söndag 30 december 2007

På templenas torg.

Ett av mina största professionella ögonblick var när jag - på Hej domstols lajvsända avslutningsgala - fick påa Dan Hylander med att "här kommer en livs levande gammal hippie".

Dan Hylander var - believe it or not - hur stor som helst under dom där vanvettiga tio åren då den gud jag därför aldrig trott på lät mej växa upp och som populärt går under begreppet åttitalet. Han och hans dåvarande fru Py Bäckman turnerade runt med ett niomannaband och gjorde fyratimmarskonserter där dom sjöng sina orimmade låtar om änglar, sjakaler och Katalonien. Helst iförda bandana.

En riktigt bra dag tog Hylander på sej fyra livremmar och lät sej omslagsplåtas. Medan Py tog på sej kanske tvåhundra halsband och gjorde ett skatbo av håret.

Som störst var nog Py och Dan i samband med ANC-galan 1986, då den udda legeringen Wiehe-Ledin drog ihop vad som lite välvilligt kallades "den svenska rockeliten" (bl.a. Jerry Williams, Tommy Körberg och Anne-Lie Rydé) för att stötta den sydafrikanska befrielserörelsen.

Det var då Hylander tog på sej en Ulla Jones-kavaj i guldgrön folie och sjöng sin och Pys översättning av Lennon-Onos "Happy Xmas/War is over".

Jag antar att Dan och Py vid tillfället såg sej som Sveriges Lennon-Ono.

Oss emellan: det var dom inte.

Galan gick av stapeln 29 och 30 november. Översättningen gjordes 26 november. Det förklarar att Py sjunger sin egen text med fusklapp på galan. Det förklarar också varför texten inte känns riktigt processad, eller över huvud taget genomtänkt:

Så julen är här nu
fast ingenting hänt
Ett år har förflutit
och ett nytt ska bli fött

Vadå ingenting hänt? Förutsätter julen att nåt måste hända? Och nånting hände väl även mellan julen 85 och 86? Vad menar mänskorna? Och förresten - hur svårt är det att rimma på "hänt"? Tänt. Sänt. Musikalen Rent. Abstinent. Ord som kan verka irrelevanta i texten, men handen på hjärtat inte mer än dom som redan står där.

Men julen är här nu
där glömska och sömn
kan köpas och säljas
på templenas torg

Hittar av olika anledningar inte ordet "templena" i SAOL.

God jul till alla
Ett nytt år är här
och kanske en ny tid
om bara vi vill


Ska lite snabbt skjuta in att inte heller "här" är ett helt omöjligt ord att rimma på. Alternativa slutrader kan vara "på ett ungefär" eller "så lyssna och lär" eller "för vår militär" eller "med haricot verts".

Hösten har sjungit
och klockor har ringt
att julen bär minnen
om kärlek och tro

Här måste man ju skylla på den begränsade tiden för korrläsning. Det här är ju i princip sammanhangslöst. Det är bara ord på måfå utströdda över ett papper. Min teori är att Dan och Py översatte versen på varsitt håll och sen drog lott om vilka rader som skulle ingå. Slumpen är inte alltid den bästa regissören.

Låt julen förkunna
att striden är slut
och att frihet har funnits
åt varje kvinna och man

Är ni familjära med melodin kan ni sjunga den sista raden och snabbt konstatera att den inte fungerar. Alltså inte ens rytmiskt.

Att mänskor är mänskor
med samma behov
Över stråk, över färger
blir kunskap en bro

Ni märker säkert själva att det fortfarande inte finns nåt fungerande sammanhang åt fraserna. Först berättar dom lite att mänskor är mänskor (på samma vis som skalbaggar är skalbaggar) med samma behov (som vem då?), och sen börjar dom opåkallat förklara att kunskap blir en bro över "stråk" (antagligen syftande på vägar, mindre troligt på vinddrag) och färger (som inte riktigt hänger ihop med stråken i frasen innan).

Okej, jag fattar ju vad dom menar, men känner verkligen att dom hade vunnit på att låta texten vila några dagar och sen skriva om den, alternativt låta någon annan skriva om den, alternativt glömma bort den och ägna sej åt nåt annat (i Pys fall gissningsvis kristaller och heliga pyramider).

Jaja. Det är lätt att vara raljant. Om tjugo år sitter väl nån f.d. aspberger-unge och gör sej rolig över mina gamla bloggformuleringar. Men just nu är det i alla fall intressant att konstatera att det fanns en tid när ingen reagerade på en total avsaknad av rim och sammanhang. En avsaknad som med facit i hand inte kompenserades av foliekavajer.

lördag 29 december 2007

En Tuss med alkohol.

När jag gick på högstadiet svängde sej olika människor vant med begreppet "tussen", varmed avsågs en tampong doppad i sprit som uppförd i rektum påstods ge ett närmast dödligt häftigt rus.

Ganska många - jag vill t.ex. minnas Söte Göte Renajävel och Andy Ögat - sa sej känna nån som vid något tillfälle testat tussen. Tråkigt nog kunde dom inte namnge dessa djärva alkoholpionjärer så jag har aldrig fått höra från hästens mun hur ruset ter sej.

Framför allt skulle jag vilja veta hur fan man får upp paketet eftersom det rimligen svullnar efter att ha sänkts i vätska.

Jag vill här och nu dementera ett, i ganska snäva kretsar, spritt rykte: "tussen" har inte fått sitt namn från Tuss Hyland. Jag upprepar: INTE. Förhållandet är heller inte tvärtom: Tuss Hyland fick alltså inte sitt namn från ett etanolsvullet menstruationsskydd.

Väldigt lite tyder på att Tuss Hyland över huvud taget funderat på stolgångsfyllor.

Däremot hade hon andra nära erfarenheter av alkohol. Som varande gift med en man som a) refererade hockey i Schweiz på deras lysningsdag, b) refererade OS i Cortina när hon gick in i en tung förlossningsdepression, c) var ute på jobb på hennes 45-årsdag och som d) enligt Tuss inte var alkoholist utan bara alkoholberoende (dvs han levde av och inte för alkohol), kom hon i nåt slags direkt indirekt kontakt med både spånk och borst och krök.

När Fredrik Belfrage firade sin fyrtiårsdag på Park Aveue i Göteborg åkte Lennart naturligtvis ensam ner. Några timmar senare fick Tuss dock ett samtal från Lars-Gunnar Björklund att hon genast måste ta sej ner och att "grabbarna" (alltså gubbarna, Oldsberg, Tommy Engstrand, Åke Strömmer m.fl.) skulle stå för biljetten. Hyland var nämligen oregerlig.

När Tuss anlände till hotellrummet hade Hyland - allt enligt Tuss själv - en hel bag med sprit på rummet. Därefter fick Tuss ägna deras fortsatta göteborgsvistelse åt att släpa med sej den här bagen vart hon gick - hotellmatsalen, WC, stan - för att hindra Hyland att tulla på innehållet.

Som Hyland själv kallade sina memoarer: "Ett glatt liv i glada bilder".

onsdag 26 december 2007

De subversiva svenska orden.

Hasseåtage har i historieskrivningen gärna framställts som nåt slags halvstatlig folkhemshumor, med aktiebolaget Svenska Ord som en myndighet bredvid postverket och SJ, en konsensuskomik kring vilken svenska förortsbor kunde samlas som fordom runt legendförtäljare vid lägerelden.

En sån beskrivning är att förneka en viktig bit i Hasseåtage-pusslet: samhällskritiken. Visst brukar man påpeka vilken enastående humanist Tage Danielsson var, och vilket käckt engagemang han hade i kärnkraftsfrågan etc, men fortfarande får man intrycket av en lojal statlig tjänsteman som inte längre kan stilla tiga utan slår larm om att myndigheten köpt för lite karbonpapper till årsredovisningen.

Min bild är att Alfredson och Danielsson var större oroshärdar än så. Och de var det faktiskt från början.

Även om de själva konsekvent försökte tona ner sina samhällsomstörtande ambitioner och trycka på den inte alls självklara rätten att sprida glädje, så säjer oss innehållet i deras revyer något annat.

Redan i sin första revy, Gröna Hund på Gröna Lund 1962, gjorde Alfredson sin monolog Ringaren i Pålsjö damm, som ganska explicit ifrågasätter Den Heliga Statskyrkan. Monologen beskriver en pastor som är mer intresserad av att behålla sitt jobb än att sprida Kristi evangelium, och en kyrka som gapar tom utan att det omkringliggande samhället verkar må sämre av det.

1966 gjorde de revyn "Åh, vilken härlig fred!" på Dramaten (inbjudna av chefen Bergman), där de förde åtskilliga kontroversiella resonemang om Sveriges påstådda neutralitet under andra världskriget.

I numret "Om Hitler hade vunnit kriget" beskrivs ett naziockuperat Sverige som till alla yttre detaljer ser ut som Sverige gjorde 1966 - bl.a. går man och tittar på Hasseåtage-filmen "Att angöra en brygga" - och där egentligen bara två skillnader kan konstateras: Gert Fröbe är James Bond istället för skurken, och de som har synpunkter på samhällsskicket blir hämtade av uniformerade herrar.

En humor som inte räds de tunga frågorna och de komplicerade sammanhangen således. Vi ska komma ihåg att tjugo år efter kriget var såren fortfarande öppna; gamla nassar och medlöpare behövde inte vara så väldigt gamla och fanns emellanåt på höga samhällsposter, svenskarna under kriget levde på sentenser som visade sej vara lögner: "Finlands sak är vår" och "vår beredskap är god".

Hasse och Tage, två lustigkurrar, skämtare, rolighetsministrar, pajasar, vågade peta i de såren.

Mest flagrant är revyn "Gula Hund", som sattes upp på China, en av Stockholms största teatrar, 1964. Med stor ensemble och påkostad dekor - allt betalt ur egna fickor - får man nog säja att det var ett modigt projekt.

Revyn öppnade med "Farfars tid", ett Tom Lehrer-aktigt nummer där den falska nostalgin och sekelskiftesromantiken kördes ner i halsen på publiken:

Hör barnens arbetsglada skratt och skrik
från Liljeholmens stearinfabrik [...]
Det var en festlig sak när kungen kom
och gjorde mor med barn och vände om [...]
Det var en tjusig tid på Berns café
när allas Calle P fick TBC


Und so weiter.

I samma revys "Gamle man" kritiserades den institutionaliserade åldringsvården - "i en förtjusande modern miljö har ett antal vänliga människor i vita rockar låst in min konjak och mej - fast i olika skåp" - samtidigt som upphovsmannen inte tvekade för element av svärta, smärta och sorg i den vemodiga skildringen av en man som har framtiden bakom sej.

I "Folkspillran" tog man upp zigenarfrågan, alls icke okontroversiellt 1964 när romer inte nödvändigtvis bereddes plats i svenska skolor och bostadsområden. Numret avslutades med "Du gamla, du fria" - och 1964 reste sej publiken per automatik när den sången tonade upp - som gick över i zigeunerrytm. Ett statement som inte nödvändigtvis var opportunt 1964. Ett statement som var att sticka ut hakan och riskera både sin popularitet och sina stålar.

Hasseåtage gjorde det.

De gjorde också ett nummer där Birgitta Andersson - några år senare hela svenska folkets Teskedsgumma - var dörrförsäljande luder, och inte minst hade Gösta Ekman Tourettes syndrom som lurade med sej hela publiken i ett rungande "PITT!" 1300 människor, kväll efter kväll, primalskrek sej ur sexualneuroserna. När revyn gick i teve 1966 stängde min farmor av.

Miljöförstöringen var ännu inte uppskriven på samhällsagendan 1964. Ändå gjorde Tage Danielsson och Lizzi Ahland ett barockinspirerat cembalonummer om döda änder och "röken från atomkraftverk" (han skulle bli mer insatt i kärnfusion längre fram).

Och i "Varför ska jag vara med" kritiserade vokalgruppen Gals and Pals soffliggarna, axelryckarna, den svenska mätta attityden att andras bekymmer inte ska behöva vara mitt.

Under två timmar satt publiken och lät sej kritiseras. Världens bästa och ofelbaraste Sverige dissekerades och problematiserades:

Ljuva dröm att som en svensk se ut
Att få lära sej att veta hut
D'e en nåd att stilla bedja om
- att få bli så jävla bra som dom


Att det trots allt blev en succé, och att Hasseåtages stjärna bara fortsatte att stiga, är i historiens perspektiv inte självklart.

Faktum är att tevesändningen av Gula hund - den min farmor stängde av i chock - blev en riksdagsangelägenhet. Riksdagsman John Eriksson i Bäckmora (bondeförbundet) sa i andra kammaren:

Tag t.ex. lördagsunderhållningen som heter Gula Hund men som jag kallar Fula Hund. På bästa programtid och då hela familjen är samlad och väntar sig en avkopplande och roande underhållning från TV kommer sådana programinslag, som den beryktade läkarscenen med dess förråande uttryckssätt.

Hans partikamrat Einar Gustafsson i Kårby fyllde i:

De som arbetade i folkrörelserna och med underhållningsverksamhet för 15-20 år sedan och lärde ungdomen att den s.k. "kalsongdramatiken" inte var något att odla eller lärde ungdomen att språket och maneren från drängstugorna inte var något att ta upp på scenerna blir ibland lite bekymrad över programtyper, som kommer ganska nära dessa ting och som numera tycks vara uppskattade främst av de s.k. intellektuella grupperna.

Det här säjer oss flera saker om tiden och om Hasseåtage: a) att säja "pitt" räknades som "förråande" (riksdagsman Eriksson pratade t.o.m. om "tukt- och sedlighetssårande handling"), b) Hasseåtage och svensk teve hade sån genomslagskraft att riksdan reagerade, c) det har funnits människor som använt begreppet "kalsongdramatik".

Men framför allt säjer det att Hasseåtage inte från första början var allas vänner och idoler, att även de - liksom alla humorister värda namnet sen dess - betraktats med misstro av reaktionärerna, att deras material var betydligt mer explosivt än vad deras samtida vill ha det till i efterhand.

Rent logiskt borde egentligen inte svenska folket ha öppnat stora famnen för dem. Att de trots allt gjorde det, måste ha berott på att de fortfarande kunde identifiera kvalitet.

onsdag 19 december 2007

Människor det varit synd om: Torsten Lilliecrona.

Har i princip legat för döden i två dagars tid. I febern kom gubbe efter gubbe ur förfluten nöjestid framför mej och visade sina dödsgrin. Som ett sätt att ta tillbaka kontrollen över gubbväldet har jag nu, efter passerat stålbad, satt igång ett systematiseringsprojekt av linnéanska ambitioner.

Jag lägger nu alla gubbar i tre olika högar: "Människor det varit synd om", "Människor som haft fel" och "Människor som gått till överdrift".

Som försteman i synd-om-högen kan få vara lämpligare än Torsten Lilliecrona, a.k.a. farbror Melker.

Vissa människor har oturen att lyckas. När Astrid Lindgrens och Olle Hellboms teveserie "Vi på Saltkråkan" rullade igång i Sveriges enda kanal 1964, satt hela svenska folket limmade mot dom flimriga svartvita rutorna (att serien var i färg märkte genomsnittstittaren först vid kanske tolfte reprisen, då han köpte färgteve först på sjuttitalet).

Detta innebar att hela svenska folket omedelbart fick ett förhållande till skärgårdsoriginal med bräkiga röster, otäcka lillgamla barn, vegamössor, stickade ollar, S:t Bernhardshundar och ett enerverande soundtrack med lika delar gäll jazzfusion och överstyrt getingsurr.

Detta innebar vidare att hela svenska folket var ärligt engagerade i dom rafflande intrigerna om Melkers översaltade fiskkok, Westermans tjärade brygga och en vild jakt på en räv.

Detta innebar dessutom att seriens skådespelare inte kunde gå ut på stan utan att antastas av folk. Dom stackars barnen fick snällt finna sej i att några gånger om året under resten av sitt liv bli uppringda av nybakta journalistpraktikanter som ska skriva artikeln "Vad hände med barnen på Saltkråkan?" i samband med den trehundrade reprisomgången av serien.

Det gick på arslet för dom flesta av aktörerna. Men värst gick det för Lilliecrona. Han var en mångsidig dramatisk skådespelare vid Göteborgs stadsteater, där han tänkt sej att fira triumfer med Shakespeare och Tjechov. Det som skulle bli ett sjysst extraknäck – att hänga med överspelande ungar och gamla skådiskollegor utklädda till skärgårdsoriginal – blev en Förbannelse.

Plötsligt blev Lilliecrona för hela svenska folket en fumlig hemmapappa med olycklig kärlek till vattnet. Plötsligt kunde han inte gå ut på stan utan att främmande människor i kör skrek "Farbror Melker, vet du vaa-aad?" Plötsligt blev han antastad av okänt folk som bad honom vifta bort getingar, trilla i vattnet och komma hem till dom och översalta deras fiskkok.

Teveserien blev en succé. Det blev allt som visades i den enda tillåtna tevekanalen.

Men efter ett gäng filmer fick Lilliecrona nog. Han hade inte gått i teaterskola och lärt sej prata onaturligt på låtsasdialekt för att sen spilla sin talang på beskäftiga ungar. Han begärde hutlöst betalt och fick tacksamt nobben. Därefter tog han sitt pick och pack och stack tillbaka till Göteborgs stadsteater. Aldrig mera Skrållan! Nu endast Tjechov!

Det gick inte så bra. Redan när han spelat spelat Macbeth något år tidigare och den seriösa övremedelklasspubliken skrattande skrikit "farbror Melker!" när han gjort sin första ödesmättade entré, hade han fått en hint om att det här inte skulle vara gjort i en handvändning.

Döm nu om Lillecronas förvåning när Göteborgs stadsteater plötsligt svepts med av vänstervågen och inte alls tänkte spela Tjechov. Nu styrdes teatern inofficiellt av Sven Wollter, som glatt nickande övervakade hur foajén pryddes av röda fanor och repertoaren styrdes av ett arbetarråd. Nu skulle det spelas gruppteater om äldreboenden och mentalsjukhem! Nu ifrågasattes varje beslut att ta upp ideologiskt otydliga shakespearepjäser på spellistan. Vem vill titta på monarkisten Hamlets överklassgrubblerier? Är inte Romeo jävligt småborgerlig?

För den som tror att jag överdriver, kan vi för ett ögonblick stanna upp och beskåda ett urval av dom pjäser som spelades på Göteborgs stadsteater under dom aktuella vietnamåren:

1967: * "Borgarbalen" – en marxistisk analys av maktförhållandena inom välfärden (i musikalform)
1968: * Peter Weiss "Skråpuken" om det kapitalistiska systemets övergrepp och nödvändigheten av en socialistisk revolution i Portugal
* Bengt Bratts "Föreståndaren" om förtryckta arbetare på ett lager 1969: * "Diskrummet" om förtryckta arbetare i ett diskrum
1970: * Sara Lidmans "Marta, Marta" om konflikten mellan folkviljan och socialdemokratin under en gruvarbetarstrejk
1971: * "Tältet" om förtryckta arbetare som reser ett tält
1972: * "Som smort" som utspelas på en bensinstation på den finska landsbygden (say no more)
1973: * Brechts "Heliga Johanna från slakthusen" om slakteriarbetarnas lidanden efter börskraschen 1929
1974: * "Sill" (ja, den heter så) om grosshandlarvälde och miljöförstöring i sillfiskets spår
1975: * "Gropen" om hamnarbetarstrejken 1923

En viss övervikt alltså på pjäser om arbetsplatsförtryck och gamla strejker.

Det blev sorgliga år för Lilliecrona. På kvällarna fick han spela typ ond knekt i pjäser om feodalsamhällets uppkomst eller ond fackbas i pjäser om sossarnas svek mot dom riktiga arbetarna. På dagarna fick han sitta hemma, eftersom det fortfarande kom fram folk och skrek "farbror Melker, vet du vad?" så fort han stack snoken utanför dörren. Dessutom på göteborgska.

Till slut dog Lilliecrona.

Tidningsrubrikerna kunde ha varit "Farbror Melker, vet du vad? Nu är du död!" Riktigt så illa var det inte. Tidningarna nöjde sej med rubriker av typen "´Farbror Melker´ är död" (AB), och så fick samma sommarpraktikant som brukar sätta ihop artikeln om vad Saltkråkan-barnen gör som vuxna, ringa upp dom före detta lillgamla barnen, numera bittra vuxna, och ställa frågor om Lilliecrona: var han lika fumlig på riktigt? Ramlade han i vattnet på riktigt också? Hade han en sån där illasittande pikétröja på riktigt också?

Och fortfarande kan man, om man vandrar ensam över det vindpinade Götaplatsen en månklar februarinatt, höra en ensam lilliecronsk väsning i vinden: "...Astrid... Lindgren... är... en... jävla... subba..."

måndag 17 december 2007

Clownens baksida.

Pekka Langers levnadsöde är en bedrövlig historia. Inte minst när det sätts på pränt av honom själv.

I sammanfattning: ung man har enormt bekräftelsebehov, arbetar all tid han har, blir lätt bortglömd av sina barn, tjyvtullar på hustrun Bibbis tabletter, dövar samvetet med sprit, arbetar ännu mer, betalar inte ordenligt med skatt, måste fly undan fogden, går i landsflykt, blir äldre, får större bekräftelsebehov, dricker mer, knaprar mer, tappar tänderna, kommer på att han försummat sina barn, dricker mer, får diabetes, leder Notknäckarna, är full i prime-time-teve 1985, ersätts av Jane Björck och - som Pekka själv kommenterar den sista incidenten: "och resten är historia. PUNKT".

Det som skär mest i ens hjärta är att i efterhand läsa den gamle Pekkas ord (den desperat finurlighetsdöpta "Radioaktivt avfall"). Karln var Stor en gång. Han gjorde revy med Knäppupp samtidigt som han var crazy radiokåsör i landets enda radiokanal och gav ut prilliga knasböcker typ "Fars lila olle" och "Doktor Langers bästa droppar" (Langer bar så klart titeln "leg. lekare").

På ett berömt foto samlade man ihop "dom som skapade 50-talet". Bland blivande akademiledamöterna Per Wästberg och Lars Gyllensten, deckarförfattaren Dagmar Lange (Maria Lang), hovpoeten Bo Setterlind, skinnknutten och lapplisan, Hyland och hans gäng, Povel och hans gäng och Palme och hans gäng, hittar vi - Pekka Langer.

Dom är 25 på fotot (fem kvinnor). Lite ovetenskapligt kan man påstå att Pekka Langer skapade 1/25-del av det svenska femtitalet (och kvinnorna en femtedel). Idag vet ingen under tretti vem han är (jag hade kunnat säja under fyrti, men då halkar jag in själv och blir motsägelsefull).

Till tragiken hör att han själv hann uppleva att han var borglömd. Han som offrat allt - familjen, hälsan, tänderna, närapå förståndet - för att kunna slicka i sej folkets vänligheter, satt sina sista år i en förortsvilla och konstaterade att dom som eventuellt kom ihåg honom, vilket var äldre gentlemen, frågade hur det stod till med hans löständer. Eftermälet han lämnade efter sej: just det, det var han som söp och hade problem med gaddarna.

Jag ska inte säja att det osar galla om memoarsidorna. Det dryper av besvikelse, men framför allt sitter författaren fortfarande, gammal och trött och bortglömd, och skriker efter samma sak: bekräftelse, förståelse, uppmärksamhet.

Titta här, hojtar han till läsaren och sliter fram en gammal oläslig crazytext från sitt maniska femtital, det här är minst lika roligt som "Kjell Alinge och Janne Forsell och NileCity" (NileCity kom 95 och bör ha varit det hetaste som fanns när Langers minnesanteckningar kom ut, Alinge och Forsell hade sin storhetstid på sjuttitalet, jämförelsen är redan den så dåligt uppdaterad att det är svårt att gå i svaromål).

Titta vad rolig jag var!

Titta vad tokig jag var!

Titta då! TITTA DÅ!!!

Och så återkommer han till det hela tiden, orden som verkar ha frammanats av någon annan i en terapisession: jag kände egentligen aldrig mej själv, jag träffade egentligen aldrig mina barn, Bibbi täckte alltid upp för mej, jag åt benzedriner som hallonremmar, jag drack, drack, drack.

Han vill måla ljus över sitt liv - herregud, i tretti år stod han i ett konstant rampljus, även om det var pga skatteskulder och fylleras ibland så var det ju frågesport och telefonväkteri och revy och kåseri och ett ego som ständigt matades - men skuggorna hinner ikapp honom.

Jag tror inte han såg det själv alla gånger vid minnenas nertecknande, hur han fortfarande inte kommit ur det mekaniska behovet av att roa. Han vill liksom mildra sin egen bitterhet, men den läcker fram mellan raderna. Aldrig anklagande mot nån annan än sej själv, samtidigt så skriande medveten om att allt är över och att han aldrig ska få nåt tillbaka.

När skattmasarna 1962 satte röda utmätningslappar på Langers hus och ryckte med sej hans bandspelare och skrivmaskin, skrev sej Pekka hastigt i Malaga för att komma ner i skattesatserna. Det räckte inte: radhuset såldes på exekutiv auktion. Löpsedlarna närmast triumferade. Folk vallfärdade till bergknallarna utanför det langerska huset och satt och picknickade medan dom spanade in på Bibbi och barnen med kikare.

På samma vis som all skam var utraderad från kartan när folk stod och grävde upp rosenbuskar från det nerbrunna Sjösalas trädgård.

Nånting säjer mej att den äldre Pekka inte riktigt tyckte det var värt det. Varken det eller nåt annat. Och samtidigt sitter han så tydligt 1996 och drömmer om hur den här memoarboken nånstans ska placera honom på kartan igen.

Påminn mej att aldrig byta liv med Pekka Langer. Inte ens om nån lockar med att få arbeta tätt, tätt intill Carl-Uno Sjöblom.

onsdag 12 december 2007

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 1.

I den ständigt pågående tävlingen "Vilken nästan bortglömd gubbe ur den svenska nöjeshistorien har skrivit memoarer med finurligast titel?" dyker det ständigt upp nya kandidater. Den gamle radiomannen, programledaren och tandlossaren Pekka Langer döpte naturligtvis sina till "Radioaktivt avfall".

Allt annat vore närmast tjänstefel.

I Dundervattnet dundrar det av dunderunder.

Jag och grabben tittar på "Dunderklumpen" och jag sitter med en dunderklump i halsen från öppningsscenen med Ströms vattudal i motljus till den sista fantastiska stormdansen över jätten Jorm medan solen stiger upp över knytt och oknytt.

Det blåser en storm över Jorm
Glädjestorm, lyckostorm

Det är ärligt talat en ganska krattig film. Blandtekniken med skådespelare och animationer funkar illa, mycket beroende på att manusförfattaren/ huvudrollsinnehavaren Beppe Wolgers inte riktigt ville skriva nåt manus, vilket så klart skapade problem åt animatören Per Åhlin och hans skosnörebudget.

Till detta kommer att man bara uppfattar ca 12% av vad som säjs, beroende på att alla skådisar pratar på mystifika dialekter (jämtska, falsettskånska och belgisk brytning) och svenska ljudteknikers patologiska ovilja att sköta sitt arbete. Manusmässigt är det en ganska orytmisk road-movie där olika människor jagar olika figurer i olika slags kvällsljus utan att man riktigt hänger med, uppblandat med Beppe-slapstick.

Och man kan säja mycket om Beppe Wolgers, men inte fan var han Chaplin.

Däremot var han poet. En ytterst ovanlig poet. En poet som faktiskt diktade sej in i folkhemmets bull´s eye, som var en av sjuttitalets populäraste lördagsvärdar i teve och gjorde barnprogram som kokade av mänsklig värme. Detta samtidigt som han paradoxalt nog fick sitt folkliga genombrott i dom provokativa Skäggen-programmen, som med över hundra inringda samtal till klagomuren skapade dom första stora "Tittarna rasar"-löpsedlarna.

Det som berör i Dunderklumpen är Beppe Wolgers alldeles enastående förmåga att se sina figurer. Liksom den ensamme figuren Dunderklumpen bryter sej in på Camilla Wolgers flickrum och blåser liv i hennes leksaker, besjälar Beppe själv leksaker, humlor, hus, vattenfall och berg, låter dom prata och berätta sin historia, lyssnar på dom, bryr sej om dom.

Det är klart att ett gammalt ensamt pörte i den jämtska skogen känner sej ensamt. Det är klart att också gamla hus känner att ingen längre bryr sej om dom, och det är klart att det spricker upp när Dunderklumpens gäng dansar på dess gistna brädor.

Det är klart att man kan prata med ett vattenfall. Och det är klart att vattenfallet har svårt att höra eftersom det dundrar och han har vatten i örat.

Och framför allt är det klart att skurken inte är ond. Bara besviken på människorna, som bara vill ha pengar. Men det är lika klart att skurken kan övertygas när han öppnar ett barns skattekista och finner - och nu blir jag tårögd när jag skriver - "en liten fin sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och luft - frihetens luft".

Det är klart att det är jolmigt, patetiskt och verklighetsfrånvänt. Mitt eget barns skattekista innehåller plastsvärd, mynt han stulit från mej, löjligt dyra plastdjur och skräp. Men filmens skattekista innehåller inget barns skatt. Det innehåller Beppes skatt. Och ingen annan än han kunde ärligt se skatter i en sten, en blomma, en fjäder och luft.

I sin Beppe-biografi skriver Klas Gustafson om hur snart sagt alla märkliga figurer som Beppe befolkade sina världar med - flodhästar, trasdockor, kossor och löjligt många humlor - är illa maskerade självporträtt. Han var en tjock man med skägg som stammat sej igenom barndomen, och som hanterade sina framgångar med en oändlig ödmjukhet.

Och som aldrig glömde hur det var att vara ett ensamt hus, en ensam dunderklump, en ensam skurk.

I slutscenerna går den gamla Elvira Fattigan upp på berget och hittar den lessne skurken Enöga, som sitter med den fångade nallebjörnen Pellegnillot och känner hat mot människorna och deras gemenskap.

Men Elvira Fattigan ser. Hon ser tåren i Enögas enda öga.

Jag gissar att man kan se Elvira Fattigan som den vuxne Beppe, som ser den unge Beppe i Enögas skamfilade gestalt. Som slutligen försonade honom med sej själv, som skrattade bort hans bitterhet och lärde honom att vända förnedringen mot en gränslös kärlek till allt levande.

Bland annat därför gråter jag när vi tittar på Dunderklumpen. Och så klart för att Leonard ligger bredvid och hans varma fingrar gräver i mitt armveck och han lutar sin kind mot min tjocka mage och river mej i skägget och jag vet att tack vare honom är det värt att försonas.

För vinden torkar tåren på min kind
En glädjevind jag aldrig trodde fanns

tisdag 11 december 2007

Får också användas som reklam.

Ja, jag behöver väl knappast tillägga att även den här bilden får användas som reklam.

So be my - and Torkel´s - guests.

Kanske särskilt lämpligt för dom som saluför dragspel, gitarrer eller maskintillverkade fincollegetröjor?

Får användas som reklam.


Det här förbryllar mej. Den här bilden på Torkel Selin - ja, det tarvas väl ingen närmare presentation, han är ett av de stora namnen inom den frikyrkliga sfären och har bl.a. gjort en... intressant tolkning av Lapp-Lisas "Himmelsk telefon" - ligger på hans hemsida.

Bredvid bilden står: "Får användas som reklam". Utan närmare precisering.

Okej, det låter ju behjärtansvärt. Torkel vill gärna hjälpa den borttynande reklambranschen, dessa kyrkråttor i Acne-jeans som sitter och suger på sina överdesignade ramar, utblottade, utfattiga, utsålda. De ska inte behöva pröjsa eller ens ansöka om tillstånd om de vill ta Torkels bild till hjälp för att kränga skräp till folket. Gott så. Tummen upp, Torkel!

Men har han inga betänkligheter alls? Tänk om nåt riktigt genomruttet cyniskt bolag vill göra reklam? Vapenindustrin? Carl Serung? Berra Fultjack? Satanistförbundet? Katolska kyrkan? Är valet helt och hållet deras? Ser Torkel inga som helst problem i den dealen?

Det lämnar mej verkligen ingen ro. Kan man inte ens lita på frikyrkan längre?

måndag 10 december 2007

Presstopp! Gubbröra!

Det är så klart otroligt - bisarrt! absurt! sjukt! - att ingen av dom stora drakarna redan avslöjat skandalen, men det är mej en stolthet att använda mitt etthundraförsta blogginlägg åt ett scoop:

S V E N - B E R T I L

H A R

S T U L I T

S I N

F I N U R L I G A

M E M O A R T I T E L

F R Å N

T H O R E

S K O G M A N ! ! !

Ja, gott folk - ni läste rätt! Charmören från Sjösala är inget annat än en simpel tjuv, låt vara gentlemannatjuv!

Och att dessutom behöva meddela detta på Hallstahammars tungvrickande store sons dödsdag är så klart inget annat än en nesa!

Så sent som förra året gav Skogman ut sin vissamling "Ord och många visor" (med underrubriken "Inspiration, Glädje och Lycka!") - ett modest urval från Skogmans över tusen visor, valser och polskor.

Och i år kommer han så stövlande, viss om att hans attraktionskraft idag är större än Skogmans, vars minne möjligen bleknat något sen den siste gamle rallaren tynade bort på äldreboendet i Avesta. Sven-Bertil. En gång känd för sin charm och sina välskurna kostymer. Idag blott en simpel memoarstiteltjyv.

Som om han aldrig hört talas om Skogmans folkliga produktion om plättlaggar och storfiskare. Som om det är fulare att sjunga om plättlaggar och storfiskare än att sjunga sin pappas visor om havsörnar och fula gubbar. Som om det bara är att plocka på sej dom memoartitlar man vill ha, som om Skogman ska vara stolt för att Taube sänker sej ner till den ordvitsande menighetens nivå.

Usch, Sven-Bertil! Usch!

Okej för att du låg med en "gatflicka" på femtitalet, men här passerade du väl ändå en anständighetens gräns?


Okej för att Thommy Berggren snodde din fru Inger i början av sextitalet, men det ger väl inte dej carte blanche att knycka från Skogman nu? Dessutom blev ju du och Thommy bästa vänner (medan Inger lämnades nånstans vid vägkanten) så där finns ju ändå inget prejudikat.

Okej, det kan vara ett sammanträffande alltihop. Uttrycket är välbekant, både Thore och Sven-Bertil har onekligen skrivit (Thore) och sjungit (Sven-Bertil) många visor. Men - döper Sven-Bertil sin nästa memoarbok till "I rim-lighetens namn" (som givetvis är titeln på Skogmans andra vissamling) så har vi ringat in ett mönster!

Vi håller ögonen på dej, Sven-Bertil!

En något mindre skandal är det kanske att även Lasse Siggelin har norpat åt sej av den skogmanska vitskakan.

Jag har ingen aning om vem Siggelin är, och är inte helt hundra på att jag vill veta, men att döma av hemsidan jag hittade honom på spelar han mjuk vispop.

Hjälp.

Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan "Kvalite och arbete" - notera stavningen på kvalitet, nåt som i sej borgar för kvalitet).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar - dom medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till - men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet "Hjälp!" från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

"HJäLP!" var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet "sjuk humor" i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen "den vanliga hopern fårskallar" och "åkerbock".

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mej glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid - när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet - kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som "Tarzan super, säger aporna" och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som "konstiga".

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om dom ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer "du har skrivit hit - ja, du fick väl hjälp förstås", en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer "åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!"

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad - som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden - funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. Dom nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.

fredag 7 december 2007

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna – varken fruar eller mördade nymfomaner – utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har t.ex. en fru som vi – sammanlagt – får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna ("Brandbilen som försvann").

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är ”stora mörka”, ”stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”, ”stora ljusbruna”, ”små och blekbruna” respektive ”stora och styva och mörkbruna”.

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) – också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på ”det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen” ("Mannen på balkongen"), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Jag menar, de har ju ingen synpunkt på hur Gunvald Larsson ser ut. Och då har han ändå spelats av Rolf Lassgård.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är ”förbluffande ful och storväxt”, att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena ”ut att vara en verklig drake” medan den andra ”var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut” och att en tjugofemårig lapplisa ”framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake”.

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms ”äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful” ("Terroristerna") – som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I "Polis, polis, potatismos" är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, ”en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på”.

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att ”en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan”, så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med ”en köttätande växt” ("Polismördaren"). Han får också vid två tillfällen – med författarnas goda minne – kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I "Polismördaren" förtäljer han att han "har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel."

I "Terroristerna" frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: "Det tror jag inte. [---] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså."

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I "Polis, polis, potatismos" berättas att Stockholm är en plats "där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former." I "Det slutna rummet" påpekas att "pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige."

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I "Brandbilen som försvann" anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar ”en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.

onsdag 5 december 2007

Gubbfestivalen fortsätter!

Vi har redan behandlat Gits.

En annan av dom stora gamla kåsörerna var Olle Carle, som skrev under signaturen Cello. Alltså Olle C baklänges. För varför skriva under ditt riktiga namn när du kan skriva under ett knäppt namn?

Cello var ordvitsarnas kung - enligt en baksidestext "champion of the word". Bara att läsa en lista över hans samlade utgivning gör en alldeles nervös. Man känner sej instängd i nåt slags vitslabyrint eller en ordleksspegelsal eller varför inte Göteborg, där varje enskilt fonem har en tvilling som heter likadant men betyder nånting annat.

Varning utfärdas därför. Man kan bli lätt illamående av det maniska tungvrickandet. Så här ser Cellos samlade katalog ut:

Med mitt mått mätt (45)
Småle och smila en smula (46)
Varför blommar inte hembiträdet (47, syftande på Anders Karrs numera bortglömda roman Varför blommar inte mandelträdet)
Lätta tankar som lättat ankar (49)
Några stycken i någras tycken (50)
Far i frid (51, "far" betyder förstås också "fader")
Flottare utan färg - Cellos vita bok (52, syftande på Snoddas "flottare med färg")
Lika vänligt som vanligt (53)
Så, skörda och så vidare (54)
Förlåt en yngling (55 - den här lämnar mej ingen ro! Det känns som om jag dumstirrar på en 3D-bild utan att se vad den föreställer! Vad fan syftar han på?)
Skum på ytan (56 - omslagsbilden föreställer en skummis)
Det gamla spelet om en far (57, syftande på det gamla mysteriespelet Spelet om envar)
Med pegasen i botten (58)
Lätt färdiga stycken (59)
Solo till salu (60)
Bara för lust (61)
Familjens flintis (62, givetvis syftande på Familjen Flinta)
En hög repriser till högre priser (63, samma vits funkade för Herngren & Holm i ett klipprogram 89)
Årsbe-rättelse (64 - är den vitsen lika krystad som den låter? Eller betyder "årsbe" nånting?)
Cellos glada ark i bokfloden (65, omslagsbilden föreställer en Noa-ark)
Stora jubelboken (66, ingen ordvits i titeln, men baksidestexten är rubricerad "50 stycken omtyckta omtryckta")
Valsen går (67, omslagsbilden föreställer Erlander)
Cellos lila lila (68)
På sitt sätt sött (69, enligt en Cello-hemsida - ja, dom finns! - "en klassisk vitstitel, nästan i klass med de från 40-talet")
Bland töntar och troll (70)
Rapport från Kåsörgården (71)
Till min egen lilla skatt (72, omslaget föreställer en icke identifierad sossepolitiker)

Visst blir man liksom matt? Med mitt mått mätt matt.

tisdag 4 december 2007

Arga samtal till Hej domstol!

Vi gjorde ett progam i P3 03-06 som hette Hej domstol! och mestadels bestod av trams rörande avföring och underliv. Ibland fick vi dock för oss att variera utbudet med att säja nåt tarvligt (hade vi varit födda på fyrtitalet och gjort det i P1 hade vi kallat det "satiriskt") om olika människor i den offentliga sfären.

Det hände ett par få gånger att dessa, eller dom närstående, eller bara själsligen närstående, personer ringde och var vreda. Detta var genuint obehagligt om man som jag är konflikträdd (läs: feg) och dessutom oförmögen att se orsak-verkan-sammanhang.

Jag har fantasi nog att föreställa mej att nån kan bli sur om man exempelvis kallar dom "idiot" i offentliga sammanhang, men jag kan ju inte för mitt liv föreställa mej att nån skulle HÖRA det bara för att det går ut i nationell radio, och ännu mindre att dom faktiskt skulle ge sej tillkänna.

Några människor som faktiskt ringde sen vi varit tarvliga:

1) Björn Ranelid. Så klart. I samband med Skugge-Ranelid-fejden, då hon recenserade hans bok Kvinnan är första könet genom att beskriva hur hon sett honom på en förlagsfest iförd "läppglans, solbränna, LINNE och rakade underarmar", tog vi bilder på oss när vi rakade armarna och satte på läppglans.

Dessa lades - med Ranelids egna ord - ut på "det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera".

Jämte det en dikt, som vi sa var skriven av Ranelid, och som handlade om hur hans far rituellt rakade hans underarmar. Ganska oförargligt om man inte råkar vara narcissistiskt lagd.

Det här skedde i samma veva som Ranelid framträdde i SVT:s Debatt och var vad man rent objektivt kallar "överhettad". Aforismer om flyttfåglar och vattendroppar sprutade ur honom utan tillstymmelse till sammanhang, och han avslutade med att berätta om sina "näsblödningar".

Det var lätt att tycka synd om honom. Samtidigt är det svårt att förstå hur en karl, som gladeligen låter sej fotograferas under en oljemålning av sej själv eller sin Jaguar med reg-skylten "RANELID", kan bli putt när nån anklagar honom för att vara fåfäng. Det är ju som att kalla en snickare snickare.

Hursomhelst: under sina mest överhettade dagar hann alltså Ranelid också ringa upp en liten humorredaktion i Malmö och rya i luren. Som tur var för alla inblandade (utom möjligen Ranelid) var det vår dåvarande programledare Nina Allergren som tog samtalet. Den kanske enda som har närmare till den heliga vreden än Ranelid själv.

Man sätter sej inte på Nina Allergren. Även om man har skrivit en roman som heter "Ditt namn skall vara Stig Dagerman" och uttalar l:en i "skall".


2) Åke Cato. Betydligt oskyldigare. Vi ringde upp Cato m.fl. för att få med dom i vår tillfälliga kampanj "Ge Astrid Lindgren Nobelpris - nu!" (detta något år efter författarinnans död). Cato ville a) inte ge Astrid Lindgren Nobelpris och b) inte medverka i programmet.

På den uttryckliga frågan "du spelar inte in detta va?" fick Cato det något felaktiga svaret "nej". Det spelades nämligen in. Och sändes. Det kan tyckas oetiskt, men karln framställdes ju absolut inte ofördelaktigt och vi tyckte oss behöva ringningen för sammanhanget.

Dessutom, resonerade vi, tillhör ju Cato med sina hundra jordsnurr inte riktigt P3:s målgrupp.

Döm om vår förvåning när Cato därför ringer upp och, med all rätt, är en smula putt. Han fick sammanhanget klart för sej och lurarna lades på i samförstånd, men på kuppen hann Cato etablera det i mycket smala kretsar bevingade uttrycket "du ljög ju på mej!" (jfr att Ranelid i Debatt påstod sej bli "beljugen")

3) Ella Bohlin, KDU:s ordförande. En mycket farlig människa, en del av den kristna höger somliga påstår inte finns i Sverige. Jag försökte vara seriös och gjorde ett inslag där jag hävdade motsatsen.

Med ett antal riksdagsmän som tror på kreationism och är aktiva abortmotståndare, och med en KDU-ordförande med rötterna i Livets ord (valet stod f.ö. mellan henne och en nynationalist, något som gav begreppet "pest eller kolera" nya dimensioner), vill jag nog påstå att den finns.

Kristna högern har fyra saker på sin agenda: a) löjligt mycket pengar till Israel, b) jämställ Adam & Eva med Darwin, c) låt inga foster dö (men gärna dom som tar bort dom) samt d) bögar är sjuka i huvet.

Jag tycker det är en osympatisk rörelse. Jag ringde upp Ella Bohlin och frågade henne hur hon stod i intelligent design-frågan (idén om att naturen och människan måste vara skapad av en genomtänkt kreatör, något som inte riktigt förklarar förekomsten av skabb och brunråttor). Ella Bohlin ville inte riktigt svara. Hon tyckte inte att det var hennes ansvar.

Hon frågade varifrån jag ringde. Jag svarade P3. Vi pratade en stund till. Hon svarade fortfarande inte på frågan. Hon undrade vad programmet hette. Jag svarade Hej domstol. Vi pratade en stund till. Hon svarade inte på frågan.

Tio minuter senare ringde hon upp och var sned för att jag lurat henne. Jag hade ljugit genom att inte genast säja vilket program jag ringde från. Jag svarade att jag faktiskt varit helt sanningsenlig och verkligen ville veta vad hon tyckte. Hon påstod sej vara kränkt. Jag tänkte "lycka till i din politiska karriär, pundhuve!" Vi la på i oförstånd.

4) en man som rimligen haft nån intim relation till Jan Stenbeck. Vi gjorde ett inslag om TV3:s cyniska reklamblock riktade till barn, och råkade väl några gånger antyda att Stenbeck var en smula överviktig (jag tror begreppet "buksprängt gödsvin" användes).

En man, som kan ha varit den snorkigaste jag pratat med, ringde upp och tyckte detta var oerhört kränkande mot en stor (där såg han inte sin egen dubbeltydighet) och död (p.g.a. överkonsumtion av mat och dryck) finansman (som bl.a. byggt upp sin förmögenhet på Tutti frutti med Bruno Wintzell och en pruttoman).

Vi kom inte heller fram till nån kompromiss. Han avslutade med att uppgivet berätta att han tänkte anmäla till Granskningsnämnden, men att det inte ger nåt resultat "nuförtiden". Mycket riktigt anmälde han. Mycket riktigt gav det inget resultat. Även Granskningsnämnden har bättre saker för sej.

5) en kvinna som jag tror ätit psykofarmaka. Valle gjorde ett väldigt roligt inslag om fajten mellan Astrid och Barbro Lindgren (där Barbro kallade Astrid "bonnhora!") En kvinna med släpig röst ringde, jag svarade, hon började prata om det här inslaget och jag stålsatte mej för en diskussion. Astrid Lindgren är känsligt, henne skojar man inte med även om det bara är på larv.

Efter att vi pratat en stund och jag märkt på mej själv att jag defensivt gått upp i falsett, insåg jag hennes egentliga ärende: hon hade missat slutet på inslaget och ville veta hur det gick.

"Ja du", sa jag. "Jag tror det slutade med att Barbro pissar på Astrids grav".

"Jaha", sa hon. "Då vet jag".

måndag 3 december 2007

Min historia med Staffan Heimerson.

S
K
J
U
T
J
Ä
R
N
S
-
S

T
A
F
F
A
N

Den gamle murveln Staffan Heimerson har – som det anstår hans skrå – många anekdoter om sej själv på lager. Det tillhör arbetet att ha ett gränslöst intresse inte bara för världen, utan också för den egna personen, rösten och naveln.

Hans egen favorit är antagligen den om hur han snöt åt sej en intervju med Idi Amin när han oförhappandes sprang på den idrottsintresserade gentlemannen/kannibalen i swimmingpoolen på nåt hotell.

Däremot berättar han aldrig historien om hur han, i en och samma artikel, lyckades befinna sej på Mount Everests topp och på Aftonbladet-redaktionen i Stockholm samtidigt.

Och heller aldrig historien om hur den där Bottenviken mellan hans hårgardiner flyttade sej mot nacken.

Han berättar heller aldrig historien om hur jag och vännen/ kollegan Ola Norén körde efter hans bil i säkert fyra mil på småländska enfiliga vägar.

Vi hade varit på fest vid nån av dom där sjöarna som heter nästan samma sak, och medan våra reskamrater i baksätet ville bekämpa sin trötthet med att sova, ville vi bekämpa vår trötthet genom att babbla. Och då och då märkte vi att nån av dom tre där bak nästan slumrade till, varför vi fick kämpa för att babbla ännu högre.

Rätt vad det är så noterar vi plötsligt att i bilen framför oss på vägen, nåt slags öppen sportbil, kanske en MG, sitter en människa som bakifrån är väldigt lik Staffan Heimerson. Tjockt, vitt hår på ett ganska brett huvud. Ola knackar mej i sidan med axeln och säjer ”Du, är inte det där Staffan Heimerson?” Jag tittar noga på föraren i bilen framför, och kan till och med se ögonen i MG:ns backspegel.

”Jo”, sa jag, ”nog fanken är det Staffan Heimerson!”

Och så vände vi oss till sällskapet där bak och hojtade till dom: ”Titta framför er i bilen så ska ni få se vår mest beundrade utrikeskorrespondent!” Från baksätet kom ett ljud som vi tolkade som ett upphetsat rop, men som skulle kunna ha varit en snarkning.

Vi var övertygade om att Staffan Heimerson satt i bilen framför oss. Problemet var att vi inte riktigt kunde se det. Vi låg alldeles bakom, men vägen var enfilig och trafiken tät så det gick inte att köra om och verkligen få det bekräftat.

Spänningen var tung i bilen. Adrenalinet pumpade. Vi kände oss antagligen som jänkarna när dom stod i begrepp att landstiga i Normandie.

”Snart kommer vi nog ut på motortrafikleden så ska ni alla få se att det verkligen är Staffan”, skrek vi lugnande mot baksätet, där vi föreställde oss att tre människor upphetsat bet på naglarna och skälvde.

”Åh, vad det ska bli spännande att få se Staffan!” sa Ola.

”Jag ser verkligen fram emot att få se Staffan!”, sa jag.

”Håll ögonen öppna där bak! Somna inte nu! Snart ska ni få se på Staffan!”

”Snart kommer Staffan!”

”Staffan! Staffan! Staffan!”

Och efter en god stund kom vi faktiskt ut på en tvåfilig väg och vi kunde genast kasta in fyran och axa upp så att vi alla kunde se föraren i bilen. Och fem väldigt nyfikna huven vreds simultant mot den andra bilen samtidigt som vi körde upp i höjd med den. Och då såg vi allihop att den som körde bilen var - en dam. I fyrtioårsåldern.

Sen var jag och Ola tysta i säkert tre minuter.

söndag 2 december 2007

Gubbfestival!

När jag - som vanligt - satt uppe en lördagskväll och googlade på Pekka Langer, kom jag att hamna på en helt annan sida om en helt annan och ännu mer bortglömd gubbe: Gits Olsson.

Jag sögs till den där sidan som av en osynlig kraft. Jag försökte med kors och vitlök, Ave Maria och hetsdiggande av techno, men jag var ohjälpligt fast i nåt slags Gubbmekka. Jag klickade på det ena kåseriet om inaktuella saker efter det andra, kom på mej själv med att fnissa, och bara ibland sarkastiskt.

Gubbdjävulen hade drabbat mej. Och ingen gubbexorcist inom synhåll.

Gits Olsson var kåsör, en titel som (till skillnad från hovmarskalk och taffeltäckare) är stendöd. Kåsörer skrev dagliga eller veckoliga lustiga spalter i dagstidningar och magasin, jobbade gärna med en uppsättning återkommande typer (oftast familjemedlemmar eller figurer med allmänna namn som Spalten - Åke Cato - eller Vittnet - Ingemar Unge) och var, i bästa fall, putslustiga.

Gits (inverterat Stig) skrev om sina påstådda grannar på en skärgårdsö: Pettersson med Arkimedesen, Söderlund i viken. Hans främsta medium var bild/herr/sedermera mjukporrtidningen Se, redigerad av Rune Moberg - främst känd för att ha skapat Lilla Fridolf och Selma, näst Strindbergs riktigt absinttokiga period det mest misogyna i svensk litteraturhistoria.

Moberg skrev ledarna, vilket föranledde Tage Danielssons något daterade vits:

-Varför har Rune Moberg glasögon?
-Han börjar Se dåligt.

Testa den på barn och jämnåriga i er omgivning - jag lovar, dom kommer inte att begripa den.

Hemsidan jag trillade in på gjorde mej lika delar glad och illa till mods. Glad därför att den tillverkats av två äldre gentlemen - givetvis lystrande till Lasse och Sture - som sätter ord som "diggar" och "nätet" inom citattecken och använder samtliga existerande typsnitt i varje stycke.

Lite manligt kärvt berättar Sture och Lasse sin gemensamma historia. Utan att ha känt varann tidigare i livet, har dom på gamla dar funnit varann genom samma intressen: sextitalspop, matlagning (främst för "karlmagar") och kåserier. Män brukar som bekant aldrig få vänner efter lumpen (varför män överlag aldrig utvecklar andra intressen än officersanekdoter och onani), och det värmde mej när jag förstod att det finns en chans också för mej (som fick frisedel).

Illa till mods blev jag för att jag kände igen flera av kåserierna, och satt och sa högt för mej själv "äsch, den där kommer jag ju ihåg". Som ung och svältfödd på a) underhållning och b) jämnåriga kamrater, kom jag att finkamma bokhyllorna hos diverse fyrtitalister i min omgivning. Påfallande många av dom innehöll en kåserisektion, böcker folk fått i julklapp nån gång på sjuttitalet och sen aldrig läst.

Föga anade dom att en lillgammal halvautist skulle öppna dom där volymerna och faktiskt bekanta sej med olika påhittade reaktionära vitsare i skärgårdsmiljö. Ja, jag har läst - och ägt! - ett antal av Gits Olssons bästa. Jag erkänner. Jag kan inte ljuga längre.

Mitt crew är inte, som jag länge trott, dom hippa klubbkatterna. Mitt crew är Lasse och Sture.

fredag 30 november 2007

Jerkas båge.


Den gamle rörpularen Erik Fernström, som tog namnet Jerry Williams på den tiden när det inte var töntigt att ta ett engelskt artistnamn (alltså tjugo år innan Kee Marcello och förti år innan Moneybrother), har som jag skrev i förra inlägget låtit skriva sina memoarer.

För den som inte tror mej när jag säjer att hela jämrans boken är skriven precis så som Jerka tuggar (när hans körsångerska en gång stukade foten sa Jerry "Nina är risig i dojan") så kommer här ett av många belysande citat.

Vi kommer in i handlingen just som JW får besök av ett kompband från England, Wild Angels, som han ska börja jobba ihop med i Sverige:

Änglarna tog båten över till Gbg. Två roddor körde buss med prylarna och kisarna i bandet kom på bågar. Jag satt och väntade på min Suzuki 750, den som kallades vattenbuffeln. En vattenkyld tvåtaktare med tre cylindrar. Lilafärgad och med vita streck på tanken. Vi morsade och garvade när dom kom och dom glodde lite misstänksamt på 750:an och så drog vi upp till Stockholm. Jag hade precis bytt till mej Sukkan mot en BSA Lightning så jag visste att dom var chanslösa när det skulle börja rejsas. Och dom började haja att det kommer hårtorkar med olika drag från Japan.

Visst känns det lite grann som att läsa chiffer?

H som i Hildebrand.

1930-talets mest utskällda regissör hette Weyler Hildebrand. Han regisserade den sällsamt populäre Fridolf Rhudin i ett gäng militärfarser om bonnpermis och underbett.

1980-talets mest utskällda regissör hette Staffan Hildebrand. Det slog mej först nu att dom kanske är släkt? Det är i så fall ett fascinerande släktträd. Vi får tålmodigt vänta in dom framtida skotten.

Min generations Hildebrand, Staffan, gjorde på bara fem år några av dom viktigaste filmerna för en på populärkultur svältfödd och därmed okritisk generation sexti-sjuttitalister: "G - som i gemenskap" (83), "Stockholmsnatt" (87) och "Ingen kan älska som vi" (88).

Filmer i vilka han lanserade så skilda personer och fenomen som Abbe i Madicken fast med långt hår, Niclas Wahlgren, Reeperbahn (bandet), Niels Jensen, Ewa Fröhling i våfflat hår, nymoralism, fascistisk rock, värstingresor, Paolo Roberto, Quincy Jones jr, horsekicks, Izabella Scorupco, EPA-traktorer och bandet Grace med sångaren Chris Lancelot.

I historieskrivningen glömmer man bland dessa episka magnum opus bort hans lilla novellfilm "On the loose", som han hann klämma in nånstans i mitten (premiär 1985).
Detta trots en spektakulär rollista bestående av bl.a. Joey Tempest i rollen som Joey Tempest och Jerry Williams i rollen som skyddsombud.

Jerry W – som t.o.m. låtit skriva sina memoarer på solnaslang (exempel här och här) – har ju också en cameo i G, där han pratar lite om sin båge ihop med mackföreståndaren Lasse Strömstedt ("varenda rödljus ser ju ut som en häst som står och sparkar en i rövven... det är ju nästan så att madame kommer i andra hand... och så är den snygg! Tanken och så ner soffan så här...")

Jag anar att Jerry och Staffan fann varann, två levande anakronismer i begynnande medelålder men med benet kvar i nåt förment ungdomligt (för Jerry rock, för Staffan en osund fixering vid ungdomar i allmänhet).

Att On the loose gärna glöms bort kan bero på att den aldrig riktigt hade nån biodistrubition. Den är en halvtimme lång och gjord för LO-pengar, vilket innebär att den inte bara består av rockbandet Europe och av ung kärlek – utan också av långa sekvenser från tung verkstadsindustri i Katrineholm.

Det är i denna spännande och lite romantiska miljö som Jerry Williams glider omkring i blåställ, lystrar till namnet Frasse och lär den unge förvirrade Peter (Tomas Fryk – han med pojkståndet i Barnens ö) hur viktigt det är med fackförbund.

Hildebrand har aldrig haft problem att anpassa handling eller nåt annat efter sina sponsorer eller medarbetare. Han fick Televerket att pytsa in en hink stålar i Stockholmsnatt, och följaktligen slår Paolo Roberto sönder en telefonkiosk i filmen.

Och vi som sett G och förvånats över den bisarrt dekadenta efterfesten i Bergsjö med kokain, sadomasochism och konstiga frisyrer – anledningen att Olle Ljungström plötsligt sjunger Venus in Furs akustiskt, är att han ville. Och när ungdomar vill, säjer Staffan ja, oavsett det konstnärliga resultatet.

Hildebrand har alltid levt efter devisen "hellre en film än en bra film".

Åter till den rafflande intrigen i On the loose: Peter har kärleksbekymmer. Han är svartsjuk på att hans flickvän blir uppvaktad av Joey Tempest, som är i Katrineholm för att uppträda i sporthallen.

Men han är också osäker på sig själv och vad han vill med livet. Vill han stanna kvar i Katrineholm och svetsa – eller vill han åka till en oljeplattform vid Stavanger och svetsa?

Kring denna spännande intrig fogas ett antal dokumentära bilder av svetsloppor och en Europe-konsert.

"On the loose" är en typisk Staffan Hildebrand-film, man kan rentav säja ett koncentrat av de teman och återkommande motiv som finns hos Hildebrand.

Vi har den unga heta rockmusiken, som vid filmens tillkomst råkade vara Europe. Det råkade också vara dom som var tillgängliga.

Vi har den dryge äldre mannen som lär den unge killen hur livet fungerar (jfr Lasse Strömstedts klassiska Hem&skola-gubbe i G, han vars moral är "mycket gammal").

Vi har den unga kärleken, filtrerad genom en betydligt äldre mans dialogmanus.

Och vi har repliker som inte ens en utbildad skådespelare hade kunnat blåsa nåt slags realism i:

Tänk dej – 2000 pers i vår lilla sporthall. Det är våran musik. Vilket drag!

Och hur ska det då gå när man sätter nån lokal Weird Al-kopia med ett stycke kalvsylta i munnen att säja den?

Men framför allt har vi Tomas Erdmann, Europes manager i rollen som sej själv. En halvfigur i skinnpaj och boots som man hade trott varit en parodi om inte alla pilar pekat mot att karln i själva verket fick tonas ner.

Nej förresten, framför allt har vi en av dom märkligaste filmscener LO nånsin sponsrat: skyddsombudet Jerry Williams sitter i blåställ i fikarummet och snackar solnaslang och under tiden sitter Peter och är "deppad" för att han råkat svetsa Jerry lite på handen tidigare. Och rätt vad det är släcks ljuset och en ensam spotlight landar på Jerry, som plötsligt tittar rakt in i kameran och börjar sjunga.

"Working Class Hero", förstås. I en ovanligt förstoppad tappning.

Och detta är filmens enda musikalscen! Sen tänds ljuset och Jerry säjer "Jaha, det var den fikarasten" och sen fortsätter filmen bara.

Ni som inte vill veta hur det slutar får sluta läsa här, men jo, tro det eller ej, men det ordnar se faktiskt. Det som aldrig blivit nån dramatisk frågeställnig får geschwindt sitt svar. Peters tjej sitter visserligen och snackar med Joey Tempest hela natten, men hon pratar bara om Peter. Och såret på Jerry Williams hand läker. Peter ger upp den orealistiska drömmen om att jobba i Stavanger och inser att lyckan kan finnas i den tunga industrin i Katrineholm.

Som ungdomar antagligen säjer i Staffan Hildebrands värld: vilken sjusablars flax sörru!

torsdag 29 november 2007

I huvet på Ulf Brunnberg.

Vissa människor retar min nyfikenhet. Jag vill veta: hur har Ulf Brunnbergs liv sett ut? Varför har han gjort det här respektive det här valet? Varför har han inte gjort andra val? Vilka har han hängt med? I vilka miljöer har han rört sej?

För han har ett rätt märkligt CV. Idag är han väl mest bekant från tämligen lättviktig familjebred humor, alltid från importerade förlagor: Jönssonligan, Sjukan, Eva Rydberg. Och så Staffan Hildebrands G så klart, där han spelade den slemme managern Allan, komplett med tonade glasögon och cabriolet (som dock i en inklippsbild förvandlats till en bil med heltäckade tak, eftersom cabbens ägare var i Italien).

Men hans karriär har gått i en underligt snitslad bana fram till dit.

Han började i dom breda sammanhangen, som son till den Store Skådespelaren Edvin Adolphson i det Stora Svenska Familjedramat Markurells i Wadköping, byggd på roman av den Store Folkskildraren Hjalmar Bergman. Publik- och kritikvänligt på det där sättet som SVT nuförtiden bara är med nån löjligt dyr kostymproduktion i juldagarna.

Det tycker man borde ha varit språngbrädan för dom stora tiljorna, Dramaten, Stadsteatern, Bergman, nåt lagom oförargligt och konstnärligt oantastligt.

Det var det inte. I stället valde Brunnberg att hänga med Torbjörn Axelman, en av svensk films mer kuriösa existenser. Axelman samarbetade gärna med Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som gjorde nåt slags psykedelisk slapstick med fast motion á la Benny Hill och mycket rekvisita (typ ett ägg). Han samarbetade också med countrystjärnan Lee Hazelwood under dennes mytomspunna år i Sverige (då han bl.a. gjorde "Let´s take a walk down Valhallavägen").

Axelman ville göra amerikansk film på svenska. I "Het snö" försökte han lansera Sven-Bertil Taube som en svensk Steve McQueen, i rollen som rallyföraren Bobby Flyckt. Av olika anledningar - främst att idén var fnoskig redan på pappret - blev det aldrig riktigt så. Men Brunnberg var med.

Likaså i actionfilmen "Smoke", där Hazelwood gjorde nåt slags asocial våldspsykopat, och i "Kameleonterna", som var Axelmans satiriska uppgörelse med dom kritiker som hånade hans filmer (och som, till Axelmans förtret, gav dom rätt).

Brunnberg var också med i "Komedi i Hägerskog", ett av dom många fascinerande försöken på sextitalet att ge knullfilm nåt slags konstnärligt alibi. Genom att göra en film på en bok av akademiiiiledamoten Artur Lundkvist och med manus av poeeeten Sandro Key-Åberg och med riktiga skåååådespelare i rollerna, räknade man med att ingen skulle genomskåda den obefintliga handlingen och det eviga juckandet.

Man räknade åt helvete fel. Aftonbladet satte rubriken: "Mera svenskt kött för exportmarknaden".

Men Brunnberg var med. Och det var väl också här han för första gången exponerade det omvittnat imponerande organet för en vidare krets än stockholmslivets nymfetter.

Det skulle han göra igen. 1972 valde han - och återigen: varför valde han det? - att medverka i nakenrevyn "Oh Calcutta" på Scala. DN:s legendariske kritiker Bengt Jahnsson tog uppgiften som nakenrecensent på allvar och betygsatte samtliga medverkandes kroppar och genitalier. Inte utan respekt lät han meddela att Brunnberg var mest välutrustad i ensemblen.

Ovan ser vi affischen för "Smutsiga fingrar", och här är det så många obskyra namn med att jag blir alldeles salig. Brunnberg är en hal gangster (i leopardväst - vad annars?) och spelar mot bl.a. Heinz Hopf, den svenske skådespelare som gjort dom erkänt minst omdömesgilla vägvalen.

Må så vara att Hopf spelade ondskefull hallick i Mefisto-skägg i Bo A Vibenius tokspekulativa "Thriller - a cruel picture", den enda svenska film som totalförbjudits och som sen klipptes med hela 24 minuter (idag mest känd genom Tarantinos hommage i "Kill Bill"). Må så vara att Hopf i den låter sej begravas till huvet för att sen bindas runt halsen med ett rep kopplat till en häst.

Må så vara att Hopf sen gjorde en alldeles parodisk insats som den ondskefulle direktör Eriksson i Varuhuset. Må så vara att Hopf heter Hopf i efternamn och Heinz i förnamn. Men hur tänkte han när han sen gjorde samme Eriksson, fast nu som rullstolsbunden hyresvärd, i Janne "Loffe" Carlssons bisarrt flåshurtiga lördagshålligång "Kulan"?

Förlåt, det var en utvikning, men det är svårt att sålla när man kommer till Brunnberg.

Brunnberg och Hopf spelade alltså mot varandra i den extremt spekulativa thrillern "Smutsiga fingrar", regisserad av Arne Matsson (som gjorde dom för sin tid skräckiga Hillman-filmerna samt blev internationellt känd för att ha visat Ulla Jacobssons mjölkkannor i "Hon dansade en sommar"), med manus av Olov Svedelid som ville ha bort sitt namn från eftertexterna (och betänk då att han är mannen bakom "Hassel") och producerad av Inge Ivarson, den hämningslöst skrupulöse producenten till mängder av nakenfilm-med-påstått-socialt-budskap-och/eller-filmiskt-intressanta-kvaliteter.

Mest känd från filmen är den rakbladsförsedda handske skurkarna river sina offer i ansiktet med. Inte lika känt är att censuren klippte en scen där Brunnberg tokfajtas med blottad stjärtskåra (exploitionsfilm=film som i mesta mån försöker koppla samman sex och våld).

Men Brunnbergs udda upptåg slutar inte där. Vi ska inte heller glömma att han, tillsammans med Bruno Wintzell, Bill Öhrström och Hawkey Franzén (mer om dessa vid senare tillfälle - håll ut!), var med i den första svenska uppsättningen av hippie-yippie-trippiemusikalen "Hair" - som 1968 utan problem kunde kallas "Hår".

Och åter igen: varför valde Brunnberg att vara med i just den? Han var den ende i ensemblen som hade peruk och inte framträdde med sitt eget namn i föreställningen (han kallades istället för "Våfflan" - no further comments). Han tunade ju inte in, turnade inte on, droppade inte out. Han var ju redan då en borgerligt orienterad skådis. Varför valde han då att vara med i just den pjäsen, med sitt naivt haschisch-och-gruppsex-vänliga budskap?

Senare i livet har ju Brunnberg gjort tydliga politiska markeringar, som ledamot i den till parti maskerade villaägarföreningen Lidingöpartiet, ett parti som slåss för renare miljö (på Lidingö) och lägre villaskatt (för lidingöbor).

Men det kanske allra knäppaste jag snappat upp om Brunnberg är att han ute i vimlet på fyllan gör Vanheden. Jag vill inte fara med osanning, men jag har det från åsyna vittne att han åtminstone gjort detta vid ett tillfälle för ca 10 år sen. Och redan då var Jönssonligan tämligen inaktuellt.

Jag kan bara spekulera i hur det här går till. Tar han upp en penna och låtsas att det är ett Nezeril-stift? Och så säjer han "lysande Sickan" några gånger? Kan det verkligen ge den utdelning jag bara kan gissa att Brunnberg vill ha? För - Gud förbjude - han har väl inte med sej hatt och vita loafers i en praktisk ryggsäck bara utifall att han skulle få frågan?

Det enda jag hört i livet som är knäppare är att Johannes Brost på samma vis brukade göra Joker i Rederiet på krogen, pickalurven och allmän begäran. Hur gjorde han då? Kammade fram luggen och låtsades blanda en drink? Vanheden har i alla fall några catchphrases, men den enda grejen med Joker var ju att han hade knäppa glasögon. Hur gick det till?

Undrar jag ärligen.

Proggiga barnböcker del 5: Max Svensson Lurifax.

Aaaah, Sven Wernström igen. Den här gången i sagoform.

"Max Svensson Lurifax" (1972) innehåller flera av sagans klassiska komponenter: ung föräldralös pojke ger sej in till stan för att söka lyckan. Tack vare sin fiffighet och finurlighet - och cynism - lyckas han hitta lyckan. Genom att exploatera de erfarenheter han gör blir han stans störste reklamare och alla kapitalisters gunstling.

Men han förlorar flickan. För flickans mamma blir fattig och flickans pappa blir arbetslös när priset höjs på varorna och varorna blir sämre på grund av Max listighet.

På väg in till stan träffar Max några barn som plockar blommor till sin mamma "för att vi tycker om vår mamma". Uppsökt av direktör Prylberg skapar Max Mors dag:

Överallt stod det:

PÅ SÖNDAG ÄR DET MORS DAG!
Alla som tycker om sin mor måste ge he henne en pryl i present!

Alla människor läste skyltarna. De kunde ju knappast låta bli, eftersom skyltarna fanns i varenda affär på varenda gata. De flesta förstod att det bara var skoj. Det kan ju inte finnas någon dag som heter Mors dag. Många förstod att det bara var direktörerna som försökte lura dem.

Men människorna kunde ju inte vara säkra på att deras mammor också förstod det. Mamma kanske skulle bli ledsen, om hon inte fick någon pryl i present. Andra mammor skulle kanske få presenter. Därför var det nog säkrast att köpa något.

Och folk köpte.

På samma vis utnyttjar Max andra iakttagelser han gör. En fattig gumma han möter lägger alltid en mandel i vattgröten så barnen ska tycka det är roligare att äta. Max tipsar direktör Flingberg att lägga en leksak i flingorna.

En liten flicka han möter kan inte låta bli att plocka smultron varje gång hon går till källan för att hämta vatten. Max tipsar direktör Matberg att ställa mjölk och bröd längst in i affären så att folk inte kan låta bli att stanna och handla.

Och så startar han sin lurifaxfirma, misstänkt likt ett reklamkontor, och köper en Jagga Super Sport.

Med avstamp i en klassisk sagovärld, förlagd till Förr-i-tiden, med gamla gummor och vattgröt och vattenkällor, förs vi in i den Stora Staden där Max skaffar fräcka moderna solglasögon och kränger tandkrämen Ajfanol.

Bilderna - av Helena Henschen, konstnär i den naivistiskt vänsterintellektuella genren - visar en värld med lika många moderna artefakter (främst cigaretter - boken är för fan från sjuttitalet!) som klassiska luffarattribut från Paradis-Oskars sorglösa dagar (fällkniv, vadmalsbyxor, knyte på en pinne).

Kapitlet om hur Max övertalar direktör Klädberg att varje år släppa en ny klädkollektion med den drastiska copywriten "Nu ska det vara röda galonjackor, andra kläder är larviga!", har för övrigt en parallell i teveserien om Ville, Valle & Viktor.

Där lurar Ville (ständigt denne Jörgen Lantz) Valle (ständigt denne Anders Linder) att köpa ett par trasiga jeans med motiveringen att de är "punk!" När det visar sej att de dessutom luktar skarpt, blir Ville ännu mer till sej och lanserar dem som "skunk-jeans".

Åter igen: det fanns barnboksförfattare förr i tiden (alltså sjuttitalet, när farfar var lastgammal) som ville upplysa barn om hur ruttet samhället fungerar.

Jag har egentligen inga invändningar mot ambitionen som sådan. Kan man lära barn om Gud och pojkars styrka och flickors söthet och annat skräp som jag faktiskt fick lära mej på lågstadiet, så kan man naturligtvis också ge dem lite nyttig samhällsinfotainment.

Och "Max Svensson Lurifax" är en ovanligt underhållande odyssé över det kapitalistiska samhällets framväxt och drivkrafter.

Lite jobbigare blir det med den obligatoriska, nässkrivna, naivt imperativa mikaelwieheska slutklämmen ("Folken ska segra/ de kan inte besegras!"). Den lämnar, som alltid, en fadd eftersmak i munnen och nån krampartad muskelförtvining i knytnäven.

Dels för att det aldrig blev nån vidare revolution, dels för att de som skulle göra det sitter och smuttar maltwhisky i sen länge betalda bostadsrätter.

Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!

Fråga om inte allting blivit dyrare.

Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.

Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.

- Jodå! kommer de att säga.

De kanske inte vet
varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.

Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.

tisdag 27 november 2007

Proggiga barnböcker del 4: Mannen på tåget.

Ibland vill man kunna lägga upp en hel bok på bloggen. Jag anar att mej närstående i så fall skulle häckla mej ytterligare för orddiarré.

Sven Wernström skrev en jävla massa ungdomsromaner, alltid med politiska förtecken och inom alla upptänkliga genrer.

Hans storhetstid var, inte oväntat, sjuttitalet. Jag hade gärna ägnat honom en uppsats här (vill f.ö. minnas att jag har ägnat honom en uppsats nån gång på högstadiet), men hans böcker innehåller så mycket att jag måste suga på karamellen och ta dem en och en.

Men lite basfakta: karln föddes 1925 och var alltså lastgammal Det Magiska Året 1968. Då hade han redan hunnit med en serie tendentiösa ungdomsromaner i latinamerikansk revolutionsmiljö. Han var, kan man säja, nån sorts Proggnestor. Han riktade mycket medvetet in sej på att fånga den läsande ungdomen för att bakvägen, smygande, ge dom politisk insikt och instinkt.

I "De hemligas ö" använder han robinsonaden för att visa hur man bygger ett socialistiskt samhälle: ett gäng kollokids hamnar på en ö, där en ledargestalt bygger en diktatur som han rättmätigt blir störtad från.

I "Resa på okänd planet" gör han samma sak med sci-fi-romanen, i "Max Svensson Lurifax" sagan, i "Trälarna"-sviten den historiska spänningsromanen och i "Den underbara resan" ett modernt Nils Holgersson-motiv.

Han slänger lite (nota bene: lite) socker i botten av medicinen genom att, via klassiska populära genrer, lära ungdomen hur orättvis kapitalismen är, hur förljuget Sverige är och hur förljuget Sverige alltid har varit.

I "Mordet på Lillan" nöjer han sej t.o.m. med att låta titeln vara spännande. Först när man läst boken inser man att Mordet i titeln är lika med nerläggningen av en fri teatergrupp i Norrköping. Sällan har man känt sej mer blåst på kolan."Mannen på tåget" - ämnet för denna uppsats modell mini - är från 1971 och beskriver en svensk revolution. Kort och gott.

Det är en roman efter den kittlande tankeleken "tänk om...", men en roman som anstränger sej om att vara verklighetsförankrad och vars intention antagligen är att mana sina läsare till kamp. Det mesta utspelar sej under en fredag och lördag i ett Sverige som nog såg ut ungefär så.

En strejkande gruvarbetare från Norrland medverkar i ett lätt förklätt Hylands hörna och uppmanar alla tittare att ta makten över sina produktionsmedel.

Han får stöd av en spontandelegation på fyratusen man som ändå varit ute och slödemonstrerat mot Vietnam. Under natten börjar det pyra hos folket.

Revolutionen sprider sej som ett löpeld genom Sverige under natten 1971. Militären vill slå ner demonstranterna, men får givetvis mothugg från de politiskt medvetna värnpliktiga, beredda att upprepa det mytifierade som hände i Boden 1917: en grupp soldater sköt sin officerare istället för de upproriska arbetarna som ordern sa. För övrigt odödliggjort i "Revolutionsoperan" i Tältprojektet (Sven Wollter hörs mest i kören):

Vi vägrar att sättas in mot arbetare
Det vore - det vore en alltför stor skam!
Vem vill väl skjuta på sina egna?
Då sköt vi hellre officern!

(Ja, texten är lite otymplig, men det kompenseras av att melodin är värre.)

Tillbaka till "Mannen på tåget": Hyland själv lämnar studion i vredesmod, hans redaktion gör myteri, sångkören som på Hylands order sjungit mjäkiga borgerliga visor börjar nu glatt och utantill sjunga Joe Hill "i Jacob Brantings kraftfulla översättning".

Revolutionen har liksom legat latent hos hela befolkningen. Det krävs bara en förlösning, en vänlig man från Norrland som kan sin Lenin.

Evert Nyström - så heter den gruvstrejkande mannen på tåget - talar till svenska folket via Hylands kameror och förklarar att detta är Arbetarnas revolution - och på andra sidan står egentligen bara Kapitalet, finansfamiljerna som såsseregeringen tills nu kohandlat med. Paroller ekar: All makt åt folket! Vänd aldrig vapen mot era egna!

Från hyreshusens fönster och balkonger började röda dukar fladdra ut, först enstaka, sen många. Några ungdomar lyckades hissa FNL-flaggan utanför gamla rikdagshuset och röda flaggor på två av Vasabrons flaggstänger.

Ungdomar närmar sej utslagna gamla sågarbetare och pappersarbetare. En gammal alkis blir nykter. Broar byggs.

Men det blir ännu bättre! DN bryter sej loss från Bonniers och blir "folkets tidning"!

Skolans elevråd blir "arbetarråd" och tar makten från rektorn!

Och eleverna får lära sej allt om feodalsamhället!

Hyresgästerna säjer upp sin värdinna!

Folk åker gratis på tågen!

Fackföreningsordföranden gör självkritik och inser att han gått kapitalets ärenden!

Allt tillhör folket!

Och i mitten står den gruvstrejkande Evert Nyström och citerar Mao!

"Mannen på tåget" är en jävligt konstig bok att läsa 2007. Inget av det som, för åtminstone Sven Wernström, kunde te sej tänkbart 1971, har någon relevans idag. Det finns inget Hylands hörna, inga politiskt medvetna värnpliktiga, inga demonstrationståg på väg mot amerikanska ambassaden en fredagskväll och knappt några norrlänningar.

Mao visade sej vara en vettvilling bakom dom tjusiga fraserna, typograferna på Svenskan är behändigt ersätta av datorer.

DN finns dock kvar. Liksom Bonniers.