onsdag 30 juni 2010

Fyra festliga sidor om nåt som alla redan skojat om.

I ett desperat försök att samla a) karmapoäng och b) ren cash skriver jag regelbundet för Aluma, de hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. För det mesta lägger jag inte ut de texterna här, eftersom det rör sej om bearbetningar av blogginlägg och kapitel ur mina böcker (som ni inte får glömma att köpa!)

För sommarens specialnummer slog jag mej dock ihop med min vän, kollega, granne och [fyll i valfri förolämpande benämning] Valle "Valdemar" Westesson för att göra nåt annat, rubba mina egna cirklar, kasta mej huvudstupa ut i det okända.

Det blev ungefär som det brukar. Populärkultur, döda gubbar, tarvligheter, nonsens. En dag ska jag skriva ett stort romanepos om det svenska nittonhundratalet. Men det blir inte just idag.
P.S. Det brukar gå att se det tydligare om man dubbelklickar på bilderna.

P.P.S. Ni som bor i det aktuella området har inte i och med detta nån rätt att inte köpa tidningen.

tisdag 29 juni 2010

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad "Tusenkonstnären", som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten - jag skulle tippa att jag var sex - tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mej en LP med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. "Äppelkriget" såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: "Blommig falukorv", "Varför är det så ont om Q?". Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: "F", "Rosa rummet".

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, "tusenkonstnär". Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen - nåväl, ynglingen - längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi passerar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa "om femti år kanske ..."

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som "17-årige poeten Carl Lind" på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och - åtminstone enligt Maria Küchen - tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mej mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad - vilket händer, tack vare det välsignade nätet - som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

måndag 28 juni 2010

Skärmdump från Mini-Solstollarna.

I likhet med de flesta av er satt jag häromsistens och avverkade Solstollarnas matiga sajt och sprang då på programmet "Ola, Per och Ministollarna". Det är inget program jag själv minns, trots att det gjordes så sent som 1995, det vill säja långt efter skandalsuccéen med Solstollarna och och ännu längre efter de orättvist bortglömda Dörren och Drömplanket.

Förutsättningarna för nåt minnesvärt var väl heller inte de bästa. Per Dunsö och Ola Ström, som alltså gjort x antal roliga och musikaliska barnserier under åttitalets tidiga år, hade sakta blivit persona non grata på SVT.

Trots att Solstollarna faktiskt varit en framgång och en andra serie beställts av SVT och blivit en - moraliskt lika tveksam men dock - framgång även den. Trots att de parallellt med stollarna gjort jullovsserierna Toffelhjältarna som åtminstone en tolvårig Kalle Lind tyckte var festliga (även om de inköpta tecknade serierna nog var allra festligast). Trots att de efter stollar och hjältar gjort rymdkomedispektaklet Cozmoz utan några som helst flickbröst synliga.

Någon hade helt enkelt bestämt att de där båda snubbarna i hjälmfrillor inte var så heta längre. Efter Cozmoz blev det några sommarlovsserier på gryningstid och därefter TV-shop (både "Doro" och "TV-grillen" är minor classics med sina calypsostämningar).

Och efter det blev det alltså "Ola, Per och Ministollarna". Ett säkert äkta engagemang i miljö- och barnfrågor kunde inte dölja att serien spelades in på Västeuropas deppigaste galleria, Mobilia i Malmö, "på en tillfälligt uppbyggd scen mitt emot Emils Café, mellan Siba och Onoff". Och att den gick på tisdagar 18.00 i TV4. TV4 Skåne, ska tilläggas.

Det hela kunde ha förblivit bortglömt och osaknat om inte någon - min kvalificerade gissning är främst Ola Ström - bestämt att parets gärning inte ska fördunklas helt. På sajten presenteras duons femtonåriga karriär utan urskiljning. Det som var riktigt bra kommenteras knappt, det som av olika anledningar inte var lika omdömesgillt råkar Ola Ström ha ganska många foton sparade från.

Extra konstigt blir det så klart när citat och bilder hamnar jämte varann på det här sättet:

söndag 27 juni 2010

Rena stenåldern.

Semester har den fördelen att jag och min fiancé får välja godnattlitteraturen eftersom min sexåring är för lat för att packa annat än sina sedvanliga tre kilo Marvel-gubbar. Den här gången blev det Barna Hedenhös, som han annars alltid rejectar när jag i vanlig ordning vill uppdatera mej på gammal skit.

Jag antar att Bertil Almqvists skapelse är någorlunda bekant för stofilgänget som irrat sej hit. Det rör sej alltså om en sorts anakronistiskt-pedagogiskt lek med nutid kontra dåtid, inte alldeles olika Asterix i sina kopplingar mellan moderna arketyper och kontrafaktisk historieskrivning. Utan Goscinnys lysande effektiva berättande, ska tilläggas. Eller för den delen Uderzos exakta linjeföring.

Likheten med den lustige lille gallern finns för övrigt också i den något obearbetade synen på andra folkslag och inte minst på andra kön än de upphovsmännen själva råkade vara. Generaliseringar utgör så klart själva förutsättningarna för de flesta skämten, men det är likväl uppenbart att nutidens etnicitets- och genusdiskussioner inte nått Bertil Almqvists kristallkula runt 1950.

Naturligtvis är det pappa Ben och sonen Sten som är intresserade av teknik och äventyr medan mamma Knota och dottern Flisa främst intresserar sej för mode och dockor. Och naturligtvis är det nordbor som visar för indianerna hur de ska stridsmåla sej för att int utgöra röda skynken för de arga buffeltjurarna.

Men annars är det många gånger fyndigt - ibland riktigt fyndigt:Och ibland mera sökt fyndigt:Och att Eiffeltornet får vara ett äckligt högt torn med stenåldersnamnet Äckel-tornet eller att Köpenhamns Tivoli är trädstammar smorda med smör med namnet Tjo-vad-det-var-livat eller att Hedenhös bygger ett hus av stockar på en holme i Mälaren, är väl ungefär den nivå man själv hade lagt sej på i ett liknande projekt. Jag fnissar ganska mycket, på samma sätt som när jag lyssnar på en riktigt snillrik Karl Gerhard-kuplett. Humorn ligger lika mycket i att någon har orkat som i själva skämtet.

Riktigt intressant är att notera vad som ansågs vara common knowledge för den skolålder jag gissar att böckerna vände sej till när det begav sej. Kopplingarna mellan modeskaparen Christian Dior och ordet djur - varför modeskaparen på modet år 1957 f.Kr. så klart heter Diúr - var kanske uppenbara också för telningar 1957 e.Kr. Och att egyptierna är Nilens söner och därför heter Nilson funkar fortfarande.

Och givetvis behöver inte kidsen vara med på allt; poängen är ju många gånger att de ska fråga och sätta sina föräldrar på pottkanten. Icke desto mindre ser man att referensramarna här och var förskjutits. Stenåldersbarnen besöker "Kålleborg" där skeppsredaren Banane den gamle visar dem de båda borgarna "Kållen" (numera "Lejonet") och "Ådan" (numera "Kronan") som "urkållarna" byggt på bergknallarna.

Min son är född i Skåne och verkar, av de uteblivna skrattparoxysmerna att döma, ganska dåligt insatt i göteborgiana. Inte heller hans mor verkar ha järnkoll på Ane den gamle och Gustaf II Adolfs skansprydnader när hon mumlar sej förbi hans frågor.

Den kanske mest påtagliga tidsmarkören är för övrigt av helt annan art. Liksom Nicke Nyfiken glatt svingar sej in i djurparkens fångenskap i originalboken 1941, har varken Hedenhös-författaren eller bokkaraktärerna några problem med att fånga och döda djur för nöjes skull tidigt femtital.

lördag 26 juni 2010

Malmö 3.

Efter tolv dagars bortovaro från den här bisarra stan som det är så svårt att inte tycka om sen man väl lärt sej knepen, anländer man till Centralen via Öresundståg och hoppar på en buss. Man ser att kommunen satsat på rejäla kartor på bussarna så att man faktiskt kan skaffa sej en bild av vart man ska åka - redan det egentligen för lättillgängligt och publikt för att kännas bekvämt i den gamla malmösjälen - och man blir extra glad när man zoomar in punkt F bland Malmös points of interest.Jämte ett skruvat höghus som man inte får komma in i, några grönområden och två torg med krogar är det tydligen vad Malmö anser sej ha att komma med: ett hus med poliser som håller efter stans alla tjuvar.

Det påminner om när Holger, flakmopedsföraren, korvätaren och papegojägaren i "Plötsligt i Vinslöv", blev tillfrågad i Sydsvenskan om vilka som är Vinslövs sevärdheter. Han svarade utan att fundera Folktandvården.

onsdag 23 juni 2010

Semesterrapportering.

Kort uppdatering fran Adriatiska havet med omnejd (ja, jag skriver pa utlandskt tangentbord och ja, jag associerar givetvis till Helmer Bryds Far jag kyssa dina lappar, Charlotte?). Vill inledningsvis kasta in brasklappen att jag semestrar och inte har krav pa mej att vara ett dugg satans rolig.Redan pa flygplatsen kunde konstateras att man inte kommit riktigt lika langt som vi fantastiskt jamstallda och duktiga och progressiva och sjukt bra nordbor. Vi har i alla fall slutat att kalla vissa saker for vad det i praktiken ar.Kroatiska ar lika enkelt som smurfspraket! Det ar bara att slanga in ett zka eller ett ski lite har och var sa blir man begripen!Ar inte detta varumarkesintrang sa vet jag inte vad som kan vara det. Forutom att flickan pa bilden ser ut nastan som Pippi sa heter hon nastan som Pippi. Karin Nyman (alltsa Astrids dotter)! Var ar du? Har finns ytterligare nagra miljoner du kan krama fram pa vad nan annan skrivit! Alltsa, den har bilden haller jag mej egentligen for god for att publicera. Den lamnar jag med varm hand at mina kollegor/vanner/brukare pa www.riketssal.se.

Se dar - det var vad jag upplevt under en dryg vecka med familjen. Jo, sa har jag sa klart last Bjorn Elmbrandts Hjalmar Mehr-biografi. Mer om den langre fram. Forsok harda ut sa lange.

måndag 14 juni 2010

En man med ett skägg går ner i Split.

Jag drar till Kroatien. Resten av familjen ser det som semester, jag ser det som ännu ett led i min inte-bara-vara-som-utan-rentav-bli-Myggan-Ericson-strategi. Näst revykupletter, cirkus och Ernst Rolf var ju Balkan Uno "Myggan" Ericsons stora intresse, vilket märks på hur jugoslaviska och albanska bonnkomiker fått oproportionerligt stort utrymme i hans nöjeslexikon (det här behöver jag egentligen inte skriva eftersom alla så klart redan noterat det).

Så medan resten av familjen bara svennebadar utan tanke på det förgångna, badar jag med vetskapen att en gammal nördig farbror vältrat sej i samma hav. Det gör naturligtvis min resa rikare och viktigare än deras.

söndag 13 juni 2010

Ole Dole Halldoff.

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv - femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer - mellan 65 och 82 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sej kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är - anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa - och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag - en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunda ta till sej utan att därigenom vältra sej i omotiverad naken hud.

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säja om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns - trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes - relativt moderna."Firmafesten" är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm - en genre jag råkar ha en viss svaghet för - som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är "helt raspig i roten", på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att "svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet". Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra - "jag läste att Jesus var astronaut" - och i gryningen säjer "fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två" - samt Lasse Berghagen, som verkar spela sej själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttitalsmiljön - med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen - gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman - som på sextitalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet - hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mej som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga "på sitt hemlands vilda tungomål" och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

fredag 11 juni 2010

Avdelningen Människor Man Inte Trodde Träffat Varann.

Ja, han till höger känner ju åtminstone sjuttitalisterna igen, även om han är mer bekant i Birgitta Dahl-utstyrsel. Han heter Christer Peterson men kallas Kryddan, vilket han säkert var glad för när en annan Christer Pettersson raglade förbi rampljuset.

En gång i tiden var Kryddan en del av Helt Apropå, ett humorgäng med ett antal bejublade tevesäsonger i bagaget, Stellan Sundahl i spetsen, en Montreux-ros i CV:t och ett gäng stötgroggar innanför västen.

Mannen till vänster är inte lika bekant. Han heter Anders Albien och är en grå eminens, en puppet master som sällan ställt sej framför kameran. Han skrev manus till Helt Apropå, var med och startade den ännu existerande rockklubben KB i Malmö och har under de gångna decennierna verkat som privatteaterregissör (kanske ser han "Asiat i spa't" som sin fjäder i hatten, vad vet jag).

Men vem är då mannen i mitten? Är det inte ... Jo, men visst ... Träffade jag inte på honom när jag satt på Spandau ... Det är ju för tusan bövlar Albert Speer! Nazi-Tysklands gamle rustningsminister! Arkitekten bakom den tänkta tyska huvudstaden Germania! Mannen med en ännu fylligare meritlista än Kryddan Peterson! För övrigt omnämnd i dessa spalter förut.

Vad pratar de tre om? Man kan gissa arkitektur, lundaspex, privatteaterfars och utrotande av icke önskade individer - allt i en salig blandning som det anstår en grupp intellektuella. Kryddan och Albien träffade Speer på hemmaplan 1977 för en så kallad studentafton - en ärevördig lundainstitution som lockat både Kurt Vonnegut, prins Bertil och Åsa Domeij till Akademiska Föreningen.

Aftonen med Speer tog sej dock lite annorlunda uttryck. Där gången normalt ser ut så att celebriteten kommer till Lund och svarar på auditoriets frågor inne på AF-borgen, kom nu istället Kryddan och Albien till Heidelberg och ställde studenternas frågor hemma hos Speer. Säkert spännande för de utsända, mindre effektivt som publikunderhållning i en tid pre-Bambuzer.

Exakt hur Speer-samtalet nådde nyfikna lundensare framgår inte riktigt av mina källor, men jag antar att det alltså inte på nåt vis var fråga om en lajvupplevelse utan mer en klassisk intervju, vars resultat publicerades i tidningen Lundagård.

Varför det torde vara något oegentligt att kalla det studentafton. Visst, de blivande Helt Apropå-stjärnorna var för all del studenter, och samtalet skedde säkert delvis på aftonen, men om det är de enda definitionerna hålls det ju tusentals studentaftnar varje dag i Lund.

torsdag 10 juni 2010

Humorkonferens vid universitetet i Hongkong.

Ni har väl antagligen inte missat det, men i juli hålls alltså för tjugoandra året i rad humorkonferensen vid universitetet i Hongkong. Jag kommer inte att ha tid att åka själv, men om nån drar dit får ni gärna lämna en rapport i kommentarfältet.

Och just det - det är som vanligt doktor Xiaodong Yue som sammankallar. Så kul lär det rimligen bli.

måndag 7 juni 2010

Avdelningen Tidskrifter Jag Inte Prenumererar På.

Men jag funderar allvarligt på att börja läsa den här regelbundet. Jag som just ägnat de sista tjugofem åren åt att fundera på var Tove Naess tog vägen efter att ha körat åt Dan Hylanders Raj Montana band.

tisdag 1 juni 2010

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Jag har väntat i tjugosju år på att se om "Gräsänklingar", farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén "Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?" med. Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe - 1983 års drömduo - som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sej för hennes pappa Nils "Pom-pom" Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säjer att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transa. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextitalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttitalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sej lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen "Sköna juveler", en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne "Loffe" är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.Den gången ansträngde man sej. Och då blev det väldigt roligt.