söndag 27 december 2009

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

onsdag 23 december 2009

En hälsning i väntan på fastan.

Curt, Roland och jag önskar naturligtvis glad helg och gott slut. Dessvärre kommer uppdateringarna på den här sidan att ske ytterst sporadiskt nån månad framåt. Visst kliar det i fingrarna att kommentera den högaktuella Ulf Nilson-bok (från 1995) jag bär runt i jackfickan, men just nu måste tankar och infall samlas och struktureras. Så vi ses när vi råkas. Titta gärna in här dagligen ändå, för statistikens skull.

/ En man med (nyspritsat) tomteskägg.

P.S. Jag är själv ingen julman, eftersom jag inte gillar sånt som bryter av mot den grå vardagen, men för er som vill ha bjällror, falsksång och Harry Brandelius julvisor om fnask rekommenderas det här.

fredag 18 december 2009

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!

Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till "finurliga memoartitlar" och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette "The Look". Boken heter m.a.o. "The Book".

onsdag 16 december 2009

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans "före detta vän".

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I "Videokväll hos Luuk" härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet "En sliten grimma" när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat "sin förste nära vän". Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. "torra" skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en "mystisk debatt".Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med.

Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

tisdag 15 december 2009

Begåvade människor jag känner del 10: Anders & Måns.

På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie "Succéduon". Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som "beige" respektive "grå". I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och "Anders". Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins - med Robins Paulsson - berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen "Måns springer naken" har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bl.a. har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sej när andan faller på.

Vad det handlar om här - och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna - är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sej så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sej.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar nån annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sej fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar - andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen - sin credd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter - för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med "Succéduon" gissar jag att de gjort det mer än nånsin.

lördag 12 december 2009

Avdelningen för Mycket Mystiska Fenomen.

Det är en hektisk tid för en man med ett skägg. Jag gör en årskrönika för ungdomskanalen P3 - lika knäppt som om Johan Palm skulle jocka plattor på servicehemmet Måsen - och är föräldraledig på halvtid. På övrig tid skriver jag en bok som ska vara färdig i princip nu. Den ska heta "Människor som gått till överdrift" och handla om människor som gått till överdrift. Liksom Jan Guillou anser jag att saker ska heta vad de är (jfr Ledins "Sånger att älska till", Tage Danielssons "Sopor").

Ett kapitel jag länge gått och gottat mej åt att få skriva handlar om Arne Hegerfors. I en intervju berättade han en gång om en sändning av Det kommer mera, lördagsunderhållningen han och Martin Timell ledde under nittitalet. Gäst var Svenne Hedlund, den poliodrabbade gamle rockräven. Den maniskt vitsande Hegerfors råkade ava Hedlund med repliken "det där var ju inte så puckelryggigt".

Vilket kan uppfattas som en förolämpning om man lägger några negativa konnotationer i begreppet "puckelrygg".

Även Timell drar sej i en chatt till minnes samma incident. Han berättar t.o.m. om hur Hegerfors bad om ursäkt under hela resterande tretimmarssändningen.

Tanken var att straffa in Hegerfors i boken som överdriven vitsare - en ordlekare som gått på övervarv, som kört igenom vitsbangen, som fallit i vitskoma.

Men. Jag har nu upptäckt något Mycket Mystiskt: det finns ingen sådan Det kommer mera-sändning i SVT:s arkiv. Svenne Hedlund var aldrig gäst i Det kommer mera! Inte en enda gång! Och SVT-arkivet är mycket noggrant diariefört. Man kan på minuten få veta när Lasse Strömstedt kom in för att vara Gästrikslands artistrepresentant i programmets landskapstävling.

Jag har sökt på "Svenne Hedlund", "Sven Hedlund", "Hedlund", "Sven", "Hep Stars", "Svenne och Lotta" och you name it. Ingen sådan sändning existerar!

Då återstår frågorna:

1) har Hegerfors och Timell tillsammans konspirerat ihop hela historien?
2) varför i helvete då?
3) har SVT raderat hela programmet för att inte få en stämning från Polioskadades riksförbund på halsen?
4) kan jag skriva om det här ändå och låtsas som ingenting?

torsdag 10 december 2009

Malmö.

För att travestera Lars Demian: man får vara glad att den är död.

söndag 6 december 2009

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolen
Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era svängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun


(Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)

"Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad ... jorå!


Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot'en
så skjuter han dej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision


Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
- har du varit där nån gång? -
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord


Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in


Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
- man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång


1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

fredag 4 december 2009

Ztaël von Holztein.

Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden - pionjärtiden! - i sin bok "Blåsningen" (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! "Hurra", ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

tisdag 1 december 2009

Träkuk.

Folk får naturligtvis lov att heta vad de vill, och det är lågt och tarvligt av somliga av oss att jämt och samt haka upp sej på andra människors namn, och bla bla bla, men jag undrar faktiskt ärligt: är det inte jobbigt att bära vissa namn? Är det inte samma plåga varje upprop och varje handskakning på varje cocktailparty? Det här är ju ett internationellt ganska brett namn också, det är ju inte som att heta nåt som råkar betyda kånkelbär på nån slangvariant av xhosa.

Ni som heter nåt som ALLA människor OMEDELBART förknippar med nåt skamligt - hör gärna av er och berätta hur det känns.

söndag 22 november 2009

Bloggavbrott.

Överlupad av arbete - böcker som ska skrivas, radioprogram som ska göras, barn som ska snytas - gör jag som hårt skapande män har gjort i alla tider: lämnar landet. Det här låter antagligen lika konstigt för er som det gör för mej, men jag sticker till Mauritius mer eller mindre nu. Där kommer jag antagligen inte att trilla över några gubbmemoarer så vi hörs igen i december.P.S. För att inte låta ännu mer otäckt självupptagen än jag är: jag tar åtminstone mitt ena barn med mej.

torsdag 19 november 2009

Pittmönstring.

August Strindbergs brev till sin polare Pehr Staaff är flitigt citerat tidigare, men förtjänar sin plats även på den här bloggen. Det är en så osminkad uppvisning i machokomplex att det nästan slår över på andra hållet.

Notoriskt svartsjuk på frun, Siri von Essen, som han grundlöst anklagar för otrohet, beklagar han sej över hur hon fått honom att tvivla på sina uppgifter som man:

Retad ända in i genitalkörtlarne reste jag till Genève och tog en läkare med mig till bordell. Avlade kraftprovet - för övrigt ej fösta gången - som jag ville kalla Proserpinas bortrövande (tänk dig situationen själv efter Berninis staty någorlunda.) Undersökte min säd, som befanns vara fruktsam, och mättes i upprört tillstånd (= 16 x 4 centimeter.)

Så där bildas opinioner på falska premisser.

Det är en så märklig situation han beskriver: den gode Ågust tar alltså med sej en läkare till ett horhus? Och låter läkaren titta på när ...? Och runkar upp den inför ...? Varför då? Var han inte klok?

Och vänta nu - var det inte Ågust som anklagade frun för otrohet? Vad gör han då på bordellen?

För övrigt nöjde han sej inte med läkarens utlåtande. Han kallade in ytterligare expertis:

Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan (Röda Rumstiden) anställde jag i vittnens närvaro (en horas också) kl. 3 på sommarmorgonen, en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan (Vita Björn för resten) gav mig approbatur, dock sine laude.

Det mest fascinerande är egentligen hur han med latinska uttryck - "ridikyliserad" (förlöjligad), "approbatur" (godkänd), "sine laude" (utan beröm) - och hänvisningar till konsthistorien (Berninis staty av guden Plutos heroiska våldtäkt av gudinnan Proserpina), lyckas få patetiken att framstå som riktigt stilfull.I övrigt vill man så klart veta mer om Vita Björn och hur det namnet uppstod.

tisdag 17 november 2009

Jacques matt.

En gammal diktsamling av Jacques Werup har getts ut i nyutgåva och det är en angelägenhet åtminstone för litterärt orienterade gamla malmöiter. Själv fascineras jag främst av att man 1974 kunde ge ut en bok med så gräsligt omslag:Ynglingen Jacques fångad i ett burspråk med nån sorts hjälm på huvet. Trots att det verkar vara en målning har man valt att återge den i svartvitt, och trots att han sitter ner har Jacques sådär dålig hållning som poeter har.

Jag skrattade och flinade åt den deprimerande sjuttitals(anti)-estetiken ända tills jag såg nyutgåvans omslag:And I rest my case.

Innehållet? Så långt har jag tyvärr inte kommit. Men jag gissar att det handlar väldigt mycket om MFF, Kockums, cyklande arbetare, dans på Amiralen, gråkalla novemberhimlar, känslan av att nånting gått förlorat samt (uttalat med sensuell astma) Kvinnan.

måndag 16 november 2009

Kamelbollar.

Jaha, så kliver vi in i en sån där period med s.k. "arbete" igen. Det ska göras radio och skrivas bok och filas på treatment och varas pappaledig. Just för stunden finns ingen tid för djuplodande analyser av Jacob Dahlins tonade glasögon eller konflikten mellan bröderna Per-Evert och Sven-Bertil eller ens nån trevlig gammal Katie Rolfsen-anekdot.

Ni får nöja er med en bild på det här godiset:"Rena öken", som Robban Broberg hade sagt.

"Tja, inte så puckelryggigt", som Arne Hegerfors hade replikerat.

fredag 13 november 2009

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 4: Lärling - från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin.

Röda kapellet var ett göteborgsband direkt kopplat till/underställt vpk och KU, dvs. nuvarande vänsterpartiet och dess dåvarande ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom. Som så ofta i proggsammanhang - särskilt om det var lite ungdomligt och garanterat om det var från Göteborg - så blandade man stenhård politisk retorik med humor.

Plattan heter "Party music" (1976) och framsidan visar bandet i dansbandskläder av klassiskt överdådigt sjuttitalssnitt. På baksidan får vi se översättningen av titeln - "Partimusik" - och bandet uppradat i sina civila arbetskläder. Medlemmarna presenteras i andra hand som musiker och i första hand som bagare och laboratorieassistent.Det här är musik i partiets tjänst, musik som vill uppvigla och upplysa, vad som helst utom att underhålla. På konvolutet anges en adress som man kan skriva till om man vill ha låtarna översatta till finska, tyska, engelska, ryska, franska, spanska eller sebokroatiska. (Det kanske funkar fortfarande? Någon som prioriterar sin tid ännu lägre än jag kan skriva till AVANTI!, Uddevallagatan 14, 416 70 Göteborg och testa.)

Fem låtar med titlar som "Let´s talk kapitalistiska" och "Dooba dooba jämlikhet", som bägge andas av en musikindustrikritik som måste ha utmanats en smula när låten "Bingo Flamingo" faktiskt testades till Svensktoppen på riktigt. Snittiden på låtarna ligger på lite över åtta minuter, men då hjälper så klart låten med den lätt otympliga titeln "Lärling - från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin" till att höja snittet. Den klockar in på 16,09.

Det är verkligen en lång låt. Det kräver en hel del tålamod att lyssna igenom över en kvart rimmad didaktik och agitation av typen:

Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar från yrkesskolans pott


Eller:

Reaktionära lärlingsavtal - vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se
Fem spänn i timmen fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron


Titelns "9tp" syftar på den teknisk-praktiska linje som infördes för skoltrötta niondeklassare på sextitalet, och som från vänsterhåll sågs som en sossestatens utbildning av arbetarklassen till kanonmat åt kapitalets industri. Sven Wernstöm och Suzanne Osten tog också upp det i den skolkritiska pjäsen "Spelet om plugget" 1969:

I tp ska du dumma dej
Det är vad lärarn väntar sej
- sov över tre kast!
Röda kapellets "Lärling - bla bla bla" kan vara det träigaste stycke musik som ekat över Redbergsliden. Visst, här finns satiriska glimtar - "lika lite som ålder och kön/ kan skonummer ligga till grund för olika lön" - och allvaret i budskapet går inte att ta miste på ("det hänger på att ta kamp i vårt fack/ det hänger på handling och inte på SNACK").

Men jag ska vara ärlig: det är inte särskilt svängigt. Jag gör säkert nån besviken som läst den här texten och tänkt "wow! En sexton minuter lång låt kring parollen 'lika lön för lika arbete' - det måste ju vara en riktig discodänga!", men faktum kvarstår.

Omslagets framsida ljuger. Det här är så långt från glamour, färg, fest och fläkt man kan komma. Baksidan talar dock sanning. Det här är typisk låssmedsboogie.

torsdag 12 november 2009

Broberg Circle O Zero un Uma N.E.

Ska man förstå Robban Broberg - och det är vi många som har försökt - tror jag nyckelordet är "livskris". Hela Brobergs liv och karriär har byggt på att han hamnat i olika existentiella återvändsgränder, brutit samman och sen ordvitsat sej ur krisen.

Man ser scenariot framför sej. Broberg ligger i spillror och frågar sej själv "vad är det jag behöver för att komma ur det här? Jo, en mor! Och en rot! Och ro! Men vänta!" - Broberg reser sej ur fosterställningen - "Det blir ju morot!" - Broberg hoppar upp och börjar vandra uppsluppet fram och tillbaka över ateljén - "Och som anagram blir det för håken MOTOR!" - Broberg är helt extatisk och springer mellan den gula bandspelaren och den blå gitarren - "och vänder man på det blir det 'alla vägar bär TO ROM'!"

Och så skriver han en show som naturligtvis heter "Morot" och så fyller han så småningom Globen.

Det verkar så lätt när man ser det på avstånd.

Ibland gör han det lätt för sej när han går hemma och slentrianvitsar. Då får han syn på ett kastrullock och sätter det på huvet och skapar "lock´n´roll! Lockrop med Robban Broberg!" Det är inte särskilt inspirerat, men tog troligen honom upp ur just den svackan.

Under ett sammanbrott på sextitalet kom Robban Broberg plötsligt på att han inte skulle heta Robban Broberg längre. Inte ens Robert Broberg. Han skulle heta Robert Karl-Oskar Broberg – hela sitt dopnamn. Det blev så klart något krångligare för skivkonsumenterna att fråga efter.

Och när han på sjuttitalet gick in i väggen så gick han nog bokstavligen IN i väggen. Då bestämde han sej - med nån sorts logik som bara var hans egen - att han från och med nu skulle heta:Broberg Circle O Zero on Uma N.E! I Myggans Nöjeslexikon inhämtar vi att "Circle", "O" och "Zero" står för att Broberg nu började om på noll. "On Uma" är "a human" - han var onekligen en människa. "N" är Nobody, "E" Everybody. Han var alltså alla och ingen, dock en homo sapiens, som stod på noll.

Inget konstigt med det.

Men om möjligt ännu krångligare för de som ville köpa plattan.

onsdag 11 november 2009

Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.

Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:

Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.

Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".

Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.


Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.

Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:

En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.

Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:

Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".

Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?

Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.


Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:

Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.

Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!

På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".

Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.


Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":

Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.

Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.

Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.

tisdag 10 november 2009

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten - nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten - Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade "drogkultur" kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften "För Sverige - på tiden" (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i "Dina harpors buller" (också 91). Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen "De övergivnas armé" (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken "Människor som gått till överdrift" som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några "vetenskapsmän" spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins Stairway to heaven) och subliminala drogbudskap (Lucy in the Sky with Diamonds).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet - "nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik" - och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen "Okey" och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i "Ingen kan älska som vi" (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism - det är väl en av poängerna med satanism? - eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad "Scheija"):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.


Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även "Scheija" och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.
Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha - jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa - men jag har lite svårt att hetsa upp mej.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons "My sweet Lord" blandar orden "Hallelujah" och "Hare Krishna" "mycket förrädiskt") - dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för - Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba "materialisera aska" och annat som man lätt ser när man har sovit för lite - men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta - utan också om homosex!

måndag 9 november 2009

Ohemult.

Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bl.a. sa han att "vi ser också ljuset", vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

Cornelis Vreeswijk skulle f.ö. ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sej med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck - dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom "Super Rebus" med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen - till Tove Jansson.

I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sej med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej - Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg - Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sej själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sej - kanske på Muminmammans egen hallonsaft - så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.(Källa: Christina Björk, "Tove Jansson - mycket mer än Mumin" 2003.)

fredag 6 november 2009

Diversehandel.

Upphittat på ett minneskort från kasserad kamera. Taget på Gotland sommaren 09. Visst är det en spretig affärsverksamhet?

Frågan väcks ju så klart också huruvida Rebecka Hemse - som kanske var hetare för tio år sen än nu - har gotländskt ursprung?

torsdag 5 november 2009

Min historia med censuren.

Förra året skrev jag och Måns Nilsson julkalendern "Skägget i brevlådan" (finns numera att köpa). Den spelades främst in i Lund, vilket knappast märktes eftersom alltihop byggdes upp i en gammal sängbutik. Icke desto mindre var detta så klart något Lunds kommun ville uppmärksamma.

Jag fick därför i uppdrag att skriva en text för nån form av blad eller utskick - jag har faktiskt aldrig sett det färdiga resultatet - som kanske hette "Idéernas Lund".

Jag gjorde detta eftersom jag är en hora. Betalningen var bra och insatsen liten. Jag skrev vad man väl får kalla en hyllning till Lund, som jag visserligen kan stå för innehållsligt, men samtidigt är liksom inte hyllningar min stil (på samma vis som det inte är Ulf Brunnbergs stil att dra barnvagn).

Jag skrev bl.a:

Lundaandan representeras ju inte främst av folk som Sam Ask och Sten Broman, munviga besserwissrar och gourmeter i skrikiga eller utsydda kostymer. Lundaandan representeras av alla de människor runt omkring Ask och Broman, som jublade varje gång Ask kläckte en spydighet och Broman hittade ett nytt grällgredelint kostymtyg.

Det är troligen denna brittiskt doftande vidsynthet som alltid har dragit upptäckare och kreatörer, rebeller och genier till Lund. Bara där får de gå i morgonrock till fakulteten.


Jag står som sagt för det där. Är det nåt jag gillar med Lund är det stans historia av knäppgökeri. Och som sagt, inte så mycket knäppgökeriet som sådant som lundensarnas överseende med det.
Jag skrev också en bit där jag gör mej rolig över Lunds stadsslogan "Idéernas stad":

Det hade varit både djärvare och mer sympatiskt om man faktiskt lanserade sej som den excentritetstoleransens stad Lund är:

"Lund – där det onormala är fullt normalt"
"Lund – staden där det är helt okej att bära flaskbottnade glasögon"
"Lund – där man får vara sej själv även om man tror sej vara nån annan"

Eller varför inte vara ordentligt frank: "Lund - kort bit mellan universitetet och S:t Lars".


S:t Lars är, som säkert är bekant, Lunds dårkista.

Jag har här citerat de två roligaste passagerna - ärligt talat: de två roliga passagerna - i texten. Lustigt nog var det just de som plockades bort av bladets/tidningens/utskickets redaktör.

Stycket om knasiga akademiker plockades bort med motiveringen att "de exkluderar många 'vanliga' läsare. De finns ju också..."

Stycket om S:t Lars plockades bort med motiveringen: "sånt ÄR jättekänsligt för många. så det får nog bli så. Kill your darlings, som vanligt..."

Det här är ingen viktig fråga för mej, eftersom det hela var ett mycket obskyrt brödjobb. Icke desto mindre tycker jag att strykningarna tyder på en viss fe... försiktighet. För visst, det lär finnas människor i Lund som inte har nån anknytning till universitetet, men det är normalt spädbarn som ganska snart kommer att få en anknytning till universitetet.

Och visst, det är klart att S:t Lars kan vara känsligt att nämna för någon (oftast dock inte för dem som suttit eller jobbat där), men citatet påstår ju inget annat än att det är geografiskt relativt nära från universitetsområdet.

Det här var liksom poängerna i texten. Texten blev nu något poänglös. Magnusåbrasses gamla "Manuscensorerna" kommer till mej, där ju det slutliga manuset har lydelsen "och samt kanske men nej".

Det uppstår alltid en viss humor när folk utan känsla för humor ska in och peta i texter som är avsedda att frambringa humor. Humorn ligger ofta i att själva humorn försvinner ur humorn. Humor utan humor blir oavsiktligt humor.

onsdag 4 november 2009

Kalle Lind tar sej ett återfall.

Jag slutade egentligen kommentera Ranelid 2005, 2006 och flera gånger under 2007. Allt är sagt och har ingen annan nåt att tillägga så kallar medierna in honom själv att säja det en gång till med konstiga ord.

I radio började vi göra oss lustiga över honom i höjd med att Skugge-fejden exploderade 2003, för att sen noggrant analysera hans ordrika utsagor varje gång han dök upp i vad Ranelid själv ständigt kallar "televisionen" (Internet heter "det elektroniska nätet").

Min personliga favorit är fortfarande när han sa sej ha 60 000 gånger fler läsare än Dagens Nyheter (dvs. 54 miljarder läsare), nu tätt följd av påståendet att han uppträtt fler gånger än Jan Malmsjö - och på större scener.

Jag plockar bara mycket hastigt upp en sen länge överlämnad stafettpinne igen för en reflektion. Det lär inte ha undgått någon att Ranelid i år ger ut en aforismsamling, dvs. utplockade meningar ur hans tidigare böcker, dessutom översatta till tyska, engelska och franska. Det lär inte heller ha undgått nån att det är "de bästa översättarna" som gjort tolkningarna. Gott så.

I intervjuer med den solbrände tidigare i år har han, varje gång aforismboken "kommit på tal" (dvs. att han själv helt osökt börjat prata om den), lagt till att "det är första gången i den svenska litteraturhistorien en sådan bok ges ut".

Så kan säkert vara fallet. Det finns ju ofta en anledning att vissa idéer aldrig blivit förverkligade. Häromdan såg jag honom på nytt i teveprogrammet Babel. Mitt förlag har gett ut boken "Fenomenet Björn Ranelid", författarna och litteraturvetarna Forslid och Ohlsson intervjuades och Ranelid dök förstås själv upp i studion för att prata om klangbottnar och sex fingrar på ena handen. Han var lite irriterad över att programledaren inte nämnde hans aforismsamling (man kan tillägga att programledaren inte heller nämnde hans krukväxter, hans farfar eller hans joggingskor eftersom detta ju inte var ämnet) och la nu till att det är första gången i Europas litteraturhistoria som en så superunik bok ges ut.

Om två intervjuer kommer det antagligen att vara världens. Och om ytterligare två universums. Kan man ha 54 miljarder läsare kan man rimligen också ge ut universums unikaste bok.

tisdag 3 november 2009

Kapten Brännässla.

I en teveintervju av Stina Vad-hon-nu-hette-vid-just-det-tillfället-Dabrowski-Lundberg pratade Ulf Lundell för några år sen om en barnbok han funderat på att skriva. Den skulle heta "Kapten Brännässla" och, gissar jag, handla om Kapten Brännässla.

Det är en svindlande tanke att Lundell skulle försöka kommunicera med barn. Humphrey Bogarts gamla replik från när han blev gudfar dyker osökt upp: "I don't know what to do with children. They don´t drink". För Lundells del (åtminstone efter 1991): "I don't know what to do with children. They don´t read Kerouac".

Ulf Lundell har sen 1975 uttryckt sej genom musik, romaner, lyrik, konst och nu senast dramatik. Oavsett konstart har det alltid handlat om en man född 1949, uppväckt 1967, med rötterna i Orminge och drömmar om Österlen och Gotland och frihet. Man får förutsätta att även hans barnbok skulle se ungefär likadan ut:

Jolly Roger är hissad och Kapten Brännässla lägger ut från land, lämnar detta förbannade mörka konungariket Sverige där rock´n´rollen är död och själen stelfrusen. Bredvid mej står Hon, Kvinnan, med bärnstensögonen och den röda klänningen och sina ingådda Tank Girl boots. Jag har min skogshuggarskjorta och mina cowboyboots och mina tatueringar och tillsammans ska vi, hon och jag, jag och hon, jag och Kvinnan, söka Lycksalighetens Ö där hon och jag, jag och hon, Kvinnan och Mannen, ska få leva i frihet och utan ryggen full av kniv.

Det blåser upp på detta förbannade Dödens Hav, där hajarna hugger efter våra liv och vår frihet och vi hukar för orkanerna. Nånstans där ute hotar farorna: Kapten Leda och Matros Tvång och Styrman Alkohol. Jag har min piratkniv i handen och det bor en viking i mitt blod. Kvinnan med bärnstensögonen ser på mej och det ger mej styrka och mod. Kapten Brännässla är fit for fight och dancing beneath the diamond sky. Dom jävlarna ska inte få ta oss, viskar jag till kvinnan med bärnstensögonen. Vi har slitit av oss dom där förbannade etiketterna som setat klistrade i våra pannor och som vill ha oss ner på knä.

Vad är det där, säjer Hon, kvinnan, och pekar ut mot horisonten där ett fiendeskepp, antagligen lastat med stelbenta jävlar som vill ta vår frihet ifrån oss, tronar upp sej mot den gråfisiga svenska horisonten.

Problem, svarar jag fast det är svårt för läsaren att uppfatta att det är jag som säjer det, eftersom jag vägrar använda pratminus eller citattecken när jag skriver. Håll i dej nu, för dom blodtörstiga jävlarna kommer aldrig att släppa oss utan strid. Det är en sak jag lärde mej 1967, året då visionen tog mej, visionen som håller liv i mej ännu, att vill man ha sin frihet så får man vara beredd att slåss med livet som insats. Men du och jag, älskling, kan tala indianernas och vildarnas och vargarnas språk och vet hur man bekämpar den där förbannade ledan som sitter som en förbannad klåda i vår förbannade nedärvda lutheranska själ och som vill mörklägga sinnet och hindra en grabb att va fri och glad.

Du är så manlig när du pratar så där. Kom, jag vill älska. Se här, jag tar av mej min rödaste klänning.

Fiendeskeppet seglar upp. Nu ser jag: det är Kapten Jävla Tungsinne och hans anhang av byråkrater och förståsejpåare och besserwissers och kvinnor som vet sanningen om män. Vi älskar hastigt, jag och Hon, Hon och jag, Kvinnan med bärnstensögonen och Mannen utan morgondag, hennes långa mörka hår rullar ut sej över durken, kärlekens hundar skäller från kajutan och sen lämnar jag henne på däcket medan jag kastar ut änterhaken och bordar detta förbannade fiendeskepp. Jag gör vad som måste göras. Kapten Brännässla – ständigt på drift.
("Kapten Brännässla", outgiven, sid. 771-772).

måndag 2 november 2009

När farfar var full.

Vi inbillar oss ibland att barnkulturen är en fredad zon, långt från verklighetens smuts och cancer. Så är det naturligtvis ibland; barnen i Bullerbyn lever påfallande långt från missväxt och nödår.

Men samtidigt har samma kvinna skapat Madickens granne farbror Nilsson, som på fyllan fastnar i sin egen rävsax och fnyser när hans fru undrar om han är nykter: "Den ärkemaran! Varför skulle jag vara nykter just idag?"

"Farfars sköna liv" är en Pixi-bok från det där decenniet då HM Konungen bar discopolisonger och Sighsten Herrgårdh lanserade unisexoveraller (tidigare känt som "sparkdräkt"). Farfar bor - förstås - i en etta i en höghusförort och minns tillbaka från sitt liv:Det är liksom lite sött. Även den där tokfyllan har naturligtvis en plats i farfars sköna liv.