Varför Sadie Hawkins Day inte firas på Mitthögskolan.

USA:s kanske tre största litterära verk: George Herrimans "Krazy Kat" (1913-44), Al Capps "Li´l Abner" (1934-77) och Walt Kellys "Pogo" (1948-75).

I ett land utan annan historia än att ett gäng skattesmitande frimicklare lyckades utrota ett folkslag för ett par hundra år sen, finns inga distinktioner mellan gammal (=fin) och ny (=dålig) kultur.

Där behövs inga kultursidesdebatter eller officiella godkännanden av typen "Ingmar Bergman tittar på Dallas!!!" för att serier, pop, slapstick, skämt, våldsfilm, teve och dataspel från början ska betraktas som dom kulturella uttryck dom är.

Om jag tycker många andra uttryck för amerikanskhet - slumpvis dödande av främmande folkslag och tanken att fackföreningar är stalinism - är osympatiska, så uppskattar jag åtminstone detta faktum oreserverat.

"Knallhatten" - som "Li´l Abner" fick heta på svenska av samma skäl som Goofy fick heta Långben (dvs galopperande vansinne) - utspelar sej i redneckhålan Dogpatch där folk bokstavligen tävlar om att vara dummast, snålast, smutsigast och latast. I decennier var ett av seriens huvudteman hur den enfaldige Knallhatten flyr undan den vackra Daisy Maes lika heta som omotiverade kärleksinviter.

Tydligast manifesterades detta tema i Sadie Hawkins Day, den årliga Dogpatch-traditionen då hålans alla ungmöer hade en chans att bokstavligen jaga och fånga hålans alla ungkarlar. Med några minuters mellanrum sprang respektive flock iväg, och lyckades töserna snärja pojkarna innan solnedgång var giftermålet ett faktum.Man kan kalla detta för ett chauvinistiskt tema. Al Capp hade antagligen inte läst Simone de Beauvoir. Men Capps angreppsmål är människan - den absurt handlande och självdestruktiva arten - och inte könen. Hans kvinnor är lika smutsiga och lika handlingskraftiga som hans män.

"Sadie Hawkins Day" dök upp i serien 1937. Tanken var aldrig att det skulle återkomma. Capp märkte dock genomslagskraften och så blev dagen ett stående inslag i serien - strippserier publiceras i USA alltid på samma dag i alla tidningar - och dagen konstituerades till 15 november.

Redan 1939 firades Sadie Hawkins Day in real life på över 200 college i USA.

I femton år varierade Capp sedan detta tema: hur Daisy Mae jagar och Li´l Abner springer för livet. När hon till slut lyckades fånga honom 1952 och äktenskapet klubbades igenom, blev det en förstasidesnyhet och Life-omslag.

Jag vet inte om Knallhatten någonsin har haft nåt riktigt genomslag i Sverige. Den gick i Expressen på sextitalet och i 91:an-tidningen vid samma tid, men antagligen fanns inte riktigt den kulturella förståelsen varken hos läsarna eller översättarna.

I Sverige har man alltid försökt adaptera snarare än översätta serier: baseball blir brännboll (vilket blev fullkomligt obegripligt när man läste Acke), Margaret Thatcher Anne Wibble, Johnny Carson Lennart Hyland eller på åttitalet Siewert Öholm.

Det gör naturligtvis en massa serier svårtydda. Jag ser ju att Sopprot har en stor handske av en typ jag själv aldrig haft när jag spelat brännboll i plugget.

En serie som Knallhatten, med sina tusen referenser till amerikansk kultur och politik, sina allegoriska kvaliteter och sin språkliga uppfinningsrikedom - replikerna är i originalet fonetisk tecknad sydstatslingo - går naturligtvis inte att tolka rättvist. Hade man istället ansträngt sej att ge nycklarna så hade man som läsare lärt sej saker på kuppen.Idag är svensken antagligen tusen gånger mer insatt i t.o.m. det mest obskyra amerikanska kulturuttrycket än vad han är i sin egen historia. Örebroaren vet mer om squaredance än om gånglåtar. Halloween är relevantare än midvinterblot. Hade Knallhatten kommit idag hade den gissningsvis blivit lika stor här som där. Det gjorde den dock inte.

Därför kommer Sadie Hawkins Day aldrig att firas vid Mitthögskolan.