Dåtidens dårar del 1.

Förr i världen hade man en mer krass syn på människan än idag. Då hycklade man inte med nyanseringar och tillgjord förståelse. Då var en galning en galning och en downssyndromare en idiot.

"Den psykiskt sjuka människan och hennes vård" (1924) är ett illustrerat standardverk om hur galningar beter sej och vad man lämpligast gör åt saken.

Viktigt att ta till sej när man läser denna volym, är att författaren Karin Neuman-Rahn hade en för sin tid humanistisk syn på psykiskt sjuka. Hon börjar med att berätta om forna tiders (1800-talets) omänskliga behandling:

Metoderna överbjödo varandra i omänsklighet. Man inympade skabb, koppor, ros och andra svåra sjukdomar, och ingned retande salvor, som framkallade svåra utslag och olidliga plågor. Man band den sjuke vid en stolpe, där han fick stå med armarna utsträckta åt sidorna dagar igenom, eller ock fick han sitta fastsurrad under månader, ja år, i tvångsstol, ofta med svåra kontrakturer som följd.Man ska alltså ha i åtanke att Neuman-Rahns hållning var human och progressiv på sin tid. Hon är tveksam till att kalla "onanien" sjuklig (det gjorde andra). Hon står och vacklar i sitt förhållande till homosexualitet och funderar över huruvida den ska betraktas som medfödd och obotlig ("böjelserna taga sig redan i barnaåren uttryck i lekarna, senare i yrket") eller beror på "själslig smitta från äldre homosexuella".

Hon är noga med att inga av de behandlingsformer hon föreslår - som ofta går ut på att svepa in psykfallen i lakan eller ligga länge i badet - ska användas som straff. Hon har också en tydlig och konkret erfarenhet av sjuksköterskeyrkets alla aspekter:

Om patienten icke kan förmås att tömma tarmen på bestämda tider utan gör detta godtyckligt, förorenar sängen, kläderna, smetar omkring sig, kanske förtär sina uttömningar, måste stora lavemang eller tarmspolningar profylaktiskt och regelbundet företagas.

Icke desto mindre skriver hon ett kapitel med rubriken "Idioti och Imbecillitet". Det illustreras av den här bilden:Där kan vi inhämta såna här matnyttigheter:

Bland de andesvaga kunna olika grupper särskiljas, nämligen de djupast stående idioterna och de imbecilla, vilka representerar olika grader av svagsinthet.

Hos de lägst stående idioterna komma allenas de animala känslorna till utveckling, varför den sjukes torftiga själsliv måste betraktas som rena reflexer.

I den djupaste idiotien är det redan i det yttre i ögonenfallande: brisfällig, oharmonisk utveckling av de olika kroppsdelarna, än för stort, än för litet huvud, slö och tom blick, öppen mun med oregelbundna, ibland outvecklade tänder och stark spottavsöndring.

Idioten är osnygg och måste skötas i alla detaljer.

Trots sin glupskhet måste idioten matas. Han snattar gärna, ty han känner ingen skillnad på mitt och ditt.

Driftlivet är starkt utvecklat och tidigt vaknad sexualitet med livligt onaniserande är en rätt vanlig företeelse.

Lyckligtvis dö idioterna vanligen tidigt.

Den lättaste graden av andesvaghet representeras av de debila. [---] De bilda tillsammans en enda stor grupp av undermåliga individer och utgöra en verklig börda för både familj och samhälle. [---] Kvinnorna hamna ofta i prostitutionen.

Det kan låta hårt, kallt och oempatiskt. Det är det inte. Åtminstone inte bara. "Idiot", "imbecill", "debil" och "svagsint" var tidens terminologi; skällsord har de blivit i efterhand. Författarens syn på de avvikande är handfast. Hon är övertygad om att en vänlig, konsekvent men framför allt auktoritär vård är receptet:

En sådan imbecill flicka, A.I. inhämtades till sjukhuset under stark oro, var osnygg och fullständigt analfabet. Sköterskan tog med kärlek och målmedveten energi ihop med hennes uppfostran, och några år senare konfirmerades flickan ihop med andra barn.

Slutet gott, allting gott således. Sen 1924 har det gått framåt inom psykiatrin. Det tog visserligen vägen över institutionalisering, elchocker, hästdoser Hibernal och en slutlig nedmontering av hela verksamheten, men idag säjer vi ju inte längre "idioter" om folk med Downs syndrom. Vi säjer "förståndshandikappade" och klappar oss självbelåtet på axeln.