Risken minns.

Risken finns var ett slags popband med två ynglingar med konstiga småländsk-lundensiska dialekter. Dom gjorde ett par plattor på sjuttitalet: "Första LP" och "2:a LP - Hästgryta". Redan på skivtitlarna hör man att dom var tokroliga. Låtarna kunde mycket väl heta "Glada Åsnans teater" och "Jesus Lever" (med refrängraden "Jesus Lever, Jesus njurar, Jesus lungor och tår") och ibland vara nåt slags komprimerad radiogatuteater.

Härom året kom Risken finns för första gången på CD. Plattan heter förstås Risken minns och är på enskilda spår skitjobbig att lyssna på.

Men när dom är som bäst är Risken finns - bäst. En del av proggen men samtidigt dess skarpaste kritiker:

Du har ju läst böcker av Lenin, du vet ju precis hur det är
Du säger du snackar för folket, men folket får aldrig va' med
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!

[---]

Men om man pratar för sig själv så får man de svar man vill ha
Och om ingen står och lyssnar brukar svaren låta bra
Med munnen fullproppad av klyschor, citat från nån urgammal skrift
Tror du att en jobbare fattar ett dugg vad du vill när han går på sitt skift?
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!

Man kan säja att Risken finns infiltrerade, för att inte säja infekterade, den självtillräckliga självgoda testuggarmaffian inom sjuttitalets vänsterrörelse. Det gjorde dom förstås förbannat rätt i.

Med rötterna i vad som fortfarande är det främsta skånska proggfästet, Smålands nation i Lund, gav sej Gunnar Danielsson och Lars "Ferne" Fernebring runt och lirade på musikrörelsens scener i landet. Där andra band höll ett anförande om situationen i Chile innan dom spelade sin Victor Jara-hyllning, målade sej Risken finns blågula i ansiktet och sjöng en triptyk texter betitlade "Självkritik" (som framförs i ordningen 2,1,3):

Varje medlem har sin egen madrass
Vi bor femton man i en etta med dass
Våran morgonbön lyder klass mot klass
Våran aftonbön: finns det mera brass?
Vi bor i kollektiv, vilket, vilket, vilket, vilket, vilket liv!

Att självkritik är viktigt för partiet visste redan Mao (varför samtliga kineser utom en var ytterst självkritiska). Det är också nyttigt för själen. Risken finns framstår idag - trots sina bitvis avantgardistiska röstkollage till låtar - som några som ärligt försökte tala till massorna och inte bara Dom Invigda.

Talade dom stundom till Dom Invigda, var det för att antyda att dom ävenledes var Dom Inskränkta:

Kom och sätt dig här i gräset, låt oss säga "Peace" i kör
Låt oss prata skit om samhället och världen
Det finns mera kitt i pipan, låt oss vråla så de hör
Att vi har tagit avstånd ifrån världen

Risken finns var lika mycket Abbott & Costello som Marx och Engels. Dom lekte melodifestival och hoppade kråka och munhöggs och gömde sej i publiken och presenterade låtar med meningar som: "Ja, den här låten är kanske inte så väsentlig men den är åtminstone väsentlig för mej och för dej och för alla andra".

När jag intervjuade Ferne för Hej domstol! pratade han om den gamla medicin-i-äppelmoset-principen. Det tog en lång stund för mej innan jag fattade att han såg politiken som medicinen och humorn som humorn äppelmoset. Jag tror än i dag att han bedrog sej: att bandet fått en större fan-skara om dom låtit bli att ständigt häckla sina fans. Om dom sagt rakt ut vad dom menade istället för att gömma sej bakom jobbiga ironier som tvingar folk att tänka själva.

Så såg min uppfattning om sjuttitalet ut. Tydligen hade Ferne en annan. Och till skillnad från mej var han trots allt med när det begav sej.

Jag har alltid hyst en enorm respekt för folk som skyr tryggheten i en krets av ryggdunkande. Som vägrar vänskapskorrumperas. Som håller rent inåt.Nollnolltalets Risken finns heter Doktor Kosmos. Dom har också en olycklig förkärlek för lustiga artistnamn och halvstudentikosa upptåg, dessutom för synthljud som var lika enerverande när dom var inne. Men liksom med Risken finns har jag inga problem att identifiera ett tydligt ärligt uppsåt att förändra världen till a) en rättvisare plats och b) en roligare plats.

Och på samma stolta vis har dom inga problem att ställa sej på en scen i nån stockholmsförort och se sin publik i ögonen och förklara för dom hur grundlurade dom är under dreadlockshärvorna:

Partaj som satan.
Med dans på gatan.
Du hatar gatukontoret, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

En tovig frilla.
En graffad villa.
Du hatar Svenssons, för du är en haschtomte.

En huva smyger.
En gatsten flyger.
Du hatar skyltfönster, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

Du är en sann rebell och hårdför anarkist.
Stat och byråkrater, tycker du är jävligt trist.
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen,
men du är nyttig idiot åt nyliberalismen.

Det mest fascinerande vid en jämförelse av dessa texter med tretti års mellanrum är att den flumvänsterrörelse som kritiseras är närmast identisk. Dom har måhända slutat predika arbetarideal för arbetare - mest för att både arbetarna och idealen är försvunna - och slutat läsa Lenin. Men fortfarande förväxlar dom smutsigt hår med radikalitet.