söndag 27 februari 2011

Ian annan del av världen.

Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar "historiebok" (troligen syftande på begreppet "roliga historier"). Den heter "Rebellerna" och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på "rebell" än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet "etablissemang".

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat "goda världsmedborgare" (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det "ingen som helst uppoffring för barnen" att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som "kategoriskt".

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

"Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar", sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är.
[För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång "Pelikanen" med hela svenska folket, bloggarens anm.]

"Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba", var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

"Äter ni så där hemma i vedboden?" löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.


Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet "god uppfostran". Och inte minst på begreppet "humor".

fredag 25 februari 2011

Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.

"Kalles klätterträd" (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av "Farbrorn som inte vill va stor" (79) och "Magister Flykt" (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett "Mannen som slutade röka", där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.

Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till "Kalles klätterträd". Jämte plattan "Goda' goda'" med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.

Tempot i "Kalles klätterträd" är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.

Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i "Kalles klätterträd" än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.

Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken "samhällskritik". Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.

lördag 19 februari 2011

När ord bli roliga del 5: vitsarens ansvar.

Låt oss återgå till den pedagogiska skriften "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet", skrivet av den bisatstokige språkvetaren John Kjederqvist 1933. Det är en fascinerande skrift. Den understryker i princip i varje mening att humor har förändrats under de senaste sju-åtta decennierna. Det är inte bara det att vi inte längre skrattar oss fördärvade av stornästa ockrare som säger "micket" eller storläppade bantuinfödingar som blir rena av tvål. Det är även andra attityder som så sakteliga har förändrats.

Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas. Vitsmakaren är i allmänhet ganska fördomsfri. Han bör emellertid erinra sig, att han har ansvar för sina lustigheter, isynnerhet om han publicerar dem. Från sådant ansvar är den, som gör oavsiktliga lustigheter, den naive vitsaren, om ett sådant namn, som motsäger sig själv, tillåtes, helt och hållet befriad.

Om hans lustigheter offentliggöras, bär utgivaren ansvaret. Det är därför bara bra, om geschäftvitsaren kommer ihåg regeln, att ju
naturligare vitsen är eller synes vara, ju roligare är den.

Vi ha redan sett exempel på hur vitsarens smusslar med ordens uttal och stavning för att få vitsen att gå. Det gör han ibland mycket finurligt. Han känner språkets minsta uttrycksmedel bättre än andra. Därför händer det, att han ställer oss inför språkliga företeelser, som vi förut inte tänkt på, eller om vilka vi inte tänkt, att de kunna bli löjliga. [---]

Här är en annan: Frun, som vill övertyga sin man, att hon absolut måste ha en jungfru till utom Lina, säger så här för att bevisa det: "Lina har alldeles för mycket att göra. Hon överanstränger sig. Hon bäddar, hon städar, skurar, bakar och tvättar", och avbröts av mannen: "Ja kära Du, hon stryker visst
med."

Det är knappt mer än en liten höjning av rösten, som behövs för att smyga in den överraskande betydelsen. När man inte hör, utan bara läser detta, kan det roliga undgå en.

Detsamma är förhållandet med en rolig bit ur Kasper [gammal skämttidning, 1930-talets svar på Parlamentet, bloggarens anm.] för någon tid sedan. Den bygger på ett mindre vanligt uttal av ordet doktor. Den nyblivne, något gröne studenten sitter och pokulerar med sin nyförvärvade vän och bror överliggaren; denne anförtror honom, att han tänker lämna akademin och studierna: "Då har bror inte längre tänkt att bli doktor" (docktorr). - "Nej, men jag har åtminstone blivit torr bakom öronen".

Betoningen dóktòr finns i dialekten. Så docktorr som en båt i en torrdocka tänkte den glade överliggaren nog aldrig bli.

torsdag 17 februari 2011

Ännu en del i ännu en evighetsserie: kändisbarnnamnen från helvetet (eller möjligen Norge).

Vi har konstaterat tidigare att det inte är alldeles ovanligt att celebriteter och kulturpersonlighetswannabes vill manifestera sin excentritet genom sina barns namn (ja, mina söner heter Cornelis och Beppe). Swing- och hovsångerskan Alice Babs var inget undantag.

Att hennes ena dotter fick namnet Titti visste vi alla sen gammalt. Titti blev riksbekant redan i koltåldern, sjungande duett med mamma i gamla Alice Tegnérvisor. Släktskapet river också den mystifierande slöjan av den Hasse Alfredson-limerick jag framförde i en fritidskabaret som åttaåring utan att riktigt veta vad jag gjorde:

En åldring höll tal på Tahitti:
"Jag är böjd, jag är grå, jag är nitti
Men tar jag en snaps
vill jag ha Alice Babs
- och tar jag en till blir det Titti!"


Namnet Titti är inte helt vanligt, men får ändå sorteras in i kategorin "normala". Hade vår skönsjungerska förärat hennes systrar namnen Kicki och Pippi så hade vi kanske kunnat prata om ett fall för psykiatrin, men nu gjorde hon inte det så där har vi inget case.

Titti hade dock en storasyster. Och hon döptes, i strid mot logikens och estetikens lagar, till - Lilleba. L-I-L-L-E-B-A. Hur tänkte fru Babs nu? Varför denna slumpvisa serier bokstäver istället för ett riktigt namn? Är det ett rumphugget Lillebabs? Hur ska det uttalas? Som i "Lillemor" eller som i "Hepsibah" - två namn som, trots att de är underliga, inte är tillnärmelsevis lika underliga som Lilleba?

Troligen kommer jag aldrig att få veta. Men undra kommer jag att få göra också fortsättningsvis.

tisdag 15 februari 2011

När ord bli roliga del 4: omkastning och hopblandning.

John Kjederqvist har många tankar och tips om hur man skapar humor, tankar som ibland känns självklara och tips som emellanåt känns daterade, men som ändå har en tendens att locka till skratt. Om än inte alltid där Kjederqvist kanske avsåg. I boken "När ord bli roliga - skrattet och skämtlynnet" (1933) resonerar han bl.a. kring hur fantastiskt kul det kan bli när man kastar om ord:

Ett roligt exempel på omkastning: En bonde, som kom till staden, ställde åkdonet utanför handlandens butik. Han var ny kund och gick in i butiken för att fråga, om han kunde få ställa in sina hästar. Han fick då tillsägelse att köra om hörnet och genom första port in på gården. När han ordnat här, skulle han gå in och handla, men kom nu en annan väg från gården genom kontoret in i butiken. Här kände han inte igen lokalen strax, vände sig om ett slag och sade: "Ursäkta var det jag, som var här ijåns (nyss)?" - Det skulle vara "Var det här jag var ijåns?" Det lät, som om han tvivlade på sin identitet. Det för osökt tanken på det vanliga uttrycket "känna igen sig" som förklarar omkastningen.

Kjederqvist har faktiskt inte fler exempel på roliga omkastningar, vilket är lite märkligt eftersom han har många exempel på andra sorts ordlustifikationer. Efter en (kvasi)psykologisk och kommatät utvikning apropå historien ovan, går han raskt på hopblandningen:

Bröllopstegelgrammen i "Kvartetten som sprängdes", som jag nyss citerade, lämna stoff. Ingen kan betvivla, att Birger Sjöberg har dem ur verkligheten. I varje fall äro de karakteristiska genom att ställa tillsamman i en mening sådant, som passar ihop så lite som möjligt, att föra ihop ord från olika idéområden. Här ha vi ett:

Sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne. "Ferniss- och oljefärgsfabriken Glanzia".

Grov hopblandning av bröllopspoesi och annonsspråk. Det låter ju som om bolaget Glanzia rekommenderade sig att leverera "sol inne".

Utan att förråda några viktigare av telegrafverkets hemligheter, meddelar jag ur autentisk källa tre exempel på vad en telegrafist kan få förmedla i bröllopstelegram:

Må Ni länge leva! av
familjen Pettersson.

Guds rika välsignelse av Carlsson och jag.

Rekord sättes av det sista: Livet är en strid, önskar faster Lotta.

måndag 14 februari 2011

Gamla hjältar hyllar varandra del 3: Beppe om Hasseåtage.

På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram "The Svenska Ord Story", och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: "HasseåTage". Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femti år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén "Farfars barnbarn", som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är att det är hämtat från kabarén "Farfars gladbarn", som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder - hundar, grodor, svanar och sniglar - som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage "gör just nu" och själv besvarar frågan: "De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker." Redan 1963 - ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär - är både "Hasseåtage" och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

lördag 12 februari 2011

När ord bli roliga del 3: upprepningen.

Vår teoretiske vän av humor, John Kjederqvist, rabblar i sin bok "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet" (1933) upp alldeles ohyggligt många exempel på ord som blir roliga när de används fel eller rörs ihop. I ett ganska lamt försök till kategorisering berättar han vad som kan göra "upprepning", "omkastning" och "sammanblandning" så väldigt lustiga.

Vi tar upprepningen först. Ha papper och penna till hands.

Låt oss taga de vanliga "sa jag" och "sa han", som kan vara nog så motiverade men ändå i längden verka något maskinmässigt. "Som sagt va" vid varje andhämtning är ett annat. Att avsluta varje mening med "så det så" eller "för den delen" är inte bättre. Eller när man liksom vill sätta fart i berättelsen genom ett ständigt återkommande "och så unna för unna" (undan).

När man hört det ett par gånger och sitter och väntar på nästa, och det så kommer ett "unna för unna", då är det inte lätt att avhålla sig från att draga på smilbandet. Och jag vill se den, som kan hålla sig för skratt, när han läser bröllopstelegrammen i Birger Sjöbergs bok "Kvartetten som sprängdes", där vart tredje telegram är "Sol ute, sol inne ..."

Det var upprepningen.

fredag 11 februari 2011

När ord bli roliga del 2: talfel.

John Kjederqvist var språkvetare och lärare och skrev 1933 boken "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet". Den är fullproppad med exempel på hur lustigt det kan bli när man skämtsamt leker med ord. Inte alla exempel är lika roliga 2011.

Ett intressant stycke tar upp uttalsavvikelser:

Så är det ofta de enstaka ljudens uttal, som blir komiskt. En vuxen människa som inte kan tala rent. Det är ju en motsägelse.

Den består ofta däri, att det är ett visst ljud, som hon inte kan uttala. Hon utbyter det då mot ett annat. Man träffar inte så få individer som säga
v istället för r. Skämttidningarna låta snobbar vara behäftade med detta fel för att ytterligare öka deras löjlighet: En bild föreställer en löjtnant och en ståtlig dam. Den lille löjtnanten säger: Tyckev inte fvöken det skulle vava voligave att vava kavl? Fröken: Nej, vad tycker Ni själv?

Man är först frestad att tro, att ett sådant ljudbyte är skämttidningens eget påhitt, eller åtminstone, att talet är starkt karikerat. Så är emellertid visst inte förhållandet. De som säga v för r göra det visst inte för att det skall vara fint, och ännu mindre för att väcka löje. De rå inte för att de begå detta uttalsfel. De ha som barn inte blivit rättade och så fått behålla detta fula ljudbyte hela livet.

Ett annat språkljud, som inte så sällan råkat ut för individer, som misshandla det, är s-ljudet. De sägas då läspa eller sluddra. När en som läspar skall säga "se så" så säger han "the thå!" med ett ljud, som är i det närmaste samma ljud som det engelska
th i think. Och när den som sluddrar skall säga "se så!" så sätter han s ungefär på samma ställe i munnen som han säger l, han säger "le lå!" [...]

Sådana uttalsfel som läspning och isynnerhet sluddring äro nu inte så lätta att på ett allmänfattligt sätt återgiva i skrift. Och de som läspa eller sluddra lämnas därför vanligen i fred av skämttidningarna, då ju dessa måste kunna visa sina lustigheter i tryck. Eljes skulle jag inte ha något emot att de som läspa finge schavottera lite. Ty det är inte utan att jag har anledning misstänka, att många göra det, emedan de tro, att det är fint. Och smittan sprider sig.

torsdag 10 februari 2011

När ord bli roliga del 1: att kolportera sig ned för trapporna.

John Kjederqvist var, av allt att döma, en humaniorans man. Verksam som språklärare under 1900-talets första hälft, den förste att hålla en radiolektion i engelska 1925, tidigt debatterande läs- och skrivsvårigheter i sexiga organ såsom Folkskollärarnas tidning. Han skrev också boken "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet" (1933). Där får man lära sig mycket som man inte visste, lite som man nog anade och en del som man inte riktigt begriper.

För att vara en bok om humor så måste man dessvärre konstatera att den är påfallande torr.

Under ett antal dagar framöver - dvs. tills jag tröttnar - ska vi få ta del av några av Kjederqvists rön angående hur ord kan alstra humor. Vi börjar som sig bör med en del av Kjederqvists eget förord:

Det sätt, varpå en person sätter en rova eller rullar ned för en trappa kan vara komiskt, om han inte gör sig illa. Det kan också beskrivas så. Någon kan t.ex. säga: "Han hade bråttom och rullade nerför trappan; han tyckte det gick fortare på det sättet." Beskrivningen är komisk. Det är onekligen humor med i den: att omtala något som i och för sig är ganska betänkligt, som om det vore det riktiga och avsedda.

Tycker man, att det låter komiskt, så är det ännu inte orden som sådana som äro orsaken. Poängen, orsaken till löjet, ligger inte i själva orden, snarare skulle jag vilja säga i tankegången. Det är inget språkskämt i egentlig mening.

Om däremot en annan, som vill berätta samma sak, säger: "Han
kolporterade nedför trapporna", så ha vi ett fall av språkkomik, som tillhör den stora gruppen "komisk användning av främmande ord": kolportera istället för kullbyttera. Det förstås härav, att orden, som användas, skola på ett särskilt sätt deltaga i effekten.Likt pionjären på området, filosofen Henri Bergson, som år 1900 gav ut avhandlingen "Skrattet" - enligt uppgift den tråkigaste bok som skrivits - försöker Kjederqvist förklara hur komik uppstår. Uppgiften är svår, närmast omöjlig, eftersom de flesta av hans exempel inte är särskilt komiska. Men han gör så gott han kan:

"Varför skrattar bonden, när han får se en neger?" Det är den fråga man mer än en gång träffar på hos forskare i det här ämnet. Antagligen gör man sig den för att komma underfund med vad det kan vara för ursprungliga och primitiva föreställningar, som äro bärare av skrattet.

Jo, svarar man, det gör bonden därför, att han inte kan få negern i något begreppsmässigt sammanhang med sina föreställningar om hur en människa skall se ut. - Och det är ju ändå en människa. Det blir en skarp motsättning mellan den där svarta figuren och bondens vanliga missuppfattning av en människa. Den intellektuella motsatsen är det, som framkallar den egendomliga känsla som, om den är tillräckligt stark, utlöser skratt.


Så då vet vi. Kjederqvist ger fler exempel på lustiga sammanblandningar av ord. Många fler. Ohyggligt många fler.

söndag 6 februari 2011

Gamla hjältar hyllar varandra del 2: Hasse A om hela Sveriges Astrid.

1987 fyllde Astrid Lindgren åtti bast, vilket televiserades. Och ja, hyllningen innefattade barnkörer. Och ja, de sjöng Idas sommarvisa. Och ja, producenten hade raggat upp gamla Saltkråkan-skådisar. Och nej, han som spelade Karlsson var inte med.

Intressantare var Hasse Alfredsons tal. För mej som tolvåring knöts två viktiga spår i min kulturella bildning ihop. Jag kunde lägga en sorts pussel av de intryck och avtryck och uttryck jag samlat på mej genom ett liv vid teve och grammofon. Än idag tycker jag det är ett exempel på hur hyllningstexter bör skrivas: mer humor än överord.

Kärleksbrev på födelsedagen till tant Astrid
från barnet inom mej


Käraste tant Astrid! Nu måste jag få tacka
för alla dom figurer som du lärt mej älska så!
Det måste va nåt vajsing med din almanacka
för 80 år! - det är nånting andra hittat på
Det känner alla människor ju inuti sej själva
att aldrig du kan fylla mer än tio eller elva!
Men det är inte viktigt vad man fyller, tycker ja.
Det viktigaste är ändå att man har fölseda!
Vi hissar dej i taket sen en femti-nitti gånger
och skänker dej en håningsburk med trasiga ballonger
Och dom som nu vill hylla dej är såna som du känner,
för det är allihopa dina gamla kära vänner:
Pomperi-ruskstrump och vi på Knorrkråkan,
Nangijala Rumpdotter och Mästermadicken Dvärgkvist,
Bullerdetektiven Herr Nilsson på Pricken,
Pipphane Rövarhjärta och bröderna Tjorvlejon på taket,
Emil, min Emil och lilla Ida i Karlssonstången,
Saltnissarna, Långskorpan
och alla vi vildbarn i en totalt värdelös sammetask!
Samt lille Hans Folke Alfredson-Pyssling

fredag 4 februari 2011

Gamla hjältar hyllar varandra del 1: Tage D om Lena N.

Kanske blev man inte överraskad. Sorgligt är det ändå. Hon gjorde inte bara Stadslollan, på min topp-tio över Hasseåtages bästa revynummer, hon gjorde också Lovis, på min topp-fem över Astrid Lindgrens bästa filmfigurer.

18 december 1982 hade "Fröken Fleggmans mustasch" sin slutföreställning. Av och med Tage-Lena Ekfredsson med Gunnar Svensson på piano. Idag är bara två av fem i livet, och bara en av fem verkar trivas där. På festen efteråt firade Tage Danielsson ännu en triumf i en av sina bästa genrer - hyllningsversen - när han vände sig till föreställningens östrogenalibi:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!

Varför känns det bara tomt när man är full?

För evigheter sen - när tid inte var en bristvara i mitt liv - satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet - för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte "Ocean's eleven" så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt "Apocalypse now" och "Citizen Kane" - två av historiens mest sönderhyllade filmer - på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot "Ett anständigt liv". Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med "Ett anständigt liv" - och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd - så hade jag gjort det.Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

"Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?"

"Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart."

"Hur fan kan man bo i Umeå?"
"Det är lätt hänt."

"Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!"

"Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset."

"Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?"

"Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!"

"Ska du ner på Torget?"
"Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen."

"Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?"

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten "Sverige hjälper".

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild. På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng - "Utan att fråga" - är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglundsorkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?