onsdag 31 mars 2010

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Här har vi en helt vanlig världsreporter. Enligt sej själv en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextitalet, emellanåt satt i karantän, enligt sej själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella "Della" Anka - med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) - valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander - han med Anderssonskans Kalle - som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans "liten flicka"), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är helt uppåt-väggarna-bisarrt?

tisdag 30 mars 2010

Avdelningen Osannolika Sammanträffanden: Ulf Olsson och Charlie Norman.

2005 greps och dömdes Ulf Olsson för två groteska flickmord begångna 1989. Nog sagt om det. Olsson var en tragisk och direkt bisarr figur, saknad av ingen, vilket inte gör hans liv mindre solkigt.

1993 - det vill säja fyra år efter att morden begåtts och elva år innan de avslöjats - medverkade han i en Tom Alandh-dokumentär, "Kronofogden kommer". Där placerade han sej själv under en vägg på vilken han hängt upp två teckningar av lemlästade flickkroppar. Att han, medvetet eller omedvetet, försökte skicka ut en signal behöver man inte vara kvasipsykolog för att ana.

Redan detta är ju en smula märkligt. Inför påslagna kameror lät Olsson - som i dokumentären pratade om sina pengaskulder - antyda att hans påsmjöl var smutsigt och hans händer blodstänkta. Alandh trampade runt med sitt team i det, gissar jag, något ingrodda ungkarlshemmet, fullkomligt oanande att mannen han intervjuade var landets näst mest eftersökte mördare näst Palmes.

2005 häktas alltså Olsson på DNA-bevisning. I samma veva publicerar Aftonbladet den här bilden:Den är hämtad från Alandhs dokumentär. I tidningen hade den till och med den tidkod referenskassetter man lånar från SVT har.

Samma dag tidningen publiceras ringer telefonen på Hej domstol!-redaktionen på Sveriges Radio i Malmö. En mycket upprörd Tom Alandh söker redaktionsmedlemmen Ola Norén. Alandh gormar länge och väl i telefon innan Ola lyckats utröna vad han egentligen har på hjärtat. (Alandh var för övrigt i gott sällskap när han ringde Hej domstol!-redaktionen och var förbaskad.)

Det visar sej att Ola är den siste som lånat den vhs från SVT som Aftonbladet-bilden av allt att döma är hämtad från. Alandh menar att Ola sålt bilden till kvällstidningen. Han tycker det är oetiskt och oförsvarligt och andra saker som börjar på o.

Eftersom Alandh dessutom är oresonlig avbryts samtalet abrupt. Vi börjar gräva i saken. Inte fan har Ola Norén eller någon annan på redaktionen lånat nån dokumentär om folk som är jagade av kronofogden? Varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det?

Till slut får vi klarhet i saken. På samma kassett - SVT referensbandar tre-fyra timmar i stöten - ligger en Ingela Agardh-intervju med Charlie Norman. Den har Ola förstås lånat! Där har vi det! Att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska intressant dokumentär är otänkbart, att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska ointressant intervju med en bortglömd gubbe är däremot högst tänkbart!

Ola ringer upp Alandh igen. Denne lugnar sej något när han får den, visserligen bisarra men helt sanningsriktiga, förklaringen. Ola tycker Alandh ska be om ursäkt för att han domderat som en furie. Alandh insisterar på att han inte domderat ett dugg. Han hänvisar till dokumentärfilmaren Olle Häger, som tydligen suttit i samma rum när Alandh ringt, och menar att Häger inte heller tycker Alandh brusat upp.

Det är så många gubbar i samma anekdot att jag hade varit helt sprallig om det inte låg en så sjukt obehaglig historia i botten.

Vem som kopierat av Olsson-bilden från Alandhs dokumentär vet jag inte idag heller. Jag är inte heller så intresserad. Jag nöjer mej tillräckligt med det bisarra sambandet mellan Ulf Olsson, Charlie Norman, Ingela Agardh, Tom Alandh och Olle Häger.

onsdag 24 mars 2010

Nä så tusan heller att det görs såna barnböcker idag!

Det har glunkats här i spalterna om att dagens barnböcker censureras/ självcensureras/ försiktigt anpassas efter föräldrars tänkta önskemål att inte låta deras barn konfronteras med den smutsiga sidan av verkligheten.

1971 gav barnboksparet Inger och Lasse Sandberg ut "Vad är det som ryker?". Jag tror inte den skulle ges ut i nyupplaga idag. Temat är - eftersom det var sjuttital - röktobak.

Nu är ju Sandbergs så klart inte FÖR tobak - det var man inte ens i sjuttitalets barnböcker - men ämnet avhandlas så explicit att jag ändå tror det skulle sticka i nannygenerationens ögon. Sandbergs andra antirökbarnbok "Tummens mamma slutar röka" har visserligen getts ut i nytryck (till och med via McDonalds), så man ska aldrig säja aldrig.

Att McDonalds skulle sponsra "Vad är det som ryker?" håller jag dock för osannolikt. Det antikommersiella budskapet är lite för tydligt för att rimligen falla Lederhausens på läppen.

Barnen Ponne och Cilla kryper runt på en äng och njuter av blomdoft då de plötsligt konfronteras med ett ohyggligt rökmoln. I jakten på rökkällan hinner Sandbergs kommentera utsläppen från industrierna (som de verkar ha ett påfallande förtroende för) ...... och bilismen (som de inte verkar lika positivt inställda till).Boken glider, på ett mycket sandbergskt sätt, från realism till saga med mycket realistiska inslag. Röken visar sej komma från en drake. En storrökande drake.

"Sluta med det är du snäll, för vi mår illa", sa Cilla.
"Jag KAN inte sluta, fast jag så gärna vill. Jag bara röker och röker".
Och så förklarar draken pedagogiskt hur det kom sej att han började röka:

"Jag kunde se ända in i staden.
Och i staden hängde affischer på långa rader.
Affischerna visade mej på stora tuffa
vackra människor som rökte cigaretter.
AHAHA det är så man gör, tänkte jag
och flög hem till grottan och hämtade guld
och köpte 1000 cigaretter".


Trots flitigt inhalerande uppnår inte draken sitt önskade resultat att se tuff ut. Hans gröna färg blir daskig och han får finnar på nosen. Då får han syn på en ny affisch md en "halvvacker karl" som "flinade så belåtet". Affischen gör reklam för Kungacigaretter och draken inser att han rökt fel sort. Han köper 10 000 Kungacigaretter och röker så att hans älskade Drak-Ulla lämnar grottan.Nu träder Ponne och Cilla förnumstigt fram och säjer som de sjuttitalsbarn de är:

"Minsta unge vet ju att alla cigarettaffischer
är till för att lura av folk och drakar pengar".
Efter att ha tittat ner i drakens lungor och konstaterat att de är svarta av tjära, övertalar barnen draken att sluta röka - med ett för tiden anmärkningsvärt ekonomiskt argument:

"Du kan köpa en båt och simfötter och kikare
och radio och småbilar och en hund
och en häst och ett litet hus och godis
och halsband till DrakUlla".


Och så bestämmer sej draken för att inte vara "en lurad levande luftförorening" och flyger med barnen på ryggen till Drak-Ulla. Hon blir förstås överlycklig:

"Nu luktar du äkta drake igen
och inte snuskiga cigaretter".


Som sagt: jag tror inte någon förläggare idag hade tyckt att det vore en bra idé att ge ut den här boken på nytt. Det kan ju alltid finnas nån nymoralistisk förälder som tror att barn bör undanhållas sånt som de ändå ser om de går ut på gatorna. Och så kan det ju alltid finnas nån nyliberal förälder som tycker det är fel att lura barnen att reklam är fult.

Och så kan det för all del finnas nån förälder och nån förläggare som tycker att det är en ganska torftig bok.

måndag 22 mars 2010

Barnböcker och mödomshinnor.

Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln - refererad till i/kopierad av Aftonbladet - väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.

Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.

Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.

Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.

Tage Danielsson - den stora humanisten - lät bovar bära pistol i sin julkalender "Herkules Jonssons storverk". Året var 1969.

Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.

Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.

Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.

Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: "Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?"

Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings "Sjörövarbok", där "kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt" (bör ses! - 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 - men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.

Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.

I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.

Jan Lööf ändrade två bilder i "Örnis bilar" efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sej med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sej i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.
Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.

1973 spelade Hasseåtage "Glaset i örat" på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten "Efter kaffet". De första föreställningarna sjöng han:

Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!


Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid "mödomshinnor" och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten - "villiga och mulliga och bra små kvinnor" - eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.

Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.

Och samtidigt vill jag - som så ofta i livet - citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: "De ska fostras!"

Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.

P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: "Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna".

Jag kan gå med på att "skolkria" inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.

Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: "Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna". Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?

torsdag 18 mars 2010

Anders Glenmarks felaktiga bandnamn.

Anders Glenmark är väl inte den hetaste producenten/artisten/skåningen som sjunger på hittepådialekt just nu, men det ska absolut inte hindra oss från att hacka lite på honom. Glenmark har ju aldrig varit ordens kung - "ingenting känns svårt/ för hon har blommor i sitt hår/ som bara jag kan se" ÄR ingen vidare text, och då skrev han inte ens den själv! - men extra tydligt blir det när man närstuderar vad han döpt sina bandkonstellationer till.På sjuttitalet sjöng Anders Glenmark i vokalgruppen Glenmarks - minst tre svensktoppshittar! - tillsammans med farbror Bruno Glenmark, syster Karin Glenmark och faster Ann-Louise Hanson. Är ni med? Gruppen hette Glenmarks och bestod av en Hanson. Och innan Karin kom med i skönsjungargänget också Lisa Linn.På åttitalet sjöng Anders Glenmark i gruppen Gemini - som betyder tvilling - tillsammans med sin storasyster Karin Glenmark. Ni ser temat?På nittitalet sjöng Anders Glenmark i gruppen GES - döpt efter sångarna Glenmark, Orup, Strömstedt. And I rest my case.

Tre fel av tre möjliga. Hattrick i konstiga gruppnamn. Och då har vi inte gått in på själva låtarna.

(Eget betyg till spaningen: stark 3:a för engagemang, 1:a för pricksäkerhet.)

onsdag 17 mars 2010

Kryzzbitar.

(... ja, vi minns väl alla den lysande idén att först presentera ett kryss - eller kryzz - i en timmes primetime-teve, och sen lägga in en halvtimmes facitprogram - Kryzzbitar - på annan plats i tablån.)

Gösta Knutsson-tävlingen var visst svår. Tävlingsledningen har fått in sammanlagt åtta (8) svar, vilket inte är alls lika mycket som t.ex. Kryzz fick på sin tid.

Ett skäl att tävlingen var svår var naturligtvis att frågorna handlade om saker som få människor bryr sej om på 2010-talet, ett annat att somliga frågor inte längre har nån koppling till det vi kallar verkligheten.

Här kommer hursomhelst svaren, direktciterade från Knutsson med mina inpass inom parentes:

FRÅGA 1: Det var en novell i en veckotidning, som hette "Charmiga Carmen från Masthugget". Vad hade hjältinnan för yrke, och vilken var hennes hemstad?

SVAR: Förmodligen var hon cigarrettarbeterska i Göteborg. (Carmen jobbade ju i operan på tobaksfabrik, Masthugget ligger i Göteborg. För övrigt en av två frågor jag själv var 100% säker på.)

FRÅGA 2: Vad är det för påtaglig felaktighet i följande kungabrev från Oscar I: "Wi Oscar, med Guds nåde Sveriges, Göthes och Wendes konung, göre weterligt: Sedan wi, med afseende å behofwet, etc."

SVAR: Det bör heta: "Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung" (Norge tillhörde ju på gamle kung Oscars tid Sverige. Om det sen "bör" heta nåt så krångligt alls lämnar vi därhän för tillfället. Stort plus till Peppe som gett följande resonerande - om än felaktiga svar:

Massor av felaktigheter här.
a. Stavningen är så upp åt väggarna att inte ens Fredrik Lindström hade accepterat den.
b. Med Guds nåde kan han inte ha styrt eftersom Gud inte finns, och om han hade funnits hade han inte tyckt om att en fransman styrde Sverige
c. Sveriges, Götes och Vendes konung må ha varit den officiella kungatiteln, men ska man vara ärlig så var han väl inte kung över några vender, vilka för övrigt antagligen var ett sagoväsen och dessutom sammanblandade med slaver, som han inte heller var kung över
.)

FRÅGA 3: Vilka är det här:
Anna - Erik,
Anna - Hjalmar,
Anna - Konstantia?

SVAR: Anna och Erik i Värmlänningarna, Anna och Hjalmar Branting, Konung Sigismunds båda gemåler (Värmlänningarna var ett folklustspel som lär ha spelats i varje buske under första halvan av 1900-talet, Anna Branting var författare och Hjalmars fru).

FRÅGA 4: "Var ligger egentligen Magdeburg?" sa en pojke under en fysiklektion. Varför sa han det?

SVAR: Förmodligen höll man på med de så kallade magdeburgska halvkloten (fysikalisk term som jag inte begriper, svaret "för att det är en fullt rimlig fråga" hade fått godkänt).

FRÅGA 5: Vem har anledning att fira den 23 april - och varför -
en scout,
ett hembiträde,
en konservfabrikant eller
en nobelpristagare?

SVAR: En scout, eftersom den 23 april är S:t Georgsdagen och S:t Georg är scouternas skyddshelgon (boken ger tyvärr inga upplysningar om vilket som är konservfabrikanternas skyddshelgon; en svarande har påpekat att det borde vara nobelpristagaren eftersom både Shakespeare och Cervantes dog 23 april och alla nobelpristagare står i tacksamshetsskuld till dem).

FRÅGA 6: Under vilka departement sorterar
Domänstyrelsen,
Kartverkskommissionen,
Lantmäteristyrelsen?

SVAR: Samtliga sorterar under Jordbruksdepartementet (kan mycket väl vara inaktuellt på alla sätt och vis - bara orden är så tråkiga att jag aldrig skulle orka googla efter).

FRÅGA 7: Vilka av dessa är fruntimmer:

Carl Maria von Weber,
Kaj Munk,
Kai Gullmar,
Verdandi,
Ernst Ahlgren
?

SVAR: Kai Gullmar, Verdandi (en norna i den nordiska mytologin) och Ernst Ahlgren (pseudonym för författarinnan Victoria Benedictsson). (Knutsson förklarar inte närmare vem Kai Gullmar var, och då ser inte jag nån anledning att göra det heller. Jag förutsätter att vi alla regelbundet nynnar på "Swing it, magistern".)

FRÅGA 8: Vad fick Rosita Serrano för pengar att köpa karameller för när hon var liten?

SVAR: Förmodligen fick hon centavos hemma i Chile. (Eller pesos.)

FRÅGA 9: Och kan ni finna någon förbindelselänk mellan skär färg och slaget vid Svolder?

SVAR: Slaget vid Svolder gick av stapeln år 1000, och en tusenlapp har skär färg. (Något inaktuell, ska erkännas. Men svararna har varit kreativa: "Danskarna vunno och deras fana är i genomsnitt skär", "Oräknat alla anatomiska associationer till Ormen Långe, alltså?", "Snorre Sturlasson har skrivit om detta slag. Och snorren är ju ganska skär", "Enligt Heidenstam var väl Sigrid Storråda "ljus, skär och reslig". Låter mer som en erektion än som en drottning. Men slaget vid Svolder handlade ju om Sigrid Storråda så där är väl kopplingen". Två har också gjort kopplingen att Svolder-slaget stod vid Hven, känd för sina skära malvor.)FRÅGA 10: Bullen: Erik =
Berco: ?

SVAR: Berndt. (Åter igen förklarar inte Knutsson sej närmare, men Erik "Bullen" Berglund var som ni vet en matintresserad skådespelare som gärna framställde grosshandlare, Berndt "Berco" Carlgren var kåsör och kuplettförfattare bakom bl.a. Zarah Leanders "Vill ni se en stjärna". Omnämns i Karl Gerhards "Det är det som man säger på stan" och påstås ha nekat att hälsa på sin tidningsägare Torsten Kreuger med motiveringen "Det står inte i mitt kontrakt att jag är skyldig att göra det").

För att sammanfatta: 1943 är väldigt väldigt längesen. Det man förväntades kunna då förväntas få kunna nu. Och rimligen tvärtom.

Vinnare är utan tvekan och utan vidare konkurrens - tadaaa - Anders Danielsson! (Hör publikens antiklimaktiska kliande i bakhuvet när de tänker "och vem fan är nu det?". Jag svarar så här: ni kanske inte vet nu vem Anders Danielsson är - men glöm inte var ni läste om honom först!)

Anders - otroligt väl jobbat! Du satte samtliga utom den där tusenlappsfrågan, och det tror jag även Knutsson haft överseende med. Mejla mej din adress så mejlar jag dej en jättefestlig bok om aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet!

Nästa gång får vi ta några frågor från Barn-Geni så att alla läsarna kan vara med.

tisdag 16 mars 2010

Papapadapadaaaa! Tävling!

Gott folk! Nu är det dags! Bland Gösta Knutssons femhundra fyndiga frågor från -43 har jag valt tio! Först öppnade rätta lösning (dvs. den som först inkommer på lagomtjock@yahoo.se) vinner ett jättefint, om än en smula skinntorrt, pris.

Innan ni hugger in på frågorna vill jag gärna citera ur Knutssons egen bruksanvisning:

För övrigt kan boken användas på mångahanda sätt. Ni kan fråga er själv när ni sitter ensam vid den så kallade aftonlampan, och ni kan fråga era vänner (och ovänner) när ni befinner er i större eller mindre sällskap. Man kan svara muntligen, och man kan svara skriftlig, och man kan räkna poäng efter precis den skala man själv bestämmer. Huvudsaken är att man trivs. Till slut en stilla bön: titta inte på svaren, förrän allt hopp är ute!

Är detta nu inhämtat och bearbetat? Jag vill åter igen lägga till brasklappen att samhället och uppfattningen om allmänbildning har ändrats här och var sen 1943. Här kommer tio slumpvist utvalda frågor. Må bäste individ vinna!

1) (ur kapitlet "Klara, färdiga, gå!")
Det var en novell i en veckotidning, som hette "Charmiga Carmen från Masthugget". Vad hade hjältinnan för yrke, och vilken var hennes hemstad?

2) (ur kapitlet "En svensk tiger")
Vad är det för påtaglig felaktighet i följande kungabrev från Oscar I: "Wi Oscar, med Guds nåde Sveriges, Göthes och Wendes konung, göre weterligt: Sedan wi, med afseende å behofwet, etc."3) (ur kapitlet "Muntra fruar och munkar")
Vilka är det här:
Anna - Erik,
Anna - Hjalmar,
Anna - Konstantia?

4) (ur kapitlet "Papin och Pippin")
"Var ligger egentligen Magdeburg?" sa en pojke under en fysiklektion. Varför sa han det?

5) (ur kapitlet "Skära havre och Röde Orm")
Vem har anledning att fira den 23 april - och varför -
en scout,
ett hembiträde,
en konservfabrikant eller
en nobelpristagare?

6) (ur kapitlet "Känner ni Audhumbla?")
Under vilka departement sorterar
Domänstyrelsen,
Kartverkskommissionen,
Lantmäteristyrelsen?

7) (ur kapitlet "Kaj Munk och Kai Gullmar")
Vilka av dessa är fruntimmer:

Carl Maria von Weber,
Kaj Munk,
Kai Gullmar,
Verdandi,
Ernst Ahlgren?8) (ur kapitlet "Från Korpilombolo till äppelkaka")
Vad fick Rosita Serrano för pengar att köpa karameller för när hon var liten?

9) (ur kapitlet "Ett dussin hårdknäckta nötter")
Och kan ni finna någon förbindelselänk melan skär färg och slaget vid Svolder?

10) (ur kapitlet "Analogifrågor")
Bullen: Erik =
Berco: ?

Ja, nu behöver ni rimligen inte fördriva arbetsdagen med att gå in på Facebook tretti gånger till. Och jag kan inte nog understryka att alla frågor inte är sjukt högaktuella.

Jag och Gösta önskar förstås lycka till.

måndag 15 mars 2010

Nämen ser man på! En man med ett skägg tokar till det med en tävling igen!

Minnesgoda följare av bloggen minns väl den succétävling som förgyllde allas våra liv häromåret. Nu är det baske mej dags igen!

För tillfället jobbar undertecknad som frågekonstruktör på ett kommande quizprogram i teve - ibland vaknar man liksom bara upp och hittar sej själv på ett helt annat ställe än man tänkte sej - och håller därför ständigt ögon och öron öppna efter allt som kan formuleras om till frågesport/besserwisseri.

Döm därför om min glädje när jag i sista stund lyckades rädda Gösta Knutssons 500 fyndiga frågor från 1943 ur en container. Knutsson är ju svensk frågesports grand old man. När han inte skrev om Rickard från Rickomberga, Laban från Observatorieparken, Murre från Skogstibble och andra ohippa katter, skapade han för gamla Radiotjänst den seglivade frågesporten Vem vet vad?

Det var där Ejnar Haglund - "mannen som vet allt" - blev rikskändis genom att just veta allt. Sommartid släpade Knutsson förstås runt honom i svenska folkparker - dåförtiden var ju etermedia främst en trapets för den verkligt viktiga arenan folkparken - och lät honom svara på frågor från ett papper.

Och bland Knutssons femhundra fyndiga frågor har jag nu plockat ut ett tiotal. Jag vill varna för att några frågor är väldigt fyndiga. Som boken är från 1943 kan en del också ha blivit inaktuella.

Frågorna publiceras på exakt den här webbplatsen exakt klockan 12.00 imorron tisdag. Den som först mejlar rätt svar till lagomtjock@yahoo.se får ett mycket fint pris:Ja, det är en tjock lunta om svensk nyhetsmedias historia under 1900-talet. Ärligen snodd från en hylla på SVT (och ja, jag har flera ex).

P.S. Nej, jag kanske inte kommer att ha nån nytta av just de här frågorna i mitt aktuella jobb. Där är målgruppen elvaåringar.

fredag 12 mars 2010

Interiörer från ett skäggigt hem 2.

Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet. Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: "Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!"

Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.

torsdag 11 mars 2010

Avdelningen Fisk I Burk.

Det här är ju egentligen för bra för att vara sant. Är konservtillverkarna medvetna om den framlidne monarkens sexuella preferenser och dubbeltydigheten i ordet? Är skämtet medvetet?

onsdag 10 mars 2010

Nåt jag bara förutsätter är en finurlig titel.

Jag känner ju igen symptomen på en finurlig titel. Jag vet att den ska syfta antingen på författarens namn (Lex Gösta Bernhards saga) eller profession (Lex Gunilla Pontén och Tyg och otyg) och allra helst referera till en gammal anekdot eller boktitel (Lex Charlie Norman och Musikant med brutet gehör).

Jag förutsätter att boxaren Åsa Sandells levnadssaga syftar på nån sportterm som hon leker lite underfundigt med. Men jag hajar verkligen nada. Döljer sej en annan finurlighet här än den uppenbara - att vi får följa med in bakom hennes gard à la bakom kulisserna - som jag ärligt talat inte tycker är så himla finurlig, så upplys mej gärna.

Tack för övrigt till Tobias för a) tipset och b) bryderierna.

tisdag 9 mars 2010

Malmö 2.

Den här såg mina söner och jag när vi idag var ute och fingick i den koldioxidmättade luften vid Värnhemstorget, Malmös ansikte/ändtarmsöppning mot världen.

Jag gissar att mer än en patrullbyling har kört förbi den och sagt till sin kollega: "Den där ska vi kanske hålla korpgluggarna på".

I Eslöv såg jag för några decennier sen en sämre begagnad Taunus som det stod "PÅLLIS" på. Det tyckte jag var roligt. Inspirerad av det skrev jag in en bil med just "TJUV"-texten i manuset till teveserien "Häktet". Det kom aldrig med i slutresultatet. Troligen tyckte nån på rekvisitaavdelningen att det tangerade det överdrivna. Tokiga saker händer ju aldrig i verkligheten och särskilt inte inom den kriminella världen.

fredag 5 mars 2010

Gubbhyllan 3: Henning Sjöström.

En man känd från dessa spalter, nu presenterad muntligen. Jag vet inte om det är till min för- eller nackdel men gissar vad alla andra tycker. Jag har naturligtvis ingen aning om hur man embeddar så klicka på den här länken. Så får mina kamrater lite av den uppmärksamhet de så mycket trängtar efter också.

På förekommen fråga: övriga gubbhyllor hänger här.

torsdag 4 mars 2010

Människor som gått till överdrift: John Curtis Holmes (del 1).

Någon gång i prepuberteten får pojkar lära sej att det är väldigt viktigt att ha ett rejält stycke kött i grenen. Andra pojkar hjälper en gärna till insikten, ofta de pojkarna som råkat pubertera något tidigare eller som inte går i ens klass och alltså inte har nån anledning att visa vad de själva besitter.

Får man tro dessa pojkar – vilket det inte finns några synbara skäl att göra; samma figurer brukar också hävda att matteläraren är pedofil – frågar jordens damer inte efter något annat än centimeterantal när de väljer sina partners.

Pojkarna i fråga får en del uppbackning också av expertisen. Kändissexologen Malena Ivarsson, känd för åttitalets tevepublik via teveproduktionerna Sköna söndag (ett "kvinnomagasin", som alltså handlade om flärd, krukväxter, stickning och G-punkten) och Fräcka fredag (ett erotikmagasin, som alltså innehöll en dekor bestående av tygkukar samt en levande haremseunuck, och som gästades av sin tids sexkändisar, bl.a. den italienska porrstjärnan/ parlamentsledamoten Cicciolina och barnprogramsfiguren Ulla-Bella), får ofta frågan i sina rådgivningsspalter.

Malenas återkommande svar är att nej, längden har ingen betydelse – det hänger på tjockleken.

Vilket säkert är lugnande för dem med penisar formade som snusdosor, och inte ett dugg lugnande för nån annan.

En SIFO-undersökning 2008 visade dock att för merparten av svenska kvinnor är styvnaden viktigare än storleken. Det vill säja att merparten av svenska kvinnor greppat penetrationens förutsättningar. Ett statistiskt faktum jag inte riktigt vet vad man ska göra med, är att en specifik grupp kvinnor svarade att mängden lem trots allt är viktigare än att den alls fungerar: kristdemokrater.

29 procent av de kristdemokratiska kvinnorna framhåller storleken, endast 28 procent hårdheten. Bland övriga kvinnor håller 8 procent på storlek och 53 på hårdhet (AB 7/2 2008).Frågan om verktygets storlek har sysselsatt noblare figurer än både högstadiekids, Malena och högerkristna. Om den engelske kungen Karl II (1630-1685, till höger på bilden) diktade en samtida lord, givetvis på ett mycket förfinat och höviskt sätt:

Ej blir hans höga lusta alltför ansträngd
Hans spira är ju av precis hans kuklängd


(Spiran till vänster på bilden.)

Så blev Karl II också far till fjorton barn. Eller rättare sagt: han erkände faderskap till fjorton barn. Dock råkade han aldrig befrukta just sin egen hustru, Katarina av Braganza. Allt sköttes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.

Eventuellt ska man dock ta uppgiften om Karl II:s mandom med en nypa salt. Den kom från hans älskarinna Barbara Villain av Castlemaine, som verkar ha haft en viss fixering vid just penisar. När mumien efter en trehundra år gammal biskop hittades och uppvisades i London, bad hon att få vara ensam med liket. Kyrkvaktmästaren kunde därefter konstatera att det nu satt bitmärken där biskopsstaven fordom suttit. (Allt utfördes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.)

... nu inser jag att jag skrivit nån spaltmeter utan att komma till saken, det vill säja John Holmes sak. Det blir lätt så när ämnet engagerar. Vi återkommer till porrens svar på Ulf Brunnberg när tid (och inte minst plats!) finnes.

onsdag 3 mars 2010

Kändisbarnsnamnen från helvetet.

Många hävdar att trenden bland celebriteter att döpa sina barn till nånting wacko-jacko-bisarrt startade när Lena Ph och Måns Herngren kungjorde att de döpt sin förstfödda till Noa Månfare.

Därvid utbröt ett krig inom pop- och kulturnomenklaturan som resulterade i påhitt som Lev (Ola och Noomi Rapace), Caspar, Marcel och Fabius (Horace och Ebba-Witt), Janne Spike och Ove Mart (Uusma-Schyfferts), Dino, Lucia, Jackson och Diana (Haags), Viggo Linblå (Regina Lund), Lexus (Petter), Cosmo (Di Leva), Kid, Texas och Sindy (Sofia Wistam), Figaro (Gert Fylking), Oderia (Cecilia Frode) och Genova och Tristan (Thåström).

Detta var dock inget som startade på det ironiska nittitalet. Människor med konstnärssjälar har alltid velat manifestera sitt konstnärskap genom sina barns status i skolan. 1968 tyckte trumpetaren Don Cherry och tygkonstnären Moki Karlsson att deras nyfödde blinkade och gav honom därför namnet Eagle-Eye. Barnboksparet Thomas och Anna-Clara Tidholm tittade på Europakartan och döpte sonen till Po.

Och ytterligare några år därinnan ville Per Oscarsson stadfästa sin excentritet genom att ge sin grabb ett efternamn i förnamn: Boman Oscarsson föddes 1960.

Men trådarna går längre bak i historien än så. Kaninmålaren Bruno Liljefors odlade, som svenska naturromantiker gärna gör, en romantik för det fornnordiska (Lundell köpte sej till exempel en runsten under sina blötaste år på åttitalet). Efter att ha levererat säd till Birgitta, Signe, Blanka, Håkan, Barbro och Staffan (= ordinära namn) ville han inpränta sitt blotintresse i sin sistfödde genom att förära honom namnet Lindorm.

Vilket är a) ett mytiskt sagomonster, b) en visa av ett par götiska nationalromantiker på 1800-talet och c) ett efternamn (Per-Erik Lindorm var känd för sina kluriga frågesportfrågor i radio och sin rejäla kroppshydda). Men det är baske mej inget man nånsin kommer att känna sej naturlig med att säja till sin älskade eller pokerpolare.

tisdag 2 mars 2010

Var redo! Alltid redo! Närsomhelst kommer en tjyvaktig zigenare!

"Människor som gått till överdrift" - sequel till "Människor det varit synd om", prequel till "Människor som har haft fel" - är i princip färdig. Tro det eller ej, men det visade sej när formgivaren satt texten att den var 25 sidor för tjock. Va? Har jag, Kalle Lind, skrivit för många ord? Nu blir jag alldeles förvirrad! Jag som har haikun som referenspunkt för varje text jag skriver!

Jag har därför tvingats gallra. Troligen ryker ett långt citat ur "Scouting for boys", Baden-Powells bästsäljande skrift som lagt grunden till bland annat kung Carl-Gustaf "Mowgli" Bernadottes personliga moral.

Baden-Powell grundade som bekant scoutrörelsen på ett märkligt misch-masch av zuluromantik, skogspromenader, Skattkammarön, kvinnofobi, patriotism, krigsreferenser och hurtighet. Jag har skrivit ett kapitel om honom och hans överdrivna rädsla för sina genitalier (en typisk teaser: nog måste väl någon av er nu beställa boken för att få kläm på vad jag menar?).

Följande uppbyggliga, något kortade men i övrigt korrekt citerade, stycke från Scouting for boys (1943 års svenska upplaga), lyfte jag med gråt i halsen ut ur manus denna förmiddag. Som tur är funkar bloggar som jättelika digitala slasktrattar.MORDET I ELSDON
Sedelärande historia ur ”Scouting for boys”, berättad av Sir Robert Baden-Powell.

För många år sen begicks ett rått mord i norra England, och mördaren infångades, dömdes och hängdes först och främst tack vare en vallpojkes scoutmässiga uppträdande.

Förtrogenhet med naturen. Pojken, som hette Robert Hindmarsch, hade varit uppe på heden och vallat sina får. När han var på väg hem genom en vild och ödslig bergstrakt, gick han förbi en luffare, som satt på marken med benen utsträckta mot honom och åt.

Iakttagelseförmåga. När pojken gick förbi, lade han märke till mannens utseende och särskilt de ovanliga stiften i hans skosulor.

Slutledningsförmåga. När pojken närmade sig hemmet och hade ungefär 8 à 9 km kvar, kom han till en stuga, där man funnit en gammal kvinna mördad. En folkhop hade samlats utanför, och man gissade på vem gärningsmannen kunde vara. Misstankarna riktades mot tre eller fyra zigenare, som strök omkring i trakten och stal och misstänkte genast, att denne haft något med mordet att göra.

Ridderlighet. Eftersom en gammal, värnlös kvinna blivit mördad reste sig pojkens ridderlighet upp mot mördaren, vem det än var.

Mod, självdisciplin och villighet. Fastän pojken förstod, att mördarens vänner kanske skulle döda honom, om han talade om vad han visste, sköt han åsido tanken på fara, gick genast till polisen och berättade om fotspåren i trädgården och var de kunde finna mannen, om de skyndade sig.

Hälsa och styrka. Luffaren hade lyckats osedd (med undantag för pojken) komma så långt bort från mordplatsen, att han trodde sig säker. Han kunde aldrig drömma om, att pojken skulle gå den långa vägen till mordplatsen och sedan vända tillbaka med polisen. Han brydde sig därför inte alls om att vara försiktig.

Men pojken var en kraftig höglandspojke. Han tillryggalade vägen lekande lätt, och man fann och infångade luffaren utan svårighet.

Mannen var zigenare och hette Willie Winter. Han rannsakades, dömdes skyldig och hängdes i Newcastle. Den döda kroppen hängdes sedan i en galge nära platsen för mordet som det brukades på den tiden, och galgen står kvar där än idag. Två zigenare, som var hans medbrottslingaroch hade en del tjuvgods i sin ägo, blev också tagna. Även de hängdes i Newcastle.

Gott hjärtelag. Men när pojken såg mördarens kropp dingla i galgen, greps han av sorg över att ha varit orsak till en människas död.

Livräddning. Emellertid skickade domaren efter honom och lyckönskade honom till vad han hade uträttat för ortsbefolkningen – antagligen hade han räddat flera människoliv – genom att befria dem från en farlig förbrytare.

Föredöme. Pojken gjorde alltså vad en scout bör göra utan att någon lärt honom det.

Han hade väl knappast kunnat drömma om, att det han gjorde helt självmant, många år efteråt skulle framhållas för andra pojkar som ett exempel på, hur man gör sin plikt.