Pittmönstring.

August Strindbergs brev till sin polare Pehr Staaff är flitigt citerat tidigare, men förtjänar sin plats även på den här bloggen. Det är en så osminkad uppvisning i machokomplex att det nästan slår över på andra hållet.

Notoriskt svartsjuk på frun, Siri von Essen, som han grundlöst anklagar för otrohet, beklagar han sej över hur hon fått honom att tvivla på sina uppgifter som man:

Retad ända in i genitalkörtlarne reste jag till Genève och tog en läkare med mig till bordell. Avlade kraftprovet - för övrigt ej fösta gången - som jag ville kalla Proserpinas bortrövande (tänk dig situationen själv efter Berninis staty någorlunda.) Undersökte min säd, som befanns vara fruktsam, och mättes i upprört tillstånd (= 16 x 4 centimeter.)

Så där bildas opinioner på falska premisser.

Det är en så märklig situation han beskriver: den gode Ågust tar alltså med sej en läkare till ett horhus? Och låter läkaren titta på när ...? Och runkar upp den inför ...? Varför då? Var han inte klok?

Och vänta nu - var det inte Ågust som anklagade frun för otrohet? Vad gör han då på bordellen?

För övrigt nöjde han sej inte med läkarens utlåtande. Han kallade in ytterligare expertis:

Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan (Röda Rumstiden) anställde jag i vittnens närvaro (en horas också) kl. 3 på sommarmorgonen, en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan (Vita Björn för resten) gav mig approbatur, dock sine laude.

Det mest fascinerande är egentligen hur han med latinska uttryck - "ridikyliserad" (förlöjligad), "approbatur" (godkänd), "sine laude" (utan beröm) - och hänvisningar till konsthistorien (Berninis staty av guden Plutos heroiska våldtäkt av gudinnan Proserpina), lyckas få patetiken att framstå som riktigt stilfull.I övrigt vill man så klart veta mer om Vita Björn och hur det namnet uppstod.

Proggiga barnböcker del 41: De goda djuren.

Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: "Han är färdig nu". Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis "De goda djuren". Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de tvungetvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på "De goda djuren" var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sej känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt.)

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pölsa egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat "obehagligheter".

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse - till slut blir det slarvsylta av allihop:Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin - ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mej.

Expressen genom tarmsystemet.

Det här inlägget kan låta okänsligt och snaskigt. Jag utfärdar därför redan här en varning. Låt bli att läsa om ni ogillar a) fekalier, b) integritetskränkningar gentemot medelålders kvinnor i mediavärlden och framför allt c) kombinationen av desamma.I senaste numret av tidskriften Vi intervjuas bl.a. Christina Jutterström i egenskap av pionjär som kvinnlig chef. Hon berättar om sin tid på Expressen, då hon gjorde misstaget att försöka föra in begreppet "kvalitet" ("kvaloid" är en legendarisk jutterströmmare) hos alfahannarna som varit med och gjort tidningen till landets mest pålitliga när det gällde styckmord och tevebilagor.

Mycket kunde de tåla, de förhärdade gamla murvlarna, men att nån skulle tala om för dem att de skulle tänka i så medelklasspuritanska banor som att kolla källor och handskas varsamt med anhöriga var så klart för mycket. Och särskilt inte nån järnlady från DN, Fina Morgontidningen, Sveriges malligaste tidning.

Jutterström berättar ... hur ska jag uttrycka mej ...? "Öppenhjärtligt" är nog ordet:

Min kropp gick sönder. Jag låg till sängs för att jag inte kunde gå. Jag hade världens diarré och klarade inte ens av att gå till toaletten.

Hon sammanfattar det i en mening som jag inte tänker argumentera mot: "Det var hemskt".

Samtidigt kan jag inte riktigt sudda bort bilderna som dyker upp i huvet. Om hon inte kunde gå på muggen samtidigt som magen krånglade ... då fick hon alltså låta det gå i ...? För att tala klarspråk: låg alltså Christina Jutterström, chefen för Rapport, Expressen, DN, SVT och numera Statens museer för världskultur, i sin egen ... avföring? Hur länge gjorde hon i så fall det? Eller kom hennes make, f.d. Rapport-chefen Ingemar Odlander, med bäcken? Eller införskaffade han drag och fuktavstötande madrasser?

Inte för att jag egentligen vill veta, men har hon sagt A tycker jag liksom att hon bör säja B.

Morgan, mamman och massagen.

I senaste specialnumret av Föräldrar & barn (ingen av de tidningar jag samlar i årsnumrerade mappar) finns en intervju med Rapportchefen Morgan Olofsson och, på ett hörn, hans fru Joey Abraiyte.

Den handlar om spädbarnsmassage. Morgan Olofsson masserar sin tioveckorsson. Det är inget konstigt. Det är så klart bara trevligt - för Morgan och förhoppningsvis för barnet. Reportern verkar dock ha kommit till mötet i tron att det hela skulle kännas väldigt onaturligt. Dock kan hon lugna både sej själv och andra:

Det lustiga är att det känns lika naturligt att se honom utföra babymassage som att berätta om miljö, politik och brott på SVT.

Reportern har också en förklaring till varför hon inte tycker det är det minsta onaturligt att se en nyhetschef som tycker om sitt barn:

Babymassage är också en form av kommunikation visar det sig. Den är ordlös men väl så talande.

Så långt inget konstigt alltså. Morgan tycker om sitt barn och reportern tycker inte att det är onaturligt att han gör det, eftersom han är van att kommunicera.

Det konstiga är vad Morgan säjer sen. Läs gärna följande citat två gånger:

Jag fick fotmassage av min mamma ända från jag var ungefär 20 år till jag var över 40 år. Det var helt underbart och gav en mycket fin kontakt.

Detta tycker jag låter betydligt konstigare än att Morgan masserar sin spädgris. Började Morgans mamma fotmassera honom efter att han flyttat hemifrån? Kom Morgan hem till mamma och slängde av sej raggsockorna och sa "okej morsan - kör i i vind!"? Och varför slutade de efter fyrtiårsdan? Började det plötsligt lukta Fleksnes om arrangemanget?

Fast det allra konstigaste är så klart att reportern inte ställer en enda följdfråga på det när hon så uppenbart söker efter andra avvikelser i Morgans tillvaro.

Lill-Babs förlossning.

Jag läser troligen fler biografier över svenska halvglömda offentlighetspersoner än folk i gemen. Det gör jag i en ständig jakt på kuriosa. I varje bok om gamla nyhetsankare eller bedagade revyprimadonnor finns en bisats, en parentes, ett tomrum mellan två rader som retar igång min nyfikenhet och mitt amatörpsykologiserande.

Lill-Babs skrev - med hjälp av mångbarnsmamman och därmed självutnämnde barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren - memoarerna "Hon är jag". I den berättar hon om sin första förlossning. Sexton år, ogift, i princip ovetande om varför hon hade ett barn i magen. Efter krystvärkar och njurbäckeninflammation och tjockt fostervatten kommer då lilla Monica ut:

Och i ljuset av en stor lampa i taket får jag se henne. Men det jag ser är egentligen bara navelsträngen. Jag hade ju hört ordet, och för mig var en sträng en sträng, en sorts tjockare tråd. Plötsligt ser jag en tarm!

Jag tänkte på när mormor stoppade korv.

Jag är själv inte särskilt äckelmagad så det är inte så att jag sitter och mår dåligt när jag läser. Det är snarare en sorts förvåning som väcks i mej. Varför berättar Lill-Babs det här för mej? Vem är målgruppen? Är samma människor som intresserar sej för Simon Brehm och Itsy bitsy och Annie get your gun intresserade av Lill-Babs opåkallade matassociationer?Egentligen förstår jag så klart. Lill-Babs vill visa att hon är en vanlig människa, och dessutom den kanske oskuldsfullaste barnföderska sen mor Maria. Det är ytterligare ett led i en strategi som lades upp på femtitalet: att i varje del och hela tiden och oavbrutet visa vilken jordnära kroppsdoftande matmor Lill-Babs är.

Men samtidigt gissar jag att en stor del av Lill-Babs publik vill ha henne ansiktslyft, solbränd och käckt vitaminknaprande. Visst, hon är ju fortfarande mamma, men jag inbillar mej att den sortens publik gärna blir besparad detaljerna.

Sedan kom de och tryckte på magen och skulle ha ut efterbörden, och då trodde jag att det var en tvilling som kom.

De visade mig moderkakan. Köttfärs! tyckte jag.

Det var längesen jag läste nåt som jag hade så svårt att ta ställning till. Får dessa partier Lill-Babs att framstå som mer oskuldsfull eller mer köttslig? Mer eller mindre effektsökande? Jag vet inte. Det går att se texten från så många håll. Och jag har egentligen inte tid med det här. Jag är instängd i Lill-Babs egen spegelsal och kommer inte ut.

Weise och den välutrustade dvärgen.

Fick en mejlfråga från Liv Strömquist om huruvida Arne Weise nånsin gått på bordell. I min värld ett normalt mejl en smutsgrå januaridag. Jag gick direkt till källan - Weises memoarvolym "I blickpunkten" - och fann även följande överflödiga information som jag nu i min tur delger er:

Vid Kungsportsbron stod en dvärg och spelade fiol. Han såg ruskig ut. Bland kamraterna på Hvitfeldtska läroverket gick vilda historier om fiolspelaren. Han skulle ha en enorm manslem till den lilla kroppen. Den skrämde han förbipasserande damer med. Sas det. [---]

Mitt första försök till samlag blev en katastrof.

Vissa unga damer hade rykte om sig att vara frigjorda. Enligt "experterna" bland oroliga tonårsgrabbar var de "görkåta".

En hörsammade locktonerna. Sedan låg jag och stötte mellan resåren till hennes trosor, ty så frigjord var hon nu inte att hon hade velat ta dem av sig. Jag pressade på utan att nå mitt mål till dess hudsträngen mellan ollonet och förhuden brast. Det gjorde fruktansvärt ont.

Förödmjukad och blodig lomade jag hem.

Några år senare bor han i Milano, där han strax lär sej identifiera en bordell och köpa sin kärlek för lire.

Jag vill understryka att det alltså är Arne Weise som berättar detta. Djur-Arne, Jul-Arne, Pensionärs-Arne, Trevlige Glad-Arne Med Leendet. Varför han gör det är en fråga för psykologin, att han gör det gör mej lika delar munter och illa till mods.

Kanske vill han vara role model för unga tonårsgrabbar av idag (eller igår, boken kom 1995) och berätta att även han, Arne Weise, har stått där med sönderskavd lem. Kanske vill han bara ha uppmärksamhet den här gången också.

Jag vet att jag ställt den här frågan förr i samband med Weises memoarer: varför, Arne? Vad vill du säja mej?

Koreansk självbefläckelse med Thorsten.

Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons "Ett hål i mitt hjärta" 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

- vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det säjs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

- vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sej medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sej fram genom tuppruskning? Tänker han sej att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt - i den mån han är ett sanningsvittne - att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

Kalsingar och lyxporr.

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken "Jack". Jack har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet "och det smakade järn och kvinna".)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis "Harald" dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius "Svensson, Svensson" (1979) som är ett romansvar på "Jack". Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself - han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden - som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus - boken heter, för att förvirra ytterligare, "Jack" - och ser ett porträtt av sej själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

- Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
- Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
- Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev "Jack" som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i "Svensson, Svensson":

- Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
- Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
- Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
- Brukar du verkligen knulla när du har mens?
- Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt - särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

- Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
- Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
- Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
- Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius - och Lundell på sitt håll - främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 2.

Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste tretti åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mej att behöva säja det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten - som naturligtvis är dyngrak - tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.

Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra - underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

- Titta noga, Ricky. Det där är vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

Avdelningen "män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv" håller aldrig stängt.1993 gav Björn Afzelius – mannen som sjöng om att "allting annat är mot ens natyyyyyr" mellan tänderna – ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sej själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez "Sång till friheten".

Storyn i korthet: en "mulatta" – romanens kanske mest frekventa ord – blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn – som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sej själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.

På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af – förlåt, Johnny Ceder:

Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

”Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna.”

Mercedes svarar då:

”Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan”.

Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

”Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej”.

”Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi”.

Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sej själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius, mannen i den uppknäppta vita skjortan, dom ovala glasögonen, lädervästen och nasala småländskan som älskar med en mulatta (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

"Kom Johnny, kom till mej nu".

Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.

Inte för att det har med saken att göra, men sjutton år tidigare skrev Afzelius en sång med följande refrängrad:

Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt

Henning Sjöströms bravader. Del 11: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Henning och Ernst Sjöströms bok "Det glatta livet" (1966) är på 231 sidor. Dom första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage á trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: dom var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

- Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

- Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller...

Agnes var tyst en stund.

- Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

- Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [---]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säja vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är dom inte. Den sista delen av boken är så kallat "mustig" och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på "godluktsvatten" och mustascher som "spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen".

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att "Det glatta livet" är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dom var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är "Mördaren i byn" – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvet på Sjöström i en Siewert Öholm-debatt. Men mer om den en annan gång.

Låt oss nu sänka bloggens vilopuls och ägna oss åt gubbar med något mindre egon, navlar och hävdelsebehov. Imorron: Robert De Niro.

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Vi är framme på sidan 66 i en bok på 231 sidor. Detta kommer att bli en låååång sommar.

Henning Sjöström har nu kommit upp sej i världen. Han umgås med diverse adelsmän vars namn droppas över boksidorna som spermafläckarna på Hennings lakan. I det elfte kapitlet är Henning bjuden till fideikommissets (ett av svenskans vanligare ord) herrgård av en Calle Beck-Friis. Dit åker han med Hans-Ulrik Eschberg i dennes lilla MG. Nån Staël von Holstein och nån som kallas Pyran är så klart med.

Det ska bli morkullejakt, och hur generös värden Beck-Friis än är med sina "skönheter" som han kastar till "unga lejon och vargar" som Henning, så är han "restriktiv när det gällde morkullejakten. Det fick inte supas förrän jakten var över".

Av någon anledning bryr sej Henning och Hans-Ulrik inte om detta. Dom avser att supa sej "ordentligt fulla":

Till sup hällde vi i oss nittiosexprocentig sprit. Vanligt brännvin drack vi istället för öl. Efter en halvtimme tyckte jag att det sprutade eld ur munnen på mig när jag pratade. Men jag var i fin form. Samma gällde Hans-Ulrik. I så bra form var vi att vi inte kunde sitta stilla. Vi for omkring som klätterapor under de grova takbjälkarna och avslutade med att hänga i fötterna med huvudet neråt som sengångare. Och vi skrek och levde rövare för att imitera kosackerna.

"Calle Beck" förbjuder dom båda stjärnjuristerna (jag antar att Hans-Ulrik är stjärnjurist, Henning har ju kvalitet på umgänget) att följa med på jakten. Henning och Hans-Ulrik bestämmer sej för att åtnjuta jakten på avstånd, tar med sej en flaska whisky som skaffning och kör iväg i Hans-Ulriks MG. Dom hamnar snart på ett järnvägsspår, där en motordressin kommer emot dom i full fart. Hans-Ulrik får väja med MG:n så den kraschar.

I det här tillståndet kommer dom båda på att det varit dålig stil att förbjuda dom att följa med på jakt. Ivrigt sörplande whisky drar dom tillbaka till herrgården, där dom rotar fram dom båda älgstudsare Calle Beck gömt undan. Sen hoppar dom i en roddbåt.

Hans-Ulrik rodde. Jag satt och siktade på måfå i luften med älgstudsaren och hoppades få en fågel på kornet. Någonting andliknande dök upp rakt framför mig. Jag sköt. [---]

Hans-Ulrik satt och glodde till vänster om båtstäven.
-Såg du om jag träffade, frågade jag.
Då vände sig Hans-Ulrik om. Han var kritvit i ansiktet. Och hans hår stod på ända.
- Är du inte klok, ditt helvete, sa han.
- Vadå? Vad går det åt dig?
- Tänker du skjuta mig?
Då såg jag att hans basker flöt fem-sex meter till vänster om båten.

Man skjuter inte en överklasslyngel med fånigt namn ostraffat. Hans-Ulrik lyfter nu sitt gevär, siktar lite mellan Hennings ögon och skjuter sen mellan Hennings ben, ner i båten. Skottet klickar. Henning "låtsades oberörd" och räcker Hans-Ulrik "kavaljersmässigt" sitt eget gevär. Hans-Ulrik skjuter då hål i båten.

Sen dyker värden, Calle Beck, upp och är irriterad. Dels visar det sej att Hennings skott träffat ett hus på andra sidan sjön, dels har mannen med dressinen hört av sej till landsfiskalen. Calle Beck är naturligtvis också gramse över att nån skjutit sönder hans båt.

Karriären som stjärnjurister är i gungning, men heter man Beck-Friis lever man ovanpå lagen och kan dupera landsfiskaler, torpare och dressinmän. Calle Beck är dock personligen kränkt över att hans nykterhetspåbud inte har respekterats.

En tid senare ligger Hans-Ulrik och humpar på en flicka i sin lya på Värtavägen. Mitt i natten stegar Calle Beck in med "sitt dubbelpipiga hagelgevär". Flickan blir förstås "skräckslagen" och Hans-Ulrik "ängslig". Utan ett ord samlar Calle Beck ihop allt porslin i Hans-Ulriks lya.

Sen släcker han ljuset och skjuter. "Smällen var ohygglig. Porslinsstoft virvlade runt i rummet. Ena fönsterrutan var utblåst. Flickan flög rakt upp och gav ifrån sig ett kort och gällt skrik".

Sen säjer Calle Beck "nu är vi kvitt" och lämnar lyan.

Jag har ställt frågan förut och kommer jävlar att ställa den igen: varför berättar Henning Sjöström detta? Jag förstår att han vill säja att han känner adelsmän, jag begriper att han vill förklara hur rakryggad och stoisk han själv är, jag fattar att han vill lämna ut andra för att själv framstå som lite tuffare.

Men mitt i karriären som stjärnjurist - 1966 var hans stjärna ständigt stigande - varför då berätta att han är en oansvarig fyllkaja utan omdöme och respekt för folk? Jag försöker förstå hur fanskapet tänkte. Skulle han vinna klienter på detta?

Idag är Henning Sjöström en ohyggligt gammal man med monokel. Han kan se tillbaka på ett liv som stjärnjurist, operasångare, buddhist, spjutkastare och playboy. Den omvärld han bröstat sej för i åtti år kan välja att se honom som det ena eller det andra. Jag för min del kommer för alltid att se honom som idiot.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning och homosexet".

Henning Sjöströms bravader. Del 7: ombudet från helvetet.

Författaren (eller motsvarande) Henning Sjöström har inga som helst problem att lämna ut känsligheter. Allra gladast är han för att glatt röja människors självmordsplaner och -försök. Det börjar med den arabiska prinsessan som blir så handlöst förälskad i den unge stjärnjuristen, och i ett och samma kapitel hänger han sen ut skådespelaren Anders de Wahl med namn samt en f.d. sekreterare på Hennings firma.

Om Anders de Wahl - som för all del var död när Henning och broder Ernst skrev "Det glatta livet" 1966 - fanns det säkert mycket att säja. Alla historier om honom kretsar kring ett ego synligt från månen och ett oändligt hävdelsebehov. Han blev dramatenstjärna på den tiden när genikult låg i tiden, långt innan MBL och du-reform, och skulle antagligen få både Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt att framstå som ödmjuka dilamm.

Icke desto mindre var han Henning Sjöströms klient. Och Sjöström delger oss förtroenden. När Anders de Wahl förklarade för sitt juridiska ombud att "fem gånger har jag stått på balkongen för att hoppa", räknade han antagligen inte kallt med att det sen skulle citeras i ett gytter av knullminnen.

I samma kapitel berättar Sjöström vad som eventuellt ska uppfattas som en lustig anekdot. Han släpar hem en flicka från krogen, och när "hon höll på sig" inser Henning att "hon var en rejäl och allvarlig flicka". Alltså ger han henne ett jobb som sekreterare och en lön på 250 kronor:

Jag tyckte mig ha varit njugg med lönen. Men det visade sig snart att jag överbetalade henne. Hon skrev långsamt. Ibland dröjde det så länge mellan tangentnedslagen att jag hoppade upp av förskräckelse när det äntligen kom ett. Och varje brev måste hon skriva om två gånger. Därtill var hon svår att få stil på. Hon drev in klienterna med samma fart som vi drev hem får i Bergviken.

Stackars Henning som förbarmat sej så över en flicka fast att han inte fått ligga med henne - ett tydligt tecken på storsinthet - och detta är alltså tacken! När hon sen annonserar de Wahl ankomst med repliken "Hör du, Henning! Det sitter en snubbe i väntrummet och säjer nånting som jag inte begriper", är måttet rågat.

Henning ger henne en utskällning och det må väl vara okej. Mindre okej är att Henning sen berättar för mej och andra läsare att denna "rara flicka" förklarar att hon har trassel med fästmannen - och att hon dagen efter gör ett seriöst självmordförsök. Det tycker jag att Henning kunde hållit för sej själv. Den rara (och dessutom rejäla och allvarliga) flickan måste med all säkerhet ha känt igen sej i Hennings synnerligen nedlåtande offentliga omdömen.

Avsikten med historien är antagligen att visa Hennings handlingskraftighet. Resultatet blir snarare att han tydligt röjer sin totala brist på omdöme och empati:

Förskräckt blev jag stående i dörröppningen. På spisen låg min sekreterare. Hon hade lagt ett par tidningar på gasspisen och lutade huvudet på dem. Gaskranen var öppen.

Jag stängde gaskranen och öppnade båda köksfönstren. Sedan bar jag ut sekreteraren till kontoret och placerade henne på golvet innan jag ringde ambulansen. [---] Jag var själv ganska omtöcknad när ambulanspersonalen tog hand om min sekreterare.

På mitt skrivbord hittade jag ett brev som förklarade varför sekreteraren handlat så desperat. Hon nämnde i det att hon fått slut med sin fästman kvällen innan. Dessutom hade hon tagit mycket illa vid sig av det skäll hon fått av mig.

Händelsen inträffade på senhösten. Adam Svensson och jag beslöt oss för att klara oss året ut utan sekreterare.

Visst får man intrycket att det var mest synd om Henning? Inte nog med att han blev lite omtöcknad av gasen - dessutom blev han utan sekreterare.

Vad som hände med flickan därefter är Henning inte lika noga med att redovisa. Men vi vet i alla fall att hon var usel på sitt jobb, att hon bråkade med sin karl och att hon nästan tog sitt liv.

Tack för den informationen, Henning. Den gör mej precis lika illa till mods som tanken på att du blir avrunkad eller fingrar efter en klitoris.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning - fyllefarbrorn".

Henning Sjöströms bravader. Del 6: prinsesspillaren.

Vi har nu kommit fram till när Henning Sjöström inte bara är slipprig och självgod, utan också glatt börjar lämna ut namn och känsligheter. Har boken tidigare varit obehaglig i bemärkelsen "snälla Henning, jag vill inte tänka på din svajmast", går den nu över i obehaglig i bemärkelsen "herregud vad jag inte vill vara din klient, Henning".

Kapitel sju lämnar vi därhän - där sker inget konstigare än att Henning går på maskerad i nazistkostym och dumpar över kvällens ragg på sin kompis Sture Lindegren - för att istället kasta oss raskt över kapitel åtta.

I detta avhandlar Henning sin relation med en arabisk prinsessa som han givetvis hänger ut med fullständigt namn. På dom första fyra meningarna påpekar han två gånger att hon var den vackraste kvinna han sett. I den sjunde meningen förklarar han varför: "Hon hade en tandrad utan minsta defekt".

Denna Samsara vill av någon anledning spendera tid med Henning Sjöström. Dom tar in på Grand hotell, där hon hunsar personalen och introducerar Henning för rosa champagne. Hon dansar för Henning och blir "på en gång den mjuka och behagfulla exotiska skönheten".

Henning blir tokförälskad, Samsara blir tokförälskad. Men det finns ett aber. Samsara är så svartsjuk att hon inte låter Henning arbeta. När han flyttar från Grand och hem följer hon med för att hålla ögonen på honom. Hon blir nerstämd när han går på kontoret och tror att han ligger med andra kvinnor (vilket för all del inte är ett orimligt antagande).

Till slut kommer Henning hem till sin rika arabiska prinsessa:

Då jag kom hem låg hon i sängen. Hon hade klätt sig i den guldfärgade arabiska dräkten. Hon var förtrollande vacker där hon låg. Men när jag såg hennes ansikte var det inte vackert. Hennes ögon var öppna och stela och gula. Hon dräglade i ena mungipan.

Henning försöker prata med henne på sin flytande spanska. Han beskriver hur utom sej han var och att han inte ens lät bårbärarna röra henne när ambulansen hämtade henne. Han återkommer till hennes nerdräglade klänning. Han inser till slut det uppenbara: "Jag anade att hon bar på självmordstankar".

Till slut förstår Henning att situationen inte håller längre. Han måste ju för håken kunna arbeta! Han kan inte ha olika prinsessor skräpande i lägenheten som inte längre vill "skratta och dansa" och bära "strutsfjädrar i sina kjolar" och inte längre laga mat åt Henning ("Härskarinnan förvandlades till en tjänarinna").

Den rådige Henning ringer hennes bror och sätter henne på ett plan till Madrid redan samma dag. Så kan han äntligen ägna sej åt det viktiga i livet: sin stjärnjuristpraktik och, förstår vi snart, andra sexuella eskapader.

Efter ett år ringer Samsara från London. Hon säjer: "Kom till London. Jag vill att du kommer till London".

Henning tar sej snyggt ur situationen: "Jag har så mycket att göra".

Men nog kunde han flera år senare sakna hennes otroliga skönhet. Synd att hon skulle bli så jäkla gnällig bara att hon började drägla och ha sej. Tur att Henning kan beklaga sej och lämna ut hennes namn och olycka i en boulevardbok på eget förlag.

Och apropå ingenting - missa inte del sju: "Henning - ombudet från helvetet".

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

I femte kapitlet - vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken "Det glatta livet" - är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom dom bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var "ovanligt fri från kapitalkomplex"), börjar han berätta om "en fransyska som hette Catherine".

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att dom delat på EN LITER brännvin "befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke".

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sej Catherine upp till ovanvåningen där dom ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset -

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han benar bland minnesfragmenten får han klart för sej att gästerna hade sina ytterkläder "just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända".

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning - prinsesspillaren.

Henning Sjöströms bravader. Del fyra: klittkittlaren.

Dom av läsarna som är lite mer härdade, lite mer toleranta, lite mer världsvana har kanske inte höjt ett enda ögonbryn hittills i den här serien. Ni tycker antagligen att det är mer anmärkningsvärt med stjärnjurister som inte delger kreti och pleti sina mest intima och dunkla upplevelser.

Med viss sannolikhet förundras till och med ni över det femte kapitlet i Henning och Ernst Sjöströms "Det glatta livet" (1966), en bok som inledningsvis består av stjärnjuristen Hennings knullminnen från fyrtitalet.

Vi befinner oss fortfarande i Paris, där Henning och hans kamrat Adam Svensson går runt med ständig byxklåda och spanar på dom svenska flickorna vid Sorbonne. Vid ett tillfälle blir dom rivaler om samma dam, "en kraftigt växt blondin med friskt utseende och vackra drag".

Blondinen förklarar att hon tycker lika mycket om Adam och Henning, och dessa bestämmer sej helt sonika för att dela henne. Med en motivering som bara låter logisk: "Varför skall inte två män kunna samsas om en kvinna en natt, när det är så vanligt att två kvinnor delar bädd med en man".

Är det verkligen "så" vanligt? Jag inser att jag och Henning Sjöström - gud vare tack och lov - kommer från olika platser och olika tider, men var två kvinnor och en man verkligen så vanligt ens i juristkretsar på fyrtitalet?

Blondinen går hur som helst med på arrangemanget, förutsatt att dom är fulla som apor när dom gör det. Dom köper en flaska whisky och dricker "åtskilligt" på vägen hem till henne. Där klär hon av sej naken utan mankemang medan Henning och Adam Svensson inledningsvis behåller småbyxorna på. Sen börjar komplikationerna rada upp sej.

Det krävs "åtskilligt debatterande" innan Henning och hans kumpan kommer överens om vilken sida av flickan dom ska ha. I vanlig ordning vinner Henning striden, i vanlig ordning med ett obegripligt argument: "Eftersom jag är vänsterliggare måste han finna sig i att frångå den plats han först reserverat åt sig".

Därefter uppstår den ena dråpliga situationen efter den andra. Dom krockar och kolliderar och konkurrerar och "bara när det gällde brösten räckte flickan till för oss båda samtidigt".

Känsliga läsare varnas sen för följande passage - särskilt ni som är känsliga för konstiga gubbar:

Adam flyttade sig nedåt i sängen. Strax efteråt hörde jag "slap - slap - slap", som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. Adam lyckades emellertid slita åt sig den och kröp upp i brösthöjd igen. Han tog inte risken att en gång till bli förväxlad.

Ni får säja vad ni vill, men jag tycker i alla fall att det är konstigt. Hur såg kärleksknopparna ut på Sjöströms tid när han så lätt förväxlade dom med en lång och sträv muskel?

Trepartssamlaget fungerar hur som helst sådär. Henning och Adam Svensson blir lite stressade över varandras närvaro, men som tur är utspelar det här sej på den tiden när varje riktig kvinna såg som sin innersta plikt att göra blivande stjärnjurister tillfredsställda:

Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Då tände det. Jag knuffade Adam ur sängen och övertog ensam den livfulla flickan. Och då blev det med missionärsställningen. Det fanns inte tid för nåt annat. Medan jag dammade på satt Adam i rummets enda stol och väntade på tur med svajmasten höttande mot oss i sängen.

Ja, sen kommer Henning för tidigt ("stjärnregnet kom redan efter tio sekunder") och det blir upp till Adam Svensson att försvara deras ställning som älskare. "Han tog vid på ett häpnadsväckande sätt" och "fäktade på i tjugo minuter", medan Henning satt på stolen "med slocknad blick och veke".

Jag tror inte att Henning bara är medlidsam mot en god vän när han noggrant noterar att Adam Svensson efter tjugo minuters frustande fortfarande inte registrerat nån sädesavgång. Jag tror också han är mycket nöjd över att kunna konstatera detta faktum.

Ärligt talat: jag tror inte Henning Sjöström är frisk i huvet.

Och förresten! Missa inte del fem: Henning - publikpipparen.

Henning Sjöströms bravader. Del tre: bordellbesökaren.

Vi befinner oss fortfarande bara i mitten av det tredje kapitlet i Henning Sjöströms helt sinnessvaga levnadsskildring "Det glatta livet". Platsen är i Paris, dit den unge Henning tagit sej med sin vän Adam Svensson .

I en passage får vi reda på att Hennings medhavda kamera är en dörröppnare som ger inträdesbiljett i alla möjliga miljöer där folk vill förevigas: "Vi kom till och med in på fnaskavdelningar där vi höll på att bli förförda".

Ni som till äventyrs inte vet vad "fnaskavdelningar" är får dessvärre fortsätta sväva i ovisshet - Sjöström pratar bara till dom initierade - men vi får å andra sidan veta desto mer om Sjöströms förhållande till "fnask". Och till vad som är viktigt att berätta om.

På fyra rader avverkar Sjöström ett besök i Monaco, "där det fanns mycket intressant att se", för att sen detaljerat återge hur han och Adam Svensson går för att ligga med horor i Paris. Författaren Sjöström ber inte det minsta om ursäkt för detta, försöker inte bortförklara, försöker ö.h.t. inte förklara eller försvara. Han konstaterar bara kallt:

Återkomna till Paris gick Adam Svensson och jag på ett ställe där det fanns fnask. Vi fick anmäla oss hos en hallick. Jag sa åt honom att vi ville ha ett fnask men att vi hade litet pengar så vi ämnade dela på samma för att det skulle bli billigare.

Börjar ni känna av hur inihelvete knäpp den här boken är? Och nej, fortsättningen är inte vackrare:

När horan skulle göra sig klar fick vi komma in i rummet.

Hon satte sig ned helt ogenerat och tog av sig och vaskade sitt underrede. Så kom turen till oss och hon tvättade mojängen åt oss. Medan hon tvättade gick den upp i enskild ställning. Sen skulle hon ha betalt i förskott.
Hon högg till med ett pris som var ohyggligt för oss. Vi hade hört att det var ett visst pris.

- Det blir ju rabatt om man är två stycken, sa jag.

- Det blir tvärtom dubbel taxa, svarade hon.

Och så dyker det upp en hallick som hotar Henning och Adam Svensson med prygel. Och så tar "fnasket"/"horan" stackars Hennings och Adam Svenssons pengar "som ersättning för tvättproceduren".

Aisopos fabler avslutas som bekant med en sedelärande moral: "Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket", "Den enes död den andres bröd", "Om du väsnas för ingenting kommer ingen tro dig när det är allvar", "Girighet är roten till allt ont".

Sjöströms gamla reseminnen avslutas med att han använder tre rader till att sammanfatta vad vi alla redan räknat ut (och som är det absolut minst spektakulära i hela historien):

Besöket i horhuset kostade oss ungefär 40 kronor i svenska pengar. Snopna gick vi därifrån. Vi hade trott att vi skulle få rabatt så att de skulle kosta ungefär 20 kronor för oss var.

Förtvivlat försöker jag finna en poäng med dessa slutrader. I frustration inser jag att den inte finns.

Efter denna bok har Henning Sjöström anlitats som juridiskt ombud av Jan Guillou (i Keith Cederholm-målet), Björn Borg, dom drabbade i Estoniakatastrofen och i p-piller- och bröstimplantatmålen mot Dow Corning. Han har också grundat Juristhuset, som efter vad jag förstår varit en anlitad advokatbyrå, och varit mentor åt Leif Silbersky.

Jag kan inte låta bli att fundera över om alla dessa människor som velat köpa karlns tjänster för perversa summor läst den här boken.

Förresten! Missa inte del fyra: Henning - klittkittlaren.

Henning Sjöströms bravader. Del två: parispipparen.

Vi läser alltså bröderna Sjöströms - den ökände stjärnjuristen Henning och den okände brodern Ernst - bok "Det glatta livet" från 1966. Dagens artikel grundar sej på bokens tredje kapitel. Det har inget namn men låt oss kalla det för "Henning berättar helt apropå om hur han knullar i Paris på fyrtitalet".

I detta introduceras vi för Hennings kamrat Adam Svensson. Om detta är en pseudonym har jag ingen aning om; dom flesta runt omkring Sjöström borde ändå ha kunnat räkna ut vem som åsyftades och vem Henning hängde ut.

Henning och Adam åker till Paris, där dom bl.a. bedriver studier "vid ett tekniskt institut [---] där tester av olika slag gjordes".

Övrig plats i kapitlet ägnas åt lite synintryck från tågfönstren, lite svartabörsaffärer och bordeller. Samt åt hinkvis med Calvados.

Henning är pissfull sida upp och sida ner. Han står och skriker mellan husen, slåss med en ryss i en taxi, släpar med sej gatskyltar hem. Till slut hamnar han så på en krog där en "söt" flicka - Henning påpekar upprepade gånger att hon var "mycket söt", "skön och söt" etc - börjar smeka honom under bordet. Hon fäller sen den helt naturliga repliken: "Jag måste ovillkorligen gå bort en stund". Hon ber Henning vänta.

Det hade hon inte behövt säga. Därför att det var omöjligt för mig att stiga av stolen. Om jag rest mig hade jag fått stå i vinkel.

Okej - jag hoppas att ni alla föreställer er monokelmannen här ovan med 180-gradig ståfräs? Bra! Då fortsätter vi. Historien slutar i alla fall med att flickan snor Hennings plånbok, vilket han märker när svällkropparna lugnat ner sej efter en halvtimme. Hennings lakoniska kommentar: "Det var mitt första möte med fransyskan".

Det där var bara uppvärmningen. Sen träffar Henning en dansös som utan vidare näckar för honom på stranden. Henning hakar förstås på och så badar dom.

När vi kom upp på stranden igen var jag fullständigt vild. Jag ville genast komma åt henne. Hon hade ingenting emot det. (- ett påstående som genast gör mej övertygad om motsatsen, bloggarens anm.) Likaväl skrek hon av förskräckelse när jag dammade igång. Jag var så ivrig att snabeln råkade gå ner i sanden och det flög gnistor i den svarta natten. I ivern märkte jag inte felpejlingen. Men flickan gjorde det. Och hon var förskräckt.

Ovanpå detta kommer sen en utvikning som jag inte riktigt förstår alla dimensioner av. Den innefattar hursomhelst en noggrant namngiven man - "Karl-Gustav Stjärnstedt från Häverborg i Skåne" - och en "brud av märkligt slag". Anekdoten - nedan citerad i sin helhet - börjar med att Henning väcks av att denne Karl-Gustav Stjärnstedt ligger med den märkliga bruden på Hennings golv:

Han förstod inte ett ord av hennes språk. Hon pratade arabiska. Jag lutade mig över sängbalken och såg honom på golvet med arabiskan. Hett var det i rummet och han var alldeles sjöblöt. Medan de helt ogenerade höll igång inför ögonen på mig och Adam skrek Karl-Gustav:
- Safta för fan! Annars tar det eld i dig.
Men arabiskan förstod inte.

Och ärligt talat, Henning: det gör inte jag heller. Vadå safta? Vad fan betyder det? Och varför är det så spektakulärt att en arabiska inte förstår det? Och framför allt - VARFÖR BERÄTTAR DU DETTA, HENNING? VARFÖR?

Gott folk - vi har bara hunnit halvvägs genom kapitel tre. Jag är lessen, men vi får fortsätta imorron.

Missa inte del tre: Henning - bordellbesökaren.

Ny serie! Henning Sjöströms bravader. Del ett: vädervisslaren.

Gott folk! Jag har fått tag på - som Skugge sa om Ranelid - "den sjukaste bok jag har läst". Jag kan omöjligt avhandla den på ett ynka blogginlägg med tiotusen futtiga tecken - detta kräver yta!

Med en tänkt trumvirvel som ackompanjemag presenterar En man med ett skägg härmed: Henning Sjöströms bravader - a.k.a. "Allt ingen jävel frågat en gammal stjärnjurist om men som han envisas med att berätta ändå".

I korthet: boken heter "Det glatta livet" och är skriven av den gamle stjärnjuristen och hans bror Ernst. Den är för säkerhets skull också utgiven av bröderna Sjöström - på förlaget Sjöström & Sjöström. Året var 1966.

Ungefär halva boken verkar vara skriven av Henning Sjöström och avhandlar i en neutral ton Hennings (stora) framgångar som spjutkastare, (ganska stora) framgångar som jurist och (otroligt stora) framgångar som älskare. Dessutom handlar den väldigt mycket om hur full Henning emellanåt varit.

Den andra halvan av boken är en mycket mustig (läs snuskig) skildring av olika lortbönder i Västerbotten. Jag gissar att den delen är skriven av Ernst. Det finns inga kapitelrubriker och över huvud taget ingenting som förklarar vad den ena delen har med den andra att göra. Mitt exemplar saknar skyddsomslag så kanske - men bara kanske - har en baksidestext funnits där och gett ett spår av vägledning till en tänkt läsare.

Denna första artikeldel tar sitt avstamp i bokens andra kapitel. Det första kapitlet handlar om hur jäsikens bra Henning kastade spjut i sin ungdom och hur klasshatet - bröderna Sjöström kommer från påvra norrländska förhållanden - brinner i honom.

Det andra kapitlet handlar lite grann om hur Henning trots allt genomför läroverksstudier som privatist, dock utan nåt luxuösare än en skål "surmjölksbryta" som festivitas, och ännu mer om hur han ligger med sin söta flickvän Berit (kanske en pseudonym, med största sannolikhet inte).

Berit dyker upp hos Henning dagen efter hans studentexamen. Sen dom utväxlat sammanlagt sex repliker om att Henning vägrar bära studentmössa, händer plötsligt följande:

Jag började treva över upphöjningen under hennes vita och fräscha blus. Hon försökte inte hindra mig. (Ett påpekande jag nästan tar som bevis på motsatsen, bloggarens anm.) Jag tog varligt av henne blusen. Och rev sedan hastigt kjolen och underkläderna nedför henne och trampade till mellan hennes vrister så att allt hamnade i en hög på golvet.

Okej - Henning är alltså en jäkel på avklädningar. All heder åt Henning för detta. Därefter lyfter Henning upp Berit och bär henne mot sängen.

Med mina kraftiga armar bar jag henne högt. Precis som en skicklig kypare bär fatet med den stekta fasanen och den brinnande såsen.

Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonaden chockade mig lika mycket som den chockade Berit. (Och om nu någon undrar varför den chockade Henning och Berit kommer svaret i nästa mening:) Därför att den kom oväntat för oss båda. (Okej, då vet vi! Tack Henning!)

Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ned Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.

Hm. Den vid tillfället 44-årige stjärnjuristen Sjöström delger alltså här alla som vill höra på - f.d. klienter, presumtiva klienter, domare och åklagare - att han råkade prutta när han skulle till att älska lite som nittonåring. I boken svarar inte Sjöström på den mest uppenbara frågan - varför han berättar detta - men däremot på en mängd andra.

Han förklarar t.ex. hur han efter detta ställs inför ett dilemma: ska han fortsätta med Berit som om ingenting hänt eller ska han glida in på toaletten "för en skenmanöver"? Han väljer toaletten. Därinne står han utan ärende och svär för sej själv: "Satans surmjölksbryta!"

Nåväl, Henning hade inte blivit den han blev om han lät sånt knäcka honom. Efter en stunds kontemplation stegar han ånyo ut till Berit och "kröp utan tillgjordheter till henne". Dom älskar så det står härliga till och Berit visar sej vara en mycket förstående flicka:

Berit visste att jag alltjämt var generad över min kanonad och lättade mina bekymmer genom att själv åstadkomma en liten vädersensation.

På något vis verkar Henning ha gått stärkt ur hela debaclet:

Och några dagar senare lyckades jag på en tävling hiva iväg spjutet över 70 meter.

Ja - vad säjer man? Det där var bara kapitel två! Det knäppa har knappt hunnit börja! Gott folk - följ med på en resa in i en stjärnjurists allra sjukaste vrår!

Missa inte del två: Henning - parispipparen.

Henning Sjöströms slutsats.

Man kan säja vad man vill om den gamle stjärnadvokaten och playboyjuristen Henning Sjöström, men han har varit en aktiv jäkel.

Förutom att ha varit inblandad i flera av dom sena nittonhundratalets mest uppmärksammade rättsfall - Kurt Haijby och den påstådda homosexligan kring Gustav V, Nerosedynskandalen, Radio Syds piratsändningar, Björn Borgs påstådda kokssnortande, Jan Guillous justitiemordsanklagelser visavi Keith Cederholm - var han en framgångsrik spjutkastare i sin ungdom.

Dessutom har han skrivit tjogvis med böcker av både skönlitterär, facklitterär, rättsvetenskaplig och buddhistisk natur (många av dom på eget förlag). Samt sjungit in bl.a. "My way" och "Blowin´ in the wind" med operaröst. Och ovanpå alltihop hunnit skaffa monokel. Det har ju inga andra än posörer burit sen motboken avskaffades.Vadan denna febrila aktivitet? Vad är det som driver en fattig pojk från Burträsk att så maniskt söka sej fram genom livet? En liten hint verkar man få i Sjöströms memoarvolym "Min väg" (dvs. Hennings litterära svar på Sinatra):

Den onaniperiod som drabbar de allra flesta ungdomar, tror dessa individuellt att den bara drabbar dem, och de skäms. Mellan 13 och 15 år hade jag denna plågsamma period. Jag gömde mig flöjtande på de mest befängda ställen.

Ju mer sporten utövades, ju större blev fantasikretsen och ju tätare hanteringen. Jag trodde slutligen jag skulle gå under. Jag hade hört att man kunde bli blind, döv och vansinnig av utövandet. Jag läste berättelser om onani och förskräcktes. Jag bad till en Gud som jag eljest tvekade om. Ingenting hjälpte. Tills chocken kom.

Jag var på väg, ridande på den gamla cykeln, för att köpa snus och salt i Gammelbyn. Isen hade ännu inte lagt sig över Burträsket, men den första snön hade lagt ett tunt sprakande täcke under cykeldäcken. Det var i slutet av oktober.

Min hjärna började plötsligt koka av sexuella anfäktelser. Jag styrde cykeln av vägen, och sprang in under en jättegran för att dölja min avskyvärda handling, som förnuftslöst tydligen styrdes av en kraft mycket starkare än mig själv.

Mitt i akten ser jag plötsligt rakt in i två vilda jätteögon. Ett frustande genom två näsborrar, vida som tekoppar vräker sig mot mig. En stortaggad älgtjur sprang rakt över mig.

Jag måste ha svimmat. Plånboken låg kvar vid sidan av mig och pengarna fanns kvar. Jag var förvirrad och huvudet värkte. Jag knäppte byxorna, för sista gången nedknäppta för ett runk.

Vad ska vi säja om det här? Ja, dels förstås att Sjöström jämte Lennart Hyland är den ende nittonhundratalsperson som verkligen hörsammat Sture Alléns gamla uppmaning till folket att fortsätta använda ordet "eljest".

Men också att Henning Sjöström påstår sej ha slutat rulla skinn vid femton års ålder (han skriver uttryckligen att det är "sista gången"). Sen 1937 har Sjöström alltså sovit med bägge händerna stadigt vilande på täcket. Försvarandet, skrivandet, playboylevernet, monokelbärandet och - inte minst - spjutkastningen har fungerat som ett substitut för att tillfredsställa det sjöströmska libidot.

Sen kan man också fråga sej varför Sjöström var så noga med att kolla plånboken efter att han mött en älg och svimmat. Hur vanligt är det med rånarälgar i Västerbotten?