söndag 15 maj 2011

OBS! Bloggen har flyttat!

Gå in här istället vetja. Inte för att jag har tid att skriva alla de inlägg jag drömmer om, men för att varje klick kan påverka min privatekonomi.

För att avverka första etappen med värdighet kommer här en bild på schottis:

tisdag 10 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 5.

Gott folk! Vi kan pusta ut. Kupletten är i mål. Och med den även den bloggadressen. Från och med nu hittar ni En man med ett skägg på Djungeltrumman. Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå. Innehållsligt förändras ingenting. Närsomhelst - kanske redan i veckan - trummar vi igång den nya adressen med en synnerligen inaktuell bok om Rapportredaktionens åttiotal. Lockar inte det så vet jag inte vad som lockar.

Så här löd alltså sista versen i den Karl Gerhard-inspirerade kuplett jag framförde för en skara unga balla människor på humorklubben Oslipat i Malmö för en vecka sen. Melodin är, som i alla tidigare fall, KG:s ”Så var det med det lilla helgonet”, för våra lite äldre läsare kanske mest känd under originaltiteln ”Johan på Snippen”.

Kuplettmakarn själv är politiskt korrekt
Han kallar sig för feminist oförskräckt
Och utan att någon har bett pratar karln
om hur gärna han vill va’ med sina barn

Men han pratar bara vitt och brett om jämställdheten
för att han har begripit att det nu är på tapeten
Samt för att kunna ragga damer i Fi
för där har han hört att de ofta är bi

Och frågar nån om barnen vet han knappast vad de heter
För att få lugn och ro så har han köpt en flaska eter
Sen sänker han sej själv så kokett i en kuplett
Så var det med det lilla helgonet

måndag 9 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 4.

Kupletten goes on and on. Föreställ er alltså att jag i onsdags kväll stod och framförde hela det här textblocket för en ömsom förvånad, ömsom konfunderad publik.

Den här versen är den jag skäms mest för. Jag gillar ju karln det handlar om. I krig och kupletter är dock alla medel tillåtna och lojalitet måste offras till förmån för förarglighet.

Från Gävle hit nedsteg en jesusfigur
att frälsa vår oandliga kultur
med UFOn och TM och sång som var gäll
och budskapet att man bör vara snäll

På spelningar runt landet så har man hört honom ropa
att vi ska vara fredliga och sjyssta allihopa
Men när hans låtar sen slutade slå
så ville han fortsätta slå ändå

Förr blev han inspirerad av Bowie och av Zappa
men nu vill han rappa liksom våran Papa
Så han rappade sin käresta – men på ett andligt sätt
Så var det med det lilla helgonet

söndag 8 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 3.

Kupletten i Karl Gerhards anda - för att inte säga efter KG:s modell - fortsätter och fortsätter. Det tillhör genren att den aldrig tar slut. Det tillhör också genren att vara försmädlig - dock på ett finurligt vis. Finurligt blir det automatiskt genom att det rimmar.

Kamratposten vill ha en ansvarsfull boss
som lär våra barn att bete sig som oss
De tror sig förlora friskhetens färg
om bossen beter sig som Tommy Körberg

För kanske han på KP:s pysselsidor snart förmedlar
små knep som man kan göra med sugrör och med sedlar
På teveinspelning kan repliken ha spritts:
”Nu ska vi jävlar bli wild mina kids!”

Och kanske kan man inte vara star på Barnkanalen
om man tar in pulver via Polen och analen
Kanhända på offentlig toalett han gör reträtt
Så var det med det lilla helgonet


TILLÄGG: Lite oväntat blev denna gamla nyhet på nytt löpsedelsstoff samma dag jag tryckt på "publicera inlägg". Personen det handlar om har i samma veva gått ut med ett blogginlägg där han berättar sin version av förloppet. Jag vill understryka att min avsikt är att kommentera skeendet i stort, inte peka ut. Väl medveten om att skämtet ändå blir på hans bekostnad hoppas jag att kupletten ändå nånstans kan stå på egna ben.

lördag 7 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 2.

Jag har, som tidigare redogjorts för, haft mage att ställa mig i en källare inför Malmöhipsters och framföra en rykande färsk kuplett. Eftersom det är rejäla textsjok kastar jag ut dem pö om pö. (Det blir för övrigt de sista inläggen på den här bloggadressen. En man med ett skägg flyttar på sig men fortsätter att hålla er ouppdaterade om världen just nu.)

Ja, ni har väl fattat grejen? Modellen för visan är plankad från Karl Gerhard. Melodin är Gerhards egen "Så var det med det lilla helgonet", i sin tur skriven på melodi "Johan på Snippen". Till genrekonventionen tillhör nödrim och spydigheter.

På Röda korset jobbar folk ideellt
mot nöden och döden, elände och svält
Små tanter de skänker det lilla de har
och virkar nån grytlapp till nån basar

Men i ledningén satt en som hette af Donn-er
och lånade för egen del från Röda Korsets fon-der
Han lånade lite – och låna' än en gång
Sen satt han där och lånade månaden lång

Visst vill han stoppa munsbitar i hungrande små huvven
Men först vill af Donner lackera om SUV:en
”Svält ni så länge mens jag äter mig mätt!”
Så var det med det lilla helgonet

fredag 6 maj 2011

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 1.

I onsdags (2011-05-04) hölls experimentkväll på humorklubben Oslipat i Malmö. Temat "I någons anda" uppmanade deltagarna att skriva skämt och göra akter i kända humoristers anda. Någon valde Bill Hicks, någon annan valde Wanda Sykes, en tredje Jerry Seinfeld. Själv valde jag, så klart, Karl Gerhard.Kuplettformen - att med finurliga rim, lustiga anspelningar och återkommande omkväde kommentera samtidsfenomen på ett infamt sätt - har länge fascinerat mig. Den är så klart stendöd men behöver inte vara stendöd. Henrik Dorsin har flera gånger bevisat att det går att göra musikhumor som gamla farbröder gjorde den och ändå vara angelägen.

Jag ville sålunda testa samma sak. (Jag har försökt tidigare, med sådär resultat.) Efter direkt förlaga av Gerhard (diskussioner förekom under kvällen huruvida detta är en parodi eller ett plagiat, men det är naturligtvis en parafras med inslag av pastisch) skrev jag nya verser på gamla fina "Så var det med det lilla helgonet" (melodi: Johan på Snippen).

Gerhard skrev om Snoddas och Ingrid Bergmans utskällda Jeanne d'Arc-föreställning. Det har inte riktigt alla koll på idag. Jag var alltså tvungen att välja ämnen som folk har en chans att relatera till. Detta är första versen. De fyra övriga (det ingår i genrekonventionen att kupletter är lite längre än de behöver) kommer.

På servicehem omhuldas våran monark:
"En stolt nationalsymbol, stilig och stark!
Han skänker åt världen sitt värdiga sken
och spiran är ständigt polerad och ren"

Men så skrev man boken där man avslöja’ skandalen
om vad kungen gjorde mellan balerna och talen
Mens hustrun satt hemma och tröstlyfte sej
så stånkade han som en riktig plebej

På efterfest hos Noppe kunde konungen ta för sej
av kaffeflickor, La Camilla och allting som rör sej
Vid kattmaten grät våra gamla en skvätt:
"Så var det med det lilla helgonet!"

onsdag 4 maj 2011

Hör upp allt folk och lyssna!

På söndag, någon gång mellan 17 och 18, bör P3 rattas in. Åtminstone om man vill höra Kalle Lind sitta och göra sig lustig över saligen bortglömda populärkulturella obskyriteter. "P3 Sunk" heter ett litet experimentprogram som kommer att gå de närmaste fyra söndagarna. Där kommer jag och Andy Lundgren - mannen bakom det här - att spela så kallad sunkadelica, a.k.a. incredibly strange music, a.k.a. musik som man inte trodde fanns men blir väldigt glad när man får vetskap om.

Temat på söndag är "Kändisar som kanske borde ha tänkt efter innan de klev in i en skivstudio". En brottare, en Pippi, en gemytlig programledare, en kulturminister, en sexig svensk, en enfaldig mördare och en renässansman är representerade. Bland annat. Martin Kristenson och Anna-Lena Lodenius medverkar.

I pajpen: "Låtar om sånt som låtar normalt inte handlar om", "Politik och ideologi och sånt" samt "Översättningarna från helvetet". Garanterat hörvärt.

måndag 2 maj 2011

Den tredje snusketören.

"Grabbarna på Fagerhult" var, för den som minns, ett besynnerligt program. GW och Guillou och en tredje gubbe snusade, pangade djur, åt skitdyr mat och pratade då och då med Benny Andersson alternativt nån direktör framför öppna spisen. Fyra program sändes i SVT. Tre böcker - "Stora machoboken", "Grabbarnas stora presentbok - ett måste för grova grabbar och läskunniga tjejer" och "Grabbarnas kokbok - precis som prinsessornas kokbok fast tvärtom" - blev spinoffprodukterna.

Den tredje gubben hette Pär Lorentzon. Alla supergrupper har ju en som inte är lika känd som de andra (jfr Göran Lagerberg i Grymlings). Frågar man Lorentzon själv - vilket är omöjligt eftersom han är död - var det han som gjorde själva grovarbetet i Fagerhultsprogrammen. Samt blev blåst på en herrans massa stålar av de andra jägarna.

Det berättade han själv om i boken "Hjältarna på Fagerhult" som är en märklig bok. Dels märklig i bemärkelsen obegriplig, vilket i sig är märkligt eftersom Lorentzon var journalist och borde kunna förklara ett sammanhang. Dels märklig för att ... ja, för att den är märklig helt enkelt. Ska man tro hälften är Fagerhultsprojektet ett av de mest bisarra spektaklen i svensk tevehistoria (inkluderat Lackalänga) och Guillou och GW snäppet mer grandiosa än vi redan hade på känn.

På nåt vis handlar det om pengar. Ska man tro Lorentzon, som nog skrev i affekt, bildade de tre snusande jägarna ett bolag - GLP-Media - som i praktiken var GW:s förlängda plånbok. Till detta bolag sålde GW sin jaktstuga i Fagerhult och sin jeep med "Leif GW Persson" i guldskrift. Från detta bolag plockade GW och Guillou å andra sidan ut så mycket stålar att Lorentzon gick back. Och så bytte de ut låsen på den gemensamma jaktstugan.

Jag ska inte lägga mig i vem som har rätt här. Nuförtiden har ju GW förvandlats till en mysgubbe som på ett charmigt entonigt vis berättar om olika flickmord, alltmedan Guillou sitter instängd för att skriva nåt magnum opus. När vi skrev tidigt nittiotal var de fortfarande arroganta på heltid. Några sanningar ligger nog i det Lorentzon påstår. Vissa berättelser är för detaljrika och borde vara möjliga att källkolla för att vara rena falsarier.

Det är så klart lätt att fatta sympati för den tredje gubben, den helt okände snusaren som varken hade Hamiltonsuccéer eller kriminologin att falla tillbaka på och som enligt honom själv dessutom var den bäste jägaren. Han har visserligen en fäbless för fula tjyvnyp, vilket normalt inte betraktas som sympatiskt, men å andra sidan tjyvnyper han de svenska rekordhållarna i offentliga tjyvnyp.

Vi får veta att GW inte vågar gå på muggen utan att fråga Guillou, att Guillou ser "glad och trygg ut" när han apropå ingenting berättar att Aschberg bara tjänar hälften mot Guillou och att säd vajar "Guillou-hög". Mycket jakttuppande blir det: tydligen har Guillou någonstans skrivit en text om vilken kamp det är att hitta och skjuta ett rådjur, vilket Lorentzon avfärdar med att han och hans spädbarn brukar gå fram till dem och klappa dem på huvudet.

Historien om hur det här teveprogrammet kommer till från första början är förvirrad och dessutom hattigt framställd, men det verkar som om Lorentzon sålt in det hela till det då nystartade Strix, där Stenbeckprotegén Pelle Törnberg tänt på alla cylindrar och föreslagit en pilot. Guillou avfärdar detta och avslutar hela mötet med en märklig jämförelse:

- John Cleese gjorde aldrig något provprogram!

Därefter verkar det som om GW spelat ut kanalerna mot varandra genom att ringa tidningarna och säga att TV4 vill ha programmet, utan att nån på TV4 hört talas om att programmet skulle göras. Vilket i sin tur får SVT:s nöjeschef Monica Eek - efter att ha bjudits på rådjursstek på Fagerhult - köpa fyra program. Vilket GW tolkar som ett löfte om tio program och lägger upp budgeten därefter. "Glöm nu inte att spara varenda kvitto!" lyder GW:s mantra när gänget sen går på restaurang, där GW alltid väljer vin efter principen dyrast.

På vägen till ett första program, som GW och Guillou är mindre intresserade av än de är av att bränna upp budgeten, drar gänget en jaktsväng till Estland (där Lorentzon naturligtvis har jagat mycket mer än de båda andra). På färjan väljer Guillou Chateau d'Yquem för 2325 kronor. GW vägrar att äta smörgåsbord med motiveringen:

- Men för fan Pelle, du tror väl inte att Jan och jag går och ställer oss i någon jävla matkö på ett vuxendagis för att slåss med gamla kärringar med handväskor om rökta ålar och gravad lax!

När GW och Guillou inte får den hytt de vill ha viftar GW med sitt visitkort från Justitiedepartementet och Guillou instruerar de andra: "Se nu till att ni på tre olika ställen i era artiklar baktalar Vikinglinjen, och det ska vara med versaler!" (Guillou uppfyller själv löftet). Sen häller de konjak för 357 kronor i en soffa, varpå Guillou slår ner en påflugen man från frikyrkan och GW glömmer sitt hyttnummer.

Sen dricks det mer sprit.

På nåt vis blev det teve i slutändan, även om det enligt Lorentzon inte precis blev bra teve. Han sammanfattar det första avsnittet:

Scen 13 skulle, enligt Leifs synopsis, avslutas med skrik och skratt från övervåningen. Det var väl i stort sett det enda som hördes under 58 minuter. Ett dovt bakgrundsbrus, rop och skrik som störde varje ansats till samtal. Men det fanns också något positivt i detta, eftersom TV-tittaren då inte hörde allt skit som snackades denna glada kväll på Fagerhult.

Bisarr är en skildring av när Lorentzon och Guillou är ute och filmar när Guillou ska panga vildsvin:

- Jo, sa Jan, man kunde ju hitta på namn till griskultingarna som springer där och kivas - namn av kända personer.

Jan lyfte upp sin bössa och medan han följde griskultingarnas irrande hit och dit genom kikarsiktet började han ge ord åt sin nya idé.

- Titta, där har vi Ebbe, han som står och nosar den där andra lilla i arselet. Och har man sett, där kommer ju Anna-Greta i sällskap med Calle. Och den där, längst bort, som ser så jävla korkad ut måste ju vara Nils-Erik eller ...

Jan höll en lång och bitvis mycket rolig monolog om Ebbe Carlsson-affärens figurer i vildsvinskultingarnas skepnad. Men så kom han plötsligt till en punkt i sin novell, då fnisset fastnade i halsen. Det var när nassen Hasse kom in på scenen och Jan kramade avtryckaren och sa "pang".

Som sagt: jag vet inte om Lorentzon har rätt. Han kanske hittade på allt. GW och Guillou är kanske ödmjuka lirare som inte alls gillar elakheter och allt som är dyrt. Lorentzon var kanske bara bitter för att han inte skrivit lika många böcker om skickliga spioner och dåliga poliser.

Men jag blir onekligen lite sugen på att se om de där fyra programmen med Grabbarna på Fagerhult.

onsdag 27 april 2011

En gubbkantad påskhelg 3: Lena Maria Gårdenäs.

("Gubbar" används här med den mindre etablerade betydelsen "folk som var lite mer i ropet Förr än vad de är Nu" och är alltså inte könsbestämt.)Dymmelonsdagen tillbringade jag delvis i Lund, där ett pilotprogram spelades in efter brittisk förlaga. Olika intelligenta och verbala människor samt jag satt och diskuterade obskyra men fascinerande fakta. Jag kände mig som en enkel påg från landet, trots att jag i själva verket är en enkel påg från småstan, i sällskap med På spåret-deltagare och Parlamentet-ledamöter.

Min nervositet släppte dock en smula när vi satt backstage och mitt öra plötsligt nåddes av en diskussion jag kunde relatera till. Ämnet var "vad i helsicke gör Staffan Ling nuförtiden?" Likt en magnet till en grupp journalistutbildade järnfilsspån drogs jag in i samtalet, kompletterade det med Stadskampen och den bortglömda thrillerkomedin "Guld" som Ling gjorde nån gång på åttiotalet (starring Svante Grundberg och Björn Wallde).

Diskussionen togs snart till än mer avancerade nivåer när Anna Charlotta Gunnarsson kastade in brandfacklan "och vad gör förresten Lena Maria Gårdenäs nuförtiden?" Vi stod alla svarslösa.

Jag minns själv Gårdenäs framför allt för Repmånad, där hon var den hittills enda någorlunda jämnåriga dam Lasse Åberg får i slutet. Tidigt åttiotal hade hon egen TV-show - lite halvfinurligt döpt till "Lena Maria Gårdenäs show" - och hade innan dess även en fullt fungerande musikkarriär.

Men vad hände sen då, satt vi tillsammans och undrade. Inga svar gavs och vi trillade väl så småningom in på nåt viktigare ("Vad hette Julius sidekick i Discotaket?").Döm därför om min förvåning när jag några kvällar senare tittar på Timmy Lamm med mina söner. Timmy Lamm, för er som undrar, är en spinoff på Fåret Shaun, båda två från samma leranimationsfabrik - Aardman - som gav oss Wallace & Gromit. Timmy Lamm är välgjorda och rätt fnissiga småfilmer om ett gäng lantdjur som går på dagis, och har ett soundtrack som är förhållandevis icke-enerverande:

Timmy - hej Timmy
är ett litet lamm som vill testa allt
Timmy - hej Timmy
Han kan ställa till det som ingen ann'
Timmy lämnar hemmet för att se sig omkring
När det gäller bus då är han bäst
Han leker med vänner så ofta han kan
och han trivs och tycker livet är en fest!

Medan barnen såg på filmen tittade jag på själva dvd-fodralet. Jag har alltid varit mer intresserad av extramaterialet. Vem visade sig alltså ha skrivit den svenska texten till Timmy-jingeln? Vem visade sig vara kvinnan bakom raden "när det gäller bus då är han bäst"? Jo - allas (eller de flestas (eller en dels))) våran Lena Maria! En googling visar att filmdubbning mycket riktigt varit hennes inkomstkälla under den senaste räckan av år. Så nu vet vi det.

Det är kanske inget scoop i Watergateklass. Men det är ett litet litet oansenligt faktum som gör min värld något tydligare och mer lätthanterlig.

tisdag 26 april 2011

En gubbkantad påskhelg 2: Robert Gustafsson.

Påsken för Kalle Lind innebär påskskägg. Medan barnen har slagit varandra och lekt med tapetknivar har jag förkovrat mig i det verkligt viktiga: män som inte förändrat historien ett dugg. Detta är den andra rapporten från en påsk i gubbens tecken.Jag impulsköpte Robert Gustafsson relativt färska memoarer "Från vaggan till deadline" på Götes i Brösarp och började läsa med garden uppe. Gustafsson har nuförtiden ingen vidare credd i de humorkretsar där jag stundom rör mig. Han har sålt ut. Han har hostat en gång för mycket. Han har sagt konstiga saker om mäns humorgener i diverse intervjuer. Han har förhandlat sig till lite för kaxigt höga Parlamentetarvoden. Etcetera.

Och det var väl ett tag sen man skrattade åt Gustafssons manér. Det som en gång faktiskt kändes Nytt och Nu har blivit det etablerade, som gjort för unga kaxiga att opponera sig mot.

Men man ska komma ihåg ett par saker - och de ganska välskrivna memoarerna påminner mig om dem. Robert Gustafsson har egentligen aldrig varit hipp. Han var en osedvanligt decicerad skådespelare med rötterna i västgötsk revy som råkade teama upp med Stockholms mest välfriserade hipsters. De gav honom rollnamn som Thurston Moore och Peter Tosh och John Peel. Han gjorde gubbar i sann gammal Martin Ljung-anda. Gustafsson vet antagligen inte heller idag vem John Peel var. Däremot kan han sin Martin Ljung.

Man kan anklaga Robert Gustafsson för en herrans massa saker. Jag får konstant ont i magen över hur ett vansinnigt arbetstempo måste ha gått ut över familjeliv och kan inte låta bli att fundera över hur diskussionerna egentligen låtit hemma vid köksbordet. Det är naturligtvis inget jag har det minsta med att göra, men när han själv berättar om hur han stod i direktsänd sketchteve från Berns nån halvtimme efter att hans första son fötts så har han trots allt väckt frågan i mig.

Hans kall och tävlingsinstinkt fascinerar, oaktat vad jag tycker om det. Uppenbarligen var det så viktigt för honom att dra fyllevitsar med Sune Mangs på Berns att han tog en hetstaxi från KK. Hade han varit statsminister eller president eller Mellanösternmedlare hade vi kanske inte reagerat över att kallet fått gå före livet. Nu handlade det om att hosta.

Jag hade förhoppningsvis gjort andra prioriteringar. Men drivkraften gör lik förbannat intryck.Vad som framför allt får mig att emellanåt känna "just det, han är ju faktiskt en av oss" är Gustafssons uppenbara kärlek till humorn, till den teve han växte upp med, till de rundnätta män i fluga som skojade i barndomens ruta, till lösskäggen och dialekterna. Gustafsson må ha utvecklats till en slipad businessman, men han bryr sig om varan, produkten - Sten-Åke-vitsarna, Gösta Ekman-snubblet, Carl-Gustaf-tajmingen, Roffe Bengtsson-fyllan, Stig Järrel-temperamentet och -tempot.

Gång på gång återkommer Gustafsson i memoarerna till hur han erövrat sin ungdoms drömvärld och hookat upp med idolerna, hur han själv tog kontakt med det ännu ohippa Allsång på Skansen för att han närde en kärlek till knätofsarna och barndomens tryggsega alla-ska-med.

Han hyllar folkhemmets sjuttiotal då alla idrottshallar var nya och kommunerna öste pengar och lokaler över alla som ville förkovra sig i en hobby.

Han beskriver den kittlande känslan i magen över att tidigt i karriären få göra dockteve med Jan Lööf och få träffa den mytiske mannen bakom Felix och Tårtan-vinjetten (Gustafsson gör rösten till Skrot-Nisses son Kalle, han som "inte var bäst i skolan precis" enligt pappan).

Och han avslutar hela boken med att lyfta fram en detalj som jag inte kände till och som han själv uppenbarligen känner lite extra för. Som nyvorden medarbetare i Björnes magasin hängde han på producenten till nån internationell inköpsmässa, där han i ett litet runkbås föll handlöst för en leranimerad film med djur som pratade nonsensspråk. Associationerna löper vilt - öststatsfilmerna som utgjorde halva SVT:s barnblock när det begav sig, det pratliknande mumlet i Farbrorn som inte vill bli stor och Snobben - när han beskriver sin hastigt uppflammade kärlek till det han såg på den lilla skärmen.

Han kastar av sig hörlurarna och springer efter producenten för Björnes magasin: "Hon var fullt upptagen med annat, men likt ett litet barn släpade jag henne till runkbåset. Det var som när man försökte tvinga mamma att köpa något särskilt fantastiskt man sett i leksaksbutiken."

Filmfiguren han hittat hette Pingu och var en schweizisk produktion. Bara i vår dvd-hylla står tre filmer. Min tvååring och min sjuåring tittar tillsammans och jag sitter bredvid och skrockar.

Det är en annan Gustafsson än den beräknande vinnarskallen som avslutar sina hågkomster:

Det är mitt livsverk.

Så när det är dags för mig att få plats i historieböckerna hoppas jag verkligen inte att de glömmer av detta bidrag till den svenska kulturhistorien. Utan mig hade det dröjt åratal innan serien tagits in till Sverige. Det hade förstås hänt till slut - det blev en världssuccé. Men det hade inte gått lika snabbt.

På min gravsten får det gärna stå följande ord:

"Det var han som tog in 'Pingu' till Sverige."


När jag läser det påminns jag om den gränslösa respekt jag en gång hyste för han som folkifierade Lokkos och Schyfferts coolrätta Reeves & Mortimer-plagiat. Som genom att sätta modsperuk på revyfigurerna var med och gjorde humorn hipp, så att vi gamla Povel Ramel-fans på nytt var med i matchen. Och som visste var en punchline bäst ska sitta.

måndag 25 april 2011

En gubbkantad påskhelg 1: Sten Broman.

Det har varit en lång bloggsemester. Böcker har skrivits och påbörjats och fortsatts, filmer har klippts och barn har fostrats. Påsken har äntligen gett mig respit. Medan mina äldsta har fyllt sina pojkmagar med E-medel har jag förkovrat mig i diverse gubbologi. Rapporter följer. Detta är del 1.

Påskdagen hade SVT den goda smaken att visa en nygjord Sten Broman-dokumentär. Broman är så klart en man som länge fascinerat mig, en farbror som - likt Lady Gaga - la ner fruktansvärt mycket tid och energi på att väcka uppmärksamhet. Broman var för all del tonsättare och programledare, men mer än något annat var han professionell excentriker.

Tidigt i livet verkar han ha lagt upp planer för hur man, konsekvent och metodiskt, ser till att alltid lämna en myt efter sig när man reser sig från krogstolen. Han såg till att skaffa sig en åsikt i varje tänkbart ämne - dragspel (mot), punktlighet (för), uttal av ord ("dirigera" uttalas med hårt g) - och ventilerade dem så häftigt att en generation svenskar fortfarande associerar till Sten Broman när de hör ett dragspel.

Han ritade sitt eget kostymmönster - högt skuren väst, liten slipsknut och inga fickor (eftersom fickor som bekant innehåller näsdukar och näsdukar är snaskiga) - och sydde genom livet upp flera tusen kostymer, alltid i de bjärtaste mönstren och färgerna. I dokumentären var det en fröjd att se Broman i hans sista Kontrapunkt, nästan åttio år gammal, så skröplig att han inte kunde forcera en trappa, i en karmosinröd kostym som lär ha synts även om propparna gått.
Lika mycket som han uppskattade uppmärksamhet uppskattade han mat. Och i Sten Bromans värld stannade aldrig ett intresse vid ett intresse. Helst skulle en förening instiktas - observera att Broman vägrade att befatta sig med ordet "instifta". Följaktligen instiktade han Gastronomiska akademien, där Tore Wretman och Povel Ramel och Piraten och ett annat gäng krogvana gubbar träffades och, ja, åt. Ett ätande som blev mer än ett mättande av hunger eftersom måltiderna protokollerades och offentliggjordes.

Legendariska är Bromans sextio- och sjuttioårskalas på Grand Hotel i Lund, där han bjöd på whiskyspetsad pyttipanna ur badkar och konjaksspetsad ärtsoppa ur tunna. Eller om det nu var tvärtom. När jag skriver legendariska är det ingen överdrift, låt vara att det väl mest är i Lund som legenderna traderas. Där hade Broman sitt hem under större delen av livet, och där vårdar man fortfarande ömt minnet av sin konstige gubbe.

Inte ens i Lund har väl folk nån större koll på hur Broman egentligen försörjde sig, men det där med ärtsoppan i tunnan kan man troligen läsa om på nån plakett inne på Grand Hotel (där det förstås finns ett Sten Broman-rum).

Dokumentären - gjord av samma gäng som gett oss den lysande Lasse Holmqvist-dokumentären och den skimrande Ernst-Hugo-dokumentären från häromåren - verkade dock vilja ta fasta på människan bakom legenderna. I synnerhet yrkesmänniskan. Vad folk i allmänhet - som främst kände till honom som kunnig och entusiasmerande ledare för frågesport om klassisk musik - inte kände till (och inte reflekterade över) var att Broman nånstans i botten faktiskt var en mycket produktiv kompositör.

Det fanns ett skäl att folk inte engagerade sig så mycket i Bromans musik. Konstmusik är överlag inte särskilt sexig. Faktiskt inte ens när man, som Broman, experimenterade lite med rullbandspelare.

Det som egentligen fascinerade mig mest i dokumentären - förutom hans långa och oväntade förhållande med strippan Gunilla af Halmstad, men det känner ju alla vi som sträckläst hennes memoarer redan till - var historien om Carlhåkan Larséns recension.Så här: för att finansiera sina kostymer skrev Broman under fyrtiofem års tid musikkritik i Sydsvenska dagbladet. Han blev naturligtvis en sällsynt läst anmälare av kammarmusik och operor, eftersom man i Malmö-Lund-regionen som sagt älskade allt som rörde Broman utom just hans kompositioner.

Nån gång i slutet av sextiotalet avlöstes Broman i Sydsvenska dagbladet av en Carlhåkan Larsén, som än idag är Sydsvenskans stående recensent av sån musik som innehåller cello. Denne Larsén förstod förstås att han aldrig skulle kunna bli en lika uppmärksammad kritiker och antog nog att han aldrig skulle få nåt rum på Grand uppkallat efter sig. Vad då göra om man vill skaka av sig ett arv och hävda sin rätt?

Man måste naturligtvis döda pappa. Grundkurs 1A i amatörpsykologi.

Vid nåt av Lunds alla jävla jubileer uruppfördes ett mäktigt körverk, signerat Broman, i Domkyrkan. Det hette, och här blir väl ingen förvånad, "Musica catedralis". I Lund kan man höra parkbänksalkisar be varann om en mun Diamant på klingande latin.

Larsén hade antagligen rubriken till sin recension färdig långt innan han slog sig ner i Domkyrkan: "Musica catastrophalis".

Det tyckte jag var roligt. Dels förstås för den övertydliga psykologin, dels för att fadersmord inom den akademiska högkulturen naturligtvis sker med esprit och på latin.

Inget gör mig så road som när människor beter sig som om de var med i en alldeles osedvanligt fördomsfull sketch.

onsdag 6 april 2011

Ett halvfärdigt föredrag om humor.

Anförande (lördagen 2 april) på släppfesten/hyllningsshowen för Rikets sal-gänget och deras nyss nedkomna bok. Uppdraget var att prata om det som förenade de fem skojarna på scen (Valle Westesson, Jesper Rönndahl, Josefinito Johansson, Nanna Johansson och Kringlan Svensson ), det vill säga humor.

Godafton ungdomar! Kalle Lind heter jag. Jag blev ombedd av kvällens värd att komma hit och resonera kring varför humor är så kul och varför till exempel tristess inte alls är lika roligt.

Eftersom jag är nybliven trebarnsfar och behövde en ursäkt tackade jag gladeligen ja och har därför skrivit ihop ett föredrag som jag för enkelhetens skull har titulerat:

"En historisk översikt av svensk humor, såsom den yttrat sig i bild, text, film, teckning, fotografi, pantomim, kåseri, kuplett, revy, lundaspex, karikatyr, teater, teve, begravningstal, seriestrippar, hejaklacksramsor, pornografi, satir, situationskomedi, ordvitsar, hyperaktuella sketcher, nästan hyperaktuella sketcher, västsvenska dialekter, imitationer, skämt om politikers längd, skämt om politikers fetma, skämt om politikers bristande förstånd, hyperaktuella imitationer på västsvenska av korta, tjocka och dumma politiker, slapstick, lösmustascher, peruker, Buttericksartiklar, festliga raptexter och vanliga hederliga fittskämt under det senaste sklet, sett ur sociologisk, psykologisk, socio-psykologisk, kulturantropologisk, språksociologisk, kulturhistorisk, socialhistorisk samt, i fallet Per Andersson från Grotesco, även frenologisk synvinkel - med särskilt fokus på generationsmotsättningar, inflytande från andra etniciteter, genusperspektiv, politiska trender, ekonomiska paradigmskiften, modekulturella svängningar, demografiska och sociostrukturella förändringar samt det förbryllande faktum att fyrtiotalister fortfarande tycker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog är det roligaste som finns trots att det är gott och väl trettio år sen kärnkraftsomröstningen gick av stapeln."

Med underrubriken: "Hur långt har svensk humor egentligen kommit från den här bilden -- till den här?":Med den särskilda frågeställningen "Varför betraktas det här som så mycket fiffigare humor -- än det här?":Nu messade kvällens värd mig dock på eftermiddan och bad mig att hålla det hela kort. Jag har därför rivit hela manuset och låter istället den här bilden representera allt som någonsin har varit och kommer att bli roligt:Tack för mig.

tisdag 5 april 2011

Någon skämtar med mig aprillo.

Öppnade min inkorg. Kollade min spam. Blev förvånad. Hittade följande:

Hej Kalle! Tack för dina frågor! Svar nedan.

Fråga: Kan man göra denna tarmreningskur hemma?
Svar: Ja man kan göra kuren hemma efter att
ha gjort den på kursgård 3 gånger
innan så att du är helt trygg med vad
som händer.

Fråga: Är det samma metod som visats på TV?

Svar: Ja det mesta är liknande.
Vi har våra variationer och det mesta är liknande

Fråga: Vad är tarmplack?

Svar: Vi har plack på tänderna och
vi borstar dem varja dag. Den slembildande födan
bildas av bland annat mjölk, mjöl och socker.
Genom att göra en tarmreningskur så blir
vi av med denna hinna och kroppen kan ta upp näring
på nytt.

Fråga: Hur kan du hålla ett så lågt pris GUA
tog ju 19.000:-?

Svar: GUA valde ett högt pris på sina
kurer så att man skulle förstå
värdet av denna reningsmetod.
De hade också föreläsningar och
förmaningar om vad som är bra att äta, mm.
Jag har valt att skala bort allt extra lull lull och
hålla ett lågt pris så att många
kan göra denna kur.

Fråga: Hur mycket bakterier har vi i tarmen?

Svar: Tarmen innehåller massor av bakterier, 1,5 kilo.
Vi har tio gånger fler bakterier i tjocktarmen än
celler i hela kroppen.

Sparar man alltid avföringen/slaggprodukterna
på en bricka för analys?

Svar: Nej inspektion är frivilligt, men jag
rekommenderar att man tittar efter så man
ser allt skräp kommer ut. Mvh Johan.


Vill gärna understryka att det inte är jag som ställt frågorna från början (som det brukar heta). Däremot är jag naturligtvis mycket tacksam för svaren.

onsdag 30 mars 2011

Begåvade människor jag känner del 11: Rikets sal-gänget.

En gång i tiden tog jag och mina radiokollegor Ola Norén och Valle Westesson fram en dummie - nej, vi kände inte till det begreppet innan - till en bok som skulle heta "Boken om allt". Dummien landade bland annat hos Rolf Classon på Kartago förlag, som genast svarade att vi skulle göra bok tillsammans. Vi for upp till Stockholm, drack kaffe ur trasiga muggar och pratade framtid. Sen svarade han aldrig på fler mejl. Och sen fick vi barn (om än inte med varandra).

Idén till den där boken var att proppa sidorna med intryck. I varje marginal och bildtext skulle finnas ett skämt. Sidnumreringen skulle vara rolig, ISBN-numret skulle vara helfestligt. Det skulle vara en bok som man aldrig blir riktigt färdig med.

Projektet rann ut i sanden. Vi gjorde andra saker på varsitt håll. Jag plockade in en del av tänket från "Boken om allt" i mina egna böcker "Människor det varit synd om" och "Människor som gått till överdrift". För egen del är jag dock lite för mångordig, och lite för angelägen om att alla fakta ska vara korrekta, för att på egen hand åstadkomma den explosion av larv som vi tre en gång sett framför oss.

Valle hookade upp med några andra pajasar istället. Först skapade de sajten riketssal.se - som jag i ett anfall av bristande verklighetsförankring lovade att vara med och uppdatera veckoligen - och nu har de gjort boken Rikets sal.

Det ska inte hymlas med att sextetten bakom boken - även Jesper Rönndahl, Kringlan Svensson, Nanna Johansson, Josefinito Johansson och formgivaren Benny Mårtensson - tillhör min närmsta krets av vänner, grannar och före detta kollegor. Det ska heller inte stickas under nån stol att det är mitt förlag som gett ut den. Jag läser naturligtvis inte den här boken med samma kritiska blick som jag hade läst den om den varit skriven av Hammarsson & Wiking eller andra framgångsrika skämtarkollegor.

Men det är roligt roligt. Inte allt men det mesta. Och det som inte är roligt roligt blir ganska roligt. Det uppstår en effekt när dumheter och osmakligheter och nonsens studsar mot smala referenser och fiffigheter, när ovidkommande bilder samsas med oförklarliga texter, när man får intrycket av att stirra rakt in i en psykos. En kul psykos, ska tilläggas, inte nån sån där som gör att folk mejar ner folk med bil i Gamla stan.

Det är en bok som får en att känna sig smart när man fattar obskyra kopplingar till Agnetha Fältskogs gamla stalker eller överåriga popkritiker i Aftonbladet och som en dålig människa när man fnissar till åt en osmaklighet om Tage Danielssons grav och på det hela taget som sköna hipstrar måste ha känt sig när de läste MAD på sextitalet.

För att fortsätta det tämligen ohöljda kompishissandet så hålls det releasefest för boken på Babel i Malmö nu på lördag (2/4). Då kan man köpa boken och se hur lustiga människorna bakom ser ut i verkligheten (Kringlan brukar t.ex. ha en mycket gles mustasch) och inte minst hur kul de låter (Jesper har en viss överproduktion på saliv, alternativt corned beef instoppat i kinderna).

Men framför allt kan man dricka öl.

För den som undrar ...

... så är bilden ett montage. Hade det inte stått i bildtexten så är vi nog flera som missat det.

tisdag 29 mars 2011

Jag blir glad ...

... när människor visar framfötterna. När de inte tvekar att sälja sig. När de tar varje chans och griper varje halmstrå.På imdb.com kan man läsa om miniserien "Jakten på en mördare" från 1999. Även om det ligger där till allmänt beskådande, bara ett par ynka musklick bort, så är det antagligen inte så många som kollar upp "Jakten på en mördare". Detta för att vi troligen inte är så många som minns den, och de flesta av de som minns den ser väl inget skäl att minnas den tydligare.

Detta hindrar dock inte någon - jag har så klart ingen aning om vem, även om vissa antydningar görs när det byts till första person i sista meningen - från att försöka sälja in skådespelerskan Sara Key i detta obskyra hörn av nätet. Den enda review som skrivits av "Jakten på en mördare" ser ut så här i sin helhet:

Excellent for this wonderful actress Sara Key. It s a pity we don t see her any more. Productor and director have to engage her ! we can see her in some famous movies, especially Varuhuset, TV serial saw by many people. Actress of theater she still one of the best actress in Sweden. Remember her in "Don Juana"...incredible piece. You know her as an actress from TV-productions and from films as well as performing on the stage. For many the impact of serials like Varuhuset and Rederiet make them easy remember you, but as an actress the work as with Brustna Hjärtan and Strindbergsbarnet is what you hold as precious moments. I work mostly in Stockholm, Sweden, but also travel for interesting work and spend a part of the year in Europe.

Jag gillar att själv föreställa mig det scenario Sara Key - eller vem det nu är som skrivit texten - måste ha föreställt sig: att en castare, producent eller regissör som just sitter uppe i preproduktionen av en stor dramaserie, plötsligt grips av en obetvinglig lust att ta reda på vad Lars Ambles rollkaraktär i den där gamla miniserien hette nu igen (Staffan Arbman). Och när castaren ändå är inne på sidan så råkar han scrolla ner och se att jaha, Sara Key är visst en wonderful actress, nämen herregud, det är ju just en wonderful actress jag behöver för den här dramaserien, HENNE SKA JAG HA!

Från djupet av mitt hjärta hoppas jag verkligen att Sara Key har fått några knäck den vägen. Jag beundrar folk som gör sånt som jag aldrig skulle våga göra. Vilket inte nödvändigtvis betyder att jag skulle vilja göra det själv.

lördag 26 mars 2011

Rätta lösningen.

I förra veckan blev jag alltså trebarnsfar. Som den moderne man jag är initierade jag en namndiskussion via de sociala medierna. 87 kommentarer har influtit och nåt som såg ut som vatten har siktats i min ögonvrå. Stort och äkta tack för ert engagemang. Många av förslagen var fantastiska. Gits! Gus! Knas! Peps! Pugh! Loffe! Brasse! Fingal! Och Rulle Lövgren hade jag inte funderat på på säkert ett halvår - tack för påminnelsen!

Till Petter B som ansåg mig vara en dålig förhandlare: jag håller inte med. Jag har för håken fått igenom två skäggiga tjockisar från anno dazumal! Det är knappast nåt min nästanhustru själv hade tagit initiativet till.

Nu har juryn hursomhelst kommit tillbaka från överläggningarna och jag sitter här med kuvertet i handen. Jag kan redan nu hinta att ingen träffade rätt, vilket också beror på att reglerna ändrades lite efterhand. Med längst i diskussionerna var Tage, men det stoppades eftersom risken befanns vara för stor att folk skulle tro att han var döpt efter den värmländske författaren Aurell.

Det namn vi nu kungör för världen är - trumvirvel: Julius Fritiof Månsson.

Julius efter Groucho Marx. Fritiof efter en sjöman och en pirat.

Tyck vad ni vill, men vi är nöjda.

fredag 25 mars 2011

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.

1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan "Tiden är ingenting", en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet - i vissa upplagor till och med på omslaget - finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting


Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet "myllrande".

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde "den dystre psalmisten Franzén", Jonas Modig i Nerikes Allehanda "den gamle biskopen Franzén". Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades "versen av FM Franzén".

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok "Människor som har haft fel" (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: "Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén ..."

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, "Människor som gått till överdrift".

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: "Kolla aldrig en nyhet för då spricker den"!

söndag 20 mars 2011

torsdag 17 mars 2011

Viktigt kungörande för innersta kretsen.

Idag blev jag far till min tredje son. Detta innebär att jag har lika många söner som Horace Engdahl, dock en färre än Ebba-Witt Brattström. Frågan är nu vem av dem jag rimligen ska tävla med.

Det är dock inte den enda frågan. Våra två första heter i andranamn Cornelis och Beppe. Det var liksom klubbat långt innan nån av dem var en glimt i brevbärarens öga. Jag har turen att vara semigift med en människa som förstår vad som är viktigt för mig.

Det fina med de båda namnen är a) att de suttit på synnerligen begåvade tjockisar från ett svunnet sextital och b) att de är signifikanta. De flesta förstår vilka namnen syftar på. Få frågar om det är en hommage till Cornelius Knöös som en gång grundade Ankeborg eller Ensamma mammans son Beppe.

Nu har småkarten alltså fått en lillebror. Med hans andranamn kommer det att bli knepigare. Betydligt knepigare. Hade det blivit en flicka hade hon självklart fått heta Grynet (Cornelis, Beppe och Grynet gjorde ju dunderfiaskot "Dä' ä' int' så otokigt" 1969) - om någon hör barnens mor säga annat så tro henne inte. Men nu verkar ju en gång Y-kromosomerna dominera här.

Följande förslag, som nånstans gifter sig med de tidigare, har rejectats av en mor som tycker att det får finnas vissa gränser:

Fred
Sven-Bertil
Jan-Öjvind
Sten-Åke
Carl-Uno
Moltas
Lasse O'
(mina söner heter faktiskt Månsson)
Povel
Hatte
Hasse-Tage


Det här är ju inte en sån blogg där läsarna anmodas att svara på frågan "vad tycker ni?". Men vad tycker ni?

(Barnet på bilden är inte mitt barn. Det här är heller inte en sån blogg där bloggarens barn hängs ut hursomhelst. Bara andras.)

tisdag 15 mars 2011

När ord bli roliga del 6: parodin.

Försöker vara spirituell mellan nio och fem. Hård byxbaksnötning ska resultera i "Människor som har haft fel" - eventuellt med underrubriken "En bok om människor som har haft fel". När man känner att förrådet av hejdlösa liknelser och integritetskränkande tarvligheter nått botten, finns John Kjederqvist där med sina, om än något daterade, och kanske inte alltid helt begripliga, men handfasta, för att inte tala om bisatstäta, råd.

"När ord bli roliga" utkom 1933. Jag har citerat den tidigare. Först nu upptäckte jag att det naturligtvis är pluralböjning på titelns predikat. Kan verka lite gammaldags. Det är dock inget mot bokens innehåll.

I parodin överför man från det högtidliga och allvarliga till det vardagliga och bagatellartade eller tvärtom. Amerikanarna med sin Mark Twain kan nog ta priset i det slaget av skämt. Ett exempel i förbigående. Stationsinspektoren står på perrongen och säger till en resande, som väntar på sitt tåg:

"Ja, se om inte det där gruståget kommer fram, innan expressen avgår från Spartanville, så mötas de ute på linjen, och två tåg kan inte mötas på ett enkelt spår. Det har man försökt otaliga gånger, men alltid misslyckats. För övrigt behöver Ni inte vara orolig. Inom järnvägstrafiken händer de mest underbara ting. Här har nu t.ex. det här gruståget gått med grus i hela sex veckor, utan att det har blivit en sammanstötning", och så vidare.

Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas.

söndag 13 mars 2011

Spirituellt samtal mellan män med skägg.

Jag inviterades till journalisten Martin Degrells närmast perverst välstädade hem, bjöds på perfekt tempererat kranvatten och fick äran att pladdra på utan att avbrytas. Till världens lycka hade han dessutom inspelningsutrustning på. Resultatet kan avlyssnas här.

torsdag 10 mars 2011

To live outside the law you must be honest (Bob Dylan, ”Absolutely Sweet Marie”)

Som nämnts tidigare skriver jag så ofta jag kan i hemlösas tidning Aluma. Som nämnts tidigare hade februarinumret tema moral, etik och heder. Nedanstående text resonerar kring begreppet "tjyvheder".Tjyvheder, eller tjuvheder, är ett begrepp som ibland dyker upp när brott och straff diskuteras. Det är ett motsägelsefullt uttryck. Varför skulle det alls finnas nån särskild heder i just tjuvfacket? Är inte bov fel yrke att satsa på om det är hederlig man vill vara?

Tjyvhedern är förstås den påstådda speciella moral som odlas av heltidskriminella utifrån dessas specifika förutsättningar. På samma vis som man har egna oskrivna lagar på ett bageri, har man det i ett brottssyndikat.

Folk som uttalat sig på nätet har olika åsikter om innehållet i den tänkta bovlagen. Enligt en bloggare innebär tjyvheder ”att man inte ger sig på gamla, barn eller handikappade”, enligt en Newsmill-debattör betyder det ”att en ’riktig’ tjuv inte solkar ner sig med att förstöra mer än nödvändigt när han gör ett inbrott, inte befattar sig med knark och prostitution och annat som skadar någon fysiskt, åtminstone inte mer än vad situationen kräver.”

Många förknippar främst tjyvheder med lojalitet: man sviker inte, man tjallar inte, man ställer upp. I USA säger gangstrarna ”don’t do the crime if you can’t do the time” – försök inte förhandla dig till lägre straff genom att samarbeta med snutarna. Som skurk är den regeln antagligen lättare att hålla sig till i det amerikanska straffsystemet: det spelar ju ingen större roll om du i slutändan får hundra eller femhundra år.

Inom den sicilianska maffian används uttrycket omertà: tystnad. Man håller tyst när någon frågar vad ens granne gjorde med det där maskingeväret natten till fredagen. Ordet har plockats upp av andra organisationer, de kriminella och de som bara vill flirta med dem. Hiphopgruppen The Latin Kings döpte sitt sista album till just ”Omertà”, för att understryka bandmedlemmarnas osvikliga band till varandra. Sen upplöstes de.

Och i svenskt tjuvspråk används det homofobiska ordet ”golbög”, som är det fulaste man kan vara i tjuvvärlden. Som utomstående håller man delvis med: visst är det fel att skvallra. Men det är faktiskt fel att vara ohederlig på alla andra sätt också.

Definierar man således tjyvheder som lojalitet så kan man nog påstå att det är en heder som också praktiseras. Och även på andra sätt kan det förstås finnas heder hos våra tjuvar – om vi för ett ögonblick lägger argumentet ”men de stjäl ju från andra!” åt sidan.

De flesta som väljer den kriminella banan gör inte det för att de gillar att vara elaka mot andra. De upplever det som nödvändigt. För att alternativen framstår som obefintliga, omöjliga och oåtkomliga. Och kanske för att ett liv med pickor och biljakter förefaller något mer spännande än ett liv med studieskulder och lägenhetslån.

Så därför kan det finnas moral hos en människa som rånar banker på dagen och ställer upp för sina kompisar på kvällen. Om inte annat dubbelmoral.

På det viset skiljer sig inte skurkarna från vanligt hyggligt folk.

Ändå verkar alla som på Internet uttalat sig om tjyvheder – kriminella, kriminaljournalister och Flashback-tyckare – vara överens om en sak: tjyvhedern existerar inte längre. Förr höll tjuvarna tätt inför farbror Blå, idag golar de ner varandra för skojs skull. Förr slog man ingen i onödan, idag skjuter man folk i knäskålarna för att de har taskig andedräkt.

Här undrar man: exakt när slutade Förr och när började Nu? Var alla skurkar egentligen hyggliga fram till, säg, Stureplansmorden 1994? Eller startade förfallet inom förbrytarskrået, som vissa påstår, med heroinets inträde på gatumarknaden under 1970-talet? Ett av flera skäl att hålla sig undan heroin lär vara att det kraftigt dämpar empatiförmågan hos sin brukare. Är det horsets fel att man inte längre kan lita på banditerna?

Eller var tjyvhedern kanske inte alltid i bruk på den gamla goda tiden heller? Har folk alltid varit hyfsat stygga, och hyfsat hyggliga, mot varandra?

Det finns en idealiserad bild av Den Klassiske Boven, han som med rutig keps och Fantomen-mask bär en säck med stulet matsilver på ryggen och alltid slänger in några sedlar till sin fattiga grannfru på vägen hem. Bilden hänger i sin tur ihop med en idealiserad bild av fattigdomen, idén om att människor med lite pengar å andra sidan besitter en särskilt hög moral.

Den bilden är nog inte särskilt sann. Tvärtom vågar man nog säga att folk utan pengar bara har fler anledningar att stjäla. Å andra sidan ska ingen tro att rikedom automatiskt gör dig generösare: få förknippar begrepp som ”Skandia-direktörer” eller ”Ingvar Kamprad” med ”givmildhet”.

Med största sannolikhet är hederligheten ganska jämnt utsmetad över samhällsklasserna. De flesta av oss anser sig, med en viss rätt, vara ganska sjysta trots allt. Få vill sin omgivning ont. Betydligt fler råkar göra sin omgivning ont. Och några råkar göra sin omgivning ont lite för ofta.

Men en sak måste vi nog slå fast: omoral är inget nytt fenomen någonstans, varken bland återfallsförbrytare eller bland oss slentrianhederliga. Folk har lustmördat, våldtagit och kidnappat varandra åtminstone sen Sodoms och Gomorras dagar, med all sannolikhet också de kriminella.

För egen del har jag dock lättare att ha överseende med den som har inget och vill ha något, än den som har allt och vill ha mer.

onsdag 9 mars 2011

Jesus Christer.

Den här bilden ligger på IT-entreprenören och religionskritikern Christer Sturmarks wikipediasida:Jag inser att han antagligen inte själv tagit den, photoshoppat den eller lagt upp den på internätet, men frågan är ändå oundviklig: är han inte komprometterande lik den amerikanska kristenhetens bild av Jesus?

Hantverkarmoral (eller motsvarande).

Den uppmärksamme bloggläsaren har noterat att bloggaren ibland publicerar sig i Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det är en tematiskt arrangerad tidning. Februarinumret tar upp ett av PG Gyllenhammars gamla favoritämnen: moral. Jag medverkade med två texter. Detta är den ena.Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring
Onsdag går jag ut och vankar
Torsdag sitter jag i tankar
Fredag gör jag vad jag vill
Lördag stundar helgen till

Det där är en visa jag lärde mig som barn via en kassett där Tjorven och Stina (och enligt omslagsbilden även Båtsman) sjöng festliga sånger för barn. Som vuxen fick jag lära mig att den heter ”Gesällvisan” och har sitt ursprung i det gamla hantverkarskrået. Det jag trodde var ett skämt, visade sig vara dagens sanning. Redan då – för några hundra år sedan – var det uppenbarligen sådär hantverkarnas tillvaro såg ut.

Hantverkare håller ihop oss. Vi kan alla – oavsett politisk eller religiös åskådning – förenas i vårt oresonliga hantverkarförakt. Säg ”hantverkare” på en fest med ett tvärsnitt av den svenska befolkningen och du kan se ett helt sällskap gå från distanserat konverserande till upprört vrålande, häftigt knytande av nävarna, skrikande anti-hantverkarslagord (”Vår vrede flammar röd! Vi vill se snickarn död!”).

Hantverkare är troligen skälet till att människor är religiösa. Deras existens har skapat behovet av ett helvete och av en gud som på vredens dag ska ge våra plågoandar deras rättmätiga – och eviga! – straff.

Alla svenskar – troligen också de flesta hantverkare – har mängder av skräckhistorier om yrkeskåren på lager. Det är han som skulle komma mellan 10 och 17 och dök upp tre månader senare, det är han som satte sneda lister med motiveringen ”Du sa inte att du ville ha dem raka!”, det är han som slog i ens egna spikar och tog betalt för materialkostnad, syftande på sitt hammarslitage.

Vi avskyr hantverkare. De gör oss ont. De travar in i våra sköna Sköna hem-hem med smutsiga kängor, gräver i väggsprickorna med rostiga skruvmejslar, öser ut ett halvt ton småskruv på våra marockanska klinkers, säger ”jag skickar offert” och drar iväg med sin splitternya pickup utan att nånsin höra av sig.

Alla drömmer vi om att hämnas. En dag – en synnerligen vacker dag, med extra blå himmel – ska en hantverkare ha behov av våra tjänster och då ska vi, jädrar i min lilla låda, låta honom sitta och vänta i sin lägenhet tills skinkorna förtvinar. Då ska vi lämna vårt arbete halvfärdigt och aldrig återkomma. Då ska vi titta oförstående eller fnysa eller himla med ögonen varje gång han ber oss om något. Åååh! Måtte den dagen komma snart när vi kan dundra in hos hantverkaren klockan noll sex fyrtiofem pip och börja larma med våra maskiner så vi skrämmer slag på hans nyss insomnade spädbarn!

Problemet är att den dagen aldrig kommer. Hantverkaren har aldrig behov av våra tjänster. I synnerhet inte mina. Han behöver ytterst sällan ha någon artikel skriven åt sig – och skulle han behöva det, kommer det ändå inte att låta och dåna som jag vill när jag slår på tangentbordet.

Nog för att även hantverkare behöver matbutiker och brevutlämning och fungerande vård (hade alla hantverkarhot verkligen verkställts så skulle han behöva vård dygnet runt) – men de inrättningarna kan aldrig göra undantag för hantverkare. Brevbäraren kan inte slänga brevet bara för att det är skrivet till snickare Bergström. Konsumbiträdet kan inte säga ”vi får se när jag kommer” och lämna kassan. Då hotas de av någonting som hantverkaren aldrig behöver bry sig om: avsked, utskällning, reprimander.

För ingen kan avskeda hantverkaren. Han är sin egen, eller möjligtvis anställd hos en annan hantverkare, som bara gör tummen upp varje gång hans anställde kommer för sent eller bryter avtal. Visst, vi kan be honom ta sina saltade fakturor och krypa tillbaka under den sten han kom från, men då måste vi anställa en ny hantverkare. Med ännu flexiblare arbetstider.

Och ingen kan skälla ut hantverkaren. Det är som att hälla vatten på en balja flott, som att vråla in i köksfläkten, som att låta sitt vatten i motvind. Alla vet att det inte kommer att skynda på processen ¬ snarare kommer hantverkaren att se det som ännu ett skäl att inte bli färdig i dag heller. I värsta fall går han och lämnar dig kvar med ett stort hål i badrumsväggen och ett ännu större hål i själen. Räkningen lär han skicka ändå.

Vårt förhållande till hantverkarna är masochistens. Uppenbarligen njuter vi av att låta honom plåga oss. Vi envisas med att flytta matsalsväggar och byta ut fullt fungerande köksluckor och ta diverse Kirschsteigrar på allvar. Nutidsmänniskan har nu en gång bestämt att ingenting i våra liv kan vara viktigare än gamla bakelitströmbrytare i originalskick. Ingen annan än hantverkaren kan installera dem. Så vi ringer tillbaka till honom – eller rättare: hans svarare – och lägger åter vår hjärtinfarkt i hans händer. Trots att vi lovat oss själva att aldrig, aldrig ... Vi förlåter och kommer tillbaka till honom. Och låter honom spöa oss igen.

Men kom ihåg: det finns ingen hantverkarmoral. Det finns heller ingen hantverkaromoral. Hantverkaren är som krokodilen som sätter käftarna i antilopen – instinkten tvingar honom.

I generationer har hantverkare levt sina liv i ett eget kretslopp, med långhelg från onsdag till tisdag och telefontid var tredje pingsthelg. De gör ingenting för att vara elaka. I deras värld betyder ”Jag kommer!” ”Jag kommer kanske, om jag kommer ihåg det och inte får för mig att göra något annat”. I deras tillvaro gör det inget med skrapmärken på fondtapeten – det är ju inte deras fondtapet. Ingen har lärt dem att det finns andra människor med andra värderingar.

Döm inte dem. Döm oss själva. Förbanna att vi var så vansinniga att vi gick långa dyra akademiska utbildningar och sökte oss till sjukhus och domstolar och kommundelskontor. Vi kunde ha dragit in det tredubbla bara på ”övriga omkostnader”. Svart.

tisdag 8 mars 2011

torsdag 3 mars 2011

Vilhelm Mobergs glaspick.

Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren "Människor som har haft fel".

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess - idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan - tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin - han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn - en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet "Wachtmeister & Werner"? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats "samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket". I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: "Moberg hade flera skrivbord."

Exakt var Glaspicken står - för står gör den - visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända - Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 - men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

söndag 27 februari 2011

Ian annan del av världen.

Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar "historiebok" (troligen syftande på begreppet "roliga historier"). Den heter "Rebellerna" och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på "rebell" än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet "etablissemang".

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat "goda världsmedborgare" (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det "ingen som helst uppoffring för barnen" att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som "kategoriskt".

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

"Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar", sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är.
[För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång "Pelikanen" med hela svenska folket, bloggarens anm.]

"Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba", var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

"Äter ni så där hemma i vedboden?" löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.


Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet "god uppfostran". Och inte minst på begreppet "humor".

fredag 25 februari 2011

Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.

"Kalles klätterträd" (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av "Farbrorn som inte vill va stor" (79) och "Magister Flykt" (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett "Mannen som slutade röka", där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.

Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till "Kalles klätterträd". Jämte plattan "Goda' goda'" med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.

Tempot i "Kalles klätterträd" är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.

Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i "Kalles klätterträd" än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.

Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken "samhällskritik". Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.

lördag 19 februari 2011

När ord bli roliga del 5: vitsarens ansvar.

Låt oss återgå till den pedagogiska skriften "När ord bli roliga - språket och skämtlynnet", skrivet av den bisatstokige språkvetaren John Kjederqvist 1933. Det är en fascinerande skrift. Den understryker i princip i varje mening att humor har förändrats under de senaste sju-åtta decennierna. Det är inte bara det att vi inte längre skrattar oss fördärvade av stornästa ockrare som säger "micket" eller storläppade bantuinfödingar som blir rena av tvål. Det är även andra attityder som så sakteliga har förändrats.

Frågan är, som sagt, hur långt lusten att parodiera får sträcka sig. Om den frågan är det svårt att enas. Vitsmakaren är i allmänhet ganska fördomsfri. Han bör emellertid erinra sig, att han har ansvar för sina lustigheter, isynnerhet om han publicerar dem. Från sådant ansvar är den, som gör oavsiktliga lustigheter, den naive vitsaren, om ett sådant namn, som motsäger sig själv, tillåtes, helt och hållet befriad.

Om hans lustigheter offentliggöras, bär utgivaren ansvaret. Det är därför bara bra, om geschäftvitsaren kommer ihåg regeln, att ju
naturligare vitsen är eller synes vara, ju roligare är den.

Vi ha redan sett exempel på hur vitsarens smusslar med ordens uttal och stavning för att få vitsen att gå. Det gör han ibland mycket finurligt. Han känner språkets minsta uttrycksmedel bättre än andra. Därför händer det, att han ställer oss inför språkliga företeelser, som vi förut inte tänkt på, eller om vilka vi inte tänkt, att de kunna bli löjliga. [---]

Här är en annan: Frun, som vill övertyga sin man, att hon absolut måste ha en jungfru till utom Lina, säger så här för att bevisa det: "Lina har alldeles för mycket att göra. Hon överanstränger sig. Hon bäddar, hon städar, skurar, bakar och tvättar", och avbröts av mannen: "Ja kära Du, hon stryker visst
med."

Det är knappt mer än en liten höjning av rösten, som behövs för att smyga in den överraskande betydelsen. När man inte hör, utan bara läser detta, kan det roliga undgå en.

Detsamma är förhållandet med en rolig bit ur Kasper [gammal skämttidning, 1930-talets svar på Parlamentet, bloggarens anm.] för någon tid sedan. Den bygger på ett mindre vanligt uttal av ordet doktor. Den nyblivne, något gröne studenten sitter och pokulerar med sin nyförvärvade vän och bror överliggaren; denne anförtror honom, att han tänker lämna akademin och studierna: "Då har bror inte längre tänkt att bli doktor" (docktorr). - "Nej, men jag har åtminstone blivit torr bakom öronen".

Betoningen dóktòr finns i dialekten. Så docktorr som en båt i en torrdocka tänkte den glade överliggaren nog aldrig bli.

torsdag 17 februari 2011

Ännu en del i ännu en evighetsserie: kändisbarnnamnen från helvetet (eller möjligen Norge).

Vi har konstaterat tidigare att det inte är alldeles ovanligt att celebriteter och kulturpersonlighetswannabes vill manifestera sin excentritet genom sina barns namn (ja, mina söner heter Cornelis och Beppe). Swing- och hovsångerskan Alice Babs var inget undantag.

Att hennes ena dotter fick namnet Titti visste vi alla sen gammalt. Titti blev riksbekant redan i koltåldern, sjungande duett med mamma i gamla Alice Tegnérvisor. Släktskapet river också den mystifierande slöjan av den Hasse Alfredson-limerick jag framförde i en fritidskabaret som åttaåring utan att riktigt veta vad jag gjorde:

En åldring höll tal på Tahitti:
"Jag är böjd, jag är grå, jag är nitti
Men tar jag en snaps
vill jag ha Alice Babs
- och tar jag en till blir det Titti!"


Namnet Titti är inte helt vanligt, men får ändå sorteras in i kategorin "normala". Hade vår skönsjungerska förärat hennes systrar namnen Kicki och Pippi så hade vi kanske kunnat prata om ett fall för psykiatrin, men nu gjorde hon inte det så där har vi inget case.

Titti hade dock en storasyster. Och hon döptes, i strid mot logikens och estetikens lagar, till - Lilleba. L-I-L-L-E-B-A. Hur tänkte fru Babs nu? Varför denna slumpvisa serier bokstäver istället för ett riktigt namn? Är det ett rumphugget Lillebabs? Hur ska det uttalas? Som i "Lillemor" eller som i "Hepsibah" - två namn som, trots att de är underliga, inte är tillnärmelsevis lika underliga som Lilleba?

Troligen kommer jag aldrig att få veta. Men undra kommer jag att få göra också fortsättningsvis.

tisdag 15 februari 2011

När ord bli roliga del 4: omkastning och hopblandning.

John Kjederqvist har många tankar och tips om hur man skapar humor, tankar som ibland känns självklara och tips som emellanåt känns daterade, men som ändå har en tendens att locka till skratt. Om än inte alltid där Kjederqvist kanske avsåg. I boken "När ord bli roliga - skrattet och skämtlynnet" (1933) resonerar han bl.a. kring hur fantastiskt kul det kan bli när man kastar om ord:

Ett roligt exempel på omkastning: En bonde, som kom till staden, ställde åkdonet utanför handlandens butik. Han var ny kund och gick in i butiken för att fråga, om han kunde få ställa in sina hästar. Han fick då tillsägelse att köra om hörnet och genom första port in på gården. När han ordnat här, skulle han gå in och handla, men kom nu en annan väg från gården genom kontoret in i butiken. Här kände han inte igen lokalen strax, vände sig om ett slag och sade: "Ursäkta var det jag, som var här ijåns (nyss)?" - Det skulle vara "Var det här jag var ijåns?" Det lät, som om han tvivlade på sin identitet. Det för osökt tanken på det vanliga uttrycket "känna igen sig" som förklarar omkastningen.

Kjederqvist har faktiskt inte fler exempel på roliga omkastningar, vilket är lite märkligt eftersom han har många exempel på andra sorts ordlustifikationer. Efter en (kvasi)psykologisk och kommatät utvikning apropå historien ovan, går han raskt på hopblandningen:

Bröllopstegelgrammen i "Kvartetten som sprängdes", som jag nyss citerade, lämna stoff. Ingen kan betvivla, att Birger Sjöberg har dem ur verkligheten. I varje fall äro de karakteristiska genom att ställa tillsamman i en mening sådant, som passar ihop så lite som möjligt, att föra ihop ord från olika idéområden. Här ha vi ett:

Sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne. "Ferniss- och oljefärgsfabriken Glanzia".

Grov hopblandning av bröllopspoesi och annonsspråk. Det låter ju som om bolaget Glanzia rekommenderade sig att leverera "sol inne".

Utan att förråda några viktigare av telegrafverkets hemligheter, meddelar jag ur autentisk källa tre exempel på vad en telegrafist kan få förmedla i bröllopstelegram:

Må Ni länge leva! av
familjen Pettersson.

Guds rika välsignelse av Carlsson och jag.

Rekord sättes av det sista: Livet är en strid, önskar faster Lotta.

måndag 14 februari 2011

Gamla hjältar hyllar varandra del 3: Beppe om Hasseåtage.

På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram "The Svenska Ord Story", och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: "HasseåTage". Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femti år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén "Farfars barnbarn", som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är att det är hämtat från kabarén "Farfars gladbarn", som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder - hundar, grodor, svanar och sniglar - som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage "gör just nu" och själv besvarar frågan: "De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker." Redan 1963 - ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär - är både "Hasseåtage" och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår