För Svitjod i dåtiden.

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Rykande inaktuellt.

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD - "Karl Gerhard passerar i revy" - och det är en lika märklig produkt som den föregående, "Ett bedårande barn av sin tid" (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall - för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-CD:n - där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: "Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037".

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar'n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som "det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn" (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar'ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och "Ettna"
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Such a mäss!

Det har varit sån häringa bokmässa. Inget särskilt hände. Jag antastade Finn Zetterholm. Olle Ljungström uppträdde på Nya Upplagans två kvadratmeter. Kultureliten var där, bl.a. Bengt Alsterlind. Jag åkte hiss med f.d. kulturminister Jan-Erik Wikström och tyckte nog han blängde väldigt argt på mej. Jag blev intervjuad av Magnus Uggla. Bengt Westerberg såg sammanbiten ut. Henning Mankell har nog bantat (afrikansk diet?). Johan Hakelius ser ännu knäppare ut IRL. Jag pratade Sjöwall & Wahlöö med Fredrik Lindström (rättare: han pratade Sjöwall & Wahlöö med mej). Jag pratade Asta Gustafsson a.k.a. Sveriges Glistrup med Martin Kristenson. Jag pratade SVT:s oräddhet och ryggrad med Aron Flam. Bankomaten stal mitt kort så jag fick övergå till naturavaluta och byta in mina egna böcker mot andras. Jag såg Göran Greider tre gånger och fnissade till varje gång. Jag såg inte Björn Ranelid. Jag lovade att ge en bok till Rolf Claesson på Kartago, sen berättade min förläggare att han fått den av honom för flera månader sen. Björn Hellberg satt på exakt samma ställe varje gång jag passerade under tre dagar. Vi ägnade en kvart åt att försöka få en hiss att stanna på rätt våning, när den gjorde det så var vi i fel torn. Jag blev påmind om att jag var i Göteborg när Anders Lönnbro stod utanför mässhallen och skramlade med en Ship to Gaza-bössa.

Och just det, sen ställde jag mej helt spontant i den position jag finner mest naturlig:Varför jag står med en pingvin på huvet? Tja, jag önskar att svaret var: för att jag är en så spontan och crazy kille som gärna bjuder på mej själv. Men nu handlade det istället om ett av de största filmlitterära reklampriserna i norra Europa.

Tidelag och ordning.

Okej - yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.1963 gjorde Vilgot Sjöman - en man med en skepparkrans - film av Lars Görlings - sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör - roman "491". Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren - denna ärevördiga inrättning - ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var "förråande och skadligt upphetsande". En pastor i Filmcensurens styrelse - för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? - angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket "vidrigt". Lewi Pethrus - den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris - inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: "avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar", "kräftsvulst i välfärdssamhället", "denna kulturens bottensats".

Slutligen släpptes filmen - efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior - nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtifem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

Efterlängtad lista i sin helhet.

"Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" är nu färdigskriven och färdigredigerad. Det blir en bok sprängfylld med bilder, texter, citat och intryck, en faktafylld, raljant och förhoppningsvis ömsint betraktelse över en barnkultur som var ack så levande och känns ack så avlägsen.

Det har varit en hejdlöst rolig bok att skriva, och det enda jag sörjer är att jag var tvungen att klippa den med ganska exakt hälften (den andra hälften ligger dock kvar i hårddisken i mappen "Uppföljare").

Till och med personregistret var jag tvungen att stryka i för att få plats på den angivna mängden sidor. I slutversionen kommer man bara att kunna söka på de upphovsmän som nämns på sidorna. Här är dock den fullständiga listan över människor som nämns, som en sorts teaser för alla er som inte kan härda ut förrän boken finns till försäljning i september:

Widerberg, Siv (1931 – ), barn- och ungdomsförfattare
Tåget, Blå (1969 – ), avantgardeproggband
Nationalteatern (1969–87), rockteaterproggband
Band, Hoola Bandoola (1971–76), visproggband
Mao Tse-tung/ Zedong (1893–1976), ordförande Kinas Kommunistiska Parti 1943-76, "Den store rorsmannen"
Stenar, Träd, gräs och (1969 –), flumproggband
Manna, Samla mammas (1969 –), flumproggband
Trädgård, Älgarnas (1969–1976), flumproggband
Osten, Suzanne (1944 –), regissör bl.a. Fickteatern, lugg
Wernström, Sven (1925 –), socialistisk ungdomsförfattare, sjukt produktiv
Tidholm, Thomas (1943 –), författare, hälsingebo
Tidholm, Anna-Clara (1946 – ), illustratör/ författare, hälsingebo
Konungen, Hans Majestät (1946 – ), statschef
Spies, Simon (1921–1984), resedirektör, excentriker
Wallenberg, Knut Agathon (1853–1938), knös
Ohrlander, Gunnar/ Doktor Gormander (1939–2010), författare, maoist
Elmqvist, Annika (1946 –), författare/ illustratör "Sprätten satt på toaletten"
Proteatern, Fria (1971–90), propagandaproggrupp
Ringbom, Stefan (1947 – ), sångare Fria Proteatern
Bildt, Carl (1949 – ), moderat statsminister 1991-94, sprätt
Clinton, Bill (1946 – ), amerikansk president 1993-2001, charmör
Andréasson, Rune (1925–1999), Bamses skapare
Disney, Walt (1901–66), kulturimperialist
Torá, Fransisco (1932–2002), spansk Bamse-tecknare
Michanek, Bo (1959 – ), Bamse-tecknare
Lindgren, Astrid (1907–2002), hela Sveriges Astrid
Moberg, Vilhelm (1898–1973), författare, folktribun
Strindberg, August (1849–1912), skriftställare, kukmätare
Wiehe, Mikael (1946 – ), proggnestor
Vonnegut, Kurt (1922–2007), amerikansk författare, cyniker
Arvidsson, Mats (1944 – ), författare/illustratör "Sagan om bolaget"
Berg, Lasse (1943 – ), författare, globetrotter
Berg, Lisa (1943 – ), författare, globetrotter
Karlsson, Stig T. (1930 – ), fotograf "Varför jobbar Chand?"
Mankell, Henning (1948 – ), populär i Tyskland
Myrdal, Jan (1927 – ) , författare, Kinavän
Enquist, PO (1934 – ), författare, vänsterintellektuell
Lindqvist, Sven (1932 – ), författare, vänsterintellektuell, älskare
Ehnmark, Anders (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Quint, Stina (1859 – 1924), Kamratpostens grundare, skoltant
Lindholm, Ola (1970 – ), känd från teve
Kristus, Jesus (ca 0–ca 33), timmerman
Mohammed (570–632), Guds budbärare
Franciskus, den helige (1181–1226), helgon
Luther King, Martin (1929–1968), medborgarrättskämpe
Marx, Karl (1818–1883), marxist
Lenin, Vladimir (1870–1924), demagog
Hood, Robin (1200-talet), fredlös
Schweitzer, Albert (1875–1965), läkare, missionär, organist
Granhagen, Lena (1938 – ), kulturvänster
Theodorakis, Mikis (1925 – ), grekisk kompositör, flykting
Biermann, Wolf (1936 – ), östtysk trubadur, dissident
Hultberg, Ulf (1945 – ), författare, dokumentärfilmare
Ambjörnsson, Ronny (1936 – ), författare, professor
Ambjörnsson, Gunila (1938 – ), teveproducent, författare
Ambjörnsson, Ola (1958 – ), illustratör, son
Ambjörnsson, Fanny (1973 – ), genusvetare, dotter
Ahlmark, Per (1939 – ), Folkpartiledare 1975-78, bombhöger
Eriksson, Erik (1937 – ), Vietnamskildrare
Andersson, Mats (1938 – ), illustratör, sjukt produktiv
Palm, Göran (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Strömstedt, Lasse (1935–2009), författare, skådespelare, kåkfarare
Dunsö, Per (1949 – ), solstolle
Ström, Ola (1948 – ), solstolle
Hollingworth, James (1947 – ), musiker, älgskildrare
Liungman, Karin (1941 – ), musiker, älgskildrare
Anderson, Lena (1939 – ), illustratör "Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat"
Björk, Christina (1938 – ), författare "Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat"
Palme, Olof (1927–1986), socialdemokratisk statsminister 1969-76, 1982-85, adelsman
Parnevik, Bo ”Bosse” (1938 – ), gubbifierare
Fälldin, Thorbjörn (1926 – ), centerpartistisk statsminister 1976-78, 1979-82
Danielsson, Tage (1928–85), humorist, humanist, kärnkraftsmotståndare, ikon
Kågeson, Per (1947 – ), författare, kärnkraftsmotståndare
Ahlgren, Kerstin (1953 – ), illustratör, kärnkraftsmotståndare
Vestin (Tuuloskorpi), Frances (1949 – ), barnindoktrinerare, visionär
Tuuloskorpi, Horst (1946 – ), fotograf, leg. dagbarnvårdare
Castro, Fidel (1926 eller 1927 – ), Kubas premiärminister 1959-2008, rebell
Gandhi, Mahatma (1869–1948), andlig ledare
Oldsberg, Ingvar (1945 – ), skapare av Oldsbeach, godsherre på Baldersnäs
Moore, Michael (1954 – ), amerikansk vänsterprovokatör
Chomsky, Noam (1928 – ), amerikansk vänsterdebattör
Klein, Naomi (1970 – ), amerikansk vänsterdebattör
Ajvide Lindqvist, John (1968 – ), skräckförfattare
Bakhtiari, Marjaneh (1980 – ), invandrarförfattare
Jocke (1960 – ), författare, barn
Nixon, Richard (1913–1994), amerikansk president 1969-74, skurk
Geijer, Arne (1910–1969), LO-ordförande 1956-73, ”Nixons lakej”
Wickman, Krister (1924–1993), socialdemokratisk minister 1969-73
Persson, Edvard (1888–1957), filmstjärna, schlagersångare
Tzanetakis, Savas (1939 – ??), grekisk flykting, författare/ illustratör
Papadopoulos, Georgios (1919–1999), grekisk fascistdiktator 1967-74
Franco, Fransisco (1892–1975), spansk fascistdiktator 1939-75
Wennberg, Håkan (1946 – ), Nationalteaternmedlem, regissör till Kurt Olsson
Mosesson, Hasse (1944 – ), Nationalteaternmedlem, ICA-Stig
Rahlskog, Anki (1947 – ), Nationalteaternmedlem, ”Gudrun”
Reventberg, Med (1948 – ), Nationalteaternmedlem, ”Undis”
Näslund, Totta (1945–2005), Nynningen- och Nationalteaternmedlem, blueskung
Melander, Anders (1948 – ), Nationalteaternkompositör, 50% av Cue
Dageby, Ulf (1944 – ), Nationalteaternkompositör
Jarl, Stefan (1941 – ), regissör, arg
Engels, Friedrich (1820–1895), Karl Marx kompis
Brecht, Bertolt (1898–1956), tysk socialistisk dramatiker
Weill, Kurt (1900–1950), Brechts kompis
Chi Minh, Ho (1890–1969), kommunistisk president i Nordvietnam 1954-69
Wahlqvist, Peter (1944 – ), Nationalteaternmedlem, kulturattaché i Washington
Hegel, Friedrich (1770–1831), tysk filosof, Marx-inspiratör
Wolde, Gunilla (1939 – ), författare/ illustratör "Emma", "Totte"
Bergström, Gunilla (1942 – ), författare/ illustratör "Alfons Åberg"
Eurelius, Anna-Karin (1942 – ), författare "Lasse"
Lind, Monika (1942 – ), illustratör "Lasse"
Arrhed, Lars (1966 – ), f.d. teaterchef, förebild "Lasse"
Sjöberg, Stanley (1936 – ), pastor, högerkristen
Henschen, Helena (1940 – ), illustratör, Mah Jong-grundare
Beatles, The (1960–1970), popband
Bolme, Tomas "Kamrat" (1945 – ), Fria Proteatern-skådespelare
Silfverhielm, Lotta (1944 – ), författare/ illustratör "Spikarligan"
Baader-Meinhof-ligan, RAF (1970–98) västtysk vänsterterrorgrupp, ”stadsgerilla”
Deleuran, Claus (1946–96), dansk illustratör "Utan jobb"
Weinreich, Torben (1946 – ), dansk författare "Utan jobb"
Ahlgren, Stig (1910–96), kulturkrönikör, kontroversiell, kvick
”Sagittarius”, pseudonym för Gunnar Unger (1915–76), högersatiriker
Hyland, Lennart (1919–93), lekprogramledare, alkoholberoende (ej alkoholist)
Hill, Joe (1879–1915), svensk kampsångskompositör, verksam i USA
Branting, Jacob (1930–2006), kulturskribent, Hjalmars sonson
Westman, Lasse (1938 –), illustratör, dokumentärfilmare, gift med socionom
Schyman, Gudrun (1948 – ), socionom, partiledare
Knutna Nävar (ca 1970–75), stalinistproggband
Dahlerup, Pil (1939 – ), dansk litteraturhistoriker
Peterson, Lars (1944 – ), författare, skräpkultursdebattör
Taube, Sven-Bertil (1934 – ), sångare, charmör
Malmberg, Stig (1930 – ), ungdomsproblemförfattare
Halldoff, Janne (1931 – ), regissör, sjukt produktiv
Beskow, Elsa (1874–1953), sagotant
Edvinsson, Behnn (1945 – ), illustratör "Lotta i Hallonby"
Andrejev, Leonid (1871–1919), rysk författare, socialist
Gorkij, Maksim (1868–1936), rysk författare, socialist
Scherfig, Hans (1905–1979), dansk författare, kommunist
Hitler, Adolf (1889–1945), världens ondaste man
Jacobson, Gun (1930–96) , ungdomsproblemförfattare
Beckman, Gunnel (1910–2003), ungdomsproblemförfattare
Thorvall, Kerstin (1925–2010), författare/ illustratör
Andersson, Roy (1943 – ), regissör
Unefäldt, Valter (1923 – ), ungdomsförfattare "Äh lägg av, säger Steffe"
Engqvist, Hans Erik (1934 – ), ungdomsförfattare "Christer, kom hem"
Isakson, Börje (1939 – ), författare "'Fixa nåt ...' 'Vadå?'"
Lindström, Börje (1952 – ), författare "Pistol"
Sjöman, Vilgot (1924–2006), skandalregissör
Dahl, Christer (1940 – ), kåkromanförfattare
Vreeswijk, Cornelis (1937–87), trubadur, rumlare, ikon
Grön, Ebba (1977–83), punkgrupp
Geijer, Lennart (1909–99), socialdemokratisk justitieminister 1969-76, ev torsk
Abba (1970–83), kommersiell popgrupp
Blekingegadebanden (1972–89), danskt vänsterterrorkommando
Nynningen (1970–77), göteborgsproggband
Afzelius, Björn (1947–99), rebell
Olsson, Tony (1972 – ), brottsling
Olsson, Ulf (1951–2010), sexualbrottsling
Rosendahl, Tony (1936–2008), författare, manschettbrottsling
Svartenbrandt, Lars-Inge (1945 – ), brottsling
Olofsson, Clark (1947 – ), brottsling
Ekelöf, Maja (1918–1989), debattör, författare, städerska
Olsson, Dan (1948 – ), författare "Fängelseboken"
Lööf Eriksson, Margareta (1937 – ), författare / illustratör "När Robert hade barnvakt"
Wollter, Sven (1937- ), kommunist
Remaeus, Eva (1950–93), ”Fem myror-Eva”, medlem i Musikteatergruppen Oktober
Oktober, Musikteatergruppen, musikteatergrupp
Lee, Ang (1954 – ), amerikansk regissör
Oscarsson, Per (1927 – ), skådespelare, excentriker
Ullerstam, Lars (1934 – ), läkare, författare "De sexuella minoriteterna", kontroversiell
Levander, Karin (1945 – ), författare "Filip frågar", "Filip blir utlänning"
Kvarnström, Gunilla (1946 – ), illustratör
Ardelius, Lars (1926 – ), författare, översättare, pappa
Ardelius, Lena (1952 – ), författare, översättare, dotter
Claësson, Bent H. (1935 – ), dansk författare, läkare, sexolog
Nielsen, Gregers (1931–2008), dansk fotograf
Holm Knudsen, Per (1945 – ), dansk författare/ illustratör, psykoterapeut
Fagerström, Grethe (1916–2003), författare, sexualupplysare
Alfredson, Hans (1931 – ), humorist, ikon
Jansson, Anders (1967 – ), humorist (”Hipp Hipp”)
Lincoln, Abraham (1809–65), amerikansk president 1861-65
Hansson, Gunilla (1939 – ), illustratör "Per, Ida & Minimum"
Edström, Ingrid (1931 – ), TV2:s barnchef 1969-79
Hanson, Anna-Stina (1914 – ), kristen författare
Hellberg, Hans-Eric (1927 – ), ungdomsförfattare, snuskgubbe
Holm, Elvira Birgitta (1945 – ), författare, fotograf, snuskgumma

... samt givetvis en handfull till som jag glömt att skriva upp. Visst blir ni lite sugna?

Reine det bara öser ner.

Svenska serier hette en tidning som många nördar har ett förhållande till. Den gavs utav Semic i två omgångar, en från sjuttitalets slut och en från åttitalets slut. Poängen från början var att helt och hållet publicera serier av nya, okända förmågor. När titeln togs upp på nytt fyllde man för säkerhets skull ut hälften med garanterat professionellt material.

I första omgången Svenska serier kunde man läsa tidiga alster av Joakim Pirinen och Hans Christensen, som först senare började gå under smeknamnet Charlie. Joakim Lindengren lär precis ha fått ja till publicering när tidningen hastigt lades ner. Mer obskyra namn som Hans Lindahl - min favorit bland Fantomen-tecknare - hittade sin väg in på Semic den vägen. Och i den andra omgången kunde man läsa tidiga verk av Martin Kellerman, som då inte hette Kellerman utan hade ett annat tyskt namn.

Men intressantast av allt - för en sån som jag, som gillar att hålla koll på perifera namn ur offentligheten - är namnet vi hittar redan i den nystartade tidningen andra nummer 1979:Är inte detta ett upplägg för en kontrafaktisk historeskildring? Vad hade hänt om Brynolfsson inte kommit in på scenskolan? Hade han istället suttit och ritat smala serier för en liten kräsen cineastpublik? Hade han sluppit 7:2-debaclet och istället enbart varit ett namn för såna som mej och en krets sextitalistmän med hästsvans och utan ordnade familjeförhållanden?

Det är en tämligen obskyr historia den unge Brynolfsson ritat ihop: "Albin Lindblad i Hjärtat som försvann". Filmreferenserna haglar. Här hittar vi Orson Welles:Och Bogey:Och kvartetten från Oz (som knackar på en dörr med repliken "Släpp in Oz! Släpp in Oz!"):Allt i en poetisk-komisk-hypnotisk historia i en alternativ värld av popkultur, en sån som fått plats i Kapten Stofil-tidningen och kanske renderat några kulturstipendier, men knappast skickat sin skapare till Dramatens stora scen.

Antagligen stod Brynolfsson i ett vägskäl, likt Herkules arla en morgon. Ginge han åt det ena hållet hamnade han i Teatervärlden, där han skulle få träffa Lars Norén och Stina Ekblad, låtsasvåldta Marie Richardson, hänga på Prinsen och posera för konstnärliga (dvs svartvita) bilder.

Ginge han åt andra hållet hamnade han i Serievärlden, okänd, orespekterad och oskuld.

Troligen valde han rätt.

Avdelningen Människor Man Inte Trodde Träffat Varann.

Ja, han till höger känner ju åtminstone sjuttitalisterna igen, även om han är mer bekant i Birgitta Dahl-utstyrsel. Han heter Christer Peterson men kallas Kryddan, vilket han säkert var glad för när en annan Christer Pettersson raglade förbi rampljuset.

En gång i tiden var Kryddan en del av Helt Apropå, ett humorgäng med ett antal bejublade tevesäsonger i bagaget, Stellan Sundahl i spetsen, en Montreux-ros i CV:t och ett gäng stötgroggar innanför västen.

Mannen till vänster är inte lika bekant. Han heter Anders Albien och är en grå eminens, en puppet master som sällan ställt sej framför kameran. Han skrev manus till Helt Apropå, var med och startade den ännu existerande rockklubben KB i Malmö och har under de gångna decennierna verkat som privatteaterregissör (kanske ser han "Asiat i spa't" som sin fjäder i hatten, vad vet jag).

Men vem är då mannen i mitten? Är det inte ... Jo, men visst ... Träffade jag inte på honom när jag satt på Spandau ... Det är ju för tusan bövlar Albert Speer! Nazi-Tysklands gamle rustningsminister! Arkitekten bakom den tänkta tyska huvudstaden Germania! Mannen med en ännu fylligare meritlista än Kryddan Peterson! För övrigt omnämnd i dessa spalter förut.

Vad pratar de tre om? Man kan gissa arkitektur, lundaspex, privatteaterfars och utrotande av icke önskade individer - allt i en salig blandning som det anstår en grupp intellektuella. Kryddan och Albien träffade Speer på hemmaplan 1977 för en så kallad studentafton - en ärevördig lundainstitution som lockat både Kurt Vonnegut, prins Bertil och Åsa Domeij till Akademiska Föreningen.

Aftonen med Speer tog sej dock lite annorlunda uttryck. Där gången normalt ser ut så att celebriteten kommer till Lund och svarar på auditoriets frågor inne på AF-borgen, kom nu istället Kryddan och Albien till Heidelberg och ställde studenternas frågor hemma hos Speer. Säkert spännande för de utsända, mindre effektivt som publikunderhållning i en tid pre-Bambuzer.

Exakt hur Speer-samtalet nådde nyfikna lundensare framgår inte riktigt av mina källor, men jag antar att det alltså inte på nåt vis var fråga om en lajvupplevelse utan mer en klassisk intervju, vars resultat publicerades i tidningen Lundagård.

Varför det torde vara något oegentligt att kalla det studentafton. Visst, de blivande Helt Apropå-stjärnorna var för all del studenter, och samtalet skedde säkert delvis på aftonen, men om det är de enda definitionerna hålls det ju tusentals studentaftnar varje dag i Lund.

En man med ett skägg presenterar: veckans idolbild!

En skrämmande trend inom memoarbranschen.

Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att - efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund - skriva en biografi över Gösta Ekman.

Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes "Tjosan!" och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.

Men - jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister - jfr Lars-Gunnar Björklunds "Minnesluckor" - så Juttan får naturligtvis underkänt för "Uppfostrad av män". Och Käbi Lareteis "Toner och passioner" ger mej tråkslag.

Att Torgny Lindgren döper sina minnen till "Minnen" må väl passera - för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln "var gärna tråkig" kanske är den viktigaste) - men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än "Inte bara bio"?

Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till "Tunna skivor av mej". Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig - den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter - vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.

400 meter Hägg.

Göran "nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?" Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok "Utveckla monarkin". Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: "Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!" På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mej för övrigt att tänka på hans bok "Välfärdsåren", som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtitalets Vällingby, skolpolitikens sjuttital och den statliga förvaltningens åttital.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet "gouterad". Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sej själv - svensk fyrtitalist och därmed en av milleniets vinnare - i historien, vilket inte i sej är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt - med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen - han avverkar sina studier.

Först är "universitetskurserna [...] föga tids- och arbetskrävande" och något senare är "studierna [...] fortfarande genant lätta". "På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt", och året därpå "läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in 'proppkursen' i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen."

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare - ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

Avdelningen Osannolika Sammanträffanden: Ulf Olsson och Charlie Norman.

2005 greps och dömdes Ulf Olsson för två groteska flickmord begångna 1989. Nog sagt om det. Olsson var en tragisk och direkt bisarr figur, saknad av ingen, vilket inte gör hans liv mindre solkigt.

1993 - det vill säja fyra år efter att morden begåtts och elva år innan de avslöjats - medverkade han i en Tom Alandh-dokumentär, "Kronofogden kommer". Där placerade han sej själv under en vägg på vilken han hängt upp två teckningar av lemlästade flickkroppar. Att han, medvetet eller omedvetet, försökte skicka ut en signal behöver man inte vara kvasipsykolog för att ana.

Redan detta är ju en smula märkligt. Inför påslagna kameror lät Olsson - som i dokumentären pratade om sina pengaskulder - antyda att hans påsmjöl var smutsigt och hans händer blodstänkta. Alandh trampade runt med sitt team i det, gissar jag, något ingrodda ungkarlshemmet, fullkomligt oanande att mannen han intervjuade var landets näst mest eftersökte mördare näst Palmes.

2005 häktas alltså Olsson på DNA-bevisning. I samma veva publicerar Aftonbladet den här bilden:Den är hämtad från Alandhs dokumentär. I tidningen hade den till och med den tidkod referenskassetter man lånar från SVT har.

Samma dag tidningen publiceras ringer telefonen på Hej domstol!-redaktionen på Sveriges Radio i Malmö. En mycket upprörd Tom Alandh söker redaktionsmedlemmen Ola Norén. Alandh gormar länge och väl i telefon innan Ola lyckats utröna vad han egentligen har på hjärtat. (Alandh var för övrigt i gott sällskap när han ringde Hej domstol!-redaktionen och var förbaskad.)

Det visar sej att Ola är den siste som lånat den vhs från SVT som Aftonbladet-bilden av allt att döma är hämtad från. Alandh menar att Ola sålt bilden till kvällstidningen. Han tycker det är oetiskt och oförsvarligt och andra saker som börjar på o.

Eftersom Alandh dessutom är oresonlig avbryts samtalet abrupt. Vi börjar gräva i saken. Inte fan har Ola Norén eller någon annan på redaktionen lånat nån dokumentär om folk som är jagade av kronofogden? Varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det?

Till slut får vi klarhet i saken. På samma kassett - SVT referensbandar tre-fyra timmar i stöten - ligger en Ingela Agardh-intervju med Charlie Norman. Den har Ola förstås lånat! Där har vi det! Att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska intressant dokumentär är otänkbart, att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska ointressant intervju med en bortglömd gubbe är däremot högst tänkbart!

Ola ringer upp Alandh igen. Denne lugnar sej något när han får den, visserligen bisarra men helt sanningsriktiga, förklaringen. Ola tycker Alandh ska be om ursäkt för att han domderat som en furie. Alandh insisterar på att han inte domderat ett dugg. Han hänvisar till dokumentärfilmaren Olle Häger, som tydligen suttit i samma rum när Alandh ringt, och menar att Häger inte heller tycker Alandh brusat upp.

Det är så många gubbar i samma anekdot att jag hade varit helt sprallig om det inte låg en så sjukt obehaglig historia i botten.

Vem som kopierat av Olsson-bilden från Alandhs dokumentär vet jag inte idag heller. Jag är inte heller så intresserad. Jag nöjer mej tillräckligt med det bisarra sambandet mellan Ulf Olsson, Charlie Norman, Ingela Agardh, Tom Alandh och Olle Häger.

Kryzzbitar.

(... ja, vi minns väl alla den lysande idén att först presentera ett kryss - eller kryzz - i en timmes primetime-teve, och sen lägga in en halvtimmes facitprogram - Kryzzbitar - på annan plats i tablån.)

Gösta Knutsson-tävlingen var visst svår. Tävlingsledningen har fått in sammanlagt åtta (8) svar, vilket inte är alls lika mycket som t.ex. Kryzz fick på sin tid.

Ett skäl att tävlingen var svår var naturligtvis att frågorna handlade om saker som få människor bryr sej om på 2010-talet, ett annat att somliga frågor inte längre har nån koppling till det vi kallar verkligheten.

Här kommer hursomhelst svaren, direktciterade från Knutsson med mina inpass inom parentes:

FRÅGA 1: Det var en novell i en veckotidning, som hette "Charmiga Carmen från Masthugget". Vad hade hjältinnan för yrke, och vilken var hennes hemstad?

SVAR: Förmodligen var hon cigarrettarbeterska i Göteborg. (Carmen jobbade ju i operan på tobaksfabrik, Masthugget ligger i Göteborg. För övrigt en av två frågor jag själv var 100% säker på.)

FRÅGA 2: Vad är det för påtaglig felaktighet i följande kungabrev från Oscar I: "Wi Oscar, med Guds nåde Sveriges, Göthes och Wendes konung, göre weterligt: Sedan wi, med afseende å behofwet, etc."

SVAR: Det bör heta: "Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung" (Norge tillhörde ju på gamle kung Oscars tid Sverige. Om det sen "bör" heta nåt så krångligt alls lämnar vi därhän för tillfället. Stort plus till Peppe som gett följande resonerande - om än felaktiga svar:

Massor av felaktigheter här.
a. Stavningen är så upp åt väggarna att inte ens Fredrik Lindström hade accepterat den.
b. Med Guds nåde kan han inte ha styrt eftersom Gud inte finns, och om han hade funnits hade han inte tyckt om att en fransman styrde Sverige
c. Sveriges, Götes och Vendes konung må ha varit den officiella kungatiteln, men ska man vara ärlig så var han väl inte kung över några vender, vilka för övrigt antagligen var ett sagoväsen och dessutom sammanblandade med slaver, som han inte heller var kung över.)

FRÅGA 3: Vilka är det här:
Anna - Erik,
Anna - Hjalmar,
Anna - Konstantia?

SVAR: Anna och Erik i Värmlänningarna, Anna och Hjalmar Branting, Konung Sigismunds båda gemåler (Värmlänningarna var ett folklustspel som lär ha spelats i varje buske under första halvan av 1900-talet, Anna Branting var författare och Hjalmars fru).

FRÅGA 4: "Var ligger egentligen Magdeburg?" sa en pojke under en fysiklektion. Varför sa han det?

SVAR: Förmodligen höll man på med de så kallade magdeburgska halvkloten (fysikalisk term som jag inte begriper, svaret "för att det är en fullt rimlig fråga" hade fått godkänt).

FRÅGA 5: Vem har anledning att fira den 23 april - och varför -
en scout,
ett hembiträde,
en konservfabrikant eller
en nobelpristagare?

SVAR: En scout, eftersom den 23 april är S:t Georgsdagen och S:t Georg är scouternas skyddshelgon (boken ger tyvärr inga upplysningar om vilket som är konservfabrikanternas skyddshelgon; en svarande har påpekat att det borde vara nobelpristagaren eftersom både Shakespeare och Cervantes dog 23 april och alla nobelpristagare står i tacksamshetsskuld till dem).

FRÅGA 6: Under vilka departement sorterar
Domänstyrelsen,
Kartverkskommissionen,
Lantmäteristyrelsen?

SVAR: Samtliga sorterar under Jordbruksdepartementet (kan mycket väl vara inaktuellt på alla sätt och vis - bara orden är så tråkiga att jag aldrig skulle orka googla efter).

FRÅGA 7: Vilka av dessa är fruntimmer:

Carl Maria von Weber,
Kaj Munk,
Kai Gullmar,
Verdandi,
Ernst Ahlgren?

SVAR: Kai Gullmar, Verdandi (en norna i den nordiska mytologin) och Ernst Ahlgren (pseudonym för författarinnan Victoria Benedictsson). (Knutsson förklarar inte närmare vem Kai Gullmar var, och då ser inte jag nån anledning att göra det heller. Jag förutsätter att vi alla regelbundet nynnar på "Swing it, magistern".)

FRÅGA 8: Vad fick Rosita Serrano för pengar att köpa karameller för när hon var liten?

SVAR: Förmodligen fick hon centavos hemma i Chile. (Eller pesos.)

FRÅGA 9: Och kan ni finna någon förbindelselänk mellan skär färg och slaget vid Svolder?

SVAR: Slaget vid Svolder gick av stapeln år 1000, och en tusenlapp har skär färg. (Något inaktuell, ska erkännas. Men svararna har varit kreativa: "Danskarna vunno och deras fana är i genomsnitt skär", "Oräknat alla anatomiska associationer till Ormen Långe, alltså?", "Snorre Sturlasson har skrivit om detta slag. Och snorren är ju ganska skär", "Enligt Heidenstam var väl Sigrid Storråda "ljus, skär och reslig". Låter mer som en erektion än som en drottning. Men slaget vid Svolder handlade ju om Sigrid Storråda så där är väl kopplingen". Två har också gjort kopplingen att Svolder-slaget stod vid Hven, känd för sina skära malvor.)FRÅGA 10: Bullen: Erik =
Berco: ?

SVAR: Berndt. (Åter igen förklarar inte Knutsson sej närmare, men Erik "Bullen" Berglund var som ni vet en matintresserad skådespelare som gärna framställde grosshandlare, Berndt "Berco" Carlgren var kåsör och kuplettförfattare bakom bl.a. Zarah Leanders "Vill ni se en stjärna". Omnämns i Karl Gerhards "Det är det som man säger på stan" och påstås ha nekat att hälsa på sin tidningsägare Torsten Kreuger med motiveringen "Det står inte i mitt kontrakt att jag är skyldig att göra det").

För att sammanfatta: 1943 är väldigt väldigt längesen. Det man förväntades kunna då förväntas få kunna nu. Och rimligen tvärtom.

Vinnare är utan tvekan och utan vidare konkurrens - tadaaa - Anders Danielsson! (Hör publikens antiklimaktiska kliande i bakhuvet när de tänker "och vem fan är nu det?". Jag svarar så här: ni kanske inte vet nu vem Anders Danielsson är - men glöm inte var ni läste om honom först!)

Anders - otroligt väl jobbat! Du satte samtliga utom den där tusenlappsfrågan, och det tror jag även Knutsson haft överseende med. Mejla mej din adress så mejlar jag dej en jättefestlig bok om aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet!

Nästa gång får vi ta några frågor från Barn-Geni så att alla läsarna kan vara med.

Gubbhyllan 3: Henning Sjöström.

En man känd från dessa spalter, nu presenterad muntligen. Jag vet inte om det är till min för- eller nackdel men gissar vad alla andra tycker. Jag har naturligtvis ingen aning om hur man embeddar så klicka på den här länken. Så får mina kamrater lite av den uppmärksamhet de så mycket trängtar efter också.

På förekommen fråga: övriga gubbhyllor hänger här.

Kändisbarnsnamnen från helvetet.

Många hävdar att trenden bland celebriteter att döpa sina barn till nånting wacko-jacko-bisarrt startade när Lena Ph och Måns Herngren kungjorde att de döpt sin förstfödda till Noa Månfare.

Därvid utbröt ett krig inom pop- och kulturnomenklaturan som resulterade i påhitt som Lev (Ola och Noomi Rapace), Caspar, Marcel och Fabius (Horace och Ebba-Witt), Janne Spike och Ove Mart (Uusma-Schyfferts), Dino, Lucia, Jackson och Diana (Haags), Viggo Linblå (Regina Lund), Lexus (Petter), Cosmo (Di Leva), Kid, Texas och Sindy (Sofia Wistam), Figaro (Gert Fylking), Oderia (Cecilia Frode) och Genova och Tristan (Thåström).

Detta var dock inget som startade på det ironiska nittitalet. Människor med konstnärssjälar har alltid velat manifestera sitt konstnärskap genom sina barns status i skolan. 1968 tyckte trumpetaren Don Cherry och tygkonstnären Moki Karlsson att deras nyfödde blinkade och gav honom därför namnet Eagle-Eye. Barnboksparet Thomas och Anna-Clara Tidholm tittade på Europakartan och döpte sonen till Po.

Och ytterligare några år därinnan ville Per Oscarsson stadfästa sin excentritet genom att ge sin grabb ett efternamn i förnamn: Boman Oscarsson föddes 1960.

Men trådarna går längre bak i historien än så. Kaninmålaren Bruno Liljefors odlade, som svenska naturromantiker gärna gör, en romantik för det fornnordiska (Lundell köpte sej till exempel en runsten under sina blötaste år på åttitalet). Efter att ha levererat säd till Birgitta, Signe, Blanka, Håkan, Barbro och Staffan (= ordinära namn) ville han inpränta sitt blotintresse i sin sistfödde genom att förära honom namnet Lindorm.

Vilket är a) ett mytiskt sagomonster, b) en visa av ett par götiska nationalromantiker på 1800-talet och c) ett efternamn (Per-Erik Lindorm var känd för sina kluriga frågesportfrågor i radio och sin rejäla kroppshydda). Men det är baske mej inget man nånsin kommer att känna sej naturlig med att säja till sin älskade eller pokerpolare.

Benny Anderssons hobbies.

Benny Andersson började som organist i Hep Stars. Sen fick han skyhöga skatteskulder och togs om hand av Stikkan Anderssons fru Gudrun, som sanerade hans ekonomi. På Stikkans Polar hittade han en kille som spelat i det halvhippa Hootenanny Singers och haft hittar som "Omkring tiggaren i Loussa" och "Ring ring - här är Svensktoppsjuryn" (mel. Maxwell´s silver hammer).

De började skriva låtar ihop - "Hej clown", "Partaj aj aj", you name it - och ligga med ett par schlagerstjärnor och rätt vad det var så hade de bisarrt mycket pengar och var älskade av alla jordens människor, särskilt bögar och australiensare, dock ej av svenska proggmusiker.

Efter ABBA har Björn & Benny febrilt letat efter nya saker att fördriva tiden med. Först köpte de upp sej på Monark ihop med abborna, men skilsmässotrasslet gjorde det inte roligare att engagera sej i nåt så rasande osexigt som en cykelfabrik.

Så småningom tog Björn klart och tydligt ställning mot religionens inflytande på samhällsdebatten, medan Benny gav en miljon till Gudrun Schyman - och vi kan bara gissa hur häpna deras gamla antagonister inom vänstermusikrörelsen blev.

Men i övrigt verkar Björn främst ha valt det behagliga livet. Rapporter från honom handlar mest om hur han vill exploatera nån gotlandsö och undvika skatt. Då och då kallar Benny in honom för att skriva texter till de melodier Benny totat ihop medan Björn legat i solstolen.

Benny är, tror jag, den rastlöse. Likt Elvis Costello kastar han sej mellan de musikaliska genrerna: folkmusik med Orsa spelmän, nån annan sorts folkmusik med BAO, nån tredje sorts folkmusik i Kristina från Duvemåla.

Men Benny är inte nöjd där. Han vill mer än klia klaveret. För några år sen köpte han ett ruckel vid Mariatorget i Stockholm och rustade upp det till ett mondänmysigt hotell med showsalong. Det heter Rival. Jag var där i helgen och såg en show: Kvarteret Skatan. Det som gjorde mest intryck på mej var kanske det här dörrhandtaget:När det blev upptaget såg det ut så här:Det är ju hur cool som helst! Istället för att visa med en liten grej ovanför handtaget så visar man i själva handtaget huruvida det är upptaget!

Jag vill gärna föreställa mej att detta är Benny Anderssons personliga bidrag till inredningen. Jag tänker mej att han utarbetat handtagsidén tillsammans med sin fru, Mona (odödliggjord genom "Födelsedagsvals till Mona" med Kalle Moraeus birfilare). Jag föreställer mej att Benny fått en ingivelse när han stått och ryckt i mugghandtaget medan Mona suttit på insidan, eftersom åldern har gjort Benny något skumögd och han inte längre kan skilja rött från vitt ordentligt.

Det finns nåt fint med par som inte bara dricker vin och ser på teve tillsammans. Måns Herngren och Lena Ph konstruerade ett popbrädspel, Silvia gav häromsistens ut en bönbok (ja, det är lika bisarrt som det låter) som illustrerades med Hans Majestäts egna fotografier.

Jag vill gärna tänka mej att Benny och Mona har suttit tillsammans under höstkvällarna och stillsamt men engagerat resonerat sej fram till hur man kan piffa upp den där klassiska men oundvikliga toalettdörren. Jag vill tro att Mona plötsligt stannat upp i samtalet - "men vänta Benny! Så här kan man kanske göra!" - och så har hon rafsat åt sej en serviett och skissat upp - kanske inspirerat av nåt resorthotell på Madeira som hon och Benny flytt till under kulna vintermånader - ett genomskinligt plasthandtag med lampor i.

Och så har Benny sagt: "Mona! Du är ett geni! Du borde ha Nobelpriset!"

Och så har Mona sagt: "Äsch! Jag är ju bara en okänd figur som ingen riktigt känner till, men som i alla fall har fått min egen födelsedagsvals ..."

Och så har de fortsatt dricka te i stillhet medan Benny då och då har skrattat till vid tanken på en så enkel men ändå så genial konstruktion. Där och då har Benny förstått varför han dumpade Agnetha - eller om det nu var Anni-Frid - för en påfallande anonym och okänd kvinna.

Så tänker jag mej att det gick till. Jag har naturligtvis ingen som helst täckning för det resonemanget.

Avdelningen Förklenande Omdömen Om Harry Schein del 1.

Jag är inte helt säker på att detta verkligen blir en serie, men nånting säjer mej att det finns material för det.

Först - och möjligen sist - ute är i alla fall filmaren Carl Henrik Svenstedt, en av de många unga arga filmarbetare som käftade med Harry Schein när denne var allsmäktig VD för Filminstitutet, som han byggt upp tack vare att han var kompis med sossar.

Svenstedt säjer (tidskriften Intrig 1/92) om Schein:

"Han var en romantisk mogul som levde kvar i sina Hollywood-drömmar" (Schein beskrivs som verklighetsfrånvänd och diktatorisk = ganska hårt).

"Alla fula tricks lärde vi oss av Harry. Han lärde oss hur man upprättar falska protokoll och hur man håller kassa" (Schein beskrivs som ohederlig = hårt).

"Han var hård att ha att göra med - hård och sentimental som alla diktatorer" (Schein jämförs med "alla diktatorer", t.ex. Hitler, Bokassa och Djingis Khan = mycket hårt).

"Nej, Harry är ingen människa jag skulle vilja hamna på en öde ö tillsammans med. Då tar han kokosnöten" (Schein beskrivs som nöttjuv = ganska milt).

Jösses Amalia! Nu går tokometern i topp! Stoppa pressarna! Riv ettan! Hattrick i finurligheter!

Det är liksom för bra för att vara sant. Boken heter "Rappt!" (snabbt, kvickt, hurtigt, på stubberten) och så heter gubben det handlar om också Rapp! Det är nästan så man misstänker att spökskrivaren hade titeln först och sen gick och letade upp nån Rapp som gjort nåt som med lite bilder och stort typsnitt kan fylla ut en bok.

Efter denna formliga orgie i riktigt fyndiga memoartitlar lugnar vi ner oss lite. Det kan bli för mycket av det goda också.

Tjo bönder! Nu bara rasslar det till av finurligheter här! Sitt ner och håll i hatten!

Sigvard Bernadotte var känd för a) sin underbara industridesign och b) att han fråntogs sin prinstitel sen han gick och gängade sej med ofrälse.

Jag gissar att det är den här kampen mellan kunglighet och populas som titeln på ett mycket kvickt sätt vill - hepp! - slå mynt av.

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?

"Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.

Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.

Nu är det sista gången.

Masochisten i mej har nu närmat mej Stjärnorna på slottet. 25 minuter fick bli årets dos och det var ungefär så jobbigt som jag föreställt mej. En man utan självdistans satte ner foten och vände sej direkt till sina belackare: Linda Skugge kan visst inte skriva en grammatiskt korrekt mening och hade GW Persson fått höra vad Ranelid har att säja om hans utseende så hade han "hängt sej i förrgår".

Så väl uttrycker sej bara en aforistikens och ordens mästare.

Som sagt: jag slutade skoja om honom både 2005 och 2006. Jag är egentligen färdig. Men ett klipp från de bisarra Debatt-sändningen 2003 - där han bl.a. pratade "om det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera" - påminde om en gammal synd. I klippet är Ranelid upprörd över att P3 (det var så klart inte kanalen kollektivt, men skitsamma) publicerat en visa (det var en dikt, visor har melodier, men skitsamma) om hur Ranelids fader rakar hans armar och hans broders armar (ingen broder nämns, men skitsamma).

Det var hursomhelst jag som skrev den där "visan". Här är den in exstenso för framtida Ranelid-forskare:

SÅ BLEV JAG MAN
av och om österlensförfattaren Björn Ranelid
(enligt Linda Skugge iförd solbränna, rakade armar, LINNE och läppglans)

När jag var tio tog far mej ut bland djuren
För att lära mej att leva och bli ett med naturen
När solen kom fram och det blev varmare väder
Så sa han: ”Björn, stryk nu av alla kläder!”
Och jag stod där helt naken och grät så det skvala´
Men far bara skratta´ och började tala:
”Ta av dej dina kläder inför solen varje dag!
Så blir du lika läcker och gyllenbrun som jag!
När sommarn är här – skippa bomull och tweed!
Så blir du en äkta Ranelid!”

På den dagen i livet då jag fyllde tolv
band far min fast mej vid ett golv
Och han rakade mina armar omsorgsfullt med kniv
Jag skrek på hjälp och sprattla´ och böna´ för mitt liv
Men far min bara skratta´ och sa: ”Det går fort!
För detta har vi karlar i familjen alltid gjort!
Så har pojkar blivit män i evinnerlig tid!
Nu, min son, är du en äkta Ranelid!

När jag var femton var det dags för skolans bal
och mor min höll ett förmaningstal:
”Björn - både till vardag, till helg och till fest –
strunta i clubblazer, fluga och väst!
Vill du, min son, vara hipp, rätt och inne
– klä dej enkelt och praktiskt i ett luftigt linne
och tycker du dina läppar ser alldagliga ut
så tveka aldrig, Björn, att glänsa in din trut!
Vill du gå hem hos damerna när det bjuds till dans
så bär linne och smörj dina läppar med glans
För linne och läppglans ger inre frid
Så tänker en äkta Ranelid!

När jag fyllde arton så kallade far på mej
Och sa ”Käre son – låt dom aldrig häckla dej!
När du glider omkring på författarkalas
i rakade armar och ser ut som en knas
Så tveka aldrig, sonen min, att rycka ut i strid!
Så tänker och så handlar en äkta Ranelid!

(Från Ranelids kommande diktsamling Äppledoft och vaniljdoft)

I Debatt-sändningen hävdade Ranelid för övrigt att det var "ett brott mot den upprättsliga lagen" att hävda att han själv skrivit detta. Det är det så klart inte. Det finns nåt som heter parodi. Det finns nåt som heter humor.

Och nej, efter att ha läst den här texten sex år senare kan också jag konstatera att humor inte alltid behöver vara så fasligt rolig.