tag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post8743627574048048139..comments2024-02-08T19:54:14.808+01:00Comments on En man med ett skägg.: Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.Kalle Lindhttp://www.blogger.com/profile/03619315296719104775noreply@blogger.comBlogger8125tag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-76341637300062598402010-09-22T19:34:26.009+02:002010-09-22T19:34:26.009+02:00Jodå, i din artikel om "När barnen tog makten...Jodå, i din artikel om "När barnen tog makten" (och därigenom i nya boken) skriver du "Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl".<br /><br />När det gäller utopier är det förmodligen så enkelt som att många faktiskt <i>vill</i> ha något verkligt att tro på, att hoppas på. Ja, vem vill inte det, förresten. Kanske en gammal cyniker som jag. Men alla vill kanske inte tro så mycket att alla tvivel på det förträffliga bara liksom upplöses och försvinner. Det fungerar när det förträffliga finns i nästa liv, men inte så bra när det finns en verklighet att konfronteras med.<br /><br />Man ska förresten inte glömma att Kina inte alls var så entydigt värt att fördöma på 60- och 70-talen som den tiden blivit nu. Många länder i tredje världen såg på Kinas utveckling med intresse. Nixon arbetade för ett närmande till Kina. Icke-socialister som Sven Lindqvist och Lars Gustafsson såg positiva sidor i Kinas samhälle. Kina tycktes visa på alternativ; för de svenska KFML-arna på ett alternativ till det gråa, folkförtryckande Sovjet. Inte nödvändigtvis på så vis att man ville klä folk i kinesiska bondejackor och bygga en masugn i varje by, utan mer som... ja, positivt exempel på hur man förhindrar stagnation à la Sovjet. Så på så vis var det inte "extrema" åsikter, där och då. Vad jag har förstått fanns det även mer extrema maoister, men de försvann till stor del i och med "Rebellrörelsen". Men jag förstår vad du menar, det blev lite väl trosvisst och okritiskt ibland. Och många tyckte väl att det var en extrem ståndpunkt även då.Spiringhttps://www.blogger.com/profile/14234942542081576333noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-62799142526802498732010-09-22T15:17:28.533+02:002010-09-22T15:17:28.533+02:00Spiring: skriver inte jag också nånstans att jag h...Spiring: skriver inte jag också nånstans att jag har upplevt Ohrlander som en klok och sansad karl? Det har jag hursomhaver gjort.Kalle Lindhttps://www.blogger.com/profile/03619315296719104775noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-44843219070676647662010-09-22T15:16:50.691+02:002010-09-22T15:16:50.691+02:00Spiring: återigen håller jag med dej. Jag har ocks...Spiring: återigen håller jag med dej. Jag har också läst Östbergs bägge böcker och finner dem tillförlitliga (Björn Elmbrandts "Palme" hade jag också behållning av, så jag är på din sida vad gäller DN:s falska marknadsföring av Henrik Berggrens bok).<br /><br />Vill bara påpeka att jag inte använder "extremvänster" som nåt tillmäle, utan högst neutralt. Gunnar Ohrlander tillhörde SKP, som trots allt var ett parti med blicken tydligt vänd mot Kina. Det upplever jag som en extrem ståndpunkt - oaktat var jag själv står i frågan. Jag bara jämför med var övriga etablerade mainstreampartier stod.<br /><br />Det är för övrigt en av de saker jag tycker är intressanta med den svenska sjuttitalsvänstern: lika kloka, genomtänkta, humanistiska som de kunde vara i inhemska frågor, lika konstigt förskönande och utopiska kunde de vara i sitt förhållande till Kina och Kuba. Idén om att det nånstans faktiskt fanns ett komplett samhälle förefaller mej ganska infantil.<br /><br />Det gäller inte minst "När barnen tog makten", som är bitvis sympatisk i sin anarkistiska glädje, bitvis helt knäpp om man verkligen ska se det som ett föregående exempel.Kalle Lindhttps://www.blogger.com/profile/03619315296719104775noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-72463942211891873802010-09-22T15:09:01.151+02:002010-09-22T15:09:01.151+02:00Jag läste nyligen Kjell Östbergs stora Palme-biogr...Jag läste nyligen Kjell Östbergs stora Palme-biografi som kom ut för ett par år sen, och det är något så ovanligt som en Palmebiografi som är förhållandevis objektiv - inte för att den är mesig, det är den inte; utan för att den ser både stora förtjänster och svagheter, och är dessutom skriven av en som, vad det verkar, själv var ute på vänsterkanten bortom "avgrunden". Känner på mig att den är bra mycket intressantare än den som just kommit ut. ("Första riktiga Palmebiografin någonsin" - ja, jo, DN, det är bra att ni gör reklam för era medarbetares böcker, men läs gärna på först. Det räcker att gå 1-2 år tillbaka.)<br /><br />Något som verkligen givit skäl att omvärdera Palme är väl annars att man sedan rätt många år kunnat jämföra hans politik och framför allt retorik från 60- och 70-tal med senare tiders socialdemokrati, och det nästan framstår som revolutionärt. Om han själv skulle stått för det under 90- och 00-tal kan man kanske tvivla på... men jag tror det är det perspektivet som gör att många längtar tillbaka till Mäster Olofs tid.<br /> <br />Nu vet jag att du medvetet generaliserar, men jag måste ändå kommentera uttrycket "extremvänstern". De flesta som var aktiva från VPK och bortåt var inte särskilt extrema. Möjligen i ord, i snacket om Lenin/Stalin/Mao och så vidare, men inte i praktiken. Majoriteten av dem drevs i famnen på yttersta vänsterns organisationer på grund av Vietnamrörelsen och gruvstrejken, och hur dessa bemöttes av Erlander och partitoppen. (VPK var för "ryska" för många, och då blev det KFML eller Trotskisterna och sånt som dessa senare förökade sig till.) De fortsatte i de flesta fall att vara vettiga människor både under 70-talet och därefter, oavsett om de "avföll" eller inte. <br /><br />Jag fick faktiskt "När barnen gick i strejk" i julklapp 1971 eller 1972, jag tror det var av min faster. Har för mig att jag gillade den då, när jag var ca sex år, förmodligen utan att egentligen tänka längre än att det var en spännade historia. Gunnar Ohrlander är en av de gamla SKP-are jag uppskattat mest genom åren, både för hans nästan anarkistiska Gormander-krönikor och hans kloka skriverier om skolvärlden. Ett bra exempel på en klok och o-extrem "extremvänstermänniska" - men de här barnböckerna hör kanske inte till hans mer oförglömliga verk.Spiringhttps://www.blogger.com/profile/14234942542081576333noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-31495836644503605652010-09-22T12:37:32.293+02:002010-09-22T12:37:32.293+02:00Spiring: du har rätt, men det finns facetter. Mitt...Spiring: du har rätt, men det finns facetter. Mitt påstående är, så klart, väldigt raljant och tillspetsat. Men min poäng är inte bara att sparka på gamla kappvändare, utan också poängtera hur positioner förflyttats. På sexti-sjuttitalet fanns det så mycket utrymme på vänsterkanten att man hade råd att utnämna Palme till fiende - trots hans positiva hållning till Nordvietnam, Kuba, Palestina och socialiseringar - medan han i dagens backspegel framstår som en socialistisk förkämpe. <br /><br />Men den diskussion du för är intressant. Om vi hårdrar det och påstår att sextitalets extremvänster med tiden intog två olika ställningar - de som totalt bytte sida och de som halsstarrigt bibehöll sin gamla ideologi - så var ju Palmeföraktet så klart centralt inom de bägge, diametralt motsatta, hållningarna.<br /><br />Men det är ju inte heller hela sanningen. Många som bråkade med Palme då ser ju nu, i efterhand, att han egentligen stod mycket närmre dem än vad de kunde se då.Kalle Lindhttps://www.blogger.com/profile/03619315296719104775noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-75455713165612480362010-09-22T12:24:12.359+02:002010-09-22T12:24:12.359+02:00Mycket senkommen kommentar, men ändå inte, efterso...Mycket senkommen kommentar, men ändå inte, eftersom jag just läst i princip samma inlägg i den helt nyutkomna "Proggiga barnböcker":<br /><br />"[...]Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering."<br /><br />Tja, jag vet inte... jag har inte så klara minnen själv från tidiga 70-talet, eftersom jag inte var så gammal då, men de gamla vänstermänniskor jag känt som var djupt misstänksamma mot Palme då har inte modifierat sin bild särskilt mycket. Det är framför allt IB-affären som spökar, men jag tror också att hans inhopp i Vietnamrörelsen sågs som opportunistiskt - här bygger man upp en Vietnamrörelse under konflikter med polis och regering, så kommer plötsligt en av regeringens ministrar och ställer sig längst fram i täten när grovjobbet redan är gjort, ungefär. (Betänk att boken skrevs flera år före IB-affären.) Idag kan man betrakta Palme lite objektivare även från vänsterhåll, men det innebär inte att "gamla självutnämnda vänsterhjältar" glömt vad de ansåg då. Jag tror till exempel inte att Gunnar Ohrlander själv ändrade uppfattning om Palme. Björn Afzelius, kanske, men har var väl i grund och botten sosse oavsett vad han för stunden röstade på.Spiringhttps://www.blogger.com/profile/14234942542081576333noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-41963412096214368112008-04-04T08:42:00.000+02:002008-04-04T08:42:00.000+02:00Mycket bra.Mycket bra.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6866620223728437307.post-22559951938573128502008-04-03T21:58:00.000+02:002008-04-03T21:58:00.000+02:00Den här serien är lysande. Tack!Den här serien är lysande. Tack!Huskorsethttps://www.blogger.com/profile/08880745181185719959noreply@blogger.com