söndag 27 december 2009

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

15 kommentarer:

Balloonfighter sa...

Jan Guillous bok heter "Gudarnas berg". Tror det är Jonas Gardell (en annan JG) som skrivit "Frestelsernas berg". Varför jag vet det här har jag ingen aning om, jag har aldrig läst en bok av någon av författarna.

Kalle Lind sa...

Det visste jag egentligen. Hjärnsläpp. Ändrat.

Anonym sa...

Hahaha! Fler blå barnböcker!

Martin sa...

Ser att det är samma tecknare bakom illustrationerna i det Adelsohnska alstret som i böckerna om Albin. Nu är ju de heller inte så bra men min dotter gillar den när Albin blir sjörövare. Det är en mycket märklig historia om sjörövare som ger sig ut på de vida haven utan något annat än salladssås (inte dressing, sås ska det tydligen vara) att slåss med. De slashasarna kommer med bortförklaringar och ursäkter som "Vi glömde svärden hemma".

Albin blir med rätta mycket upprörd. Kanske vill Ulf Lövgren, som gjort smörjan, visa på nödvändigheten av toppstyrning inom näringslivet och MBL: s destruktiva inverkan?

Som sagt, mindre bra barnlitteratur. Men det är fint när min dotter ropar med i sjörövarnas "Kapten Aaalbin! Kapten Aaalbin"

Urban sa...

Ulf Löfgren är en hyvens tjomme och en god plitare som det blåst en del om och som kritiserats från olika håll. Bland annat tror jag inte han var tillräckligt vänster på sjuttiotalet. Det innebär att han inte uppmärksammats i samma utsträckning som han kanske borde, sett till priser och upplageframgångar.
Fast jag tror han står en bit till vänster om makarna Adelsohn. (Tror inte heller hans biografi tar upp den här boken så det kan ha varit ett brödjobb.) "De två trollstavarna" är en av de mest subtila pamfletter för en "röd" livsstil jag läst.

U.J.

Pidde sa...

Gick inte Albin som primitivt animerad TV-serie i mitten av 70-talet?

Johan sa...

Hej Kalle.
Lyckades av en slump hitta boken Världens största fiaskon av Gunnar Wall, när jag besökte mina föräldrar över jul. Mina tankar gick till dina program i P3, främst Året som gick och Kompisar från förr. Det fanns dock två stora skillnader; du behärskar svenska och du är underhållande. =)

Arrug Slahmag sa...

Ulf Löfgren är en av mina svenska favoritillustratörer, men han är ännu bättre när han får köra sin egen stil utan krav på realism.

Anonym sa...

Gott nytt år!

Lyssnade på "Året som gott" under Nyårsafton. Programmet var något stympat, endast 5 punkter istället för sedvanliga 10. Kommer vi få höra plats 10 - 6 i en senare sändning?
/Golge

Pidde sa...

Innan jag gick vidare till casinot för att möta upp- och spendera nyårsafton med mina vänner, spenderade jag ett par timmar på krogen. Det kom in en ung man, beställde en kopp kaffe (?!) och slog sig i slang med oss andra. En av mina drinkingbuddies presenterade mig som serieförfattare. När den unge mannen frågade om vad jag skrivit, kunde jag inte låta bli att säga att jag skrivit 130 avsnitt av Åsa-Nisse. "Jasså, var det du?" sa den unge mannen. "Det såg jag att du skrivit i en kommentar på En man med ett skägg!"
Gott nytt år, Kalle och ni andra - och gott nytt år till den unge mannen, som uppenbarligen frekventerar denna blogg.

Pidde sa...

Förresten, du som vet allt om svensk TV:
I dagens Skånskan intervjuades Lars-Gunnar Björklund (TT-grej) med anledning av att Lotto fyller 30. Det pratas om dragningsmaskinen Drakula, som blev kändis den med och förekom i program som Razzel och Zick Zack.
Zick Zack - var det det där utskällda flopprogrammet med bl a Bengt Bedrup? Om inte; vad hette det? Minns att Robin uppträdde i ett avsnitt. Den riktiga Robin, och inte Robyn. Robins pryl var att strippa medan hon sjöng. Bra grejor.

kattahj sa...

Jag har under de senaste veckorna läst igenom din jättetrevliga blogg från slut till början. Vänner och bekanta har börjat vänja sig vid att jag säger, "Jag läste på Kalle Linds blogg..." Nu känner jag mig lite vilsen över att vara färdig, men jag får väl hitta något annat att göra mellan inläggen.

För att återgå till ämnet skrev Ulf Löfgren en gång i tiden en underbart vänstervriden saga som hette Tuffa Gumman, så han verkar ställa upp oavsett politisk inriktning.

Kalle Lind sa...

Ang Ulf Löfgren: jag tycker att han är en briljant tecknare, som förenar semirealism och psykedelia. Många mjuka runda former, naivism och fantasi, gubbar med roliga ansiktsuttryck. Jag gillar´t. Adelsohns bok är f.ö. helt okej, dvs. den är inte så väl komponerad och lite pratig men upplägget med den talande lådan är inte så galet.

Angående En man med ett skägg: jag blir väldigt glad för ord som säjs på stan och att folk gör sej besväret att meddela mej. I den bästa av världar hade jag fortsatt uppdatera bloggen dagligen. Med ett barn som just lär sej gå, en bokdeadline och två radioprogram (Tankesmedjan börjar 11/1) går det inte. Ni får vänta på mitt inlägg om boken om Malmöpuben Bullen ett tag till.

Ang Gunnar Wall: jag har läst hans böcker - jag gillar genren "låt oss behandla kuriosa som viktigheter" - och tycker väl att de är rätt okej. Vi har nog lite olika uppfattningar om vad som är spektakulärt och hur det ska behandlas, jag och Wall.

Angående Året som gick (P3-program jag gjort vars sista avsnitt gå på torsdag 7/1): nej, nyårssändningen var bara en timme pga omläggning i tablån. Jag gjorde bara en lista 5-1 över årets avslöjanden.

Angående Razzel: Drak-Ulla var en lottomaskin som började som ett av många återkommande inslag i det monumentalprogram Razzel var (det började med Swahn, Engstrand, Pelle Berglund och Gun Hägglund i studio för barn, med John Blund, fortsatte med Gäster med gester, tillbaka i ett block, Pang i bygget/ Snobbar som jobbar, tillbaka i ett block, Svarte ormen/Mike Hammer - i stora drag). Efter det fick producent Ola Olsson storhetsvansinne och inbillade sej att en stor kula ur vilken det sipprar sifferbollar kunde utgöra en lördagsunderhållning i sej.

Enter Zick-zack, ett program helt kretsande kring Drak-Ulla. De olika lottonummer som ploppade fram lottade också fram numrerade sketcher och bidrag till numrerade idrottslag ute i landet. I första programmet hängde inte pgl Monica Dominique med så att lottoraden blev fel i slutändan. Exit Dominique, Engstrand och Pa Neumüller. Bengt Bedrup rodde ensam de sista skandalavsnitten i land.

Ungefär. Jag kan minnas fel. Bedrup hade kanske en sidekick, men minns inte vem. Mest synd var det om Neumüller, som slogs upp som en från Hollywood hämtad supersvenska och som var försvunnen veckan efteråt.

För övrigt minns jag inte om Robin (Sveriges Samantha Fox) uppträdde i Zick-zack. Jag kan dock ta gift på att hon var med i Jacobs stege.

Walker sa...

Din analys om Zic-Zac stämmer, men det var Engstrand och inte Bedrup som körde de sista programmen. I ljudboksversionen av "Två nötcreme och en moviebox" berättade Filip Hammar som bonus om intervjun han gjorde med Engstrand inför boken. Engstrand trodde fortfarande på programidén. Han trodde Zick-Zack hade rullat än idag om det inte var för den där Drak-Ulla.

nohangups sa...

Tyckte att hyvens tjommen Löfgren skulle få ta del av era åsikter trots att han dessvärre är lite krasslig och inte så uppdaterad i rörelser på nätet. Så jag läste upp det hela för farsan som skrattade gott och hälsar att han är så gammaldags att han använder alldeles vanlig svenska istället för det inlånade dressing. Vad gäller det politiska budskapen verkar det ju finnas en viss balans med både moderat och vänstervridning inriktning i produktionen det är riktigt. Det blir ju en rörelse mot mitten vilket väl dessutom ligger i tiden. Moderater har ju dock idag kommit ut som feminister. En del har hänt sedan 1975 när Tuffa Gumman publicerades första gången och Bohman var partiledare..

T.L.