Problemet med barn som inte kan passa tider.

När min fiancée skulle nedkomma med vår första son var jag inbegripen i diverse arrangemang av karaktären trams. Tillsammans med två Hej domstol!-kollegor medverkade jag i inspelningarna av teveprogrammet Extra allt, hågkommet av en scripta på SVT Malmö. Vi gjorde bl.a. en sketch om ett ministerlajv där alla ville vara Gunnar Lund - dåvarande minister för internationell ekonomi och finansmarknader.

Problemet var att inspelningsdatum såg ut att sammanfalla med beräknat nedkomstdatum. Jag bad min fiancée om besked: finns det nån möjlighet att skjuta på dagen? Eller åtminstone få en exakt tid att lägga inspelningsschemat efter? Jag måste kunna meddela kostymören som ska ta fram ett par sköldpaddsmönstrade gubbglasögon i rätt storlek! Dessutom har vi planerat en sketch om ett biskopslajv! Och ett om ett Magnus Ugglalajv! Kan vi lägga dem i anslutning till slemproppen och när förväntas den för övrigt gå?

Det tog tid för mej att förstå att man tydligen inte riktigt styr över de där tiderna. Jag bad barnmorskor att åtminstone säja nåt mellan tummen och pekfingret, men de förklarade att det inte funkar så. Det hjälpte inte att jag förklarade att vi dessutom lagt in ett nummer där jag skulle spela näverlur.

Med detta i minnet har jag viss förståelse för Torkil Lauesens problem i samband med den planerade kidnappningen av Jörn Rausing 1985. Inte nog med alla de andra omständigheter som präglar en kidnappning - bevakning av en människas lägenhet, byggande av cell, inspelning av hotfulla telefonmeddelanden, stjälande av lämpliga transportbilar, testande av bedövningsmedel, kompromissande med moral - så hade läkaren beräknat förlossning till 7 januari. Samma dag som Lauesen och hans hängivna kommunistkamrater i Blekingegadeligan skulle bryta sej in hos miljardärssonen i hans lägenhet i Lund, söva honom och föra honom i en skåpbil till en ensligt belägen stuga i Norge!

Det måste ha varit så retligt för Torkil att inte veta. Var det alls lönt att han satt och spejade i ett träd i Botaniska trädgården i flera månader om nu hans flickvän inte kunde knipa igen ordentligt? Skulle de rentav tvingas ställa in hela arrangemanget? Vad skulle de då säja till kamraterna i den palestinska befrielseorganisationen/terrorgruppen PFLP, som dessutom bidragit med några hundra tusen kronor till planeringen? "Lessen, men Torkil tycker det hade varit så trist att inte vara med och se efterbörden från sin förstfödda ... Jo, vi vet, vi skulle kräva tjugofem miljoner dollar av Jörns pappa, men det är ju himla nesligt för Torkil att inte kunna hålla tjejen i handen!"Peder Övig Knudsens båda böcker om Blekingegadeligan - den cell av praktiskt inriktade kommunister som begick några av Danmarks genom alla tider största rån under åttitalet - hör till det bästa jag har läst. De väcker frågor om vad engagemang får kosta och om vad det mänskliga psyket är förmöget att förtränga och bortförklara. Inte minst visar de hur knepigt det är att vara yrkeskriminell på halvtid och leva ett helt ordinärt liv på lediga dagar.

Men framför allt komplicerar böckerna världen, gör den på en gång begripligare och obegripligare. Blekingegadeligan stod alltså i begrepp att kidnappa sonen till en av världens rikaste människor, ärkekapitalisten Gad Rausing, en av grundarna till Tetra Pak.

De ägnade månader åt planering, bl.a. på att tillverka diverse irrspår och rökridåer. Rausing skulle inte få nån hint om att kidnapparna var danskar och att han satt inspärrad i Norge. Inspelade meddelanden skickades till pappa Gad på engelsk-arabiska, alla kläder kidnapparna skulle bära inhandlades i Sverige, liksom skruvarna till den träkonstruktion där Jörn förväntades bo några veckor. Jörn skulle inte få nån chans att, i sin konstanta ångest, notera en bult av danskt fabrikat och därmed komma gruppen på spåren.

De vägde alla pros och cons. All kidnappningserfarenhet visar att det är bäst ur säkerhetssynpunkt att likvidera offret efter leverans efter lösen. Vore det inte bäst att låta empirin tala? På samma vis säjer all forskning på området att man bör knipsa av och skicka lämplig kroppsdel till den utpressade för att visa att man menar allvar. I slutändan valdes bägge alternativen bort - det skulle trots allt göra operationen farligare för kidnapparna. Risken var överhängande att pappa Gad då faktiskt skulle gå till polisen.

Planeringen var alltså intensiv och minutiös. Men den utfördes inte för ligans egen skull. De gjorde det de gjorde för Kampen. Varenda krona skulle gå oavkortat till de förtryckta palestinierna. Och inte för att nån av dem hyste några känslor för Jörn Rausing - varför skulle de? - men de la ner mycket tid på att experimentera fram rätt doser av bedövningsmedel genom att testa på sej själva. De som gav hallisar och klaustrofobi valdes bort.

Och efter att ha stulit nummerplåtar i Tyskland och bilar i Sverige, införskaffat integralhjälmar för att kunna dölja sej, hyrt stuga i Norge och byggt en gedigen cell, kartlagt den unge spolingens liv i detalj, byggt en trälåda anpassad för båda Rausings ytterport och skåpbilen samt skrivit alla detaljerade hotbrev till pappa Gad - så la de ner hela operationen. På morgonen samma dag, i en skogsdunge utanför Lund, bara några kilometer och minuter från att allt skulle gå av stapeln. Ingen vet riktigt varför. Det kan ha varit för att Jörns flickvän visade sej vara hemma, men att en av gruppens medlemmar fick en panikattack spelade nog in att projektet snart ställdes in helt.

Det är svårt att kombinera altruism och psykopati. Det är svårt att vara Robin Hood i ett Danmark utan prins John. Det är svårt att hålla sin flickvän i handen under födslovärkarna samtidigt som man ska kräva trehundra miljoner av en farbror med konstigt namn genom att traumatisera hans son för livet.

Ett brev som måste förbryllat.

I Sverige har vi ju aldrig brytt oss om våra grannländers musikscen. Ingen svensk har köpt plattor med danska Shu-bi-dua eller norska Åge Aleksandersen annat än på pin kiv. Däremot säljer Bo Kaspers och Björn Afzelius multum där. Det har väl med ländernas förhållande att göra. Lillebror vill gärna leka med storebrors kompisar. Storebror tycker lillebrors kompisar är idioter.

Därför har få svenskar nåt förhållande till danska tv2, ett band som med sångaren Steffen Brandt i spetsen skördade makalös framgång under danskt åtti- och nittital. Mats "Malla" Ronander-proddade plattan "Nærmest lykkelig" (med låten "Monas solarium") togs 2006 upp i den omdiskuterade danska kulturkanon. Bandets karriär sammanfattades i dokumentären "Musik og bøgetræer i 25 år" 2004 - och låt oss nu för guds skull inte göra oss lustiga över diverse danska ord.I april 1989 fick Steffen Brandt ett brev som måste ha gett honom myror i huvet. Det var skrivet av en gammal barndomskompis som han inte sett på nio år. Det inleddes:

Hej Steffen, din gamla vargunge! Jag är nu tillbaka i Danmark efter en längre vistelse i Pyrenéerna och jag fick lust att träffa dig igen. Kommer du ihåg cykelturen 1980 tillsammans med Lisbeth och Mette? Det var tider det, med svetten lackande i pannan, för någon paella blev ju aldrig av. Jag glömmer aldrig ditt hetsiga humör - men stopp där ... Du har säkert gissat att jag heter Carsten Nielsen. Kära Steffen, detta är ett nödrop till dig och bara till dig. Inledningen behövs för att du ska kunna skjuta alla frågor åt sidan med förklaringen: brevet är en resebeskrivning från en ungdomsvän, om en av dina närmaste ställer frågor.

Brevskrivaren verkar något desperat. Det är viktigt för honom att vara hemlighetsfull, men räknar samtidigt med att eventuella tjyvläsare nöjer sej med att läsa de första raderna i det sex sidor långa brevet.

Kända människor får ofta märkliga brev. Folk som vill gifta sej, folk som vill förklara vad de kända människorna borde göra med sina liv, folk som i all anspråkslöshet ber om att få sin helikopter sponsrad. Steffen Brandt blev på ett vis inte så överraskad. Men han visste också att det samtidigt pågick en enorm polisutredning mot en cell misstänkta danska vänsterterrorister. Mannen som skrev till honom verkade tillhöra denna cell:

Lär dig planen utantill och bränn därefter detta papper i en diskho, mosa askan och skölj rent. [...] När du väl har bränt upp det kommer du alltid att kunna påstå - om du blir utfrågad - att jag bad dig hjälpa mig att fly från ett nazistgäng som jag påstod var ute efter mig, eftersom jag hade hånat dem offentligt. Okej.

Även i verkligheten är det för närvarande ultrahögermänniskor som jag flyr ifrån. Framför allt från polisstaten, PET och FET och de danska sionisterna.

PET och FET är polisens respektive försvarets underrättelsetjänster. Åtminstone PET var mycket riktigt på jakt efter Carsten Nielsen. De danska sionisterna var kanske inte samma reella hot. Framför allt jagades Nielsen av den danska polisen. Det var egentligen inte så konstigt. Nielsen och hans glada gäng hade under de gångna femton åren gjort ett antal spektakulära rån, kidnappningar och bedrägerier. Det brukar inga polisstater tillåta.

Rockstjärnan Steffen Brandt kliade sej säkert i bakhuvet när han läste brevet. Troligen blev han precis lika konsternerad som Dan Hylander skulle ha blivit över ett liknande brev.I brevet uppmanades Brandt att signalera till Nielsen med en gul signal - gärna ett antiatomkraftsmärke - på porten. Nielsen skulle svara med att klia sej i nackhåret. Sen skulle Brandt ha två flyktbilar klara. I "run-car 1" skulle ett tunt täcke ligga på botten av bagageutrymmet. Den skulle köra omedelbart men lugnt. "Ljuset ska tändas efter att bilen kört ett hundratal meter, men innan Hørhavevej naturligtvis". "Ställ era klockor efter radionyheterna".

Sen kommer en exakt körsträcka med Århus flesta gator angivna. Vid Bispevej i Stavrup ska Brandt själv stå med "run-car 2":

Du står i mörkret och väntar och röker ett bloss. Låt inte någon få syn på dig eftersom du är ett känt ansikte. Du kan också vänta med halvöppet fönster så att du kan reagera på mitt babalubaskrik.

Sen ber Nielsen egentligen inte om nånting mer, förutom "ett fritidshus eller liknande, inklusive proviant". Samt "en del redskap": "Ha därför en påse klar i bilen med en komplett affärsmannamässig klädsel åt mig: en smal kavaj med långa ärmar, långbyxor med nittio i midjemått, skjorta, slips, keps eller hatt i storlek sextio, halsduk, underkläder, strumpor och ett par foträta skor i storlek 45."

Sen ber han inte om nåt mer, förutom en teve (helst). "Glöm inte att tanka bilarna!" samt "Gör eventuellt några anteckningar och bränn detta brev snarast" uppmanas avslutningsvis.

Det ska understrykas att Carsten Nielsen hade skäl att känna sej jagad. Hela övriga ligan var haffad och i en hemlig lägenhet på köpenhamnska Blekingegade hade de pansarvärnsraketer, sprängdeg, automatgevär och några miljoner i kontanter. Men nånstans längst inne måste han ha känt att det var att begära ganska mycket av en snubbe han inte träffat på ett decennium.

Och Steffen Brandt å sin sida måste ha känt att det var ett ovanligt udda brev. Och för den som undrar: nej, han skaffade aldrig två run-cars. Inte ens ett par foträta skor. Så han fick aldrig höra Nielsen babalubaskrik.

(Källa: Peter Øvig Knudsens "Blekingegadeligan 2: Den hårda kärnan", 2007.)

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 4: Lärling - från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin.

Röda kapellet var ett göteborgsband direkt kopplat till/underställt vpk och KU, dvs. nuvarande vänsterpartiet och dess dåvarande ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom. Som så ofta i proggsammanhang - särskilt om det var lite ungdomligt och garanterat om det var från Göteborg - så blandade man stenhård politisk retorik med humor.

Plattan heter "Party music" (1976) och framsidan visar bandet i dansbandskläder av klassiskt överdådigt sjuttitalssnitt. På baksidan får vi se översättningen av titeln - "Partimusik" - och bandet uppradat i sina civila arbetskläder. Medlemmarna presenteras i andra hand som musiker och i första hand som bagare och laboratorieassistent.Det här är musik i partiets tjänst, musik som vill uppvigla och upplysa, vad som helst utom att underhålla. På konvolutet anges en adress som man kan skriva till om man vill ha låtarna översatta till finska, tyska, engelska, ryska, franska, spanska eller sebokroatiska. (Det kanske funkar fortfarande? Någon som prioriterar sin tid ännu lägre än jag kan skriva till AVANTI!, Uddevallagatan 14, 416 70 Göteborg och testa.)

Fem låtar med titlar som "Let´s talk kapitalistiska" och "Dooba dooba jämlikhet", som bägge andas av en musikindustrikritik som måste ha utmanats en smula när låten "Bingo Flamingo" faktiskt testades till Svensktoppen på riktigt. Snittiden på låtarna ligger på lite över åtta minuter, men då hjälper så klart låten med den lätt otympliga titeln "Lärling - från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin" till att höja snittet. Den klockar in på 16,09.

Det är verkligen en lång låt. Det kräver en hel del tålamod att lyssna igenom över en kvart rimmad didaktik och agitation av typen:

Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar från yrkesskolans pott

Eller:

Reaktionära lärlingsavtal - vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se
Fem spänn i timmen fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron

Titelns "9tp" syftar på den teknisk-praktiska linje som infördes för skoltrötta niondeklassare på sextitalet, och som från vänsterhåll sågs som en sossestatens utbildning av arbetarklassen till kanonmat åt kapitalets industri. Sven Wernstöm och Suzanne Osten tog också upp det i den skolkritiska pjäsen "Spelet om plugget" 1969:

I tp ska du dumma dej
Det är vad lärarn väntar sej
- sov över tre kast!Röda kapellets "Lärling - bla bla bla" kan vara det träigaste stycke musik som ekat över Redbergsliden. Visst, här finns satiriska glimtar - "lika lite som ålder och kön/ kan skonummer ligga till grund för olika lön" - och allvaret i budskapet går inte att ta miste på ("det hänger på att ta kamp i vårt fack/ det hänger på handling och inte på SNACK").

Men jag ska vara ärlig: det är inte särskilt svängigt. Jag gör säkert nån besviken som läst den här texten och tänkt "wow! En sexton minuter lång låt kring parollen 'lika lön för lika arbete' - det måste ju vara en riktig discodänga!", men faktum kvarstår.

Omslagets framsida ljuger. Det här är så långt från glamour, färg, fest och fläkt man kan komma. Baksidan talar dock sanning. Det här är typisk låssmedsboogie.

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade - vad trodde ni - i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken "Vad händer i Grekland?" ("en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd") och "Albanien" ("en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien").

Förlagets trettonde titel hette "Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR ... ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han - och nu spekulerar jag - ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska kinavänsters.Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet "lillgammal" i min mun - jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring - men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna "dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt"):Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):"Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" är, kan man säja, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Kamrater i Hoola Bandoola Band!

I en ny - ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma - bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden - Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) - men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. "Vem kan man lita på?" med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, "Jakten på Dalai Lama" är en mångbottnad historia om sökande, "Garanterat individuell" och "Man måste veta vad man önskar sig" är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och - gud förbjude - bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe - som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort - såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern - som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren - såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen "Kamrater i Hoola Bandoola Band" skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som "arbetande människor har" (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik", där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja "diskutera" - läs: bestämma - hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en artikelserie - Proggiga serietidningar - bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom - rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn - blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige - eller ännu värre: nästan socialdemokratiska - Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer - som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.Berömd - bl.a. samplad av The Latin Kings - är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings... förlåt, Reningsverket.Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska - superhjälteserien - göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor.

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sej till en proggig barnskiva och - voìla - en proggig superhjälteserie!)

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar. Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.
För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten - men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina visor ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här

Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när "dagen" (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst - den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död

Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit "Den underbara resan" (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand
("Blues för Victor Jara")

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern "Balladen om Joe Hill", insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: "Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han".

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl - hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende - "en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår" - eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen - "Ho! Ho! Ho Chi Minh!" - man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt VietnamKändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!("Sången om Stalin")

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner
("Rorsmannen")Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: "Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA".)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin ("Malin"?) och Mao ("ciao"?) och Ho Chi Minh ("plockepinn"?).

Det enda exemplet jag känner till - och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop - är Cornelis tolkning av Jaras "A Cuba". Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer: personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne - eller ännu hellre hammare och skära - upptryckt i rektum. Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen - "som vajande säd ska de bölja över fälten", "jag sått ett frö som ej kan dö" - och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet. Som komp bör man nöja sej med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall - och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta - funkar en flöjt.

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.

1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska "Lär av historien" med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen "Nils Johan Andersson m.fl." (mest känd som NJA-pjäsen), "Pjäsen om Norrbotten" och en något daterad barnbok.

På plattan "Hör upp allt folk" (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången "Strejken på Saab":

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: "Det avtal som gäller för er
är samma som förut"

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som "förhandlingsdelegation" betraktas inte - till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang - som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet - vilket rimligen skulle krossa ett kranium - betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören "Med raka rör mot socialismen!" En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten "Vilda strejker lönar sig" - popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?
Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som "det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om" och "det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext".Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar - återigen - gjorde "Strejken på Arendal", som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: "de köpta socialfascisterna", dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också - enligt låten - till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli "meritvärderade" gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som "strejkkommitté".Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln "Kamrater, Bodenarbetare" som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund - jepp, (r)-are även han - sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
"Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann"
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde "jag lärde mej att fajtas"-klassikern "Hanna från Arlöv", som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som "en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution" - "det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?"

Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?

Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som "Vem tjänar Bruce Springsteen", "USA-musiken i Sverige är en sjuka", "Rocken - den sista grenen på det borgerliga musikträdet" och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter "lyckas piska upp en allmänt hysterisk 'pundar'-stämning" och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en "revolt" som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!

Stefan Ringbom - den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern - skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet "borgerlig" i två av tre meningar. Han hävdar att "rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken":

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?

Och nej, svaret "för att den svänger" gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska "degenererade" rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat - det är för att den är något lite sexigare.Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag - gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som "rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen", "man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp" och "sådan musik är imperialistmusik och den kan inte 'omfunktioneras' eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna".

Och i Håkan Laghers bok "Proggen" berättar Lasse Tennander att samme Johansson "älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in".

Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.

Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttitalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mej (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sej själv.

1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken "Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?"

Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen (bilden), använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:

Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.

Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:

En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.

Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.

Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sej för revolutionens sak?

Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:

I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk "flum"-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.

Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer - dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:

Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt - för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.

Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst "svårsjungen", svår att komma ihåg - inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?

Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska säjas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.

Så kul var det när pappa var ung.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 2: Blindtarmens sång.

”Blindtarmens sång” spelade jag så ofta jag fick i Hej domstol! Det är ett nästan sju minuter långt sambanummer med Sven Wollter och precis så knäppt som det låter. Samban förekommer visserligen bara i början och slutet av sången; merparten av numret är en monolog av Wollters karaktär Blindtarmen, anställd vid ett göteborgsvarv.

Först kommer en passus där Blindtarmen uttrycker sitt förakt för en vpk-are på jobbet, som föreslagit att varvet ska bygga spårvagnar istället för båtar trots att det finns ”en mycket bra spårvagnsfabrik i Örnsköldsvik, Hägglund & söner” (ett av de ovanligaste orden i traditionell poplyrik: ”spårvagnsfabrik”; ett ännu ovanligare ord: ”Örnsköldsvik”; det kanske ovanligaste: ”Hägglund & söner”).

Därefter redogör Blindtarmen för en dröm han har haft. Och nej, den handlar inte som andra drömmar om flygande får eller gamla klasskamrater som fått huggtänder eller ens om samlag med äldre släktingar. Den handlar om att rädda samma båtvarv:

Jag drömde i natt att jag reste mej upp på jobbet
och talade till mina kompisar
Jag var inte rädd för att tala längre
Jag stod där mitt framför dem och jag sa:
Låt dem bygga spårvagnar! Vi ska bygga båtar!
Det finns jättelika BEHOV av båtar!

Och sen, i drömmen, så valde vi en delegation
som gick upp till Angolas och Moçambiques ambassader
”Ja visst fan, visst behöver vi båtar” sa ambassadörerna

Och sen var vi ett gäng som gick upp till handelsministern
och brötade in på hans kontor, jag först
”Hörru handelsministern!” sa jag
”Hörrudu! Har du försökt sälja båtar
till Angola och Moçambique?”
Och handelsministern bara satt där, stirrade
”Det var allt fan till påflugen arbetare” tänkte han
men han sa inte det
”Sälja båtar till negrer och socialister! Uuuuh! Fy fan!”
tänkte han, fast det sa han ju inte
Han bara stirrade på mej. Dumt.

Sen drömde jag omen jämlik handelspolitik
med de före detta kolonierna
Jag drömde om att vårt land sällade sej till en familj av nationer
befriade från monopolens förlamande grepp

Jag drömde om en värld där arbetet tjänade till att
tillfredsställa alla människors behov
istället för vissa människors profitbegär

Jag drömde att jag inte drömde längre

Och så då den subtila refrängen:

Säj mej: simmar världen i honung?
Säj mej: är världens gator klädda i silver och guld?
Säj mej: är detta den bästa av världar?
Eller finns det ett litet parti ...

... där jag med min kunskap
om arbetarklassens läge
skulle kunna göra en insats?

Wollter har, som bekant, en lite speciell röst. Man får intrycket av att han, snarare än vid varvet, jobbat i en gruva de sista tolv decennierna, där stendammet yr och där Wollter trotsat skyddsombudet och vägrat gå med munskydd. Det blir inte svängigt i den klassiska bemärkelsen när han rosslar fram sambamelodier. Det låter som en enda lång harkling.Engagemanget tar man dock inte miste på. Och man ska inte förneka att varven var en makalöst stor arbetsplats, vars existens var en förutsättning för tusentals göteborgsfamiljers överlevnad. Tretti år senare är det dock lätt att häpnas över hur tråkig man tog sej rätten att vara, bara för att man visste att man hade rätt.

Numret var troligen en succé i KPML(r):s valrevy 1979. Den spelades över tretti gånger i Göteborg. Varven lades ner ändå. Sverige sällade sej aldrig till familjen av nationer. Wollter valdes sju-åtta år senare till Sveriges sexigaste man i Sköna söndag.

Sensmoral: världskommunismen är död, Sven Wollter mår utmärkt.

Några urvattnade reflektioner om Göteborg och stalinism.

Det har påpekas förut - inte minst i den här bloggen - men det är nåt bisarrt med hur våra vänner på bästkusten får ihop Revy och Revolution.

Röda ropet var ett band med starka kopplingar till KPML(r). KPML(r) ville förändra samhället med våld, tyckte det var borgerligt att vara vänlig, kallade kvinnor för kärringar och gav ut Stalins bästa i bokform. Röda ropet är en ordvits (jfr "röda rappet").

På sin enda skiva poserar Röda ropet på motorcyklar a.k.a. "bågar". Skivan heter finurligt nog "Spänn bågen". På den sjunger de bl.a. Dan Berglunds åttaminuterspekoral "En yngling" om en fjortonåring som får stryk och "välling med smör i" och som mynnar ut i ett dödsstraff "för att ha tagit en ung flickas liv".

Andra låtar de gjorde var:

a) "Spring Lasse spring" om en alkoholist, fången i kapitalismens utarmande av människor ("spring Lasse spring, sup Lasse sup/ du dränker din förnedring långt ner i flaskans djup"),

b) "Alla snubbar" på välkänd melodi ur Aristocats, här med temat brist på ungdomsgårdar ("alla snubbar vill ju ha en gård"),

c) "Rudolf E Stark" på melodi Johnny B Good ("när skolan var slut slängdes Rudolf ut/ Han kom till Göteborg för att försöka bli snut/ Men han fick ingen träning i hur slynglar ska tas/ Till slut så fick han jobb på Securitas").

Kanske mest spridd bland deras låtar var "Go med". Refrängen lyder:

Go med i kommnistiska partiet
Åh! Åh! Gör det!
Vi har en liten cerkel här
som skulle passa daaj
Och dö! Ta med dej din tjaaj!

Den framfördes lajv på nån festkväll på Göteborgs konserthus, med tokkomp på skedar. Den är fortfarande en hit i de revolutionära ungdomsförbunden.

Jag tror absolut på att blanda allvar och humor och på att alla känslor kan rymmas i ett konstverk och bla bla bla. Det knäppa här är ju att de käcka gossarna i Röda ropet (bl.a. Clas Yngström som sedermera blev en i raden av okrönta blueskungar med bandet Sky High) står och larvar sej till förmån för ett stalinistparti.

Det första ett stalinistiskt parti skulle göra om de kom till makten vore ju att skjuta alla jävla skedspelare, ordvitsare och larvare i nacken.

Svensk-koreanska galenskapsförbundet.

1971 gav, vad jag gissar, det glada gänget Svensk-Koreanska Föreningen, ut boken "Kim Il Sungs revolutionära verksamhet. Kort historik". Den är till synes en rak översättning skriven av Kim Il Sung, Kim Il Sungs son eller någon som Kim Il Sung har hotat med döden. Den handlar om Kim Il Sung, som tecknas i relativt varma färger:

Kamrat Kim Il Sung har skapat den enda riktiga revolutionära teorin för att leda revolutionen i vårt land på den riktiga vägen till seger.

Kamrat Kim Il Sung har på ett helt riktigt och nyskapande sätt löst teoretiska och praktiska frågor.

Den koreanska revolutionens utvecklingsväg är verkligen vägen till lysande seger för kamrat Kim Il Sungs stora revolutionära idéer och hans mogna ledarskap.

Tack vare den aktade och älskade kamrat Kim Il Sungs långa oböjliga kamp och hans kloka ledning befriades det koreanska folket från all slags utsugning och förtryck.

Tack vare kamrat Kim Il Sungs framstående ledarskap har det koreanska folket blivit ett oövervinnligt folk med ett revolutionärt parti, en folkregering och en revolutionär armé där varje medlem kan ställa upp mot hundra.

Kamrat Kim Il Sungs historia är fylld av strålande exempel på gränslös kärlek till folket och populär arbetsmetod och arbetsstil.

Kamrat Kim Il Sung är inte bara den store revolutionsledaren. Han är en lärare och en välvillig fader som visar folket vägen till revolution och uppbygge, som ser till alla aspekter av dess liv, och han är en god kamrat som delar glädje och sorg med vårt folk.

Och så vidare och så vidare 261 sidor igenom.

Oaktat om Kim Il Sung i själva verket var en bindgalen despot eller inte, så är det naturligtvis helt befängt med en sån hundraprocentig panegyrik. Inte ens Gud Fader tecknas ju i så positiva valörer i Bibeln, tvärtom är Han ganska lynnig och osympatisk, faktiskt som folk är mest, med den lilla skillnaden att Han styr världen och allt.

Jag lovar: det finns ingen människa som jag skulle beskriva i Svensk-koreanska vänskapsförbundets ordalag om Kim Il Sung. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Hur mycket jag än älskar min egen son, så är han naturligtvis jävla enerverande ibland och inte särskilt noggrann med hygienen. Hur är människor skapade som vill svälja ett sånt bete? Som vill tro att det existerar en levande människa som är så fullkomligt befriad från fel?

Hade Kim Il Sung inga dåliga sidor? Fattade han inte nåt tvivelaktigt beslut? Var han aldrig grinig? Välte han aldrig vinglaset? Var han aldrig gasig vid olämpliga tillfällen? Visste han verkligen vad ALLA nordkoreaner önskade? Tränade han personligen soldaterna så att samtliga, var och en, kunde möta hundra? Fanns det inte en enda plattfot i hela armén?

Jag bläddrar och bläddrar, men nej. Han var "en oförliknelig patriot, nationalhjälte, ständigt segerrik genial befälhavare och en av den internationella kommunistiska rörelsens och arbetarklassens framstående ledare". I princip ensam, vilket så klart strider mot socialismens kollektivistiska idé men skit samma, ledde han folket till "ärorika segrar".

Det var naturligtvis styvt gjort av Kim.Svensk-koreanska föreningen existerar fortfarande. På sin hemsida slår dom bl.a. fast:

Till skillnad från många kapitalistiska länder saknar DFRK (Demokratiska FolkRepubliken Korea, bloggarens anm.) bostadslöshet, arbetslöshet, prostitution och svält.

Dessutom kan nordkoreaner förvandla grus till ädelstenar, få grisar att flyga och tända tändstickor mot tvålar.

I åttitalets början, efter att den kommunistiska rörelsen i västvärlden imploderat, skrev Carsten Palmaer en klarsynt, lätt bitter text åt den maoistiskt färgade Fria Pro-teatern:

Ja, politiken för oss
var kanske mest tidsfördriv
Men den var allvar för dej
Därför tog du ditt liv
När Vietnam gick mot Phnom Penh
och Kina gick mot Vietnam
När allting sprack med en suck
och alla långsamt försvann [---]

Ja, allt var allvar för dig
Du skulle haft dig ett liv
som var så glasklart och rent
som ett partidirektiv
där en kamrat är kamrat
och där en vän är en vän
och fienden bär jackett
och går att känna igen
Där den som manar till kamp
alltid är ärlig och sann
och världens fattiga bönder
inte skjuter varann [---]

Finns det en himmel för oss,
finns det en himmel, en stat
då ska du stå på ett moln
vid din stencilapparat
Där ska det va socialism
av en förunderlig sort
där inte slickarna klättrar
och de svaga körs bort
Där ska du ha dig en fru,
en lika träig som du
och det ska alltid va sol
så som i Peking Review...
Fan, om du nån gång var kär!
Fan, om du nån gång var full!
Men förfalskare finns
för att det finns riktigt guld

Somliga av oss ser världen som en smutsig, oregerlig, förvirrad, omtumlande, trasig och bisarr plats där vi som människor har ett ansvar för vår egen och allas tillvaro. Andra håller sej fast vid idén om Nåt Stort Och Allsmäktigt med förmågan att knäppa med fingrarna och göra alla människor lyckliga.

Jag tror att dom har fel och vi har rätt.

Det proletära våldet.

Apropå KFML(r) - denna märkbart homofoba och puritanska stalinistsammanslutning som lockade över tusen fullt friskförklarade göteborgare till medlemskadern - så fanns det alltså en påtaglig våldsromantik inom förbundet. Det märktes inte minst i veckotidningen Proletären, som liksom vibrerade av rättshaveristisk indignerad aggressivitet.

Jag har aldrig fått bekräftat ryktet om Proletären verkligen skrev en nekrolog över Zarah Leander med rubriken "Nu är tyskhoran död", men det skulle faktiskt inte förvåna mej.

Rune Moberg hette chefredaktören för det saligen insomnade bildmagasinet Se, som jag uppfattat som ett slags blandning av Slitz, Expressen och TV3:s Insider, dvs. lagoma doser naket, spekulativa avslöjanden och högt uppskruvade tonfall. När han inte skrev fördomsfulla manus till Lilla Fridolf och Carl-Gustaf Lindstedt-sketcher, stack han ut sin journalistiska dubbelmoralhaka i primitiva kampanjer som denna:Inga var snabbare att hörsamma varningen än Göteborgs argaste bolsjeviker:Vi pratar här om en historia helt renons på good guys.

På nåt vis sluts cirkeln när Stenbeck i slutet av åttitalet börjar rekrytera sina journalister ur dom gamla maoistkretsarna. Bland frågorna killar som Aschberg fick svara på när dom sökte jobb på Kinneviks expanderande medieimperium fanns "när slog du någon på käften senast?"

Inte om, inte varför, utan när. Det är sånt machohannar vill ha svar på.

Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 75 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”. Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [---] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i "Rebellerna i Sverige" 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sej till snikusen Holmberg - "snikus" är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med "revisionist" - som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: "Fram för Nils Holmberg!" Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare - men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” - har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis' politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx' teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade dom ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lagher på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
("Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.")Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dom alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.