torsdag 2 december 2010

Soptunneungar.

Åttitalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev - i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna - ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen. Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken "Människor som gått till överdrift"). När hon inte förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för "den stora skökan", ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar "Barn", liksom "Livet", med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar - "Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran" - och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrien, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var - Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus. Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mej att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säja vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

12 kommentarer:

Dvärghundspossen sa...

Dom där minns jag från min barndom, men fattade inte att dom skulle parodiera nånting... tyckte mest dom var konstiga. Jag var väl för ung för att fatta humorn (och engelska språket).

Kolbeinn sa...

Jag är allmänt förälskad i den lilla äckelvågen som de där korten startade. För fyraåriga mig kändes det som punk.

Paul W H sa...

Garbage Pail Kids, kom inte de tillsammans med några stenhårda tuggummin? Det var ju annars med skräckblandad förtjusning man inspekterade sin egen/kompisens samling, eller inhandlade nya tillskott.

ratte sa...

Äntligen! Får jag tillfälle att säga det här. Det var jag som lanserade ordet "moralpanik" i Sverige! Bl a i en uppsats som handlade just om den sortens samhällstillstånd som beskrivs här.

Mellan ungefär 1965 och 1985 pågick en väldig diskussion i samhället om skadlig ungdomskultur: videovåld, rullbrädor, Kalle Anka (jovisst var han skadlig, han gjorde barn till kapitalister), jeans (jovissta var dom skadliga, dom kom från USA), Coca Cola...

I stort sett allt som var roligt var skadligt. Det sammanfattande begreppet var "kommersiell kultur".

Jag var den av dom försvarade ungdomens rätt till dålig (tyckte inte jag förståss) kultur. Det var ett jävla slit, men rätt kul. För på nåt sätt var det ballt att stå på de onda krafternas sida.

Kalle Lind sa...

Paul W H: jo, du har rätt. Det var ett tuggummiföretag som spred dem hursomhelst. Vill minnas att koncernen heter Topper.

Ratte (som jag gissar är ett alias för min gamle idol Magnus Knutsson): jag tror dej, men visst plockade du upp begreppet från den brittiske sociologen Stanley Cohen? Han lär ha myntat det på sjuttitalet, i en uppsats om engelska mods och teddys och paniken kring deras påstådda våldsamhet.

Jag vill f.ö. minnas att du och Ulf Jansson tog upp fenomen som flipperspel och bigotta politikers förhållande till dem i Ratte. För att inte tala om hur mycket serier du lär ha debatterat. Har du nånsin mött den gamle vänstermoralisten Lars Petersson i debatt?

Anonym sa...

Det var Alan Moore, inte Neil Gaiman som var författaren till bibelparodin.

Anonym sa...

Och bubbelgumfabriken hette Topps

Kalle Lind sa...

Anonym: inte för att jag gillar att diskutera med namnlösa, men enligt flera källor hette serien "The Book of Judges" och gjordes av Neil Gaiman, Mike Matthews och Steve Gibson.

Topps stämmer säkert, där utgick jag från minnet som inte alltid är det bästa vad gäller just tuggummin.

J-h:n sa...

Det var Gaiman. Han har själv skrivit om det på sin blogg:

http://journal.neilgaiman.com/2008/12/why-defend-freedom-of-icky-speech.html

ratte sa...

Boken hette "Folk devils and moral panics" och kom ut första gången 1972. Jag citerade den i en uppsats som handlade om diskussionen om serieeländet 1953 -55. En annan forskare använde den också i en artikel om videovåldsdebatten, men kallade det "moralisk panik". Jag tyckte "moralpanik" lät häftigare.

När jag sen skrev debattartiklar, en del illustrerade av Ulf Jansson, om den upphetsade diskussion om skadlig ungdomskultur, forsatte jag att använda termen "moralpanik". Och den tycks ha fastnat.

Nog har jag mött Lars Petersson! Vi har t o m gjort en utställning tillsammans. Om serier naturligtvis! Den stackarn var kommunist och vill alltså ha sanna folkliga serier. Jag frågade honom en gång så här: Om det blir ett socialistiskt land, får man då ge ut gamla borgerliga serier?. Hm sa han, det måste jag tänkar på...

Anonym sa...

Heh, verkar som om jag helt i onödan sidsteppade discussionen. Efter att ha konsulterat ett fysiskt exemplar av POX censurnummer så är det mycket riktigt Neil Gaiman som står som upphovsman. Jag tänkte på en helt annan serie. Carry on.

mårten sa...

Kopplingen mellan Maus och Garbage Pail Kids (Art Spigelman) är vad man skulle kunna kalla ett riktigt mindfuck. Det är ju typ som om Arvo Pärt hade skrivit schlager i sin ungdom. Jag kan inte greppa detta, inte på något sätt...