ska ifrågasätta Astrid Lindgren. Även om hon var ett geni blev inte allt hon rörde vid guld ("Tjorven och Mysak"). Fast det man uppfattar som dödsromantik i Bröderna Lejonhjärta kan man väl också läsa som försök till tröst?

Anonym sa...

Osentimental? Hon lyckades med att blanda bort korten helt vad gäller marginalskatten. Hon skrev redan på 30-talet en berättelse om hur Jultomten använde sig av teknologi som hämtad från 1984 för att se om barnen varit snälla. Hon larvade sig med en gammelbula vid helikopterplattan i den heliga antirasismens namn. Hon idkade mental utpressning för att få till en helt onödig djurskyddslag.

Gertrud sa...

Jeg vil gerne fortælle dig noget, og da jeg ikke kan finde din adresse eller e-mail noget sted, så skriver jeg en kommentar her. Men måske ser du ikke denne kommentar, da kommentarerne måske er afsluttede og lukkede?

Hvad gör man så? Jeg skriver så også kommentar på dit sidste indläg med henvisning.
Gud ved om det fungerer?


Kære Kalle Lind.
Jeg blev meget overrasket ved at se, at du (- som jeg med skam at melde ikke kendte spor til. Undskyld!) havde skrevet en bog om ”proggiga Barnbøcker”, et emne som i høj grad interesserede mig og optog mig i mange år. Det gjaldt Frihed til og Frihed fra. Frihed til at skrive, men også Frihed fra at læse!

Indholdet i de ”proggiga barnbøcker” var sygt og perverst, men opfattedes på den tid som ”normalt”, siger du. Det har du på en måde ret i, men alligevel ikke. Sagen var den, at massemedierne undlod enhver kritik af denne samfundsudvikling, som var en del af 68´ernes snigende revolution, som skulle lede til en marxistisk stat. Mange – måske de fleste (?) – journalister var indforståede med udviklingen eller interesserede sig ikke for børnebøger.
Der er noget absurd ved den kendsgerning, at børneopdragelse gerne overses i det daglige samtidigt med, at det er hovedtemaet i enhver politisk ideologi, ikke mindst når den er ny og skal vinde gehør. Tænk bare på Sovjets pionerer eller Hitlerjugend.

De snuskede ord i børnebøgerne, som ofte kunde genfindes på landets offentlige lokummer måtte ikke nævnes fra de kommunale talerstole endsige fra talerstolen i Folketinget, og bogillustrationerne måtte ikke vises i TV.

Sandt at sige stod jeg i Danmark for den eneste virkelige modstand mod proggiga barnbøcker. Jeg tilhørte dengang forældregenerationen og syntes ikke om, at sådanne bøger (og dermed tanker) påtvingedes vore børn i børnehaven eller i skolen af kommunistbegejstret personale. Sammen med andre forældre købte vi bøgerne og lavede en udstilling. Jeg oprettede en telefonavis, hvor jeg frit kune tale og hvor jeg uden blusel læste højt af bøgerne. Og vi citerede dem i et lille tidsskrift eller uddelte flyveblade….

Absurd nok førte det til, at nogle forældrer blev oprørte over, at vi fremviste og citerede disse bøger, uden at forstå, at det var for at værne om børnene. De vilde ikke høre om det, man prakkede deres børn på. De vilde ikke læse om det. Modstanden stod for mit vedkommende på i 14 år…

Kære Kalle Lind, Du voksede op med disse bøger, mens jeg så på dem i rollen som mor. Jeg må nok købe din bog for at bekendte mig med et offer, der overlevede attentatet.

Bedste hilsener fra Gertrud Galster ”Spydpigen” www.spydet.blogspot.com