fredag 27 februari 2009

Han lever!

”Z” (1969) är en av de bästa politiska filmer jag sett. Troligen för att den a) väljer komedin som form och b) anonymiserar alla autentiska förebilder. Vi vet att regissören Costa-Gavras och kompositören Theodorakis var greker, och vi anar general Papadopoulos militärjunta mellan raderna, liksom Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Orwells 1984. Dessutom annonserar inledningstexten att ”varje likhet med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är ingen slump. Den är avsiktlig.”

Filmen utspelar sej dock i ett icke namngivet land där folk pratar franska. Hittepå-namnen på människor och partier gör filmen till ett tidlöst dokument om förtryckets taktik och mekanismer.

”Z” är historien om hur polis och militär i en skendemokrati hetsar pöbeln att döda oppositionsledaren. Det är svettig paranoia och komplicerad konspirationsteori. Det är framprovocerat våld, arrangerade självmord och ett samhälle där den fysiskt starke formulerar sanningen. Trust no one. Diktatur är demokrati.

Det är en film som upprör. Och inte fan blir jag mindre upprörd för att Costa-Gavras använder farsen som form. Tvärtom. Att man inte ska skoja om det fruktansvärda är som bekant nåt de präktiga hävdar för att själva framstå som mer engagerade. Hellre lägga huvet på sned och säja ”usch så hemskt” och se till att alla ser ens krokodiltårar.

Filmens komiska höjdpunkt – om man nu går med på att tragik är komiskt – kommer i eftertexterna. Skämtet – som naturligtvis hade varit ännu roligare om det inte varit på allvar – har Costa-Gavras snott rakt av från Papadopoulos. Punkt för punkt listas allt som grekjuntan passade på att förbjuda:

* långt hår
* kort-kort
* Sofokles
* Tolstoj
* Mark Twain
* Euripides
* att krossa glas på ryskt vis
* strejk
* Aischylos
* Aristofanes
* Nationalencyklopedin
* Ionesco
* Sartre
* Beatles
* Albee
* Pinter
* tryckfrihet
* sociologi
* Beckett
* den homosexuelle Sokrates
* Dostojevskij
* Gorkij
* "Vem är vem?"
* modern musik
* populär musik
* modern matematik
* bokstaven Z - som på grekiska betyder "han lever"

Så skar den fascistiska juntan bort inte bara den västerländska civilisationen, utan också den egna stolta kulturhistorien. Filosofin, dramatiken och epiken raderades ut ur skolböckerna och beslagtogs från biblioteken. Så var det år 0 på nytt och människan hade aldrig lärt sig tänka.

Ikväll går vi alla ut och krossar glas på ryskt vis, läser högt ur Vem är vem? och trallar Ob-la-di-ob-la-da för att manifestera vår rätt att tänka fritt och att skratta åt det läskiga.


På bilden: en glad fascist.

torsdag 26 februari 2009

Tysksnusk.

Vi flyttade till nytt hem för två månader sen, så med andra ord stod jag idag och tömde några flyttlådor. Glad som en speleman blev jag när jag hittade följande cd-omslag:Min tyska är rostig, för att inte säja igenrostad, men jag kan tillräckligt för att förstå att detta är det musikaliska mötet mellan Ole Söltoft och Johnny Bode på ett bayerskt operationsbord. Frejdig umpa-umpaporr när den är som mest frigjort orakad.

Må så vara att "In einer Gletcherspalte" ("I en glaciärspricka") eller "Ich bin ein Imker und suche Beinen" ("Jag är en biodlare och söker bina") inte låter så väldigt vågat, men ställda bredvid titlar som "Wenn der Busen meiner Frau" ("När brösten på min fru"), "Die Stripperin von Hinternsee" ("Strippan från Hinternsee/ baksjön")och "Leck mich am Arsch, Marie" (som jag knappt törs översätta) sätter de onekligen igång associationerna.

Jag har aldrig hört låtarna eftersom jag aldrig ägt själva cd:n. Omslaget stal jag nämligen - och här kommer den roligaste poängen i det här inlägget - på IKEA. Den stod liksom bara och väntade på mej i nån Billy-hylla i ett exempelhem. Ni förstår det roliga va? Folkhemska möbelkrängaren skyltar med germanska slipprigheter!

Vilket är märkligt, eftersom jag förutsätter att Kamprad kan sin tyska.

onsdag 25 februari 2009

Människor som gått till överdrift: Tito Beltran.

Under våren 2008 hölls ett medialt uppmärksammat mål mot Tito Beltran i Ystad. Han stod anklagad för att ha förgripit sej på skådespelerskan Maria Lundqvists barnflicka under Robert Wells Rhapsody in Rock-turné 1999. Historien präglades av att vara bisarr, bedrövlig och integritetskränkande för alla inblandade.

Maria Lundqvist – som luktat på barnflickans trosor – fick av åklagaren frågan om hon verkligen kunde identifiera spermadoft. Tito Beltran fick sjunga ett stycke av den grabbigt hånande sång dirigenten Anders Berglund lattjat ihop under turnén: ”Du kåte chilenare” (mel. Du svarte zigenare). Carola vittnade om att hon suttit och bett tillsammans med barnflickan när det begav sej, men kunde inte riktigt minnas varför.

Och hela tiden satt Tito Beltrans fru i publiken och såg ut att hellre ha suttit nån annanstans.

Våldtäkter är nu inget att skämta om – tänk på det, Anders Berglund! – och vi lämnar därmed det ämnet.

Det finns dock mer att säja om Tito Beltran och hans kriminella förflutna. Att han har höga tankar om sej själv bekräftas bl.a. av hans uttalade bitterhet att inte tituleras ”den fjärde tenoren”, men skulle det vara straffbart hade t.ex. Kungliga Dramatiska teatern fått börja hyra in dockteaterensembler.

Beltrans specialnisch inom brottsligheten är istället fordonsrelaterade förbrytelser. Den lillstora operadivan tenderar att drabbas av s.k. road rage. Bilar är för Tito vad skynket är för tjuren och vad den som påstår att Christer Pettersson mördade Palme är för Leif GW Persson.

Den här texten har en fortsättning. Den går att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den kommer i handeln i april 2010.Bilden visar Beltran, gömd under ett paraply, visande på en vägkarta hur han kört, för några mycket intresserade människor.

tisdag 24 februari 2009

Kollegieblogg.

Det finns människor omkring mej som påstår att den här bloggen är smal. Själv tycker jag den är påfallande bred, eftersom jag skriver lika mycket om nöjesgubbar från sextitalet som nöjesgubbar från sjuttitalet. Hursomhelst är den betydligt bredare än bloggkollegan Men who look like old lesbians, som samlar bilder på - män som ser ut som gamla flator.

Och jag vill nog hävda att jag också har ett bredare anslag än den mäkta läsvärda Världshistoriens 101 bästa judar, som listar - världshistoriens 101 bästa judar. Inte nog med att den är välskriven och initierad, det är dessutom på tiden att någon med mycket fritid tar sej an att en gång för alla slå fast vilka semiter som är de bästa. Det har de ju själva bråkat om sen Abrahams tid, så det är väl egentligen bäst att låta några gojim avgöra.

Och Katastrofala omslag - som samlar bilder på katastrofala omslag - förutsätter jag att ni redan läser. Om inte: låt er inte avskräckas av att mannen bakom kallar sej nåt så studentikost som "Herr Dryck" och har en hang-up på att byta bakgrundsfärg på bloggen. Texterna är ännu festligare än omslagen. Och omslagen är nästan lika festliga som texterna.

måndag 23 februari 2009

Proggiga barnplattor del 5: Rockormen.

Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna "Tjuveriaktiebolaget" eller "Lev hårt-dö ung" - men också "Sune, får jag knäppa din blazer?"

Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.

Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl. Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte "detta lär kommunismen" var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.

Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får säjas vara klassiker: "Livet är en fest" och "Barn av vår tid" är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på "Rövarkungens ö" låter som bleka pjäslåtar), "Kåldolmar & kalsipper" ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.

Nationalteaterns kanske största satsning, rockmusikalen "Rockormen" om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.

Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin "Japp Coco (Kleta och spill") följs av låten "Vill ta ställning" och rader som:

Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar

En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar


Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter "Rädda jobben" och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.

Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.

Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:

Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?

Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en man med väldigt många tänder.

fredag 20 februari 2009

Proggiga barnplattor del 4: Här kommer Ville, Valle & Viktor ... igen!

Nämen? Nu är det ju alldeles uppåt väggarna! Tre inlägg om tre bortglömda barnfigurer från anno dazumal efter varandra? Den här bloggen vet man då aldrig var man har!

Platta 2 med showartisterna Ville och den levande burgundiska dockan Viktor är ännu mer explicit i sin iver att förklara världen för våra telningar. Åter igen är materialet hämtat från en serie i Sveriges television.

Den här gången kretsar händelserna kring att de tre hemlösa flyttar in i en lägenhet. Ville tycker att tusen kronor i månaden är "ockerhyra!" och värden kontrar: "Ska jag inte ha vinst på insatt kapital? Hörninini - är ni anarkist kanske?"

I små tablåer skildrar Ville, Valle & Viktor aspekter av samhället - och förklarar hur det måste förändras:

1) jämställdheten. Värden kräver att en vanlig familj "som skvallrar om kungen och drottningen och lilla Victoria" ska bo i lägenheten. Strax klär Valle om till Valla och Viktor blir odräglig tonårsunge. Lika snabbt faller Ville in i rollen som hustyrann: "Valla! Se till att få fram käk! Men du kan väl städa upp här lite först!"

I "Vallas samba" reder alla tre ut könsmaktsordningen:

Nu börjar jag förstå
Tjejer lärt sej som så
bli den halvan som ska
underordna sej bra
Killen lärt sej gå på
- flyta ovanpå
Båda halvorna kan
lära av varann!


2) skolsystemet. Värden kräver hyra, men för att få ihop till hyra måste man ha ett jobb, och för att få ett jobb måste man gå i skola. Följaktligen startar "Villes betygsskola" där Valle genast får en femma och Viktor en etta i bassång. Att Viktor är en utmärkt sopran spelar ingen roll. Till slut bildar Viktor och Valle en egen kör, och Ville får tigga sej till att vara med mot att han slutar tjata om betyg.

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!


3) monarkin. Ville och Valle klär ut sej till olika adelstanter för att lura varann i en minifars om pengar. Viktor tröttnar på att servera silverte och klär ut sej till kungen. Ville och Valle fjäskar. Viktor skakar på huvet.

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta

För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!


4) reklamindustrin. I jakten på pengar rotar Ville fram ett par trasiga jeans som han vill sälja som "punkjeans". När de visar sej lukta illa blir Ville ännu gladare: "skunkjeans!"

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör - och den förför -
så att det nästan går att sälja
skit vad


5) energipolitiken. Värden stänger av värmen. Valle bygger ett aggreggat som styrs genom cykelkraft. Viktor får sitta uppe på taket och trampa som en tok. Tablån mynnar ut i ett ämne som låg Anders Linder varmt om hjärtat:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut


Och det vore ju inte äktprogg om man inte bara presenterade en analys utan också en till synes prickfri lösning:

Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren
Ingen ska komma och påstå att det hela är särskilt subtilt. Ingen ska komma och säja att det inte är indoktrinering.

Sen kan jag för min del komma på värre saker att lära barn än jämställdhet, miljömedvetenhet, rättvisa och kritiskt tänkande.

torsdag 19 februari 2009

Alternativ Festival.

Apropå Ville, Valle & Viktor så medverkade de så klart på den s.k. alternativfestivalen 1975.Alternativfestivalen är en av de där proggiga grejorna som det är lätt att göra sej lustig över. Var schlager-SM verkligen så jävla mycket att bråka om? Var det så himla farligt att Agnetha Fältskog hade badmössa? Och ärligt talat: var Slim Notini, Adolf Fredriks flickkör och Anton Swedbergs swängjäng så himla mycket festligare?

Tydligen tyckte tillräckligt många människor så för att SVT faktiskt skulle ställa in Melodifestivalen året därpå. Och tydligen var det så angeläget för folk att protestera mot kommersialiseringen av musiken att de bänkade sej för att titta på isländsk jazzrock och grönländska Sume som sjöng en låt om alkoholism.

Intressantast att notera på skivomslaget - proggbolaget MNW förevigade naturligtvis spektaklet på en dubbelplatta - är Arja Saijonmaas medverkan. Tio år senare visade hon sitt förakt för Melodifestivalen genom att infiltrera hela arrangemanget, förläggas av Bert Karlsson och bekämpa otäckheterna inifrån.

Ville, Valle & Viktor framför sin "Ljugvisa" (med originaltexten "alla har allt de behöver var dag/ allting är rättvist och allting är bra") med ny text. Den handlar om Hemming Sten. I försnacket refererar de till Inge & Sten. Det är giftig satir som troligen går några meter över huvet på de flesta idag levande.

Hemming Sten var en arrogant teverecensent på Expressen, som naturligtvis ondgjort sej över att diverse hippiekommunister ville ta Fältskogs röv ifrån honom och eventuellt fabricerat en insändarstorm själv. Inge & Sten var två kedjerökande danska sexualrådgivare.

Dialogen mellan Ville och Valle drar ner påfallande stora skratt (efter principen att bara det är taskigt mot nån jag inte gillar så är det roligt fast det är tråkigt):

Valle: Har du hört att Expressen har slutat med Inge & Sten?

Ville: Det var ju synd, de var ju bra. Vad har de istället?

Valle: De har fått inge istället. Inge särskilt. Men de har ju Hemming Steen.

Ville: Skriver han likadant?

Valle: Nä, han skriver tvärtom. Skit.

Och så sjunger de en hel visa "tillägnad denna stora man":

Hemming han skriver så pennan blir blå
Allt som han skriver det litar vi på

EM i schlager är bara musik
På det blir Stikkan Andersson alls inte rik

(Tal: - Det där var ju ljug!
- Jo, men det är bergis. Han får inte ett öre!
- Vem får pengarna då?
- Hans bolag!)

Alternativ festival det är trist
- ordnas av bonntjyvar och terrorist

Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt att ljuga!
Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt med ljug!


Alternativfestivalen hölls i Stockholm i SEX DAGAR mars 1975. Några månader senare föddes jag. Plötsligt känns det som att jag har varit med ohyggligt länge.

onsdag 18 februari 2009

Proggiga barnplattor del 3: Här kommer Ville, Valle & Viktor!

På sjuttitalet pratades det mycket om vänstervridningen i Sveriges Radio. Än idag hävdar vissa nyliberaler att SR och SVT är nåt slags kommunismens sista bastioner. Jag har haft en del att göra med bägge kolosserna och kan upplysa er oroliga: så är inte fallet.

Ett av de mest flagranta exemplen på sjuttitalets vänstervridning var Ville, Valle & Viktor (mer här och här)- tre showartister som i två teveserier lärde barnen att ifrågasätta och att "centralbyråkrat" betyder "ungefär detsamma som knöl".

Den första serien kom på LP 1971 och innehåller "16 låtar och dialog". Det är klart att det är vänstervridet.

Valle (Anders Linder) drömmer om en röd planet "där alla har vad de behöver och alla gör vad de förmår" (som ju refererar till ett Marx-citat, populariserat av Brecht i "Dialektikens lov").

Uppåtsträvaren Ville (Jörgen Lantz) förklarar pedagogiskt varför lekplatserna i förorterna är mindre än p-platserna: "Vilket kostar mest - en bil eller ett barn?"

Revoltören (och dockan) Viktor (Hans Wigren) frågar, när gänget ska ut i världen: "Är det så där också, att det är några som försöker bestämma och några som lyder?"

I "Fiskvisa" rimmas "trasig eternit" på "vattnet som var rent förut är numer fullt av skit".

I "Bilar bilar" rappar Viktor att bilarna "gör hela centrum/ till dödens väntrum".

På sin norrlandstripp hittar gänget en avfolkningsbygd. Skyltarna annonserar "affären är stängd" och "bussen har upphört". Ville försvarar så klart dåtidens urbaniseringspolitik och hävdar att de operativa centralbyråkraterna "ser till att allting flyter". När Valle och Viktor då kastar honom i vattnet (för att se om även Ville flyter) ropar han: "Jag flyt´ int´!"

En ganska rolig anspelning på dåtidens välbekanta slogan "vi flytt´ int´", använd av de norrlänningar som skulle utlokaliseras för att fylla ut de nybyggda mögelhusen runt storstäderna.

Samtidigt sjunger för övrigt Valle och Viktor om centralbyråkraten:

Han måste jobba och se till
att människor inte får bo där de vill
Man kräver resultat av en centralbyråkrat
Men vem är det som kräver?


Men först och främst vill jag nog påstå att Ville, Valle & Viktor handlar om ifrågasättande. Och även om det nu var Mao som råkade copywrita frasen "det är rätt att göra uppror", så måste man inte stå bakom folkmord och massvält för att tycka att kritiskt tänkande är sunt.

När Viktor frågar "varför?" svarar Ville "därför". Viktor replikerar:

Man har rätt att fråga varför
Man har också rätt att få ett svar
för annars är det ingen mening med att fråga


Jag kan inte tycka att det är knäppt eller ens kontroversiellt att framföra dylikt i ett barnprogram. Jag kan inte heller se det principiella problemet med att upplysa barn om existerande faktum som miljöförstöring och omänsklig byggnadspolitik.

Det är faktiskt inte Anders Linders fel att samhället hade - och har - sina fläckar. Det är samhällets.

tisdag 17 februari 2009

Tidernas fräckaste subkulturer!

Vi inbillar oss gärna att subkulturella ungdomsgrupper med särskild kläd- och musikstil är ett nytt fenomen, men det har länge funnits häftiga, coola grupperingar man kunnat tillhöra. Grupper med überhäftig klädstil som lyssnat på übercool musik och varit sin tids überballaste katter.

Min favorit har alltid varit grilljannarna. Mest för att de kallades för grilljannar.En grilljanne var en ung man som på 1890-talet hängde på Jones grillbar, den tidens Operabaren, där han gick runt och var allmänt blaserad efter vad jag förstår.

Min viktigaste källa till all information – Myggans Nöjeslexikon – upplyser oss om att grilljannarna inte bara hade en fräck beteckning utan också såg väldigt fräcka ut:

* mörkblå kortkavaj i dillströmssäcksform
* ovanpå det en gul kavaj
* halsjärnskrage
* ljus halsduk (”stundom knuten à la örlogsgast”)
* stort skjortbröst
* bredrandiga grå säckbyxor, uppvikta nertill
* gula skinnskor
* något för kort käpp (kanske häftigast av allt)

Antagligen var det den något för korta käppen som väckte anstöt hos dåtidens stockholmare. Man kan ju inte gå runt med något för kort käpp hursomhelst! Den fyller ju – till skillnad från andra spatserkäppar – ingen funktion!

Begreppet ”grilljanne” spreds framför allt av kåsören Jörgen, som drev den humoristiska tidskriften Figaro och som kan säjas vara sin tids Andres Lokko. Jörgen var den hetlevrade moralistiske typen av kåsör och fällde bl.a. följande omdöme:

En ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina 'eröfringar' och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid.

Lite grann som gänget runt Sanna Bråding m.a.o.

Två decennier senare fick grilljannarna konkurrens av en ännu ballare gruppering: jazzgossarna.Jazzgossarna hade inte bara en fräck beteckning utan såg också väldigt fräcka ut:

Ja då kommer det en gosse,
med en byxa som en rakkniv vass,
mockaskorna har han på´sse,
och hans hobby är att dansa jazz

Han är smal och smärt som vidjan,
han ler i mjugg
(cool!),
han har skärp om lilla midjan (skärp har ju alltid varit ett tecken på att man är alternativ, det är därför Dan Hylander har fyra bälten på omslaget till ”... om änglar och sjakaler ...”),
i pannan lugg

Dessutom hade jazzgossarna nåt så oerhört utmanande extravagant som smårutig långrock.

Texten är som bekant skriven av satirikern Karl Gerhard (sin tids Andres Lokko) med en kärleksfull glimt i ögat och mängder av bögreferenser (”på sitt lilla bakverk frossar”, ”i små synkoper vickar hans lilla stjärt”, ”tusch på sina ögonlock”).

Men hur tuffa jazzgossarna än verkar ha varit, så var de så klart intet mot de råa figurer som släntrade in på scen tjugo år senare: swingpjattarna!Och swingpjattarna hade minst lika häftiga kläder: smala byxor, jättelånga, bredaxlade kavajer, några lockar i nacken, platta hattar och så klart det fränaste – jättelånga slipsar med hawaiimönster.

Swingpjattarna med sitt långa hår – som alltså gick ända till nacken – var oerhört provocerande för sin tid. 1942 begav sej Nynäshamns alla swingpjattar (tre stycken) till Stockholm, där en av dem kom bort från de andra och omringades av en folkmassa på fyrahundra människor. Anförda av swingpjattarnas värsta fiender, nalensnajdarna (jepp, ännu en ball subkultur!) skrek man i korus: ”Nu ska vi spöa fjällan!”

I tidskriften Se – fyrtitalets svar på Café – kunde man i en insändare läsa: ”Att släppa lös en sådan gosse! Han verkar ju hermafrodit! Vill han nu på något sätt göra sej märkvärdig, så låt hans mamma gå ut och gå med honom kopplad”

Varför hette det då swingpjattar? Jo, för att dom lyssnade på swing och var pjattar.

Det var skribenten och revymakaren Kar de Mumma (sin tids svar på Andres Lokko) som utlyste en tävling i Svenska Dagbladet om vad de här figurerna skulle kallas. Det kom en hel del förslag, där mina egna favoriter antagligen är ”mjäkmåns”, ”Ali Babagosse”, ”strögkratta” och ”kalufskis”. Kar de Mumma valde alltså swingpjatt – f.ö. det förslag han kommit på själv.

Sammantaget var dåtidens subkulturer både mer flärdfulla och mer dekadenta. Inte minst känns det som att de lyckades med vad subkulturer sen dess försökt med: att provocera societeten.

Fast det är klart att det var mycket lättare att provocera med en platt hatt, ett skärp i midjan eller en något för kort käpp när omgivningen var så mycket mer intolerant.

Idag skulle ju ingen låta sig provoceras av att kids går runt i utmanande kläder.

(Åter igen: tack till Martin Kristenson!)

måndag 16 februari 2009

Tullü!

Den kommande kioskvältaren "Människor det varit synd om" (skriven av en man med en blogg) lades inledningsvis ut på remiss till ett antal betrodda vänner och nördkollegor. Tanken var att sålla lite bland texterna och se om någon hade mindre berättigande än andra.

Samtliga uppsvenskar tyckte t.ex. att jag kunde stryka texten om dansbandskungen Thorleif Torstensson, eftersom de inte såg humorn i att han kallas "Tolle" (som på skånska betyder nåt brunt och korvformat).

Kapten Stofil-redaktören Martin Kristenson reagerade också på att jag ägnar så mycket tid åt att Lennart Hylands fru och son hette Tuss och Per-Otto (dessutom med betoningen Per-Ótto) och ställer den försynta frågan om det finns ett samband mellan namnet Per-Otto och Tuss dokumenterade förlossningspsykos. Martin menade att det gränsade till mobbing att håna folk för deras namn.

Eftersom jag minns allt jag läst - och särskilt om det gäller namn - kunde jag snart kontra: Martin ägnar själv ett lång stycke i sin bok "Partyt är ett faktum" (beställ här) åt just nöjespersonligheter med knasiga namn!De svenska skådespelare som han lyfter fram är Kotti Chave, Sagnrid Nerf och Ittla Frodi. Smaka på dem. Smaka länge på dem. Sällan har tilltalsnamn befunnit sej så nära psykosen.

Kotti. Sagnrid. Ittla.

Chave. Nerf. Frodi.

Kotti Chave var sammetsögd flickidol i ett gäng trettitalsfilmer och anställd vid Dramaten. Ursrungligen född Björn Julius Haraldsson Chave, tog han sej själv namnet Kotti - antagligen med motiveringen att "varför bara ha ett prilligt namn när man kan ha två?" eller "får jag inte uppmärksamhet på nåt annat sätt så". Enligt SCB finns det två idag levande män som heter Kotti. Rimligen är det Chave som haft detta dåliga inflytande.

Sagnrid Nerf hade ett namn som låter som om det är stavat baklänges, men Dirngas Fren är faktiskt marginellt konstigare. Old girl Sagnrid var revyaktris och upptäcktes av Povel Ramel. Sin sista insats på film gjorde hon i knullkomedin "Som hon bäddar får han ligga", en av ganska få filmer som handlar om en tysk sociolog som ska undersöka den svenska synden handgripligen. Och veterligt den enda film som lanserats som "stjärnspäckad, snurrig sexkomedi med Sune Mangs och Jarl Borssén!"

Det finns f.ö. inga kvinnor (eller män) med förnamnet Sagnrid 2009. Sangrid blev m.a.o. aldrig lika stor som Kotti. Ittla Frodi föddes som Ingvor Frodi, men tyckte tydligen inte att det namnet stack ut ordentligt. Mest känd är kanske Ittla för rollen som Tant Brun i de bisarra Elsa Beskow-filmatiseringarna från sextitalet, där regissören valde att låtsas som att filmdialog inte var uppfunnen utan istället använde berättarröst. För dej som undrar - ja, det känns lågbudget.

Det finns f.ö. inga som heter Ittla i förnamn eller efternamn 2009. Däremot finns det ett gäng som heter både Barbro och Berit, dvs. samma som Ittlas något mindre häcklade systrar.Men vad Martin Kristenson glömmer är att det nästan konstigaste av alla namn finns strax utanför nöjesvärlden: medan Carl-Gustaf Lindstedt stod och spelade "Fly mej en greve", "Vicke Nys" eller "Spanska flugan" satt hustru Tullü hemma och väntade. Tullü? Tullü! Carl-Gustafs hustru - och Pierres (samt Pias och Peggys) mamma - hette Tullü. T-U-L-L-TYSKT Y.

Det finns ingen logik i det namnet. Ska det uttalas "Tully" eller med markerat tyskt ljud? För inte katten ska det väl säjas "Tullu"? Jag förmodar dock att "Tullu" är vad hon i praktiken kallades, eftersom alla gamla jag nånsin känt sagt "mussli". Och "Tullu" är fan inte mindre konstigt än "Tullü".

Plötsligt blir det liksom inte lika knäppt att Carl-Gustaf själv av sina vänner kallades "Kluttas".

söndag 15 februari 2009

En sak som man kan ligga vaken en hel natt och fundera på.

Varför dyker den här bilden upp tämligen snart när man bildgooglar "13-årig rappare"?

fredag 13 februari 2009

Igår hände det!

Nu kan han dö lycklig. Igår blev Glans hedersmedlem - på livstid! - i Eslövs Handbollsförening. Det är med stor missunnsamhet jag säjer grattis.

torsdag 12 februari 2009

Begåvade människor jag känner del 6: Johan Glans.

Ikväll ska jag göra ett märkligt gig. På det K-märkta Medborgarhuset i min skoltids stad, Eslöv, ska jag intervjua en av stans två stora söner, Johan Glans (den andre är Erik Penser). Det lär vara fullsatt.

Jag är ingen intervjuare och Glans är inget vidare intervjuoffer. Det blev så för att vi råkar känna varann sen länge.

1988 gick jag i sjunde klass och vi flockades i aulan för att se en julshow som ett par elever satt upp. Det höll ovanligt hög klass, påfallande hög. Van från roliga timmen vid att folk stod och läste sketcher innantill ur "Dramatik för skolan" och inledde scenerna med att presentera sin rollfigur med namn, blev jag imponerad.

Jag vet inte om ensemblen i övrigt var så begåvad, även om ytterligare en medverkande dykt upp i showbusiness tassemarker, men en stjärna utkristalliserade sej redan då. Han hette Johan Glans. Han slog bl.a. ett stämjärn mot bordet och sjöng "aaahh". Redan då lyckades han gjuta liv i ett billigt skämt genom att så uppenbart gilla vad han gjorde och trivas där han stod.

I skolkorridoren märktes han inte. Där flöt han snarast ihop med väggen.

Det är som om somliga är predestinerade för en uppgift. Glans var rolig redan som ung. Inte på fester eller på fik, men på scen och på papper. Han visste vad som var roligt, på samma sätt som man kan urskilja vad som är blått eller kallt.

I Seinfeld-extramaterialet berättar en av de nördiga manusförfattarna om hur Larry David stod och såg på repetitionerna och regelbundet mumlade "funny ... funny ... not funny ..." Med expertisblick skiljdes agnarna från skämten. En författare råkar säja ordet "shrinkage" när han presenterar idén om att George blottar sej för en tjej efter badet, och David replikerar genast: "Shrinkage! Use that word! Use it a lot!"

Det hade kunnat vara Glans. Intuitivt avgjorde han från begynnelsen hur humor blir till. Där andra famlat och sökt sej fram - Magnus Betnér jonglerade i början, Özz Nûjen klädde ut sej till tant - har Glans klättrat uppför en spikrak stege.

Det är ingen skillnad på det han gjorde då och det han gör nu. Bortsett från att det är rappare, effektivare, vanare, proffsigare, tajtare. Men somliga Parlamentet-skämt hörde jag på Lilla Teaterns scen i Eslöv tidigt nittital. Inte en stavelse har ändrats.

Jag har alltid beundrat karln (om man nu kan kalla en person med det utseendet för karl) förbehållslöst. Hans säkerhet har också varit hämmande för mej, som visste att jag ville men inte hur det skulle göras, vilket jag tyvärr inte riktigt kan klandra honom för. Omedvetet sökte jag mej till andra hörn av kulturarbetarbranschen för att lösgöra mej från Glans perspektiv och inflytande.

Jag "valde" det dammigaste och mörkaste hörnet. Glans kommer alltid att vara roligare, men ingen har så mycket att säja om Arne Weises första samlagsförsök som jag.

Idag är det statligt påbjudet att gilla Johan Glans. Han skämtar på kronprinsessans födelsedag och leder guldbaggsgalor, accepteras av både massan och Schyffert. Plötsligt fanns han överallt, vilket gav oss intrycket att han alltid funnits där.

Det har han på ett vis också. Han räknar sin ståupp-debut till en tävling på Hotell Kramer i Malmö 1994, där han och Batra mottog ett delat förstapris av Lennie Norman. Sen dess har han poppat upp då och då, i sammanhang som jag minns knivskarpt och som Glans helst vill att jag ska glömma.

Men vi ska minnas att det inte var nån Björn Gustafsson-effekt. 1994 var ståupp det ohippaste du kunde syssla med jämte ett vanligt hederligt jobb. Glans har trälat sej till sin position, verkat i skuggorna, gjort företagsgig på vägkrogar. Om det inte vore ett så märkligt ord att använda när man pratar om honom, skulle man kunna påstå att han har kämpat.

Det är så klart lätt att säja i efterhand, men helt ärligt: att han hamnat där han hamnat stod klart från början. Det hade varit betydligt konstigare om han blev personalchef som sin pappa.

Redan på gymnasiet sa vår originelle gympalärare att han skulle bli "Sveriges svar på Stig Grybe" (fundera gärna på vad det betyder). Eftersom jag själv aldrig varit nån vän av idrott, är det med motvilja jag ger honom rätt.

onsdag 11 februari 2009

Tävlingen avgjord!

Jag vill återigen be om ursäkt för att jag råkade slinta på "publicera nu"-knappen så att gårdagens pampiga 13.03-tävling låg ute och skvalpade några timmar tidigare. Det ska aldrig upprepas.

I övrigt får jag nog säja att tävlingen gick bra. I princip ingen svarade fel, om man inte ska vara kitslig och rätta de som har skrivit 1,2,3 när frågorna faktiskt var numrerade 1,2,2. Och att någon skrivit "Bengt Grivé", vilket bör vara en ost man kan köpa i Thailand.

Enbart män svarade, vilket antagligen säjer nåt om innehållet på den här bloggen. Påfallande många svarande rör sej i den mediala sfären, vilket främst säjer nåt om hur mycket tid man har över i den världen.

Rätta svar var alltså:

1. Åke Strömmer
2. Bengt Grive
2. Lennart Hyland
Några kommentarer ur den digra mejlskörden:

Om jag vinner så ge boken till den som kom näst först.

Förresten: upplysningsvis är det förbjudet att anordna lotterier i Sverige utan tillstånd från lotterimyndigheten, så om flera bidrag med rätta svar kommit in samtidigt (eller bara tillräckligt nära varandra i tiden för att det ska vara omöjligt för er att skilja dem åt) blir det med tanke på avsaknad av utslagsfråga svårt att kora en vinnare. Så ett tips för framtida liknande tävlingar är att ni inkluderar ett prestationsmoment, exempelvis en slogantävling eller tävling om att tipsa En man med ett skägg-redaktionen om något.

Imponerande nedsättande inställning till sina läsares språkliga förmåga de har på nu!:
"Redaktörn, här är anagrammen på tävlingssvaren."
"Bra Jönsson... Hmm 'Iggen Brevt'? Du, det här med anagram är nog lite för avacerat. Skriv bara upp bokstäverna i alfabetisk ordning. Och räkna dem för i helvete!"

På A svarar vi: Åke Strömmer, mest känd, i alla fall hemma hos mig, som låtskrivaren med "Susanna i badet" på sitt samvete ("där sitter jag och önskar att den handduken var jag")
Och på B svarar vi: Bengt Grive, i dag mest känd för sitt gästspel i Macken
Och på C kan vi inte. Men jo: Lennart Hyland. Mest känd?

Rätt svar:
1. Åke Strömmer
2. Nigger V Bet
3. Lennart Hyland
Lättöl.
/Carin Götblad
Rikspolisstyrelsen
Stockholm


Och tävlingens stolte, rörde och tacksamme vinnare är - Anders Ryman! Som dessutom lyckades med konststycket att vara först två gånger!

Paret Schulmans teveminnen - lustigt nog särskilt kretsande kring produktioner där paret Schulman själva var inblandade - kommer som ett brev på posten! (Och ja, jag har flera ex. Annars hade jag givetvis inte skänkt bort den.)

tisdag 10 februari 2009

Nämen vad nu då? En man med ett skägg spexar till det med en tävling!

1976 kostade bildtidningen Nu "fortfararande" bara 1,95. Jag köpte mitt exemplar för tjugofem riksdaler 2009. På kuppen fick jag veta hur HM Konungen firade sin bröllopsresa - samt en tävling som jag bara kan saxa rakt av och därmed slippa fundera på vilken gammal nöjesgubbe jag ska pressa fram några lustiga anekdoter om idag.

För första gången i den här bloggens historia: en tävling! Det här är alltså den nivå ett bildmagasin förväntade att deras läsare skulle ligga på 1976. För säkerhets skull räknar de till och med bokstäverna i tevegubbarnas namn åt en. Notera också att fråga 2 och 3 är likadant numrerade.

Så här går det till: lös de finurliga gåtorna. Skicka ditt svar (och namn och adress) till lagomtjock@yahoo.se. Den som gör det först och rättast vinner. Alternativet att skriva ut svarskupongen och skicka den hem till mej gäller inte.

Tyvärr kan jag inte ståta med lika fina priser som Åhlén & Åkerlund. I originaltävlingen kunde man bl.a. välja på "två backar lättöl till dem du vill bjuda", "två backar läsk till sommarens fest" och "två askar choklad att förgylla samvaron med".Istället vinner den först öppnade rätta lösningen boken "Såg du? TV minns under tjugofem år" av Allan och Lizette Schulman, idag mest kända som föräldrar till ett par överbetalda bloggare. För att göra nånting värdefullt ännu värdefullare kommer jag personligen att signera den med Alex och Calles namn.Okej, här är frågorna. Lycka till!

Lystring! Idag blir det tävling!

Idag, exakt klockan 13.03 (tokigt studentikos ojämn tid!), trummar En man med ett skäggs första tävling NÅGONSIN igång. Tema: gubbar. Vinster: mycket fina och i princip beskattade. Kom ihåg att surfa in här då.

För att ni verkligen ska förstå att det är kvalitet på tävlingen, kan jag hinta att den är plankad rakt av från det här kulturmagasinet:

måndag 9 februari 2009

Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?

Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som "Vem tjänar Bruce Springsteen", "USA-musiken i Sverige är en sjuka", "Rocken - den sista grenen på det borgerliga musikträdet" och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter "lyckas piska upp en allmänt hysterisk 'pundar'-stämning" och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en "revolt" som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!


Stefan Ringbom - den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern - skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet "borgerlig" i två av tre meningar. Han hävdar att "rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken":

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?


Och nej, svaret "för att den svänger" gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska "degenererade" rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat - det är för att den är något lite sexigare.Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag - gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som "rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen", "man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp" och "sådan musik är imperialistmusik och den kan inte 'omfunktioneras' eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna".

Och i Håkan Laghers bok "Proggen" berättar Lasse Tennander att samme Johansson "älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in".

fredag 6 februari 2009

Tack för sist gamle skämtare.

Ett av skälen att jag gärna gräver ner mej i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför nån skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.

På vägen till ett svar inbillar jag mej att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår - och idag.På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok "Tack för sist gamle skämtare" (för mej är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.

Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson - han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom "det smakliga". Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?

Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:

med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet - "Rusiga Laban", "Bilåkra-Frasse", "Den älskogskranka byxsömmerskan", "Lösflätan eller var har du vatt i natt". Under av dumhet och råhet.

1947 ansågs alltså titeln "Bilåkra-Frasse" vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.

Även somliga Norlander-titlar "tangerade det mindre smakliga": "Tokiga Amelie" och "Spasmiga Wahlund" passar inte det hodellska kravet på känslighet.

Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som "Fittstim", "Grötbögen" och "Bokhora".

Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. "Tokig" måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ "sinnessjuk". "Spasmig" signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.

Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i "Änglar, finns dom?" att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.

Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.

Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:

Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.

Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?

torsdag 5 februari 2009

De gör inte såna skämttidningar längre.

Ungefär så här minns jag att alla lustiga tidningar såg ut när jag som liten stod och bläddrade bland serietidningarna på Domus. Mycket kvinnor med tuttar och män med lystet uppspärrade ögon. Hemmafruar som ligger med hantverkare, direktörer med cigarrer bredvid kortkjolade sekreterare och grannar som spanar lystet på varann i gillestugan. Och givetvis den urgamla manliga drömmen om damer som glider runt utan kläder och könsbehåring i vad som av allt att döma är hennes egen trädgård, alltmedan nån sorts fakir lägligt spelar ormtjusarvisor.

Det verkar ha varit en synnerligen promiskuös tid.Och mitt i dessa tabubrott, denna nakenhet, detta nerrivande av slöjorna som omgett sexualiteten, mitt i denna till porr gränsande skämtlystenhet, så kunde man döpa en skämttidning till nåt så urbota töntigt som "Nya Skratte".

Skratte? Kalle Ankas fjärde brorson? Eller är det ett tillmäle (jfr blatte)? Nu ska du få på nöten, din jäkla skratte?

Man hade så gärna velat se in i hjärnan - eller motsvarande - hos han som skapade kulturmagasinet Nya Skratte. Troligtvis dog han dock när han, pga bristande förståndsgåvor, förväxlade en skrivbordsstol med ett rostigt spett.

onsdag 4 februari 2009

Skällsordstöntar.

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sej. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa ("plugghäst" var från början en möbel, "popsnöre" en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sej rätten att fråga fullkomligt okända - digitala - kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittitalet - och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mej på är Albertssons titel: "Sexpuckona anfaller!" Hur jag än vrider och vänder på det, är "pucko" ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mej som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull. Tanken går - som så ofta när man pratar om sex och puckon - till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sej själv när han säjer att stureplansbratsen "kammar sej med fläskkotletter".

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet "räknenisse". "Räknenisse" är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån "räknenisse".

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke "Svullo" Dubois rappa i den.Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom - "brillorm".

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!


Man föreställer sej att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat "svartrock" och "prälle" noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. "Där har vi det", sa antagligen Dag till Micke. "Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!"

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon - brillor. Utan att tänka på att "glasögonorm" till skillnad från "brillorm" faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

tisdag 3 februari 2009

Rapport från en helt vanlig blogg-gala.

Måndagen andra februari hölls Stora blogg-galan i Stockholm. "En man med ett skägg" var mot alla odds nominerad i kategorin Nöje & kultur. Bokhora vann, vilket säkert var välförtjänt. De litterära gatflickorna gör trots allt en blogg som riktar sej till en något större målgrupp (= folk som läser böcker) än den här bloggen (= folk som hyser nåt slags intresse för Lennart Hyland).

Det enda som grämer mej är att jag inte fick säja den line jag funderade ut på planet: "Jag är stolt över att äntligen få ge vita nördiga medelklassmän en plats på Internet".

Mitt högervridna sällskap hade förstås mycket roligt åt att de som uppmärksammade mej och sa nåt uppskattande om den här bloggen var den ene nyliberalen efter den andra. Med såna vänner etcetera.

I övrigt kan säjas att det var kändisglest - Niklas Strömstedt och Robinson-Robban var de enda från den gängse celebritetsnomenklaturan som inte var på den parallellt hållna gay-galan (statements?) - och att den ende namnkunnige bloggare som faktiskt var på plats var Marcus Birro. När alla pristagare gruppfotograferades stod han en halv meter från övriga (statement!).

Det vill säja att varken Gynning, Schulman eller Bildt upplevde sina nomineringar som så viktiga att de behövde slita sej från sina gängse ansvarsfyllda jobb (dvs trams, trams respektive flyga flygplan).

Vi noterade att både Peter Siepen, Viggo Cavling och Helle Klein visserligen var anmälda, men deras namnbrickor låg fortfarande och väntade på dem när prisutdelningen var över. Good old Helle kan dock se sej i armhålan efter sin namnbricka - den finns numera i tryggt förvar i Kalle Linds plånbok.En annan slutsats man kunde dra var att om man verkligen ville provocera i det här sällskapet så skulle man säja nånting positivt om FRA. Sällan har så många oliktänkande förenats i ett hat mot nåt så abstrakt. Och hade jag nu valt att bära en T-shirt med texten "FRA är BRA" så hade den ändå bara uppfattats som ironisk.

Galan hölls på Nalen. Men med den brist på historiska perspektiv som nutidsmänniskan besitter, var det så klart ingen som ville prata om Topsy Lindbloms legendariska annonser ("Gata Regerings 74 var adressen", "Där allting händer. Och mycket fötter") från danspalatsets storhetstid på femtitalet.

Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.

Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttitalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mej (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sej själv.

1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken "Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?"

Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen (bilden), använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:

Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.

Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:

En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.

Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.


Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sej för revolutionens sak?

Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:

I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk "flum"-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.

Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer - dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:

Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt - för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.

Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst "svårsjungen", svår att komma ihåg - inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?


Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska säjas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.

Så kul var det när pappa var ung.

måndag 2 februari 2009

Nä, de gör verkligen inte såna barnböcker längre (del 12B:x8)!

Lennart Hellsing fyrti- och femtitalsverk ges ut i nytryck och att det är en kulturgärning är naturligtvis en truism. Jag kan uppleva Hellsing som något bortglömd bland lindgrenar och janssöner, men liksom Astrid och Tove var han med och skrev om reglerna för barnlitteraturen det magiska året 1945 då de alla debuterade.

Hellsing gillar ord, ord som rimmar, ord som påminner om andra ord, ord som går att vrida och vända tills betydelsen imploderat. I sovstaden sover alla, i sjöstaden står husen under vatten. Kråkor skriver kråkfötter och bor i kråkvinkelvillor. Kvitt samma om barnen är med på dubbeltydigheten, orden smakar gott i munnen och stimulerar fantasin.

Hans böcker bröt en gång mot det puttenuttiga sagoidealet i barnlitteraturen. Han skrev i presens om saker som barn hade runt omkring sej ("Drottning Juliana/ åker tunnelbana") och presenterade vad som uppfattades som en Revolutionerande Syn på barn:

Det var ganska enkla tankar, att lyckliga barn är mindre bråkiga (Hellsing, 2008).

Han var också av den absoluta uppfattningen att man både kan visa nakendansöser och rabbla spritsorter ("Sjörövarbok") och göra stillsamt filosofiska dikter om bananers syn på efter-livet ("Bananbok") i böcker för barn. Allt detta gör att man så klart borde ha nytryckt hans produktion vartenda år sen de kom ut.

Och som alltid när man bläddrar i böcker från förr-i-tiden slås man av hur synen på att inhalera skitgiftig rök bland barn har ändrats:Illustratör här är Stig Lindberg, sedermera vår meste porslinsdesigner. Även barn har rätt till kvalitet. Och uppenbarligen även tobak.