På den tiden hade man t.ex. en annan syn än den idag barnboksgängse på att fånga djur och sen visa upp dem mot betalning. Vi sjuttitalister har ju lärt oss via Bamse att djurparker är nåt förkastligt.
(Vilket så klart blir ännu tydligare i Bamse, där ju alla figurerna är djur. I Bamse-världen borde ju en djurpark snarast betraktas som ett slags kommersiellt fängelse. Och vi som läste Bamse fick ju också reda på att både kommersialism och fängelse också var nåt förkastligt.)
I Nicke Nyfiken presenteras däremot en alternativ syn på djurparker. Historien börjar med att Nicke, glad i hågen, lever i djungelns frihet och dinglar i lianer och snaskar bananer. En dag kommer mannen med den gula hatten och lurar Nicke att krypa in i den gula hatten. Därefter knyter mannen med den gula hatten in Nicke i en säck, fraktar honom med en båt till ett annat land och säljer honom till en djurpark.
En historia som naturligtvis är traumatisk för en liten nyfiken apa, men som berättas som en solskenshistoria:
Boken gör också en stor poäng av att mannen med den gula hatten blir Nickes bäste vän. Nicke tyr sej alltså till sin egen kidnappare, mannen som först lurar honom, sen knyter in honom i en säck och till slut säljer honom för blodspengar.Ett typiskt fall av stockholmssyndrom enligt modern expertis.
Men det finns fler passager man reagerar på i Nicke Nyfiken. Förutom sekvensen där Nicke faktiskt sätts i finkan efter att ha råkat ringa ett falskalarm till brandkåren, kan man fundera på händelseförloppet på den här sidan:
I dagens barnböcker ser man aldrig några apor ta sig en pipa rök med lystet slutna ögonlock. Men det här är inte på något vis ett isolerat exempel. Tobaksrökning är ständigt återkommande i barnböcker skrivna innan åttitalet började.I ”Godnatt Alfons Åberg” har Alfons pappa inga problem med att ta sej en pipa rök medan han läser godnattsaga för sin son.
Samma pipa som Alfons glatt leker är skorstenen på hans tåg i "Alfons och Mållgan".
Både Muminpappan och Snusmumriken röker obekymrat pipa. Muminpappan odlar dessutom sin egen tobak och Snusmumriken är till och med döpt efter mald tobak.
Och 1980 gav Inger och Lasse Sandberg – paret bakom Lilla spöket Laban och Lilla Anna-böckerna – ut följande psykologiska fallstudie:
Även om den här boken förhåller sej kritisk till tobaken som stimulantium så behandlar den ändå ett ämne som helt försvunnit ur barnlitteraturen.Tänkte jag tills jag faktiskt hittade följande i "Pettsson får julbesök" från så sent som 1988:
Men samtidigt - hade Sven Nordqvist skrivit boken tjugo år tidigare hade det antagligen inte stannat vid en bild på en gubbe och hans myspipa. Då hade en Pettson-bok garanterat handlat om att Findus också ville lära sej röka pipa. Och så hade där varit lite roliga bilder på hur Findus blir grön i ansiktet och kanske hostar på en höna, och grannen Gustavsson hade väl dykt upp just som Pettsson tagit pipan från katten, och så hade det blivit helt galet, och så hade sensmoralen i boken varit att ”man får vänta tills man blir lite äldre innan man börjar nyttja tobak”.Kan man gissa.
Hur ska dagens unga lära sig att röka på ett ansvarsfullt sätt när denna litterära skatt försvunnit och ersatts endast av bilder på sotsvarta lungor och för tidigt födda barn?
SvaraRaderaDet är så klart traumatiserande för de små liven!
Fast "skräm in ungarna i ledet"-pedagogik har väl aldrig varit så på modet som nu, å andra sidan.
Eller är det så att gubben Pettson enbart röker vid högtidliga tillfällen, såsom jul. Då anses det kanske vara comme il faut.
SvaraRaderaRöker inte pappan i Lotta på bråkmakargatan?
SvaraRaderaEtt annat fint exempel hittar vi i Tårtan, där den trollkarl som i ett av avsnitten besöker bageriet glatt förkunnar att han "tycker det är gott att röka efter maten" -- samtidigt som han bold as brass tänder en cigg. Som allt annat med den serien kan man i och för sig ifrågasätta huruvida det var planerat eller improviserat.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTjena Kalle, zappade igenom nätets oändliga vidder och lyckades hitta din blogg. Helt otroligt. Kalle Lind, min favoritkommiker från Malmö som fyllde mina söndagar med humor. Nåväl till det jag tänkte säga. När jag läser igenom detta om tobaksrökning tycker jag mig känna igen ämnet med Nicke nyfiken,Stockholmssyndrom och piprökning från tiden då ni arbetade på SR. Stämmer detta? Dessutom undrar jag en sak som ni kanske tröttnat på. Umgås ni fortfarande ni som gjorde hej domstol? Självklart vet jag att ni, Ola och Valle gjorde serien hej rymden men hur är det nu efter det? Självklart kan jag förstå att man vill gå vidare efter några år men jag är ändå nyfiken. Mvh Christian
SvaraRaderaQrill: det är riktigt att vissa ämnen har följt med mej sen radiotiden, och i åtskilliga fall längre än så. I gamla radiomanus har jag också sparat en massa hänvisningar och datum som är en god utgångspunkt om jag behöver gräva djupare i nåt fenomen. Såväl Nicke Nyfiken, Björn Afzelius, Guillous sci-fi som allmänna teman - progg, gubbar - har följt med sen Hej domstol!.
SvaraRaderaJag, Ola och Valle är goda vänner. Inlägget som heter typ "En man med ett fjolligt skägg" antyder hur vi spenderar tid tillsammans nuförtiden. Jag och Valle bygger t.o.m. ett hus ihop.