tisdag 26 april 2011

En gubbkantad påskhelg 2: Robert Gustafsson.

Påsken för Kalle Lind innebär påskskägg. Medan barnen har slagit varandra och lekt med tapetknivar har jag förkovrat mig i det verkligt viktiga: män som inte förändrat historien ett dugg. Detta är den andra rapporten från en påsk i gubbens tecken.Jag impulsköpte Robert Gustafsson relativt färska memoarer "Från vaggan till deadline" på Götes i Brösarp och började läsa med garden uppe. Gustafsson har nuförtiden ingen vidare credd i de humorkretsar där jag stundom rör mig. Han har sålt ut. Han har hostat en gång för mycket. Han har sagt konstiga saker om mäns humorgener i diverse intervjuer. Han har förhandlat sig till lite för kaxigt höga Parlamentetarvoden. Etcetera.

Och det var väl ett tag sen man skrattade åt Gustafssons manér. Det som en gång faktiskt kändes Nytt och Nu har blivit det etablerade, som gjort för unga kaxiga att opponera sig mot.

Men man ska komma ihåg ett par saker - och de ganska välskrivna memoarerna påminner mig om dem. Robert Gustafsson har egentligen aldrig varit hipp. Han var en osedvanligt decicerad skådespelare med rötterna i västgötsk revy som råkade teama upp med Stockholms mest välfriserade hipsters. De gav honom rollnamn som Thurston Moore och Peter Tosh och John Peel. Han gjorde gubbar i sann gammal Martin Ljung-anda. Gustafsson vet antagligen inte heller idag vem John Peel var. Däremot kan han sin Martin Ljung.

Man kan anklaga Robert Gustafsson för en herrans massa saker. Jag får konstant ont i magen över hur ett vansinnigt arbetstempo måste ha gått ut över familjeliv och kan inte låta bli att fundera över hur diskussionerna egentligen låtit hemma vid köksbordet. Det är naturligtvis inget jag har det minsta med att göra, men när han själv berättar om hur han stod i direktsänd sketchteve från Berns nån halvtimme efter att hans första son fötts så har han trots allt väckt frågan i mig.

Hans kall och tävlingsinstinkt fascinerar, oaktat vad jag tycker om det. Uppenbarligen var det så viktigt för honom att dra fyllevitsar med Sune Mangs på Berns att han tog en hetstaxi från KK. Hade han varit statsminister eller president eller Mellanösternmedlare hade vi kanske inte reagerat över att kallet fått gå före livet. Nu handlade det om att hosta.

Jag hade förhoppningsvis gjort andra prioriteringar. Men drivkraften gör lik förbannat intryck.Vad som framför allt får mig att emellanåt känna "just det, han är ju faktiskt en av oss" är Gustafssons uppenbara kärlek till humorn, till den teve han växte upp med, till de rundnätta män i fluga som skojade i barndomens ruta, till lösskäggen och dialekterna. Gustafsson må ha utvecklats till en slipad businessman, men han bryr sig om varan, produkten - Sten-Åke-vitsarna, Gösta Ekman-snubblet, Carl-Gustaf-tajmingen, Roffe Bengtsson-fyllan, Stig Järrel-temperamentet och -tempot.

Gång på gång återkommer Gustafsson i memoarerna till hur han erövrat sin ungdoms drömvärld och hookat upp med idolerna, hur han själv tog kontakt med det ännu ohippa Allsång på Skansen för att han närde en kärlek till knätofsarna och barndomens tryggsega alla-ska-med.

Han hyllar folkhemmets sjuttiotal då alla idrottshallar var nya och kommunerna öste pengar och lokaler över alla som ville förkovra sig i en hobby.

Han beskriver den kittlande känslan i magen över att tidigt i karriären få göra dockteve med Jan Lööf och få träffa den mytiske mannen bakom Felix och Tårtan-vinjetten (Gustafsson gör rösten till Skrot-Nisses son Kalle, han som "inte var bäst i skolan precis" enligt pappan).

Och han avslutar hela boken med att lyfta fram en detalj som jag inte kände till och som han själv uppenbarligen känner lite extra för. Som nyvorden medarbetare i Björnes magasin hängde han på producenten till nån internationell inköpsmässa, där han i ett litet runkbås föll handlöst för en leranimerad film med djur som pratade nonsensspråk. Associationerna löper vilt - öststatsfilmerna som utgjorde halva SVT:s barnblock när det begav sig, det pratliknande mumlet i Farbrorn som inte vill bli stor och Snobben - när han beskriver sin hastigt uppflammade kärlek till det han såg på den lilla skärmen.

Han kastar av sig hörlurarna och springer efter producenten för Björnes magasin: "Hon var fullt upptagen med annat, men likt ett litet barn släpade jag henne till runkbåset. Det var som när man försökte tvinga mamma att köpa något särskilt fantastiskt man sett i leksaksbutiken."

Filmfiguren han hittat hette Pingu och var en schweizisk produktion. Bara i vår dvd-hylla står tre filmer. Min tvååring och min sjuåring tittar tillsammans och jag sitter bredvid och skrockar.

Det är en annan Gustafsson än den beräknande vinnarskallen som avslutar sina hågkomster:

Det är mitt livsverk.

Så när det är dags för mig att få plats i historieböckerna hoppas jag verkligen inte att de glömmer av detta bidrag till den svenska kulturhistorien. Utan mig hade det dröjt åratal innan serien tagits in till Sverige. Det hade förstås hänt till slut - det blev en världssuccé. Men det hade inte gått lika snabbt.

På min gravsten får det gärna stå följande ord:

"Det var han som tog in 'Pingu' till Sverige."


När jag läser det påminns jag om den gränslösa respekt jag en gång hyste för han som folkifierade Lokkos och Schyfferts coolrätta Reeves & Mortimer-plagiat. Som genom att sätta modsperuk på revyfigurerna var med och gjorde humorn hipp, så att vi gamla Povel Ramel-fans på nytt var med i matchen. Och som visste var en punchline bäst ska sitta.

12 kommentarer:

David sa...

Det som skiljer hjältar från att ha "sålt ut" till att inte gjort det är att de som har gjort det fått chansen till det. Finns inget ändåmål att harva runt i något undergrounddike för att tillfredställa en lite klick som tror att de ända guldklimparna som är värda något bara finns där. Smalhet är överskattat.

stubb-brytar´n sa...

Robert Gustavsson är fortfarande mycket rolig. Men han måste ha någon annans regi och manus. Robert Gustavsson som improviserar på egen hand efter eget manus blir "hostaren". Men i t ex. Fyra nyanser av brunt är han genialisk.

Katarina sa...

En eloge till Robert Gustavsson för att han tog Pingu till Sverige!

Jag är fullt allvarlig. Gustavsson är väldigt rolig i sina bästa stunder, men Pingu smälter mig totalt.

flyktsoda sa...

Ett fint inlägg rörande en man som absolut förtjänar respekt. Kredd är förgängligt, men någon form av integritet får man nog ändå säga att han alltid har.

Inte relaterat till inlägget, men till Kalle Lind och alla andra gubblovers där ute. Jag har länge suttit och tryckt på en kulturskatt i form av en slags krönika ur tidningen Estrad från 1949. Det är en storröjare och trumslagare vid namn Tompa Jahn som har skrivit den. Jag vill dela med mig av de många leenden som texten har skänkt mig och skulle därtill gärna veta mer om Tompa Jahn, utifall någon sitter på hård fakta eller skrönor. Helst skrönor, tror jag...

Här är krönikan inscannad: http://flyktsoda.webblogg.se/images/2009/tidningstor_36313290.jpg

Mycket nöje!

Kalle Lind sa...

Flyktsoda: Tompa Jahn var väl egentligen jazztrummis (likt han i Def Leppard enarmad, åtminstone var Jahns ena arm förlamad av polio), men gjorde sig också känd som en glad gamäng pratande en genuin ekendialekt. Jag minns gamla klipp ur Razzel där Tompa Jahn t.ex. läste Rödluvan på söderslang. Han lär också i nåt Hylandupptåg ha lärt typ nån av Hagasessorna att prata slang (en inverterad Higgins/Eliza-relation).

Nu ska jag läsa krönikan. Den tror jag mycket på.

August L S sa...

Jag håller inte med David. Tycker det finns många andra mål än att tjäna pengar som är hedervärda i kultursvängen.

Anonym sa...

Tant Råbiff som envist skall "rösta på NAZISTERNA" är en pärla som etsar en bild av vissa svenska väljare! Vem har författat detta mästerstycke? Är det inte RG själv?

LK sa...

Fin slutkläm, men blev det inte lite väl mycket refererande här? Robert Gustafsson står sig som Sveriges roligaste skådespelare, tycker jag. Otroligt hög lägstanivå.

Kalle Lind sa...

LK: vadå "väl mycket refererande"? Jo, jag refererar ju en bok jag har läst och de tankar den har väckt. Pingu-historien bedömde jag behövde återges i sin helhet för att bli begriplig. Det är ju inte så att jag inte anger källan till uppgifterna.

ratte sa...

Det är väl ett sidospår. Men för oss som älskar musikhumor och Stockholmsdialekter säger jag bara
Tompa Jahn och Ärtan kåk i Portugal. Finns att ladda ner. Lagligt!

Oa sa...

När kopplingen mellan Robert Gustafsson nu har klargjorts, känner jag mig manad att ställa den uppenbara följdfrågan:

Vad ledde till att Hassan hade samma signaturmelodi som de tidigare säsongerna av Pingu?

anne branch sa...

titta på gratis filmer via internet http://www.nordic-tv.com