onsdag 5 november 2008

Dåtidens dårar del 1.

Förr i världen hade man en mer krass syn på människan än idag. Då hycklade man inte med nyanseringar och tillgjord förståelse. Då var en galning en galning och en downssyndromare en idiot.

"Den psykiskt sjuka människan och hennes vård" (1924) är ett illustrerat standardverk om hur galningar beter sej och vad man lämpligast gör åt saken.

Viktigt att ta till sej när man läser denna volym, är att författaren Karin Neuman-Rahn hade en för sin tid humanistisk syn på psykiskt sjuka. Hon börjar med att berätta om forna tiders (1800-talets) omänskliga behandling:

Metoderna överbjödo varandra i omänsklighet. Man inympade skabb, koppor, ros och andra svåra sjukdomar, och ingned retande salvor, som framkallade svåra utslag och olidliga plågor. Man band den sjuke vid en stolpe, där han fick stå med armarna utsträckta åt sidorna dagar igenom, eller ock fick han sitta fastsurrad under månader, ja år, i tvångsstol, ofta med svåra kontrakturer som följd.Man ska alltså ha i åtanke att Neuman-Rahns hållning var human och progressiv på sin tid. Hon är tveksam till att kalla "onanien" sjuklig (det gjorde andra). Hon står och vacklar i sitt förhållande till homosexualitet och funderar över huruvida den ska betraktas som medfödd och obotlig ("böjelserna taga sig redan i barnaåren uttryck i lekarna, senare i yrket") eller beror på "själslig smitta från äldre homosexuella".

Hon är noga med att inga av de behandlingsformer hon föreslår - som ofta går ut på att svepa in psykfallen i lakan eller ligga länge i badet - ska användas som straff. Hon har också en tydlig och konkret erfarenhet av sjuksköterskeyrkets alla aspekter:

Om patienten icke kan förmås att tömma tarmen på bestämda tider utan gör detta godtyckligt, förorenar sängen, kläderna, smetar omkring sig, kanske förtär sina uttömningar, måste stora lavemang eller tarmspolningar profylaktiskt och regelbundet företagas.

Icke desto mindre skriver hon ett kapitel med rubriken "Idioti och Imbecillitet". Det illustreras av den här bilden:Där kan vi inhämta såna här matnyttigheter:

Bland de andesvaga kunna olika grupper särskiljas, nämligen de djupast stående idioterna och de imbecilla, vilka representerar olika grader av svagsinthet.

Hos de lägst stående idioterna komma allenas de animala känslorna till utveckling, varför den sjukes torftiga själsliv måste betraktas som rena reflexer.

I den djupaste idiotien är det redan i det yttre i ögonenfallande: brisfällig, oharmonisk utveckling av de olika kroppsdelarna, än för stort, än för litet huvud, slö och tom blick, öppen mun med oregelbundna, ibland outvecklade tänder och stark spottavsöndring.

Idioten är osnygg och måste skötas i alla detaljer.

Trots sin glupskhet måste idioten matas. Han snattar gärna, ty han känner ingen skillnad på mitt och ditt.

Driftlivet är starkt utvecklat och tidigt vaknad sexualitet med livligt onaniserande är en rätt vanlig företeelse.

Lyckligtvis dö idioterna vanligen tidigt.

Den lättaste graden av andesvaghet representeras av de debila. [---] De bilda tillsammans en enda stor grupp av undermåliga individer och utgöra en verklig börda för både familj och samhälle. [---] Kvinnorna hamna ofta i prostitutionen.


Det kan låta hårt, kallt och oempatiskt. Det är det inte. Åtminstone inte bara. "Idiot", "imbecill", "debil" och "svagsint" var tidens terminologi; skällsord har de blivit i efterhand. Författarens syn på de avvikande är handfast. Hon är övertygad om att en vänlig, konsekvent men framför allt auktoritär vård är receptet:

En sådan imbecill flicka, A.I. inhämtades till sjukhuset under stark oro, var osnygg och fullständigt analfabet. Sköterskan tog med kärlek och målmedveten energi ihop med hennes uppfostran, och några år senare konfirmerades flickan ihop med andra barn.

Slutet gott, allting gott således. Sen 1924 har det gått framåt inom psykiatrin. Det tog visserligen vägen över institutionalisering, elchocker, hästdoser Hibernal och en slutlig nedmontering av hela verksamheten, men idag säjer vi ju inte längre "idioter" om folk med Downs syndrom. Vi säjer "förståndshandikappade" och klappar oss självbelåtet på axeln.

4 kommentarer:

Primo Mellon sa...

Som vanligt med äldre texter blir ju vissa nyanser lite fel eftersom många ord har förskjutits i betydelse genom åren. "Idiot" var väl till exempel en mer klinisk term 1924. Ordet "osnygg" är väl mer eller mindre utdött, men ganska roligt.

Allt detta förtar ju ändå inte den brist på människovärde som ändå tillskrevs de flesta avvikande människor på den här tiden. Mycket av tankegodset känns också igen från irrläror som rasbiologi vilka blev rätt poppis tiden runt och efter att denna bok skrevs.

Redaktör'n sa...

1924 alltså. Samma år gavs en tidskrift ut av en, vad jag misstänker är, gubbe du känner till, jag skrev precis ett inlägg om det. För övrigt läste jag en underhållande intervju med Sitg Larsson i ett nummer av Moderna Tider, där bekräftar han sin syn på de unga flickorna. Dessutom säger han sig vara ledsen och besviken men samtidigt ständigt glad.
Tack för länken förresten.

dr. No sa...

Idiot (från det grekiska ordet för 'egen') var på 1800-talet och in på 1960-talet en klinisk definition av människor med en IQ under 25, på samma sätt som att en imbecill definierades då 25 < IQ < 50.
Att de på senare tid endast används som skällsord, eftersom forskningen gått framåt och lyckats nysta en hel del i orsakerna till dessa tillstånd (en IQ långt under 25 definierar ju tveklöst en människa i vegetativt tillstånd) är väl inte så konstigt.

Och att man kallar någon för sinnesslö för att förolämpa är väl, även det, fullt förståeligt. Ungefär som att vi kallade varandra för 'CP-barn' i skolan.

Men det är sant att jag sällan tänker på utvecklingsstörda utom när jag står i begrepp att förolämpa någon, vilken dessutom sällan eller aldrig lider av dylik störning.

kontakt sa...

Här en intressant artikel på STIL:s websajt http://www.stil.se/viewpage.php?page=1185 STIL är ett kooperativ, där funktionshindrade själva samordnar sin personliga assistans. Kontentan blir att ord för handikappgrupper av olika slag alltid har kort bäst före-datum; så fort de etablerats kommer de att få dålig klang, och behöva bytas ut.