lördag 19 februari 2011

När ord bli roliga del 5: vitsarens ansvar.

Låt oss återgå till den pedagogiska skriften "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet", skrivet av den bisatstokige språkvetaren John Kjederqvist 1933. Det är en fascinerande skrift. Den understryker i princip i varje mening att humor har förändrats under de senaste sju-åtta decennierna. Det är inte bara det att vi inte längre skrattar oss fördärvade av stornästa ockrare som säger "micket" eller storläppade bantuinfödingar som blir rena av tvål. Det är även andra attityder som så sakteliga har förändrats.

Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas. Vitsmakaren är i allmänhet ganska fördomsfri. Han bör emellertid erinra sig, att han har ansvar för sina lustigheter, isynnerhet om han publicerar dem. Från sådant ansvar är den, som gör oavsiktliga lustigheter, den naive vitsaren, om ett sådant namn, som motsäger sig själv, tillåtes, helt och hållet befriad.

Om hans lustigheter offentliggöras, bär utgivaren ansvaret. Det är därför bara bra, om geschäftvitsaren kommer ihåg regeln, att ju
naturligare vitsen är eller synes vara, ju roligare är den.

Vi ha redan sett exempel på hur vitsarens smusslar med ordens uttal och stavning för att få vitsen att gå. Det gör han ibland mycket finurligt. Han känner språkets minsta uttrycksmedel bättre än andra. Därför händer det, att han ställer oss inför språkliga företeelser, som vi förut inte tänkt på, eller om vilka vi inte tänkt, att de kunna bli löjliga. [---]

Här är en annan: Frun, som vill övertyga sin man, att hon absolut måste ha en jungfru till utom Lina, säger så här för att bevisa det: "Lina har alldeles för mycket att göra. Hon överanstränger sig. Hon bäddar, hon städar, skurar, bakar och tvättar", och avbröts av mannen: "Ja kära Du, hon stryker visst
med."

Det är knappt mer än en liten höjning av rösten, som behövs för att smyga in den överraskande betydelsen. När man inte hör, utan bara läser detta, kan det roliga undgå en.

Detsamma är förhållandet med en rolig bit ur Kasper [gammal skämttidning, 1930-talets svar på Parlamentet, bloggarens anm.] för någon tid sedan. Den bygger på ett mindre vanligt uttal av ordet doktor. Den nyblivne, något gröne studenten sitter och pokulerar med sin nyförvärvade vän och bror överliggaren; denne anförtror honom, att han tänker lämna akademin och studierna: "Då har bror inte längre tänkt att bli doktor" (docktorr). - "Nej, men jag har åtminstone blivit torr bakom öronen".

Betoningen dóktòr finns i dialekten. Så docktorr som en båt i en torrdocka tänkte den glade överliggaren nog aldrig bli.

4 kommentarer:

JB sa...

Usch, fick nästan lite ont i huvudet av det där första stycket och kände mig tvungen att rätta till kommateringen för att rädda andra från samma öde:
"Från sådant ansvar är den som gör oavsiktliga lustigheter - den naive vitsaren, om ett sådant namn (som motsäger sig själv) tillåtes - helt och hållet befriad.

Gustav sa...

JB: Tack, men för sent, huvudvärken, föranledd av sagda, ehuru språkligt ej klandervärda, ändock motarbetande sig själv såsom klargörande framställning, är redan här. Det verkar smitta också.

Kalle: Det är en fullständigt vedervärdig bok du hittat. Kjederqvist lyckas ta ett lättsamt ämne och vända varje rolighet till sjufald tragik och samtidigt suga livslusten ur läsaren. Iofs skickligt, men ändå vedervärdigt. keep it coming! :)

Anonym sa...

Har det på något sätt blivit fastställt att andra än John Kjederqvist själv verkligen tyckte dessa putslustigheter var roliga? Att låta honom representera ett helt folk i en era känns lite vanskligt...

Anonym sa...

Hur ska vi förstå? Lyssna:
Dress Rehearsal For Debt Peonage — Dr. Michael Hudson _ on Guns & Butter