Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 2: Agaton Sax och valförlusten 76.

Ingen läser väl Agaton Sax nuförtiden. Det var en något torrare och ordrikare variant av Ture Sventon: anglofili, slöa taxar, excentriska ungkarlar, plommonstop och småstadsmysterier för en publik som uppskattar subtila blinkningar till Doyle, Christie och Maria Lang.

Författaren Nils-Olof Franzén var i många år "programdirektör för ljudradion" och skrev böckerna som hobby. Böckerna sålde bra, inte minst i England där de ju älskar att bli bekräftade genom hån.

1976 blev "Agaton Sax och Byköpings gästabud" tecknad långfilm. 1976 var som bekant också valåret då såssarna förlorade makten till en mycket långsam ångermanlänning. Och kanske hjälpte faktiskt Agaton Sax-filmen till.

I en sekvens anlitar Agaton Sax sin världsunika datamaskin Tänkande August, som kan tala om var alla jordens skurkar befinner sej. På skärmarna rullar de fiktiva Octopus Scott och Julius Mosca förbi - och så plötsligt, oförhappandes, ut ur det blå poppar Palme själv upp!
Jag är inte helt hundra på hur det hela ska tolkas. Kanske avsåg nestoranimatören Stig Lasseby att skicka ut subliminal Palme-propaganda till den del av publiken som hade rösträtt.

Fast mer logiskt känns det nog att han ställde Palme bredvid de fiktiva superskurkarna.

Som herr Sax på Byköpings-posten själv hade sagt: detta är ju oerhört.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 1: Alfons pappa och kärnkraften.

Ibland flyger fasen i nån av våra nyliberaler som plötsligt kommer på att den där jäkla statstelevisionen minsann är genompolitiserad och såssialdemokratisk och kryptokommunistisk och jättetaskig. Och inte minst de där jämrans barnprogrammen!

Våra vänner nyliberalerna skapar bloggbävningar och går upp i falsett och droppar fortfarande Vilse i pannkakan (sänt 75) och Kapten Zoom (sänt 76), kompletterat med en kosmonaut i ett avsnitt av Vintergatan (tokpopulär teveserie för låg- och mellanstadiekids, helt okänd av hela övriga samhället).

Här får de lite vatten på kvarnen och bensin på brasan: Alfons pappa röstade nej 1980!