onsdag 30 september 2009

Poet i sin egen hemstad.

Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.På The Beatles vita album (1968) finns ”låten” ”Revolution 9”, ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken ”En revolution i huvudet” påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är ”världens mest spridda avantgardeverk”:

Lennons resa bland förlupna ljud – med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik – hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.

Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan ”Poem, ballader och lite blues”: inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.

I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.

Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.

Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.

Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid – och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.

Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.

Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla – och mindre nödrimmade – visor hamnade i radioskugga.

Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.

Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som ”Kafka talar”, ”Meditation framför spegel”, ”Apollinaire” och ”Myosothis”.

Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga ”fredagsbarnen” (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.

Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.

Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade ”lite för stor respekt för det där med att skriva dikt”. Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth – men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.

Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.

När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.

Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.

Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare – gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.

Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Blues för Fatumeh” eller för den delen ”Somliga går med trasiga skor” är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.

tisdag 29 september 2009

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Populärkulturens galna vetenskapsmän - Frankenstein, Blofeld, Emil Örn - är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett - helt korrekt - att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett - helt korrekt - att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde - mindre korrekt - att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

* efter 10 minuter kunde Bier köra en "tjock nål med skaft" in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse

* efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme

* efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som "lyft av ett hudveck" - lossryckning av brösthår gav däremot "livlig smärta". "Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig."

* efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt

* efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja - efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: "De galna experimentens bok" (Reto U. Schneider)

måndag 28 september 2009

Åberg valde rätt!

Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mej (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa - jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! - och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa - helt säker, jag lovar! - att "Människor det varit synd om" var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.

fredag 25 september 2009

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en artikelserie - Proggiga serietidningar - bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom - rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn - blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige - eller ännu värre: nästan socialdemokratiska - Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer - som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.Berömd - bl.a. samplad av The Latin Kings - är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings... förlåt, Reningsverket.Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska - superhjälteserien - göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor.

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sej till en proggig barnskiva och - voìla - en proggig superhjälteserie!)

torsdag 24 september 2009

Proggiga barnplattor del 6: Kapten Zoom.

"Kapten Zoom" var barnteve som blev barnskiva och faktiskt också serietidning. Anders Linder och hans fru Anna Roll skrev den musikaliska, festliga och politiska serien om fem avsnitt. De spelade också rollerna som rymdmannen Kapten Zoom och hans jordiska förälskelse Liselott Blom i Bollunda.

Den lätt missprydande dräkten var grön som miljön med mantel röd som politiken. På nittitalet rotades den fram för att användas i Vintergatan-serien. Jag har det från förstahandskälla att den luktade vedervärdigt efter tjugo år på ett SVT-lager.

Det är ett smart upplägg för både komik och pedagogik. Rymdmannen ser på jorden med vuxna men ovetande ögon och kan ställa de naiva frågorna hur elektricitet blir till ("från grammofon/ går trå´n/ till Harsprånget") och vart bajset tar vägen när det spolats ner ("bajs spolas ner i havet/ när det kan bli så bra gödsel av´et!").

På två hisnande fartfyllda LP-sidor, som till karaktären snarast är en tradjazzopera, virvlar alla de ärkeproggiga ämnena och slutsatserna förbi:

1) konsumtionssamhället ("sen får vi gå/ och köpa oss blå").

2) arbetsmiljön ("Zoom får jobb på bygge/ som saknar skyddsräcken/ Zoom ramlar ner/ han hinner känna skräcken", "trött på att vara anställd hos Arbets-Ivar/ och riskera livet för papperslappar").

3) industrialiseringen. I en kort sekvens kastas Zoom bakåt i tiden och får se hur kapitalet köper upp böndernas skogar för att sen tvinga dem till fabrikerna i stan för att göra pappersmassa. Historieskrivningen känns igen från Ordfronts Historieboken och Tältprojektet-föreställningen. Linder och Roll bangar inte ens för att låta en industriägare säja till pigan med kåt röst "men om lilla Beda vill göra mej en tjänst så ..." med graviditet som påföljd.

4) bostadspolitiken ("Höga hus bygger vi blott/ åt låginkomsttagare/ Låga hus bygger vi flott/ åt höginkomsttagare").

5) förortsproblematiken. Zoom tar sej an ett gäng ungar som driver omkring i Bollunda centrum och snattar. Tillsammans går de till riksdagen och demonstrerar för Palme med plakat som "bygg ut fritidsgårdar och fritidshem". Fast innan dess bygger de upp "ett nät av barnföreningar och hyresgästföreningar".

Skivan avslutas med att Zoom riktar sej direkt till de lyssnande barnen med ett gäng imperativ:

Hallå alla barn!
Kapten Zoom talar!
Nu är det er tur!
Rapportera om farliga arbetsplatser!
Rapportera om hyrorna höjs!
Träffas och undersök hur man bäst gör jorden beboelig!

Serien sändes alltså i SVT. Skivan gavs ut på Oktoberförlaget, SKP:s förlag, där en av beslutsfattarna hette Robert Aschberg.

Politiskt ligger Zoom efter vad jag förstår i linje med SKP, som dels lyfte fram miljöfrågorna, dels jobbade utifrån att samla folk i enhetsfronter (Vietnamrörelsen, hyresgästföreningar) för att infiltrera inifrån, dels betonade arbetsmiljöfrågor och dels gillade det mjuka och människovänliga (av de mer hårdföra stalinisterna i KPML(r) anklagades gärna SKP-are för att förväxla kommunism med att leda tanter över gatan).

Det luktar så klart från en flydd och begraven tid om Kapten Zoom. Men mitt bland parollerna och samhällskritiken finns Anders Linders absurt komiska uppenbarelse och låtar som det svänger om (ABBA:s husbatterist Ola Brunkert på trummor). Visst måste resonemangen och många av skämten gått över huvet även på sjuttitalets extremt upplysta barn, men Kapten Zoom är en djupt känd produktion utan spekulativa baktankar.

Och det är inte alla barnskivor. Varken då eller nu.

onsdag 23 september 2009

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?

Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttitalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

"Varför arbetar mamma?" handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.

Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter - han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande - men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs: Det vill säja en ny dag med kortspel och blåställ.

tisdag 22 september 2009

Proggiga barnböcker del 37: LEK - en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.

Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som "Trålfiskarna" och "När skog blir trä"! Jaha! svarar ni.

Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttitalet - Tillsammans-livet - men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?

En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.

Boken "LEK - en bildberättelse bla bla bla" kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.

I begreppet "lek" ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront - tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).I begreppet "lek" ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:
I förordet skriver Frances Vestin - som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mej lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) - om barnens arbetslekar:

De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också "riktiga" arbetsuppgifter - diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?

Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mej. Och samtidigt sååå 1975.

Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!

måndag 21 september 2009

Homo superior.

Jag har egentligen aldrig varit inne på superhjältar (jag har liksom tyckt att det har varit för ... nördigt). Men min son och mina bröder gillar dem och uppdaterar mej ständigt.

Det här är antagligen yesterday´s news för de högt ärade läsarna, och gissningsvis har skräpkultursnestorerna bakom Kapten Stofil kommenterat det nånstans, men jag nämner det ändå: det finns en bögkryptonit!

Det vill säja att jämte den gröna kryptoniten (som försvagar och dödar kryptonier med superkrafter, gör tvärtomsupermannen Bizarro stark och ger cancer till människor), den röda kryptoniten (som bl.a. gör Superman apatisk men också självupptagen och kåt), den gyllene kryptoniten (som bl.a. får Superman att åldras), den blå kryptoniten (som är Bizarros bakåframvända version av grön kryptonit), den svarta kryptoniten (som får kryptonier att delas i två personligheter), den vita kryptoniten (som dödar växter), den orange kryptoniten (som ger tjugofyratimmarssuperkrafter till alla som utsätts för den utom människor), den lågsamma kryptoniten (som funkar som grön kryptonit fast på jordlingar) och magisk kryptonit (som har hallucinogena effekter) finns - den rosa kryptoniten.

Som helt sonika får Superman intresserad av heminredning och mode.

fredag 18 september 2009

Hippie ay och hippie ey.

”Hair” är som bekant en musikal med bra låtar (Nina Simones version av "I got life" är by the way betydligt bättre än den Björn Skifs framförde i 24 karat).

Somliga har också fått för sej att "Hair" har nåt att säja. Det har den inte. En låt handlar om att vi närmar oss vattumannens tidsålder. En annan handlar om att ha väldigt mycket hår.

För länge sen – ca fyrtitvå år sen – i en galax långt långt borta – Sverige – satte man upp ”Hår” på Scala i Stockholm. Den innehöll fräcka melodier som ”Utvandrare från Polen” och ”Svårt att spela hård” och rader som "white boys gör mej helknas".

I ensemblen ingick Bill Öhrström, senare känd som Lisa Ekdahls pojkvän/ faderssubstitut, Bruno Wintzell, senare känd från Tutti Frutti, Kisa Magnusson, senare känd från Melodifestivalen och Ulf Brunnberg, senare känd som Vanheden.

Brunnberg var för övrigt den ende i ensemblen som spelade i peruk. Och som inte framträdde med sitt privata namn. Istället hade han det helballa tilltalsnamnet ”Våfflan”.

För scenografin stod Sören Brunes, senare känd som scenografen bakom varenda pjäs om arbetarrörelsens förestående seger över bourgesien som nån fri teatergrupp gjort sen dess. Producent för LP:n som kom efteråt var Clabbe af Geijerstam, senare känd som DJ. För översättning och arrangemang stod Bengt-Arne Wallin, jazztrumpetare som bl.a. gjort filmmusiken till halvknäppa ”Eva – den utstötta” och helknäppa ”Sound of näverlur” (en av ganska få filmer som innehåller en strippscen med Eva Rydberg i folkdräkt).

Det är svårt att föreställa sej, men det hela var nog hippt. Lennart Swahn lär enligt legenden ha premiärminglat i afghanpäls.

Jag vill inte smolka ner nån glädjebägare så här fyra decennier senare, men när jag lyssnar på plattan från musikalen idag framhärdar jag i att melodierna är bättre än texterna. Redan originaltexten till ”Sodomy” känns lätt gymnasial:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty
Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation
Can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!


Det blir inte bättre när det direktöversätts och läggs i munnen på Ulf Brunnberg:

Sodomi
Fellatio
Cunnilingus
Homofili
Fader, varför låter det så snuskigt?

Masturbera
kan va kul
Kom till helig ormgrop
Kama Sutra
allihop!


Jag inser att det här var viktigare att säja i en tid när knulla var skamligt och barn kom med storkar. Men man kan fortfarande anstränga sej att rimma.

torsdag 17 september 2009

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Jan Lööf har utkommit med bilderboken "Pelle och Frasse" och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien "Tårtan". Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste - inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den - men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken "Skrot-Nisse" från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:Teveserien "skrevs" som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen "Ville" (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sej själva):1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade "Örnis bilar" om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln - där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle - som tidigare mött riddare, djungler och ånglok - trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken - OBS! Spoilervarning! - sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sej när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.Det som gör mej glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrti år sen - men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet - been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

onsdag 16 september 2009

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.

1973 startar Hasse Alfredson en "privat hatkampanj" mot SJ i Dagens Nyheter. I åtta krönikor förklarar han pedagogiskt varför SJ är ett vanskött företag med otrevlig personal, erbarmlig service, skyhöga priser och människofientlig policy.

Han berättar om hur det är billigare att åka via Danmark om man ska mellan Malmö och Helsingborg (inklusive smörrebröd!), om hur ett SJ-biträde misstänker hela familjen Alfredson (fem pers) för att ha suttit och tjyvåkt på muggen när han vill ha pengar för en outnyttjad biljett och listar vilka som tjänar på SJ:s icke-service (åkarna, bussbolagen, Volvo, Michelin, Skanska, "gipskorsettskulptörerna och protesfabrikanterna").

Mycket som Hasseåtage skrev på sjuttitalet har blivit inaktuellt: knappt Ola Ullsten minns Ola Ullsten och alla är numera överens om att radioaktiv strålning inte är det minsta farlig om det inte är i öststaterna.

De åtta SJ-krönikorna är däremot lika kusligt angelägna idag som för 36 år sen. Visserligen har alla exempel bytts ut, men SJ hittar metodiskt på nya skäl att hata dem, förakta dem och ta bilen istället.

Då hette generaldirektören Lars Peterson. Nu heter styrelseordföranden Ulf Adelsohn. Honom fick samme Alfredson en gång i uppdrag att beskriva med tre ord: "håret växer inåt".

Jag känner mej aldrig så stofil som när jag gnäller på dessa rälsens desperados. Visserligen aktar jag mej för att säja "det var bättre förr" - det var det ju inte 1973 åtminstone - men jag sällar mej ju andligen till farbröderna i Motormännen.

(Dessbättre sällar jag mej också till festliga pajsare som Alfredson och Kristoffer Appelquist.)

Men det går inte att komma ifrån. Jag har aldrig haft med SJ att göra utan att känna mej själsligen straffknullad. På femte försöket lyckas deras satans biljettbeställningsfunktion fungera - då har jag hamnat på plats 38 i telefonkön två gånger och bägge gångerna blivit bortkopplad - och allt för att få äran att sitta och skaka och idissla norra Europas torraste baguetter köpta för tyska tjugotalspriser.

En gång skrev jag en SJ-dikt för radion. Jag minns bara en strof:

Jag behöver ingen partner när jag idkar S&M
Jag slår bara 0771- 757575


Vi måste göra nåt åt det här. Vi måste bygga ett nytt samhälle. Vi måste visa varje beslutsfattare på SJ-kolossen vilken tunnel hans räls bör föras in i. Vi måste slå sönder varje slentrianmässig attityd från tiden när staten hade monopol på allt och medborgarna skulle vara tacksamma för att det gick några tåg över huvud taget. Vi måste kräva att bli behandlade som människor.

"Ner med SJ:s nuvarande organisation!" (Hasse Alfredson, 1973).

tisdag 15 september 2009

Interiörer från ett skäggigt hem.

Bloggar ska ju vara lite personliga har jag hört. Eftersom jag alltid ansträngt mej att vara "inne" och "på" så kommer här ett antal snapshots från mitt hem och min tillvaro. Så här personlig har jag aldrig varit mot någon utanför terapirummet.

Det här är en mygga min yngste son leker med. Den är döpt till Ericson.Det här är en mobil inköpt på IKEA. Hur tänkte Kamprad den här gången? Är det en tredimensionell parafras på Billie Holidays "Strange fruit"? Är det en tyst protest mot masshängningen på Evinfängelset i Iran förra året? För det har väl inget att göra med att nallarna är Abrahams barn? Ingvar - det där lämnade du ju bakom dej redan på femtitalet!Det här är en leksak min yngste son fått av sin farmor. Hur tänkte hon nu?
Det här är en tavelupphängning min bror och fiancé ansvarar för. En Taube-anekdot till den som kan se varför den har retat mej dagligen sen den gjordes i januari (det enda som egentligen retar mej mer är givetvis att jag inte gjort nåt åt det).

måndag 14 september 2009

Gulli Noja.

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan "An oral danger". Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.


(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.


Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".

Men Bengt Lagerkvist
(dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

fredag 11 september 2009

Från skrapare till hackare.

Jag vill inledningsvis varna för att nedanstående inlägg är ganska smalt och inaktuellt. För att lätta upp det hela lite inleder vi med en lite lustig bild:Under mina år på SR kom jag över en gammal programserie från 1972: "Från skrapare till hackare" (titeln inte helt begriplig). Den består av åtta ganska plågsamma halvtimmar och kretsar kring musikens historia och nu. Eftersom den som sagt gjordes av SR och året var 1972 tar den gärna upp musiken som en revolutionär samlingskraft.

Egentligen är det inga särskilt roliga program, men eftersom jag inte vill ha lyssnat igenom dem i onödan tänker jag ändå vara lite förarglig mot dem här. Det finns en hållning hos de två radioföreläsarna som är intressant och tidstypisk - men nog också (medel)klasstypisk.

Programledarna har inga som helst problem med att konstatera saker i stil med:

- Varför tror du egentligen att folk skriver musik?

- Ja, en del gör det väl bara för att tjäna pengar.

- Annan musik tillkommer för att nån vill förmedla upplevelser och kanske vidga vårat medvetande.


Det är i sammanhanget ingen tvekan om vad som är vad. Först spelas "svensktoppsmusik", vilken programledarna är irriterade på, främst av skälet att det är falsk marknadsföring eftersom många svensktoppslåtar egentligen är "amerikanska, italienska och tyska". Vi kan väl gissa att det är den musiken som tillkommit av ekonomiska skäl.

För det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sej att nån skulle skriva lättlyssnad och tillgänglig musik för att de gillar det.

Sen spelas ett modernistiskt och ärligt talat rätt svårlyssnat stycke och programledarna resonerar spontant och otvunget:

- Det här stycket av Sven-Erik Bäck, som heter A game around the game, tycker vi är ett bra stycke musik som vi gärna lyssnar till. Men vi vet att många människor inte tycker om sån här musik. Hur kan det komma sej?

- Jo, jag tror att det beror på att så få får chansen att närmare lära känna den här musiken, som ju bjuder på nyheter men även tar hänsyn till människors tidigare lyssnarvanor.


Och det är alltså den musiken som vill vidga våra medvetanden.

Annan musik programmakarna gillar är folkmusik, alltså riktig folkmusik, sån som framförs av skäggiga män i färggranna västar, inte sån där svensktoppsmusik som "folk" faktiskt lyssnade på.

Men främst är de bekymrade för att folk i allmänhet inte lyssnar mer på EMS-musik, dvs. Elektroakustisk Musik i Sverige, dvs. jobbiga ljud. De intervjuar kompositören Rune Lindblad, som har gjort ett ljudcollage av Tage Erlanders utsagor om facket och oljud från ett varv, och konstaterar sen:

- Lindblad försöker med hjälp av elektronisk musik ge oss upplevelser som ska öka vår förståelse för andra människor och öka vår medvetenhet. Kunde man inte tänka sej att använda svensktoppsmusik på samma sätt?

Den retoriska frågan besvarar de själva raskt:

- Men låtar på Svensktoppen har nu en gång för alla blivit stöpta i samma form som skapats av grammofonindustri och radio. Lättsåld, oförarglig och utan att ge djupa upplevelser om vår omvärld flyter denna dövande musikflod.

Som tur är finns undantag: Sven-Bertil Taube. I övrigt verkar hoppet alltså stå till jobbiga ljud och fiolskägg.

Som sagt: det är överlag inget särskilt roligt program. Mest flinar man till åt klumpiga metaforer som "ja, i dagens svenska musikhage finns många olika djur" (givetvis följt av Olle Adolphsons Okända djur) och när programledarna försöker skapa lite dynamik genom att helt slumpvis säja vissa saker i talkör.

Det är också lite festligt när de intervjuar "en ingenjör" som på den uppåtsträvande klassresenärens vis lyssnar på jobbiga elektroakustiska ljud som han förstår är lite finare musik än vanlig:

- Jag kan lyssna på det och faktiskt tycka det är spännande på nåt sätt. Men inte på samma sätt som att lyssna på, ja vad ska vi säja ... (letar länge efter lämpligt exempel) Straussmusik eller nåt liknande.

Nånting säjer mej att ingenjören i fråga inte lyssnade så himla mycket på Strauss egentligen. Jag tror till och med att han headnoddade till svensktoppsmusik när inga SR-medarbetare var i närheten.

Roligast/mest rörande är det när en "hemmafru" intervjuas om sina musikvanor. Hon erkänner att hon lyssnar på svensktoppsmusik och t.o.m. tycker det är riktigt bra, även om hon egentligen förstår att hon är dum i huvet som tycker det. Glappet mellan musikantropologerna som intervjuar och henne blir stundom uppenbart:

Intervjuaren: När lyssnar du på det?
Hemmafrun: ... på lördag.
En av de två knastertorra män som leder programmet heter Jan Ling. Han har bl.a. varit rektor för Göteborgs universitet, men lät innan dess höra talas om sej med sin - gissar jag - banbrytande doktorsavhandling "Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument". Som musikvetare förde han tydligen in musiksociologi i undervisningen, vilket för den insatte betyder att han var ett vänsterelement. Sociologi är ju som bekant en suspekt kommunistvetenskap som ytterst syftar till att göra eleverna till rödgardister.

Det andra (knappt) levande vedträet heter Sture Olofsson. Honom vet jag dessvärre inget om, annat alltså än att han gjorde den här programserien och är det det enda han gjort så är han bortglömd med rätta.

torsdag 10 september 2009

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar. Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.
För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten - men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina visor ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här


Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när "dagen" (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst - den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död


Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit "Den underbara resan" (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand

("Blues för Victor Jara")

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern "Balladen om Joe Hill", insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: "Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han".

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl - hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende - "en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår" - eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen - "Ho! Ho! Ho Chi Minh!" - man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt Vietnam
Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!
("Sången om Stalin")

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner

("Rorsmannen")Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: "Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA".)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin ("Malin"?) och Mao ("ciao"?) och Ho Chi Minh ("plockepinn"?).

Det enda exemplet jag känner till - och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop - är Cornelis tolkning av Jaras "A Cuba". Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer: personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne - eller ännu hellre hammare och skära - upptryckt i rektum. Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen - "som vajande säd ska de bölja över fälten", "jag sått ett frö som ej kan dö" - och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet. Som komp bör man nöja sej med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall - och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta - funkar en flöjt.

onsdag 9 september 2009

Ahlbergs sallad och lämpliga kommentarer.

Ja, jag var väl inte ensam om att kasta mej över senaste numret av Hemma i HSB (det är ju för håken magasinet om det goda boendet!) när omslaget lovade "5 härliga festtips från TV-kocken Monika Ahlberg". Jag är väldigt fascinerad av Monika Ahlberg. Hur fungerar en människa som orkar leva ihop med Thommy Berggren?

De fem tipsen ser ut ungefär som alla andra härliga festtips jag trillat över varenda gång jag tvingats bläddra i ett livsstilsmagasin i nåt väntrum. Man ska "välja ut några rätter" (läs gärna det rådet igen och se om det var nåt ni inte kunnat klura ut själva), lägga upp vackert, matcha rätterna med tallriksfärgerna men - naturligtvis inte överarbeta det hela.

Och så gör Ahlberg följande utsaga:
(För er med små dataskärmar presenterar Ahlberg idén att blanda jordgubbar och sockerärtor i potatissallad och tillägger att "ingen går från bordet utan att kommentera den blandningen").

Nedan följer ett gäng tänkbara kommentarer på rätten i fråga. Skriv gärna ut, laminera och bär i fickan utifall att ni skulle bli bjudna på Ahlbergs häxblandning:

"Usch!"

"Fy!"

"Återinför dödsstraffet!"

"Auschwitz! Kom tillbaka! Allt är förlåtet!"

tisdag 8 september 2009

Kristna barnböcker del 4: Mamma berättar för Jonte.

Som vi tidigare konstaterat här på bloggen, så knullades det en jäkla massa på sjuttitalet. Det fanns också ett starkt behov hos denna generation knullare att berätta för sina barn om vad de gjorde och varför, antagligen som en reaktion på att deras egna föräldrar fabulerat om storkar och tänkt på imperiet.

I "Filip frågar" och "Per Ida & Minimum" fick därför sexti- och sjuttitalister lära sej diverse matnyttigheter (t.ex. att pappas snopp blir stor och står rakt ut och att slidan kan tänjas ut som en gummisnodd). I Danmark var man förstås ännu öppnare och frigjordare och körde hippiebil till BB, där glada läkare drog glada barn ur kussen.

"Mummel - en ny människa" från 1970 skildrar i svartvita foton ett tidstypiskt föräldraskap: först spelar mamma tvärflöjt medan pappa skriver maskin, därefter växer barnet i mammas mage och sen går hela familjen ut och demonstrerar.

Och givetvis avslutas det proggenligt med att föräldrarna hookar upp med några andra glada blomsterbarn:

Engelska "Hur jag blev till" (översatt till svenska av Lars Ardelius och hans dotter - no further comments) gör vällustigt samlagsreklam för vetgiriga telningar:

När mannen och kvinnan guppat på så länge att man tror de håller på att spricka - så gör de det, nästan! Plötsligt slutar allting, både för mannen och kvinnan, i en enda stor och ljuvlig skälvade skakning, som kallas orgasm.

Det var m.a.o. så fruktansvärt frigjort att min egen generation egentligen borde ha blivit frigid av ren revoltreflex, men nånstans måste man väl rimligen dra gränsen för upproret.

Därför är det intressant att läsa en kristen så-blev-du-till-bok från 1975: "Mamma berättar för Jonte" (Anna-Stina Hanson, Verbum förlag). Där nämns nämligen inte samlaget alls. Där finns "ett pappafrö och ett mammaägg" som växer i mammas mage, men hur det kommer dit får lilla Jonte aldrig veta.

Däremot får han veta vem som står bakom hela processen:

- Det är barn man vill ha, sa hon. Man kan inte veta, om det blir pojke eller flicka, så vi var väldigt nyfikna. Bara Gud visste det.
- Gud vet allt, sa Jonte.


Sen får vi - och Jonte - som hastigast veta att "när du trängde dig ut ur mammas mage, var det inte så lätt". I övrigt verkar könsdelar och kroppsöppningar spela väldigt liten roll för barnets blivande.

Vad som dock spelar roll, och som sex av bokens sjutton sidor text kretsar kring, och som rimligen får säjas vara viktigare än själva konceptionen eller förlossningen, är - dopet:

- Vi ville göra som Jesus har sagt, lägga dig i Guds starka och goda händer, sa mamma, och så bad vi Gud hjälpa och skydda dig alla dagar.

Historien om hur mamma berättar för Jonte om hur han blev till i allmänhet och döptes i synnerhet, slutar stilenligt:

- Får jag tända ljuset, ropade Jonte, och snodde runt ett varv som om det skulle finnas en tändsticka inom räckhåll. Det var aftonbönsljuset, han menade.

- Nej, ikväll skall vi tända ett annat ljus, sa mamma, och tog fram ett stort vitt ljus och satte det på bordet.

- Det är Jontes dopljus, sa hon, det fick du i kyrkan, när du döptes och det skall vi tända till aftonbönen ikväll. Det är Jontes dopdag i dag. Det är precis fem år sedan du var i kyrkan första gången.

- Och nu är jag så stor, att jag kan gå till söndagsskolan alldeles själv, sa Jonte.

På nåt vis vill jag ändå försvara den här boken. Bortsett från det skitjobbiga i att hela texten är satt med versaler, så är den ganska ödmjuk och fundersam i tonen. Men nog verkar det ha varit roligare några kvarter därifrån, där proggmaffian kom i underbara orgasmer och snopparna stod rakt ut.