För Svitjod i dåtiden.

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Tidelag och ordning.

Okej - yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.1963 gjorde Vilgot Sjöman - en man med en skepparkrans - film av Lars Görlings - sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör - roman "491". Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren - denna ärevördiga inrättning - ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var "förråande och skadligt upphetsande". En pastor i Filmcensurens styrelse - för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? - angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket "vidrigt". Lewi Pethrus - den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris - inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: "avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar", "kräftsvulst i välfärdssamhället", "denna kulturens bottensats".

Slutligen släpptes filmen - efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior - nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtifem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

Hippie ay och hippie ey.

”Hair” är som bekant en musikal med bra låtar (Nina Simones version av "I got life" är by the way betydligt bättre än den Björn Skifs framförde i 24 karat).

Somliga har också fått för sej att "Hair" har nåt att säja. Det har den inte. En låt handlar om att vi närmar oss vattumannens tidsålder. En annan handlar om att ha väldigt mycket hår.

För länge sen – ca fyrtitvå år sen – i en galax långt långt borta – Sverige – satte man upp ”Hår” på Scala i Stockholm. Den innehöll fräcka melodier som ”Utvandrare från Polen” och ”Svårt att spela hård” och rader som "white boys gör mej helknas".

I ensemblen ingick Bill Öhrström, senare känd som Lisa Ekdahls pojkvän/ faderssubstitut, Bruno Wintzell, senare känd från Tutti Frutti, Kisa Magnusson, senare känd från Melodifestivalen och Ulf Brunnberg, senare känd som Vanheden.

Brunnberg var för övrigt den ende i ensemblen som spelade i peruk. Och som inte framträdde med sitt privata namn. Istället hade han det helballa tilltalsnamnet ”Våfflan”.

För scenografin stod Sören Brunes, senare känd som scenografen bakom varenda pjäs om arbetarrörelsens förestående seger över bourgesien som nån fri teatergrupp gjort sen dess. Producent för LP:n som kom efteråt var Clabbe af Geijerstam, senare känd som DJ. För översättning och arrangemang stod Bengt-Arne Wallin, jazztrumpetare som bl.a. gjort filmmusiken till halvknäppa ”Eva – den utstötta” och helknäppa ”Sound of näverlur” (en av ganska få filmer som innehåller en strippscen med Eva Rydberg i folkdräkt).

Det är svårt att föreställa sej, men det hela var nog hippt. Lennart Swahn lär enligt legenden ha premiärminglat i afghanpäls.

Jag vill inte smolka ner nån glädjebägare så här fyra decennier senare, men när jag lyssnar på plattan från musikalen idag framhärdar jag i att melodierna är bättre än texterna. Redan originaltexten till ”Sodomy” känns lätt gymnasial:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty
Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation
Can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!

Det blir inte bättre när det direktöversätts och läggs i munnen på Ulf Brunnberg:

Sodomi
Fellatio
Cunnilingus
Homofili
Fader, varför låter det så snuskigt?

Masturbera
kan va kul
Kom till helig ormgrop
Kama Sutra
allihop!

Jag inser att det här var viktigare att säja i en tid när knulla var skamligt och barn kom med storkar. Men man kan fortfarande anstränga sej att rimma.

Genrer Gud glömde 2: rivningsschlager.

Under sexti- och sjuttitalen gick som bekant en rivningsvåg över Sverige och svepte med sej stora delar av innerstadsbebyggelsen i snart sagt alla svenska städer. Hellre än att rusta upp och bättra på de städer som formats genom decennier av de som bodde där, valde dåtidens stadsplanerare i samråd med Konsum (om kommunstyrelsen var såssar) eller Tempo (om kommunstyrelsen var höger) att ge plats åt enorma betongschabrak och parkeringsplatser mitt i centrum.

En sida av mej skulle vilja vara för det där rivningsprojektet. Nostalgi är nåt förkastligt, mänskligheten mår bäst av att röra sej framåt, nya tider kräver nya samlevnadsformer. Face it, kvasiradikaler!

Problemet är att det var så människofientligt. Lokala potentater hade ingen lust att lyssna på opinionen – som sträckte sej från gamla kufiska heraldiker till flaskbottnade miljömuppar och alla däremellan – utan lyssnade hellre på den socialdemokrati som vid det laget blandat ihop makten med partiet. Bilar var viktigare än barn och lytta. Betong var billigare än stuckatur.

Till detta kom en maktens arrogans och fåfänga som gjorde att lokala småpåvar ville skriva in sej i historien, rentav göra sin tid till år noll. Eric Svenning, sossepamp i Malmö och pappa till Aftonbladets Olle, såg det som sitt livs största ögonblick när han fick riva sina uppväxtkvarter, det gamla loppiga och lusiga Lugnet.

Jag kan förstå den känslan – nu jävlar river jag personligen bort den fattigdom som förnedrat mej – men när jag idag cyklar förbi ett inneslutet kvarter i roströd sjuttitalstegel och inglasade balkonger, som ligger som en ogenomtränglig klump mitt i stan, har jag svårt att känna annat än förakt.

Det fredliga bombandet av svenska städer gav effekt också på pop- och schlagerindustrin. Olle Adolphson skrev den svenska texten till 34:an och Per Myrberg låg på Svensktoppen i evigheter. Den är skriven med en ”vi vet vad vi har (och det är skit) men inte vad vi får (men det är antagligen värre skit)”-attityd som hade varit tröttsam om karln inte haft rätt:

Denna kåk var ganska rar och släppte skolsken till oss in
Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind
Den var snäll och lite gnällig och den ville alla väl
och den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev

Men nu är det slut på gamla tider ...

Ja, resten kan ni ju.

Fukt och kyla borde inte vara något att sakna. Men är alternativet mögel och inbyggda gårdar så köper jag tankegången.

Adolphson skrev också ”Vals vid Sergels torg” om den s.k. ”Riksgropen” som uppstod när man mejade ner Klarakvarteren och ännu inte hade byggt färdigt Sergels torg och Kulturhuset. I ”Gustav Lindströms visa” låter han en gammal genuin – och enligt en tankegång jag inte riktigt köper: hederlig och förnuftig – fiskare säja sitt:

Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru!
Glada som barn, med sitt sattyg till plan!
En prick och en knäpp på näsan så attan blev bränd,
det skulle han ha som river på Lilla Skinnarviksgränd!

Ännu konservativare var svensk countrys nestor Alf Robertson i sin genombrottslåt ”Riv inte vårt kvarter”. Han är sur för att ”de måste skaffa lite plats/ för nya hyreshuspalats” (om det vore så väl – problemet var ju att man hellre byggde Konsum och enorma p-hus) och besjunger ömt den gamla smutsen - "nött, ganska risigt, lite stött" - och bristen på tapeter.

För Robertson är förändring synonymt med försämring: ”Att allt ska vara lyxigt/ och tip top-modernt/ det har vi ganska svårt att förstå”. Allt är bra som det är och inget ska förändras. Att Sverige led av bostadsbrist var ett mindre problem än att Robertson ville bo kvar bland ”gott humör och goda vänner”.

Och refrängens slut ger mej ännu fler betänkligheter:

Riv inte ner
Riv inte vårt kvarter
Riv inte ner
Jag ber en bön till er
Riv inte ner
Vi bor tillräckligt många här och behöver inga fler

Slutet luktar en smula främlingsfientlighet, avsiktligt eller ej (det luktar också en smula av "hej, jag behöver ett rim till på ner här").

Men visst, jag förstår poängen. If it ain´t broken - don´t fix it. Bygg inte just här där det redan står ett hus.

Anna-Lena Löfgren (av elaka tungor kallad ”Halta-Lena Lösben” eftersom hon led av polio) ger uttryck för ren sorg i monsterhitten ”Lyckliga gatan”. Här var ju nyss så fint – varför har ni då gjort det så fult? Hur kan man med berått mod förstöra nåt som älskades av de som faktiskt bodde där?

Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram

Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen,
när jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång

Det har funnits ett Sverige som min generation aldrig kommer att uppleva. Det hade inte rört mej ett dugg om jag inte anade att det var ett vackrare och framkomligare Sverige, byggt av människor och inte stadsplanerare med rätt partibok. Jag bor antagligen i Sveriges mest sönderrivna stad, där husbjässar ibland upptar hela två gamla kvarter.

Jag blir irriterad in i benmärgen på att behöva cykla runt stora hus med oändliga tegelväggar där jag vet att det en gång gick en väg rakt fram.

Och det retar mej att gubbjävlarna som byggde skiten var så fastgjutna i sina taburetter att de för länge sen slutat lyssna till några andra än andra gubbjävlar.

Parklarvaren - ett stycke nutidshistoria.

1958 började Olle Björklund som tevehallåa på Sveriges Radio (ett påstående som inte är så motsägelsefullt som det låter). Han var skådespelare i botten, men blev snart etablerad som telegramuppläsaren framför andra - för svenska folket känt som Mr Aktuellt.

Enligt Myggans Nöjeslexikon ingav hans ansikte förtroende:

Dessutom hade han en tunn mustasch som mycket vältaligt kunde illustrera både världshändelser och bagateller.

Det var så klart för en publik som inte hade något som helst förhållande till John Waters.

Med tidens brist på mått och sans blev Olle Björklund alltså en Idol. Han översvämmades av beundrarpost och sen han i en tidningsintervju berättat att han bara ägde en slips översvämmades han av inskickade slipsar. Som en tacksamhetsgest bytte han sen slips mellan varje inslag i en sändning av TV-Aktuellt.

Maj Britt Baehrendtz - gift med dåvarande programdirektören Nils Erik - berättar i boken "Tio år med TV":

Gamla damer gick fram och kysste TV-rutan när han läste telegram i Aktuellt. Man sände honom sockerkakor, broderade kuddar, kärleksbrev och dikter.

Som sagt: karln läste alltså telegram. Han refererade kungabröllop och andra naturkatastrofer.

Snart började anbuden hagla över Björklund. Folkparkerna hade haft stora succéer med saker som inte borde ha blivit succéer. 1951 kom t.ex. 31 000 människor till Liseberg för att se Gustaf "Stålfarfar" Håkansson, känd för att kunna cykla och ha långt skägg, cykla ett varv runt scenen och sjunga en religiös stump.

Under såna premisser borde väl också Björklund kunna visas upp? En telegramuppläsare med förtroendeingivande mustasch måste man väl kunna krama reda pengar ur?

Sagt och gjort. Björklund satte ihop ett program som bl.a. innefattade att han bar gul peruk och spelade munspel. 1961 gav han sej iväg på ett triumftåg genom detta märkliga land som lite senare skulle vallfärda till parkerna för att se Michael Landon - Little Joe Cartwright - låtsasskjuta med en låtsaspicka.

Det här var dock på tiden då SR - sedermera avknoppat i SVT - var ett seriöst företag. TV-ledningen ville göra en markering och petade Björklund från lönelistan. Programdirektör Nils Erik Baehrendtz råkade i en intervju med Expressen säja att tevedirektionen ogillade att "Björklund larvade sig i parkerna".

Det borde han nu inte ha gjort. Själv blev han nämligen paria. Hans fru Maj Britt berättar:

Man skrev brev och insändare. Ringde till klagomuren och hem till oss. Gick fram till oss på gatan och talade om Olle Björklund. Telefonen klingade dygnet runt. Brev kom. Rena hotelsebrev. Långa böner framfördes både muntligen och per brev. Kvinnor grät i vår telefon, skickade brev fläckade med tårar - de påpekade förstås att det var från tårar fläckarna kom. Listor och skrivelser undertecknade av hela syföreningar sändes till radion. [---]

Ja, en äldre dam som enligt vad hon själv framhöll "dyrkade Olle" framhöll att Olle Björklund var "förmer än en vanlig människa". Det borde gälla andra lagar och förordningar för honom.

Låt oss alltså än en gång stanna upp och erinra oss vad det hela gällde: en telegramuppläsare i TV-Aktuellt som fick sparken för att han tog på sej gul peruk i folkparkerna.

Det är en historia utan vinnare: Olle Björklund dansade en folkparkssommar, ackompanjerad av sitt eget munspel. SR:s styrelse vek sej inte en tum - ty det här var på den tiden då SR var en pompös och självtillräcklig koncern - för folkets propåer. Några år senare kom Olle Björklund tillbaka till SR, men jobbade mest administrativt med Radiohjälpen. Enligt Maj Britt Baehrendtz - obrottsligt lojal mot alla sin makes beslut och utsagor - hävdar att det var ett jobb som passade Björklund särskilt väl.

2009 står man mest och kliar sej i den begynnande flinten. Fanns det inga riktiga problem 1961? Och varför i hela fridens namn ville nån hosta upp konkreta pengar för att se en nyhetsuppläsare spela trynorgel?

Skäggets bästa fräckisar.

Teveserien med ”skäggen”, dvs. sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.

Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.

”Skäggets bästa fräckisar” var den första av de senare. Jag vet inte hur många uppföljare den fick, men åtminstone en. Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna, knapplösa knull och Ulf Lundells dröppel.

Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för ”gör-det-själv-fräckisar”.Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer (”pitten”, ”kåt” och ”veke” – tillika är det ”varianten som finns inuti stearinljus som avses”).

Han understryker också att boken inte kan ”erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur.”

Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.

Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
- Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
- Jompa Jompa!
- Vad betyder ”Jompa”, undrade jungman.
- Fel hål, svarade överstyrman.

(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)

Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt ”drar fram plånboken”. Pappan suckar: ”Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också”.

(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)

Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: ”Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina”.

(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)

En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
- Slog han er?
- Nej, han sparkade till mej.
- Var sparkade han er då?
- På Kiviks marknad.
- Jaa, det förstås, men var?
- Mitt på nöjesfältet.

(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad på fittan.)

En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säjer sej heta ”Bäääärtil”.

(Skämtet: att en kvinna har knullat med en get.)

En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: ”Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej”.

(Skämtet: att en bonde har knullat med en gris.)

En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar ”inte än, jag är bara tio år”.

(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)

En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då ”får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv”.

(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)

Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sej:
- Det var värst vilken stor torva syster har.
- Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.

(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet ”torva”. Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)

En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att ”de´ stod ’Vila i Frid. Anna och Barnen’ i ändan på mej i fjorton dar efteråt”.

(Skämtet: en våldtäkt.)

En man beklagar sej: ”Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda”.

(Skämtet: … troligen att pappans döttrar är horor. Men jag är inte riktigt säker.)

På nåt vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.

På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sej för goda för misogyna fittvitsar.

Ett hedersuppdrag är utfört.

I dagarna kommer det nya numret av Cornelis-bladet. I december blev jag tillfrågad att medverka, vilket helt ärligt är den största ära som vederfarits mej. Jag är inte medlem i Cornelissällskapet, mest för att jag är rädd för sällskap, men är så klart tacksam över att det finns andra som delar ens intressen, vilket gör en själv något mindre sjuk i huvet.

För er som inte är prenumeranter och därmed kan läsa texten i fyrfärgstryck, kommer den här in extenso:

Min son heter Leonard Cornelis. Min mor heter Cecilia Lind. Det är sanningen och inget annat än sanningen. Till yttermera visso var morsan sjutton år när balladen om den söta fröken Cecilia Lind kom 1965. Som ung driftig gymnasist var hon med och arrangerade en skolkonsert samma år med Cornelis och jazzeliten med Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. På kvällen var de och åt på Stadt i Eslöv.

Jag är själv född 1975, så det är inte så att jag försöker antyda nåt holländskt påbrå. Min tes är snarare att Cornelis varit ofrånkomlig i mitt liv. Han har funnits från början och kommer att finnas till slutet.

Jag har en känsla av att Cornelis i det privata många gånger var en skitstövel. Även om vi låter sprit vara en ursäkt, skulle den nog inte ursäkta allt. Homofobi och manschauvinism är inte längre à la mode på 2000-talet. Hemingways mansbild framstår med moderna ögon i all sin nakna skröplighet, med ansiktet vänt från verkligheten och huvet högt ovan molnen. Att lämna fru och barn för alkoholen och karriären betraktas idag som ett osympatiskt val. Och ni som var med då får säja vad ni vill – men det borde det ha gjort redan då.

Det är alltså inte tvungetvis som människa Cornelis har inspirerat mej. Jag har dock alltid ansett att estradören, poeten och sångtolkaren inte alls ska behöva straffas för vad privatpersonen eventuellt har ställt till med.

För mej som sjuttitalist med ett starkt behov av att förstå det samhälle som ledde fram till mej, är konstnären Cornelis en utmärkt ledsagare. I den ansenliga vreeswijkska stofthyddan sammanfattades alla sexti- och sjuttitalets musikaliska och subkulturella stämningar.

Han är en häxbrygd på ett knivsmått progg, en rejäl dos svart A-bombstryfferad humor, en matsked Dylan, en slev Brassens, ett par skopor blues och amerikansk folkrock, ett stänk Beppe, en doft Lill, en nyans Monica Z, några skovlar Vispråmen Storken, en pliktskyldig dos vpk och två väl tilltagna och marinerade Hamburger Börs-skivor.

Samtidigt stiger han från dag ett fram som en originell och färdig artist utan bojor till Traditionen. Han är från början sin egen tradition. Sina influenser – och såna har han i drivor, beläst och belyssnad och besedd som han är – ska han senare redogöra för allt eftersom, lika nyckfullt och associativt som det mesta annat i hans karriär.

Vad man kan glömma från vår tids perspektiv var att Cornelis var en modern konstnär. Han hade tummen hårt tryckt mot tidens pulsåder. Modern på samma sätt som Hasseåtage, de gubbar som intar piedestalerna jämte Cornelis i mitt privata mausoleum. I backspegeln gärna betraktade som bekräftare av folkhemsmyten, omfamnare, sammanhållare, svenska statens s-märkta underhållare, den skånske tjockisen Per Albin bredvid den akademiska långskånken Erlander, provinsiella och perifera – i själva verket två konstnärer i samklang med både tiden, publiken och samhället.

Som Robert Zimmerman i USA, fast med något nyktrare åhörare.

På samma sätt var Cornelis på en gång subversiv och folklig, bekräftande och överraskande. Lika hemma (eller lika främmande) hos de almräddande världsförbättrarna i Kungsan som hos guldkortsmaffian på showkrogarna. Snickarbrallor och småblommigt bredvid Östen och Ernst-Hugo på Börsen, skinnställ som ett extra hudlager på promenad med de oklanderligt klädda Lars Forssell och Olle Adolphson. Intervjuad av proggblaskan Musikens Makt jämte Träd, Gräs och Stenar, samtidigt som tabloiderna tömde hela restlagret av trycksvärta på skandalrubrikerna.Hos Cornelis finns också ett påtagligt judiskt drag. Jag har själv inget judiskt påbrå och har förstått på somliga att jag därmed inte får yttra mej, men det gör jag ändå. Som bekant finns en stark judisk tradition inom den komiska kulturen – och en stark komisk tradition inom den judiska kulturen – som var ovanligt i takt med tiden under det ifrågasättande sextitalet. Från Groucho Marx sarkasmer via Tom Lehrers cyniska vispastischer, Joseph Hellers krassa krigskritik och Lenny Bruces tabubrott till Woody Allens dödsfixerade intellektuella tankelekar.

Hos Cornelis smälter alltihop samman, på samma vis som Ferlin och Taube ledigt får plats bredvid Kris Kristofferson. Cornelis omfattar Grouchos wisecracks, Bruces självdestruktivitet, Hellers hat förklätt till humor, Lehrers uppgörelser med tomtebolyckan ("Jultomten är faktiskt död" är en mycket lehrersk låt) och Woodys avgrundsdjupa pessimism.

Som trettiettåring spelade Cornelis Tevje i "Spelman på taket", den ålderstigne pariarken under de ryska artonhundratalspogromerna. Regissören Pierre Fränckel – själv jude – kunde inte se någon mer självklar kandidat i 1968 års Sverige.

Förmodligen härrör det ur utanförskapet. Den holländske invandraren kom till Sverige i en tid när det inte fanns några andra invandrare. Han blev en främling i ett land som han kände som sin egen gylf. Utanförskapet som en identitet – Colin Wilsons outsider, Norman Mailers hipster, Jack Kerouacs beatnik – gör en utsatt och samtidigt bepansrad. Underdog-perspektivet tillåter en att trampa över och i klaver, minoritetsstigmat gör en ovillig att träda in i klubbar som vill ha en som medlem – Cornelis blev mycket riktigt aldrig svensk medborgare.

I hundratjugokilo holländare slogs och samsades de svenska sexti- och sjuttitalen med den mänskliga erfarenheten och varenda upptänklig subkultur från romarnas Plautus och 1200-talets trubadurer. "Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick" enligt Blå Tåget. Det lär aldrig återkomma och det finns inga skäl att sörja, men det var trots allt en tid som gav börd åt de tider som kommit därefter och som onekligen är vår tids anmoder. Och i spaningen efter den tid som flytt är Cornelis en utmärkt tjallare.

Men det viktigaste är trots allt att han inte är fastfrusen i historien. Tvärtom, alla vägar leder både till och från Cornelis. Han är på en gång urkällan och deltat, hjärtat och kapillärerna. Han är ett läskpapper i mitten av en virvelstorm som suger åt sej det mesta som susar förbi.

Cornelis befriande distans, tungan i kinden, det sneda leendet, ironin och skepsisen som gjorde honom uthärdlig även under de självtillräckliga åren på sjuttitalet, pekar också framåt till den tid då jag själv danades. Född 1937 är Cornelis en andlig farfar till "den ironiska generationen", ett uttryck som ofta används nedsättande av äldre men som jag alltid sett som en komplimang.

Ironi är nämligen det som skiljer människan från djuren, civilisationen från barbariet. Utan ironi en värld av fascister och Sarah Dawn Finer. Med ironi en värld som trots allt är uthärdlig.

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.

Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.

Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttitalets slut, då hans stora romansvit "Den underbara resan" - som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) - blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.

Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).

"Mannen på gallret" är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker - inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt - utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid "mensen" och "p-pillren".

Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.

Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.

Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där "en långhårig pojke med mörka glasögon" reser sej upp inför aulan:

Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.

Men - bland optimistiska kapitelrubriker som "Socialismens ABC" och "Krossa kapitalismen!" så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret "en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden" (enligt baksidan).

För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.

Men jag föreställer mej att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.

Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sej så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: "Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år."

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos - om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra - den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad "en renässansmänniska" (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta - men helt fabulerade - imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär "I huvet på n´Gamlin". Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino - Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: "Här vilar Yngve Gamlin" och sen en pil neråt.

Att släppa Tage.

Monica Z upprepade det gärna: hon hade helgonförklarat Tage Danielsson. Hon ångrade inget mer i livet än att hon en gång nobbat ett dansförslag från honom (inte ens att hon inte gick till doktorn när hon skadade ryggen i tonåren så att hon blev invalidiserad i förtid).

Hon var inte ensam. Hela det offentliga Sverige över fyrtifem är rörande överens: visst var han både ett geni och en godhetens apostel. Storyn om arbetargrabben som blev klassens ljus, radions underhållningschef och symbolen för den goda svenska underhållningen är märkvärdigt fri från knastar och kvisthål. Han hade för det mesta rätt.

Nog framstod han emellanåt som naiv i sitt argumenterade för småskalighet och mot teknokrati, men det är en typ av åsikter som provocerar politruker och nyliberaler för att dom vet att han egentligen hade rätt. Det är bara det att om vi skulle erkänna att konsumism och kärnkraft och tillväxt och flygresor inte är nödvändigt för vår överlevnad och att fred är bättre än krig och att vi lever över våra tillgångar så skulle vi tvinga in oss själva i en existentiell kris och omyndigförklara våra egna handlingar.

Till och med i kvinnofrågan var Tage Danielsson klarsynt, och detta i ett sexti-sjuttital då man kunde vara hur politiskt radikal som helst i övrigt men ändå gilla idén om kvinnan som hemmafru och playboybunny. Det var till och med comme il faut, á la mode och bohemian chic.

Hasse och Tage behöll eventuellt kakan medan dom åt den, när dom 1966 lät Fatima Ekman som bunny sjunga:

Var är demokratin?
Vad är jag för dessa svin?
Mer än en kåt kanin
som gör det som herrar
- med komplex och känsliga spärrar -
inte kan men vill det som herrar villMen tendensen gick inte att ta miste på i "Donna Juanita" (1969), den låt/symfonisats jag skulle ta med mej till en öde ö, ett feministiskt anthem, en obeveklig uppgörelse med den attityd som kallar kåta karlar beundransvärda och kåta kvinnor madrasser:

Donna Juanita,
syster till Don Juan,
var en señorita
som var lika pilsk som han

Parallellt med sin broder erövraren går Juanita ut i världen och ligger med en katolsk präst (som "glömmer hopp och tro, ty störst av allt är kärleken"), kardinaler, lotsar, landsfiskaler, hertigen av Neapel, hertigens vaktkonstapel, lorder och spanska grander, Sven Jerrings barnradiofigur Efraim Alexander und so weiter:

Don Juan är hjälten
har man alltid sagt
Donna Juanita
däremot är värd förakt

Han är kärleksdrömmen som är drömd
berömd av var poet
Hon en galen kvinna som är glömd
fördömd till ensamhet

Hon sitter i sitt fönster
Hennes blick är död och tom
En dam ska tas! Får aldrig ta!
Så lyder världens grymma dom

Med detta i åtanke är det intressant att den gode Danielsson faktiskt gjorde åtminstone ett klavertramp, sett från modernt perspektiv. Jag tänker då inte på Gösta Ekmans glada bordellbesök i "Mannen som slutade röka" eller ens danserskans tejpade bröstvårtor i "Glaset i örat", som i sina tidssammanhang nog ska läsas som sexualradikala (men visst, vi fick aldrig se Martin Ljungs tejpade bröstvårtor i samma tablå).Jag tänker på "Sagan om den rättvisa Gudrun" i den med rätta klassiska "Sagor för barn över 18 år" (1964). Det är ett mäkta reaktionärt stycke text. Den gör sej, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande. Gudruns kamp för rättvisa beskrivs, med den patenterade danielssonska försåtligheten, som en tramsig kamp:

Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast att hon hade ett lika ansträngande arbete som hans. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på. [---]

Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt "ja" på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga "ja" före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun. [---]

Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var "mappa", och det andra var "pamma".
En dag sa Albin:
"Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid."
"Ja titta inte på mej", svarade Gudrun, "nu är det allt din tur!"
Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.

Detta skulle kunna vara Tage Danielssons plump i ett annars prickfritt politiskt korrekt protokoll. I en löjligt stor produktion under tretti år i offentligheten är det svårt att finna nåt annat som sticker ut som konservativt med nutida ögon (minns att mitt perspektiv är det vänsterliberala - jag gissar att mina nyliberala vänner tycker att han var en verklighetsfrånvänd fjant på det hela taget).

Och då känns retoriken i "Sagan om rättvisa Gudrun" fortfarande igen hos en stor del av vår manliga befolkning, som möjligen kommit dit att dom ser att det är orättvist att kvinnan drar det tyngsta lasset, men som fortfarande tycker att det kompenseras av att dom själva drar ett något mindre lass.

IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.

Det här är - i vissa, ytterst smala kretsar ska säjas - en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström och Bengt Sändh på deras obskyra LP "Sockerdrick - Swänska pekoral" (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttital).

Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir "sånt söl"), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.

Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl

Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov

Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.

Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.

Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor

Men jag är glad
Är ständigt glad…

Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev "Idioter Och Gamla Tosingar") och dess positiva inverkan på sångens jag.

För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: dom lokala godtemplarföreningarna kallades alltså "loger". Det har alltså inget med "logen" som i logdans att göra:

Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick

Men jag är glad
Är ständigt glad…

Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken - gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar "sockerdrick".

Lite credd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.

En man med en skägg tar en flukt på...

Tidningen Svenska Mad har en särskild plats i många crazydiggande svenska mäns hjärtan. Retrospektivt är det inte helt begripligt. Bläddrar man i utgåvor från förr är det två ord som dyker upp i huvet: Tamt. Och lamt.

Visst kan man ana att detta har legat helt rätt i tiden: populärkulturparodierna, våldsamheten. Men parodierna är inte särskilt fyndiga (och jag tänker då inte bara på tokkrystade parodititlar som "Dofter på vitt", "Spadarna på Hill Street" och "Karocky Kid") och våldsamheten överträffar sällan Kalle Ankas. Tasksparkarna riktas visserligen åt alla håll men träffar aldrig tasken.

Med Lasse O´Månsson som chefredaktör (1962-75) fick visserligen den svenska editionen en mer bisarrt poetisk ton än den amerikanska förlagan - "Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng" - men fortfarande är tonen märkligt mjuk och oförarglig.

Visst, X&Y dödar varann bestialiskt och Don Martins gubbar får plankor i huvet så det säjer "pleinnnnnkkk". Och man har modet att antyda att Hollywood-blockbusters är gjorda i profitsyfte.

Men på sextitalet märker man knappast nåt av Vietnam (däremot retas man gärna med hippies), på sjuttitalet inget av Nixon och på åttitalet inget av Reagans hämningslösa kamp mot lågavlönade. Inte för att det är ett krav varken på humor eller satir att håna just dom politiska makthavarna, men det är påtagligt hur varmhjärtad och trots allt mainstream tidningen känns. Inga referenser är svårare än att en samtida tolvåring är med på fotnoterna.

Det inslag som är mest ofrivilligt mad är Dave Berg. Hans serier är nämligen så mäkta o-mad att man känner att man blir lurad, att det finns en ironi bakom, en satir som är så subtil att man måste läsa mellan rutorna.Det finns det inte. "Mad:s Dave Berg tar en flukt på" ("...looks at...") är själva definitionen på lättviktighet. Realistiska teckningar med vardagsbetraktelser, oftast ur Svensson, Svensson-pappan Roger Kaputniks gubbkonservativa synvinkel (f.ö. ett självporträtt). Det är tonårsdöttrar som kommit hem mycket tidigt istället för väldigt sent och tonårspappor som inte kan skilja flickor från pojkar. Och in på nittitalet har alla utställda jeans.

Dessutom använder Berg genomgående Benny Hill-effekten: i varje slutruta tittar den som får höra den tokiga slutrepliken på läsaren med en fåraktig blick och öppen mun. För att understryka att här, just här och ingen annanstans, var Skämtet. Han kunde också använt "Häpp!"-skyltar.

Det hjälpte inte att den svenske översättaren försökte hotta till det med crazy personnamn på figurerna. En tonårspojke som vill äta "djupfryst käk" är inte mindre ointressant för att han heter Örnjulf eller Rolf-Allan.Givetvis var Dave Berg en av dom populäraste tecknarna på tidningen Mad, och fick därför hållas med fem tråkiga strippsidor i varje nummer i tre decennier. Mad:s legendariske amerikanske redaktör William M. Gaines - känd för sin Simon Spies-framtoning och practical jokes á la vin i vattenkylaren - gav honom sin välsignelse fast han nog föredrog Sergio Aragones våldsamma marginalanteckningar och Al Jaffees avsnoppade svar på dumma frågor.

"Välsignelse" var ett medvetet valt ord. Berg var nämligen till råga på allt aktivt religiös. Varje gång han fått ett nytt löfte om löneförhöjning eller pocketutgåva av Gaines, lär han ha sagt: "God bless you, Bill".

Och varje gång lär Gaines ha muttrat: "Go to hell".

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

Jag är lessen. Ni som med tungorna vid naveln sitter och suktar efter fler inlägg om gamla sportjournalister och revyrävar får ge er till tåls. Jag sitter med högar med osminkad revolutionspropaganda för blöjbarn framför mej, och jag kan inte slita mej. Man öppnar pärmarna och en omisskännlig doft av timotejshampo, hemmaodlad haschisch och tron på att allt är möjligt slår emot en.

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander - en man med ett skägg - har förekommit under den här rubriken tidigare. Hans dåvarande fru Helena Henschen likaså (bl.a. här).

1969 skrev och ritade de en bok om hur en skara barn på daghemmet Kanonen tar makten över leksakerna (läs produktionsmedlen), omvänder fröknarna och bygger ett nytt revolutionärt minisamhälle. Baksidan sammanfattar effektivt handling och ideologi:
Jag är övertygad om att Gunnar Ohrlander trodde på vartenda ord han skrev. Boken skälver av förändringsiver. Barnen och Ohrlander korsbefruktar varann med naivitet och politisk retorik.

"När barnen tog makten" är en revolutionsromantikers för tidiga utlösning. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om innehållet:

Grötgerillan slår till
Upproret
Krigsrådet
Första anfallet
Andra anfallet
Tredje anfallet
Fjärde anfallet
Femte anfallet
Kungen flyr till Schweiz
Den stora segern

I korthet: barnen är trötta på meningslösa sagor och tråkiga leksaker. De bildar en snubbelpatrull och en vaktpatrull, binder de elaka fröknarna och besprutar dem med ketchup och filmjölk. De tar kommandot över matbeställningarna och begär in glass, hallonbåtar och nötkola av grossisten.

Och så bestämmer de att låta fröknarna leva som barn för att förstå hur barn har det. Därav denna vällustiga badscen; genom tvagning och tvångslek ska fröknarna rent fysiskt sätta sej in i barnens situation.

- Vi vill inte ha morötter, sa fröknarna. Vi vill ha kaffe och bullar och wienerbröd. Och sen vill vi röka en cigarett.

- Fy, sa barnen. Kaffe är inte bra för magen. Bullar och wienerbröd är farligt för tänderna. Ni som är fröknar borde väl ha hört talas om alla tandtroll som borrar hål i tänderna om man äter för mycket wienerbröd. Och det här med cigaretter vill vi inte höra talas om.

Ohrlanders föreställning om vad barn egentligen tycker är festligt kontrasterar starkt mot vad jag upplevt (som barn och som förälder). Idén är att barn egentligen hatar Rödluvan och egentligen vill höra mer om utmärglade barn i u-länder:

- Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

- Det vill vi också egentligen, sa barnen. Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.

Man kan kalla det hela en idealiserad, för att inte säja romantiserad bild av barn. Och av uppror.

Det är en ganska komplicerad bok att förhålla sej till. Å ena sidan skulle den kunna läsas som en fantasi om omnipotenta barn á la Pippi Långstrump; att ta makten och behärska världen är ju en dröm hos alla barn. Läser man den så, är boken inte konstigare än böcker om barn som kan flyga eller prata med djur.

Problemet är att det inte går att läsa boken så. Ohrlander har verkligen en politisk agenda. Bokens barn är ett föregående exempel. På allvar försöker Ohrlander övertala sina minderåriga läsare att ta över samhället, vilket märks när han lägger berättelsen åt sidan för klassisk marxistisk didaktik:

I dom flesta länder dör hälften av alla små barn därför att pappa och mamma måste betala pengar till dom som bestämmer. [---]

Fast ibland händer det att folket gör uppror. Dom vill inte svälta längre. Då går alla människor ut på gatorna och tågar mot de stora slotten där soldaterna och dom som bestämmer bor. Alla, stora människor, barn och gamla människor, går ut på gatorna och dom sjunger och alla har röda flaggor. [---]

Folkets ledare säger: Det räcker inte med att vi gör uppror. Det räcker inte med att vi bara går ut på gatorna och säger att vi inte vill vara fattiga längre. Nu måste vi göra revolution. Vi måste bli listiga. Vi måste slåss i hemlighet. Vi måste bilda en folkets armé som vet hur den ska driva soldaterna och dom rika på flykten. Nästa gång ska ingenting kunna hejda folkets flodvåg.

Det sista som bekant ett citat från den store rorsmannen själv, Mao (och en något onyanserad affisch av Christer Temptander). På ett annat ställe slår ett barn med skon i talarstolen som salig Chrustjev i FN.

Och så, som så ofta i proggsammanhang, kommer det lite slängsatir i förbifarten. Ett teveteam kommer till dagiset, ledda av "TV-idolen Skrattlund" som har lösnäsa också till vardags för att understryka hur oförarglig och medhårs han är. Reportern på Morgontrumpeten svarar i telefon: "Hallå, det är världens största slask- och skandaltidning".

Kapitlet om hur barnens revolution blir tevesänd slutar:

Högst uppe i tornet på sitt slott satt den gamle kungen och tittade på TV. När han hörde Lasse ropa blev han rädd och ringde i sin klocka på kammartjänaren.

- Packa mina kistor med pengar, sa kungen. Vi måste fly till Schweiz. Folket ska ta makten.

Och i ett annat hus satt den gamle statsministern. Han blev lika rädd som kungen och han ropade också till sina sekreterare att dom skulle packa hans pengar.

- Nu är det bäst att smita till Amerika, sa han. För snart börjar folket bestämma i det här landet.

Och i en sekvens försöker "Gunnars pappa som var miljonär" köpa ett av de upproriska barnen:

-Man kan väl inte köpa en pojke heller.

-Jo, sa Gunnars rika pappa. Har man bara pengar så kan man köpa allt. När jag har köpt honom ska han få följa med hem till mig och där ska han få lära sig att inte prata en massa strunt. [---] Jag har köpt både kungar och presidenter så varför skulle jag inte kunna köpa en barnunge.

Tror ni att Gunnars pappa lyckas köpa barnet? Tror ni att kapitalismen kan segra? Nej! Nej! Nej! För inget - INGET - kan stoppa folkets flodvåg! Det är historiskt bevisat! Nästan.

- Vi barn kan inte förstå varför vissa människor ska ha mer pengar än andra, sa han. Vi tycker det är fel. Därför ska du ge en del av dina pengar till oss barn. Då kan vi köpa en filmprojektor och vi kan också åka ut med bussar varje dag och gå och titta på muséer och fabriker och det vi vill se.

- Jag ger inte några pengar till er, svarade Gunnars rika pappa. Jag har så mycket pengar därför att jag är så duktig.

Det här är en bok som aldrig hade skrivits 2008. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs.

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinskjutsen efter kårhusockupationer och parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sej själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror, innan folk började bråka om hur man gjorde rätt uppror.

Det är ärligt talat ganska uppfriskande att läsa.

Men mest så klart skrattretande. Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl. Hur kunde kan gå i såna här uppenbara revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och alla smutsiga trashankar goda? För givetvis dyker en lodis upp på barnens sida, och givetvis är han den ende vuxne som går att lita på. (Jfr boken om femåringen Robert som blir kompis med en alkoholist.)

Svaret är antagligen: för att alla, varenda jävel, i Ohrlanders omedelbara närhet var precis lika övertygade om att det var möjligt. Det var bara en tidsfråga. Revolutionen knackade på dörren.

Och i samma tid som Beatles gjorde världshittar med barnlåtar om gula undervattningsbåtar och valrossar, när den lekande människan - homo ludens - var ett slags tidens påtända ideal, ankom det förstås på barnen att ta det första steget i det stora språnget.

Det är naturligtvis att ha väldigt höga tankar om barn. Men kanske också att lägga väldigt tunga bördor på dem.

Skurkar i Nöjessverige del 1.

Mannen på bilden - här fångad vid ett lunchföredrag om Tage Danielsson på Operakällaren 2003 - är en brottsling. Förhärdad. Kriminell. Asocial.

Han heter alltså Carl-Uno Sjöblom, ledde en gång i tiden program i bestämd form med Pekka Langer (Telefonväktarna, Notknäckarna) och gör idag löjligt svåra korsord till nån av dom mer oförargliga veckotidningarna. Inte riktigt samma stoff som t.ex. skapade Arkan, men fortfarande bötfälld av den svenska rättvisan.

Han var inte ensam om brottet. Han som startade tidningen Mad, Pom-Pom i Svenska Sesam (a.k.a. "Han som ser Kim Anderzon naken i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?") och en skämttecknare var Carl-Unos sammansvurna. Ett kriminellt nätverk á la Maskeradligan eller Wolfpack.

1963 gjorde dom en veckorevy i Sveriges radio, i stil med P1:s Public service (och antagligen ungefär lika fräsch att lyssna på idag). Det var då dom trädde över gränsen, inte bara till smaken och anständigheten, utan också till lagen.

En kommunistisk riksdagsledamot hade föreslagit att man skulle bygga färre kyrkor och bensinmackar. Carl-Uno "Bildsköne" Sjöblom kommenterade: "Lösning: slå ihop smörjan!"

Och så hör vi Lasse O´Månsson bromsa in vid en bensinmack.

LO´M: Full tank, tack! Och kolla däckena också, va?

Och så hör vi Nils Eklund som mackföreståndare.

NE: Var vänlig gapa!
LO´M: Förlåt?
NE: Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge. Säg, är det premium ni använder, va? Okej, då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge... och ta en klunk, va? Och tro på Gud! Det är nattvardsvin! Ska vi kolla oljan också?

Det här oskyldiga - 2008 skulle många säja obegripliga - inslaget fälldes alltså inte bara av Radionämnden (som kallade det "olämpligt och omdömeslöst"), utan likaledes av domstolen. Sjöblom, O´Månsson och Björn Lindroth, som skrivit och producerat, dömdes till dagsböter. Det gjorde även Nils Eklund, som bara medverkat som skådis.

Motivering: en grov kränkning av trosfriden.

Detta var i den stora normupplösningens tid. Samma år kom Vilgot Sjömans film 491, där Lena Nyman blev påsatt av en schäfer, och Bergmans Tystnaden, den första seriösa film som visade s.k. "sittgök".

Detta, samt det faktum att sossarna ville sänka antalet undervisningstimmar i kristendomslära, blev det faktiska incitamentet att KDS bildades.

För fyrtifem år sen kunde en radiosketch, som bara kommenterade det för alla välkända faktum att allt färre gick till kyrkan, bli fälld för blasfemi.

För fyrtifem år sen var religionen fortfarande en otäckt het potatis, trots ett statsbärande parti som sa sej förakta kronan, svärdet, korset och penningpungen.

Jag tycker trots allt att det ger nåt slags perspektiv. Det enda som var bättre förr var egentligen Carl-Uno Sjöblom.

Det ointelligenta arslet.

Titta noga till vänster på bilden och se hur en riktigt enfaldig sätesmuskulatur ser ut.

1968 kom "Jag är nyfiken - blå". Regissören Vilgot Sjöman ville spränga sina egna puritanska tabun och tyckte gott att Lena Nyman kunde få spränga dem åt honom.

Det var antagligen inte särskilt lätt att vara Lena Nyman under de där åren. Hon exponerades i filmen under eget namn som en karikatyr av sej själv, Vilgot Sjöman och en jobbig ung människa med samhällsförändrarambitioner. Folk valde gärna att uppfatta materialet som dokumentärt.

Och eftersom Nyman var naken på bild tog sej folk rätten att ringa upp henne och upplysa att hon var prostituerad.

Nåt slags kulmen vad gäller bristande skam och heder uppstod när Artur Lundkvist (vid tillfället 62), välsedd akademiiiiledamot och författare, och Nils Beyer (65), kritiker på Arbetet, var för sej valde att recensera Lena Nymans 22-åriga kropp.

Artur Lundkvist skrev i Se bl.a. att "hon är bättre med kläderna på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken".

... den här texten har en fortsättning. Läs mer i boken "Människor det varit synd om".

En man med skägg om sex män med skägg.

Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade "Skäggen".

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från dom sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet - coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären - en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O´Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) - har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar - utan att med en min röja ironin - att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) - och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta - liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda - var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann - och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna - med det överdrivet familjära "du grabbar".

"Du grabbar" blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.