torsdag 10 mars 2011

To live outside the law you must be honest (Bob Dylan, ”Absolutely Sweet Marie”)

Som nämnts tidigare skriver jag så ofta jag kan i hemlösas tidning Aluma. Som nämnts tidigare hade februarinumret tema moral, etik och heder. Nedanstående text resonerar kring begreppet "tjyvheder".Tjyvheder, eller tjuvheder, är ett begrepp som ibland dyker upp när brott och straff diskuteras. Det är ett motsägelsefullt uttryck. Varför skulle det alls finnas nån särskild heder i just tjuvfacket? Är inte bov fel yrke att satsa på om det är hederlig man vill vara?

Tjyvhedern är förstås den påstådda speciella moral som odlas av heltidskriminella utifrån dessas specifika förutsättningar. På samma vis som man har egna oskrivna lagar på ett bageri, har man det i ett brottssyndikat.

Folk som uttalat sig på nätet har olika åsikter om innehållet i den tänkta bovlagen. Enligt en bloggare innebär tjyvheder ”att man inte ger sig på gamla, barn eller handikappade”, enligt en Newsmill-debattör betyder det ”att en ’riktig’ tjuv inte solkar ner sig med att förstöra mer än nödvändigt när han gör ett inbrott, inte befattar sig med knark och prostitution och annat som skadar någon fysiskt, åtminstone inte mer än vad situationen kräver.”

Många förknippar främst tjyvheder med lojalitet: man sviker inte, man tjallar inte, man ställer upp. I USA säger gangstrarna ”don’t do the crime if you can’t do the time” – försök inte förhandla dig till lägre straff genom att samarbeta med snutarna. Som skurk är den regeln antagligen lättare att hålla sig till i det amerikanska straffsystemet: det spelar ju ingen större roll om du i slutändan får hundra eller femhundra år.

Inom den sicilianska maffian används uttrycket omertà: tystnad. Man håller tyst när någon frågar vad ens granne gjorde med det där maskingeväret natten till fredagen. Ordet har plockats upp av andra organisationer, de kriminella och de som bara vill flirta med dem. Hiphopgruppen The Latin Kings döpte sitt sista album till just ”Omertà”, för att understryka bandmedlemmarnas osvikliga band till varandra. Sen upplöstes de.

Och i svenskt tjuvspråk används det homofobiska ordet ”golbög”, som är det fulaste man kan vara i tjuvvärlden. Som utomstående håller man delvis med: visst är det fel att skvallra. Men det är faktiskt fel att vara ohederlig på alla andra sätt också.

Definierar man således tjyvheder som lojalitet så kan man nog påstå att det är en heder som också praktiseras. Och även på andra sätt kan det förstås finnas heder hos våra tjuvar – om vi för ett ögonblick lägger argumentet ”men de stjäl ju från andra!” åt sidan.

De flesta som väljer den kriminella banan gör inte det för att de gillar att vara elaka mot andra. De upplever det som nödvändigt. För att alternativen framstår som obefintliga, omöjliga och oåtkomliga. Och kanske för att ett liv med pickor och biljakter förefaller något mer spännande än ett liv med studieskulder och lägenhetslån.

Så därför kan det finnas moral hos en människa som rånar banker på dagen och ställer upp för sina kompisar på kvällen. Om inte annat dubbelmoral.

På det viset skiljer sig inte skurkarna från vanligt hyggligt folk.

Ändå verkar alla som på Internet uttalat sig om tjyvheder – kriminella, kriminaljournalister och Flashback-tyckare – vara överens om en sak: tjyvhedern existerar inte längre. Förr höll tjuvarna tätt inför farbror Blå, idag golar de ner varandra för skojs skull. Förr slog man ingen i onödan, idag skjuter man folk i knäskålarna för att de har taskig andedräkt.

Här undrar man: exakt när slutade Förr och när började Nu? Var alla skurkar egentligen hyggliga fram till, säg, Stureplansmorden 1994? Eller startade förfallet inom förbrytarskrået, som vissa påstår, med heroinets inträde på gatumarknaden under 1970-talet? Ett av flera skäl att hålla sig undan heroin lär vara att det kraftigt dämpar empatiförmågan hos sin brukare. Är det horsets fel att man inte längre kan lita på banditerna?

Eller var tjyvhedern kanske inte alltid i bruk på den gamla goda tiden heller? Har folk alltid varit hyfsat stygga, och hyfsat hyggliga, mot varandra?

Det finns en idealiserad bild av Den Klassiske Boven, han som med rutig keps och Fantomen-mask bär en säck med stulet matsilver på ryggen och alltid slänger in några sedlar till sin fattiga grannfru på vägen hem. Bilden hänger i sin tur ihop med en idealiserad bild av fattigdomen, idén om att människor med lite pengar å andra sidan besitter en särskilt hög moral.

Den bilden är nog inte särskilt sann. Tvärtom vågar man nog säga att folk utan pengar bara har fler anledningar att stjäla. Å andra sidan ska ingen tro att rikedom automatiskt gör dig generösare: få förknippar begrepp som ”Skandia-direktörer” eller ”Ingvar Kamprad” med ”givmildhet”.

Med största sannolikhet är hederligheten ganska jämnt utsmetad över samhällsklasserna. De flesta av oss anser sig, med en viss rätt, vara ganska sjysta trots allt. Få vill sin omgivning ont. Betydligt fler råkar göra sin omgivning ont. Och några råkar göra sin omgivning ont lite för ofta.

Men en sak måste vi nog slå fast: omoral är inget nytt fenomen någonstans, varken bland återfallsförbrytare eller bland oss slentrianhederliga. Folk har lustmördat, våldtagit och kidnappat varandra åtminstone sen Sodoms och Gomorras dagar, med all sannolikhet också de kriminella.

För egen del har jag dock lättare att ha överseende med den som har inget och vill ha något, än den som har allt och vill ha mer.

4 kommentarer:

Anonym sa...

bilden! haha.

Annika sa...

Igen - huvet på spiken - eller vafan säger man ens sådär numera eller låter jag som en gammal pilsnerfilm? Under senare år när jag spcialintrserreat mig för såväl fria skolor som kommunal - när jag sett vilka slags människor som tjänar MYCKET pengar på vård och omsorg o utbildning, i de lägena känns de så kallade kriminella en betydligt ärligare. De sticker inte under stol med att de stjäl, men det gör de här kräken!
Av samma skäl vet vi att i USA är det människor med pengar som styr både utbildning och vård och vem som ska få äran. ÄRLIGARE SÅ! Här tror vi fortfarande att makten inte är korrupt...herredjävlar!

Anonym sa...

>Annika. Till skillnad från vad du skriver så är det faktiskt väldigt många kriminella "som sticker under stol med att de stjäl". Hur kan du tro något annat? Var har du träffat alla dessa tjuvar som glatt erkänner sina brott?

m sa...

Å å å kom ihåg när Lill-Babs fick inbrott och var helt chockad och besviken eftersom hon inte borde fått inbrott eftersom hon hade ett INRAMAT INTYG på hallväggen som hon fått av några interner när hon uppträdde för dem. Intyget intygade att hon skulle skonas av internernas tjyvhederliga kollegor. Reportage i nån veckotidning.

Eller har jag drömt ihop det här? Det låter ju för bra för att vara sant.