onsdag 22 december 2010

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 1.

I slutet av nittitalet bodde jag i Lund. Lund är en stad med många ansikten - en gång i tiden hade det Sten Bromans pipskägg, nuförtiden verkar det toppas av sältransindränkt bratslick - men det som alltid har varit värt att älska hos Lund är det utrymme som alltid har beretts åt det nördiga och smala. På min tid fanns i staden en gratistidning som hette Monitor. Den var, kan man säja, som Nöjesguiden, fast med kunniga och engagerade skribenter (jag vill minnas att jag själv skrev två artiklar om två filmer som jag fortfarande inte sett).

Häromsistens kom jag att tänka på en artikel i en gammal Monitor, kretsande kring fenomenet mellansnack på konserter, skriven av serietecknaren och knappologen David Liljemark. Jag kände ett starkt behov av att läsa den igen och mejlade därför herr Liljemark. Han hade den inte i digitalt skick, varför jag istället vände mej till min bokhylla och naturligtvis hittade en mapp märkt "Gratistidningar 90-tal".

Med artikelförfattarens goda minne presenteras härmed stora delar av den artikel som jag fnissade glatt åt såväl 1998 som 2010:
Åsikterna går isär likt en öppen gylf när det kommer till mellansnack. Somliga menar på att artisterna inte ska ödsla tid på att dravla tjafs, utan bör koncentrera sig på att uttrycka sig genom sin musik och spela istället.

Och visst, när man hör vissa artisters tafatta försök till att muntligen linda sin publik runt lillfingret blir man mörkrädd i dagsljus: "Ehe ... mår ni bra?", "Har ni kul?" och "Ni är den bästa publik vi nånsin haft!" har hörts kobent viskas in i alltför många mikrofonmembran genom tiderna.

En säker källa har berättat om gamla Bullen-skådisen Robyns bravader på Lollipop för nåt år sen: "Oj! Jag har aldrig spelat för en såhär stor publik förut. Kul att ni kunde komma! Okej, ha det bra! Använd kondom!". Betyg för denna muntliga redovisning: en Carola (inklusive hennes nyutkrystade myling).

I sådana generande stunder, där rödkindssjukan smittar av sig som en löpeld bland alla närvarande, välkomnar man varmt och öppenfamnat de band som har vett att hålla klaffen stängd. Stängd, låst, igensydd och med nyckeln bortkastad i tystnadens träsk; pretentiösa grupper som sprider en atmosfär så belastad av gravallvar och pubertetsångest att man kan stryka skjortor i luften, där ett "tack" är publikfriande och att berätta vad nästa låt heter är att sälja röv totalt.

Vad som borde rendera spöstraff och lite allmän lös tortyr, är när de självgoda banden börjar klaga på att publiken röjer för dåligt. Vilkas fel kan det vara månntro? Det kan väl aldrig vara så att scenartisterna emellanåt har sig själva att skylla, att de spelar för soppig musik?

Har man otur kan det gå som för Stockholms Negrer på P3 Live, då sångaren Michael Alonzo kom att ångra vad han först tiggde om: "Man ... man svänger över till nån ... konstig barkänsla, här ... Det är ingen som stormar scenen, så man får nån sånhär ..." Två tjejer i publiken: "Spela röjigare musik!" Alonzo: "Va?! ... dom vill storma scen ...! (suck) ... va jobbigt ...".

Rätt använt kan mellanprat vara en kolossal stämningsförhöjare som gör kontakten mellan artist och publik så total att allt känns som ett myspysigt pyjamasparty på mjukrosa plyschkuddar. Och inte minst, för oss som lessnat på allt annat än jingeln i Släng dig i brunnen finns det ett enormt underhållningsvärde i de dråpliga grodor och verbala guldkorn man ibland fiskar fram i det barsnackets Klondyke rockestraderna utgör.

(För den som är mer intresserad av dadaistiska ljudpoem, rekommenderas ett besök på närmsta hak där Shane McGowan råkar lira.)

"Monitor, monitor, are you paying attention? Alan Stanley, these are your microphones!" Detta citat är taget från Lou Reeds livedubbel Take No Prisoners från 1978. Utöver att plattan rent rock'n'roll-mässigt är en höjdare där öset står som kastspön i backen, så är den dessutom en grisfest utan motstycke för oss anhängare av mellansnack; vilket här även inbegriper snack i låtarna.

Svadan är omåttlig. Lou orerar, han skojar till det, han skäller ut störiga personer i publiken (som i en rad i Sweet Jane: "those pretty women, man, they never really faint / those villains alwas - SHUT UP YOU! - blink their eyes"), han gnäller på roddare, han svamlar, drar billiga skämt och rötna häppisar, han häcklar kollegor i musiksvängen och uttrycker sin avsky gentemot rockjournalister ("somebody shoot those journalists!"), och så vidare i det oändliga - han är kort sagt pladdrigare än en Åke Strömmer just utsläppt efter en månads vistelse i en sensorisk deprivations-tank.

Paradnumret på skivan är den "spoken word"-version vi bjuds av Mr Reeds gamla monsterhit Walk on the Wild Side, som han bevisligen tröttnat rejält på och fullständigt babblar sönder. När han väl kommit igenom första versen får han för sig att han ska uppdatera pöbeln om vad karaktärerna i låten gör nuförtiden och vad han har för åsikt om dem.

Till exempel får vi veta att Lou inte saknar transvestiten Candy Darling som han inte kände särskilt väl ("I'm such a scam artist"), och att Little Joe "... was an idiot". Längre fram avbryter Lou "do-todoo"-körsångerskorna, för att han ska berätta hur det kom sig att han skrev låten Walk on the Wild Side! Meta vi minns.

Det visar sig bli en lång historia, inte minst som han halkar in på ett otal stickspår och i samma veva hinner med en smärre självbiografi, och tro fan att karln aldrig kommer till ett regelrätt slut. Låten klockar in på 16:53 - och då tonas den ut.

Ja, göbber å kärringer, ska ni bara äga en dubbel med Lou Reed - jag menar förstås en till, för Metal Machine Music hoppas jag att ni redan har - så är det Take No Prisoners. [...]Den goe gôbben Ebbot Lundberg spelade en gång i tiden (innan han vann alla indiefjortisars hjärtan med Soundtrack of Our Lives tralliga popdänga Instant Repeater '99) i en gitarrdominerad orkester som också spelade slaktar-riff med eftertryck, nämligen Union Carbide Productions.

Bland influenserna namnsläpptes då som nu ofta The Stooges, och vem vet, kanske var det Iggy & The Stooges gamla snatter-rika avskedslive Metallic K.O. som inspirerade till Ebbots kanske största stund som publikcharmör?

Carbide var i Förenta Staterna och rockade snickarbyxorna med tillhörande vid-arsle av amerikanarna. På en konsert som sedermera sändes i svensk radio, kläcker Ebbot ur sig följande harang på drygaste göteborgska: "Thank you ... ni e så ecklia ... amerikaner e nog bland det fulaste folk jag vet ... ni e så tjocka, å så äter ni hamburgare å ... de e helt beklämmande. Herregud, vilken samling köttskallar ..." - och sen fyras UCP-klassiker Financial Declaration av som en ljudkanon. Mellansnack of our lives!SLUTKOMMENTAR: ja, som ni märker är texten a) lång (jag citerar bara cirka hälften av originaltexten, som också tar upp Swans, Smog och Venom - band som jag har ett mindre än obefintligt förhållande till) och b) något daterad (Carolas myling Amadeus är väl vid det här laget både vuxendöpt och konfirmerad). Även exemplen vittnar om att tid gått: idag skulle väl Ebbot Lundberg knappast kalla nån annan för tjockis?

Hursomhelst - finns en tanke med den här bloggen är det att vara en stor avstjälpningsplats för populärkulturella obskyriteter för att dessa icke må falla i glömska. Att jag för andra gången publicerar någon annans text är alltså konsekvent i sin inkonsekvens.

12 kommentarer:

Spiring sa...

Det mest minnesvärda mellansnack jag, hm, kommer ihåg:

"Nu ska vi spela en låt som vi hoppas snart kommer att handla om oss själva. Den heter 'Star'."

[tafatt tisslande och tasslande på scenen]

"Nej, det ska vi inte alls. Den här låten heter [XXX]."

[Ett par låtar senare]

NU ska vi då spela den där låten 'Star', som vi hoppas snart kommer att handla om oss själva."

(Jag är ingen hasardspelare, men i detta fall skulle jag ha vågat satsa emot.)

Simon F. sa...

Menvafan! Nu gör du ju mig helt perverst nyfiken på Venoms eventuella mellansnack.

Arrug Slahmag sa...

Det lär finnas en piratskiva med Lou Reed inspelad i Stockholm där man kan höra självaste Uggelguggel, förlåt, Magnus Uggla skrika:

-Lou, Lou! I love you!

..och herr Reed surt svara

- I love you too.

För övrigt blir jag också riktigt intresserad av att läsa om Swans och Venoms mellansnack.

entzauberung sa...

Liljemark måste senare ha gjort om den här texten till en serie i MAD, för det är där jag läst den.

Axel sa...

Jag vill höra om Smog! Fnissade f.ö. också glatt åt texten

Hans sa...

Jag kommer ihåg den texten fortfarande och just delen som avhandlar Venom, ett band som jag inte heller har något förhållande till, kan fortfarande få mig att fnissa så fort någon artist försöker sig på ett mellansnack. Och då har jag inte läst texten sen den publicerades.

Spiring sa...

Venoms mellansnack kan man läsa mer om, och höra, här:

http://blog.wfmu.org/freeform/2005/08/youre_fuckin_pr.html

Anonym sa...

Hej, ja in med hela texten nu please (och övriga två illosar) - det var väl så vi sa? Ska man hissa knappologi-flagg ska den änna ända upp, annars blir det för sorgligt!
Hans: stämmer, jag stöpte senare om texten till en 2-sidors grej i Svenska MAD (återtryckt i "Ritman Kats underbara värld").
mvh & god jul,
DL

Anonym sa...

*Katz*

Kalle Lind sa...

DL: ja, det var så vi sa. Då hade jag inte letat upp originaltexten och sett att den, förutom Reed och Ebbot, handlade om band jag inte har nån relation till. Men ett löfte är så klart ett löfte. Vi gör det hele till en stulenartikelserie. Del 2 dyker då upp i mellandagarna.

Glad helg och gott slut.

Wulfahariaz sa...

A. Är inte en myling ett avlidet barn som spökar?
B. Venom är bättre än vilken som helst annan kulturyttring som någonsin har avhandlats i denna blogg (även om själva behandlingen så klart är till högsta belåtenhet). Vi kräver att få veta!
C. Det finns två anledningar till att mellansnack ska förbjudas.
a) Till 80 % innehåller de följande låts titel. Hederligt folk har redan skivorna (på LP förstås) och känner förstås igen låtarna efter två ackord. Resten av publiken, som förmodligen är nedladdare, knarkare, anarkister och plankare, ska inte ha någon särbehandling. Låt de nedriga parasiterna leva i ovisshet.
b) Tyvärr är det nästan alltid sångarna som envisas med att hålla i mellansnacket. Problemet med detta är att dessa esomoftast är svagbegåvade, fjolliga, exhibitionistiska och inte har något intressant att säga. Alternativet vore att bandets hjärnor, gitarristerna, tillätes (konjunktiv) ta över mikrofonen för ett par sekunder, men då skulle vokalistdivan förmodligen bli sårad och lämna bandet. M a o: Sila tugget.
D. Detta är inte platsen att berätta varför jag tycker att ena gitarristen i SoOL är den mesigaste personen någonsin som stått på en scen, men det är han.
E. Tack för ett gott årsarbete, bäste man med ett skägg.

Anonym sa...

Förbjuda mellansnack?! Hellre då förbjuda musiken emellan.
En annan klassiker är ju på Live Evil, där Dio (R.I.P.!) tillkännager att "our next album will be... a live album from Black Sabbath!". Åh fan Ronnie, inte en liveskiva med Myofist?!
Härligt f.ö. att höra folk stå upp för underbara Venom. Min kompis FJ har den där singeln (där den gravt stympade musiken störigt nog låter bättre än den officiella Eine kleine nachtmusik-liven. Editor's cut, please!).
Det vridna omdömet om ena TSOOL-gitarristen kan inte landa rätt hur man än vrider på det, särskilt inte om det är den mig närstående som åsyftas - fast vederbörande skulle säkerligen skratta gott åt argumenten.
/DL