söndag 15 maj 2011

OBS! Bloggen har flyttat!

Gå in här istället vetja. Inte för att jag har tid att skriva alla de inlägg jag drömmer om, men för att varje klick kan påverka min privatekonomi.

För att avverka första etappen med värdighet kommer här en bild på schottis:

tisdag 10 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 5.

Gott folk! Vi kan pusta ut. Kupletten är i mål. Och med den även den bloggadressen. Från och med nu hittar ni En man med ett skägg på Djungeltrumman. Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå. Innehållsligt förändras ingenting. Närsomhelst - kanske redan i veckan - trummar vi igång den nya adressen med en synnerligen inaktuell bok om Rapportredaktionens åttiotal. Lockar inte det så vet jag inte vad som lockar.

Så här löd alltså sista versen i den Karl Gerhard-inspirerade kuplett jag framförde för en skara unga balla människor på humorklubben Oslipat i Malmö för en vecka sen. Melodin är, som i alla tidigare fall, KG:s ”Så var det med det lilla helgonet”, för våra lite äldre läsare kanske mest känd under originaltiteln ”Johan på Snippen”.

Kuplettmakarn själv är politiskt korrekt
Han kallar sig för feminist oförskräckt
Och utan att någon har bett pratar karln
om hur gärna han vill va’ med sina barn

Men han pratar bara vitt och brett om jämställdheten
för att han har begripit att det nu är på tapeten
Samt för att kunna ragga damer i Fi
för där har han hört att de ofta är bi

Och frågar nån om barnen vet han knappast vad de heter
För att få lugn och ro så har han köpt en flaska eter
Sen sänker han sej själv så kokett i en kuplett
Så var det med det lilla helgonet

måndag 9 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 4.

Kupletten goes on and on. Föreställ er alltså att jag i onsdags kväll stod och framförde hela det här textblocket för en ömsom förvånad, ömsom konfunderad publik.

Den här versen är den jag skäms mest för. Jag gillar ju karln det handlar om. I krig och kupletter är dock alla medel tillåtna och lojalitet måste offras till förmån för förarglighet.

Från Gävle hit nedsteg en jesusfigur
att frälsa vår oandliga kultur
med UFOn och TM och sång som var gäll
och budskapet att man bör vara snäll

På spelningar runt landet så har man hört honom ropa
att vi ska vara fredliga och sjyssta allihopa
Men när hans låtar sen slutade slå
så ville han fortsätta slå ändå

Förr blev han inspirerad av Bowie och av Zappa
men nu vill han rappa liksom våran Papa
Så han rappade sin käresta – men på ett andligt sätt
Så var det med det lilla helgonet

söndag 8 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 3.

Kupletten i Karl Gerhards anda - för att inte säga efter KG:s modell - fortsätter och fortsätter. Det tillhör genren att den aldrig tar slut. Det tillhör också genren att vara försmädlig - dock på ett finurligt vis. Finurligt blir det automatiskt genom att det rimmar.

Kamratposten vill ha en ansvarsfull boss
som lär våra barn att bete sig som oss
De tror sig förlora friskhetens färg
om bossen beter sig som Tommy Körberg

För kanske han på KP:s pysselsidor snart förmedlar
små knep som man kan göra med sugrör och med sedlar
På teveinspelning kan repliken ha spritts:
”Nu ska vi jävlar bli wild mina kids!”

Och kanske kan man inte vara star på Barnkanalen
om man tar in pulver via Polen och analen
Kanhända på offentlig toalett han gör reträtt
Så var det med det lilla helgonet


TILLÄGG: Lite oväntat blev denna gamla nyhet på nytt löpsedelsstoff samma dag jag tryckt på "publicera inlägg". Personen det handlar om har i samma veva gått ut med ett blogginlägg där han berättar sin version av förloppet. Jag vill understryka att min avsikt är att kommentera skeendet i stort, inte peka ut. Väl medveten om att skämtet ändå blir på hans bekostnad hoppas jag att kupletten ändå nånstans kan stå på egna ben.

lördag 7 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 2.

Jag har, som tidigare redogjorts för, haft mage att ställa mig i en källare inför Malmöhipsters och framföra en rykande färsk kuplett. Eftersom det är rejäla textsjok kastar jag ut dem pö om pö. (Det blir för övrigt de sista inläggen på den här bloggadressen. En man med ett skägg flyttar på sig men fortsätter att hålla er ouppdaterade om världen just nu.)

Ja, ni har väl fattat grejen? Modellen för visan är plankad från Karl Gerhard. Melodin är Gerhards egen "Så var det med det lilla helgonet", i sin tur skriven på melodi "Johan på Snippen". Till genrekonventionen tillhör nödrim och spydigheter.

På Röda korset jobbar folk ideellt
mot nöden och döden, elände och svält
Små tanter de skänker det lilla de har
och virkar nån grytlapp till nån basar

Men i ledningén satt en som hette af Donn-er
och lånade för egen del från Röda Korsets fon-der
Han lånade lite – och låna' än en gång
Sen satt han där och lånade månaden lång

Visst vill han stoppa munsbitar i hungrande små huvven
Men först vill af Donner lackera om SUV:en
”Svält ni så länge mens jag äter mig mätt!”
Så var det med det lilla helgonet

fredag 6 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 1.

I onsdags (2011-05-04) hölls experimentkväll på humorklubben Oslipat i Malmö. Temat "I någons anda" uppmanade deltagarna att skriva skämt och göra akter i kända humoristers anda. Någon valde Bill Hicks, någon annan valde Wanda Sykes, en tredje Jerry Seinfeld. Själv valde jag, så klart, Karl Gerhard.Kuplettformen - att med finurliga rim, lustiga anspelningar och återkommande omkväde kommentera samtidsfenomen på ett infamt sätt - har länge fascinerat mig. Den är så klart stendöd men behöver inte vara stendöd. Henrik Dorsin har flera gånger bevisat att det går att göra musikhumor som gamla farbröder gjorde den och ändå vara angelägen.

Jag ville sålunda testa samma sak. (Jag har försökt tidigare, med sådär resultat.) Efter direkt förlaga av Gerhard (diskussioner förekom under kvällen huruvida detta är en parodi eller ett plagiat, men det är naturligtvis en parafras med inslag av pastisch) skrev jag nya verser på gamla fina "Så var det med det lilla helgonet" (melodi: Johan på Snippen).

Gerhard skrev om Snoddas och Ingrid Bergmans utskällda Jeanne d'Arc-föreställning. Det har inte riktigt alla koll på idag. Jag var alltså tvungen att välja ämnen som folk har en chans att relatera till. Detta är första versen. De fyra övriga (det ingår i genrekonventionen att kupletter är lite längre än de behöver) kommer.

På servicehem omhuldas våran monark:
"En stolt nationalsymbol, stilig och stark!
Han skänker åt världen sitt värdiga sken
och spiran är ständigt polerad och ren"

Men så skrev man boken där man avslöja’ skandalen
om vad kungen gjorde mellan balerna och talen
Mens hustrun satt hemma och tröstlyfte sej
så stånkade han som en riktig plebej

På efterfest hos Noppe kunde konungen ta för sej
av kaffeflickor, La Camilla och allting som rör sej
Vid kattmaten grät våra gamla en skvätt:
"Så var det med det lilla helgonet!"

onsdag 4 maj 2011

Hör upp allt folk och lyssna!

På söndag, någon gång mellan 17 och 18, bör P3 rattas in. Åtminstone om man vill höra Kalle Lind sitta och göra sig lustig över saligen bortglömda populärkulturella obskyriteter. "P3 Sunk" heter ett litet experimentprogram som kommer att gå de närmaste fyra söndagarna. Där kommer jag och Andy Lundgren - mannen bakom det här - att spela så kallad sunkadelica, a.k.a. incredibly strange music, a.k.a. musik som man inte trodde fanns men blir väldigt glad när man får vetskap om.

Temat på söndag är "Kändisar som kanske borde ha tänkt efter innan de klev in i en skivstudio". En brottare, en Pippi, en gemytlig programledare, en kulturminister, en sexig svensk, en enfaldig mördare och en renässansman är representerade. Bland annat. Martin Kristenson och Anna-Lena Lodenius medverkar.

I pajpen: "Låtar om sånt som låtar normalt inte handlar om", "Politik och ideologi och sånt" samt "Översättningarna från helvetet". Garanterat hörvärt.

måndag 2 maj 2011

Den tredje snusketören.

"Grabbarna på Fagerhult" var, för den som minns, ett besynnerligt program. GW och Guillou och en tredje gubbe snusade, pangade djur, åt skitdyr mat och pratade då och då med Benny Andersson alternativt nån direktör framför öppna spisen. Fyra program sändes i SVT. Tre böcker - "Stora machoboken", "Grabbarnas stora presentbok - ett måste för grova grabbar och läskunniga tjejer" och "Grabbarnas kokbok - precis som prinsessornas kokbok fast tvärtom" - blev spinoffprodukterna.

Den tredje gubben hette Pär Lorentzon. Alla supergrupper har ju en som inte är lika känd som de andra (jfr Göran Lagerberg i Grymlings). Frågar man Lorentzon själv - vilket är omöjligt eftersom han är död - var det han som gjorde själva grovarbetet i Fagerhultsprogrammen. Samt blev blåst på en herrans massa stålar av de andra jägarna.

Det berättade han själv om i boken "Hjältarna på Fagerhult" som är en märklig bok. Dels märklig i bemärkelsen obegriplig, vilket i sig är märkligt eftersom Lorentzon var journalist och borde kunna förklara ett sammanhang. Dels märklig för att ... ja, för att den är märklig helt enkelt. Ska man tro hälften är Fagerhultsprojektet ett av de mest bisarra spektaklen i svensk tevehistoria (inkluderat Lackalänga) och Guillou och GW snäppet mer grandiosa än vi redan hade på känn.

På nåt vis handlar det om pengar. Ska man tro Lorentzon, som nog skrev i affekt, bildade de tre snusande jägarna ett bolag - GLP-Media - som i praktiken var GW:s förlängda plånbok. Till detta bolag sålde GW sin jaktstuga i Fagerhult och sin jeep med "Leif GW Persson" i guldskrift. Från detta bolag plockade GW och Guillou å andra sidan ut så mycket stålar att Lorentzon gick back. Och så bytte de ut låsen på den gemensamma jaktstugan.

Jag ska inte lägga mig i vem som har rätt här. Nuförtiden har ju GW förvandlats till en mysgubbe som på ett charmigt entonigt vis berättar om olika flickmord, alltmedan Guillou sitter instängd för att skriva nåt magnum opus. När vi skrev tidigt nittiotal var de fortfarande arroganta på heltid. Några sanningar ligger nog i det Lorentzon påstår. Vissa berättelser är för detaljrika och borde vara möjliga att källkolla för att vara rena falsarier.

Det är så klart lätt att fatta sympati för den tredje gubben, den helt okände snusaren som varken hade Hamiltonsuccéer eller kriminologin att falla tillbaka på och som enligt honom själv dessutom var den bäste jägaren. Han har visserligen en fäbless för fula tjyvnyp, vilket normalt inte betraktas som sympatiskt, men å andra sidan tjyvnyper han de svenska rekordhållarna i offentliga tjyvnyp.

Vi får veta att GW inte vågar gå på muggen utan att fråga Guillou, att Guillou ser "glad och trygg ut" när han apropå ingenting berättar att Aschberg bara tjänar hälften mot Guillou och att säd vajar "Guillou-hög". Mycket jakttuppande blir det: tydligen har Guillou någonstans skrivit en text om vilken kamp det är att hitta och skjuta ett rådjur, vilket Lorentzon avfärdar med att han och hans spädbarn brukar gå fram till dem och klappa dem på huvudet.

Historien om hur det här teveprogrammet kommer till från första början är förvirrad och dessutom hattigt framställd, men det verkar som om Lorentzon sålt in det hela till det då nystartade Strix, där Stenbeckprotegén Pelle Törnberg tänt på alla cylindrar och föreslagit en pilot. Guillou avfärdar detta och avslutar hela mötet med en märklig jämförelse:

- John Cleese gjorde aldrig något provprogram!

Därefter verkar det som om GW spelat ut kanalerna mot varandra genom att ringa tidningarna och säga att TV4 vill ha programmet, utan att nån på TV4 hört talas om att programmet skulle göras. Vilket i sin tur får SVT:s nöjeschef Monica Eek - efter att ha bjudits på rådjursstek på Fagerhult - köpa fyra program. Vilket GW tolkar som ett löfte om tio program och lägger upp budgeten därefter. "Glöm nu inte att spara varenda kvitto!" lyder GW:s mantra när gänget sen går på restaurang, där GW alltid väljer vin efter principen dyrast.

På vägen till ett första program, som GW och Guillou är mindre intresserade av än de är av att bränna upp budgeten, drar gänget en jaktsväng till Estland (där Lorentzon naturligtvis har jagat mycket mer än de båda andra). På färjan väljer Guillou Chateau d'Yquem för 2325 kronor. GW vägrar att äta smörgåsbord med motiveringen:

- Men för fan Pelle, du tror väl inte att Jan och jag går och ställer oss i någon jävla matkö på ett vuxendagis för att slåss med gamla kärringar med handväskor om rökta ålar och gravad lax!

När GW och Guillou inte får den hytt de vill ha viftar GW med sitt visitkort från Justitiedepartementet och Guillou instruerar de andra: "Se nu till att ni på tre olika ställen i era artiklar baktalar Vikinglinjen, och det ska vara med versaler!" (Guillou uppfyller själv löftet). Sen häller de konjak för 357 kronor i en soffa, varpå Guillou slår ner en påflugen man från frikyrkan och GW glömmer sitt hyttnummer.

Sen dricks det mer sprit.

På nåt vis blev det teve i slutändan, även om det enligt Lorentzon inte precis blev bra teve. Han sammanfattar det första avsnittet:

Scen 13 skulle, enligt Leifs synopsis, avslutas med skrik och skratt från övervåningen. Det var väl i stort sett det enda som hördes under 58 minuter. Ett dovt bakgrundsbrus, rop och skrik som störde varje ansats till samtal. Men det fanns också något positivt i detta, eftersom TV-tittaren då inte hörde allt skit som snackades denna glada kväll på Fagerhult.

Bisarr är en skildring av när Lorentzon och Guillou är ute och filmar när Guillou ska panga vildsvin:

- Jo, sa Jan, man kunde ju hitta på namn till griskultingarna som springer där och kivas - namn av kända personer.

Jan lyfte upp sin bössa och medan han följde griskultingarnas irrande hit och dit genom kikarsiktet började han ge ord åt sin nya idé.

- Titta, där har vi Ebbe, han som står och nosar den där andra lilla i arselet. Och har man sett, där kommer ju Anna-Greta i sällskap med Calle. Och den där, längst bort, som ser så jävla korkad ut måste ju vara Nils-Erik eller ...

Jan höll en lång och bitvis mycket rolig monolog om Ebbe Carlsson-affärens figurer i vildsvinskultingarnas skepnad. Men så kom han plötsligt till en punkt i sin novell, då fnisset fastnade i halsen. Det var när nassen Hasse kom in på scenen och Jan kramade avtryckaren och sa "pang".

Som sagt: jag vet inte om Lorentzon har rätt. Han kanske hittade på allt. GW och Guillou är kanske ödmjuka lirare som inte alls gillar elakheter och allt som är dyrt. Lorentzon var kanske bara bitter för att han inte skrivit lika många böcker om skickliga spioner och dåliga poliser.

Men jag blir onekligen lite sugen på att se om de där fyra programmen med Grabbarna på Fagerhult.