Den mätta dagen är en dag av fruset vatten med fläderextrakt. Eller: staden hyllar sin poet.

Har under ett par dagar insupit göteborgsatmosfär och blev som vanligt upplivad av krogar som "Rumpan bar" och "Kock & vin" och lisebergsinstitutioner som "Glassikern". Utanför Liseberg noterade jag en staty av Kål och Åda där några parioter bemödat sej att göra en plakett med den tråkigaste vets jag läst (det var inte ens en vets, det var mer en lägesbeskrivning som gick ut på att Kål var lite full och att Åda vill gå hem men att Kål vill gå in på Liseberg och... ja, som sagt, den var så tråkig att jag föll i koma).

I övrigt kunde jag notera att 2:a Långgatan har gentrifierats - porrbutikerna har blivit erotikbutiker - och det alltid lika fascinerande i att affären Bohusslöjd har lyckats överleva bland bratskrogarna på Avenyyyn.

Uppe vid Götaplatsen såg jag dock en staty av Karin Boye som tidigare undgått mej - men framför allt såg jag glasskiosken alldeles bredvid. Dom erbjuder följande litterära delikatess:Vad försöker man säja med detta? Finns det nån dold koppling jag inte förstår? Innehåller mjukglassen kallocain? Har fläderknopparna värkt när dom brustit? Är det nyskapande ordet "fläderssorbet" ett sätt av glasskiosken att verka i Boyes anda?

Hur mycket Karin Boye än har adopterats av senare generationer emo-gymnasister och Berny Pålsson-wannabies och kentofiler - dom svartklädda, svartögda och svartsynta - så var hon den störste inom sin generation och med rätta citerad av både Lena Nyman och min stofile läroverksadjunkt Sigvard Härnring (lika kuriös som sitt namn). Nog är hon värd mer än 29 kronor?

För mej är det lika bisarrt som om nån skulle lansera Lars Forssell-colan eller Edith Södergran-frisbeen.