En man med gitarr avdelning 16BX, underkategori skägglös: Bengt Sändh.

Bengt Sändh är en mångfacetterad man. På sjuttitalet den kanske mest kontroversielle bland de trubadurer som hellre besjöng samhällets brister än myggor och tjära. Lustigt nog skägglös skrålade han om lapplisor, puritaner, konservativa präster, hembränning och kärringen som klippte lurvetufsan sin (”ullen” vägde f.ö. fyra hekto och räckte till strumpor, sock och en luva åt drängen).

När han inte sjöng byggde han sej ett hus från grunden, lärde sej bruka lin, blev origamiexpert, blev svampexpert, skrev barnböcker om Hitlers uppväxt och startade till slut en snusfabrik som blev så framgångsrik att han kunde sälja den till Swedish Match och flytta till Costa del Sol för att leva som ”rentier”.

Dessutom har han initierat x antal byalag, klubbar för fotografering och varit aktiv medlem i Human-Etiska Förbundet och Vetenskap och Folkbildning.

Han har m.a.o. levt ett helt annat slags liv än t.ex. jag.

Under sina aktiva dagar retade han upp en och annan ute i stugorna. På innerkonvolutet till sin och ständige kollegan Finn Zetterholms ”Jubileumsblandning” har han publicerat utdrag ur brev han fått:

Jag vet var avstängningsknappen finns men har du tänkt på att du är ansvarig för sådana följder som uppstår när folkmoralen sjunker.

Du äckliga kloakråtta! Våga inte visa dig i TV mera!

Paradoxalt nog gjorde han en ohygglig massa krogshower med Lill-Babs – den mest überfolkliga i hela artistkatalogen. Jag tror att Bengt Sändh gillar paradoxer. Jag tror han gillar att retas. Jag förutsätter att folk i hans egna kretsar hade synpunkter på att han lattjade med Barbro Svensson från Järvsö. Jag tror inte att det gjorde Bengt Sändh lessen.

Den som försöker placera in Bengt Sändh i samma fack som saligen avlidne Onkel Kånkel eller spritromantiska frihetsfrontare är ute på djupt vatten. Visserligen gjorde han skivor som ”Folklår” och ”En tumme i rövven”, men det var inte BARA publikfriande. Det fanns också en kulturell avsikt. Materialet kom från Fula visboken, bl.a. redigerad av Bengt af Klintberg, som gjort en folkhistorisk gärning i insamlandet av visor som traderats genom seklerna utan att nå de etablerade antologierna.

Och visst skrev Sändh ”Ett recept”, låten som i detalj beskriver hur man bränner själv, som enligt ryktet ökade hembränningen i Sverige med si och så många procent. Men handlingen var inte BARA allmänt alkoholförhärligande: liksom Lundells ”då bränner jag mitt brännvin själv” stod handlingen som en symbol för den lilla människans kamp mot en förtryckande överhet.

Politiskt låg nog Sändh ungefär där Anderz Harning låg (han tillägnar f.ö. Harning visan ”Trubaduren i naturen”), dvs. nåt slags statsapparatshatande vänsterrabulist. På sina konvolut skriver han gärna i imperativ:

Bryt mot sex till åtta förbud dagligen, det är nyttigt för den mentala hälsan.

Var inte så djävla flat Svensson. Sätt dig på gräsmattan i stadsparken och spela kort med dina vänner och dela en flaska rödvin.

Skaffa en bit cykelslang, en trädklyka och klipp plösen ur en sko och tillverka dig en slangbella! Det är inte TV och fritidskonsulenter som skall tala om vad Du skall göra.

Om det bitvis känns infantilt, känns de bitvis å andra sidan befriande. Jag uppskattar mest Sändhs tjottablängare mot hycklande präster och svensk försvarsmakt:

Predikan den blir toppen
därför att jag är man
Och det beror på snoppen
den saken den är sann

Min snopp den är min styrka
Den värdighet mig ger
Att tala i din kyrka
Jag sjunger och jag ber
(”Tack gode Gud”)

Så stilig och så ståtlig
du gamle militär
Nog kan du hålla takten
fast du är pensionär

Nog är du rak i ryggen
och går med spänstigt kliv
För du har aldrig jobbat med
nåt nyttigt i ditt liv
(”Du gamle militär”)

På ett skivkonvolut kommenterar han prästsången:

Själv är jag motståndare till kvinnliga präster. Manliga också.

Om militärvisan skriver han:

Den här visan blev radionämndsanmäld. Det var en höjdare på försvarsstaben som blev förbannad för att jag kallade militären för vår svenska mördarkår. Jag skrev ett litet vykort till svar med följande lydelse: Jag förstår inte varför Ni blir förbannade. En snickare blir ju aldrig arg när man kallar honom för snickare.

Så talar kanske inte den subtilt eftertänksamme. Så talar den frejdige retstickan.

Jag gissar att Sändh utgjorde en ventil i ett sjuttital som ärligt talat verkar ha gått runt med en kollektiv pinne i röven. Och även 2009, i en tid då alldeles för många som inte borde det går runt och tar sej själva på allvar, mår jag bra av att tänka på en linodlande pappersvikande svampsamlande amatörfotograferande rentier som tillverkat snus och sjungit om lurvetufsor.