En man med ett skägg firar sin födelsedag ...

... genom att ta ett kliv in i den verkliga nomenklaturan, The Hall of Fame, parnassen, gräddan, bloggvärldens motsvarighet till Noppes. Från och med idag kan man läsa mitt sommarblogginlägg jämte tänkvärdheter från Django-Bango-Bingo-Berra Rimfrostér, Baren-Morän, Robinson-Kruse och den intressantaste av systrarna Graav (som de hade hetat i MAD). Det gör man på TV4. Alltså inte i teven, utan på nätet.I och med att jag nu kliver in i den yngre medelåldern också officiellt har jag skrivit en text om yngre uschligare generationer. Jag är rädd att jag står för den.

Jag hoppas ni inser att det här är stort. För två år sen fick jag en tallrik och i år uppmärksammas jag på en av landets tio bästa tevekanalers hemsida. Födelsedagar värda att minnas.

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad "Tusenkonstnären", som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten - jag skulle tippa att jag var sex - tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mej en LP med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. "Äppelkriget" såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: "Blommig falukorv", "Varför är det så ont om Q?". Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: "F", "Rosa rummet".

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, "tusenkonstnär". Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen - nåväl, ynglingen - längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi passerar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa "om femti år kanske ..."

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som "17-årige poeten Carl Lind" på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och - åtminstone enligt Maria Küchen - tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mej mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad - vilket händer, tack vare det välsignade nätet - som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

Semesterrapportering.

Kort uppdatering fran Adriatiska havet med omnejd (ja, jag skriver pa utlandskt tangentbord och ja, jag associerar givetvis till Helmer Bryds Far jag kyssa dina lappar, Charlotte?). Vill inledningsvis kasta in brasklappen att jag semestrar och inte har krav pa mej att vara ett dugg satans rolig.Redan pa flygplatsen kunde konstateras att man inte kommit riktigt lika langt som vi fantastiskt jamstallda och duktiga och progressiva och sjukt bra nordbor. Vi har i alla fall slutat att kalla vissa saker for vad det i praktiken ar.Kroatiska ar lika enkelt som smurfspraket! Det ar bara att slanga in ett zka eller ett ski lite har och var sa blir man begripen!Ar inte detta varumarkesintrang sa vet jag inte vad som kan vara det. Forutom att flickan pa bilden ser ut nastan som Pippi sa heter hon nastan som Pippi. Karin Nyman (alltsa Astrids dotter)! Var ar du? Har finns ytterligare nagra miljoner du kan krama fram pa vad nan annan skrivit! Alltsa, den har bilden haller jag mej egentligen for god for att publicera. Den lamnar jag med varm hand at mina kollegor/vanner/brukare pa www.riketssal.se.

Se dar - det var vad jag upplevt under en dryg vecka med familjen. Jo, sa har jag sa klart last Bjorn Elmbrandts Hjalmar Mehr-biografi. Mer om den langre fram. Forsok harda ut sa lange.

Interiörer från ett skäggigt hem 2.

Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet. Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: "Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!"

Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.

Med namns nämnande.

Min redaktör - och ja, jag gillar att hänvisa till min redaktör, mina förläggare eller min urolog, det ger mej en känsla av ägande - Erika Feldt bekände häromsistens att hon gärna hade sett sitt namn användas på en romanfigur. Det lät som samma slags dröm som jaget i "High fidelity" när, att nämnas i tacklistan på ett skivomslag, helst under ett internt smeknamn.

Själv har jag bränt mej några gånger i just det fältet och har därför inga avsikter att sätta fjutt på de eldarna igen. En gång skapade jag och Valle Westesson en radiofigur som pratade lundensiska (det vill säja skånska med tungspets-r) och representerade en typisk medelklassgymnasistrebell av den typ som tycker att t-tröjan "Den som har flest prylar när han dör vinner" är spot on och att nycirkus är både fräckt och tänkvärt.

Namnet Kenneth Ahlborn dök upp, trodde vi, från ingenstans: Kenneth lät väl lagom mesigt och Ahlborn heter en väninna till oss.

Först några veckor senare landade min blick på en bok i hyllan. Och sen på en bok till. Och sen på ytterligare en bok. Det visade sej att Kenneth Ahlborn, tillsammans med sin (gissar jag) polare Urban Nilmander, gett ut en handfull titlar med femti- och sextitalspopkulturkuriosa: stockholmsmods, omslag från Wahlströms ungdomsdeckare, Charlie Boods sportserier, Lasse O´Månssons bästa nonsensprosa, Bengt H Malmqvists skivomslagsfoton.

Namnet hade alltså slunkit in i medvetandet bakvägen. Figuren Kenneth Ahlborn har ju ingenting med författaren Ahlborn att göra.

Jag gillar naturligtvis den autentiske Kenneth Ahlborns livsgärning. Jag hör till dem som till och med kallar det han gjort Viktigt. Åtminstone lika Viktigt som vilket annat dokumenterande av mänsklig aktivitet som helst.

Därför smärtade det mej en smula när en P3-chef flera år efter de där tre-fyra Kenneth Ahlborn-sketcherna hörde av sej och undrade om det var okej att hon lät plocka bort dem från nätet. Den riktige Kenneth Ahlborn var nämligen sur. Minns jag saken rätt jobbade han nånstans som lärare och hans elever hade retat honom.

Smärtan hade väl främst sitt upphov i att vi så oavsiktligt retat nån, och dessutom nån som jag uppriktigt respekterade. Så mycket energi som jag har lagt på att avsiktligt reta folk - både såna jag gillar och såna jag ställer mej helt likgiltig inför - och så träffar man bara rätt när man för ett litet kort miniögonblick kopplar ifrån namnindikatorn i vänster hjärnhalva.

Jag svor en dyr och helig ed den kvällen: att aldrig mer glömma var jag först hört ett namn. Veterligt har jag hittills hållit den.

Bloggavbrott.

Överlupad av arbete - böcker som ska skrivas, radioprogram som ska göras, barn som ska snytas - gör jag som hårt skapande män har gjort i alla tider: lämnar landet. Det här låter antagligen lika konstigt för er som det gör för mej, men jag sticker till Mauritius mer eller mindre nu. Där kommer jag antagligen inte att trilla över några gubbmemoarer så vi hörs igen i december.P.S. För att inte låta ännu mer otäckt självupptagen än jag är: jag tar åtminstone mitt ena barn med mej.

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.

I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mej själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mej hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

En bloggpost som skulle kunna ha skrivits av Viggo Cavling om han inte haft fullt upp med mer välbetalda ”jobb”.

Egentligen är det bara det faktum att jag valt att bara prata en dialekt i taget och mitt radikalt mindre självförtroende som skiljer mej från Resumé-redaktören. Också jag går ibland ut och super med totalt okända wannabees i en bransch som bara är intressant för invigda, också jag skriver krönikor där jag tydligt fetstilar dem alla så att de tydligt hittar dit när de egogooglat sej.

Torsdag 1 oktober ställde ungdomskanalen P3 till med festival på Babel i Malmö. Ett antal P3-associerade akter passerade revy, sammanbundna av den åtminstone ungdomliga Annika Lantz och DJ:n Lilla Al-Fadji, en karaktär jag nog tillhör fel generation och fel intressegrupp för att till fullo kunna relatera till.

Anders och Måns visade tydligt att man inte behöver förbereda sej grundligt om man bara är etablerad. Det kan bli roligt ändå. En bra dag.

Pang Prego – ett av P3:s populäraste humorprogram idag, med goda vänner till mej i redaktionen – sjöng en kuplett om jordens tidsåldrar till känd melodi. Ordet ”studentikost” fladdrade osökt förbi. Det har jag aldrig hört nån säja om Pang Prego, vilket jag finner orättvist eftersom jag själv har kallats lundaspexare till förbannelse.

Och då måste jag vara en av dem som mest aktivt har undvikit att bli lundaspexare: jag har pluggat flera år i Lund, varit intresserad av att göra humor, haft Hasse Alfredson som husgud sen barnaåren. Ändå gick jag avsiktligt långa omvägar om AF-borgen och Thomanders studenthem och andra förlegade patriarkaliska bastioner från tider som borde ligga bakom oss.

Kontentan: när Pang Prego sjunger om jura och krita så borde de, i rättvisans namn, ha en fanbase av gammelmansdoftande överkamade överliggare och inte av hippa gymnasister. Världen är inte rättvis.

Liv Strömquist visade serier, vilket inte spontant är det mest radiomässiga man kan göra. För att göra poängen tydligare för folk därhemma högläste hon från pratbubblorna.Klarast på min himmel lyste ståupparen Jonatan Unge, som på ett utsökt smaklöst sätt gick från Ulf Larssons död till Michael Jacksons sexuella övergrepp utan att tappa publiken på vägen.

Unge och hans polare Aron Flam har de senaste åren vunnit mycket respekt branschinternt, dels för att de är roliga, men också för att de är vad varje komiker med självaktning vill vara: judar. Och inte vilka judar som helst, utan den bästa sorten: misantropiska judar.

Backstage hade jag ett intressant samtal med Moa Svan från Kyss min plysch, ett humorprogram ur lesbisk synvinkel som gjort provprogram för P3 och vunnit nån form av omröstning. Hon berättade att programmet inte har nån fast plats i tablån och gissade att P3 fann det vara för smalt. Vilket är intressant.

5% av befolkningen är flator – och det är dessutom en synnerligen solidarisk grupp. Själv var jag med och gjorde ett program av och för män med skägg födda i Skåne på sjuttitalet. Det var aldrig nån internt som sa att det var för smalt. Vår minoritet borde rimligen ha varit mindre.

Ja, och sen gjorde jag och Jesper Rönndahl som representanter för det saligen insomnade Hej domstol! en femminuters skrika-bittra-taskigheter-till-varandra-akt. Alltihop ska gå att lyssna på i P3 imorron söndag 16-18 (mer info här). Vårt hojtande ligger först i timme två. Annars ägnade jag mesta delen åt kvällen åt att diskret försöka sätta upp en affisch för min egen föreställning (som man kan beställa biljetter till här uppe till höger). Eftersom jag ju inte är Viggo Cavling på riktigt upptäckte jag snart att det var skitjobbigt att stå och tejpa upp en affisch med mitt eget ansikte på. Ja – mitt hävdelsebehov är oändligt, men nej - det är inget jag gillar att skylta med.

Nästa gång jag gör en föreställning ska jag ha ett abstrakt landskap på affischen och inte en antydan om att jag medverkar. Alternativt låta andra människor sätta upp affischer – det har jag förstått att Madonna gör.

Stället var för övrigt fullpackat, och inte bara för att det var gratis inträde. P3-humor efter Hassan har inte alltid haft högst status i humorfandom, men inte minst bland gymnasister är det fortfarande ett Fenomen. När Pang Prego uppträdde lajv på Malmöfestivalen i somras var kön på flera hundra meter även sen lokalen var fullsatt. Klockan 11 i torsdags dök det upp folk som tagit ledigt från jobbet och ville försäkra sej om en plats på föreställningen (det började 19.30).

Ändå för P3-program, med ytterst få undantag, inget liv bortom den egna kanalen. Inga tidningar intervjuar, inga teveprogram uppmärksammar. Detta inte sagt av bitterhet – givetvis inte – utan för att konstatera att det emellanåt finns ett glapp mellan medier och folk.

Vilket kanske inte var det mest revolutionerande påstående jag har gjort.(Bilderna har jag helt fräckt snott från Humorhimlens hemsida. Hoppas ingen blir arg.)

Åberg valde rätt!

Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mej (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa - jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! - och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa - helt säker, jag lovar! - att "Människor det varit synd om" var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.

Interiörer från ett skäggigt hem.

Bloggar ska ju vara lite personliga har jag hört. Eftersom jag alltid ansträngt mej att vara "inne" och "på" så kommer här ett antal snapshots från mitt hem och min tillvaro. Så här personlig har jag aldrig varit mot någon utanför terapirummet.

Det här är en mygga min yngste son leker med. Den är döpt till Ericson.Det här är en mobil inköpt på IKEA. Hur tänkte Kamprad den här gången? Är det en tredimensionell parafras på Billie Holidays "Strange fruit"? Är det en tyst protest mot masshängningen på Evinfängelset i Iran förra året? För det har väl inget att göra med att nallarna är Abrahams barn? Ingvar - det där lämnade du ju bakom dej redan på femtitalet!Det här är en leksak min yngste son fått av sin farmor. Hur tänkte hon nu?
Det här är en tavelupphängning min bror och fiancé ansvarar för. En Taube-anekdot till den som kan se varför den har retat mej dagligen sen den gjordes i januari (det enda som egentligen retar mej mer är givetvis att jag inte gjort nåt åt det).

Nu börjar vi snacka!

I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.

Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!


Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.

Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säja.

Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.

Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna - skicka den till mej! Det kan vara nån av de åtti jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål - sänd den till mej istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!

(Men stämpla helst inte "recensionsex" på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)

Begåvade människor jag känner del 9: Susan Taslimi.

Teveserien "Häktet" gick i SVT 2005. På fyra timmar berättades ett gäng historier om väskryckare och hustrumördare, manschettbrottslingar och quickisar, streetkids och gamla pundare - samt om trötta, arga, dumma, godtrogna, håglösa, uppgivna och fascinerat gapande plitar.

Det var en ganska bra serie. Och ganska sann. Jag vet, eftersom jag först sprang fram och tillbaka med nycklar på häkte och kåk i Malmö, och sen skrev själva serien. Bitvis för sann, tyckte somliga som kände igen sej. Själv duckade jag under flera års tid när jag gick ut på Malmös gator.

Jag skriver inte det här för att förhäva mej. "Häktet" blev inte den ingång till feta manuskontrakt och priskristaller och ständigt ringande mobil som jag i min naivitet föreställde mej. Men det blev ingången till en vänskap som på pappret ser ut som en manuskonstruktion.För seriens regi svarade Susan Taslimi - en gång i tiden en av Irans mest firade skådespelare. 1989 flydde hon från vanvettets teokrati, men också från galorna, applåderna, statusen. Hon hamnade i Sverige, där tulltjänstemän gick runt med ett foto av henne och visade de övriga iranierna, som storögt nickade och antagligen kände sej som lite finare asylsökande i sällskap med en Stjärna.

Jag gissar att svenskar som satt på kåken ihop med Johannes Brost eller Sanna Bråding kände samma sak.

Från översta toppen i det persiska kulturlivet till understa botten i det svenska: Susan fick diska hos en fri teatergrupp i Göteborg. På kvällarna gick hon runt i en lägenhet där hon satt post-it-lappar med "KOPP" på koppen och "LAMPA" på lampan och repade sej själv som Medea framför sin "SPEGEL".

Det blev till slut en offentlig föreställning och en ordentlig succé. Susan kunde sluta diska och börja föra en ambulerande tillvaro som skådis och regissör vid Riksteatern, Galeasen, stadsteatrar, teve. "Hus i helvete" var en spretig debutfilm som blänkte till här och var och gjorde iranier i Sverige sura. Och är det några jag alltid respekterat så är det människor som nänns kacka i eget bo.

Hon hade kunnat göra en film om persiska hjältar och få fyrtitusen biobiljetter sålda av sej själv. Hon valde att skildra sina landsmän som människor. 2002 var inte tiden riktigt mogen för nyanseringar i etniska skildringar. Det brydde sej Susan inte om. Hon behövde berätta sin historia om tjocka och självupptagna perser. Har man flytt från ayatollor till öländska flyktingförläggningar slutar man troligen att tro på hjältar.

Historien om Susan Taslimi är som en roman, ett filmepos, en pikaresk om hur etterjävliga människor kan vara och hur vilja och vision kan driva en till det omöjliga. I fel händer hade den kunnat berättas av representanter för den förhärskande flyktingpolitiska idén att om man bara tar ifrån en människa alla hennes möjligheter så löser hon det själv med lite fiffigt entreprenörskap.

Själv är jag stolt över att få utgöra en fotnot i det där eposet. I arbetet med den där serien om människor som sitter inlåsta hittade vi varann: en megastjärna från Teheran, coolnessen personifierad, mamma till Cream (om nån minns Addis Black Widow) - och en lönnfet wannabe från Eslöv.

Susan kunde relatera till det där manuset om människor som satt inlåsta. Hon hade själv suttit i ett jättelikt häkte som hette Iran. Att jag kunde relatera till det är kanske inte lika häpnadsväckande, men så fann vi i alla fall varann.

Ett gammalt Wiehe-citat kommer, som ett mjältbrandsbrev på posten, till mej:

Du är en svartögd señorita
ifrån andra sidan gränsen
Jag är en fredlös desperado
på flykt från hela världen

Med undantag från att jag inte är fredlös, desperado eller på flykt från nånting annat än mina egna neuroser så stämmer det på pricken. Vi träffas några gånger om året och diskuterar ett Projekt som varit i rörelse sen 2005. Vår historia blir bättre och bättre, förutsättningarna sämre och sämre. Pengar hamnar i fel fickor, SVT lägger månatligen om sin programpolitik, tydligen skriker inte marknaden efter historier om asylsökande i förskingringen.

Men kanske är Projektet bara en förevändning. Kanske är det bara den lägereld kring vilken vi samlas och konstaterar att det går att bygga broar - över ett halvt jordklot, några decenniers erfarenhet och en halv meter kropp. Det är ganska lätt att konstatera skillnaderna oss emellan.

Vilka är då likheterna? Först och främst våra usla lokalsinnen, vilket leder till att våra möten alltid försenas med minst en halvtimme.

Men mest hoppas jag att vi förenas i humor. Både i Iran och i Eslöv kan man göra iakttagelsen att människan ofta tål att skrattas åt.

Ett förvirrat au revoir.

Detta är mitt femhundrade inlägg sen jag startade den här bloggen som ett billigt sätt att komma undan nattningen av min son på kvällarna. Jag tänkte ta en paus, spola huvet i kallt vatten, fylla på reserverna av gubbtrivia, vara fysiskt närvarande med mina söner och slutföra de arbeten jag fakturerat. Sen ska jag skriva en enmansshow.

Den som trängtar osunt mycket efter Kalle Lind kan ladda ner P3-programmet Kompisar från förr här (rekommenderas, eftersom man slipper diverse musik med för mycket trummor i).

Dessutom kan man lyssna på vår radioversion av boken "Duvflöjtens härskare" här.

Och jag kan inte nog rekommendera inköp av de båda böckerna som syns i högerspalten. Lyssna inte på vad Bonnier-ägda slentriantyckare påstår - det är roligt när det är elakt och det är roligt när det är roligt. När det är tragiskt är det å andra sidan ganska tragiskt.I tegelstenen "Live from New York. An uncensored history of Saturday Night Live" som varenda skämtare med självaktning bör plöja igenom, berättas om den första legendariska ensemblen av den legendariska teveshowen: John Belushi, Dan Aykroyd, Chevy Chase, snart ersatt av Bill Murray.

De tre kvinnliga medlemmarna - som tillsammans med den svarte Garrett Morris givetvis var de som fick minst uppmärksamhet - Gilda Radner, Jane Curtin och Laraine Newman levde totalt väsensskilda liv.

Medan Newman knarkade som en hel gagwriter och Radner svalt ner sej till rådande Twiggy-ideal, åkte Curtin hem varje kväll och levde ordinärt suburban life. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av det där när jag läste boken: hur tre människor som rör sej så nära varann, och i ett så extremt, adrenalinrushigt och überhippt sammanhang, efter ordinarie arbetstid reste hem till varsin planet.

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag sammanhanget. När jag kommer till min tillfälliga arbetsplats på Sveriges Radio, efter att ha spenderat en kväll med Star Wars-spel med en son, dregeltork på en son, Mad Men på dvd och La Nilssons memoarer, har olika arbetskollegor supit som apor eller uppträtt i Växjö med sitt dragboyband.

På dagarna kan vi relatera till varann. På nätterna går vi åt varsitt håll.

Med andra ord: andra får hålla magsårsfanan högt ett tag. Andra har en annan dygnsrytm. Andras tid verkar mycket drygare.

Jag gillar den här bloggen. Äntligen har jag kunnat skriva vad fan jag vill om det minsta, det smalaste, det banalaste och nånstans därute har det funnits en - ibland till och med flera - mottagare. Hade jag haft den möjligheten som trettonåring hade kanske inte terapiräkningarna blivit så höga på gamla dar.

Men just nu har jag inte tid och inte ork. Det är sommar och jag ska klara av två heltidsjobb och vara en någorlunda hyfsad far. Mitt superhjälte-alter ego En man med ett skägg får vila några veckor. Han kommer nog tillbaka. Så länge det finns obskyra gubbar ur det förflutna att gräva fram får han ingen ro.

Nu blommar löken! Ännu fler finurliga memoartitlar!

Det är tur att man har vänner. Torsdagskvällen tillbringades i glada vänners lag: klubb Oslipat gjorde en specialare och lät mej, Marcus Johansson, Fritte Fritzson, Nisse Lind, Freja Hallberg, Jesper Rönndahl, Tomas Högblom, Erik Börén och Kringlan Svensson göra varsin akt i någon annans anda.

Det skrattades, faktiskt inte bara i hörnet där humorgänget a.k.a. kuksugarklubben stod. Det var gemytligt och festligt. Alla var roliga som fanken och allt material var nytt - vilket bara det gjorde kvällen till något utöver det vanliga.

Kringlan gjorde mej. Det innebar att han öppnade med att säja "goafton ungdomar" och sen pratade utifrån en biografi han läst. Det var väldigt roligt och dessutom folkbildande; inte ens jag gick runt och visste att Mikael Rickfors döpt sin dotter till Leakim.

Efteråt fick jag boken. Kringlan ville inte ha den själv. Han är uppenbarligen inte klok.

Ekbergfast övertygad och Kirsebergtagen.

På Valborgsmäss hade vi en liten inflyttningsfest i den gamla industrifastighet som min familj jämte fyra andra rustat upp för att kunna bo i (mer här och här). Våra fem lägenheter är alla malmöiters angelägenheter tack vare en artikelserie i Sydsvenskan, den enda tidning någon i Malmö prenumererar på. När jag och min granne/kollega Valle Westesson jobbade på SVT ville Malmöchefen gärna diskutera byggkostnader med oss. Teveserien vi gjorde nämnde hon aldrig.

Huset ligger på Kirseberg, i folkmun kallat Backarna (i en normalt kuperad stad troligen kallad Vägguppet), och för att ge ett slags bakgrund till alla de gäster som tagit sej från övriga stadsdelar höll jag ett anförande om de kända gubbar och tanter som bott i Kirseberg genom åren. Som bostadsrättsföreningen gubbansvarige såg jag naturligtvis detta som min plikt.

På femte plats: Bertil Svensson, mördaren i Sjöwall-Wahlöös "Polis, polis potatismos" (han skjuter direktör Viktor Palmgren inne på hotell Savoy), som bor ett kvarter från oss. Nackdel ur kändissynvinkel: har aldrig existerat i verkligheten.

På fjärde plats: Sissela Benn.

På tredje plats: Sissela Benns pappa Kevin Benn. Känd som barnteaterskådespelare och eldsjäl för malmöiter i allmänhet och kirsebergsbor i synnerhet.

På andra plats: Lars Patrik Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, tidigare Lars-Inge Andersson. Bara några kvarter från våra ligger riksanstalten Malmö Kirseberg. Där har Ferm bott i flera omgångar och under flera namn.

På första plats: Anita Ekberg. Som en gång i tiden såg ut så här:1953 skapade hon i princip ensam den svenska synden tack vare La Dolce Vita. Sen dess har hon gjort ... kanske inget storslaget, men säkert något. Men hon var med i den där filmen och badade i den där fontänen och det är ju mer än de flesta gjort. Hon spelade som en kratta i övrigt men det gör ingenting för i Italien dubbar de ändå alla sina filmer.

Hon växte upp på Östra Fäladsgatan i Kirsebergsstaden, men bor numera på Rivieran där hon ägnar sej åt det hon nog främst ägnat sej åt sen Dolce Vita-tiden: vin. Rivieran är lite elefantkyrkogården för gamla sexbomber. Där bor ju också Anita Lindblom och Brigitte Bardot, som alla på ålderns höst verkar ha fått ungefär samma intressen: skydda skabbiga katter, hata araber, dricka vin.

För att hedra stadsdelen stora dotter hade vi en liten Anita Ekberg-relaterad tävling kallad "Vad fan sa Anita Ekberg egentligen?" Den gick ut på att vi spelade citat från Ekbergs något fuktiga Sommarprogram 2005 - en intressant mix av konstig svenska, aldrig uppföljda tanketrådar och märkliga utrop typ "BLUÄÄH!" (apropå ormar) - och så fick publiken gissa ungefär vilka ord som sas.

I pris hade man fått CD:n med Anita Ekberg-citat. Dessvärre var det ingen som alls kunde orientera sej i fyllesluddret. CD:n finns alltså kvar i min ägo.

Jag ger därför de rätta svaren nu. Det hade så klart varit roligare om man också hörde henne, men ni får föreställa er hur det låter när Ekberg pratar. Hon ser förresten nuförtiden ut så här:CITAT 1: Jag tycker det skulle vara skoj med alla mina avokader – jag menar kiwi! Och mina mandariner! Kan ni tänka er Anita Ekberg sitta på gatan med en stor sån – vadheterdet ähum – vinbär!

CITAT 2: Kärlek till mej är väldigt viktigt. Jag tror det är något väl... (tappar tråden).

För er som eventuellt inbillar er att det nånstans i det här sluddret finns nåt klokt och insiktsfullt - ni har fel. Det första är en lång association kring frukt som Anita Ekberg gillar, det andra är den i Sverige födda Anita Ekberg pratande Refaat El Sayed-grammatik.

Men att hon är en världsstjärna som vuxit upp tre stenkast från vårt hus kan ingen ta ifrån henne. Vad någon borde ta ifrån henne är nog de där dunkarna med frukostvin.

Sammanfattningsvis ligger Kirseberg på kändistäthet-i-Malmö-med-omnejd-listan relativt bra till, något före Limhamn (som har Åke Arenhill) och något efter Burlöv (som har Lukas Moodysson, Robin Paulsson och Sten "Taxi").

Anklagad av kvällspressen: den sista striden.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att en felinformerad reporter på kulturtidskriften Kvällsposten ägnade min bok "Människor det varit synd om" en krönika, där han på fullaste allvar använde ord som "ondskefull", "förakt", "grym" och "döelak". Jag bad att få svara på dumheterna. Efter en del mankemang fick jag det.

I måndags, 27 april, publicerades min replik på Kvällspostens Debatt-sida. Den fick alltså bara lokal spridning i Öresundsregionen och redaktionen har därefter inte haft lust att lägga ut den på webben (Internet är ju på väg att bli fullt så det var väl en prioriteringsfråga). Jag citerar därför reporterns slutliga svar på mitt debattinlägg:

Jaha. Nähä. Det säger du. Fast humor borde väl ändå vara rolig? Eller hur? Du glömde liksom bort den inte helt oväsentliga detaljen. Vänliga hälsningar, Per Hägred, nöjesreporter.

Det mest fascinerande med svaret är inte den arrogans han visar med sitt nonchalanta von oben-tonfall. Det är inte heller att han försöker tricksa bort hela frågeställningen. Det är inte heller att han försöker få in en touché med sin florettpenna.

Det är att det är just detta han från början använde så mycket adrenalin till att anklaga mej för.

Rostad, grillad och bränd.

I fredags ordnade mina förläggare och min "käre" "vän" Valle Westesson släppe-fest för boken "Människor det varit synd om" och i anslutning till detta en s.k. roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson, kollega, granne, vän och tönt.

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var - vågar jag lite självgott påstå - kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

"Mobbing-teve" tjuter kvällspressen - kvällspressen! - om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book - jag är inget stort fan av varken grävsmaskinssamlande machomän eller Solstollarna - men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (=humor) istället för sånt de kan (=karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal - en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard - inför en publik av adelsmän - kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor - åtminstone den roliga - bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten - de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) - utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt - förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja "vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek" - men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban - inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.

Begåvade människor jag känner del 7: Silas Bäckström.

I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att beställa fläsk med löksås om det finns på menyn. Silas åt kalvlever Anglais. Silas bjöd. Eller som det naturligtvis heter i Silas mun: "bjussade".

(Jag läser för tillfället Slas för glatta livet. Det är därför jag skriver så korthuggna meningar.)

Silas är en Legend i Branschen. En grå eminens. En puppet master. Han producerade. Plattor. Krogshower. Teveprogram. Med de största. Cornelis. Östen. Ernst-Hugo. Lill. Zarah. Beppe. Grynet. De som bara benämndes med förnamn.

Främst jobbade Silas med Cornelis. Eller rättare sagt: av de Silas jobbat med, håller han Cornelis främst. De jobbade inte ihop varje dag. Inte ens varje år. Mäster Cees var en man som tog stor plats. Folk tröttnade. Cornelis gjorde bort sej. Ibland försvann han. Återfanns mot beskrivning i en gammal kvarn i Holland eller på en smörrebrödskrog i Kristianshavn. Silas och Cornelis arbetade till och från i tjugo år.

När Cornelis var som mest ute - bränd, såld, kalkad, glömd, föredetta, ex, ett skämt, ett bleknat minne - baxade Silas hem honom från Köpenhamn. Där hade han supit bort några år utan jobb. Sen knatade Silas runt till Sveriges alla skivbolag. Inget ville satsa en spänn på en försupen gammal vistrubadur från tider man skämdes för.

Silas producerade - proddade - två plattor själv istället. Gav ut dem själv. För egna pengar. Unga musiker. Synthar. De låter rätt skräpigt 2009 - mycket sämre än Cornelis sexti- och sjuttitalsproduktion - men försörjer fortfarande Silas.

Nu låter allt detta logiskt och självklart. Hade du sagt 1985 att Cornelis skulle leva för evigt hade du tagits för en skojare.

Efter Silas-producerade comebackplattan "I elfte timmen" 1985 gästade Cornelis Lundell på dennes nyårskonsert på Johanneshov. En gammal eskapist mötte en någorlunda ung och allt annat än oförstörd. Framför den avmagrade holländaren stod tusentals unga människor och skrek. Cornelis sjöng Märk hur vår skugga - i samma veva populariserad av Imperiet - på holländska.

Det jubel som uppstod då är det som fortfarande ljuder. Cornelis är 2009 Metronomes bäst säljande artist. Nya samlingar med samma låtar och samma namn säljer tiotusentals ex. Med all rätt, om ni frågar mej. Och Silas.

Jag satt på Tennstopet mittemot Silas. Som en maskhungrig fågelunge med öron som parabolantenner. Jag ville veta. Silas är sjutti år (på Silas-språket: "bast"). Äldre än mina föräldrar. Yngre än Cornelis. Vilket är svindlande. Jag har alltid föreställt mej Cornelis som en yngre bror till min mor, en överbegåvad slashas, familjens svarta får, den morbror Frans han själv sjunger om:

Morbror Frans är min idol
Ingen tål vad morbror tål
Ingen tål likör så bra
anser jag

Cornelis befann sej ständigt i samma allt-och-inget-ålder. När han debuterade vid 26 års ålder lät han som en farbror som redan sett allt. När han spelade in sin sista platta lite innan femti var det till samtida sound, om amfetamin och bränslemän. Han har alltid funnits, lika självklar oavsett almanackan. Hade han levt idag hade han snart varit 72. Lastgammal.

Silas Bäckström - för det är om honom detta egentligen handlar - driver Cornelismuseet och Cornelissällskapet. Arrangerar - arrar - Cornelisdagarna på Mosebacke. Håller i rundvandringar.

Att han bjussade mej på fläsk med löksås kom sej av en text jag skrivit till Cornelisbladet. Jag tror att Silas läste den och kände att hans arbete varit mödan värt. En trettitreåring från obygden har skaffat sej skägg, döpt sin förstfödde till Cornelis och vyssar sin nyfödde till Ballad om en gammal knarkare.

Kampen har inte varit förgäves. Stafettpinnen vandrar vidare. Broar byggs.

Jag kan ha missuppfattat det, men det kändes som om Silas gav mej ett informellt men heligt uppdrag: att medverka till att namnet Cornelis inte dör med Silas. Oavsett om det var Silas budskap eller inte, så accepterade jag.

I utbyte mot x antal anekdoter om Zarah Leanders frukost eller Cornelis båtaffärer accepterar jag vad som helst.

Tillökning.

Det här är inte en ditt-och-dattblogg om lite vardag och lite fest och lite skor man sett i en affär och tänkt köpa men inte gjort för visst har allting blivit dyrare och lite tvätt man tänkt vika men guuud vad det är trist att vika tvätt och lite fika med nån väninna och lite bilder på latten och lite bilder på muffinsen och lite barn och lite man (tänk om han kunde vara lika snabb med dammsugaren som med golfklubban!) och lite osorterade tankar om ett teveprogram man just sett och som alla andra också just sett och kommenterat.

Det här är en gubblogg. En blogg om gubbar. Punkt.

Att jag nu stolt förkunnar att min fiancé igår tisdag nedkom med en fyrakilosklimp med vackra ögon och blåa kinder är enbart för att han kommer att föräras mellannamnet Beppe.

(Här hade jag tänkt mej en illustration med en bebis med inklippt Beppe-skägg, men jag är inte så bra på Photoshop.)

Jag fick ett mejl.

Det händer att bloggläsare hör av sej till mej mejlledes istället för via kommentarfältet. När folk gör sånt till Malena eller Fråga Olle-Olle är det för att de vill ha privata råd och personligt stöd. Kutymen bör väl vara att inte offentliggöra såna mejl.

Eftersom de som skriver till mej mest vill tipsa om aparta gubbar känner jag mej inte så fruktansvärt oetisk när jag nu ändå låter er ta del av ett pytteutsnitt av min inbox. Jag vill att ni ska dela den surrealistiska känslan jag fick när jag först såg avsändaren, sen såg rubriken "uppmärksammas den som bör", sen läste själva mejlet.

Jag hoppas avsändaren - om det nu är den Ahrne som faktiskt skrivit - ursäktar, men det finns inget ont i det här. Jag blev bara så jävla paff.

Jag anser att du bör uppmärksamma illusionisten Rolfinos tragiska bortgång.
Mannen med röntgenblicken, experimentatorn, experimentalpsykologen...

Sammanfattat.

Rolfino förtjänar sannerligen en annan uppmärksamhet än denna anser jag Bestämt.

Med Vänliga Hälsningar
Marianne Ahrne