måndag 25 april 2011

En gubbkantad påskhelg 1: Sten Broman.

Det har varit en lång bloggsemester. Böcker har skrivits och påbörjats och fortsatts, filmer har klippts och barn har fostrats. Påsken har äntligen gett mig respit. Medan mina äldsta har fyllt sina pojkmagar med E-medel har jag förkovrat mig i diverse gubbologi. Rapporter följer. Detta är del 1.

Påskdagen hade SVT den goda smaken att visa en nygjord Sten Broman-dokumentär. Broman är så klart en man som länge fascinerat mig, en farbror som - likt Lady Gaga - la ner fruktansvärt mycket tid och energi på att väcka uppmärksamhet. Broman var för all del tonsättare och programledare, men mer än något annat var han professionell excentriker.

Tidigt i livet verkar han ha lagt upp planer för hur man, konsekvent och metodiskt, ser till att alltid lämna en myt efter sig när man reser sig från krogstolen. Han såg till att skaffa sig en åsikt i varje tänkbart ämne - dragspel (mot), punktlighet (för), uttal av ord ("dirigera" uttalas med hårt g) - och ventilerade dem så häftigt att en generation svenskar fortfarande associerar till Sten Broman när de hör ett dragspel.

Han ritade sitt eget kostymmönster - högt skuren väst, liten slipsknut och inga fickor (eftersom fickor som bekant innehåller näsdukar och näsdukar är snaskiga) - och sydde genom livet upp flera tusen kostymer, alltid i de bjärtaste mönstren och färgerna. I dokumentären var det en fröjd att se Broman i hans sista Kontrapunkt, nästan åttio år gammal, så skröplig att han inte kunde forcera en trappa, i en karmosinröd kostym som lär ha synts även om propparna gått.
Lika mycket som han uppskattade uppmärksamhet uppskattade han mat. Och i Sten Bromans värld stannade aldrig ett intresse vid ett intresse. Helst skulle en förening instiktas - observera att Broman vägrade att befatta sig med ordet "instifta". Följaktligen instiktade han Gastronomiska akademien, där Tore Wretman och Povel Ramel och Piraten och ett annat gäng krogvana gubbar träffades och, ja, åt. Ett ätande som blev mer än ett mättande av hunger eftersom måltiderna protokollerades och offentliggjordes.

Legendariska är Bromans sextio- och sjuttioårskalas på Grand Hotel i Lund, där han bjöd på whiskyspetsad pyttipanna ur badkar och konjaksspetsad ärtsoppa ur tunna. Eller om det nu var tvärtom. När jag skriver legendariska är det ingen överdrift, låt vara att det väl mest är i Lund som legenderna traderas. Där hade Broman sitt hem under större delen av livet, och där vårdar man fortfarande ömt minnet av sin konstige gubbe.

Inte ens i Lund har väl folk nån större koll på hur Broman egentligen försörjde sig, men det där med ärtsoppan i tunnan kan man troligen läsa om på nån plakett inne på Grand Hotel (där det förstås finns ett Sten Broman-rum).

Dokumentären - gjord av samma gäng som gett oss den lysande Lasse Holmqvist-dokumentären och den skimrande Ernst-Hugo-dokumentären från häromåren - verkade dock vilja ta fasta på människan bakom legenderna. I synnerhet yrkesmänniskan. Vad folk i allmänhet - som främst kände till honom som kunnig och entusiasmerande ledare för frågesport om klassisk musik - inte kände till (och inte reflekterade över) var att Broman nånstans i botten faktiskt var en mycket produktiv kompositör.

Det fanns ett skäl att folk inte engagerade sig så mycket i Bromans musik. Konstmusik är överlag inte särskilt sexig. Faktiskt inte ens när man, som Broman, experimenterade lite med rullbandspelare.

Det som egentligen fascinerade mig mest i dokumentären - förutom hans långa och oväntade förhållande med strippan Gunilla af Halmstad, men det känner ju alla vi som sträckläst hennes memoarer redan till - var historien om Carlhåkan Larséns recension.Så här: för att finansiera sina kostymer skrev Broman under fyrtiofem års tid musikkritik i Sydsvenska dagbladet. Han blev naturligtvis en sällsynt läst anmälare av kammarmusik och operor, eftersom man i Malmö-Lund-regionen som sagt älskade allt som rörde Broman utom just hans kompositioner.

Nån gång i slutet av sextiotalet avlöstes Broman i Sydsvenska dagbladet av en Carlhåkan Larsén, som än idag är Sydsvenskans stående recensent av sån musik som innehåller cello. Denne Larsén förstod förstås att han aldrig skulle kunna bli en lika uppmärksammad kritiker och antog nog att han aldrig skulle få nåt rum på Grand uppkallat efter sig. Vad då göra om man vill skaka av sig ett arv och hävda sin rätt?

Man måste naturligtvis döda pappa. Grundkurs 1A i amatörpsykologi.

Vid nåt av Lunds alla jävla jubileer uruppfördes ett mäktigt körverk, signerat Broman, i Domkyrkan. Det hette, och här blir väl ingen förvånad, "Musica catedralis". I Lund kan man höra parkbänksalkisar be varann om en mun Diamant på klingande latin.

Larsén hade antagligen rubriken till sin recension färdig långt innan han slog sig ner i Domkyrkan: "Musica catastrophalis".

Det tyckte jag var roligt. Dels förstås för den övertydliga psykologin, dels för att fadersmord inom den akademiska högkulturen naturligtvis sker med esprit och på latin.

Inget gör mig så road som när människor beter sig som om de var med i en alldeles osedvanligt fördomsfull sketch.

6 kommentarer:

Petter B på Rostorp sa...

Som vi har väntat på nytt blogginlägg. Och när det kommer är det fullständigt värt väntan. Som pendang till dokumantären helt oumbärlig. Såklart.

Zogmoth sa...

Undertecknad med fru hade så klart sitt bröllopspartaj i Broman-salen. Hans ande svävade svävade över festen medans vi andra röjde loss till New Order på dansgolvet. Dock oklart vad Broman gillade grabbarna från Manchester.

//Magnus

Blogga lagom sa...

Att jämföra Sten Broman med Lady Gaga är rent briljant!

//Jerker

JOhan Johansson sa...

Dessutom var Sten Broman fena på oneliners. Jag har själv ett av hans citat broderat och hängt ovanför sängen:
"Om vädret skulle bli avsevärt bättre några dagar efter min död - då har jag fått tag på honom!"

anne branch sa...

titta på gratis filmer via internet http://www.nordic-tv.com

Anonym sa...

Sten Broman var väl snarare Sveriges svar på Frank Zappa.

Tror Sten själv hade tyckt att det var en kul jämförelse.

Märkligt att hans symfonier inte finns inspelade (vinyl möjligen) och utgivna.

En såpass känd kompositör borde väl göra musiken säljbar?

Hade inte varit förvånad om han själv sade att han inte godkände musikernas prestationer på inspelningarna och att han inte ville ha dem utgivna.