lördag 25 december 2010

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 2.

Likt Alexander Schulman - och i ännu högre grad hans mamma Lizette - har jag skapat ett monster. Jag kom häromsistens att tänka på en rolig artikel jag läste i min ungdoms gratistidning Monitor och gjorde misstaget att höra av mej till författaren/ illustratören David Liljemark innan jag faktiskt rotat fram själva artikeln.

Hade jag haft ursprungstexten framför mej när jag frågade om lov att återpublicera den hade jag uttryckligen bett om att få citera valda delar. Nu blev visst dealen att jag ska transkribera hela den långa texten (och tro mej, jag vet vad "lång text" betyder).

Det gör jag för all del gärna. Artikeln är rolig och nördig - två ledord i mitt liv. Men personligen har jag en närmare relation till de artister som nämns i den först citerade delen.
En annan som inte bangar för att tillrättavisa en odräglig publik är Michael Gira, den mässande sångaren i den nu så sorgligt nedlagda gruppen Swans, järngänget som gav det tunga våldscrescendot ett brutalt förbrytaransikte utan skrattrynkor. Förra våren, under deras avskedsturné, gästade svanarna KB i Malmö.

I ett tystlåtet, finstämt slutparti på en av de första låtarna visade Swans sin sköra "vi-kan-även-ta-det-piano"-sida, men publiken visade inte alls tillbörlig respekt. Gira blev så irriterad av åhörarnas sorl att han tvärt avbröt låten: "Shut up! Shut up! I'm trying to sig here! Shut up! Don't you have any manners? You do have manners, don't you? If you wanna talk, go over to the bar! I came here to play some music!"

Någon hurtig sprätt i publiken hojtade: "Don't be so negative, man!", varpå Gira vände sig om med en gloria av lika delar integritet och svartsyn, för att med sträng blick leverera det dräpande skarprättarsvaret "Gimme a reason not to be". Varpå jag [David Liljemark] som fanboy började tok-sava av dyrkan så omåttligt att samtliga i lokalen fick fotsvamp upp till knävecken. [...]Ni som var klyftiga nog att inte missa den briljanta spelningen med Smog på Mejeriet i höstas, minns antagligen att de vemodiga balladernas apostel Bill "Smog" Callahan inte direkt överöste publiken med ögonkast eller tack för applåderna.

Annat var det på somras, på Lollipop, då Bill uppträdde helt solokvist utan kompband. Rapportörer från fältet har förtäljt den sensationella historien om hur någon osnuten tjomme (vi kan kalla honom "John Doe #1") började trissa Bill och fick honom att demonstrera sitt i lönndom smorda munläder.

JD#1: "Bill! Can I see you outside the tent after the show?"
Bill: "Öh ... I don't know ... I don't think so".

Döm om förvåningen när Bill kommer med en motfråga! "Did you see Johnny Cash today?"

Antastaren John Doe #1 skyggar, vill inte vara med längre, får tunghäfta. Mummel i publiken uppstår medan Bill inväntar ett svar. Slutligen bryter John Doe #1:s kompis (?) tystnaden, en svarthårig lirare ("John Doe #2") med läppstift och solbrillor: "Yes".

Bill, rappt: "Did you cry?"
JD#2: "No."
Bill: "I always cry when I see Johnny Cash."
JD#2: "I had my sunglasses on, and I didn't wanna take them off."
Bill: "So why didn't you take them off for me?"

(Epilog: någon låt senare tar John Doe #2 av sig solglasögonen. Tårar. Ridå.)Att vända sig till hårdrocken brukar annars vara ett rostfritt och barnsäkert kort om man går på jakt efter minnesvärt mellansnack av pundigaste kaliber. En liten favvis är när Ronnie James Dio på Black Sabbaths Live Evil släpper nyhetsbomben "our next album will be, finally ... a live album from Black Sabbath!" Nä kors i jösse namn och hela hanses snuffigt korsfästa släkt, vi trodde att det skulle bli ett album med din gamla grupp Elf, Ronnie!

Vadringspokalen går dock till Cronos, diabolisk sångare iden oförgömliga black metal-trion Venom, och hos honom lär den stanna som välpolerad prydnad ovanpå den mytomspunna jukebox i helvetet som enligt sägnen enbart spelar Venom-plattor.

Anledningen är en skiva som Cronos, Mantas och Abbadon kanske inte ens själva känner till, en högst inofficiell Venom-singel utgiven i en ytterst begränsad postorderupplaga om runt 500 ex på Thurston Moores spralliga bolag Ecstatic Peace ca -91.

Inspelningen härrör från ett Venom-gig i New Jersey fem år tidigare, där muskelansamlingen Henry Rollins sedermera dödsskjutne polare Joe Cole bandade (Joe Cole var roddare när Rollins band Black Flag fick äran att, liksom en gång Metallica, agera förband till Venom).

Denne Joe Cole gjorde det geniala bustricket att korta alla låtar på liveinspelningarna, sånär som på de allra första och sista sekunderna, och lämna pratet intakt. Resultatet är häpnadsväckande dråpligt och framkallar så mycket skrattparoxysmer att ni lär få ta av er solglasögonen både en och två gånger.

Cronos håller låda nåt så djävulskt, och att han var en så monumental estradör hade man knappast kunna ana utifrån den tradiga, slickade och pottränade officiella livedubbel som kom kort senare, pratfattig trots att den delvis mjölkades ur samma USA-turné. Kulturskymning, eller bedöm själva:

Cronos (efter att ha dundrat igenom 7 Gates of Hell): "Alright! Is it fuckin' hot in here tonight, ey? Okay ... You know, we got told about Christmas time that we had to come to the States to do a promo tour ... eh ... that meant coming to the States whithout doing any gigs ... so we said FUCK YOU, MAN! We wanna go out here and do some gigs! 'Cause you're wild man, WILD ... so, eh ... (yeaah) ... so we're gonna do a track for you now ... You know, we've heard some rumours out here ... that ah ... Venom have packed in, yes? Venom are supposed to have finished! WELL WE'RE RECORDING A FUCKING NEW ALBUM NOW!!! And it's a little bit different ... to say the least. So we're gonna do a track for you now ... of the new album ... yeah! This is the track, it's called The Chanting of the Priests!"

Låten spelas.

"Alright! You know, eh ... you know, we're doing some gigs in New York in a few days ... are you getting down there?"

Publiken: YEAAH!

"It's gonna be a bit bigger than this, I think ... just a little bit. Alright!

(Mantas stämmer gitarren.)

"Have we got some beer drinkers out here tonight?"

Publiken: YEAAH!

"You know what this is? ... piss!? ... This comes from where Venom come from, it's called Newcastle Brown Ale, it knocks you on your fuckin' back let me tell you! So ... the guys here tonight wouldn't give me any alcohol for on stage, so eh ... I borught my own! Want a drink?"

(Bjuder publiken.)

"No, I think this is a bit too strong for you guys ... I don't think I should give you a drink ..."

(Mantas stämmer gitarren.)

"That stays here, it's the last one. Now I only have a few left. ... Okey! What the fuck do you mothers wanna hear?"

(Allmänt stoj i publiken. Någon törstig gamäng, envetet: "I want a drink! I want a drink!")

"Well, eh ... we can't play four albums in the space of a two hour show, you know ... But we're gonna do a track for you now, of the Welcome to Hell-album ... this is a track called Poisioned."

Låten spelas.

"Alright! Indeed! Indeed!"

Om man fick önska att en flexisingel följe med som bilaga i Monitor, så vore det en återutgivning av denna sjövilda sjua. Och, till sist: ifall någon gammal rocker-räv i läsekretsen råkade vara på Venom-spelningarna i New York 1986 och "gjorde en Joe Cole", så är jag villig att ge ... öh, typ ... Randy Pipers avgasrör och Rick Allens arm i utbyte mot kassetten.

torsdag 23 december 2010

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste - "Pelle på planetfärd" - till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia. I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från "Tårtan", i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: "Skrot-Nisse och hans vänner".

Bertil Enstöring - enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit - sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock - alkisar i "Tomten berättar" - eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas ("Mutt and Jeff") - alkisar i gamla Bellmanserier - i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: "Jag tror att dom håller på med danstävlingar". Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let's dance - vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på - men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i "ABC-boken" och "Matildas katter". Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har "Das Kapital" i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller "Pelle på planetfärd" själv.

onsdag 22 december 2010

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 1.

I slutet av nittitalet bodde jag i Lund. Lund är en stad med många ansikten - en gång i tiden hade det Sten Bromans pipskägg, nuförtiden verkar det toppas av sältransindränkt bratslick - men det som alltid har varit värt att älska hos Lund är det utrymme som alltid har beretts åt det nördiga och smala. På min tid fanns i staden en gratistidning som hette Monitor. Den var, kan man säja, som Nöjesguiden, fast med kunniga och engagerade skribenter (jag vill minnas att jag själv skrev två artiklar om två filmer som jag fortfarande inte sett).

Häromsistens kom jag att tänka på en artikel i en gammal Monitor, kretsande kring fenomenet mellansnack på konserter, skriven av serietecknaren och knappologen David Liljemark. Jag kände ett starkt behov av att läsa den igen och mejlade därför herr Liljemark. Han hade den inte i digitalt skick, varför jag istället vände mej till min bokhylla och naturligtvis hittade en mapp märkt "Gratistidningar 90-tal".

Med artikelförfattarens goda minne presenteras härmed stora delar av den artikel som jag fnissade glatt åt såväl 1998 som 2010:
Åsikterna går isär likt en öppen gylf när det kommer till mellansnack. Somliga menar på att artisterna inte ska ödsla tid på att dravla tjafs, utan bör koncentrera sig på att uttrycka sig genom sin musik och spela istället.

Och visst, när man hör vissa artisters tafatta försök till att muntligen linda sin publik runt lillfingret blir man mörkrädd i dagsljus: "Ehe ... mår ni bra?", "Har ni kul?" och "Ni är den bästa publik vi nånsin haft!" har hörts kobent viskas in i alltför många mikrofonmembran genom tiderna.

En säker källa har berättat om gamla Bullen-skådisen Robyns bravader på Lollipop för nåt år sen: "Oj! Jag har aldrig spelat för en såhär stor publik förut. Kul att ni kunde komma! Okej, ha det bra! Använd kondom!". Betyg för denna muntliga redovisning: en Carola (inklusive hennes nyutkrystade myling).

I sådana generande stunder, där rödkindssjukan smittar av sig som en löpeld bland alla närvarande, välkomnar man varmt och öppenfamnat de band som har vett att hålla klaffen stängd. Stängd, låst, igensydd och med nyckeln bortkastad i tystnadens träsk; pretentiösa grupper som sprider en atmosfär så belastad av gravallvar och pubertetsångest att man kan stryka skjortor i luften, där ett "tack" är publikfriande och att berätta vad nästa låt heter är att sälja röv totalt.

Vad som borde rendera spöstraff och lite allmän lös tortyr, är när de självgoda banden börjar klaga på att publiken röjer för dåligt. Vilkas fel kan det vara månntro? Det kan väl aldrig vara så att scenartisterna emellanåt har sig själva att skylla, att de spelar för soppig musik?

Har man otur kan det gå som för Stockholms Negrer på P3 Live, då sångaren Michael Alonzo kom att ångra vad han först tiggde om: "Man ... man svänger över till nån ... konstig barkänsla, här ... Det är ingen som stormar scenen, så man får nån sånhär ..." Två tjejer i publiken: "Spela röjigare musik!" Alonzo: "Va?! ... dom vill storma scen ...! (suck) ... va jobbigt ...".

Rätt använt kan mellanprat vara en kolossal stämningsförhöjare som gör kontakten mellan artist och publik så total att allt känns som ett myspysigt pyjamasparty på mjukrosa plyschkuddar. Och inte minst, för oss som lessnat på allt annat än jingeln i Släng dig i brunnen finns det ett enormt underhållningsvärde i de dråpliga grodor och verbala guldkorn man ibland fiskar fram i det barsnackets Klondyke rockestraderna utgör.

(För den som är mer intresserad av dadaistiska ljudpoem, rekommenderas ett besök på närmsta hak där Shane McGowan råkar lira.)

"Monitor, monitor, are you paying attention? Alan Stanley, these are your microphones!" Detta citat är taget från Lou Reeds livedubbel Take No Prisoners från 1978. Utöver att plattan rent rock'n'roll-mässigt är en höjdare där öset står som kastspön i backen, så är den dessutom en grisfest utan motstycke för oss anhängare av mellansnack; vilket här även inbegriper snack i låtarna.

Svadan är omåttlig. Lou orerar, han skojar till det, han skäller ut störiga personer i publiken (som i en rad i Sweet Jane: "those pretty women, man, they never really faint / those villains alwas - SHUT UP YOU! - blink their eyes"), han gnäller på roddare, han svamlar, drar billiga skämt och rötna häppisar, han häcklar kollegor i musiksvängen och uttrycker sin avsky gentemot rockjournalister ("somebody shoot those journalists!"), och så vidare i det oändliga - han är kort sagt pladdrigare än en Åke Strömmer just utsläppt efter en månads vistelse i en sensorisk deprivations-tank.

Paradnumret på skivan är den "spoken word"-version vi bjuds av Mr Reeds gamla monsterhit Walk on the Wild Side, som han bevisligen tröttnat rejält på och fullständigt babblar sönder. När han väl kommit igenom första versen får han för sig att han ska uppdatera pöbeln om vad karaktärerna i låten gör nuförtiden och vad han har för åsikt om dem.

Till exempel får vi veta att Lou inte saknar transvestiten Candy Darling som han inte kände särskilt väl ("I'm such a scam artist"), och att Little Joe "... was an idiot". Längre fram avbryter Lou "do-todoo"-körsångerskorna, för att han ska berätta hur det kom sig att han skrev låten Walk on the Wild Side! Meta vi minns.

Det visar sig bli en lång historia, inte minst som han halkar in på ett otal stickspår och i samma veva hinner med en smärre självbiografi, och tro fan att karln aldrig kommer till ett regelrätt slut. Låten klockar in på 16:53 - och då tonas den ut.

Ja, göbber å kärringer, ska ni bara äga en dubbel med Lou Reed - jag menar förstås en till, för Metal Machine Music hoppas jag att ni redan har - så är det Take No Prisoners. [...]Den goe gôbben Ebbot Lundberg spelade en gång i tiden (innan han vann alla indiefjortisars hjärtan med Soundtrack of Our Lives tralliga popdänga Instant Repeater '99) i en gitarrdominerad orkester som också spelade slaktar-riff med eftertryck, nämligen Union Carbide Productions.

Bland influenserna namnsläpptes då som nu ofta The Stooges, och vem vet, kanske var det Iggy & The Stooges gamla snatter-rika avskedslive Metallic K.O. som inspirerade till Ebbots kanske största stund som publikcharmör?

Carbide var i Förenta Staterna och rockade snickarbyxorna med tillhörande vid-arsle av amerikanarna. På en konsert som sedermera sändes i svensk radio, kläcker Ebbot ur sig följande harang på drygaste göteborgska: "Thank you ... ni e så ecklia ... amerikaner e nog bland det fulaste folk jag vet ... ni e så tjocka, å så äter ni hamburgare å ... de e helt beklämmande. Herregud, vilken samling köttskallar ..." - och sen fyras UCP-klassiker Financial Declaration av som en ljudkanon. Mellansnack of our lives!SLUTKOMMENTAR: ja, som ni märker är texten a) lång (jag citerar bara cirka hälften av originaltexten, som också tar upp Swans, Smog och Venom - band som jag har ett mindre än obefintligt förhållande till) och b) något daterad (Carolas myling Amadeus är väl vid det här laget både vuxendöpt och konfirmerad). Även exemplen vittnar om att tid gått: idag skulle väl Ebbot Lundberg knappast kalla nån annan för tjockis?

Hursomhelst - finns en tanke med den här bloggen är det att vara en stor avstjälpningsplats för populärkulturella obskyriteter för att dessa icke må falla i glömska. Att jag för andra gången publicerar någon annans text är alltså konsekvent i sin inkonsekvens.

tisdag 21 december 2010

Eleve Spanien!

Dessa spalter har tidigare tagit upp den numera utdöda musikgenren anti-Spanien-spanienschlager: den svenska vänstermusikrörelse som skrev hätska nidvisor till Francos diktatur, gjorde det gärna till melodier som luktade sangria. Som en medveten ironisk effekt naturligtvis.

För att det skulle finnas en antispansk spanienschlager krävdes förstås en prospansk spanienschlager. Och prospansk spanienschlager fanns därför att det fanns ett intresse för all den kultur Spanien kunde erbjuda - grisfest, sololja, otrohet - hos den stora massan. En av sextitalets största folkrörelser var förflyttningen från kalla Nord till den garanterade solbrännan på Kanarieholmarna och Mallåkra. Trots att politiska kommissarier hytte med pekfingret fortsatte de oupplysta klasserna att dra till fascistdiktaturen över vintern.

Intresset för den spanska kulturen, äkta eller turistanpassad kan kvitta, ledde till att Svensktoppen invaderades av låtsasspanska. Dansbandet Schytts sjöng ”Hasta la vista”, varje gång Stikkan Anderson var på solsemester kom han hem med Abba-texter om ”Fernando” och ”Hasta mañana”. Släng på lite syntetiska kastanjetter och nåt som vagt påminner om en flamencogitarr och du hade en garanterad hit i sjuttitalets begynnelse.

Störst av dem alla var naturligtvis Sylvia Vrethammars "Eviva España!" (1973), känd inte minst för alla som brukade hänga på restaurang Möllan i Malmö i början av 2000-talet (hade man riktig tur kunde man få se den legendariskt buttre krögaren Sadetin i bolerohatt).

"Eviva España!" är inte den intelligantaste text som skrivits. Av barmhärtighetsskäl låter vi bli att nämna att författaren hette Leif Nilsson. Som så många andra svensktoppslåtar från tiden var det fråga om en översättning, originellt nog från flamländskan. Den belgiska schlagerstjärnan Samantha hade en enorm framgång i hemlandet, så enorm att låtens kompositör Leo Caerts fick skrivkramp för resten av livet. Samantha fick dock se sej snuvad på de internationella framgångarna: i Holland och Tyskland var det holländskan Imca Marinas version som slog, i Skandinavien men också England var det vår egen bossadrottning Vrethammar som fick äran. I England hette dock låten "Y viva España!", för att åtminstone låtsas att upphovsmakarna hade nån orientering i spanskan.

Den svenska titeln lånades från det flamländska originalet, så det är inte den här Leif Nilssons fel att Sylvia sjunger hittepå-ordet "eviva". Resten av texten måste han dock förklaras skyldig till:

Jag har varit på semester i Marbella
och bara tänker och drömmer español
Och mitt hem går mest i rödgult kan man säga,
själv har jag solbrännan som väl är i behåll
På spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till deras temperament


Ifrån väggen tar jag mina kastanjetter
för här ska dansas flamenco, ska ni se
Det ska smattra i parketten
när jag sätter igång en rivig grej med klackarna, olé!
Man struntar väl i gammal töntig pop
för spanska stilen den är bättre opp

Sedan sitter man apatiskt här och deppar
när regnet öser ner och livet går i moll
Kommer på mig att forma mina läppar
till ord som "playa" och "Costa" och "Del Sol"
Med banderillen stadigt i min hand,
jag jagar härmed kylan från vårt land


Vrethammar anade nog inte vad hon skulle utsättas för när hon sjöng in de eldigt enfaldiga raderna. Snälla fascisthatare upplyste henne på gatan att hon var en fascistjävel och ringde hem till henne på nätterna för att understryka det. ”Eviva España” fick strax ny text av protesttrubaduren Ewert Ljusberg, som med livsfarlig härjedalsbas kontrade:

Du har hört om nöd och lidanden i Spanien –
bara snack från nån tokig bolsjevik
Du är glad när du får känna sandens strand igen,
du har aldrig hört ett Francooffers skrik
Vad bryr du dej om våld och politik?
Det var känsligt det där med våld och politik, då på sjuttitalet. Nästan ännu känsligare var det där med musik. Vrethammar hävdade med emfas att det naturligtvis inte var hennes avsikt att hylla Västeuropas grymmaste diktatur, men samtidigt är det svårt att tolka utropet "eviva España!" som något annat än en hyllning.

Även om jag har svårt att respektera folk som ringer hem och skäller ut människor de inte känner för politiska ställningstaganden de inte gjort, så förstår jag nog irritationen i sak. Nån måtta kunde det väl vara med aningslösheten också på Svensktoppen.

måndag 20 december 2010

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:I boken fanns en text som såg ut så här:Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade "Hus är gott, sa Oskar" som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till "Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar".

I flera av de bästa barnböckerna - för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga - härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette "På avigan"). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sej till, det John Cleese kallar en sketchs "inre logik": står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det. Vuxenböcker som rubriceras som "surrealism" är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sej de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända - men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mej nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

lördag 18 december 2010

Ett lumpet personangrepp.

Ibland, väldigt ibland, skriver jag för Malmöeditionen av Fria Tidningen. Jag skriver gärna för tidningar där jag föreslår redaktionen "ett personpåhopp" och får till svar att "det låter bra, gärna med lokal anknytning". Här är en text som gör sej lustig på vår mjällaste ministers bekostnad:När man sysslar med satir och humor och personpåhopp heter det att man inte ska slå neråt. Jag bryter med denna krönika mot regeln och går på migrationsminister Tobias Billström ändå.

Tobias Billström, Malmös man i regeringen, verkar ha järnkoll på lammullströjor. Han vet säkert var man kan hitta prisvärda överrockar. Han ser ut att sköta sin dentalhygien, går nog regelbundet till frisören och jag förutsätter att han luktar fräscht av noga utvald herrparfym.

På sin twitter berättar han att köttbullar och lingon inte är så dumt, och antyder att han föredrar solsken framför regn.

tobiasbillstrom.se får man veta att han tycker om att promenera – gärna på promenadstråket Ribban och gärna på hösten – och att läsa ”en bra bok” över en kopp (gissningsvis bra) te. Inte nog med det: han tycker också om att laga mat, leka med sitt barn, resa utomlands och ”känna dofterna på Gotlands stränder”.

Vidare tycker Billström att ”en bra shoppingrunda i en trevlig affär” inte heller ”är fel!” Vi pratar alltså om en man som föredrar det bra framför det dåliga och det trevliga framför det otrevliga. Billström understryker avslutningsvis att ”när jag får leverera och se resultat, då mår jag bra” och avslutar med ett kraftigt statement: ”Däremot avskyr jag att se saker och ting som bara ligger ogjorda”. Nånstans i något hörn av jorden finns det säkert någon som formligen älskar när inget händer och allt ligger i en orörd röra omkring dem, men Billström lyckas ändå inte framstå som helt originell.

Jag säger inte att Tobias Billström är tråkig. Jag säger bara att ett genomsnittligt stycke träkol antagligen är festligare. Jag säger bara att tanken på att fastna med Tobias Billström i en hiss får mig att längta efter att få lyssna på färg som torkar. Jag säger bara att jag har haft morgontofflor som haft mer spännande saker att berätta om sig själva.

Men what the heck, Billström är minister. Vi ska inte begära av en minister att han ska knalla runt på stadens gator med en öltunna med slang i kopplad till klappkepsen. Hellre en minister med kamrerssjäl och ett kvastskaft stadigt fastopererat i stolgången än en minister som viker papperssvalor av interpellationerna och gör ballongdansen i plenisalen.

Billström har säkert ordning och reda på sina kvitton. Jag förutsätter att han har sina kryddor i bokstavsordning (från Aromat till Örtsalt) och färgkoordinerar småbyxorna i garderoben (från mjölkvita till gräddvita). Jag gissar att han är på plats i riksdagen innan vaktmästaren för att lägga sina papper kant i kant med skrivbordet och leverera dagens äpple till Reinfeldt.

Jag ser framför mig hur Billström varje morgon fyller bröstfickan på sin skjorta: från höger till vänster från Billström sett 1) en kulspetspenna, 2) en kulspetspenna till om den första skulle klicka, 3) en miniräknare om mobilen inte skulle vara laddad trots att han ständigt har laddsladden i ett särskilt fodral i sin attachéväska. Mobilen bär han för övrigt i ett stötsäkert etui i bältet. Förmodar jag.

Så på så sätt är Billström oantastlig. Visserligen betalade han inte tevelicens under tio års tid, men det var ju enligt egen utsago för att ”programmen var så dåliga”. I övrigt verkar han vara en sån som håller reda på papper och rentav diarieför begagnade snytdukar. Och det är naturligtvis utmärkt. En minister bör vara intresserad av papper.

Fast helt sjukt hade det inte varit med en minister som inte bara var intresserad av papper, som inte var så intresserad av papper att han själv börjat prassla när han går. Nån form av personlighet kan ju inte vara förbjudet hos en minister. Kanske är en minister med vilja och passion rentav att föredra framför en minister som får soffan han sitter i att framstå som en större personlighet.

På de bilder där Tobias Billström ler kan man höra hur fotosessionen låtit; hur fotografen ber Billström att le och hur Billström förundrat svarar: ”Le? Hur menar du då? Med munnen liksom?” Man föreställer sig hur fotografen berättat den ena roliga historien efter den andra och hur Billström med rynkad panna avfärdat dem: ”Va? Träffade Bellman en apa? Det fanns väl inga apor i 1700-talets Stockholm heller!”

Tobias Billström är född 1973. Ändå framstår han som en gubbig pojkspoling, en gammal farbror i puberteten, en som lider av lika delar målbrottsnoja och prostatit, en som äter lungmos och dricker Jolt cola, som har både rollator och akne. Vill man vara vänlig kan man kalla honom ”tidlös”.

Jag vet dock inte om jag vill vara vänlig. Tobias Billströms departement handhar de svåraste human-etiska frågorna, ansvarar för de mest komplicerade mänskliga sammanhangen, sätter upp regler för vilka som är välkomna in i stugvärmen, konstruerar den våg i vilken människor ska vägas, skiljer agnar från veten och får från getter.

Kanske tycker jag att det är bättre med en minister som inte bara gillar att leverera och se resultat, utan också bryr sig om vilka resultat han levererar.

fredag 17 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 15: abort.

Jag vet inte om det är förvånande eller fullt logiskt att Ann Ekebergs bok "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomkulturen" (1991) helt plötsligt mynnar ut i ett brandtal mot abort. Det gör den hursomhelst. Ekeberg rabblar den amerikanska kristna högerns vanliga tokargument, beskriver hur foster ser ut som kanderade äpplen och propagerar för att BVC ska ha en särskilt anställd människa för att övertala kvinnor att inte abortera.

De bästa bitarna har jag redan citerat i "Människor som gått till överdrift". Det här stycket uteslöt jag av nån anledning, trots att jag tycker det är så fantastiskt. Det är framför allt den fetstilade slutmeningen jag gillar. Ekeberg tror sej lägga till ytterligare ett argument, men visst är det så att hon redan har sagt precis det genom hela stycket?

Vår attityd till abort har förändrats från att vara ett fruktansvärt kriminellt brott till en laglig företeelse, lika lätt att genomgå som att dra ut en tand. Sverige införde 1975-01-01 den nuvarande abortlagstiftningen. Tidigare gällde i princip att abort var förbjudet. Den nya lagen avsåg att användas i en nödsituation så som vid risk för moderns liv och våldtäkt. I stället har lagen tillämpats så att den lett till ett meningslöst slaktande av oskyldiga, där skälen till att en kvinna söker och får abort kan vara att hon skall på semester, bygga hus, skaffa hund eller dylikt. Abort användes även som preventivmedel.

I och med detta lämnar vi fru Ekeberg med en from förhoppning att hon sitter och filar på en uppföljare (det har ju hänt en del de snart tjugo år som gått). Från och med imorron återgår vi till ordningen, med saker jag själv har skrivit. Då kommer ett osedvanligt lumpet personangrepp på en oskyldig stackars pojke.

torsdag 16 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 14: försvaret (typ).

Det är inte alltid alldeles enkelt att hänga med i de resonemang Ann Ekeberg för i sin fylliga stridsskrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991). I bokens slut kommer hon på nåt vis in på försvaret, som på nåt vis leder henne över till gamla östblocket, som på nåt vis har med rock att göra:

Jag ställer än en gång den väsentliga frågan: Varför frågar sig ingen varför rockmusiken var ’förbjuden’ i östländerna? Rocken hördes naturligtvis över murarna. Förr, när Västberlin hade stor rockkonsert satt den östtyska ungdomen och diggade. Jag tror att militären i östländerna förstod att rocken fördummar och demoraliserar. Pojkarna, de blivande soldaterna, säckar ihop och förlorar försvarsviljan.

Därefter citerar Ekeberg tidningen Värnpliktsnytt, där 50 av 61 tillfrågade popartister berättar att de inte gjort lumpen. Ekeberg: ”De anledningar de uppgav för erhållandet av frisedel, reagerade i varje fall jag mycket starkt på”.

Ovanpå det citerar hon några av de anledningar popartisterna lämnat fram, underförstått de anledningar hon reagerat starkt på. Jan Peter Borger (Treat): ”Jag har ett öra som inte riktigt fungerar som det ska”. Peter Grönwall (Sound of music): ”Får ont i huvudet och sover dåligt vid överansträngning”. Dan Tillberg: ”Sköt upp mönstringen till jag var 21 år. Då hade jag fått en dotter så jag gick bara in och drog upp alla sociala skäl jag kunde komma på. Jag försökte vara så ärlig som möjligt”.

Utifrån dessa utsagor av dessa storstjärnor konkluderar Ekeberg:

Många i de numera fria öststaterna uttrycker sin rädsla över att de kommer att bli överösta av flumkulturen från väst. Jag undrar om vi tillsammans kanske borde börja bygga murar – skyddsmurar!

Visst finns det något motsägelsefullt nånstans i det här resonemanget?

onsdag 15 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 13: musik och satanism.

Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken "Människor som gått till överdrift".

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel "Musik och satanism" särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[...]

Man kan då undra var denna ’kyrka’ får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro – ’sånt händer inte i Sverige’. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. [...]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: - ’HAR NÅGON SETT DETTA BARN?’ eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster ’Jimmy 2 years – missing’ (Jimmy 2 år – saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

tisdag 14 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 12: rockberoendet.

Liksom sjuttitalets tokvänster ibland fick påminna sej om att huvudfienden faktiskt var Kapitalismen, inte f.d. kompisarna i det andra maoistpartiet och inte ens såssarna, får man inte glömma att Ann Ekebergs huvudfiende är Rocken. I sin skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) är det främst den drogskadade Rocken hon går till angrepp mot.

Hon har många skäl att ge sej på Rocken, men två fenomen verkar sticka henne särskilt i ögonen: Rockens inneboende dödsrytm och ungdomarnas uppenbara beroende av Rock. Det där med rytmen kommer man inte ifrån. Inte ens Springsteen passerar nålsögat:

Hur trevlig han än verkar, multimiljardären i jeans, de amerikanska tonåringarnas största kultfigur, så för han ut fel rytm. Expressen (3 juli 1988) skriver mycket om hans kärlek på scen och privat med Patti Scialfa, trots att alla vet att han är gift. Detta är inget föredöme för våra tonåringar. Även om Bruce tidvis har ett bra budskap t ex patriotism och önskar se en förenad amerikansk ungdom, blir allting fel i och med att rytmen är fel. För tar man ett glas kristallklart vatten och häller i en droppe starkt gift, blir hela glaset förgiftat.

Och så har vi alltså detta med ungdomens direkt fysiska behov av Rocken:

Och förresten varför släpar ungdomar runt på ’bergsprängare’ (jättestora bandspelare) om det inte är för deras beroende av musiken? Ja, lite är det förstås för att synas och lite mode men ändå... Apparaterna är tunga!

måndag 13 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 11: Malena Ivarsson.

Det kanske bästa kapitlet i Ann Ekebergs moralpredikan "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) heter "Pornografi" (finns det kapitel i böcker som heter "Pornografi" är det i regel det bästa).

Här går hon som tydligast från allmänt sipp till högerkristet sipp. Vi tar de smaskigaste styckena. Jag lovar, det spelar ingen roll att jag inte orkar skriva ut allt, det blir inte begripligare om man har hela sammanhanget:

Det ligger en fara i, när en hel nation blir översexuell. Inte minst för demokratin. Om människan förleds att locka fram djuriska egenskaper, kan människans medvetande sänkas till ett djurs. Hon tar inte till demokratiska medel vid problemlösning vid en konflikt etc.

Vi hör ibland uttalande typ: - ’Människan är det farligaste djuret.’ Människan är inget djur, för inom henne bor en Gudomlighet. Vi ser att landets skolsköterskor har rätt att skicka våra tonårsflickor till preventivrådgivning för att få P-piller utskrivna, utan att behöva meddela föräldrarna. Preventivrådgivningen svarar inte heller inför någon. Det är som en satanisk överenskommelse mellan staten och den unga kvinnan i vardande. [...]

Fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred protesterade kraftigt mot pornografin. Då beslöt myndigheterna att tvångsundersöka henne trots att hon var fullt frisk. Hon dömdes i två omgångar till sammanlagt två månaders fängelse. Vidare dömdes hon till böter i tre omgångar. Allt detta fast hon kämpade i enlighet med lagen. [...]

Vi måste vända trenden, men det verkar omöjligt när vi har personer som Malena Ivarsson, som ges obegränsat med tid och uppmärksamhet i TV och andra medier. Jag tycker att hon har tagit på sig ’den stora skökans’ mantel för Sverige och arbetar därefter.

En kvinna får vara observant så att hennes feminitet inte sjunker och ersätts av ett ko-medvetande. Det är just vad som hänt fru Ivarsson, tycker jag.


(Jag vill åter passa på att understryka att det är direktciterat. Hoppa inte på mej bara för att ni anser att ord som "feminitet" inte ingår i svenska språket. Och nej, jag har inte heller följt upp stackars fru Larssons vidare öden och äventyr.)

söndag 12 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 10: ungdomstidningar.

Jag är inte säker på att jag nånsin skulle anställa Ann Ekeberg som researcher. Å ena sidan hittar hon obskyra företeelser - dataspel om foster, filmer som "Den blodsugande gatan" - men å andra sidan placerar hon inte alltid in dem i sin rätta kontext.

I boken "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" går hon i ett kapitel igenom "ungdomstidningar". Det är i praktiken två tidningar hon tittat på: Okej ("tidningen utstrålar sadism, förnedring och människoförakt byggt på sex, våld och droger. Dessutom är det ingen lämplig litteratur för våra tonåringar") och Horst Schröders tidning Samurai med japanska samurajserier (1988-92).

Samurai tillhörde på intet sätt det tidiga nittitalets mainstreamkultur: först några år in på decenniet började innerstädernas caféposörer svänga sej familjärt med begreppet "manga".

Men främst faller Ekebergs talang som researcher på det att hon inte alltid drar begripliga slutsatser:

Det finns en uppsjö av nya våldsfixerade serietidningar med namn som man aldrig hört talas om. En av dem är Samurai. I Samurai nummer 5 kan vi på 23 (!) sidor efter varandra se (inte läsa, för här står inte ett ord) grymma samuraiers hatiska ögon, när de håller på att döda varandra. Ofta smygs det in en massa fördomar i serierna. Jag minns att jag reagerade för flera år sedan på att man döpt en båt som smugglade knark till ”Nirvana”. Ingen kan direkt påstå att serietidningen gjort reklam för narkotika. Men ändå är det just precis vad den gjort. På det subtila planet föreslår man narkotika som ett medel till nirvana och lycka – vilket naturligtvis aldrig kan uppnås. Tvärtom!

lördag 11 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 9: fosterspelen.

Ann Ekeberg introducerar själv sin bevara-oss-från-rocken-och-all-annan-modern-ungdomskulturskrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991):

Följande provkarta på kulturen, eller rättare ickekulturen, är några exempel på vad ungdomen idag erbjuds.

Därefter går hon metodiskt igenom allt det som den stackars ungdomens utsätts för: The Beatles, Alice Cooper, knarkreklam (syftande på T-shirts med texter som ”Enjoy CoCaine” och ”MaRijuana”), subliminala budskap på cigarettpaket ("kan läsaren svara på följande? Varför har cigarettmärket ’Camel’ en dromedar på sitt paket och inte, som det rimligen borde vara, en kamel?”) och baklängesbudskap på Led Zeppelinplattor.

Ett kapitel heter - så klart - "TV- och dataspel". Ur det saxar vi:

Vad sägs om följande? Du kommer åkande i hög fart. I spelets kikarsikte väljer du en av tre fotgängare. Högsta poäng och frispel (!) får du om du kör över en gravid kvinna med motorcykel, så att hon spricker upp. Hon kastar sitt foster på marken och samtidigt hörs ett autentiskt dödsskrik. Jodå, spelen finns i Sverige intygar flera tonåringar. Dessa spel kan ungdomar prova på i s k flipperhallar och andra lågvibrerande lokaler.

(Jag har sagt det förut och jag säjer det igen: vill man läsa de riktigt horribla påståenden som Ann Ekeberg gör, införskaffar man lämpligen boken "Människor som gått till överdrift". Då får man också en hel del info om Ricky Bruch, Anita Lindblom och Lou Reeds föräldrar.)

fredag 10 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 8: Uppenbarelseboken.

Så öppnar vi det kapitel i Ann Ekebergs anti-rock-och-det-mesta-annat-pamflett "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" som, lite oväntat, heter "Musik och Uppenbarelseboken" (det föregås bl.a. av de braskande kapitelrubrikerna "Musik och satanism" och "Musik och sex").

I det något fragmentariska kapitlet går Ann Ekeberg igenom olika domedagsprofetiska verser ur den hallucinatoriska sista bibelboken och bevisar att Rocken är ett varsel om att Harmagedon är obehagligt nära:

8. ’De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons.’

Här ger Uppenbarelseboken ännu en mycket tydlig indikation om vilka det handlar. Jag tycker det är osmakligt med popvärldens alla välkryllade ’stjärtgossar’ som t ex Europe. De kastar med håret som ’töser’. Flera artister klär dessutom ut sig till kvinnor, plockar ögonbrynen och sminkar sig. Vilket mansideal får våra unga män? [...]

Boy George sa när han mottog en Grammy Award:
’Tack Amerika. Du har bra smak, stil och du känner igen en bra drag queen när du ser en.’ Att bära långt hår som kvinnor, ser vi vara snarare en regel än undantag bland rockmusikerna. Och än en gång ser vi att det är The Beatles som tagit initiativet.

Andligt sett och enligt traditionen är det bara den man, som uppnått Gudsgemenskap, som får bära långt hår som kvinnor, t ex Jesus.

torsdag 9 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 7: den okristna rocken.

Jag är tvåbarnsfar och frilansande diversearbetare inom kulturbranschen. Jag har inte tid att skriva något vettigt och insiktsfullt. Det är därför jag ägnar halva december åt att citera Ann Ekeberg istället. Hon hade tid att skriva nåt vettigt och insiktsfullt. Dessvärre tog hon sej inte den.

För nytillkomna läsare är hon alltså tanten bakom den lätt kulturfientliga skriften "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen". Främst ägnar sej Ekeberg åt att förklara hur genomvidrig Rocken är (som bevis anför hon bl.a. hur svårt det varit för henne att hitta någon som vill följa med på en Ozzy Osbourne-konsert). Alla hennes argument för Rockens vidrighet är inte övertygande. Om Kiss skriver hon:

Deras fantasi är fantastisk, men knappast inspirerande. Gene Simmons brukar också leka ’eldslukare’ vilket har fått till följd att flera fans har fått brännskador, när de imiterat sin idol.

Hon fortsätter sen, som alltid utan att riktigt hämta andan:

Står läsaren ut med mer? I så fall fortsätter vi med Alice Cooper, den groteske amerikanen från Arizona. Hans riktiga namn är Vincent Furnier. Han har tagit namnet Alice, som ju är ett kvinnonamn, från en 1600-talshäxa, vars inkarnation han säger sig vara.

Alice Cooper kan hänga och halshugga sig på ett mycket naturtroget sätt bl a genom spegeleffekter. Den giljotin han använder är en mycket invecklad mekanisk apparat. Tricket är dock inget nytt. Det har utförts redan för 40-50 år sedan. Som dotter till en ’frilansande’ illusionist, måste jag säga, att det är osmakligt att använda sina färdigheter i magins konst på detta sätt.

Sen kommer Ekeberg till en lång redogörelse för samtal hon tydligen brukar ha med sina elever (det mest skrämmande med den här boken är naturligtvis att Ekeberg verkar ha erhållit lön som lärare). Samtalet Ekeberg-eleverna emellan har tydligen - i en anda från inkvisitionens dagar - handlat om huruvida Alice Cooper är kristen (som han säjer) eller satanist (som Ann Ekeberg säjer):

Låt oss analysera vad han gör, sjunger och säger. Vi ger honom poäng.

Först får jag då alltid höra: ’Han bär ett kors.’ – ’Det är rättvänt’, tillägger någon.

OK, säger jag, då får han ett poäng för att han är kristen. Jag fortsätter:

- ’Ett av Coopers standardskämt är att tala om att Barnen i svältande länder har sina stora magar, för att de äter så mycket när fotograferna inte ser det. Skulle en kristen säga så? frågar jag. Det tycker ingen. Då får han ett poäng för att han är ondskefull.

Så kan man fortsätta. En gång kom vi fram till att hans mörka sida ’vann’ med 16-1.

onsdag 8 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 6: Jesu kamelkiss.

1987 års julkalender hette "Marias barn". Enligt uppgift var arbetstiteln "Fader okänd", vilket av respekt gentemot de troende ändrades. Serien berättade alltså om den lille snickargossen. Det gjordes till tecknade stillbilder.

Det var nog ingen särskilt festlig serie. Ulla Sjöblom läste säkert engagerat, Bengt Arne Runnerströms bilder var säkert vackra, storyn är som bekant den största som nånsin berättats. Ändå minns jag främst frestelsen att gnaga av sej armen och slänga den i bildröret.

Påtryckningarna från kristenheten hade drivit fram projektet. Det är ju ändå för att Jesus (eventuellt) föddes den 25 december som vi firar jul den 24 december! Efter att serien sänts blev påstötarna färre. Inte för att någon fått sitt lystmäte stillat, utan för att den andliga världen slutligen fått bekräftat för sej att SVT var ogudaktiga.

Den lite lätt överreagerande specialläraren Ann Ekeberg tillhörde de som först tryckte på, sen stängde av. I sin, typ, bok "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" förklarar hon varför den hett efterlängtade serien inte fann nåd hos henne:

I flera år har landets kristna bett om en religiös adventskalender. Detta kan knappast upplevas som för mycket begärt, då orsaken till att vi firar jul över huvud taget faktiskt är religiös. Julen 1987 slängde man åt de kristna, vad man tyckte skulle passa dem. Ett obehagligare program får man leta efter.

Dels var det mycket dåligt och tråkigt rent bildmässigt. Meningen var att serien skulle vara både tecknad och verklig. Så ibland, för det mesta, vad (!) det trista bilder som varvades med en levande fot eller en spann sand. De heliga vi läser om i julevangeliet var groteska och fult framställda. Istället för Maria Bebådelse framgick det klart i adventskalendern, att Maria blev våldtagen.

Några vänner berättade, eftersom vi själva fick sluta att titta på programmen, att man badade Jesus i kamelkiss, och att Jesus flirtade med ena ögat, när han hängde på korset o s v. På denna vägen fortsatte skändningen av Jesus och julens budskap ända fram till julafton. Här visade TV-producenterna vad man har för respekt för landets kristna, och vilken syn de själva har på religionen. Det hade varit bättre att visa Barnen några tomtar.


Jag har försökt i arton år att förtränga den där kalendern, men Ekeberg lyckas faktiskt med konststycket att göra mej lite nyfiken (tro det eller ej, men SVT har inte släppt den på dvd). Badar Jesus i kamelkiss? Det verkar ju ... intressant.

tisdag 7 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 5: elaka känslor.

Ni börjar fatta konceptet för den här serien va? Jag saxar lite ur den lätt överhettade skriften "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) av den lätt överhettade specialläraren Ann Ekeberg, och tar åt mej äran för de hånskratt ni upphäver framför skärmarna. Idag ur kapitlet "Musik och sex", där Ekeberg ondgör sej över David Bowie:

Hans drogmissbruk har varit (är?) välkänt. David Bowie uttalar sig i Rolling Stone (12 februari 1976):

’Rock and roll har alltid varit djävulens musik. Den kan mycket väl frambringa en mycket elak känsla i väst’.

Ja, David Bowie som är djupt involverad vet vad han talar om. Denna ’elaka känsla’ får vår civilisation på knä. I sången och videon ’It´s time we should be going’ (Det är tid för oss att gå) framställer han sig som en fallen ängel. Det behövs allt värre retningar för att skapa spänning.

måndag 6 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 4: Simon & Garfunkel.

I en scen i Cameron Crowes lysande "Almost famous" (43:e bästa filmen nånsin) förklarar mamman till den överbeskyddade huvudpersonen kopplingarna mellan rock och droger. Av alla tänkbara hedonistisk-dekadenta plattor hon skulle kunna plocka fram ur den popfrälste sonens samling väljer hon Simon & Garfunkels "Bookends". Hon pekar på snälle Arts och rare Pauls ögon och väser: "Drugs!"

Det var ett skämt för Cameron Crowe. Art och Paul var inte riktigt de som kastade snus i taket på högstadiet. För Ann Ekeberg - Sveriges svar på Tipper Gore, dessbättre utan nåt som helst inflytande - är skämtet långt borta. I sin iver att avfärda allt kulturellt som hon inte förstår, hugger hon i boken "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) också huvudena av mjukrockens fanbärare.

En närläsning av "Bridge over troubled water" visar sej nämligen vara rena rama knarkpropaganden:

Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen – lyssnaren och knarklangaren. [...]

Läsaren kanske tycker det låter absurt, men låt oss uttyda ’I’, som droglangaren, för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut. [...]

Det är dock en lång vers mellan vers två och tre – ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta. I sista versen har drogen börjat verka. [...]

Han (=I, droglangaren) lovar att finnas där, när trippen är över, med nya droger för att stilla abstinensbesvärens upprörda vatten.


Tycker ni att Ann Ekebergs texter innehåller anglicismer så beror det antagligen på att hon översatt sina åsikter från amerikanska propagandaskrifter. Tycker ni att det hon skriver bitvis är vansinnigt så har det nog också sina orsaker.

(Och som vanligt: vill ni ta del av Ekebergs riktigt märkliga utsagor gör ni bäst i att införskaffa "Människor som gått till överdrift".)

söndag 5 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 3: The Beatles.


Den bästa boken i genren människor-som-oroar-sej-för-ungdomskulturens-destruktiva-inflytande-lite-väl-mycket-i-förhållande-till-sin-egen-förståelse-för-densamma-stridsskrifter är, åtminstone på svenska, Ann Ekebergs "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991). (Andra klassiker i genren är för övrigt Allan Rubins antihaschböcker, Thomas Arnroths tokkristna "Dina harpors buller" och rollspelspamfletten "De övergivnas armé".)

Jag vill än en gång understryka att vill man läsa de allra saftigaste citaten så måste man beställa boken från Ekeberg själv. Vill man istället stödja någon med lite liberalare syn på populärkultur så kan man köpa min bok "Människor som gått till överdrift".

De bara ganska saftiga bitarna kör vi här på bloggen, fram till julafton eller fram till att vi inte riktigt pallar mer. Idag ur kapitlet "Musiken och drogerna":

Det finns nog ingen som betvivlar the Beatles inflytande på vår civilisation. De var och är världsberömda – till och med adlade. Sanningen är mindre vacker: the Beatles blev de största drogprofeterna genom tiderna och det var de som presenterade och ’legaliserade’ hallucinogena droger bland tonåringar över hela världen. [...]

I ’Hey Jude’ kan vi se hur The Beatles föreslår droger som flyktvägen från smärta. ’Jude’ kan här stå för Judas, som förrådde Jesus under förespegling att han var Jesus vän. Här ser vi likheten med heroin som ’Hey Jude’ syftar på. Det kan också se ut som en vän, en hjälp innan det förråder och lurar missbrukaren till kanske livslångt slaveri eller död.

I stroferna ’Go and get her’ (Gå och skaffa henne) och ”Let her into your heart” (Låt henne komma in i hjärtat) står ”her” (henne) för drogen. ’Heart’ är naturligtvis hjärtat som pumpar ut det drogladdade blodet runt i kroppen så ’you can start to make it better’ (du kan börja göra det bättre).

Vi får också lugnande veta ’Don´t be afraid’ (Var inte rädd), ’The moment you let her under your skin, (sic!) you begin to make it better’ (I det ögonblicket du släpper in ’henne’ under ditt skinn börjar du må bättre) talar väl för sig själv. Det handlar om en injicering.

I tredje versen uppmanas lyssnaren att göra om injektionen varje gång man känner smärta, med andra ord när man upplever abstinensbesvärens helvete, ’...anytime you feel the pain, Hey Jude – refrain’ (varje gång du känner smärtan, Hey Jude – ta om det). Vi får också uppmaningen att ta det försiktigt ’don´t take it bad’ (ta det inte dåligt) – en snedtändning bör undvikas.

Mot slutet av sången hör man en röst skrika på ’Mamma!’ ett rop på hjälp från heroinets fasor. I bakgrunden hör vi också ett vansinnesskrik och kören uppmanar ’you gotta break it’ (du måste bryta det), ’you know you can make it’ (du vet att du klarar det) och ’don´t go back’ (gå inte tillbaka) med andra ord. – Håll dig ren! vilket naturligtvis i detta subliminala sammanhang, inte kan ses som någon antidrogpropaganda utan tvärtom!

lördag 4 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 2: musiken.

Ann Ekeberg heter en kvinna som säkert vill väl. Ja, vad hon vill idag har jag ingen aning om, men 1991 var hon i alla fall väldigt inne på att förbjuda all form av kultur som inte innehöll symfoniorkestrar och otvetydiga kristna budskap. Då gav hon ut den seriealbumsstora skriften "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen". Det är en udda skrift.

De allra bästa citaten finns samlade i "Människor som gått till överdrift". De näst bästa citaten ges här på bloggen, som luckor i en kalender fram till julafton (eller tills jag tröttnar och får nåt viktigare att göra). Idag ur kapitlet "Musiken":

Varje gång jag har talat inför en grupp ungdomar om musik och livsstilar, har jag roat mig med att ställa följande fråga:

- ’Hur skulle vårt samhälle bli/ se ut om det från och med NU bara spelades klassisk musik?’

Först säger de alltid: ’Det skulle aldrig gå!’ Så förklarar jag, att det är ett tankeexperiment och vi låtsas, att det inte finns en enda disharmonisk skiva kvar på planeten. Överallt där man tidigare hört rock och dunkande discomusik, strömmar nu Wagner, Strauss, Beethoven och Skrjabin ut. Varje gång och det slår aldrig fel, säger ungdomarna först att knarket skulle försvinna. Sedan upplyser de mig att misshandel och mobbing skulle upphöra och så fortsätter de att räkna upp den ena positiva saken efter den andra.

En enda gång har jag hört något negativt. Det var en flicka som menade att folk skulle bli snobbiga. Men det visade sig att hon menade välklädda!

- Varför lyssnar ni då på den här musiken, om det blir så positivt utan den? frågar jag.

Då brukar de se ut som fågelholkar i ansiktena – för de har ju själva dragit slutsatsen. Den musik som de manipulerats att tro är deras egen, och som de inte kan leva utan. De börjar förstå och kanske någon utbrister både besviket och förargat: - ’Vi har blivit lurade!’

fredag 3 december 2010

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 1: "vidrio".

1991 gav en fritänkare vid namn Ann Ekeberg ut boken "För Sverige - på tiden: en exosé över ungdomskulturen", understödd av LaRoucherörelsen. Det är fantastisk läsning för den som gillar felstavade, kulturfientliga och illa underbyggda konspirationsteorier ur högerkristet perspektiv. Vill man lägga 170 spänn rakt ner i fickan på Ekeberg själv går det bra, annars har jag rekapitulerat det viktigaste i "Människor som gått till överdrift".

Eftersom hela Ekebergs bok är en guldgruva blev ett gäng citatklimpar över. Ur kapitlet "Film och video" (där Ekeberg myntar begreppet "vidrio") saxar vi följande:

Vad sägs om en kort rundresa i videoträsket? Här kommer första filmen. Håll i er nu! En man har samlag med tre kvinnor. Den första älskar han med på ’vanligt’ sätt. När det är klart skär han upp henne så att hennes underliv väller ut i en blodig massa. Den andra kvinnan älskar han med bakifrån. Sedan skär han huvudet av henne. Den sista kvinnan dödar han inte, utan skär ut hennes öga och har samlag med henne i ögat. Det hörs inga skrik. Inte ett ljud – utan allt utspelar sig till tonerna av Vivaldi.

Vi talar om och hör mycket talas om miljöförstöring idag. Högsta graden av miljöförstöring och förgiftning av allas våra sinnen, är dessa videofilmer typ 'Den blodsugande gatan'. [...]

En film, som spräckte alla tidigare kassasuccéer i Amerika, visade hur man våldtar en treåring. Filmen finns på video i Sverige. Detta är allvarligt, för den som precis blivit instruerad hur man våldtar en treåring, kanske har lust att prova... Politikerna bör ta sitt ansvar i denna fråga. Det är inte Mamma Nilsson eller Pappa Svenssons uppgift att rensa upp i videoträsket. Naturligtvis skall de ta sitt ansvar. Man skall heller inte tro att videoträsket sanerar sig själv... [...]

Vi måste ha censur, men inte en ’låtsas-censur’, utan en kraftig och mycket sträng förhandsgranskning innan filmen släpps på marknaden.


(Och för att förekomma besserwissarna: all stavning och interpunktion är direktciterad. Ekeberg jobbade, efter vad jag förstår, som lärare under tiden då boken släpptes. Detta berättat apropå ingenting.)

torsdag 2 december 2010

Soptunneungar.

Åttitalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev - i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna - ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen. Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken "Människor som gått till överdrift"). När hon inte förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för "den stora skökan", ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar "Barn", liksom "Livet", med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar - "Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran" - och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrien, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var - Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus. Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mej att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säja vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

onsdag 1 december 2010

Försenat efterord.

Orkar ni med ett inlägg till apropå boken "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev"? Motfråga: har ni nånting att säja till om?

Det händer mej så gott som varje gång jag skrivit nåt, levererat det och lagt det till handlingarna, att jag hittar eller kommer på det jag borde ha skrivit. Jag är därvidlag i gott sällskap; en tid efter att Billy Wilder haft premiär på sin geniala film "The Apartment" kom han på att Jack Lemmon i huvudrollen borde ha haft ett lyte, vilket skulle göra honom ännu mer likeable trots att han handlar moraliskt tveksamt.

Boken "Proggiga barnböcker" borde ha avslutats med några rader av en figur som väl ändå får säjas vara en auktoritet på området barnlitteratur: I en artikel signerad Astrid Lindgren, "Litet samtal med blivande barnboksförfattare" (troligen skriven 1971), hittar jag, nu när min bok väl är ute i handeln, de perfekta slutraderna.

Lindgren gör sej till att börja med förvånansvärt lustig över sina yngre radikala kollegor:

Tag en frånskild mamma, om möjligt rörmokare, atomfysiker går för all del också bra, huvudsaken är att hon inte "syr" eller "är rar", blanda rörmokarmamman med ett par delar lortvatten och ett par delar luftförorening, några delar världssvält och några delar föräldraförtryck och lärarterror, rör ner ett par klimpar rasmotsättning och ett par klimpar könsdiskriminering och strö sen över duktigt med samlag och knark, så har du en stark och bra stuvning som skulle få Zacharias Topelius att verkligen spritta till, om han fick smaka den.

Här anar man en viss irritation hos en författare, som gärna uppehöll sej vid köttbulletrillande korvsmörgåsbredande hemmamammor och som nog kände sej ifrågasatt av de unga radikalerna (berömd är bl.a. den marxistiska analysen av "Emil i Lönneberga"-filmen i tidskriften Ord & Bild där Emil beskylldes för att vara "agrarkapitalist").

Faktum är att hela Sveriges Astrid nog också påverkades av de progressiva vindarna under sjuttitalet: i "Bröderna Lejonhjärta" (1973) finns kopplingar till de av västvänstern så omhuldade gerillarörelserna i tredje världen, i "Madicken och Junibackens Pims" (1976) kompliceras klassamhället när den välbärgade Madicken konfronteras med Lus-Mia och lillasystern Matti, när fru Nilsson försöker sälja sin kropp till vetenskapen sen maken supit bort pengarna och när sotaren stövlar in på borgmästarinnans skitförnäma bal sen pigan Alva inte fått nån kavaljer.

Men icke desto mindre lydde hon, konsekvent genom en unik författargärning, sina egna avslutande råd från artikeln "Litet samtal med en blivande barnboksförfattare":

Frihet önskar jag dig och alla andra barnboksförfattare, den frihet som en vuxenförfattare självklart har, att skriva om vad han vill hur han vill. Vill du skriva en skakande bok för barn om hur svårt och omöjligt det är att vara människa i vår värld, så ska du ha rätt att göra det. Vill du skriva om rasförtryck och klasskamp, så ska du ha rätt att göra det. Och om du bara vill skriva en dikt om en blommande ö i skärgårdens famn, så ska du faktiskt ha rätt att göra det utan att nödvändigtvis behöva tänka: Vad finns det nu för ord som rimmar på lortvatten och oljeutsläpp? Kort sagt: Frihet! Ty utan frihet slokar diktens blomma var den än växer.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Därför borde jag ha snott det.

tisdag 30 november 2010

Hemma hos Nancy och Ronald.

"Så mysigt vi har det, Ron."
"Visst har vi, Nan."
"Jättemysigt."
"Supermysigt."
"Perfekt för att lägg tarotkort om hela jordens framtid."
"Perfekt för att planera ett rymdkrig."
"Verkligen jätteperfekt. Jag kastar nog av mej skorna lite spontant och sätter mej i lotusställning här i den storblommiga fåtöljen."
"Gör du det, Nan. Själv ska jag gå och ösa några miljoner dollar över fascistiska gerillor i Centralamerika."

Avdelningen Tidskrifter Jag Inte Prenumererar På (Men Ändå Har Synpunkter På).

Min främsta invändning här är förstås att Mosesson avviker lite väl mycket från ämnet. Okej för skådespeleri - det är säkert spännande att läsa hur man kan kombinera skådespelarbanan och kattintresset - men hundar får han väl prata om i tidskriften Hundliv? Det här känns alldeles för allmänt för en nischtidskrift.

Men där klösbrädeartikeln blir man lite sugen på.

måndag 29 november 2010

Medieintern kritikkritik.

Johan Croneman minns jag som en läsvärd filmkritiker i tidningen Nöjesguiden. Nu vet jag inte riktigt. Han skriver i DN med allt vad därtill kommer - hyllningar från den kulturella övre medelklassen och Bonnierinstiftade priser - men jag vet inte om jag tycker kritik är samma sak som att vara kritisk. Är en gammal avskedad Kockumsarbetare som sitter och gnäller över elvaölen på Lorensborgs pizzeria en kritiker?

Nu har han skrivit en krönika om SVT:s humorsajt SVT Humor. Jag kan vara skeptisk till den för att jag inte riktigt begriper vad han vill ha sagt. Det kan vara mitt fel, det kan vara Cronemans.

Det börjar redan när han kallar "Grotesco" för "gruppen som skall stå för det breda roliga för tillfället". Man kan tycka si eller så om Grotesco - jag tillhör fanbasen - men kallar man deras tilltal för "brett" så har man en mycket exklusiv smak. Att ett program samlar många tittare - vilket Grotesco inte gjorde, åtminstone inte innan den oväntade Tingeling-hitten i Melodifestivalen - är inte samma sak som att humorn är bred.

Grotesco är ett av ytterst få humorprogram som vågar vara smala, nördiga, interna, som förutsätter förkunskaper hos tittarna, som slår sönder formen och bygger upp den associativt på nytt - till formen blott jämförbart med Klungans geniförklarade men osedda "Ingen bor i skogen" som Croneman lyfter fram som Det Goda Exemplet (även om inte heller de, surprise surprise, är roliga på det sättet Croneman tycker man ska vara rolig på).

Croneman verkar obekväm med att medelklassmänniskorna i Grotesco gör skämt på "svennens" bekostnad. Klassperspektivet är inte ointressant, men hade Croneman tittat noggrannare hade han också sett spår av självironi: när Henrik Dorsin som svennen väljer bästa "garvfilm" tar han Parlamentet. Där en viss Henrik Dorsin skördat stora framgångar.

Men det största frågetecknet i Cronemans krönika gäller hans stycken om "Evelyns dagbok", små sketcher om misslyckad dejting som specialproducerats för nätet. Croneman säger sig "förgäves försökt få ett efternamn på" huvudpersonen Evelyn.

Jag googlade: "Evelyn komiker". Den första träffen, och de nio övriga på sidan, gav "Evelyn Mok". Evelyn Mok är också, det kanske något udda, namnet på kvinnan som gör dagböckerna.

Så avslutningsvis den något tarvliga frågan: har de inte Google på DN?

söndag 28 november 2010

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

I min bok "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns - mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen "Svenska Bilder" (och som övervägde att ge filmen "Äppelkriget" titeln "Svenska jord"): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn "Spader, Madame!"

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling "Solen lyser på havet blå", ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna. Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

- Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)
Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med "välhängt bakdelskött".* Beppe Wolgers "Förtrollningar" är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i "Förtrollningar" är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

- Vet du vad ett fängelse är?

- Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

- Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom - inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

- Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn - jag förstår honom.
* de fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv - troligen inspirationskällor till Sven Wernströms "Trälarna"-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).* "Det kan hända!" är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.* "Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna" är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, "Herkules Jonssons storverk". Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare - Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) - utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna). Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis "Mummel - en ny människa" tar jag upp i "Proggiga barnböcker". Jag behöver väl inte argumentera för varför. * "Kalle går ut" är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.) Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).Storyn - Kalle klär på sej bl.a. pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply - rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bl.a. en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.