fredag 4 februari 2011

Varför känns det bara tomt när man är full?

För evigheter sen - när tid inte var en bristvara i mitt liv - satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet - för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte "Ocean's eleven" så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt "Apocalypse now" och "Citizen Kane" - två av historiens mest sönderhyllade filmer - på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot "Ett anständigt liv". Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med "Ett anständigt liv" - och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd - så hade jag gjort det.Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

"Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?"

"Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart."

"Hur fan kan man bo i Umeå?"
"Det är lätt hänt."

"Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!"

"Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset."

"Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?"

"Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!"

"Ska du ner på Torget?"
"Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen."

"Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?"

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten "Sverige hjälper".

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild. På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng - "Utan att fråga" - är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglundsorkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hurra vad bra skrivet!
Äskar stoffe o kenta. Bor som sagt två, tre torskar från där Kenta bodde en stund.
hoppas vi ses snart!

Lars

sundin sa...

Ett av dina bästa inlägg.
Jag älskar hela modstrilogin, men just Ett Anständigt Liv slår hårdast.
Slutscenen med den lille killen ensam på lekplatsen kommer ingen stråkpompös snyftare ens i närheten av.

mrarboc sa...

Ett anständigt liv är även en av mina favoritfilmer. Det är en film som berör som det brukar stå i pretentiösa recensioner!

elin lantto sa...

Ett anständigt liv är definitivt den bästa delen i den s k Mods-trilogin. Framför allt för att Stefan Jarl tidigare än andra vågar ta konsekvensen av att även dokumentärfilm är ett slags spelfilm, d v s att regissörens val av klipp, kameravinklar o s v formar en handling. Jag tror att det tog ett tag innan man i Sverige insåg att dokufilm inte är en "ren" beskrivning av verkligheten utan en regissörs beskrivning av den. Bortsett från det är det ett nöje att ha sett Ett anständigt liv på Folkets Bio i Umeå (min hemstad) och ha hört publiken hjärtligt applådera Kentas replik: "Hur faan kan man bo i Umeå!?" Ibland är kontexten viktigare än man tror...

Spiring sa...

DVD-boxen som kom för ett antal år sen, med alla filmerna, är riktigt intressant för oss Kentafiler. På kommentatorspåret sitter han och Stefan Jarl och diskuterar scenerna, vad som hänt människorna sen dess och så vidare. En lång intervju med Olof Palme från när "Ett anständigt liv" kom är också riktigt intressant, det verkar som att han tog filmens verklighet rätt ordentligt till sig.

En verklighet som, vilket framgår också av Kalles inlägg och kommentaren ovan, är filtrerad genom Stefan Jarl i ganska hög grad. En del repliker ("...bara arbetarungar...") och scener är också skrivna och regisserade av honom. Han har berättat en hel del om det här själv. Men han använde regisserade scener för att visa upp en dokumentär verklighet. Nej, det var inte ett riktigt förrådsinbrott. Nej, det var inte styvpappans blod Kenta torkade upp i filmen. Men förrådsinbrotten gick till så, och det var Kenta som städade upp efter dråpet även i verkligheten. Och naturligtvis finns det inga "objektiva" dokumentärer.

Magnus sa...

Kenta från melodifestivalen 1980:
http://www.youtube.com/watch?v=SJrdxhxqHLM

tompa sa...

Tack Kalle för detta inlägg.
Det är verkligen en film man inte kan värja sig emot om man har det minsta empati kvar i kroppen.
Jag har bara blivit blödigare med åren, men när jag såg filmen på bio strax efter premiären var jag fortfarande en ung och hård rebell. Trodde jag. Jag var tvungen att tjuvlipa så att min kompis inte skulle se det, men plötsligt i en av de värsta scenerna, hör jag hur han också hulkar. Sen lipade vi ikapp resten av filmen. Men vi pratade aldrig om det efteråt.

Anonym sa...

Den där listan var/är jag omåttligt imponerad av. Valdemar Westesson fick massor av oförtjänt uppmärksamhet av mig.