Saxat från Jehovas vittnens officiella webbplats

Ingen fråga är för oviktig.

Tidelag och ordning.

Okej - yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.1963 gjorde Vilgot Sjöman - en man med en skepparkrans - film av Lars Görlings - sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör - roman "491". Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren - denna ärevördiga inrättning - ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var "förråande och skadligt upphetsande". En pastor i Filmcensurens styrelse - för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? - angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket "vidrigt". Lewi Pethrus - den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris - inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: "avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar", "kräftsvulst i välfärdssamhället", "denna kulturens bottensats".

Slutligen släpptes filmen - efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior - nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtifem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

Deleted scene: frikyrkliga nytolkningar.

I min nyutkomna bok "Människor som gått till överdrift" finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).

Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.

Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också - har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio - som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.

Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM

Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom

Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE

Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil – miljömedveten
Han är Messias – han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass

Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES

Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: ”Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!”

Vi såg på Frälsarn och tänkte ”This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline – oh holy shit!”

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA

Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat

Nu blandar Jesus en macciato
- en espresso med en latteskvätt -
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotti
på syndarens assiett

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN

När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re

Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!

Ingemar Olsson är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.

Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:

Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten

Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten

Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio - tjugo likadana
som Veckoposten

Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sej. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala "finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare", men fortfarande ett mästerverk.

Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.

Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:

Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.

Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".

Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.

Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.

Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:

En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.

Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:

Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".

Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?

Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.

Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:

Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.

Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!

På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".

Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.

Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":

Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.

Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.

Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten - nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten - Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade "drogkultur" kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften "För Sverige - på tiden" (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i "Dina harpors buller" (också 91). Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen "De övergivnas armé" (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken "Människor som gått till överdrift" som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några "vetenskapsmän" spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins Stairway to heaven) och subliminala drogbudskap (Lucy in the Sky with Diamonds).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet - "nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik" - och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen "Okey" och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i "Ingen kan älska som vi" (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism - det är väl en av poängerna med satanism? - eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad "Scheija"):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även "Scheija" och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.
Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha - jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa - men jag har lite svårt att hetsa upp mej.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons "My sweet Lord" blandar orden "Hallelujah" och "Hare Krishna" "mycket förrädiskt") - dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för - Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba "materialisera aska" och annat som man lätt ser när man har sovit för lite - men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta - utan också om homosex!

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.

Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth - som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka - har enligt baksidestexten skrivit:Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker "äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom" uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.

Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.

Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att "ingen kommer till Fadern utom genom mig":

Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.

Och så lägger han till en liten funderare:

Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget "ironi" (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):

Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen "farbror", utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern - inte Modern.

När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju - "Gud för mig bara 'är': i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud" - fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:

En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.

Gruppen The Christians - döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian - begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var "en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk" och "den förste hippien". Arnroth:

För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.

Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:

"Dö, din (svordom) bög! Dö!"

När han börjar diskutera Prince:

Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.

Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:

Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.

Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?

Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.

Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:

Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.

Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sej kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:

I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.

Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, "rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken". Easton har i en citerad intervju kallat sej kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag "för att bli ett med Herren". Arnroth kontrar:

Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.

Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:

Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibeln Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit "Missionary Man" - "låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!" - och Kay Pollacks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.

Det är en bok som snarare gör en glad och ... säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sej på. Istället kan man luta sej tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.

Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.

Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin "som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld" på försättsbladet.

Kristna barnböcker del 3: Lenas grannar valde rätt.

Lena är en liten nyponkindad Jesu tjänare i förskoleåldern. Bredvid henne bor en otäckt sekulär familj. Pappan är akademiker och har till och med fredsmärke.

Givetvis går det inte bra för en familj som valt att leva utan Jesus i sina hjärtan. Äldste sonen Stefan börjar knarka redan vid tretton års ålder. Pastor Stanley Sjöberg - bokens författare - är väl förtrogen med tidens (1973) pundarjargong:

- Är det någon som har brass, frågade Stefan.

- Har du pengar då, svarade Fjompe och gick bort till Stefan. Brass är något som knarkare använder till rökning. Det kallas också knark. Det är väldigt farligt.

Stefan och Fjompe drar till ett knarkarnäste. Pastor Stanley är också mycket bevandrad i tidens pundartillhåll:

Uppe på vinden kom dom in i ett rum som var alldeles tjockt av rök. Där satt flickor och pojkar och rökte pipa. En hade en spruta med något farligt gift i. Det var också knark. Stackars dom här flickorna och pojkarna. Dom är lika fina som alla andra. Men dom har blivit lurade av sina kompisar att börja knarka.

Knark kallas också för narkotika. Det är något väldigt farligt. Nästan värre än både sprit och cigaretter. Fast sprit och cigaretter är också hemskt farligt. När folk dricker sprit blir dom alldeles konstiga och när dom röker cigaretter kan dom få sjukdomar som dom dör av. Och den som börjat med knark kan nästan inte sluta. Först tycker dom att det är roligt. Sedan blir dom konstiga i huvudet och jättesjuka. Många dör innan dom ens hunnit bli vuxna. Knark är nämligen gift.

Stefan och hans knarkarkompisar blir tagna av polisen. Stefan är ambivalent till polisen:

En gång hörde han några på Sergels Torg som sa att poliserna bara hjälper rika människor och gör det svårt för dom fattiga. Några sa att när det blir revolution i Sverige ska alla poliser dödas tilsammans med direktörer, präster och kristna.

Döm därför om Stefans förvåning när han förhörs av en sjysst polis som uppmuntrar honom att sluta med det där förskräckliga knarket.

Sen följer händelserna slag i slag. På Sergels Torg träffar Stefan en grabb med texten "Jesus" på rockmärket och en sån där frisyr som äldre frisersalonger fortfarande har i skylten.

Grabben heter Mikael och drar med Stefan till ett kristet café med "goda smörgåsar och varm härlig choklad". Han har själv slutat knarka genom Jesus och ger Stefan ett handfast förslag:

- Ja, bed till Jesus så ska du se att han hjälper dig också, så att du slipper knark och mellanöl och cigaretter.

- Jag kan inte bedja, sa Mikael.

- Får vi bedja för dig då, sa dom andra.

Efter mötet med Mikael och hans frälsta vänner har Stefan ingen lust att "gå bort till Sergel och träffa dom gamla kompisarna". Tvärtom återvänder han till caféet med de goda smörgåsarna och den varma härliga chokladen (de nämns på nytt i texten):

- Har du knarkat något idag? frågade Mikael.

- Neej, sa Stefan.

Under tiden har Stefans lillasyster Karin tagit hjälp av den kristna grannflickan Lena i intensivt bedjande. Inte bara ber de för den knarkande Stefan - hotet att pappa vänsterakademiker ska gifta sej med annan tant har tornat upp sej. Nu ber Karin och Lena för att pappan "blir snäll".

Bedjandet går hur bra som helst. Lena lär Karin, och Karin lär snart sin mamma:

- Det känns bättre nu, sa Karins mamma. Nu har jag också börjat bedja till Jesus. Så nu kan vi bedja alla tre hemma hos oss, Karin, Stefan och Jesus. Bara pappa Pelle också vill börja tro på Jesus.

Men pappa Hippie-Pelle är helt rabiat i sin uppfattning om att nån som dog för tvåtusen år sen inte kan leva nu, och ännu mindre få folk att sluta hinka mellanöl:

Dock får sej pappa Pelle en tankeställare när mamman understryker att "när folk svär och skäller på varandra är det lika hemskt som när dom skjuter på varandra". Och när pappa sen får se caféet (och rentav smaka den härliga chokladen) och sonens nya gemenskap inser han att han haft fel så det stänker om det:

- Kan du förlåta mig,mamma? Jag skall älska dig genom hela livet.

Pappa Pelle fick tårar i ögonen och mamma grät också så där vacker (sic!) och fint.

Och strax därpå fäster pappan ett Jesus-märke på polotröjan:

- Nu får ni be för mig så jag blir frälst, sa pappa.

- Då böjer vi knä, för det har Lena lärt mig, sa Karin.

Tro det eller ej, men allting slutar faktiskt rosenskimrande:

Stefan slutade knarka och fick fina kamrater i kyrkan. Karins pappa slutade svära och röka. Aldrig mer gick han till någon annan tant för att överge sin fru utan var så god och fin mot Karins mamma.

Karin börjar naturligtvis i söndagsskolan och på barnträffar i kyrkan. Pastor Stanley konstaterar avslutningsvis:

Ja, Lenas grannar valde rätt.

Det är liksom ingen idé att göra sej rolig över den här boken, så jag låter bli. Man måste kunna få framhäva att varm härlig choklad är ett bättre alternativ än brass utan att bli häcklad trettifem år senare. Även dumma tankar måste få tänkas och spridas utan att sekulära besserwissrar kommer och driver gäck.

Men jag undrar fortfarande var pastor Stanley fick namnet "Fjompe" ifrån.

Kristna barnböcker del 2: Bluffen och Lena.

Pastor Stanley Sjöbergs korta men koncisa skrift "Bluffen och Lena" ingår i serien Mina glada böcker, utgiven på Evangelii press (i Örebro, men det visste ni väl redan). Den är sexton sidor lång och handlar om hur lilla Lena stjäl en femma av sina föräldrar för att köpa snask.

- Ja, nu beder vi till Jesus och sedan kan du nog sova och glömma det här, sa mamma. Lenas mamma och pappa var nämligen väldigt snälla. Dom gav inte Lena något stryk utan pratade hellre med henne om det som är fel och rätt. Och när Lena såg sin mamma och pappa bli riktigt ledsna, gjorde det lika ont som om hon hade fått smisk.

Men pappa tycker inte det räcker med bedjande den här gången. Nog för att bedjande hjälper mot det mesta, men den här gången vill han också berätta något sedelärande och traumatiserande. Han förklarar för Lena vad som fick henne att göra detta onda: det var för att "Bluffen" viskat ondska i hennes öra.

Lena har, i likhet med alla andra levande, aldrig hört talas om Bluffen, men det visar sej vara en ovanligt sipp benämning på Den Onde:

- Du kanske har hört hans riktiga namn när folk svär ibland ...

Lena lyssnar storögt och skamset när pappa berättar om allt det onda Bluffen gör mot människorna:

- Det är Bluffen som får folk att tro att det inte finns någon Gud. Han lurar folk att tro att allting har blivit till av sig själv. Och så lurar han bort dem från Guds kärlek.

- Men hur kan man säga det? Inte kan väl saker och ting bara bli till, som blommorna och alla träd, bergen och sjöarna. Det är ju lika tokigt som om man skulle säga att bilar och bussar och flygmaskiner bara har blivit till utan att någon har gjort dem, sa Lena och såg riktigt förståndig ut.

- Just det. Men Bluffen han får folk att tro nästan vad som helst. Att Bibeln inte är sann och att Jesus inte älskar alla människor.

Det är en intelligent design-teoretiker som resonerar. Jag har hört den f.d. riksdagsmannen, numera "direktor" för det "vetenskapliga" Clapman-institutet, Tuve Skånberg (för dej som undrar: han är kristdemokrat), föra ett likartat resonemang i Debatt: ingen tror väl att en klocka bara blir till av sej självt, och därför kan ju inte heller ett öga bli det.

Ingen tror väl heller att en tegelsten är gjord av ebenholts, och alltså finns inte ebenholts.

Sagan om Lena och Bluffen slutar hur som haver lyckligt. Pappa hotar Lena med att hon inte får komma till himmelen om hon gör så igen, och så bedjer Lena aftonbön en extra gång:

- Jag vill följa Jesus för han gör människorna snälla och kärleksfulla mot varandra, sa Lena. Och så vill jag till himmelen förstås.

Snipp snapp snut - och så är sagan slut. Men dumheterna fortsätter förstås att spridas.

Kristna barnböcker del 1: Pia och Lasse i söndagsskolan.

Pastor Stanley Sjöberg har skrivit ett otal böcker, de flesta med titlar som associerar till flärd, lyx och njutning: Diskutera Gud, Bönens hemlighet, Bibeln & Koranen: om homosexualitet, Får jag presentera Jesus för dig? och Grundläggande för ekonomisk trygghet. Jag gissar att de flesta går att kategorisera som "utmärkta presentböcker".

På sjuttitalet klämde han också ur sej ett gäng barnböcker. En av dem, Lisas farfar är i himlen, gick i polemik med boken Lasses farfar är död och den "skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med ateistisk syn på människan".

De övriga kommer vi nu att avhandla här, i tur och ordning, lugnt och metodiskt.

Den utmärkta presentboken "Pia och Lasse i Söndagsskolan" tar sitt avstamp i en söndagsmorgon i syskonen Pias och Lasses hem. Pia och Lasse är taggade på att få gå till söndagsskolan - vilket deras föräldrar ställer sej väldigt likgiltiga inför - men inte alls benägna att bädda sina sängar och sköta hemmet de bebor.

I söndagsskolan har de det makalöst mysigt. De sjunger visor och gör rörelser, lägger kollekt och tänker på u-världen:

Lasses söndagsskollärare heter Per-Åke och är en eldsjäl:

Trots att han undervisar hela dagarna i veckan i den vanliga (alternativt riktiga, min anm.) skolan, tycker han att det är roligt att hjälpa till i söndagsskolan.

Per-Åke berättar den muntra sagan om Josef, som fick duktigt med stryk av sina bröder men var glad ändå:

Trots att han visste att bröderna skulle göra honom illa, lydde han sin pappa och gick ärenden åt honom. Även i Egypten hjälpte han folket. Josef gick inte omkring och surade, fast så många hade varit orättvisa mot honom.

Ni får kanske både veckopengar och andra överraskningar. Men ändå kanske ni inte vill hjälpa till där hemma. Det ska man göra. Bibeln talar om det. Man ska hedra sin far och mor.

Lasse får sej förstås en tankeställare som heter duga. Och i rummet bredvid får Pia också ett gäng visdomsord av fröken:

Men så fortsatte fröken och talade om hur små barn även nu kan ge vad dom har åt Jesus, så att han välsignar det och låter andra få hjälp som är i nöd. Om vi ger en krona i kollekten så går det till svältande barn så att dom får hjälp. Men vi kan också låta Jesus få hand om oss själva. Våra händer och fötter, vår tunga och våra öron kan överlämnas åt Jesus.

- Hur gör man det, sa Pia och såg väldigt förvånad ut.

- Jo, att ge Jesus sina händer betyder att mär villig att hjälpa exempelvis mamma i köket. Eller att låta Jesus få våra fötter betyder att vi är villiga att springa ärenden åt mamma och pappa.

Efter att ha kastat sej över "sina roliga söndagsskoltidningar" (med "berättelser, korsord och spännande pristävlingar") rusar Pia och Lasse hem till mamma och pappa och hjälper till.

Mamma och pappa ser förstummade på och undrar vad som farit i barnen. Svaret låter inte vänta på sej:

- Man ska följa Jesus hela livet, har söndagsskolfröken sagt. Då blir man lycklig och så kommer man till himlen, sa Pia. Pappa, kan inte du och mamma följa med oss till söndagsskolan en gång? Pia såg så fint på både mamma och pappa när hon frågade att dom lovade.

- Jag ska i alla fall gå dit och tacka söndagsskolfröken för att hon gett mig så snälla barn, sa mamma.

Ja, sen händer ärligt talat inte så jättemycket mer. Barnen sjunger en orimmad sång om kärlek och lydnad och vi anar att föräldrarna inte längre är så skeptiska till de visdomar söndagsskolan planterar i deras telningar.

Sammanfattningsvis: en feel-good-bok (och utmärkt presentbok) för hela familjen, kanske i synnerhet för dem som inte förstått vikten av söndagsskola.

Högerhittar del 5: Frisk luft i riksdan.

Det här är titelspåret från den EP som Tomas Hagenfors gav ut 1991, för att hjälpa in kristdemokraterna i riksdan. Döm om folkets förvåning när han faktiskt lyckades. Alf Svensson - jämte den misslyckade ballongfararen Andrée och äckligt godis Grännas stolthet - och hans skenheliga kor klättrade över fyraprocentspärren och har sen dess suttit som limmade i plenisalen.Vi ska kanske inte ge Hagenfors alltför mycket av äran. Jag har ingen aning om hur mycket den här fyrspårs-cd:n faktiskt spelades ens på interna partimöten. Men jag gissar att den osäkra väljare som gick och valde mellan KDS och Kalle Anka-partiet kunde fångas av den lockande lyriken:

Vindarna har blåst åt så många håll
genom åren som har flytt
Många epoker har avlöst varann
och nu skymtar vi åter nåt nytt

Tiden är nu mogen för KDS
Ett parti som ligger rätt
En friskare vind i riksdagen
91

Vi behöver frisk luft i riksdan
Vi behöver nya perspektiv
Släpp in frisk luft i riksdan
Ett fräscht alternativ

Frisk luft i riksdan
Låt debatterna få liv
Frisk luft i riksdan
Ny politisk giv

Vågorna går höga i kammaren
i debattens polemik
Vänster mot höger och klass mot klass
Vi är trötta på all retorik

Tänk om våra folkvalda riksdagsmän
kunde samarbeta mer
Om en saklig debatt
med mjukare ton vi ber

(Alf Svensson i samplat talparti: Herr talman! Borde inte en allmänpolitisk debatt i vårt land, där den materiella välfärden är minst sagt omfattande, handla om just de livskvaliteter som inte så lätt mäts i kronor och ören. Det hjälper ju inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sej själv!)

Riksdagen behöver ett nytt parti
Med en annan politik
där omsorg om människan och hela vår värld
får sin grund i kristen etik

15 september är det dags
för ett stort fyrverkeri
nu har vi vår chans –
ge riksdan ett nytt parti

Lägg till detta ett fräscht synthbaserat mogenrockkomp och en sångare som låter som om han tänker på om han ska ha fiskpinnar eller kåldolmar till kvällsvard, och ni har ännu ett exempel på att kulturen inte är nån högprioriterad fråga inom högern.

Älgkebab!

Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab - av allt att döma en typisk westernrätt - till massorna.På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.
Senare får vi veta - av en man med taget namn - att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet "underhållning" och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).
Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan "före" och "efter"? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att "KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd".

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling - som bytt namn till Kingdom Centre Church - men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

På Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej "pastor Chris". Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn - som jag gissar är pastor Chris - bl.a. arbetat med så fräscha grepp som "demonisering" och "tagande av andlig hustru".

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

Skällsordstöntar.

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sej. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa ("plugghäst" var från början en möbel, "popsnöre" en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sej rätten att fråga fullkomligt okända - digitala - kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittitalet - och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mej på är Albertssons titel: "Sexpuckona anfaller!" Hur jag än vrider och vänder på det, är "pucko" ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mej som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull. Tanken går - som så ofta när man pratar om sex och puckon - till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sej själv när han säjer att stureplansbratsen "kammar sej med fläskkotletter".

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet "räknenisse". "Räknenisse" är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån "räknenisse".

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke "Svullo" Dubois rappa i den.Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom - "brillorm".

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sej att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat "svartrock" och "prälle" noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. "Där har vi det", sa antagligen Dag till Micke. "Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!"

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon - brillor. Utan att tänka på att "glasögonorm" till skillnad från "brillorm" faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten "Häng me´" med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet "vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galosch", hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är "traditionell" ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sej i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio - vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha - göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. "Etik" är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på "långt hår".)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött - Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass - krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för "glaskross" - mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextitalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

Jesus lever (om man frågar ett gäng glada tjommar i typ Jönköping).

För oss som rör oss i den icke-frikyrkliga (a.k.a. vanliga) världen är väckelserörelsens musik ett outforskat landskap.

Somliga av de riktigt stora hittarna (”Ovan där”, ”Han har öppnat pärleporten”, ”Barnatro”) har kanske trängt sej in i ett hörn av mainstreamkulturen, men den som har lust och obegränsat med tid och kanske för lite att göra rent allmänt, kan leta sej fram i en större, levande och bitvis bisarr musikkultur.

Det första man då måste ha klart för sej är att för den frikyrklige är Jesus levande. Han är ingen historisk person, ingen Mel Gibson-stjärna, ingen bumperstickerdekal, inget sammetsaffischsmotiv i otäckt grälla färger.

Eller rättare sagt, han är allt det där också, men först och främst är han Guds son som finns mitt ibland oss, här och nu, och som dagligen håller oss i handen när vi spelar kubb och sniffar tändargas.

Det här påverkar i ganska hög grad bildspråket i frikyrkliga hits. För många av oss icke-frikyrkliga är väl det kristna bildspråket samma som det bibliska. Det är sånt som fanns på jesustiden: sandaler, mantlar, dadlar, kameler, myrra och åsnor.

Men för den som verkligen tror att Jesus finns nu, är det ju inte särskilt sannolikt att Jesus skulle komma skrittande på en gammal åsna. Därför sjöng man på 1800-talet om Jesu järnväg till himmelen, en visa om ett rörande samtal mellan en tågkonduktör och en liten flicka som uppenbarligen vill dö:

- Var är biljetten? Vart skall du resa?
- Jo, jag ska resa till himmelen!Nertecknad redan 1877 kan denna visa hittas även i åtskilliga moderna inspelningar, där kanske särskilt Ny-Davids LP ”Himlatåget” (1978) är värd att nämnas (Ny-David är han i mitten på himlen, strax under kobojsarhatten). Det är faktiskt en hel LP med tema Jesus och tåg, givetvis avhandlad tidigare på en blogg som inte räds det ointressanta.

Ny-David – som är en f.d. bilmekaniker från Falun som ägnat en stor del av sitt liv åt att sjunga missionsvisor och bära konstiga kläder – skaldar:

Mitt tåg är outsägligt tryggt
Det går med kraft från Gud
Dess bana Mästaren själv har byggt
och grunden är hans budVidare kan nämnas att Frälsningsarméns stora fixstjärna under 1900-talet, gitarrhjältinnan Lapp-Lisa, hade ”Himmelsk telefon” på sin repertoar, en sång om hur hon samtalar med Herran via ett jack i väggen:

Jag har en härlig telefon
och linjen den är stor
Den sträcker sej till nådens tron
där Herren Gud själv bor

Och varje gång jag ringer på
Jag alltid får ett svar
Ett välbekant ”hallå hallå”
för linjen den är klar

För åskan aldrig avstängd är
min kära telefon
Den alltid för mej brukbar är
Jag höjer blott min ton

Och talar med min gud och vän
Han hör att det är jag
Och mej han känner väl igen
Och honom även jag

En låt som även sjungits in av Torkel Selin.

På sjuttitalet lyckades två farbröder som heter Curt respektive Roland, som duo kallad Curt & Roland, övertala sin församling att köpa en synthesizer (vilket redan det var ohyggligt modernt) för att göra en hel barn-LP om en tidsmaskin (samt om hur Curt eller Roland smaskar korv). Och nåt mer modernt än en tidsmaskin, en uppfinning som inte ens är uppfunnen än, är ju svår att föreställa sej.

Frikyrkorörelsen har alltså ständigt moderniserat sej och varit med sin tid. Ett antagande är att vi inom en snar framtid också kan hitta frikyrkliga låtar som ”Nu tar Jesus sig en foccaccia”, ”Himmelska inlines”, ”Kristi CD-rom” och ”Elbil till Getsemane”.