Inte en Harning.

Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva "Vad var det jag sa?" på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon - tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:Att skämtet - att en machohanne har en nalle under bordet - nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

"Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!"
("Räven")

Det är alltså inte Azelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till dom nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med dom tuffa acnekillarna. Dom sex silverryggarna representerar i Afzelius låt "dom som riskerar sin frihet/ för att dom skriver för livet" och "dom som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid".

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har dom som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket - "Stålbadet" och "Asfåglarna" - som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade - Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor - inte längre finns. Satiren över "Mogadondalen" och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

I en sekvens i satirromanen "En skatteindrivares död" (1980) kommer en delegation svenska byråchefer på avdragsgill studieresa till Singapore. Dom båda yrkeskvinnorna Chichi och Fifi sitter på en bar och diskuterar svenska byråkrater - främst "kommunsekreterare Harald Svendelin från Växjö" - på ett oerhört initierat vis:

- Varför får vi inte möta dom direkt på flygplatsen? Vi kommer ju att ses tillsammans varenda dag i fortsättningen.

- Din mamma (som också är sutenör, bloggarens anm.) påstår att det har med nordbors sociala kontroll att göra, sa Fifi. Ett möte direkt på flygplatsen verkar så planerat. Att istället träffas på en fin bar inne i stan ser mera spontant ut, säger hon. Det är den stora kärleken som slår till.

- Harald Svendelin är som sagt en bra karl, sa Chichi tankfullt. Väldigt renlig. På det viset är han en ovanlig nordbo. Han byter underkläder varenda dag också. Han kommer hit i höst igen. Han säjer att Singapore är mycket trevligare än Bangkok och Kuala Lumpur och Manila.

- Vi borde tacka nej till delegationer som mellanlandar på hemväg från Manila, sa Fifi. Det är rent livsfarligt. Kommer du ihåg den där galopperande mindanaoska gonorrén som hela Scandinavian Trading drabbades av när en sjukvårdsförvaltning var på hemresa?

- Jag har pratat med mamma om det, sa Chichi. Jag vill helst slippa nykterister också. Herregud vilken stank när riksdagens nykterhetsutskott var här förra året. Det verkar som om dom rentav är fysiskt rädda för tvål och vatten.

Ja, på den nivån är det. "Subtilt" är väl knappast nyckelordet, men författarens vällust är ganska smittsam. Han låter sitt alter ego Johan Torberg hålla långa utläggningar om den svenska sjukvårdens fixering vid anustermometrar - enligt honom fick privatläkare "bara göra avdrag för anustermometrar eftersom muntermometrar inte fann i riksskatteverkets register över läkarutensilier" - och hävdar att gamlingar i Östersund stämplats som senildementa för att fylla upp det överdimensionerade sjukhuset.

Jag hör till dom som hävdar att "Röda rummet" är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mej är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sej påhoppen bör man kunna relatera till ett slags sjuttitalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast dom där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så adekvata idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.