Curt, Roland och jag önskar naturligtvis glad helg och gott slut. Dessvärre kommer uppdateringarna på den här sidan att ske ytterst sporadiskt nån månad framåt. Visst kliar det i fingrarna att kommentera den högaktuella Ulf Nilson-bok (från 1995) jag bär runt i jackfickan, men just nu måste tankar och infall samlas och struktureras. Så vi ses när vi råkas. Titta gärna in här dagligen ändå, för statistikens skull.
/ En man med (nyspritsat) tomteskägg.
P.S. Jag är själv ingen julman, eftersom jag inte gillar sånt som bryter av mot den grå vardagen, men för er som vill ha bjällror, falsksång och Harry Brandelius julvisor om fnask rekommenderas det här.
onsdag 23 december 2009
En hälsning i väntan på fastan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
8 kommentarer:
Vilken Ulf Nilsson är det som skrivit den nämnda boken från 1993, den högerextrema "världsreportern" eller den halvproggiga barnboksförfattaren?
Simon F: Nilson med ett s, dvs Expressens enfant terrible. Boken heter "Expressens nedgång och förfall" och är en mycket underhållande orgie i personangrepp och högst subjektiv historieskrivning. För övrigt noterar jag nu att den är från 95, varför jag ändrar i bloggposten.
Bara häromveckan kom jag över en Ulf Nilson-bok från 70-talet. Jag blev inte klog på mom det var en samling rapporter eller (då) nyskrivna grejor. Måste säga att jag gillar presentationen av en man som flackar världen runt, acompanjerad av ljudet från hans skrivmaskin, och ständigt med en cigarr i munnen. Allvarligt talat är denna bild av Ulf Nilson så bra, att han borde ha ett eget ledmotiv (med bongos och allt).
Jag har långtifrån läst allt i boken, men jag uppskattar att många historier är poänglösa. Som den om Sinatra i Las Vegas, eller var det var. Konserten och andra artister drog ut på tiden, och när Sinatra själv väl klev på scen, var Nilson tvungen att sticka och RINGA in artikeln för att inte missa deadline. Poängen var alltså att han ringde in en text. Och att han knappt fick se Sinatra.
God jul, förresten!
Pidde: Boken du syftar på är "Ulf Nilson, utrikeskorrespondent" utgiven av Bra Böcker 1976.
Jag tycker faktiskt att den är läsvärd; storyn om Kennnedymorden är välskriven, bl.a.
Dessutom visar Nilson i boken upp en sällsamt förstående och solidarisk bild av sig själv då han uttrycker empati och dylikt för människor i fattigdom, krig och svält. Många av texterna visar på USA:s problem med rashat och sociala klyftor.
Man kan nästan tro att han var sosse, men det färgades kanske av tidsandan.
God fortsättning, allesamman!
Så bra att veta att den gode Ulf Nilson publicerat fler verk förutom antologin "Bråkmakarna" och den beska samhällsanalysen "Sverige - sluten anstalt"! I mitt en smula onyktra tillstånd vidhåller jag (med risk för att väcka ont blod) att Nilson är en av de kanske tre nu levande, ALLTID läsvärda skribenterna i svensk press. I ett mediaklimat som dagens tror jag bara han skrockar belåtet över den utslitna stämpeln "högerextremist".
Hur är det, Kalle - kan vi snart se fram emot nya poster på temat Proggiga barnböcker? Eller börjat genren vara slutbehandlad? Jag förstår dig om du mår illa av bara tanken, men jag har ändå ett par tips, om du är intresserad.
För det första den här lille bytingen som nu i år har uppnått mannaåldern, men som konstigt nog inte tycks ha uppmärksammats i fler jubileumsartiklar än dessa.
http://www.dn.se/dnbok/totte-gunilla-wolde-1.911831
http://www.forskolan.net/main.asp?articleid=415778&categoryid=3756&articleoutputtemplateid=94&articlestateid=2
För det andra Monica Gydals, Thomas Danielssons och Mats Anderssons svit av samtalsböcker (vad ger egentligen det ordet för associationer idag?) om Ola och hans värld. De gavs ut av Sveriges Radio under mitten av 70-talet och tycks ha översatts till en mängd språk. Jag har vaga minnen av böckerna från tiden på lekis, men tror inte att jag har ägnat dem många tankar de senaste decennierna. På ett loppisbesök två dagar före julafton fick jag syn på ett vältummat exemplar av "Så var det när Petras föräldrar skildes" (kan en barnbokstitel bli mer sjuttitalistisk än så?) och kom genast att tänka på din blogg.
Serien omfattar åtminstone följande titlar: "Så var det när Olas farfar dog", "Så var det när Ola kom på sjukhus", "Så var det när Ola fick syskon" (det här börjar bli tjatigt), "SVaDNO flyttade", "SVaDNO såg en olycka", "SVaDNO blev arg" samt "Så BLEV (sic!) det när Petras pappa flyttat". En sökning på nätet visar att de än idag tycks samla damm i ganska många biblioteksmagasin.
Det skulle också vara vådligt intressant med lite betraktelser över skolböckerna från proggepoken. Jag tror att de flesta 70-talister i något skede konfronterades med läseböckerna i serien "Nu läser vi" av Salminen, Borrman med flera, med illustrationer av den oförlikneliga Ylva Källstöm-Eklund. Några prov på den sistnämndas konst finns på den blogg som hennes dotter Erika upprättade i fjol - hon tycks dock ganska snart ha tappat intresset för den.
http://ylvakallstromeklund.blogspot.com/
Men som jag själv skrev i en kommentar på bloggen är det osannolikt mycket vi i "rätt" ålder minns av de där böckernas innehåll, om vi anstänger oss en smula. "Nu läser vi"-serien omfattade flera delar, och i de senare delarna kom Ylvas soliga bilder efter hand att först kompletteras och därefter konkurreras ut av annat illustrationsmaterial, inte minst svartvita fotografier. Och jag minns att böckerna innehöll texter med hög proggfaktor. Det var skildringar av Tillsammans-liv i en gammal träkåk, och av italienska invandrare som satte färg på den svenska vardagen med uppsluppna och spaghettidoftande fester. Ta mej katten om där inte också fanns historier om barnens liv i Maos Kina!
Nog snackat. Gott nytt bloggdecennium från ett insnöat Helsingfors! (jag lärde mej idag att jänkarna talar om "whiteout" då samhällsfunktionerna upphör på grund av snö).
...Den där Ola verkar ha haft ett tragiskt, ångestladdat liv av boktitlarna att döma. Den enda positiva titeln är väl "Så var det när Ola fick syskon" - men jag kan ge mig fan på att syskonet var gravt handikappat och/eller oäkting.
Hade Olaböckerna fortfarande kommit ut, hade de handlat om att han blir arbetslös och super ner sig. Och dör. "Så var det när Ola dog i förtid och hans drogmissbrukande son fick stå för begravningskostnaderna".
Apropå böcker det vore intressant att läsa haranger om: vi har ju alla de där ungdomsromanerna från 70-talet, som alla hade ett kapitel med en mer eller mindre utförlig sexscen. Tog man ett biblioteksexemplar och placerade det med ryggen mot ett bord, och sedan släppte taget, föll boken alltid upp med sexkapitlet, eftersom de vältummade sidorna alltid var fulla av intorkade chokladbitar, stekflott och lemonad. Undrar om någon läste böckerna i sin helhet. Jag gjorde det aldrig. Jag nöjde mig mig porren i mitten.
Vidare har vi de 70-talsböcker jag läste av fel orsaker. Som Lars Petersons vidriga "I seriernas värld" (tror jag den heter), som handlar om hur vedervärdiga de flesta serietidningar är. Det visas upp massor av exempel. Jag lånade boken hur många gånger som helst som barn, eftersom det var så häftiga bilder i den. Det KAN ha varit Lars Peterson som skapade mitt intresse för skräck och action.
Ja jävlar. "I seriernas värld" pläderade ju bland mycket annat för att vi i stället för de rasistiska och imperialistiska angloamerikanska krigsserierna borde uppbygga oss med skildringar i serieform som berättar om Vietnams, Angolas och Zimbabianiens tappra folk och deras kamp mot imperialisterna.
Mirabile dictu. Det tycks finnas fler bloggare som minns Petersons bok! Kalle känner uppenbarligen till den här bloggen då han lämnat kommentarer efter sej.
http://dagdrivarklubben.blogspot.com/2009/10/i-seriernas-varld-teaser.html
http://dagdrivarklubben.blogspot.com/2009/11/i-seriernas-varld-del-1-bonniers.html
http://dagdrivarklubben.blogspot.com/2009/12/seriernas-varld-del-2-bowies-ockulta.html
Den där skivan hade vi hemma! Uppvuxen i en frireligiös familj som man är var det de där herrarna istället för smurfar och TV-pirater. Jösses...
Skicka en kommentar