Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Här har vi en helt vanlig världsreporter. Enligt sej själv en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextitalet, emellanåt satt i karantän, enligt sej själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella "Della" Anka - med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) - valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander - han med Anderssonskans Kalle - som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans "liten flicka"), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är helt uppåt-väggarna-bisarrt?

Gulli Noja.

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan "An oral danger". Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

Gammal Groll.

I Ingela Agardhs bok "Den största nyheten" - nyheten i titeln är f.ö. Agardhs frälsning - berättar det gamla nyhetsankaret om hur Margaretha Krook och Birgit Nilsson förolämpade intervjuaren Agardh genom att påpeka hur dåligt insatt hon var i ämnena teater och opera.

"Jag tror inte att du har sett tillräckligt med teater för att det ska vara intressant för mig att svara på det", sa Krookskan mitt under intervjun.

"Ja, det var ju en trevlig flicka, men inte kunde hon något om opera", sa La Nilsson efteråt.

Arrogant och nedlåtande måhända, men båda divorna tryckte på samma faktum: det är helt okej för en samhällsbevakande journalist att veta nada om kultur.

Och svänger ämnet över på nåt så urbota banalt som populärkultur - såna där nya förkastliga konstarter som "film" och "teve" - koketterar journalisterna t.o.m. med sin okunskap.Linus Wahlgren intervjuades i fredagens Studio Ett apropå sin nya mockumentär "Scener ur ett kändisskap", där han spelar "sej själv" som statuslysten och Dramatenkåt. Programledaren Helena Groll berättade för lyssnarna att Wahlgren är med i "en fejkad dokumentär" och hon betonade bägge orden som om hon aldrig hade sett dem bredvid varandra tidigare.

De flesta människor med någorlunda pytteintresse för vad som rört sej på humor- och tevefronten det sista decenniet känner till fenomen som Larry Davids Curb your enthusiasm, Ricky Gervais Extras, Garry Shandlings Larry Sanders show, Christopher Guests filmer, Herngren & Ulveson, Felix Herngrens Sanningen bakom eller för den delen Borat eller Brüno.

Dock inte just hon som var satt att intervjua Wahlgren. Hon kunde liksom inte släppa idén att Wahlgren även på riktigt är beredd att offra allt för att få stå på Dramaten. När Wahlgren intygade att det verkligen inte förhåller sej så, lät hon närmast aggressiv:

Varför är du med i den här filmen? Vad vill du med den?

Stackars Wahlgren - som verkar lite för lycklig och lyckad för att falla mej personligen på läppen, men som ju heller inte ätit levande barn eller fistat Astrid Lindgrens kadaver - hamnade från sekund ett i försvarsställning och tvingades förklara basala saker som "vi ville inte förändra världen, vi ville göra en rolig film”.

Mest fascinerad blev jag av Grolls skjutjärnsfråga:

Linus Wahlgren – är det så att idag så betraktas det ändå som finare att stå på Dramaten än att dansa och sjunga och spela Emil?

Nä, Helena Groll, just idag, dagen för den här intervjun, den sjuttonde juli 2009, så har steppdans och snickerboa mycket högre kulturell status än Hamlet och Bergman. Alla andra dagar, alla andra år, sen tidernas begynnelse, är det naturligtvis inte så. Det är liksom så grundläggande att de flesta låter bli att ställa frågan.

Och allra roligast blev det mot slutet, efter att Wahlgren upprepade gånger intygat att han inte drömmer om Dramaten, att han är stolt över att göra fars och musikal och att han bara LÅTSAS som nåt annat i den där filmen. Då berättar Wahlgren att han just spelar i en Astrid Lindgren-kavalkad som han själv skrivit.

Groll: Så du håller dej till den här genren i alla fall?
Wahlgren: Den här genren?
Groll: Ja? Dans och sång och Emil och ...

Ni som inte kände till "dans och sång och Emil och"-genren kan vara alldeles lugna. Den finns bara i Helena Grolls huvud. Där ligger den långt bak och skäms, medan resten av hjärnan ägnar sej åt Viktigheter och Sublimiteter (t.ex. Studio Etts därpå följande ämne: smutsiga pizzerior).

Groll gick och tvättade tungan med lut, spottade tre gånger över axeln och mumlade "I´m Wahlgren-dirty, I´m Wahlgren-dirty". Sen hade hon gjort sej ren från den förhatliga lågkulturen för den här gången.

Ännu en teaser.

Äsch vad fanken, här kommer en Melander till. Han var ju alldeles makalöst cool i sin ungdom. Och gubben till höger om honom är naturligtvis Thorbjörn Larsson. Han är kanske inte cool på det viset.I morron kör vi järnet. Gubbparaden väntar i pajplajn.

Ledare avleddes - ledare slapp lida.

Mannen till vänster på bilden heter Carl-Adam Nycop. Han startade det inte helt obekanta filosofimagasinet Expressen och den alltmer bortbleknade bildtidningen Se. Han har m.a.o. haft ett visst inflytande på nittonhundratalets press och nittonhundratalet självt.

Idag vet få vem han är. Därför begriper ingen varför det göteborgska skridskoparet i Mosebacke Monarki heter Kal och Ada Nycop. Å andra sidan vet alltför få vad Mosebacke Monarki är för nåt.

I en av sina memoarvolymer, "Nyfiken med sting!", berättar Nycop - som var en påfallande sansad man med tanke på boulevardtidningarna han hade på sitt samvete - en del om egna snedsteg och ännu mer om andras.Ett av snedstegen var Herbert Tingstens. DN-redaktören, samhällsdebattören, den hetlevrat intellektuelle Tingsten är heller ingen det glunkas om på dagens cocktailparties. Idag är det veterligt bara Per Ahlmark (som själv håller på att falla i glömska) som pratar om Tingsten, och med såna vänner behöver väl Tingstens minne inga fiender.

När det begav sej var han starkt tongivande i det svenska debattklimatet under några decennier, känd, ökänd, beundrad, bespottad, bl.a. för sin brinnande agitation för svenska kärnvapen och sin fjolliga röst.

Ett dominerande drag hos Tingsten var av allt att döma hans arrogans. Inför valet 1948 hade Tingsten från sin ledarsida skällt ut såssarnas Erlander (vem? undrar åttitalisterna och undertecknad stönar) och lyft upp Folkpartiets Bertil Ohlin (Nobelpristagare i ekonomi, en av partiets få intellektuella giganter om man inte räknar PG Gyllenhammar och det gör man inte, idag på sin höjd känd som far till den också nästan bortglömda Anne Wibble).

Tingsten ansåg själv att han varit så framgångsrik i att tala om för svenska folket (dvs. de som läste den folkpartistiska DN) hur de skulle rösta att han ansåg valet vunnet på förhand.

Valnatten masade han sej inte ens ner till DN-redaktionen utan satt hemma och lyssnade på radio. Där pekade siffrorna inledningsvis till Ohlins fördel, varför Tingsten ringde upp kollegan på ledarredaktionen och bad honom skriva en (underförstått självbelåten) kommentar.

Nöjd med att i princip ensam ha vunnit valet bytte Tingsten sin basker mot nattmössa och släckte fotogenlampan.

Således proklamerade första sidan på första upplagan av DN under natten att "den socialistiska majoriteten (var) undanröjd".

Problemet - för Tingsten mer än svenska folket - var att den socialistiska majoriteten inte alls var undanröjd. Mot valnattens slut strömmade såsserösterna in och Erlander satt kvar på den taburett han inte lämnade på två decennier.

Det hade kunnat sluta illa för morgontidningen. Till lycka för en tidning som redan då var tämligen högfärdig, ingrep en man från distributionsavdelningen som lyssnat lite noggrannare till radion än ledarredaktionen. Mot uttryckliga order från ledningen vägrade han att skeppa ut fler upplagor med uppåtväggarnainfo.

Han övertalade centralredaktionen att göra nya förstasidor och tidningen blev försenad - dock utan diverse chefers medgivande. Mannen på distribution hann till och med bli avskedad av en i raden av koleriska chefer innan han gick hem och tog sej en hård natts dagsömn.

När så även DN:s redaktörer läst konkurrenttidningarna och insåg vad de faktiskt hunnit sprida till en del av läsekretsen fick han jobbet tillbaka på stående fot.

Nycop påpekar lite förargligt att Herbert Tingsten själv inte skriver en rad om detta i sina omfattande memoarer. Tur då att Nycop kunde påminna oss alla.

Expressen genom tarmsystemet.

Det här inlägget kan låta okänsligt och snaskigt. Jag utfärdar därför redan här en varning. Låt bli att läsa om ni ogillar a) fekalier, b) integritetskränkningar gentemot medelålders kvinnor i mediavärlden och framför allt c) kombinationen av desamma.I senaste numret av tidskriften Vi intervjuas bl.a. Christina Jutterström i egenskap av pionjär som kvinnlig chef. Hon berättar om sin tid på Expressen, då hon gjorde misstaget att försöka föra in begreppet "kvalitet" ("kvaloid" är en legendarisk jutterströmmare) hos alfahannarna som varit med och gjort tidningen till landets mest pålitliga när det gällde styckmord och tevebilagor.

Mycket kunde de tåla, de förhärdade gamla murvlarna, men att nån skulle tala om för dem att de skulle tänka i så medelklasspuritanska banor som att kolla källor och handskas varsamt med anhöriga var så klart för mycket. Och särskilt inte nån järnlady från DN, Fina Morgontidningen, Sveriges malligaste tidning.

Jutterström berättar ... hur ska jag uttrycka mej ...? "Öppenhjärtligt" är nog ordet:

Min kropp gick sönder. Jag låg till sängs för att jag inte kunde gå. Jag hade världens diarré och klarade inte ens av att gå till toaletten.

Hon sammanfattar det i en mening som jag inte tänker argumentera mot: "Det var hemskt".

Samtidigt kan jag inte riktigt sudda bort bilderna som dyker upp i huvet. Om hon inte kunde gå på muggen samtidigt som magen krånglade ... då fick hon alltså låta det gå i ...? För att tala klarspråk: låg alltså Christina Jutterström, chefen för Rapport, Expressen, DN, SVT och numera Statens museer för världskultur, i sin egen ... avföring? Hur länge gjorde hon i så fall det? Eller kom hennes make, f.d. Rapport-chefen Ingemar Odlander, med bäcken? Eller införskaffade han drag och fuktavstötande madrasser?

Inte för att jag egentligen vill veta, men har hon sagt A tycker jag liksom att hon bör säja B.

Morgan, mamman och massagen.

I senaste specialnumret av Föräldrar & barn (ingen av de tidningar jag samlar i årsnumrerade mappar) finns en intervju med Rapportchefen Morgan Olofsson och, på ett hörn, hans fru Joey Abraiyte.

Den handlar om spädbarnsmassage. Morgan Olofsson masserar sin tioveckorsson. Det är inget konstigt. Det är så klart bara trevligt - för Morgan och förhoppningsvis för barnet. Reportern verkar dock ha kommit till mötet i tron att det hela skulle kännas väldigt onaturligt. Dock kan hon lugna både sej själv och andra:

Det lustiga är att det känns lika naturligt att se honom utföra babymassage som att berätta om miljö, politik och brott på SVT.

Reportern har också en förklaring till varför hon inte tycker det är det minsta onaturligt att se en nyhetschef som tycker om sitt barn:

Babymassage är också en form av kommunikation visar det sig. Den är ordlös men väl så talande.

Så långt inget konstigt alltså. Morgan tycker om sitt barn och reportern tycker inte att det är onaturligt att han gör det, eftersom han är van att kommunicera.

Det konstiga är vad Morgan säjer sen. Läs gärna följande citat två gånger:

Jag fick fotmassage av min mamma ända från jag var ungefär 20 år till jag var över 40 år. Det var helt underbart och gav en mycket fin kontakt.

Detta tycker jag låter betydligt konstigare än att Morgan masserar sin spädgris. Började Morgans mamma fotmassera honom efter att han flyttat hemifrån? Kom Morgan hem till mamma och slängde av sej raggsockorna och sa "okej morsan - kör i i vind!"? Och varför slutade de efter fyrtiårsdan? Började det plötsligt lukta Fleksnes om arrangemanget?

Fast det allra konstigaste är så klart att reportern inte ställer en enda följdfråga på det när hon så uppenbart söker efter andra avvikelser i Morgans tillvaro.

Anklagad av kvällspressen: den sista striden.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att en felinformerad reporter på kulturtidskriften Kvällsposten ägnade min bok "Människor det varit synd om" en krönika, där han på fullaste allvar använde ord som "ondskefull", "förakt", "grym" och "döelak". Jag bad att få svara på dumheterna. Efter en del mankemang fick jag det.

I måndags, 27 april, publicerades min replik på Kvällspostens Debatt-sida. Den fick alltså bara lokal spridning i Öresundsregionen och redaktionen har därefter inte haft lust att lägga ut den på webben (Internet är ju på väg att bli fullt så det var väl en prioriteringsfråga). Jag citerar därför reporterns slutliga svar på mitt debattinlägg:

Jaha. Nähä. Det säger du. Fast humor borde väl ändå vara rolig? Eller hur? Du glömde liksom bort den inte helt oväsentliga detaljen. Vänliga hälsningar, Per Hägred, nöjesreporter.

Det mest fascinerande med svaret är inte den arrogans han visar med sitt nonchalanta von oben-tonfall. Det är inte heller att han försöker tricksa bort hela frågeställningen. Det är inte heller att han försöker få in en touché med sin florettpenna.

Det är att det är just detta han från början använde så mycket adrenalin till att anklaga mej för.

Anklagad av kvällspressen för grymhet och finesslöshet.

I Malmö finns en tidning som heter Kvällsposten. I den skriver en man som heter Per Hägred. I måndagens edition redogjorde han för innehållet i min bok "Människor det varit synd om" på ett sätt som jag uppfattade som - i korthet - nyanslöst, okunnigt, felaktigt, hycklande, dubbelmoraliskt, ohederligt och illvilligt. Jag har därför mejlat hans redaktion med begäran om replik. Så här 24 timmar senare har jag inte fått svar.

Fullt medveten om att låta som en snarstucken och tunnhudad stackare som inte kan ta kritik men själv gärna sticker ut hakan, tar jag ändå risken. Det finns för mycket principiella saker att anmärka på i Hägreds argumentation.

Hägreds tankespån kan man ta del av här.

Min replik ser ut så här:

Per Hägred ägnar min nyutkomna krönikesamling ”Människor det varit synd om” en hel kolumn (KvP 20/4 09). Han påstår att den är elak och finesslös – han använder rentav ord som ”ondska” och ”grym”. Som exempel håller han fram en text där jag påpekar det lätt självgoda i att Lasse Berghagen till en antologi över den svenska lyrikskatten valde tre dikter av sej själv.

Jag ska bara som hastigt påpeka det ironiska i att en kvällstidningsjournalist, vars hela livsluft utgår från konflikter och skandaler, över huvud taget tar till moraliserande brösttoner.

Jag ska bara skumma förbi det faktum att Per Hägred har synpunkter på att jag – i min komiskt syftande framställning – inte tar med alla nyanser, samtidigt som han illustrerar sin skenbart sakliga krönika med en bild på mej in character från teveserien Hej rymden!, spelande en dumbom, görande en grimas. Givetvis utan att påpeka detta.

Och jag ska bara precis nämna att användandet av ordet ”ondska” så klart är en spottloska i ansiktet på alla som verkligen utsatts för ondska. Lars Berghagen tål nog att en lönnfet trettitreåring i Skåne ger honom några tjuvnyp i en obskyr bok. Att sparka på Berghagen är knappast att sparka neråt.

Det finns ett allvarligare problem här än att en författare känner sej stött av ett illvilligt omdöme.

Problemet är att vi inte lever i en alldeles snäll värld. Även en nöjesjournalist kan, om han bläddrar igenom resten av tidningen, konstatera detta. Folk gör dumma saker mot varandra och sej själva, överallt och hela tiden. Det måste stundom vara humoristers rätt att kommentera detta, att belysa dumheten genom att överdriva den, groteskifiera den, rentav göra sej till en del av den. På samma vis som det är reportrars, ledarskribenters, politikers, dramatikers, författares.

Men ändå finns en föreställning om att humor ska vara en fredad zon, ett slags andningshål där man inte ska behöva bli påmind om världens otäckheter. Men märk mina ord: det finns ingen lag eller statlig rekommendation som påbjuder detta. Humorister måste få tillgång till samma verktygslådor som andra som kommenterar världen omkring dem.

Populistiska media har på sistone vädrat blod i samband med SVT:s roast-försök ”Grillad”. Sticker man upp ett blött finger i luften kan man tolka det som att ”allmänheten” är trött på elakheter och trängtar efter snällhet. Vilket inte är en högoddsare; ställd inför risken att bli citerad är det väldigt få som säjer sej älska elakheter.

Alltså har man trummat igång en hetsjakt mot grillare och rostare och skämtare som dristar sej till att utmana smakgränserna, en hetsjakt som luktar otäckt mycket moralpanik och som har väldigt lite med snällhet från skandalreportrarnas sida att göra.

Menar man allvar med sin vilja att sprida snällhet, låter man naturligtvis bli att alls kommentera en bok som man uppfattar som elak och därmed sprida ordet om denna grymma och ondskefulla skrift. Risken att Berghagen läser Kvällsposten är betydligt större än att han trillar över min bok.

När man nu, lite överdrivet, försöker samla en folkig opinion mot Den Grasserande Elakheten Inom Svensk Humor är man farligt nära att ropa på censur och självcensur – begrepp med dålig klang i ett demokratiskt tänkande. Det är inte bara obehagligt utan också djupt historielöst.

Stundom skrivs hyllande kultursidesartiklar om satiriker i ett historiskt perspektiv – Jonathan Swift, Voltaire, HB Palmaer, Karl Gerhard, Tom Lehrer, Lenny Bruce – där det alltid framhålls vilka samhällets utmanare de varit. Men långt mycket mer än furstar och regeringar utmanade dessa Den Goda Smaken, de självutnämnda smakdomarna, de som försökte brännmärka och stämpla avvikande åsikter och plumpheter som ondskefulla.

Och nej, jag jämför inte mina egna trivialiteter med denna skara män som förändrat världen, men den som tror att allt de levererade var Finessrikt och Livsviktigt är felunderrättad.

Elakheter har alltid ett existensberättigande, ibland komiska kvaliteter och då och då ett konstnärligt värde. Reportrar och fria ordets förkämpar kunde hellre ägna sej åt att förstå och förklara dem än att fördöma dem.

Ebbe.

Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen "Ebbe - the movie" var fascinerande, Anders Isakssons bok "Ebbe - mannen som blev en affär" välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:

1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan - en statsminister var skjuten.

2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).

3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bögbitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.

Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen "never complain - never explain". Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade "som sperma" och tog en till.

Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sej över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: "Du kan få en blodtransfusion av mig".

Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttitalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: "Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut".

I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson - som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra - "är ju bara en misslyckad padda". När Gardell säjer att han känner Guillou flikar Ebbe in: "Umgås du med vilka råttor som helst?" Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:

T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några "fakta" som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med ... "Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar". Då skrev jag följande brev till henne: "Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: "Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd".

Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.

Butts and ifs.

Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev "Vår julskinka har rymt".

Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.

Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, "nöjesprofil" med taskig klang).

Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan "T-skjortor" (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.

"Avslöjaren" av denna "skandal" var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre fördomsfulle operettälskande jävla journalistpajas som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.

När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen

Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej

Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv

De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy

De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten

(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur
Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.

Ni behöver inte avundas mej.

Cabaré Öppen kanal.

Min vän Bengt Strömbro (som f.ö. sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mej en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett s.k. satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden - det vanligast förekommande ordet är "Bohman" - och bar den något pretentiösa underrubriken "listiga lögner och sataniska sanningar".

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer "njurens lunga" istället för "hjärtans gärna". Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

"Satir" betyder f.ö. fortfarande - hos de fyrtitalister som har vetorätt - "elakheter om riksdagspolitiker". Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt (jfr Public Service i P1).

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och såna har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

Det proletära våldet.

Apropå KFML(r) - denna märkbart homofoba och puritanska stalinistsammanslutning som lockade över tusen fullt friskförklarade göteborgare till medlemskadern - så fanns det alltså en påtaglig våldsromantik inom förbundet. Det märktes inte minst i veckotidningen Proletären, som liksom vibrerade av rättshaveristisk indignerad aggressivitet.

Jag har aldrig fått bekräftat ryktet om Proletären verkligen skrev en nekrolog över Zarah Leander med rubriken "Nu är tyskhoran död", men det skulle faktiskt inte förvåna mej.

Rune Moberg hette chefredaktören för det saligen insomnade bildmagasinet Se, som jag uppfattat som ett slags blandning av Slitz, Expressen och TV3:s Insider, dvs. lagoma doser naket, spekulativa avslöjanden och högt uppskruvade tonfall. När han inte skrev fördomsfulla manus till Lilla Fridolf och Carl-Gustaf Lindstedt-sketcher, stack han ut sin journalistiska dubbelmoralhaka i primitiva kampanjer som denna:Inga var snabbare att hörsamma varningen än Göteborgs argaste bolsjeviker:Vi pratar här om en historia helt renons på good guys.

På nåt vis sluts cirkeln när Stenbeck i slutet av åttitalet börjar rekrytera sina journalister ur dom gamla maoistkretsarna. Bland frågorna killar som Aschberg fick svara på när dom sökte jobb på Kinneviks expanderande medieimperium fanns "när slog du någon på käften senast?"

Inte om, inte varför, utan när. Det är sånt machohannar vill ha svar på.

Män som gillar män.

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. "Proggen" är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, "De legendariska åren" beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och "Jag ljuger aldrig om rock´n´roll" är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut "Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos". Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sej för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva "Den vassa eggen" och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell "är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta".

Plattan "är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken". Lundell "nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet".

Arrangemangen på plattan "är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt": "Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod".

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells "hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet".

Lundell "tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp".

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: "Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död". (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark "är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft".

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: "Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´".

Han avslutar: "Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten".

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttitalistiska synthmattor. Som ett barn av nittitalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: "Ja, jag är patetisk".

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Antika statyer.

I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd - jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna - kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till "Nya berättelser", en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin "obotliga".

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bl.a. - och nu blir ni förvånade! - SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.

Rätt i planeten, Janne!

Den här tycker jag att det är konstigt att ingen uppmärksammar.

Den är alltså skriven av Jan Guillou. Ni känner säkert till honom. Han har skrivit böcker om hur Hamilton spöar folk i underrättelsetjänsten och hur Arn spöar folk på medeltiden och hur han själv spöar folk på internatskola.

"Gudarnas berg" utkom så sent som 1990. Det är alltså ingen ungdomssynd från den där mörka tiden mellan IB och Rekord-Magazinet, då Guillou i sin egen framgångssaga var utstött av etablissemanget och tvingades hanka sej fram.

1990 gav Jan Guillou också ut den femte Hamilton-romanen Den hedervärde mördaren, krönikesamlingen Åsikter samt Stora machoboken. Det ligger alltså nära till hands att tro att Jan Guillou inte la ner så hemskt mycket tid på sin science fiction-roman.

Det ligger också nära till hands att tro att han som omslagstecknare valde samme kille som illustrerar Vakna! och Vakttornet.

På omslaget presenteras för övrigt Guillou - redan då Sveriges mest kände journalist och bestsellerförfattare - i märkligt distanserade ordalag:

En spännande science-fiction-berättelse om en annan planet civilisation av den skicklige författaren Jan Guillou.

På ett vis är det naturligtvis inte konstigt att Guillou har skrivit science-fiction. Hela hans författarskap har vilat på pojkrumsromantik - riddare, spioner, agenter - så på ett vis är det egentligen konstigare att han inte skrivit några sjörövar- och musketörsromaner.

Det konstiga är som sagt att "Gudarnas berg" inte blev en minor classic jämte Hamilton och Arn.

Samt förstås innehållet.

Ett citat ur högen:

I Fafas arbetsrum fanns tre stora bildskärmar och en jättehäftig hemdator.

Jan Guillou förutspådde 1990 att människor i framtiden skulle använda begreppet ”hemdator”. En lite märklig spådom såtillvida att begreppet ”hemdator” var mossigt redan 1990.

Dessutom förutspådde Jan Guillou att människor i framtiden kommer att använda uttrycket ”jättehäftig” för att beskriva en hemdator. Och av detta kan vi väl dra slutsatsen att Jan Guillou antagligen var lika mycket i samklang med framtidens ungdomsspråk som han var med samtidens.

"Gudarnas berg" utspelar sej alltså om några hundra år, då huvudstaden i landet Skandinavien heter Köpenhamn och jordens fem länder har varsitt stort stjärnskepp som kan döda hela befolkningen om de används, varför man alltså måste se till att inte börja kriga så att de kommer till användning.

Det är onekligen lite Orwell över det hela. Fast mest George Lucas:

I kalvningssäsongen år två, stevansk tid i det Gudomliga Imperiets tideräkning, kom det uppror i det tätast befolkade landet, nummer 5, som Lara länge hade varnat för.

En galen tant startar krig för att komma åt jordens vattenreserver, varför huvudpersonen Steva – en elvaårig tjej – och hennes familj flyr iväg i ett av stjärnskeppen. De hamnar då, efter att ha legat nerfrysta i stjärnskeppet i två miljoner år, på en planet där folkslaget mogerna slaktar urinnevånarna stevaner – ett människoliknande folkslag som livnär sej på vattenödlor och frukt och som sover i högar i stora sovgropar.

Det är ungefär så konstigt som det låter:

Dom fyra moger som stod närmast sovgropen såg ut att vara något större och kraftigare än dom andra. Så började dom lyfta upp stevaner ur gropen, en i taget. Sen öppnade dom sina stora gap och bet hastigt till över nacken på den dom höll i så att man kunde se hur den liksom sprattlade till.

Sen skickade den som bitit ihjäl en stevan sitt offer till nästa man i kedjan. Och när den första döda kroppen kom fram tog närmsta mog resolut hand om den, sänkte sina stora huggtänder i buktrakten och slet sen med ett ryck upp skinnet på buken.

När det var klart vände han stevanen upp och ner, med buken närmast vattnet och sträckte in en av sina händer i buken och började slita ut maginnehåll och inälvor som han lät driva ner i strömmen. När stevanen var rensad sköljde han bukhålan med vatten och sen bet han tag över huvudet så att han fick av benen inne i nacken och slet av huvudet och slängde det i vattnet efter inälvorna.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 2.

Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste tretti åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mej att behöva säja det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten - som naturligtvis är dyngrak - tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.

Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra - underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

- Titta noga, Ricky. Det där är vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

Människor som gått till överdrift: Steffo Törnquist.

TV4 gillar som bekant att framställa sej som Den Stora Familjen (Addams, frestas man gärna att tillägga). I små vinjetter ser man Timell och Kirchsteiger hälsa på von Sivers och Magnusson i kulisser som väl ska föreställa TV4:s mysiga härliga familjära redaktionskontor.

Vid ett skrivbord sitter Steffo Törnquist - enligt egen utsago "lustjägare" och "njutningsapostel", bägge eufemismer för "självgod besserwisser". När Steffo inte försörjer sej på att vara dåligt påläst i intervjusoffan, ägnar han sej åt följande hobbies:

Åka Coronet 21:a (liten fin träbåt) i skärgården. Spela solon på Gibson Les Paul,
göra birdies på Fågelbro Golfb, dricka 17-årig Ardbeg, röka en Hoyo del Monterrey d-corona, köra nedcabbad Mustang -66:a och kela med hunden Millie (blandras). (Allt enligt sitt manegementbolag.)

Tillika drygar han ut ("dryg" är f.ö. ett nyckelord i sammanhanget) sin månadslön med att kuska land och rike runt och undervisa diverse män med obefintlig självkänsla hur de ska avnjuta sin whisky, röka sin cigarr och till och med äta sina popcorn - för att dessa i sin tur ska kunna docera inför sin krets av ännu självkänsligare manliga kamrater.

Allt detta är yesterday´s news. Vad jag sitter och fnular på för dagen är det här med Steffos pipa. I TV4-vinjetterna sitter ju karln och röker pipa vid skrivbordet. Man får för fan inte röka inne på TV4! Och inte heller i den där studion som ska föreställa TV4.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den finns i handeln från april 2010.

Min historia med Staffan Heimerson.

S
K
J
U
T
J
Ä
R
N
S
-
S
T
A
F
F
A
N

Den gamle murveln Staffan Heimerson har – som det anstår hans skrå – många anekdoter om sej själv på lager. Det tillhör arbetet att ha ett gränslöst intresse inte bara för världen, utan också för den egna personen, rösten och naveln.

Hans egen favorit är antagligen den om hur han snöt åt sej en intervju med Idi Amin när han oförhappandes sprang på den idrottsintresserade gentlemannen/kannibalen i swimmingpoolen på nåt hotell.

Däremot berättar han aldrig historien om hur han, i en och samma artikel, lyckades befinna sej på Mount Everests topp och på Aftonbladet-redaktionen i Stockholm samtidigt.

Och heller aldrig historien om hur den där Bottenviken mellan hans hårgardiner flyttade sej mot nacken.

Han berättar heller aldrig historien om hur jag och vännen/ kollegan Ola Norén körde efter hans bil i säkert fyra mil på småländska enfiliga vägar.

Vi hade varit på fest vid nån av dom där sjöarna som heter nästan samma sak, och medan våra reskamrater i baksätet ville bekämpa sin trötthet med att sova, ville vi bekämpa vår trötthet genom att babbla. Och då och då märkte vi att nån av dom tre där bak nästan slumrade till, varför vi fick kämpa för att babbla ännu högre.

Rätt vad det är så noterar vi plötsligt att i bilen framför oss på vägen, nåt slags öppen sportbil, kanske en MG, sitter en människa som bakifrån är väldigt lik Staffan Heimerson. Tjockt, vitt hår på ett ganska brett huvud. Ola knackar mej i sidan med axeln och säjer ”Du, är inte det där Staffan Heimerson?” Jag tittar noga på föraren i bilen framför, och kan till och med se ögonen i MG:ns backspegel.

”Jo”, sa jag, ”nog fanken är det Staffan Heimerson!”

Och så vände vi oss till sällskapet där bak och hojtade till dom: ”Titta framför er i bilen så ska ni få se vår mest beundrade utrikeskorrespondent!” Från baksätet kom ett ljud som vi tolkade som ett upphetsat rop, men som skulle kunna ha varit en snarkning.

Vi var övertygade om att Staffan Heimerson satt i bilen framför oss. Problemet var att vi inte riktigt kunde se det. Vi låg alldeles bakom, men vägen var enfilig och trafiken tät så det gick inte att köra om och verkligen få det bekräftat.

Spänningen var tung i bilen. Adrenalinet pumpade. Vi kände oss antagligen som jänkarna när dom stod i begrepp att landstiga i Normandie.

”Snart kommer vi nog ut på motortrafikleden så ska ni alla få se att det verkligen är Staffan”, skrek vi lugnande mot baksätet, där vi föreställde oss att tre människor upphetsat bet på naglarna och skälvde.

”Åh, vad det ska bli spännande att få se Staffan!” sa Ola.

”Jag ser verkligen fram emot att få se Staffan!”, sa jag.

”Håll ögonen öppna där bak! Somna inte nu! Snart ska ni få se på Staffan!”

”Snart kommer Staffan!”

”Staffan! Staffan! Staffan!”

Och efter en god stund kom vi faktiskt ut på en tvåfilig väg och vi kunde genast kasta in fyran och axa upp så att vi alla kunde se föraren i bilen. Och fem väldigt nyfikna huven vreds simultant mot den andra bilen samtidigt som vi körde upp i höjd med den. Och då såg vi allihop att den som körde bilen var - en dam. I fyrtioårsåldern.

Sen var jag och Ola tysta i säkert tre minuter.