onsdag 5 januari 2011

Nekrolog efter konstaterad död.

Nu när våra kära vänner murvlarna sitter och drar en kollektiv suck av lättnad och i korus tänker "vilken tur att han verkligen var död så att våra nekrologer inte ropade vargen kommer", vill jag påminna om ett av Oscarssons båda egensignerade storverk (det andra, "Sverige åt svenskarna", gjort i samarbete med den väl så excentriske Mats-Helge Olsson, har jag dessvärre aldrig sett).

En särling har lämnat oss och Sverige blir sej aldrig riktigt likt igen. Vem ska nu spela den snälle och lite konstige gamle farbrorn i våra julkalendrar?

14 kommentarer:

Åke Forsmark sa...

Jag såg den filmen också. Den var väl en sorts kornsing mellan Ebon Lundin och Göta Kanalfilmerna. Den var lite för snar till infall och egendomliga utvikningar. Men det var kul att se Frank Andersson i en filmroll.

Urban sa...

Var det bara jag som lite fascinerat hoppades att det skulle vara ett par andra kroppar? Inte främst av omsorg om familjen Oscarsson (där vi alla gjort en stor förlust men de var till åren och man kan knappast räkna med överlevande när huset brinner ned till grunden) utan för att det hade varit som början på en ganska fräsch deckare eller agentfilm. Jag tänker mig att familjen Oscarsson var ute på hemligt uppdrag när deras hus äntrades av två agenter från en rivaliserande organisation vilket utlöste husets brandlarm. Och brandlarm hos sådana som agent Oscarsson betyder ju inte att det varnar för larm utan att det bränner ned huset över inkräktaren.


U.J.

Hanna sa...

Jag passar på att säga hej när jag ändå är här och vill samtidigt tipsa om min blogg som du hittar på http://wordsbyme.se. Där kan du se mina senaste tavlor, läsa om mitt 2010, mina senaste shoppingfynd osv.. Ha en trevlig dag!

Spiring sa...

Jag minns att jag såg lite av "Sverige åt svenskarna" när den gick på TV en sommar, förmodligen nån gång på 80-talet. Kändes påfrestande dålig om jag minns rätt (vilket var anledningen till att jag inte såg hela). Jag tror Per Byxefällers storhet inte riktigt kom fram i den filmen.

Erik Haking sa...

Jag kommer alltid minnas honom bäst för Fiolito i "Ingen rövare finns i skogen".

Anonym sa...

F'låt, men murvlarna drar väl en kollektiv suck av lättnad?

Kalle Lind sa...

Anonym: korrekt. Hjärnsläpp. Ändrar.

Erik sa...

Kalle, jag bor granne med Per O:s tvillingbror, och hade kunnat berätta spännande anekdoter om denne i en hel kvart, men nu när brodern svalnat är väl intresset inte stort längre.

Elin sa...

Erik:
Jag vill höra. Ville höra innan Per O: kilade vidare. Är ju uppvuxen med honom i varierande roller.
Skulle tippa på att den eventuella biografin som följer blir lika intressant som hans rolltolkningar.

Erik sa...

Elin: Det är alltså den lika maniske tvillingbrodern det handlar om.

Anonym sa...

Hej! Läste bloggen Fotbollsfrun som kommenterade Människor det har varit synd om. Läs det! Vill passa på att berätta om hur min son älskade den och läst högt för oss ur den. Vi älskade avsnittet om Hyland! TAck! Mimmi

Andreas sa...

Helt apropå du såg väl när Hasse Alfredson pratade med sina söner. Satt och väntade på anekdoten om Röde Orm, det mesta hade man ju redan hört tidigare men man kan inte få allt. Han blir barnsligare med åldern men är fortfarande skärpt. Jag hoppas att nekrologen får vänta ett par år.

Gamla Stan sa...

Är inte detta nåt för dig så vet jag inte vad:

"Nu har [kulturskribenten samt] Rättviksbon Björn Gustavsson fattat det olyckliga beslutet att samla tre år av texter som han skrivit (...) i en bok. Det blir därmed ännu tydligare hur bedrövliga de är.

När hans betraktelser dök upp i tidningen kunde man åtminstone gömma dem under kaffekoppen.

Gustavssons prosa är det inget fel på, den är oftast rak och effektiv. Nej, det är tankegodset som är problemet.

Gustavsson är sur på allting. Ingenting är roligt. Livet är ett skavsår. Han är så gallsprängd att han får Sven Stolpe att framstå som Thore Skogman.

I vanliga fall är det här egenskaper som utmärker många goda skribenter, som AA Gill. Men Gustavssons inlägg är så befriade från ideologisk grace och humor att allt som återstår är en förbittrad farbror som hytter med näven.

Gustavssons tjurigheter skulle kunna fungera som ett revyinslag om 70-talets raggsockevänster när den var som allra mest rödvinsmosig. Så hjälplöst daterade är de.

Gustavsson är sur på alla som tjänar pengar, på kungen, på USA, på internet, på folk som tränar på gym, på bilar och på Classic Car Week. Ja, hjälp vad sur han är på det folkkära jippot hemma i Rättvik.

Fascinerande nog verkar han vara lite förtjust i Björn Skifs. Men det har säkert hunnit gått över efter bokens tryckning.

Mest av allt är han jättearg på Dagens Nyheter. Fick Gustavsson som han ville skulle han välta hela tidningshuset i Marieberg, jaga de onda 08-liberalerna till skogs med en tvärflöjt från Tältprojektet och bygga ett kravodlat hantverksmuseum på platsen, med väggar av Leksandsknäcke och knätofs i taket.

Jo, för mitt i gnälligheten är Björn Gustavsson dessutom förblindad av dalapatriotism. När en tv-recensent på, ja just det, Dagens Nyheter påpekar att SVT:s Vasalopps-sändningar är en trist historia blir Gustavsson så ursinnig att man undrar om han grät när han skrev."

http://www.dt.se/kultur/article856693.ece

Det du. Dessutom är bilden på BG guld.

Kalle Lind sa...

Gamla Stan: mycket roande läsning. Dels så klart för det välformulerade lustmordet till recension, men också för att nån del av mej blir glad för att denne Björn Gustavsson finns. Gnälliga jävlar ser väl knappast till att saker och ting blir gjorda, men de hindrar i alla fall vissa lirare från att göra sina saker och ting för snabbt och för lättvindligt.