Gäsp.

Egen loge. Inget konstigt. Jag är van. Nånstans måste jag ju ställa alla mina beauty boxes.

Such a mäss!

Det har varit sån häringa bokmässa. Inget särskilt hände. Jag antastade Finn Zetterholm. Olle Ljungström uppträdde på Nya Upplagans två kvadratmeter. Kultureliten var där, bl.a. Bengt Alsterlind. Jag åkte hiss med f.d. kulturminister Jan-Erik Wikström och tyckte nog han blängde väldigt argt på mej. Jag blev intervjuad av Magnus Uggla. Bengt Westerberg såg sammanbiten ut. Henning Mankell har nog bantat (afrikansk diet?). Johan Hakelius ser ännu knäppare ut IRL. Jag pratade Sjöwall & Wahlöö med Fredrik Lindström (rättare: han pratade Sjöwall & Wahlöö med mej). Jag pratade Asta Gustafsson a.k.a. Sveriges Glistrup med Martin Kristenson. Jag pratade SVT:s oräddhet och ryggrad med Aron Flam. Bankomaten stal mitt kort så jag fick övergå till naturavaluta och byta in mina egna böcker mot andras. Jag såg Göran Greider tre gånger och fnissade till varje gång. Jag såg inte Björn Ranelid. Jag lovade att ge en bok till Rolf Claesson på Kartago, sen berättade min förläggare att han fått den av honom för flera månader sen. Björn Hellberg satt på exakt samma ställe varje gång jag passerade under tre dagar. Vi ägnade en kvart åt att försöka få en hiss att stanna på rätt våning, när den gjorde det så var vi i fel torn. Jag blev påmind om att jag var i Göteborg när Anders Lönnbro stod utanför mässhallen och skramlade med en Ship to Gaza-bössa.

Och just det, sen ställde jag mej helt spontant i den position jag finner mest naturlig:Varför jag står med en pingvin på huvet? Tja, jag önskar att svaret var: för att jag är en så spontan och crazy kille som gärna bjuder på mej själv. Men nu handlade det istället om ett av de största filmlitterära reklampriserna i norra Europa.

Vi fortsätter på skrytspåret.

"Proggiga barnböcker" uppmärksammas här och var i etablerad media. Mest fascinerad har jag blivit av att bli uppringd av ICA-Kuriren, magasinet Tara och SKTF-journalen (typ). Och glad förstås. Gissar att jag kommer att känna mej väldigt hemma mellan hudkrämerna i Tara.

Mest förvånad har jag blivit över att boken gick att använda som ett pro-alliansiskt argument på själva valdagen. Det var inte riktigt tanken, ska understrykas. Min mor Supersåssen mejlade mej 07:05 på valdagen och upplyste om att jag nämndes på Svenskans ledarsida. Uttrycket "stolt men inte nöjd" fick helt nya dimensioner.

Mest glad har jag blivit över Sydsvenskans recension. Inte för att den är positiv, vilket jag på ärkenarcissistens vis tolkar det som att den är. Jämte "dålig" finns inget ointressantare omdöme än "bra". Glädjen kom av att läsa en recension av nåt man gjort och, som vore det första gången, slås av insikten: "Just det, det är SÅ jag menar!"

(Jag har förstått genom att ögna igenom Marcus Birros twitter att det inte betraktas som självgott att länka till en massa lovord om sej själv. Tycker ni att detta var ett osedvanligt självförhärligande inlägg så skyll på Birro. Som kompensation lägger jag in en missprydande bild av mej själv.)

För lite eget beröm det luktar mycket mycket mycket mycket gott.

Jag medverkade, som vissa perverst trogna följare kanske förstått av kommentarfältet nedanför, i ett morgonprogram på SVT i morse. Det blev en lustig historia. Redaktionen tyckte liksom inte det räckte med att en snubbe skrivit en matig bok med massor av saftiga bilder och fascinerande detaljer; för att fylla ut de tolv minuterna krävdes också att man kallade in en av dem vars böcker dissekeras i "Proggiga barnböcker".

Sven Wernström heter han och det var naturligtvis stort för mej att få träffa honom IRL. Backstage pratade vi mest om Citronilerna - den cittragrupp han har tillsammans med övriga Norrköpingscelebriteter (dvs. John Pohlman och Ragnar Dahlberg) - allt för att jag skulle distrahera honom så att han inte kunde läsa vad jag skrivit om honom i boken (och för att jag så klart, på riktigt, var intresserad).

Men som intervju blev det kanske hackigt. Wernström var enligt egen utsago halvdöv, vilket betydde trekvartsdöv. Varken han eller programledaren hade läst min bok. Samtalet blev en vinglande svindlande färd längs kullriga vägar med många stickspår. Har man tretton minuter då man ändå bara planerat att stirra in i en tom vägg finns inslaget här.

En uppmaning att rösta!

Det ska tydligen delas ut ett designpris. Jag vet nada om design och känner mej som en barbar i esteters sällskap, men det glädjer mej ändå att bägge de tidningar jag skriver för - hemlösas tidning Aluma och uddakulturtidskriften Nya Upplagan - är nominerade. Ni uppmanas härmed att rösta på någon av sagda publikationer. Själv kan jag inte deltaga enär jag inte vill vara ilojal mot någondera.

Skryt och skräpp ...

... är som vi alla vet en av de etiketter som Åke Cato använder på sin blogg när han vill påtala att nånting han gjort uppskattats. "Skräpp" är gammelskånska för skryt, uttrycket betyder alltså "skryt och skryt" (jfr "punkt och pricka", "nöd och näppe", "rim och reson").

Här kommer så mitt skryt och skräpp: i söndags gjorde en man med ett skägg sin debut i de seriösa nyhetssammanhangen. Teveprogrammet Agenda sände ett inslag om satir och humor i politiken - de satiriker som syns i bild är Peter Settman, Rachel Molin och moi.

Den intresserade kan se några extremt lösryckta bitar ur de inslag jag gjort för det kommande valteveprogrammet "Elfte timmen", där jag på tre minuter går igenom respektive riksdagspartis historia. Bläddra fram till cirka 23:51.

Den som är mindre intresserad av mej och mer intresserad av dumheter kan höra hur Jimmie Åkesson försöker framställa sej som kvinnornas härförare (de första elva minuterna) eller hur Bengt Westerberg vill ha det till att Jan Björklunds burqa-utspel inte skulle spela Åkessons gossar i händerna (15:10).

Åberg valde rätt!

Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mej (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa - jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! - och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa - helt säker, jag lovar! - att "Människor det varit synd om" var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.

Nu börjar vi snacka!

I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.

Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!


Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.

Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säja.

Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.

Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna - skicka den till mej! Det kan vara nån av de åtti jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål - sänd den till mej istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!

(Men stämpla helst inte "recensionsex" på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)

Bergmanfestivitas!

Jag har fått en inbjudan till Bergman-festivalen på Dramaten. Jag ämnar inte gå. Det är lite mycket att ta sej sexti mil för att se Viskningar & rop - som jag redan som film anser vara ömsom obehaglig (glaset i slidan-scenen), ömsom outsägligt tråkig (resten) - som teater på tyska. (Triss i tråkigt: 1) slidglas, 2) teater, 3) tyska).

Och nej, jag låter mej inte ens lockas av att Torkel Peterson ska jocka skivor på invigningsfesten.

Däremot blir jag lite intresserad av att se Eraritjaritjaka. (Ja, vadå? Det är väl inget konstigt namn!?! Vad skulle ni själva döpa ett multikonstverk byggt på Elias Canettis texter till?) Det är en föreställning med livevideo, ljuseffekter och en stråkkvartett.

Ärligt talat är jag inte så intresserad av ljuseffekter och stråkkvartetter heller, men jag är så förhäxad av att regissören faktiskt heter Goebbels att jag är beredd att tumma på mina principer.

Det är inte utan att jag vill veta vad en tysk kulturauktoritet med det namnet tänker ställa till med den här gången.

Ett hedersuppdrag är utfört.

I dagarna kommer det nya numret av Cornelis-bladet. I december blev jag tillfrågad att medverka, vilket helt ärligt är den största ära som vederfarits mej. Jag är inte medlem i Cornelissällskapet, mest för att jag är rädd för sällskap, men är så klart tacksam över att det finns andra som delar ens intressen, vilket gör en själv något mindre sjuk i huvet.

För er som inte är prenumeranter och därmed kan läsa texten i fyrfärgstryck, kommer den här in extenso:

Min son heter Leonard Cornelis. Min mor heter Cecilia Lind. Det är sanningen och inget annat än sanningen. Till yttermera visso var morsan sjutton år när balladen om den söta fröken Cecilia Lind kom 1965. Som ung driftig gymnasist var hon med och arrangerade en skolkonsert samma år med Cornelis och jazzeliten med Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. På kvällen var de och åt på Stadt i Eslöv.

Jag är själv född 1975, så det är inte så att jag försöker antyda nåt holländskt påbrå. Min tes är snarare att Cornelis varit ofrånkomlig i mitt liv. Han har funnits från början och kommer att finnas till slutet.

Jag har en känsla av att Cornelis i det privata många gånger var en skitstövel. Även om vi låter sprit vara en ursäkt, skulle den nog inte ursäkta allt. Homofobi och manschauvinism är inte längre à la mode på 2000-talet. Hemingways mansbild framstår med moderna ögon i all sin nakna skröplighet, med ansiktet vänt från verkligheten och huvet högt ovan molnen. Att lämna fru och barn för alkoholen och karriären betraktas idag som ett osympatiskt val. Och ni som var med då får säja vad ni vill – men det borde det ha gjort redan då.

Det är alltså inte tvungetvis som människa Cornelis har inspirerat mej. Jag har dock alltid ansett att estradören, poeten och sångtolkaren inte alls ska behöva straffas för vad privatpersonen eventuellt har ställt till med.

För mej som sjuttitalist med ett starkt behov av att förstå det samhälle som ledde fram till mej, är konstnären Cornelis en utmärkt ledsagare. I den ansenliga vreeswijkska stofthyddan sammanfattades alla sexti- och sjuttitalets musikaliska och subkulturella stämningar.

Han är en häxbrygd på ett knivsmått progg, en rejäl dos svart A-bombstryfferad humor, en matsked Dylan, en slev Brassens, ett par skopor blues och amerikansk folkrock, ett stänk Beppe, en doft Lill, en nyans Monica Z, några skovlar Vispråmen Storken, en pliktskyldig dos vpk och två väl tilltagna och marinerade Hamburger Börs-skivor.

Samtidigt stiger han från dag ett fram som en originell och färdig artist utan bojor till Traditionen. Han är från början sin egen tradition. Sina influenser – och såna har han i drivor, beläst och belyssnad och besedd som han är – ska han senare redogöra för allt eftersom, lika nyckfullt och associativt som det mesta annat i hans karriär.

Vad man kan glömma från vår tids perspektiv var att Cornelis var en modern konstnär. Han hade tummen hårt tryckt mot tidens pulsåder. Modern på samma sätt som Hasseåtage, de gubbar som intar piedestalerna jämte Cornelis i mitt privata mausoleum. I backspegeln gärna betraktade som bekräftare av folkhemsmyten, omfamnare, sammanhållare, svenska statens s-märkta underhållare, den skånske tjockisen Per Albin bredvid den akademiska långskånken Erlander, provinsiella och perifera – i själva verket två konstnärer i samklang med både tiden, publiken och samhället.

Som Robert Zimmerman i USA, fast med något nyktrare åhörare.

På samma sätt var Cornelis på en gång subversiv och folklig, bekräftande och överraskande. Lika hemma (eller lika främmande) hos de almräddande världsförbättrarna i Kungsan som hos guldkortsmaffian på showkrogarna. Snickarbrallor och småblommigt bredvid Östen och Ernst-Hugo på Börsen, skinnställ som ett extra hudlager på promenad med de oklanderligt klädda Lars Forssell och Olle Adolphson. Intervjuad av proggblaskan Musikens Makt jämte Träd, Gräs och Stenar, samtidigt som tabloiderna tömde hela restlagret av trycksvärta på skandalrubrikerna.Hos Cornelis finns också ett påtagligt judiskt drag. Jag har själv inget judiskt påbrå och har förstått på somliga att jag därmed inte får yttra mej, men det gör jag ändå. Som bekant finns en stark judisk tradition inom den komiska kulturen – och en stark komisk tradition inom den judiska kulturen – som var ovanligt i takt med tiden under det ifrågasättande sextitalet. Från Groucho Marx sarkasmer via Tom Lehrers cyniska vispastischer, Joseph Hellers krassa krigskritik och Lenny Bruces tabubrott till Woody Allens dödsfixerade intellektuella tankelekar.

Hos Cornelis smälter alltihop samman, på samma vis som Ferlin och Taube ledigt får plats bredvid Kris Kristofferson. Cornelis omfattar Grouchos wisecracks, Bruces självdestruktivitet, Hellers hat förklätt till humor, Lehrers uppgörelser med tomtebolyckan ("Jultomten är faktiskt död" är en mycket lehrersk låt) och Woodys avgrundsdjupa pessimism.

Som trettiettåring spelade Cornelis Tevje i "Spelman på taket", den ålderstigne pariarken under de ryska artonhundratalspogromerna. Regissören Pierre Fränckel – själv jude – kunde inte se någon mer självklar kandidat i 1968 års Sverige.

Förmodligen härrör det ur utanförskapet. Den holländske invandraren kom till Sverige i en tid när det inte fanns några andra invandrare. Han blev en främling i ett land som han kände som sin egen gylf. Utanförskapet som en identitet – Colin Wilsons outsider, Norman Mailers hipster, Jack Kerouacs beatnik – gör en utsatt och samtidigt bepansrad. Underdog-perspektivet tillåter en att trampa över och i klaver, minoritetsstigmat gör en ovillig att träda in i klubbar som vill ha en som medlem – Cornelis blev mycket riktigt aldrig svensk medborgare.

I hundratjugokilo holländare slogs och samsades de svenska sexti- och sjuttitalen med den mänskliga erfarenheten och varenda upptänklig subkultur från romarnas Plautus och 1200-talets trubadurer. "Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick" enligt Blå Tåget. Det lär aldrig återkomma och det finns inga skäl att sörja, men det var trots allt en tid som gav börd åt de tider som kommit därefter och som onekligen är vår tids anmoder. Och i spaningen efter den tid som flytt är Cornelis en utmärkt tjallare.

Men det viktigaste är trots allt att han inte är fastfrusen i historien. Tvärtom, alla vägar leder både till och från Cornelis. Han är på en gång urkällan och deltat, hjärtat och kapillärerna. Han är ett läskpapper i mitten av en virvelstorm som suger åt sej det mesta som susar förbi.

Cornelis befriande distans, tungan i kinden, det sneda leendet, ironin och skepsisen som gjorde honom uthärdlig även under de självtillräckliga åren på sjuttitalet, pekar också framåt till den tid då jag själv danades. Född 1937 är Cornelis en andlig farfar till "den ironiska generationen", ett uttryck som ofta används nedsättande av äldre men som jag alltid sett som en komplimang.

Ironi är nämligen det som skiljer människan från djuren, civilisationen från barbariet. Utan ironi en värld av fascister och Sarah Dawn Finer. Med ironi en värld som trots allt är uthärdlig.

Rapport från en helt vanlig blogg-gala.

Måndagen andra februari hölls Stora blogg-galan i Stockholm. "En man med ett skägg" var mot alla odds nominerad i kategorin Nöje & kultur. Bokhora vann, vilket säkert var välförtjänt. De litterära gatflickorna gör trots allt en blogg som riktar sej till en något större målgrupp (= folk som läser böcker) än den här bloggen (= folk som hyser nåt slags intresse för Lennart Hyland).

Det enda som grämer mej är att jag inte fick säja den line jag funderade ut på planet: "Jag är stolt över att äntligen få ge vita nördiga medelklassmän en plats på Internet".

Mitt högervridna sällskap hade förstås mycket roligt åt att de som uppmärksammade mej och sa nåt uppskattande om den här bloggen var den ene nyliberalen efter den andra. Med såna vänner etcetera.

I övrigt kan säjas att det var kändisglest - Niklas Strömstedt och Robinson-Robban var de enda från den gängse celebritetsnomenklaturan som inte var på den parallellt hållna gay-galan (statements?) - och att den ende namnkunnige bloggare som faktiskt var på plats var Marcus Birro. När alla pristagare gruppfotograferades stod han en halv meter från övriga (statement!).

Det vill säja att varken Gynning, Schulman eller Bildt upplevde sina nomineringar som så viktiga att de behövde slita sej från sina gängse ansvarsfyllda jobb (dvs trams, trams respektive flyga flygplan).

Vi noterade att både Peter Siepen, Viggo Cavling och Helle Klein visserligen var anmälda, men deras namnbrickor låg fortfarande och väntade på dem när prisutdelningen var över. Good old Helle kan dock se sej i armhålan efter sin namnbricka - den finns numera i tryggt förvar i Kalle Linds plånbok.En annan slutsats man kunde dra var att om man verkligen ville provocera i det här sällskapet så skulle man säja nånting positivt om FRA. Sällan har så många oliktänkande förenats i ett hat mot nåt så abstrakt. Och hade jag nu valt att bära en T-shirt med texten "FRA är BRA" så hade den ändå bara uppfattats som ironisk.

Galan hölls på Nalen. Men med den brist på historiska perspektiv som nutidsmänniskan besitter, var det så klart ingen som ville prata om Topsy Lindbloms legendariska annonser ("Gata Regerings 74 var adressen", "Där allting händer. Och mycket fötter") från danspalatsets storhetstid på femtitalet.

Nominerad.

Tyvärr - jag har inte tid idag heller. Sitter och känner mej som Frida Hallgren när hon blev guldbaggenominerad för 30:e november jämte Sif Ruud och Birgitta Andersson.

Får mej osökt att tänka på förra gången bloggandet gav utdelning.

Inte för att jag vill skryta...

...men jag var för första gången på Bokmässan (den där biten med Biblioteks- i namnet är det ingen som riktigt bryr sej om, va?) i fredags. Vi presenterade årets radiokalender och Anders & Måns fick signera prissänkta papperskalendrar och annat public service-relaterat. Några tappra själar slet sej från Göran Greiders hårvårdstips i Ordfront-montern för att få en mycket fragmentarisk bild av vad som ska hända i radiotablån i december.Vill man ha ett ännu diffusare grepp kan man se succéduon framföra låten "Världens Långsammaste Bil" och mej svänga med fingret i otakt här. Fast i radio kommer den att ha både rätt tonart och rätt text.

Bloggen börjar ge avkastning.

Jojo, man är numera Kultuuuurstipendiaaaat.

Hädanefter ska ingen komma och säja att "varför lägger du så mycket tid och kraft på att skriva om döda gubbar utan att du får nån annan utdelning än att du drar till dej ännu fler nördar än tidigare?"

Hädanefter ska ingen komma och säja "skaffa dej ett jobb och nej - att läsa Arne Weises memoarer medan du slöglor på Arbetsförmedlingens hemsida är inget jobb".

Hädanefter ska ingen komma och säja "kan du hämta grabben på dagis idag för jag har massor att göra på institutionen".

Från och med nu är detta ingen Privat Blogg. Det är en Professionell Blogg. En Prisbelönt Blogg. En Auktoriserad Blogg.

Jag betackar mej från och med nu från lågstatusläsare. Ska ni läsa En man med ett skägg så vill jag - beordrar jag - att det ska göras med vördnad. Jag vill att ni för varje artikel om Pekka Langer och varje ordkaskad om nåt pyttesmalt populärkulturfenomen ni egentligen inte bryr er om, ska tänka "åhå! Det där var minsann en stipendierad tankegång!"

Exakt vad stipendiet heter har jag faktiskt glömt, men han som skickade pengarna heter Anton och bör vara en trevlig prick.

Inte för att jag vill skryta...

...men jag och min vän Valle Westesson var på fest med bl.a. Claes Ljungmark i lördags. Claes vem? frågar då den mindre vetande. Rolf Ryckert! svarar då jag och Valle i kör.

Ljungmark är en man med digert CV. Stockholms stadsteater, film, teve. För oss är han den parodiskt auktoritäre läraren Ryckert i Mats Wahls miniserie Klassliv, som gick som ett block i Bullen nånstans i brytningen åtti-nittital (finns givetvis på Youtube). Samma serie gav Kim Sulocki hans mer eller mindre välförtjänta genombrott.

Jag kan ha anat en viss irritation när vi för sjätte eller sjunde gången ville diskutera just Ryckert-rollen. Ljungmark lät antyda att han gjort roller som han var stoltare över. För att inte trampa någon oskyldig på tårna började jag istället berömma hans roll som sektledare för Ljusets barn i Rederiet.

Vi tror hursomhelst att vi skiljdes som vänner. Kvällen avslutades med en fotosession, där Ljungmark gör sin patenterade stoppa-in-Läkerol-gest. Känd från Rolf Ryckert-tolkningen.

Inte för att jag vill skryta...

...men ikväll har jag varit på fest med Stig Grybe.

Vi pratade (förstås) om Ante i Mobacken, en buskisfigur han gjorde i radio och teve på sextitalet. Han pratade om hur han och Tollie Zellman en gång fått ett pris ur Kar de Mummas hand, utan att reflektera över att dom femti år yngre män som stod framför honom kanske inte nödvändigtvis var up to date med Tollie och Kar.

Han berättade att Kar de Mumma vid tillfället sagt att "nu har du en figur som du får leva med resten av livet och som du alltid kommer att bli ihågkommen för". Och så la han till att "där hade han ju rätt".

Jag hade inte hjärta att berätta för honom att den ende inom tolv mils radie, förutom Stig själv, som känner till Ante i Mobacken 2008 är jag. Och jag är a) nästan Asperger-diagnosticerad och b) inte särskilt haj på Ante jag heller.