måndag 31 maj 2010

Äntligen i min ägo!

Som jag har väntat! Och som världen har väntat på att få veta!

onsdag 26 maj 2010

Minnenas boulevard.

Vi gjorde ett radioprogram en gång. Vi var Ola och Valle och jag. Och Jesper, som egentligen var producent men visade sej vara roligast.

Somliga hatade det där programmet. Åtminstone två älskade det. Det var två systrar från Östersund som träget svarade på alla ironiska lyssnarenkäter vi gjorde ("vad heter du?", "vem av Tomas Östros, Dilba och Anne Linnet ska bli årets Lucia?"). De la sitt surt hopskrapade studiebidrag på en malmöresa för att vara med på vår avslutningssändning inför publik och fick sova på Olas soffa. Vi fick presenter: T-shirts med referenser till inslag vi gjort som vi själva glömt.

Programmet hette Hej domstol! och var alldeles för spretigt och självmedvetet och larvigt och bitvis svårtuggat (jag gjorde en gång ett sextonminuters inslag om Knutna nävar) för att bli en bred publiksuccé. Det är antagligen inte det bästa humorprogram som gjorts och definitivt inte det tydligaste.

Men när jag tänker tillbaka - vilket jag gör ibland eftersom jag emellanåt återanvänder gamla manusfragment i böcker jag skriver - så är jag ganska stolt över att ha gjort ett program som så konsekvent agerade inkonsekvent.

Fyra viljor drog åt varsitt håll och vi lät varandra dra. Ibland var vi rörande överens - "jamen, det är klart att vi ska göra ett temaprogram om vilda västern utan ett enda identifierbart skämt!" - och ibland satt nån i ett hörn och snickrade på inslag som övriga redaktionen inte hade nån som helst relation till. Somliga av oss gjorde vad vi kunde för att inga ämnen skulle vara desamma som skulle gå i Parlamentet några timmar senare. Melodifestivalen - nej. Vilgot Sjömans memoarer - ja. Sammantaget blev det ett program som gick att skylla för mycket, men knappast förutsägbarhet.

Idag sände P3 en Hej domstol!-special. Valle satt i studion och sa ungefär samma sak som jag har skrivit nu. Det går att lyssna på om man har för mycket tid och för lite ansvarskänsla gentemot familjen. Det intressanta börjar typ en timme in.Just det, i det länkade radioprogrammet pratar de så klart också om det famösa kungaskämtet från min korta tid som enfant terrible, den garanterat enda gången nåt jag varit inblandad i omnämnts i kinesisk press. En dag ska jag dissekera den Hej domstol!-sändningen i detalj här på bloggen, men jag har planerat in det som mitt finalinlägg.

Kungaskämtprogrammet gjordes 2004. Den här avbildningen av Sveriges Radios interna arkivprogram är från i våras:

måndag 24 maj 2010

En skrämmande trend inom memoarbranschen.

Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att - efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund - skriva en biografi över Gösta Ekman.

Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes "Tjosan!" och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.

Men - jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister - jfr Lars-Gunnar Björklunds "Minnesluckor" - så Juttan får naturligtvis underkänt för "Uppfostrad av män". Och Käbi Lareteis "Toner och passioner" ger mej tråkslag.

Att Torgny Lindgren döper sina minnen till "Minnen" må väl passera - för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln "var gärna tråkig" kanske är den viktigaste) - men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än "Inte bara bio"?

Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till "Tunna skivor av mej". Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig - den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter - vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.

lördag 22 maj 2010

Deleted scene: senatorn som fördömde Ingrid Bergman.

Ett kapitel i boken "Människor som gått till överdrift" skulle handla om hur Ingrid Bergman fördömdes av Hollywood och hela USA när hon gjorde misstaget att sluta älska sin man och börja älska en annan. Jag kom aldrig riktigt till den punkt där själva storyn startar, eftersom det visade sej att boken redan var alldeles för tjock. Men inledningen (som inte har ett piss med den i rubriken omnämnde senatorn att göra) tycker jag nog har sina kvaliteter.Det kollektiva minnet är ofta kort, det historiska perspektivet påfallande smalt. Vi minns det som hände nyss och glömmer det som var för en stund sen. När omröstningar hålls om vad som varit årets största händelse vinner alltsomoftast julen alternativt mellandagsrean. Detta oavsett om det varit jordbävning i januari, tsunami i februari och Arja Saijonmaa fött en varanhanne i mars.

När åttital gick mot nittital lät radioprogrammet Metropol sina lyssnare kora decenniets bästa låt (not till framtida läsare: Metropol var ett tretimmarsblock som sändes varje fredag och på sin tid betraktades som ungt och modernt. Det var bland annat där Spanarna – ett P1-program där medelålders människor analyserar trender i tiden – debuterade).

Vinnaren blev ”Jag mår illa”, en låt med Magnus Uggla som började rotera i september 1989. Rader som ”jag mår illa när jag ser Alice laga råbiff med Camilla” och ”jag mår illa när Lotta Engberg står i raffset vid sin villa” ansågs alltså vara det bästa Sverige producerat i textväg under tio långa år. (Not till framtida läsare: ”Jag mår illa” var en elak uppgörelse med gratisätare, Magnus Uggla känner ni till. Och oavsett när ni läser detta så såg han likadan ut då som nu.)

Det var det kanske också. En sak är dock säker: det hade inte alls lika många tyckt om låten kommit i september 1980.

I SVT-programmet ”Folktoppen” 2005-06 satte svenska folket varje vecka ihop listor över de bästa komikerna, teveprogrammen och låtarna (not till framtida läsare: SVT, Sveriges Television, var ett statligt ägt och styrt – dock inte alls statligt! – tevebolag som lades ner i samband med att deras sista tittare dog ålderdöden på servicehemmet Måsen).

Till tidernas – alltså alla tiders – roligaste teveprogram valdes Parlamentet (not till framtida läsare: ja, Parlamentet fanns redan på 00-talet. Och det var lika trött då som det är nu).

Till världens – alltså hela världens – roligaste man utsågs Robert Gustafsson (not till framtida läsare: Robert Gustafsson var en ytterst begåvad komisk skådespelare som främst satsade på att göra reklamfilm och vitsmonologer på Allsång på Skansen).

Och på Guldbaggegalan år 1995 hade svenska folket i uppgift att kora den största svenska skådespelaren sen filmen uppfanns. I en första framvaskning hade tre namn utkristalliserats:

1) Ingrid Bergman, trefaldig Oscar-vinnare, stjärna i ett otal Hollywood-succéer, bland annat Hemingway-filmatiseringen ”Klockan klämtar för dig”, ”Casablanca”, ”Anastasia” och två Hitchcock-filmer, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.

2) Greta Garbo, ”den gudomliga”, rankad som den femte bästa skådespelerskan genom tiderna av Amerikanska filminstitutet, avslutade sin filmkarriär vid 37 års ålder och blev legendomsusad, Oscars-nominerad fyra gånger, fick slutligen en heders-Oscar fjorton år efter hennes sista film, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.

3) Helena Bergström, skådespelare i ett otal Colin Nutley-filmer, en av Sveriges största filmstjärnor under stora delar av 1990-talet.Redan där såg det hela lite märkligt ut. Var det inte lite orättvist mot Helena Bergström att ställa henne bredvid två internationella giganter? Var det inte som att låta ett barn tävla mot två gamla farbröder i prostatasvullnad? Var det inte som att ... de briljanta liknelserna kom genast av sej när resultatet av omröstningen visade att Helena Bergström vann! Hon vann! Stjärnan från ”Under solen” vann mot stjärnorna från några av filmhistoriens största succéer! Gambia slog Kanada i ishockey! Peter Jöback vann Macho-SM!

Orsaken är inte att undra på: mer än halva svenska folket hade ganska nyligen sett ”Änglagård” och tyckt det var en rörande film om mötet mellan sexuellt avvikande kabaretartister och gamla ungkarlar.

Ganska få hade nyligen sett ”Ninotschka” eller ”Casablanca”, och flera av de som gjort det hade bytt kanal eftersom de trodde att svartvit film betydde fel på mottagningen.

Och kanske hade svenska folket rätt. Det brukar de ju visserligen inte ha – kolla bara på alla folkomröstningar där de genomgående röstat fel – men den här gången var det kanske så? Helena Bergström var kanske bättre än Garbo och Bergman? Hur relevanta är gamla fyrtitalsfilmer för publiken år 2000? Vad spelar det för roll om halva världens presskår en gång jagat Garbo och Bergman om Malou von Sivers vill intervjua Helena Bergström i detta ögonblick?

(Not: enligt uppgift visade det sej senare att rösträknarna räknat fel och tagit Ingrid Bergmans röster som Helena Bergströms och vice versa. Det sabbar lite grann min poäng, men det är väl ändå ingen som läser fotnoter.)

Historien är aldrig rättvis. Vi kan aldrig veta vad som överlever och vad som glöms. Smak och preferenser förändras, det som var bra igår kan visa sej vara uselt idag och det som var uselt igår kan visa sej vara pissuselt idag. Det enda vi kan vara helt säkra på är att Tjuren Ferdinand kommer att vara lika tråkig för våra barn som den varit för oss.

fredag 21 maj 2010

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker: del 7.

I min nästan purfärska bok - om man nu kan kalla en bok om Bosse Parnevik, Vilgot Sjöman, Gustaf von Platen och Tove Janssons mamma purfärsk - "Människor som gått till överdrift" ägnar jag ett kapitel åt Henning Sjöström.

Trogna läsare av bloggen vet att stjärnjuristen, buddhisten och operasångaren Sjöström betytt oändligt mycket för mej. Ingen har som han fått mej att tänka "är detta verkligen på riktigt? Skriver han detta eller är det jag som är påtänd?"

Tillsammans med sin bror Ernst - som han för övrigt aldrig bjöd på releasefesterna - skrev Henning Sjöström en handfull böcker med suffixet "i byn". De var stora succéer på sin tid, åtminstone enligt förläggaren (Henning Sjöström). Jag har läst dem, jämte Sjöströms övriga memoarer (han har skrivit åtminstone tre), och samtliga har gjort mej stum och (brott)mållös.

Gång efter gång har jag kliat mej i bakhuvet och sagt högt till boken framför mej: men ... berättar karln på allvar om hur han försöker pruta på en hora? Men varför i fridens namn går han på maskerad i nazistuniform? Och varför är han så fixerad vid väderspänning?

Givetvis skrev jag alldeles för långt och matigt om Sjöström. Han hotade att ta upp halva boken. Som tur är finns det mesta i annan form att läsa här på bloggen. Här kommer ytterligare några citat att klippa ut och bära närmast hjärtat. Jag har ryckt dem ur sitt sammanhang, men tro mej: sammanhanget gör ingenting begripligare.

Han hade nu klor till händer. Han kände hela sin sexuella kraft växa och bli oemotståndlig. Han måste ha henne. Hans organ svällde våldsamt. (Mördaren i byn, 1975.)

Notarien var skicklig squashspelare. Det var Eva också, så de fick snart ett gemensamt intresse. Eva skulle bli en god hustru med förmåga till snar orgasm. (Männen från byn, 1974.)

Britt stod stilla. Ibland höll hon andan som för att lyssna när jag vårdslöst och ivrigt hanterade hennes saftdränkta blygdläppar. (Vägen förbi, 1965.)

Jag skulle få lämna min byrå för en slöseriets och avkopplingens resa under tre veckor i månaden september i en ålder av trettiosju år och fem månader. Delvis tack vare mitt goda förhållande särskilt till en kvinna men också till ytterligare tre. (Männen från byn, 1974.)

onsdag 19 maj 2010

Gunilla af Halmstad bloggar ...

... stod det i ämnesfältet på ett mejl som oförhappandes låg och skvalpade i min inbox. Jag får såna mejl ibland. Vänner, bekanta och folk som borde vara mina vänner men som jag aldrig fått tid att lära känna skickar tips och frågor om perifera och daterade halvfigurer i den offentliga halvvärlden ("Hur var det nu med Cornelis och transorna?", "Känner du till barnboksfiguren Snigge Snopp?" etc.)

Det här tipset kom från Martin Kristenson. Gunilla af Halmstad känner de flesta så klart redan till, åtminstone vi som är intresserade av gammal hederlig stripteasekonst och tycker att den moderna pornografin blivit så ytlig och sexfixerad. Kvinnan hade lätt Sveriges bästa artistnamn efter Gonza Blatteskånska och poserade på tivoliscenerna när hon inte blev upplärd i klassisk musik av Sten Broman. Hennes fascinerande levnadssaga kan man också läsa om i Bo Sjökvists fantastiska "Bland strippor och fakirer".

Läs alltså Gunilla af Halmstad så länge medan jag samlar kraft för att skriva de där inläggen om Tony Curtis erektion och Anna-Clara Tidholms förstlingsverk som jag så länge planerat. Och när ni plöjt hennes strövisa minnen av Snoddas så ge er på överkursen: varietéartisten Curtelles trip down Memory Lane. (Som jag f.ö. också bör ha blivit tipsad om via Martin Kristenson - skyll på honom om ni fastnar.)

söndag 16 maj 2010

Innan Sveriges Radio blev vänstervriden ...

... var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet "På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små":

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra - ja, nu har jag glömt vad det hette ...
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då - vilket också gäller för 1934 års radiosaga "Negerpojken Dullados äventyr i urskogen" - även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. "En avig och två räta" gick som återkommande magasin "mest för flickor" i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr


Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, "Barnens röster" 2000.)

måndag 10 maj 2010

Apropå ords värdeinflation.

Nä, jag vet, man ska inte göra sej rolig över Hänt extras löpsedlar, det klarar de så bra själva och bla bla bla, men det är så mycket som är roligt i det här att jag inte kan låta bli.

Kombinationen "högaktuell", "Kalle Moraeus" och "chockbesked" är i sej en fnissfest, och ovanpå det så klart Kalles Chockerande Kungörande:

torsdag 6 maj 2010

Tryckfelsnisse-Strix.

Viktigt kungörande: det verkar som om det i den nyss utkomna pocketupplagan till "Människor det varit synd om" fallit bort några fotnoter. De flesta av dem innehåller bara hänvisningar till olika teveprograms sändningstider, så man blir inte direkt blåst på nåt viktigt ("viktigt" är över huvud taget ett starkt ord i sammanhanget). Jag frågade min käre formgivare vad som skett och fick ett långt mejl som jag tror handlade om QuarkXpress.

Hursomhelst: du galne människa som köpt boken och sitter som Mandela på Robben Island och törstar, i hans fall efter vatten, frihet och rättvisa, i ditt fall efter torra fakta, får gärna mejla mej: lagomtjock@yahoo.se. Jag skickar då ett dokument med samlade bortfallna noter.

Rätt måste få vara rätt.

tisdag 4 maj 2010

Öppet brev.

Kära mor och far,

hoppas allt är bra. För egen del är det okej. Prostatan håller sej i schack.

På dagarna är jag med barnen, skriver färdigt min bok om proggiga barnböcker och sammanställer allt material till det där quizprogrammet jag är inblandad i.

På nätterna slåss jag med minstingen, som vill ha mjölk trots att hans mor rest till New York med själva förpackningarna.

På övrig tid har jag nu äntligen tagit tag i Lill-Babs memoarer.Jag har ju bläddrat i dem förut, som ni kanske minns, men nu läser jag dem för första gången från pärm till pärm. Det är en rätt underlig bok, skriven som i ett medvetandeflöde, där en anekdot glider över i en annan utan att man riktigt fick höra poängen på den första. Mycket riktigt är det Anna Wahlgren som är spökskrivare, så jag förutsätter att alltihop är nertecknat under ett enda långt rödvinsrus.

Anna W väljer förresten att presentera sej med den här bilden på omslaget:Annars är det mest frapperande hur Lill-Babs gång på gång understryker hur pryd och oskuldsfull hon är, samtidigt som alla hennes anekdoter och resonemang till slut kommer in på det kroppsliga (här kan det ju vara Wahlgren som valt ut snaskigheterna). Hon stannar upp i berättandet bara för att återge en ganska flasig anekdot om tre norrlandsbönder som inte hittar nåt "horhus" utan istället köper en uppblåsbar Barbara.

Slutpoängen är att den tredje kommer ut ur rummet "redan efter 20 sekunder":

- Men vad nu då? sa de andra. Kommer du allaredan?

- Jaa ... Jag bet'na i tissen, och då pruttade hon och flög ut genom fönstret!


En annan gång går Lill-Babs till gynekologen och får veta att hon har gonorré. En annan gång åker hon sovkupé med en okänd dam som säjer:

Och så ska du veta att det inte gör någonting om du fiser, för det gör jag också!

Sen kommer lite gnäll på hur svårt det är att anställa en barnflicka i sosse-Sverige och en liten harang mot facket. Den slutar lite oväntat:

Facket i all ära, och jag är den första att prisa de välsignelser fackföreningsarbetet medfört för så oerhört många, som arbetet under omänskliga förhållanden. Men ibland, när jag tycker att facket sätter käppar i hjulen, frågar jag mig vilka det är till för: gatflickorna och deras torskar? Det heter ju FUCKförening!

Då blir jag på
det humöret.

Sen handlar det ganska mycket om hur Lill-Babs, som för att bevisa hur ödmjuk hon är, återger det ena citatet efter det andra från olika prominenta män (Lars Forssell, Quincy Jones, Sven-Bertil Taube) som har sagt åt henne att vara stolt över hur bra hon är. Och väldigt mycket om hur hon städar och tvättar sina manliga medmusikanters kalsingar.

Nä, nu vaknar lillkillen från middagsvilan. Vi ses till pingst som vanligt.

Sonen.

söndag 2 maj 2010

Deleted scene: frikyrkliga nytolkningar.

I min nyutkomna bok "Människor som gått till överdrift" finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).

Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.

Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också - har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio - som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.

Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM


Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom

Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE


Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil – miljömedveten
Han är Messias – han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass

Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES


Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: ”Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!”

Vi såg på Frälsarn och tänkte ”This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline – oh holy shit!”

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA


Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat

Nu blandar Jesus en macciato
- en espresso med en latteskvätt -
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotti
på syndarens assiett

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN


När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re