tisdag 14 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 12: rockberoendet.

Liksom sjuttitalets tokvänster ibland fick påminna sej om att huvudfienden faktiskt var Kapitalismen, inte f.d. kompisarna i det andra maoistpartiet och inte ens såssarna, får man inte glömma att Ann Ekebergs huvudfiende är Rocken. I sin skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) är det främst den drogskadade Rocken hon går till angrepp mot.

Hon har många skäl att ge sej på Rocken, men två fenomen verkar sticka henne särskilt i ögonen: Rockens inneboende dödsrytm och ungdomarnas uppenbara beroende av Rock. Det där med rytmen kommer man inte ifrån. Inte ens Springsteen passerar nålsögat:

Hur trevlig han än verkar, multimiljardären i jeans, de amerikanska tonåringarnas största kultfigur, så för han ut fel rytm. Expressen (3 juli 1988) skriver mycket om hans kärlek på scen och privat med Patti Scialfa, trots att alla vet att han är gift. Detta är inget föredöme för våra tonåringar. Även om Bruce tidvis har ett bra budskap t ex patriotism och önskar se en förenad amerikansk ungdom, blir allting fel i och med att rytmen är fel. För tar man ett glas kristallklart vatten och häller i en droppe starkt gift, blir hela glaset förgiftat.

Och så har vi alltså detta med ungdomens direkt fysiska behov av Rocken:

Och förresten varför släpar ungdomar runt på ’bergsprängare’ (jättestora bandspelare) om det inte är för deras beroende av musiken? Ja, lite är det förstås för att synas och lite mode men ändå... Apparaterna är tunga!

9 kommentarer:

Åke Forsmark sa...

Ja, usch,ja. Jag är beroende av Rock- och Pop-musik. Jag vet inte hur många hundratusen jag har spenderat på skivor och konserter för att inte tala om hur mycket tid.

Men alternativen är så förtvivlat tråkiga.

Anonym sa...

Alltså det är så underbart att sitta och läsa dina utdrag ur den där boken - även om det är skrämmande att veta att en sån som hon utsatte barn i skolan för sina idéer. Så här 30-40 år senare myser man dock, man minns ju kampanjerna mot "djävulsrocken".

/Matte Matik

Anonym sa...

Rockmusik är överskattat! Vem behöver gitarrer?

Anonym sa...

Jag vet inte om hon lagt extremismen åt sidan och blivit "normal" idag, eller hur det står till med fru Ekbeberg - men är det NÅGON musik som förtjänar att benämnas som "knarkmusik" nuförtiden så är det ju techno!!

DÄR kan man dessutom vara helt övertygad om att majoriteten av alla tvetydigheter i de sparsmakade texterna verkligen syftar på just knark. Titlar i stil med "Higher and higher" "I want you in my blood" etc finns ingen tvekan om.

Sen har vi ju omslag som består av fraktaler, färgglada läskpappersbitar och gigantiska svampar och /eller flintskalliga tyskar med malande käkar. Och en "Publik" som till 90% är påtänd.

Rytmen är dessutom med pulserande och djävulsk och hypnotiserande än vad Europe eller Bruce lyckas lira!

Så Ann, om du läser detta : rikta din blick mot den elektroniska musiken istället! Kan bli ett scoop.

Anonym sa...

Springsteen själv lär ju faktiskt ha varit "rockberoende" och gått i terapi för detta under 80-talet. D v s: de galna 4-timmarskonserter inför fullsatta fotbollsstadion han brukade riva av när det begav sig gav så grymma endorfin- och adrenalinkickar att det sedan kändes rätt så tomt att efter turnén sätta sig i en källare med Roy Bittan och skriva låtar.
/Anders

Jungman Jansson sa...

Bergsprängare ÄR verkligen tunga. Jag har under större delen av mitt liv längtat efter en apparat av den riktigt gamla skolan, ända tills jag nyligen hittade ett fint exemplar till bra pris på second hand.

8 kg väger den. Det är inget en normalklen person kånkar runt på stan utan att det känns åtminstone lite besvärligt.

Jag har försökt förstå hur det kunde vara någorlunda allmänt förekommande att människor faktiskt släpade runt på sådana monster - de måste ju ha fått förslitningsskador så det stod härliga till. Så kanske det ligger något i tesen om rockberoendet.

Men det är förstås både snyggare och roligare än att jamsa omkring med en iPod/-Phone/etc och det är enkelt och naturligt att dela med sig av sin musik till omgivningen, vare sig omgivningen vill eller inte.

Paul W H sa...

Visst har det blivit enklare nuförtiden. Man behöver inte längre spela skivor baklänges eller leta efter dubbla bemärkelser och dra krystade paralleller. Vill man höra sataniska sångtexter kan man välja och vraka i hårdrockskatalogerna, misshandel och horeri frodas i rap och R&B, och lämplig LSD dosering ges direkt i artistnamnet inom psy-trance. Det är ingen utmaning längre för Ekeberg & Co. *suck*

Anonym sa...

Tänker på vad Ekeberg säger om det här med vattnet och giftet. Visst kan jag hålla med om att det finns rockmusik som är skadlig och med det menar jag nazistisk rock.

Men jag skulle snarare vilja göra följande jämförelse: Om man tar en apelsin och skalar och klyftar den och sedan sprutar in gift i en av klyftorna så innebär det inte att hela apelsinen blir förgiftad.

Anonym sa...

Anders, jag tror att ganska många rockstjärnor känner så. Har du hört låten "Masser af success" med Gasolin?