tisdag 23 december 2008

De gör inte såna julkalendrar längre.

Åtminstone i början av december hörde man ett och annat gnäll på årets julkalender, som jag råkar vara inblandad i. Det var för lite jul, det var för mycket skräck, det var inte som på Trolltider-tiden. Då var det bra, nu är det dåligt. Ingen tänkte på att de kanske tillhörde målgruppen då och kanske har blivit en mycket gammal, förtorkad och ingrodd människa med prostatit och hemorröjder nu.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 var det ett oherrans liv om Trolltider. Skulle denna fina kristna högtid användas till troll och vättar och hednatro? Våra klerikala vänner höjde rösten och tystnade inte förrän efter 1987 års Marias barn, förmodligen lika förlamade av uttråkning som resten av oss.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 fanns det inget naturligare än att röka cigarett inför sina barn. Föräldrar som inte medvetet utsatte sina avkommor för cancerogena ångor sågs 1979 som suspekta. Barn utan astma mobbades på dagis.Därför handlar också större delen av Trolltiders första avsnitt om den lilla husvättens vedermödor kring den kvarglömda cigaretten på människofamiljens frukostbord (för vad passar väl bättre än lite röktobak till lättmjölken?). Som lite extra krydda en rejäl dos produktplacering.

Mycket riktigt gör de inte såna julkalendrar länge. Jag är dock inte helt säker på att det är av ondo.

måndag 22 december 2008

Cabaré Öppen kanal.

Min vän Bengt Strömbro (som f.ö. sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mej en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett s.k. satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden - det vanligast förekommande ordet är "Bohman" - och bar den något pretentiösa underrubriken "listiga lögner och sataniska sanningar".

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer "njurens lunga" istället för "hjärtans gärna". Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?


Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås


Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

"Satir" betyder f.ö. fortfarande - hos de fyrtitalister som har vetorätt - "elakheter om riksdagspolitiker". Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt (jfr Public Service i P1).

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och såna har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

På det festliga kvinnoföraktets tid.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna: hur framställdes jämställdhet av tjugotalets stjärna?Jag har haft en festlig kuplett på huvet nu i några timmar. Det är Ernst Rolf som med patenterad diktion sjunger om den nya - alltså numera gamla - tidens kvinna:

Hjälpa till med mat och skatten
nej se, det vill hon inte ve´
Men komma hem i hatten
klockan fem på natten
ja, de´ gör gumman me´


På den här tiden ansågs tanken på jämställdhet i sej som ett stort skämt. Något tokroligare än att kvinnor krävde nån sorts plats var svår att föreställa sej. Inte nog med att de slapp arbeta - för inga kvinnorörelser i några tider har ju kämpat för rätten till arbete - utan dessutom hade de mage att vilja roa sej.

Detta sjöngs av en glad lax som i det privata var a) notoriskt svartsjuk och b) notoriskt otrogen (med argumentet att vänsterprassel var "som att gå på toaletten"). En man som dessutom uttryckligen undvek det politiska eftersom han inte ville stöta sej med någon (potentiell finansiär).

Frågan om jämställdhet, jämlikhet och allas lika möjligheter är som bekant ingen politisk fråga.

Så var det då, för längesen. Idag gör sej gubevars ingen lustig över kvinnor som anser sej förbisedda och som därför hävdar sin rätt.

torsdag 18 december 2008

Några urvattnade reflektioner om Göteborg och stalinism.

Det har påpekas förut - inte minst i den här bloggen - men det är nåt bisarrt med hur våra vänner på bästkusten får ihop Revy och Revolution.

Röda ropet var ett band med starka kopplingar till KPML(r). KPML(r) ville förändra samhället med våld, tyckte det var borgerligt att vara vänlig, kallade kvinnor för kärringar och gav ut Stalins bästa i bokform. Röda ropet är en ordvits (jfr "röda rappet").

På sin enda skiva poserar Röda ropet på motorcyklar a.k.a. "bågar". Skivan heter finurligt nog "Spänn bågen". På den sjunger de bl.a. Dan Berglunds åttaminuterspekoral "En yngling" om en fjortonåring som får stryk och "välling med smör i" och som mynnar ut i ett dödsstraff "för att ha tagit en ung flickas liv".

Andra låtar de gjorde var:

a) "Spring Lasse spring" om en alkoholist, fången i kapitalismens utarmande av människor ("spring Lasse spring, sup Lasse sup/ du dränker din förnedring långt ner i flaskans djup"),

b) "Alla snubbar" på välkänd melodi ur Aristocats, här med temat brist på ungdomsgårdar ("alla snubbar vill ju ha en gård"),

c) "Rudolf E Stark" på melodi Johnny B Good ("när skolan var slut slängdes Rudolf ut/ Han kom till Göteborg för att försöka bli snut/ Men han fick ingen träning i hur slynglar ska tas/ Till slut så fick han jobb på Securitas").

Kanske mest spridd bland deras låtar var "Go med". Refrängen lyder:

Go med i kommnistiska partiet
Åh! Åh! Gör det!
Vi har en liten cerkel här
som skulle passa daaj
Och dö! Ta med dej din tjaaj!


Den framfördes lajv på nån festkväll på Göteborgs konserthus, med tokkomp på skedar. Den är fortfarande en hit i de revolutionära ungdomsförbunden.

Jag tror absolut på att blanda allvar och humor och på att alla känslor kan rymmas i ett konstverk och bla bla bla. Det knäppa här är ju att de käcka gossarna i Röda ropet (bl.a. Clas Yngström som sedermera blev en i raden av okrönta blueskungar med bandet Sky High) står och larvar sej till förmån för ett stalinistparti.

Det första ett stalinistiskt parti skulle göra om de kom till makten vore ju att skjuta alla jävla skedspelare, ordvitsare och larvare i nacken.

onsdag 17 december 2008

Delikateshöökarn.

Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten "Katt bland hermelinerna": "herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt").

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt - sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv - för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextitalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet" har nu antologin "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?" lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

- Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.
Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

tisdag 16 december 2008

Rapport från Sveriges Radio del 2.

Det går nåt på teve och radio och webb som heter Musikhjälpen. Nånstans i periferin finns jag. Mitt arbete är något diffust, men det har bl.a. inneburit att fotografera My Little Pony-bilder åt en tatuerare (och bli tillsagd att vara rädd om My Little Pony-boken), fråga Lasse Kronér om han verkligen vill vara tomte på Hansakompaniet som folk sagt att han vill (det ville han inte) och bli väckt av SMS från Christer Björkman.

Och så klart att chitt-chatta lite med Jan Eliasson om hur Saddam var på riktigt. Och kanske ägna en halvtimme åt att skaffa en taxi åt Eliasson, tillsagd på skarpen av en sekreterare på UD.

Det har också inneburit att skaffa fram ett telefonnummer till Kikki Danielsson. Efter att ha avfärdat en inmejlande kvinna som påstod sej vara "mycket god vän" med Kikki och som skulle "dra i sina kontakter" och som noga underströk att "Kikki ringer man inte till hursomhelst", gick jag direkt på källan: han med gaserna i Skara.Han gav mej genast tre nummer. På det ena svarade mycket riktigt Kikki. Hon var ute och handlade i Bollnäs (där hon f.ö. tänker stanna tills yngste sonen har bestämt sej för vad han ska göra efter skolan). Sen vi pratat fram och tillbaka en stund (vädret i Bollnäs kontra Malmö och ... ja, det var nog mest det vi pratade om) undrade hon var jag fått numret ifrån. Jag hänvisade lagom dunkelt till "en man i Skara". Hon muttrade att det var "superhemligt".

Jag betvivlar att jag nånsin kommer att ha nåt att prata med Kikki Danielsson om - hon är väl inte särskilt intresserad av gubbar med skägg? - men på nåt konstigt vis känns det ändå som om jag sitter på en skatt.

måndag 15 december 2008

Proggiga barnböcker del 32: Måns och Mari från vår till vinter.

Det här är egentligen en filosofisk-existentiell bok för barn snarare än en politisk. Till bleksiktiga akvarellbilder berättas om barnen Måns och Mari som bor hos "en liten tant" som heter Matti.

Årstider kommer och går och författaren Kaj Beckman - som är en kvinna (jfr Cay Bond och Kaj Fölster) - lägger stor vikt vid att lära barnen vad "kamferspindelskivling" och "höggul fingersvamp" är. Detta när hon inte låter barnen och Matti brottas med De Stora Frågorna:

Somliga får leva länge och andra lever bara en kort tid på jorden. Vad som kommer efter, det vet vi inte. Det är den stora hemligheten som vi alla undrar över. Men ingen är ensam, för alla har döden tillsammans.

Det intressanta är att boken är från sjuttitalet, och på sjuttitalet trängde sej det politiska på ett självklart vis in i alla sammanhang. Efter påskris och majbål kommer naturligtvis första maj:

- Vart ska du gå, Matti? frågar Mari.

- Jag ska demonstrera mot krig och svält och allt annat som inte är bra i världen, svarar Matti. För i dag är det första maj och då brukar folk samlas och demonstrera.
De går till torget, där alla som ska vara med i demonstrationståget håller på att samlas. Somliga bär på plakat där det står skrivet vad de skulle vilja ändra på i världen.

När tåget sätter i gång säger Mari:

- Så bra att vi kom med dej, Matti! Så är det flera som visar vad dom tycker.

- Ja, jättebra var det, säger Matti.


Hon har läst högt texterna på plakaten. JORDEN ÄR ALLAS HEM står det på ett. ALLA MÄNNISKOR ÄR SYSKON står det på ett annat.

- Då är jag din bror, Matti! Va bra! säger Måns.
Det var bara på sjuttitalet nån inbillade sej att en grabb i förskoleåldern längtade efter att idka syskonskap med en gammal tant.

fredag 12 december 2008

Proggiga barnböcker del 31: Polisen slår till.

Jag löper risk att bli tjatig, men det här är en Sven Wernström-bok igen. Det är inte mitt fel att karln var tokigt produktiv inom den smala nischen politiskt-övertydliga-böcker-för-unga-tonåringar-utan-vidare-story.

"Polisen slår till" (1972) är en fristående fortsättning på "Mannen på gallret". Här möter vi återigen den unga Lena Forsberg i hennes självklara mognad mot politiskt medvetenhet (antagligen döpt efter Nyman i Nyfiken-filmerna).

Nu åker hon till Norrköping och träffar några kompisar som är oproportionerligt glada över att ha öppnat en maoistisk bokaffär i en källare ("på bokhyllorna fanns en massa viktig kunskap uppradad - i huvudsak sådan kunskap som skolan brukar undanhålla sina elever"). På vägen dit blir hon vittne till en bilolycka där en ung FNL-motståndare ligger sönderslagen bakom ratten. Lena börjar nysta och inser att det inte är en bilolycka ...

Boken är gissningsvis påverkad av Sjöwall-Wahlöö och deras allt härsknare poliskritik i "Den vedervärdige mannen från Säffle" från året innan. Bortsett från att Sjöwall-Wahlöö trots allt spränger in riktig spänning mellan de stora sjoken kverulantiska påståenden om samhällets förfall, är budskapet ungefär detsamma.

Jag betvivlar inte att Sjöwall-Wahlöö och Sven Wernström hade rätt i sak - alltså att poliser är våldskåta halvfascister vars uppgift är att försvara ett kapitalistiskt samhälle - men det känns som om de kunde säja det på nåt annat sätt än att bara säja det.

Ett gäng random citat ger en bild av Wernströms syn på hur man bäst levandegör verkligheten: genom att inte levandegöra den.

Hon knäppte på melodiradion. Anna-Lena Löfgren sjöng. Det var nånting om jämlikhet mellan könen. Män och kvinnor borde gå sida vid sida - "på samma nivå, det borde vi pröva på". Det var en typisk svensktoppslåt, samhällstillvänd men utan politisk medvetenhet.

Så långt hade Lena ändå kommit på senaste tiden. Hon hade begripit att man inte kan
önska fram fred och jämlikhet på svensktoppsvis. Fred och jämlikhet går inte ihop med kapitalism, som just bygger på orättvisor.[---]

Lena rös. Det fanns lärare som skulle leva kvar i sina elevers minne långt in på 2000-talet. Exempelvis Justus som de hade haft i samhällskunskap. Stockkonservativ och moderat. Framhöll alltid USA - världens största demokrati. Ryktet visste berätta att han också hade framhållit Hitler en gång i tiden. Det var konsekvent.

Nazist i går - moderat i dag.
[---]

Tjugo döda barn i Vietnam. Deras kroppar kastades på elden. Svensk motorungdom körde omkring med mördarnas emblem på skinnjackan och deras ideal i huvudet.
Det var kanske landets allvarligaste ungdomsproblem just nu, men det uppmärksammades varken av myndigheter, politiska partier, press, barnavårdsnämnd eller skola.


SPOILERVARNING: det visar sej - tro det eller ej - att killen med FNL-märket inte alls råkat ut för en biloycka. Det är istället en reaktionär polis som blivit "alldeles som galen" när han sett FNL-märket och ropat "nu ska du få din jävel!" innan han spöat upp vietnamvännen.

Samhället verkar ha varit så mycket enklare då, 1972. Åtminstone i de övertygade socialisternas huvuden.

onsdag 10 december 2008

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).

En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säja Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.

Man hade ett enklare sinne för humor då.

På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.

Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.

Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.

Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sej själv.

"Hunden som log" handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund - och sin egen barndom - en sista kväll på Grönan. "Svart Lucia" var en skräckfilm i gymnasiemiljö. "Dårfinkar & dönickar" är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.

Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia - Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling - är runt de tretti, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.

Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.

Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.

Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sej vilka friheter som helst.

Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.

tisdag 9 december 2008

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.

Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.

Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttitalets slut, då hans stora romansvit "Den underbara resan" - som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) - blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.

Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).

"Mannen på gallret" är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker - inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt - utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid "mensen" och "p-pillren".

Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.

Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.

Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där "en långhårig pojke med mörka glasögon" reser sej upp inför aulan:

Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.

Men - bland optimistiska kapitelrubriker som "Socialismens ABC" och "Krossa kapitalismen!" så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret "en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden" (enligt baksidan).

För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.

Men jag föreställer mej att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.

Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sej så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.

måndag 8 december 2008

Widerbergman.

Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften "Visionen i svensk film" 1962, gav han Bergman det berömda epitetet "vår andes dalahäst i världen".

I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sej på piedestal - "till skillnad från andra regissörer" (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera "du talar förstås om Ingmar Bergman". Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.

Han ville liksom bara få det sagt.

1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt - fram till slutet.

Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:

Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö. IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?

Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår upmärksmahet.

Bergman själv hävdade att "jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch".

Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.

söndag 7 december 2008

Julkulturen.

Det har muttrats bland pepparkakshustroende julfundamentalister, det har knorrats hos glittermaffian och de som menar på att det står inskrivet i kalenderbalken att julkalendrar måste innehålla a) spraysnö, b) tindrande barn och c) andra saker som fanns på Elsa Beskows tid.

Men - som jag mantralikt upprepat den senaste veckan - barnen gillar i alla fall årets båda julkalendrar. De har ingen relation till snö, men kan identifiera humorn i en man som dricker kiss.Idag söndag har de tre kalenderhjältarna besökt ärevördiga Kulturen i Lund. Barnen var på plats. Flera av dem verkade riktigt nöjda.

lördag 6 december 2008

Hoppla! De finurliga memoartitlarna bara hopar sej! Del 7.

För att förekomma ordmärkaren: det här är väl inte memoarer i egentlig mening, men väl nära. Werner - eller om det möjligen är Werner - sammanfattar sitt liv genom sina bidrag till Lill Lindfors, Eva Rydberg och Häpnadsväktarna.

Och givetvis marknadsför den gode Cato det hela som "årets best selleri". Jag ligger golvad. Gud finns. När jag hämtat mej upptäcker jag följande slogans:

OBS! Av författaren nominerad till 2009 års Augustpris!
OBS! Intäkterna av boken går oavkortade till förf:s vällevnad
OBS! Flera org. planerar att vara elaka mot författaren!


Plötsligt känns världens ondska mindre ond och livets förtretligheter mindre förtretliga. Med rak rygg och blicken mot solen går jag att möta morgondagen.

FOTNOT: tack till den finurliga signaturen "anonym" för tipset.

torsdag 4 december 2008

Koreansk självbefläckelse med Thorsten.


Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons "Ett hål i mitt hjärta" 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

- vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det säjs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

- vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sej medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sej fram genom tuppruskning? Tänker han sej att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt - i den mån han är ett sanningsvittne - att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

onsdag 3 december 2008

Proggiga barnböcker del 29: Ville Valle & Viktor. Första mötet med den Mystiske Mannen.

Ville, Valle & Viktor är kanske de mest urtypiskt proggiga barnfigurerna, Staël von Holsteins värsta mardröm, fortfarande det mest flagranta beviset på den nyliberala tesen om publice service-vänstervridningen. Liksom "Kåldolmar & kalsipper" var det ett underligt möte mellan å ena sidan fantasi och sång och å andra sidan smutsgrå plakatpolitik.

De tre figurerna - besserwissern Ville (de tusen konsternas man), vindflöjeln Valle (de 999 konsternas man) och ifrågasättaren Viktor (en levande docka) - debuterade i en av Beppes lördagsunderhållningar 1969. Trojkan gjorde sen ett par teveserier (1970och 1977), så småningom förevigade på LP, ironiskt nog belönade med just en sån Grammis som proggrörelsen såg till att avskaffa.

I korthet: Björne, Kapten Zoom och han som spelade Helge i Rederiet är tre ambulerande gatumusikanter, som med hjälp av Valles bok "Farfars praktiska råd" försöker orientera sej i ett samhälle som fyllts med avgaser, betong och profitbegär. Viktor frågar ofta "varför", Ville försöker auktoritärt avfärda med "därför", Valle försöker vara kompis med bägge.

Två böcker blev det också. "Första mötet med den Mystiske Mannen" är den första. "Den Mystiske Mannen slår till igen" är den andra.

Om skivorna trots allt har kvar charm i och med Anders Linders stammande replikleverans och ruffa gatusvängsarrangemang, är böckerna tämligen träiga. I en passage läser Ville i Farfars praktiska råd att Stureplan "är en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden":

Så var det kanske på farfars tid. Men nu är Stureplan inte längre en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden, det är en bullrig och otrevlig plats i hjärtat av staden, och just den här dagen ångade den av upplöst asfalt och avgaserna flöt som dimmor kring Villes och Valles och Viktors huvuden.Viktor, som ju är en levande docka född i Burgund på 1300-talet, kidnappas av en mystisk man i lackskor (på sjuttitalet var alla fiktiva direktörer fashionabelt klädda, detta trots att samtidens mest hajpade direktör var Simon Spies). Direktörens syfte är både dunkelt och diaboliskt:

Tänk bara, en levande docka som kan arbeta lika bra som en arbetare. Ja bättre. Vanliga arbetare går ju så lätt sönder. Och så har de så mycket krav. På löner och arbetsförhållanden och på att vara med och bestämma, ja jag vet inte allt. Således sätts Viktor att arbeta vid en maskin, kontrollerad av en tidsstudieman enligt tidens hippaste trend hos fabrikskapitalet - MTM (Methods-time measurement):

- Står man så hela dagen, undrade Viktor upprört. Varje dag, måndag tisdag onsdag torsdag fredag, varje vecka? Hur orkar man det?
Han frågade en arbetare som gjorde samma rörelse 20 gånger i minuten. Men mannen hörde inte. Blicken var fästad på samma plats och han rätade inte på ryggen.
- Stör honom inte, sa testmannen omtänksamt. Här jobbar de på ackord.
- Vad är ackord?
- Det är när man får mera betalt ju fortare man jobbar, sa testmannen. Då har man inte tid att prata strunt.


Efter en del ganska festliga förvecklingar och maskeringar lyckas Ville och Valle frita sin kompis/docka. Viktor pustar ut och läsarna får en lagom fantasieggande sens moral:

- Vem är det som tjänar på att de arbetar så där då, sa [Viktor] sen.
- Den mystiske mannen, föreslog Valle.
- Just det, sa Ville. Det måste löna sig att ha fabriken, förstår du väl.
- Vem är egentligen den där mystiske mannen, undrade Viktor. Och varför gör folk som han säger?
- Han är en sån som äger och bestämmer, sa Ville.
- Men det måste väl vara de som arbetar i fabrikerna som bestämmer, sa Viktor upprörd. Det måste det väl, Ville.
- Njae ... det är inte så enkelt det där förstår du Viktor. Nu är det som det är. Det har det alltid varit.
2008 finns inga fabriker och följaktligen inga barnböcker om fabriker. Dyker Anders Linder upp i barnprogrammet Vintergatan - nota bene: utan att ventilera en enda åsikt - skriker diverse nyliberala bloggare i gäll falsett om statstelevisionens uppenbara stalinism. Samma statstelevision fyller sin barnkanal med Byggare Bob och Rorri Racerbil och den tecknade Mr Bean.

Jag säjer inte att det var bättre förr av den självklara anledningen att det inte var det. Men saker var annorlunda förr. Jag vägrar att tro att ett enda Anders Linder-indoktrinerat barn växte upp till en elak människa. Jag har inga problem att föreställa mej att Johan Staël von Holstein uppfostrar sina barn till monster.

tisdag 2 december 2008

Rapport från Sveriges Radio.

Tjuvfotat på P3 Hiphop-redaktionen.

måndag 1 december 2008

Högerhittar del 1: En sång om friheten.

Carl-Anders Dexter "heter" en snubbe som tidigt blåste i varningspipan ("Dexter" är som bekant latin för höger). Redan under det sjuttital man brukar kalla "det röda" (dvs. det decennium då sossarna förlorade makten till borgarna) gav han ut sin första skiva. Denna hans andra kom 1981 och är en brinnande protest mot förtrycket i öststaterna och framför allt mot kommunistiskt väggklotter.

Plattan "En sång om friheten" är ett slags inverterad proggplatta, där den gode Carl-Anders och hans medmusikanter från närmsta finlandsfärja ringat in vänstermusikens beståndsdelar och försökt hitta deras raka motsats.

Istället för förtryck i Vietnam och Chile sjunger Dexter om förtryck i Afghanistan och Moskva. Istället för utflippade jazzfusionexperiment dansbandskomp med elorgel. Istället för storslagna folkkörer en ensam överdrivet artikulerad man med teveglasögon.

Titellåten "En sång om friheten" är en bakochframvänd Björn Afzelius-låt:

Och från land och stad
ljuder samma krav
Om friheten - om friheten
Den stiga ska till slut
och få större kraft än krut
Om friheten - om friheten

Den gnolas i Moskva, Berlin och Budapest
Den nynnas i Warszawa, Prag och Bukarest


Afzelius hade sjungit Nicaragua istället och gubbrockat lite svängigare och sjungit med nåt slags övertygelse. Dexter kom fram pre-Reinfeldt, på den tiden då det fortfarande var ball inom högern att vara cynisk och oberörd. Han sjunger som en ovanligt lillgammal ordförande i Moderat Skolungdom.

Men nödrimmen känner inte av nån höger-vänster-skala.

"Dig ska vi knyta upp svansen på!" är en hotsång i en tradition från Nationalteatern. Deras första platta "Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot!" innehåller bl.a. raderna:

Vi ska hälsa på nån gång hos dom som äger Göteborg
som hittar på all skit i stil med Frölunda Torg [---]
Vi ska riva varje förort och besegra hela stan
Sänka alla pampar i nån djup ocean


Ytterst går retoriken tillbaka på Jesus och "de första skola bli de sista" och snickaren i Röda rummet och hans glödgade brandtal:

Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi...

Dexter och hans organiska organister meddelar att:

Du som står på torget
med ditt röda magasin
Sprider din villfarelse
med en överlägsen min

Jag varnar dig att illa det kan gå
Dig ska vi - dig ska vi - dig ska vi knyta upp svansen på!

Du som klistrar lappar
på var och varannan mur
för att du vill få till stånd
en röd diktatur

Jag varnar dig ...

Du som demonstrerar
under röd paroll
Tomma tunnor skramlar mest
men IQ:n den är noll

Jag varnar dig ...


Ett par av Dexters alster drog säkert ner stora skratt bland seglarskorna och vindjackorna i MUF. I politiska kretsar behöver som bekant inte skämt vara roliga så länge de misskrediterar motståndare. I "Tjejer" sjunger Dexter om sina preferenser gällande motsatta könet (att döma av omslagsfotot var tjejer för Dexters del mer en fråga om teori än praktik):

Tjejer - arga och snälla
Vanliga och rätt originella
Tjejer som är att föredra
Tjejer - smarta och dumma
pratsamma och nästan stumma
Alla kan väl vara bra att ha

Men aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
gå i säng med en tjej som är kommunist


Och i "HCN" gör Dexter diverse fyndiga kopplingar mellan vänsterfolk och ohyra:

Runt omkring oss hus har rasat
Varje dag så rasar fler
Kom och stoppa dessa röda
Snälla ni, jag ber, jag ber

Skicka över några män
skicka över några män
skicka över några män
Kom och rök ut dem med HCN


Övriga Dextertexter att nämna är "Björntjänster", som fyndigt alluderar på den ryska björnen, och "En kärlekstragedi" om svensken Sven och östtysken Gretel. Jag blir inte klok på hur mycket som är tänkt att vara roligt och vad som är ofrivillig komik. Min gnagande misstanke är att det jag skrattar åt är Dexters djupt kända tankar, och det jag blir illa berörd av är hans humor.

Carl-Anders Dexter och hans högermuzak motbevisar den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik. På samma gång understryker han den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik som går att lyssna på.

fredag 28 november 2008

De tusen knarkarnas stad.

Den här har jag snott från Anna-Lena Lodenius julblogg (fint folk håller sej med minst två bloggar):Visst verkar B-sidan klart fräckare än A-sidan? Och visst är kombinationen besinningslöst-glad-äldre-man och begreppet "knarkare" udda?

Jag har inte hört plattan, men känner jag mej själv rätt kommer jag att kontakta Sveriges Radios skivarkiv inom dom närmsta 24 timmarna. Kommer Harry att rimma "gamla mjölkbutiken min" med "grisamfetamin"? Jag vill veta.

TILLÄGG: har nu fått tag på låten i fråga(tack Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius) och den var faktiskt så bra som jag hade hoppats. Min favoritvers:

Där går en främmande ras
som i uppenbar extas
klär sej i färgrik dekor
och har långt och svajigt hår
Har samma kön
och en brinnande bön
att en spruta snart de får

torsdag 27 november 2008

Proggiga barnplattor del 2: Kåldolmar & kalsipper.

"Kåldolmar & kalsipper" får säjas vara Klassikern bland sjuttitalets politiska barnplattor. Den har allt man rimligen kan begära av en skiva som ska lära barn den rätta läran: elaka kungar från västerlandet med dollartecken på kronorna, ett kommunistiskt spöke, en sång om valutrotning, en kort rekapitulering av den grekiska diktaturen samt en makalöst långtråkig pjäs-i-pjäsen från Vietnam.

Icke desto mindre är det en enastående skiva. För all del nerlusad med ett slags realpolitisk rekvisita som gör den krumbuktiga sagan tunggumpad här och var, men samtidigt en skiva som tar barn på allvar. Låtarna rockar, oavsett om genrebeteckningen är "skyffelrock med enveten barnkör" eller "bluegrass med skvallrig hönskör".

Faktiskt är varenda låt på plattan en hit – givetvis undantaget "Viiiin!", som inte alls är en bengtfritiofssonsk hyllning till morgonruset utan en "experimentell fasanduett med förrädiskt budskap". Den får jag fortfarande dåliga vibbar av.

Och den märkliga historien om ett ylle som hittar en hundraårig gubbe i en korg och tillsammans med denne, en tjänare, två clowner "och till och med en häst" flyr över haven till Vietnam, är ... spännande.

Nationalteatern firade triumfer med sin andra vuxen-LP "Livet är en fest" (1974). Hade de varit vilket annat rockband som helst, 1974 eller 2008, hade de gett sej ut på konsertturné och sen stängt in sej för att göra en identisk uppföljare.

Nu var inte Nationalteatern en rockgrupp över huvud taget, inte dåförtiden. Det var en teatergrupp. "Livet är en fest" var en platta med låtar från anarkistiska fritidsgårdsföreställningar med titlar som "Lev hårt - dö ung" och "Sune, får jag knäppa din blazer?" Det logiska steget för dem var att stänga in sej i studion för att göra en dubbelvinyl för barn med ett hopkok på deras många pjäser för dagiskids.I en pamflett i konvolutet förklarar gruppen pedagogiskt för målgruppen hur pjäsen och sedermera plattan kom till:

Den pjäsen förbjöds på många skolor och fritidsgårdar för att den var så politisk. Det var speciellt Vietnamnsagan som en del rektorer och lärare var arga på, och så naturligtvis på att vi pratade om kommunismen. Fast det var just "Sagan om FNL" och "Nordvietnameserna", som dom som var och kollade på pjäsen tyckte bäst om !

Så olika kan det va beroende var man står politiskt. Det kommer säkert vara några mammor, pappor, dagisfröknar eller lärare och andra som inte tycker att du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som vill att barn inte ska ha roligt.

Såna människor är papperstigrar och dom ska man göra motstånd mot.


Såna pamfletter medföljer inte längre barnskivor. Inte ens CD-upplagan av "Kåldolmar & kalsipper".

Den som tycker citatet ovan var en smula subtilt har lite tydligare ställningstaganden att hämta i pjäsen:

* det mystiska blårandiga spöket visar sej vara "det kommunistiska spöket". Han ber om att inte bli ryckt i lärften – "den är från 1848". Som vuxen har jag fattat kopplingen till utgivningsåret för Kommunistiska manifestet. Fortfarande vet jag dock inte riktigt vad en lärft är.

* sjörövarkaptenen heter alltså Sjörövar-Jenny, givetvis efter figuren med samma namn i Brecht-Weills "Tolvskillingsoperan". Hon sjunger för övrigt också en "mammarock" – "en mamma vill också va flippad och glad/ och dansa med shejker i Hyderabad" – som ett feministiskt statement.

* "Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland" gör tydliga kopplingar mellan den grekiska fascistjuntan under Papadopoulos och den svenska polisstat som inte tillät gatumusikanter.

* skutan hamnar till slut i Vietnam, där några sinnessjukt vänliga människor – ledda av en man med namnet Ho – spelar upp en sedelärande pjäs om vikten av att göra motstånd. Pjäsens slutfras – "överallt finns det människor på jorden som gör motstånd, som denna flicka. Detta lär kommunismen" – diskuterades uppbragt inom Nationalteatern. Den radikale Peter Wahlqvist vann och repliken kom med. Wahlqvist blev sedermera kulturattaché i Washington, där han gissningsvis fortsatte slåss för det klasslösa samhället mellan champagnemottagningarna.

* på skutan hem sjunger hela gänget av glada sjömän:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel
med last utav lärdom från Marx och från Hegel


Rader man kanske inte allt igenom knäckte som liten. Visst, "hemmet" var man kanske med på, och "segel" visste åtminstone ungarna i sjöscouterna vad det var, men resten var en smula dunkelt.

Det spelade nu mindre roll. Hur marinerade vi än var i den hegelianska dialektiken så begrep vi inte det själva. Vi skrattade så vi kiknade åt de elaka kungarnas "det är så lustigt så vi kissar i kalsongen", noddade gillande till "Vi cyklar runt i världen" och skippade helt den avslutande sida D.

Jag tror inte Gudrun med triangeln, Borkas Undis, Uffe Dageby och ICA-Stig misstyckte. Visserligen berättade de för oss i en påfallande aggressiv pamflett i konvolutet att dagisfröknar som ville förbjuda oss att lyssna på skivan var "papperstigrar", men än idag tror jag att deras agenda främst var att sprida musikens och göteborgshumorns glädje.Nog för att Stig och Gudrun överskattade vårt intresse för marxistisk retorik. Men de tog oss på allvar. De visste att vi ställde samma krav på meningsfull underhållning som våra föräldrar. Och för den sakens skull ska jag alltid respektera dem.

onsdag 26 november 2008

Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.

James Hollingworths och Karin Liungmans gemensamma debutplatta för barn, "Barnlåtar" (1974), är mer proggig i betydelsen "vi kan göra låtar om vad vi vill men inte minst om samhällsfenomen" (jfr Blå Tåget) än "vi gör musik som ska ackompanjera borgerlighetens nära förestående och synnerligen blodiga död" (jfr Knutna Nävar).

Man ska inte glömma bort den flummigt livs- och fantasibejakande sidan av den svenska musikrörelsen, ofta irriterande i sin obegriplighet, men samtidigt sant subversiv och alternativ. Säja vad man vill om Träd, gräs och stenar eller Samla mammas manna, men det är tammefanken inte dogmatiskt. Pårökt, experimentellt och skitjobbigt - ja. Uppfordrande, pedagogiskt och förnumstigt - nej.

James och Karin gör visserligen några mer traditionellt Televinken-pedagogiska låtar om att se sej för i trafiken och använda flytväst och tandborste och inte sätta eld på skogar i onödan.

Dom låtarna överskuggas dock av besynnerliga texter om att det är "dags att skaffa katt igen" (med motiveringen: "det var så länge sedan sist") eller dialogvisan Ebert, som börjar i ett löst samtal om grodor i fickan och pappas jobb men mynnar ut i en orgiastisk hyllningskör till majs.

Men mitt i det fantasibejakande är James och Karin missnöjda med samhället. I den mest berömda låten på skivan, "Älgarna demonstrerar", läser älgarna upp sina paroller:

Vi älgar kräver:
För det första - totalt förbud mot all jakt i skogen
För det andra - stoppa alla kalhyggen
och för det tredje - fri passage över alla vägar


Att älgar i verkligheten gillar kalhyggen (förlåt: föryngringsytor) kan vi lämna därhän. Poängen är att en barnlåt där begrepp som "demonstrationer" och "paroller" nämns oförklarade, bara kan ha skrivits på sjuttitalet. Naturdyrkan och tillkämpad skogsromantik har säkert funnits sen den förste svensken motiverade för sina barn varför i helvete han slog ner bopålarna i ett land med ständig tjäle, men bara på sjuttitalet paketerade man romantiken i politiska lösningar.

Jag förutsätter att "Älgarna demonstrerar" fortfarande går varm på Miljöpartiets kongresser.

Mer implicit är den associativa "Har du grävt någon grop idag?" där James Hollingworth ställer några anklagande frågor till den förmodat underårige lyssnaren:

Har du sett någon häst idag?
Har du tittat utanför din dörr?
Det finns så många saker
du borde se ...
Till exempel:
Vem har ett hjärta
och vem har det ej?
Jag börjar bli orolig för dig
- just för dig


Civilisationskritiken blir som tydligast i slutklämmen:

Varför vill alla bo i en stad?
Dåliga lungor och ingen glad
- ingen glad


Den kommer dock tydligast till uttryck i "Sagan om Stefan", det talade partiet som gudskelov låg sist på sida 1 så man enkelt kunde hoppa över det även på den analoga tiden. Hollingworth berättar en historia om en pojke som flyttar ut i en skog, där en myndighetsperson kommer och kräver att han ska ha en brevlåda. Sagan mynnar ut i en sång i den mer pissljumt anarkistiska traditionen:

Ska man ha brevlåda nu
och vad är byggnadslov för nåt
och varför får man aldrig göra
som man vill
när man är snäll?


Jag gissar att man även kan tolka visan om brevet som kommit bort på posten som svidande kritik mot ett postverk som inte fungerade heller på tiden när det var helstatligt. Men det kan vara att övertolka.

"Barnlåtar" är en skiva jag spelat betydligt mer än dom Smiths- eller Dylan-skivor jag gärna framhävde som världens bästa under mina Popläsarår. Texternas konstiga hopp mellan ämnen och infallsvinklar skapar samma feberrusiga kreativitetskänsla som Beatles vita album, där högt och lågt och politiskt och banalt och enerverande blandas lika ostrukturerat.

Dessutom svänger det om Barnlåtar. James och Karin drygar ut ljudbilden med "knäppmoj", "tandborste" och "nagelfil", och bakom dom på bas och trummor står Mike Watson och Roger Palm - samma gubbar som skapade sväng åt hyfsat framgångsrika akter som Björn Skifs, Abba och Ted Gärdestad. Och inte minst kompade Ola Magnell, den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft.

Som proggplatta är den helt okej och doftar fortfarande lagom mycket Timotej, Patchouli och tilläggsisolering. Som svängplatta för sjuttitalistföräldrar som haft seriösa funderingar på att åka hem till Kerstin Andeby och köra ner hennes synthkompade blomdyrkande jävla barnkörer i diafragman på henne, är den omistlig.

FOTNOT: James och Karin gjorde även plattan och radioprogrammet "Djurens brevlåda". Hollingworth gjorde också "Halvfemhuset" innan han blev webbdesigner och krögare. Nu har han slagit sej ihop med Jojje Wadenius i en barnfunkens supergrupp som säkert gör dagens sjuåringar extremt nostalgiska.

tisdag 25 november 2008

De absolut genom alla tider största profilerna.

Jag var häromdagen hungrig och klev därför in i en slakteributik för att köpa lite kött i bröd. I butiken salufördes, förutom döda djur, Pucko och Aftonbladet. Eftersom jag visste att det skulle ta mellan fyra och sju minuter att sluka köttpucken och jag är notoriskt rädd för att vara ensam med bara mitt undermedvetna, köpte jag Aftonbladet som förströelse.

Jag berättar detta bara för att ingen ska tro att jag regelbundet använder pengar för att få veta vad Jan-Olov Andersson har funderat på sen sist.

I en helsidesannons för sin egen söndagsbilaga - kongenialt döpt till Aftonbladet Söndag - presenterar tidningen ett antal skribenter som "de största profilerna".

Upplysningen är förbryllande. Jag kan till nöds gå med på att Malena Ivarsson tillhör de största profilerna, förutsatt att vi alla är timewarpade till 1988. Ronny Olovsson är kanske störst i sin genre nöjeschefer-från-Norrland och Mats Strandberg är säkert landets störste bögklubbsrecensent.

Men jag vägrar gå med på att Karin Ahlberg, Lennart Håård, Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är några profiler över huvud taget.

Däremot skriver jag gärna under på att både Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är de knäppaste namnen jag stött på den gångna veckan.

Nanny Anne-Lie: i förnamn en skitjobbig sitcom, i efternamn ett förnamn. Namn som Patrik Ehrnst och William Arne är för all del etablerade (jag tror inte Sten Sture räknas dit), men nog måste man ha passerat nån gräns när man har ett dubbelförnamn som efternamn? Hur har det blivit så? Är hon född Anne och gift Lie?

(För att förekomma ordmärkarna: även jag förstår egentligen att "nanny" är en titel, om än på ett synnerligen tveksamt jobb som främst innebär att säja åt föräldrar att ge guldstjärnor till sina barn.)

Ehva Löpp: kommentarer egentligen överflödiga, men man vill gärna suga lite på namnet "Löpp". Teorin är att hon från början tänkt skriva namnet "Läpp" eller "Lopp" på namnansökan, upptäckt den löjeväckande klangen och snabbt ändrat beslutet med en enkel handrörelse - utan att betänka att slutresultatet faktiskt blev ännu knäppare.Sol Brith Rönnqvist: "Solbritt" är den lite mindre etablerade lillasystern till "Solveig", som väl får räknas som ett riktigt namn. När man särskriver blir man dock plågsamt medveten om att tanten faktiskt heter "Sol". "Stjärna" är ju ett vanligt namn på kossor och "Måne" är ganska stort bland neohippies med batikdreads, så visst, why not?

I fallet Sol Brith (för övrigt väljer hon själv att stava det "Sol-Brith") är namnet kanske mindre anmärkningsvärt än professionen (för kännedom: den stora profilen Ehva Löpp ägnar sej åt styling). Sol Brith är dotter till Saida och har ärvt moderns klärvoajans. När hon inte letar efter folks borttappade glasögon i Aftonbladet, har hon en privatpraktik där hon ställer kristallkulan i allmänhetens tjänst.

På hemsidan redogör Sol Brith för vad hon kan sia om:

Framtiden
Försvunna människor och djur (ej katter)
Drömtydning
Lyckotal och vinstchanser
Ibland även "spökerier".


Jag vill understryka att detta är direktciterat. Sol Brith förklarar också för presumtiva gästboksskribenter att "Jag vill ha både ris och ros, men såklart värmer rosor mer".

Bara så att vi vet.

För övrigt dök följande bilder upp allra först när jag bildgooglade "Sol Brith Rönnqvist":

måndag 24 november 2008

Timell after Timell.

Jag har aldrig riktigt begripit mej på teveprofilen Martin Timell. Å ena sidan leder han bred underhållning, välstruken, lenrimmad, anpassad, blankleende, fortfarande med nåt slags legitimitetsstämpel på sej eftersom han ledde Bullen på åttitalet.

Å andra sidan brister han då och då ut i vredesutbrott och uttalar sej väldigt frankt om folk - han är förtjust i uttrycket "det har brunnit i huvet" - på ett sätt som gör åtminstone mej rädd för honom.

Vill han ryta sej till folkets kärlek? Lider han av killinggängssyndromet att vilja vara både folklig och extrem?1995 gav han - till svenska folkets oförställda glädje - ut en bok. Den heter "Martins bästa och sämsta" och består av reproduktioner av gamla kända vitsar. Den innehåller också en nittonsidig intervju med Martin Timell om hans förhållande till sina barn (han försöker vara en sträng pappa), till Absolut citron och "sillande" ("då känner man sig jävligt rik"), till resande (han har rest mycket men numera blir det "oftast tillsammans med familjen") och till Gud ("en trygghet").

Vi får också några anekdoter om hur Martin slussat Karl Johanslussen ("det var bara att köra in som en enda stor, gigantisk spermie") och sprungit naken och jagat grävlingar och om hur han hyrt bil en gång i Thailand. Sen går vi över till bokens huvudämne: skämt. Enligt baksidestexten bl.a. "timellska kvickheter i god MAD-tradition" och "splitter nya godingar".

Skämten är uppdelade i ett gäng festliga kategorier: "för barn och läskunniga hundar", "som doktor Alzheimer glömmer", "som kräver minst en starköl", "som kräver minst två starköl", "som dessutom kräver en påse chips", "som bara får läsas av barn i smyg och inte alls av hundar" samt "som blev över".

Flera av skämten är av bondsk karaktär, s.k. blått material. De ligger ofta insprängda i gyttret av uppdaterade gamla Strix-anekdoter, lumparskämt, norgehistorier, skolgårdshumor och Blandaren-vitsar. Några är av lätt sexistisk karaktär:

Vad ska man ge en blondin som har allt?
Penicillin.

Hur får en blondin orgasm?
Hon blundar och tänker på shopping.


Andra fokuserar mer allmänt på det genitala. Där är historien om gynekologen som lyckas måla en hel lägenhet genom brevinkastet, och så den klassiska definitionen på kaos: "fem blinda lesbiska tjejer instängda i en fiskaffär". En enstaka "alla barnen"-historia, av kulturtidskrften Aftonbladet kallad "sjukis", har kommit med:

Alla barnen älskar med varann
utom Elinor
hon har köpt en labrador


Vissa skämt skulle jag också kategorisera som "utfyllnad": "Hej, Jungman Jansson. Är det en frestelse?", "Postflickorna ska omtandas" och "det bästa hos människan är huden".

Vi ska komma ihåg att 1995 var Martin Timell fortfarande främst känd från Bullen, SVT-programmet som berömde sej av att lyssna på kidsen. Han hade visserligen lett lördagsunderhållningssmörgåsbordet Det kommer mera med Arne Hegerfors, men också det var familjetillvänt och brett. I alla intervjuer han gav - och givetvis också den intervju han låtit göra med sej själv i den här boken - berättade han utförligt om sitt gamla engagemang i Svenska Kyrkans Unga.

Vad ville han bevisa med den här boken? Ville han teckna sej själv med hela paletten? Understryka att han minsann inte bara var en hygglig prick utan också ett gapigt fyllo? Jag har inga synpunkter på innehållet - annat än att jag tycker att det är det tråkigaste jag läst - utan min undran är mer teoretisk än indignerad.Varför kallade Timell 1995 in tecknaren Christina Alvner - känd från Kamratposten och barnserien Jycken i kulturtidskriften Aftonbladet - för att illustrera vitsar om vampyrer som använder tamponger som tepåsar? Vad var det han ville säja svenska folket? Hade han över huvud taget nåt att säja svenska folket? Eller hade det brunnit i hans huvud också?

FOTNOT: tack till Måns Nilsson för boktipset.

fredag 21 november 2008

Kulle - en kille som ville.

1955 var Jarl Kulle 28 år och uttalade sej på det här viset för en tidskrift:

Jag har som torde vara bekant alltid efterlyst kvinnlighetens renässans. Jag vill att min fru inte bara ska sköta ett hem, utan hon ska tycka riktigt mycket om att sköta ett hem. Jag tror bestämt att min idealflicka ska ha långt hår, riktigt långt hår, som hon kan fläta till fantasifulla frisyrer.

Han la i ett annat sammanhang till:

Jag vill ha en kvinna som både kan skura en trappa och vara balens drottning.Tillfrågad om de här citaten i intervjuboken "Jag Kulle" 1979, försvarar sej Kulle med att det där var längesen:

Nu skulle jag vilja, inte rätta till, men förtydliga vad jag sa om att kvinnans finaste uppgifter är att vara mor och maka och att hennes viktigaste mission är i hemmet. [---]

Tro inte heller att jag menar att kvinnan ska tvingas till det ena eller det andra, hon ska självklart ha frihet att välja själv. Men hon ska djävlar anamma - det är rysligt vad jag svär, det låter oborstat och ordfattigt - inte tvingas ut i förvärvslivet, vilket ju är den nya trenden.

Hon ska inte känna att det som något skamligt att leva i och för hemmet. Jag har en obehaglig känsla av att hon nu för att vara ´med sin tid´ tvingas till något som i grunden är emot de flesta kvinnors natur.


Det finns så klart mycket att anmärka på i detta, vilket givetvis är en smula överfödigt eftersom Kulle är död med sina åsikter. Men det som fascinerar mej är inte bara att en man som gjorde en karriär på att prata manierat och bära lösmustasch över huvud taget uttalar sej om vad som är naturligt.

Det slår mej också att det inte var särskilt längesen som såna här röster hördes i - och dominerade - debatten. För inte så många decennier sen var det helt okej att ställa sej upp inför auditoriet och säja "jag vill att min hustru diskar min disk". Må så vara att en majoritet inom kristdemokraterna fortfarande tycker det, men de har ju lärt sej att inte säja det.

Kulle fortsätter sin lätt daterade utvikning:

Jag tror att det uppväxande släktet tar stor skada av att inte ha ett hem som tryggas av en vakande mor. Barnen måste lära sig gå, lära sig tala, annars kommer de endast att ha läten som sådana barn som tagits hand om av apor och vargar. Hör på många ungdomar i dag, talar dom svenska eller ger dom bara ifrån sig läten?

Här visar han en viss brist på insikt i språkutveckling; det är ju inte via bröstmjölk man tillskansar sej språkkunskaper. Även barn som träffar sin far regelbundet eller umgås med andra barn och vuxna utsätts ju för talad svenska.

Men åter igen: poängen är inte att raljera över en gammal Drramaaaten-diva, utan att konstatera hur diskurser och paradigm har skiftat under åren. Må så vara att Dramaten-stjärnor fortfarande pryglar sina fruar och är mer intresserade av punktantalet i sina affischnamn än i sina barn.

Men de står ju inte för det offentligt.

Om ytterligare tre generationer Dramaten kanske ord och handling har börjat matcha varann så de manliga stjärnorna har slutat mäta kuk på krogen och de kvinnliga slutat äta antidepressiva. Den dagen ska jag också boka biljett.

torsdag 20 november 2008

Fel-giganten.

Det här är egentligen inte en skojblogg. Larv och trams kan akademiledamöter och dramatenskådisar ägna sej åt. Vi stackare som försöker överleva på humor måste ständigt visa vilka seriöst arbetande lirare vi är.

Vill man läsa festliga felstavningar och se på tossiga arga lappar och fnissa åt tjyvlyssnade vardagskonversationer söker man sej lämpligen till såna bloggar. Här läser man om gamla gubbar, döda gubbar och nästan döda gubbar. Och det är inget att fnissa åt!

Jag måste dock tillåta mej att göra ett undantag. Jag var nämligen på El-Giganten och hittade den här skylten:Hur kan det bli så? Har dom inga korrläsare? Skylten är ju fabriksproducerad! Jag bor vid Möllevången där många handtextade skyltar annonserar "tvät av matta" och "service och kvalite". Det må väl vara dom krigstraumatiserade dissidenterna och oppositionella flyktingarna förlåtet, dom har gissningsvis annat än rättstavning att fundera på.

Men det här är ju ett seriöst företag som säljer vitvaror och skänker en cykel på köpet. Ska jag ta dom på allvar när jag köper fotbadkar?

tisdag 18 november 2008

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: "Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år."

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos - om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra - den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad "en renässansmänniska" (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta - men helt fabulerade - imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär "I huvet på n´Gamlin". Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino - Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: "Här vilar Yngve Gamlin" och sen en pil neråt.

måndag 17 november 2008

Begåvade människor jag känner del 5: Sanna Persson-Halapi.

I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är - liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins - Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan - såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm - med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.
Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan - rent bokstavligt - och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

söndag 16 november 2008

Nämen! Nu blir det riktigt fnoskigt! ÄNNU fler memoarer med ÄNNU fler finurliga titlar! (Del 6!)

Jag vet inget annat om Lennart Johansson än att han har haft nåt med fotboll att göra på nåt slags internationell nivå. Det räcker. Hans minnesanteckningar från ett långt liv i det gröna gräsets schacks tjänst har en perfekt finurlighetstitel, så pregnant, så exakt, så distinkt. Den innefattar allt en fotbollens administratör och diplomat behöver förmedla - i sammanlagt fyra ord:"Nya mål" (ni är med på finurligheten? Mål kan ju både syfta på fotbollsmål och en mer abstrakt riktpunkt) - "nya planer" (samma sak - BÅDE fotbollsplan och strategi)!

Jag lyfter på min gamla klappkeps i pur beundran. En mästare har agerat. Jag skulle hellre äta rävgift iförd en lite för liten hatt än läsa själva boken, men framsidan kan jag stirra på i säkert en halv minut, häpen, fascinerad och (häpp!) mållös!

lördag 15 november 2008

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 5.

Som kulturarbetare finns det saker du förväntas göra. Som hårdrockstrummis förväntas du doppa snoppen i äggburritos för att din flickvän inte ska lukta att du har varit otrogen.

Som Sune Mangs förväntas du sjunga "Någonting att äta", annars kommer inte publiken att släppa dej av scenen.

Som finsk skådespelare förväntas du skrika könsord och jonglera med din egen avföring.

Som svensk skådespelare förväntas du prata överdrivet artikulerat, vilket är totalt meningslöst eftersom du som svensk ljudtekniker förväntas koncentrera dej på atmosfärljudet.

Och som memoarförfattare förväntas du döpa dina minnesord till nåt som fiffigt anspelar på ditt namn, din karriär och helst nån gammal sur soldatanekdot. Det gäller hög- som lågkulturarbetare, företagsfifflare som stjärnjurist, spritprimadonna som legitimerad lekare.

Även en av våra hovsångerskor sällar sej till raden. Hennes första minnesskrift tassar lite försiktigt på dubbeltydighetsgränsen - "I min tonart" - medan den andra löper hela finurlighetslinan ut:Ni fattar grejen va? "Sjung ut" betyder ju att man ska säja vad man har på hjärtat och så är hon dessutom sångerska!!! Exakt så på pricken-fyndigt som det anstår en koloratursopran.